Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39

1920-05-20 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1920:39, Andra lagutskottets utlåtande Nr 39

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1920 kl. 3 e. m.

inlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, dels

och i anledning därav väckt motion.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Alfred Petrén*, Hult, Westman,

Linder*, Sigfrid*, J. B. Johansson, Winberg*, Andersson i Knäppinge*,

Carlsson i Frosterud, Hage, Karlsson i Nynäshamn*, Magnusson

i Skövde, Johansson i Vittinge och Ödström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 19 mars 1920 dagtecknad proposition, nr 397, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen'' att antaga följande förslag till

LAG

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt

i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 25 käft. (Nr 39.) t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av

arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda

år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,

vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör

del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen utan att,

om han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet

eller å fastighet, som därmed är i sambruk.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,

må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga

tillämpning å upplåtaren.

2 mom. Yårder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall

beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren

medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.

3 §•

Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,

give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.

Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet

innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som

äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med

vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

4 §•

Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av

arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill

jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan

avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten

är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda

grunder utgivas av allmänna medel.

5 §•

Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna

lag äga rum, åiigger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn

påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles

i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta

tvisten till skiljenämnd. Försummas det, galle, därest förlängning

av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med

de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjuta tvist till skiljenämnd, då han

meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom

äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 §•

Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän

stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt

denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor

skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten

och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke

givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i

ärendet.

Mot Konungens befallningskavandes eller domarens beslut, varigenom

skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.

Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa

förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen

samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.

Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande

sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens.

8 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge

han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan

inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs

honom.

9 §.

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,

lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av

domstol annorlunda förordnas.

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande

villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett

eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för

arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet

stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att

det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda

förordnas.

10 §.

År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall

upphöra, avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag

skall äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas

i andra stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta

tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst

efter det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatom

på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till

den dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.

Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver

den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den

mån han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.

Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande

nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§

sägs äga motsvarande tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall

domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må

domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss

tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget

må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant

förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §

utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget

talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet

slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet

icke må äga rum.

11 §.

Yad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att

få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens

utlöpande må tillkomma jordägaren.

12 §.

Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av

jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något

fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller

på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september

1920.

Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,

skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade

uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall

uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.

Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

UUkottet.

nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den

arrenderade egendomen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

får utskottet, i den män redogörelse därför ej här nedan lämnas, hänvisa

till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

en i anledning därav inom första kammaren av greve Wachtmeister

väckt motion, nr 251, däri motionären hemställt, att riksdagen, därest

riksdagen beslutar bifalla föreliggande lagförslag, ville i sammanhang med

detta beslut göra ett uttalande, att vid en eventuellt blivande uppskattning

av jord, som kan komma att enligt en blivande lag bliva föremål för avlösning,

till grund för värderingen skall läggas icke den utgående avgälden,

utan den upplåtna jordens faktiska värde. I fråga om vad motionären till

stöd för sitt yrkande anfört, hänvisas till motionen.

Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget grundar sig på ett av

jordkommissionen utarbetat och med skrivelse den 21 januari 1920 till

chefen för justitiedepartementet överlämnat förslag till lag om förlängning

av vissa arrendeavtal. Utlåtanden över lagförslaget hava avgivits av samtliga

länsstyrelser, varjämte framställningar i ämnet inkommit till Kungl.

Maj:t från Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Yid ärendets föredragande i statsrådet anförde departementschefen

bland annat följande:

»Den föreslagna lagen avser att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd

av tvenne till jordkommissionens övervägande hänskjutna lagstiftningsproblem,

nämligen frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning

samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.

Det kan, såsom jordkommissionen erinrat, befaras, att jordägare

skola i större eller mindre omfattning söka genom indragning av

arrenden, som inom de närmaste åren utlöpa, såvitt möjligt undvika de

olägenheter, som för dem kunna tänkas förbundna med en blivande lag
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

stiftning på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från

jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,

som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av

arrenden, har det föreliggande lagförslaget tillkommit.

