Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående försättande ur gällande kraft av förordningen den 22 december 1898 om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda, m. m.

1920-05-20 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1920:41, Utlåtande i anledning av väckt motion angående försättande ur gällande kraft av förordningen den 22 december 1898 om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1920 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående försättande ur

gällande kraft av förordningen den 22 december 1898

om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet

från de bruk, varunder de lyda, m. m.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow*, Alfred Petrén*, Hult, von Koch,

Westman, Boberg, Linder*, Sigfrid Hansson*, Magnusson i Kalmar, Andersson

i Knäppinge*, Carlsson i Frosterud, Nilsson i Vibberbo, Hage

och Ödström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion

nr 197, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Eriksson i

Grängesberg hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta, det

Kungl. Maj:ts förordning av den 22 december 1898 om upphävande av

rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder de

lyda, mätte upphöra att gälla samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj: t ville anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av

förslag till åtgärder i syfte att till kronans fria disposition återföra

rekognitionsskogshemman, gruvskogar och andra naturvärden, som av

kronan upplåtits till olika industriföretags stödjande.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört

följande:

»Enligt min uppfattning är det en trängande angelägenhet, att staten

med kraftig hand återför till samhället de väldiga naturvärden som fränrövats

kronan.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 2 avd. 27 käft. (Nr 41.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Processerna om de norrländska vattenfallen och om rekognitionsskogarna,

där kronan mot allt sunt förnuft blivit tappande part, kräva

en korrigering genom ny lagstiftning. Oerhörda äro de naturvärden

av vattenfall, skogar och annan jord, som frånhänts staten och utau

nämnvärd ersättning eller ock rent av genom medvetna formfel överförts

i enskild ägo.

Belysande för den rättsuppfattning, som på detta område gjort

sig gällande, är bortslumpningen av rekognitionsskogarna.

Bergshanteringen har städse och icke minst i äldre tider ansetts

såsom en av landets viktigaste näringar. Jämte det näringen lämnade

sysselsättning och utkomst åt ett betydligt antal människor, var den

skatt, som under benämning av tionde och hammarskatt av bruken

utgjordes, en för staten viktig inkomstkälla. Till gengäld härför omhuldades

ock denna näring från statens sida, och då erforderlig tillgång

till skogsprodukter utgjorde ett av de huvudsakligaste villkoren för

näringens bestånd och utveckling, anvisades för ändamålet åtskilliga

kronoskogar. Dessa innehades till en börjau avgiftsfritt, men från och

med 1689 belädes järnverken med eu viss arrende- eller rekognitionsavgift,

vilken utgick av stång]ärnhamrar med 2 öre och av masugnar

med 1 öre silvermynt för varje stavrum ved, som ansågs vara för

bruksdriften behövlig. Denna avgift höjdes 1747 till respektive 6 och

3 öre. Järnmalmsgruvor erhöllo dock befrielse från denna avgift.

Såsom villkor för begagnande av dessa skogar gällde, att bruksrörelsen

fortsattes och ansågs, att staten icke ägde rätt att, så länge

nyssnämnda villkor av bruksägaren fullgjordes, återkalla den gjorda

upplåtelsen. Då ifrågavarande skogar ofta voro större, än som för

verkets behov erfordrades, föreskrevs genom kungl. kungörelse den 4

februari 1811 bland annat, att, sedan varje rekognitionsskog blivit å

karta avfattad och undersökning ägt rum till utrönande av verkets behov

av skogsprodukter, vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma,

huruvida rekognitionsskog^! i sin helhet eller endast en viss

del därav borde få under bruket bibehållas, att den verket tillerkända

skogstrakten skulle få av verkets ägare skatteköpas och skulle vid

mantalssättning varje helt mantal tilldelas från 1,200 till och med 3,000

tunnland skog, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt

skogens återväxt och årliga avkastning m. m. samt att verkets ägare

skulle medelst erläggande av sex års räntor efter kronovärde få till

skatte köpa de sålundia tillkomna hemmanen, dock med förbehåll i skattebreven

att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket.

Enligt vad 1882 års skattekommitté meddelar hade till den tiden

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

med tillämpning av dessa bestämmelser rekognitionsskogar om tillsammans

276.9 mantal försålts mot köpeskillingar, vars sammanräknade

belopp utgjorde endast 23,423 kronor 41 öre. Sedan 1882 torde ingen

avsevärdare försäljning ha ägt rum.