I likhet med jordkommissionen tinner jag det synnerligen angeläget,

att statsmakterna vidtaga mått och steg för att avvärja den fara, som, på

sätt nu nämnts, kan hota arrendatorsklassen. Såsom jordkommissionen framhåller,

är det ock av vikt att arbetet med lagstiftning på ifrågavarande

delar av jordfrågan kan fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda

personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras. Jag är sålunda fullt

ense med jordkommissionen därutinnan, att en lag i det av kommissionen

angivna syftet bör så snart ske kan utfärdas. Beträffande den ifrågasatta

lagens innehåll har jag i huvudsak intet att erinra mot kommissionens

förslag.»

Det torde böra framhållas, att det intrång i jordägares rätt att fritt

förfoga över sin fastighet, som den nu föreslagna lagen kan komma att

medföra, icke i någon mån verkar rubbning i bestående äganderättsförhållanden.

Det hade, såsom lagrådet erinrat, givetvis varit i hög grad

önskvärt, om det nu föreliggande förslaget varit åtföljt av åtminstone någon

utredning angående de praktiska förhållanden, som av lagen komma

att regleras, och om tillika någon antydan givits angående det tilltänkta

innehållet av den blivande definitiva lagstiftningen, ii andra sidan torde

det icke lida något tvivel, att de åtgärder till beredande av större trygghet

åt den talrika för närvarande obesuttna lantbefolkningen, som jordkommissionen

nu har under utredning, i avsevärd mån skulle göras ineffektiva

därigenom, att jordägarna under den närmaste tiden i stor utsträckning

uppsäga gällande arrendeavtal. Med hänsyn emellertid till den

stora vikten av att landets jordbruk bibehålies vid en hög produktionsförmåga,

genom ''att detsamma i största möjliga utsträckning bedrives av

en självägande jordbrukarklass eller av arrendatorer, som hava en tryggare

ställning än nu gällande arrendelagstiftning tillerkänner dem, har utskottet

ansett sig böra tillstyrka den kungl. propositionen.

Mot den föreslagna lydelsen av de särskilda bestämmelserna i förslaget

har utskottet icke funnit anledning till anmärkning.

Yad beträffar greve Wachtmeisters motion, får utskottet erinra, att

den synnerligen viktiga frågan om bestämmande av ersättningsbelopp för

jord, som vid en kommande lagstiftning kan bliva föremål för avlösning,

icke för närvarande föreligger till prövning. Vid sådant förhållande har

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

utskottet icke ansett sig höra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning

av förevarande motion.

På grund av vad sålunda anförte, får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 397, måtte av

riksdagen bifallas,

B) att motionen nr I: 251 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 maj 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEDJERN.

Reservationer:

1) av herrar von Sneidern, Hult och Ödström, vilka ansett utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

I jordkommissionens uppdrag ingår att verkställa utredning rörande

en hela riket omfattande social arrendelagstiftning ävensom huruvida och

i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål,

utöver vad för närvarande stadgas, bör på lagstiftningens väg genomföras.

Kommissionen föreslår nu som en förberedande åtgärd för lagstiftning på

ifrågavarande områden, att föreliggande förslag till lag om förlängning av

vissa arrendeavtal skall antagas. Detta förslag motiveras därmed, att man

måste förebygga, att jordägare, genom uppsägning av arrendeavtal före den

nya tvångslagstiftningens införande, skola kunna undandraga sig dennas

verkningar. Utskottet kan ej finna denna motivering bindande, utan anser

fastmer, att den vilar därpå, att kommissionen missuppfattar den ifrågasatta

sociala arrendelagens uppgift och lägger en felaktig grund för den

eventuella tvångsavlösningen av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.

Enligt utskottets förmenande avser nämligen en social arrendelagstiftning

att, utöver vad gällande arrrendelag innehåller, vid vissa arrendeupplåtelser

bereda ökat skydd och ökade förmåner åt arrendator. Där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr -39.

emot torde skäligen ej kunna avses, som justitierådet Améen i motiveringen

till sin i lagrådet gjorda avstyrkan av lagförslaget uttalar, att tvinga

en jordägare »att mot sin vilja arrendera ut honom tillhörig jord». Ur

den sociala arrendelagens synpunkt synas därför inga skäl föreligga för

lagförslagets antagande, lika litet som dylika åtgärder varit föreslagna som

förberedelse för föregående omarbetningar av arrendelagar, vilka gemenligen

även avsett åstadkommande av ökat skydd för arrendatorer.