Då varje mantal enligt 1811 års kungörelse skulle innehålla från

1,200 till 3,000 tunnland, omfattade varje försålt mantal säkerligen i

genomsnitt minst 2,000 tunnland och hela den försålda arealen 553,800

tunnland. Genom den erhållna köpeskillingen har staten sålunda bekommit

i betalning för varje tunnland omkring 4 öre. Endast inom

Grangärde, Ludvika och Sävsnäs socknar ha följande rekognitionsskogar

blivit försålda:

År 1844 till Enkulle hyttelag 35/6i mantal för kronor 40.0 3, år

1845 till Sörviks och Brunnsviks hytteägare 11/iS mantal för kronor

31.94, Norhyttans ägare 7i6 mantal kronor 32.04, Västansjö hyttas

ägare 33/sa mantal kronor 57.2 2, år 1852 till Rävåla hyttelag 15/64 mantal

kronor 78.16, Abeckshyttas ägare ad/iS mantal kronor 40.34, Persbo

hyttelag 1 7g4 mantal kronor 80.2 9, Marnas hyttelag, Knutsbo skog om

Va* mantal kronor 5.4 6, Gonäs hyttelag 63/ias mantal kronor 35.61,

Sunnansjö hyttelag 1 ''V32 mantal kronor 83.7 6, år 1848 till Saxhytte hyttelag

s7«i mantal kronor 40.2 2, är 1854 till Bärgsbo hyttelag 1 mantal kronor

60.48, år 1855 till Klenshytte hyttelag 5/8 mantal kronor 45.30, Hellsjö hyttelag

Vis mantal kronor 41.7 1, år 1857 till Björnhytte masugns ägare 10

skogshemman om tillsammans 5 W/1R mantal kronor 411.80, år 1858 till

Prästhytte masugnsägare 67e4 mantal kronor 65.2 0, år 1863 till Ludvika

bruksägare 10 skogshemman om tillsammans 6 Vi mantal kr. 463.7 8,

och sista försäljningen år 1878 till Fredriksbergs och Gravendals bruk

23 mantal kronor 1,344.31. Den sammanlagda köpeskillingen för de

försålda 46 mantalen blir sålunda endast kronor 2,996-n.

Hur välvilligt ämbetsverken uppträtt mot brukens anspråk på

skogsköp utgör försäljningen av Hammarberget i Grangärde socken ett

vältaligt vittnesbörd. År 1872 förklarade kommerskollegium Nyhammars

bruk berättigat att, då bruket ägde Saxhyttans masugn, få skatteköpa

en mellan Ludvika bruks förut skatteköp^ rekognitionsskog och masugnen

belägen skogspark, Hammarberget om 63 tunnland, för en köpeskilling

av 1 krona och 66 öre eller tvä och ett halvt öre per tunnland.

Saxhytte masugn hade redan förut, 1848, erhållit skatteköp på nödig

bruksskog eller Va mantal.

Dessa i allmänna drag givna siffror ger en talande bild av hur

kronans egendom bortskänkts till enskilda. Ännu mera upprörande ter

sig bilden, om man granskar försäljningarna i detalj.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Som exempel kan anföras Björnliytte braks rekognitionsskogar,

som sannolikt upplätos till braket under 1700-talet. I början av 1800- talet fördrev bruket de åbor, som funnos å skogen och fick åborätten

på sig överlåten. Som redan nämnts erhöll bruket 1857 skatteköp på

hela skogen, bestående av 5 10/i6 mantal och innehållande i areal 197

tunnland inägor och 12,329 tunnland utmark för en köpeskilling av 3.3

öre per tunnland. I skattebrevet är uttryckligen förbehållet det villkor,

»att hemmanet oskiljaktigt bliver förenat med Björnliytte masugn». I

början av 1900-talet nedlades bruksrörelsen och egendomen försåldes

till en enskild person, vilken under flera år bedrev en intensiv skogsavverkning,

och efter vad med bestämdhet uppgivits därigenom fick hela

köpeskillingen, som var något över 400,000 kronor, betäckt. År 1908

försåldes Björnhyttan till staten för en köpeskilling av 435,000 kronor.

Att rekognitionsskogarna ursprungligen upplåtits och vid skatteförsäljningen

tilldelats viss hytta eller smedja uteslutande för dennas

stödjande är ostridigt.

I kungl. förklaringen den 5 april 1739 föreskrives vid bötesansvar

beträffande dessa skogar, »att med alla sådana skogars nyttjande ej något

missbruk till avsalu av bruks- eller manufakturägarna må förövas, utan de

allenast till brukets eller manufaktoriets enskilda underhållande och

förnödenhet användas.

I kungl. brevet den 1 december 1766 är vid strängaste vite förbjudet

göra ansökning om flyttande av smide eller att få använda

rekognitionsskogarnas avkastning till smide vid annat bruk, än det å

den ort, vartill skogen ursprungligen upplåtits.