Yad åter beträlfar frågan om tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål,

säger sig kommissionen komma att i »sinom tid söka lösa denna

uppgift genom framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom i viss

omfattning jord, som brukas av annan än ägaren, må lösas från denne

samt särskiljas för bildande av självständiga jordbruk». För att förhindra

att jordägare genom underlåtenhet att utarrendera sin jord skall undandraga

sig tvångsinlösning, anser jordkommissionen behövligt, att tvångsvis

åstadkomma förlängning av bestående arrendeavtal till tid, då den åsyftade

lagen om tvångsinlösen kan vara antagen. Utskottet medger, att från

kommissionens utgångspunkt skäl kunna anföras för den föreslagna lagen.

Så gör ock lagrådets majoritet, som visserligen ej tillstyrker men säger

sig ej anse sig böra avstyrka lagen, då en blivande lagstiftning skulle

kunna i någon mån försvåras, om arrendeförhållandena nu lämnas oreglerade.

Men utskottet anser, att till grund för tvångsinlösen ej kan eller

bör läggas den omständigheten, att jorden är utarrenderad. På så sätt

skulle rena tillfälligheter kunna bli avgörande för, om jordägaren tvångsvis

skall berövas sin egendom. Enligt utskottets förmenande bör, i den

män en tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål visar sig behövlig,

denna så anordnas, att sådan jord avlöses, som på samma gång den lämpar

sig för ändamålet åstadkommer minsta skada för de brukningsdelar,

varifrån avlösning sker. Att anläggandet av denna synpunkt ofta leder

till avlösning av jord, som är eller varit utarrenderad, är en sak för sig.

Men själva fastslåendet av principen, att det är den utarrenderade jorden,

som skall avlösas, är på samma gång, som den enligt utskottets uppfattning är

felaktig, även farlig just för de intressen, som man med den nu föreslagna lagen

vill skydda. Härvidlag hjälper ej, att som jordkommissionen säger, jordägaren

även efter arrendets upphörande ej »helt kan undgå verkningarne

av exempelvis eu blivande friköpningslagstiftning». Efter antagande av nu

föreliggande lagförslag och med den snart spridda kännedomen om dess motivering

kommer för landets jordägare stå klart, att möjligheten att undgå

eu icke önskad tvångsavlösning av jord ligger i att indraga arrendejord

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Nr 39.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

och torp under eget bruk och avhysning av arrendatorer och torpare.

Föredragande departementschefen säger, att lagförslaget tillkommit för att

»förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt, som måste vara förenade

med en indragning i större omfattning av arrenden». Utskottet

anser av samma skäl, att det är av synnerlig vikt, att lagförslaget avslås

och att därmed underkännes den grund, som jordkommissionen tänkt sig

för den blivande lagen om tvångsavlösning. .

Sker icke detta, har man nämligen att befara, att jordägarne komma

att söka på olika vägar bli utav med sina arrendatorer och torpare.

Detta kan ske genom frivilliga överenskommelser, genom åtgärder

enligt nuvarande arrrendelag och genom uppsägningar, sedan arrendatorer

eller torpare underlåtit att utnyttja de möjligheter, som förslaget lämnar

till arrenderättens bevarande. I det senare avseendet vill utskottet erinra

om herr Lindhagens reservationsvis till jordkommissionens utlåtande framförda

betänkligheter mot lagförslagets processuella föreskrifter, vilka herr.

Lindhagen anser vara för arrendatorerna för betungande, varför herr Lindhagen

påyrkar, att förlängningen skall inträda automatiskt. Herr Lindhagen

anser, att en sådan åtgärd skulle vara så mycket mindre betänklig, »som

de flesta av dessa arrenden, utan hotet om en ingripande lagstiftning, säkerligen

skulle utan vidare förlängts». Då hotet ligger i det sätt, varpå jordkommissionen

förklarat sig komma att lägga sin lag om tvångsinlösen, anser

utskottet, att detta hot bör undanröjas genom underkännande av jordkommissionens

uttalade princip för tvångsinlösen, varigenom, som herr Lindhagen

säger, arrendena utan vidare komma att förlängas.

Då utskottet således finner de intressen, som lagen vill skydda, av

densamma hotade, måste utskottet ställa sig avvisande till de ingrepp i

äganderätt och avtalsfrihet, som lagen innebär. Jordkommissionen säger:

»upphävandet av jordägarens frihet, att vid löpande arrendeperiods utgång

få efter sitt gottfinnande antingen ånyo på arrende upplåta eller ock i en

eller annan form för egen räkning disponera över den honom tillhöriga

brukningsenheten, måste ovillkorligen framstå såsom ett synnerligen långt

gående ingrepp i den enskildes rätt att råda över sin egendom.» Ehuru

utskottet givetvis ingalunda vill motsätta sig betydande inskränkningar i

äganderätten för främjande av socialt väl, anser det dylika inskränkningar

otillåtliga, då sådana eller likartade skäl icke föreligga.

Jordkommissionens jämförelse i detta sammanhang av lagförslaget

med ensittarlagen finner utskottet ej bärande. Ensittarlagen avser att åt

ägare av hus och hem bereda möjlighet att friköpa tomt, som på grund

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

av hinder i äldre lagstiftning eller folkvana endast upplåtits med nyttjanderätt.

Då tomt numer allmänt upplåtes med äganderätt, förelåg beträffande

ensittarlagen ej den fara, att lagens retroaktiva karaktär skulle verka hämmande

på blivande tomtupplåtelser. En retroaktiv lagstiftning beträffande

arrenden av nu föreslagen art skulle verka hämmande på blivande upplåtelser

av jord till bedrivande av jordbruk, vilka upplåtelser i motsats

mot tomtupplåtelser under nyttjanderätt fortfarande äro socialt och ekonomiskt

betydelsefulla.

Beträffande vissa av lagens detaljbestämmelser, vill utskottet gorå följande

erinringar.

Genom formuleringen av lagens 1 § har åt lagen givits en omfattning,

som ej kan anses förenlig med dess ändamål eller att vara en förberedelse

för en social arrendelagstiftning och lag om expropriation för jordbruksändamål.

Under lagen skulle nämligen komma att falla alla även de minsta

upplåtelser av jord, för vilka någon form av lega erlägges. Men dessa

smärre jordupplåtelser hava ofta karaktären ej av jordbruksarrenden utan av

arbetarebostäder med tillhörande mindre jordområden. De äro ofta resultatet

av strävanden att åt skogs- och jordbrukets arbetare skapa gynnsammare

levnadsförhållanden och på så sätt åstadkomma en bättre och socialt

högre stående arbetareklass. Att då vidtaga åtgärder, varigenom dessa

smärre jordupplåtelser skulle göras oberoende av arbetsavtalet och varigenom

arbetarebostäder skulle kunna komma att upptagas av innehavare, som icke

äro att påräkna för det avsedda arbetet, synes orimligt. I detta sammanhang

kan förtjäna att omnämnas, att den befintliga sociala arrendelagen

för Norrland undantager arrenden, där inrösningsjorden understiger fyra

hektar. .

De missförhållanden, som kunna bli följden av lagens stora omfattning,

bli särskilt framträdande genom bestämmelsen i 2 §, att jordägaren mot

tvångsförlängning av arrende endast kan göra invändning på grund av att

skada kan förorsakas honom genom fortsatt utarrendering, men ej på grund

av'' fortsatt utarrendering till nuvarande innehavaren. Även beträffande verkliga

jordbruksarrenden kommer denna inskränkning att verka ogynnsamt.

Departementschefen har avvisat lagrådets enhälliga anmärkning på denna

punkt med hänvisning till möjligheten av rättsligt förfarande enligt arrendelagen

för arrendatorns skiljande från arrendet. Denna utväg synes utskottet

emellertid föga tillfredsställande.

Vad beträffar lagens processuella föreskrifter, ha ovan anförts de av

herr Lindhagen gjorda anmärkningarna, som gå ut pa att visa de svårig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

heter, som möta en svagt ställd arrendator att göra sin rätt enligt lagen

gällande. Men även ur andra synpunkter äro en del av dessa bestämmelser

ej lyckliga. Genom dem skapas ett osäkerhetstillstånd, som är menligt för

båda parterna ävensom för produktionen. Departementschefen har vidhållit

kommissionens av lagrådet avstyrkta förslag att lämna arrendator möjlighet

att så sent som 90 dagar före arrendetidens utgång meddela jordägaren

sin önskan om tvångsförlängning. Jordägaren har sedan 30 dagar på sig

att besluta om påkallande av skiljedom. Resultatet blir att i regel skiljedomen

ej kommer att lalla, innan arrendetiden utgår, och sker så, blir

ingen tid övrig för vare sig jordägaren eller arrendatorn att ordna sina

förhållanden, i händelse att arrendet upphör. Det kan påpekas för att

bedöma den tid, som anses skälig för avveckling av ett arrende, att enligt

gamla J. B. 16: 5 ett arrende skulle uppsägas 15 1/2 månader före dess upphörande

och enligt nya arrendelagen 6 månader före fardag. Faller åter skiljedomen

efter arrendetidens utgång, får arrendatorn sitta kvar till nästa fardag.

Ett års förlängning av arrendet kan således arrendator nästan alltid

tilltvinga sig. Vidare få båda parterna draga tvisten inför domstol, varigenom

uppskov med det slutliga avgörandet kan uppskjutas flere år.

Om det nu endast gällde arrenderätten, skulle man ju kunna hoppas,

att antalet tvister ej skulle behöva bli så stort. Men genom vad som förväntas

skola följa på detta lagförslag, kommer arrendatorn att fatta tvisten

som gällande ej blott arrenderätten utan en blivande äganderätt — en

förhoppning, som visserligen kan medföra besvikelse — och jordägaren ej

blott några års fortsatt arrende utan förlusten av jorden för alltid. Detta

gör, att man har att befara ett otal rättstvister på grund av såväl denna

lag som arrendelagen, om ej lagen avvisas och därmed jordkommissionens

principer för expropriation. Dessa rättstvister komma att medföra en olycklig

skärpning av motsättningen mellan jordägare och arrendatorer. Men de

komma även att medföra, såväl på grund härav som på grund av det

osäkerhetstillstånd, som skapas av pågående tvister, skadliga följder för

jordens brukning och produktionen.

Lagen avser att åstadkomma tvångsförlängning av tiden för bestående

arrenden. Däremot avses ej att bestående arrendevillkor skola fastlåsas

för den förlängda arrendetiden. I händelse att frivillig överenskommelse

om dessa villkor ej kan träffas mellan parterna, är möjlighet lämnad för

båda att få sina anspråk prövade och villkoren fastställda av skiljedom

eller domstol. En arrendator, som fordrar tvångsförlängning, kan således

bli nödgad att inneha ett arrende och eu jordägare att upplåta jord på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

villkor, som ingendera skulle vara hågad för i händelse av avtalsfrihet.

Under nuvarande förhållanden torde, då ändring av villkoren företages, vid

penningarrenden ar rendatorn löpa den större risken att få legan höjd och

vid arrenden mot natura- eller arbetsprestationer jordägaren att få legan

sänkt. 1 den senare omständigheten eller möjligheten att på legal väg

reglera arrenden, som kunna vara ofördelaktiga för arrendatorn, har på en

del håll den föreslagna lagens största förtjänst ansetts vara att finna. Under

kristiden har antagits och är fortfarande gällande en lag om oskälig arrendestegring,

beroende på höjda priser å arrendatorernas naturaprestationer. Men

däremot har intet ingripande skett mot arrendestegring på grund av arrendator

arbetsprestationer, vilket påstådda missförhållande förmenas skola bli

rättat genom den nu föreslagna lagen.

Utskottet vill då erinra, att denna eventuella fördel endast kommer

att vinnas av dem, vilkas arrenden utgå under de närmaste åren och som

äro beredda att under de former, lagen föreskriver, söka förlängning av

sina arrenden till dag under år 1925, varken längre eller kortare tid.

Enligt utskottets uppfattning bör därför, om efter prövning ett ingripande

på detta område skulle visa sig önskvärt, ett sådant ske genom en därför

avpassad lagstiftning och ej genom en lag tillkommen för ett helt annat

ändamål och som endast i mycket inskränkt omfattning kan tillgodose,

vad som åsyftas.

Beträffande till sist den av greve Wachtmeister väckta motionen, vill

utskottet erinra om, att bestämmandet av ersättningsbelopp för jord, som

kan bli föremål för avlösning, nu ej är föremål för prövning, men utskottet

finner uppenbart, att liksom vid all hittills företagen expropriation eller

avlösning ersättning skall lämnas jordägaren för jordens verkliga värde

oberoende av det sätt, på vilket detta kan komma att beräknas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 397, måtte av

riksdagen avslås;

B) att motionen nr I: 251 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

2) av herrar von Sydow och J. B. Johansson, vilka i huvudsak instämt

i herr von Sneiderns m. fl. reservation.

3) av herr Westman, som ansett, att utskottets utlåtande bort antagas

med följande ändringar:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet. - »Det — — — skogsägareförbund.

Yid — — — följande:

»Den — — — tillkommit.

I likhet — — — förslag.»

Det torde — — -— har utskottet ansett sig böra tillstyrka en lagstiftning

i det syfte, som angives i den kungl. propositionen.

Med avseende på den föreslagna lydelsen av de särskilda bestämmelserna

i förslaget, har utskottet ansett sig böra föreslå vissa ändringar i

2 §. Utskottet har härvid tagit hänsyn till önskvärdheten därav, att den,

låt vara tillfälliga, inskränkning, som är ifrågasatt i jordägares rätt att

förfoga över genom arrendeavtal upplåten fastighet, vidtages endast i sådana

fall, där den efter nu tillgängliga upplysningar kan prövas oundgänglig

med hänsyn till blivande lagstiftning, samt att den ej genomföres på

sådant sätt, att den försvårar produktionen inom vårt jordbruk utan att

medföra påtagliga fördelar inom de närmaste åren, ägnade att uppväga eu

sådan olägenhet. Utskottet har därför ansett, att förutom de fall, som i

den kungl. propositionen enligt nu berörda § äro undantagna från tillämpningen

av den i 1 § givna bestämmelsen om arrendetidens förlängning,

även undantag från tillämpningen av denna bestämmelse böra göras i de

fall, då i arrendet ingår fullgörandet av dagsverksskyldighet vid huvudgård,

som äges av enskild person, vilken är mantalsskriven å ifrågavarande

fastighet eller å fastighet, som därmed är i sambruk, och då den utarrenderade

jordens brukande under huvudgården skulle medföra avsevärd fördel

för sistnämnda fastighet.

Yad beträffar greve Wachtmeisters motion--— förevarande motion.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande förslag

icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin

del antaga följande

LAG

* om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1 mom. Har — — — — — — gälla.

Lag — — — sambruk.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 15

Avser — — — upplåtaren.

2 mom. Varder — — — stadgas.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av, mera än 25 hektar; eller

där i arrendet ingår f ullgörandet av dagsverksskyldighet vid huvudgård,

som <iges av enskild person, vilken är mantalsskriven å ifrågavarande fastighet

eller å fastighet, som därmed är i sambruk; eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren

medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende; eller

där jordägaren kan styrka, att den utarrenderade jordens läggande i

sambruk med huvudgården skulle medföra avsevärd fördel för sistnämnda

fastighet.

3 §•

Vill arrendator — — — lämnas.

4 §•

Vill jordägaren — — — ordförande.

Ersättning — — — medel.

«

5 §.

Bestrider — — — förlängd.

Kunna — — — påkallat.

Jordägaren — — — skiljeman.

6 §•

Vad — — — befallningsha vande.

Beslut ----ärendet.

Mot — — — föras.

Nämnden

7 §•

ordförandens.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

8 8.

Är — —

— honom.

9 §■

Nämndens —--förordnas.

Har — — — tillämpas.

Av — — — forordnas.

10 §.

År — — — tillämpning.

Prövar — — — ram.

11 §•

Vad — — — jordägaren.

Vad ■— — — inrättning.

12

Denna — — — författningssamling.

Arrendator — — — 1920.

Har — — — rum.

Vad — — — egendomen.

B) att motionen nr I: 251 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

4) av herr Sigfrid;

5) av herrar Andersson i Knäppinge och Magnusson i Skövde, som

ansett, att utskottet bort hemställa,

att förevarande proposition, nr 397, icke måtte av riksdagen bifallas.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:362 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. s. 1 i texten