Som förut nämnts utsäges i kungl. kungörelsen den 4 februari

1811, vilken ligger till grund för skatteköpen, att då hemmanen voro

inrättade av den för bruken till deras upprätthållande såsom nödig

ansedd mark och skog, i skatteköpsbreven skulle intagas det förbehåll

att de »alltid skola bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder de lyda»,

vilket tillräckligt tydligt angiver det uppenbara syftet: skogarnas användande

till bruksdriftens upprätthållande såsom ett förbehåll till upplåtelsen.

Vid försäljningen av dessa skogar har heller icke, såsom fallet

är vid upplåtelse av andra kronoegendomar, överlåtelse skett till enskilda

personer och dess arvingar, utan till ägarne av visst järnbruks hytta

och nämnda bruks framtida innehavare.

De författningar, som utkommit efter 1811 års kungörelse, hävda

fortfarande rekognitionsskogarnas och brukens samhörighet. Sålunda

säges i Kungl. Maj:ts brev av den 16 maj 1835, att Kung!. Maj:t »icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 5

funnit skäligt i allmänhet medgiva den utsträckning (som begärts) av

dispositionsrätten över rekognition sskogarn a, att bruks- och bergverksidkarna

mage använda dessa skogar vid vilketdera av deras biuk och

bergverk, som de själva finna lämpligast».

År 1886 drogs frågan inför riksdagen. Under anförande hurusom

en mängd kronans hemman blivit till understöd för bruk eller fabrik

sålda ti it skatte åt vederbörande bruks- eller fabriksägare med förbehåll,

att hemmanen ej finge skiljas från det bruk eller den fabrik, till vars

förmån försäljningen skeft, samt att, därest bruket eller fabriken nedlagts,

kronan ansetts pa grund av föråldrade författningar kunna återtaga

sålunda sålda hemman, yrkade C. A. Bäckström i en inom första kammaren

väckt motion »att, därest utfärdat skattebrev mnehölle, att skattupplåtelsen

skett till understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet

ej finge därifrån skiljas, sådant hädanefter ej skulle medföra behörighet

för kronan att yrka rubbning av ägares och inteckningshavares rätt».

I över motionen avgivet utlutande antör statsutskottet bland annat,

»vid försäljningar till bruken av rekognitionsskogshemmanet har syftet

varit enahanda som med den ursprungliga upplåtelsen av de allmänningar,

varav hemmanen bildats, eller bergshanteringens understödjande

och uppmuntran. Räntan av rekognitionsskogshemmanen har tiätt i

stället för den förra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och även

uti dessa hemmans räntor har jämlikt kungl. kungörelse den 5 juni

1885 en nedsättning med 30 procent från och med innevarande år ägt

ruin. Skulle nu, såsom herr Bäckströms förslag innebär, kunna avstås

från rättigheten att föra talan om rekognitionsskogsbemmanens återvinnande,

i händelse de skiljas från bruk, till vars understöd de blivit

anslagna, eller i händelse sådana bruk nedläggas, sa komme staten för

avståendet till enskilda av en mängd värdefulla jordegendomar icke

att åtnjuta någon annan ersättning än de ännu kvarstående 70 procenten

av räntan å rekognitionsskogshemmanen. På grund av dessa förhållanden

äeer enligt utskottets åsikt staten fullt fog att fortfarande fasthålla

grundsatsen, att ifrågavarande hemman skola vara oskiljaktigt

förenade med det verk, till vars understöd de blivit skattesålda.»

Av vad som anförts är ostridigt, att lagstiftarens mening med upplåtelsen

och skatteförsäl jningen av rekognitionssskogarna varit att bereda

bruken ett i forna tider välbehövligt understöd, men att skogen

skulle återfalla till kronan, om bruket nedlades eller skogen försåldes.

Faktum är emellertid att de allra flesta bruk, som fatt skatteköpa

rekognitionssskogar, sedan länge varit nedlagda eller ock numera

utöva en ren skendrift. Skogarna äro i vissa fall sålda och i övrigt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

skf*r avverkning till försågning eller annat för bruksrörelsen främmande

ändamål.

Av de förut nämnda bruken äro samtliga utom Gonäs och Klenshyttans

hyttor nedlagda. Sörviks och Brunnsviks hytta nedlades 1811

och Norrviks hytta 1831, varvid deras blåsning flyttades till Marnas

hytta, vilken nedlades för omkring 15 år sedan. Norrhyttan nedlades

för omkring 10 år sedan, Sunnansjö hytta på 1880-talet och

Björnhyttan i slutet av 1890-talet, alla övriga i artikeln nämnda hyttor

inom Grangärde och Ludvika socknar nedlades under 1850- och 1860- talet. Ludvika bruk har varit nedlagt bortåt trettio år. För att bevara

skenet av bruksdrift har emellertid brukets ägare i en mindre byggnad

uppställt ett par smideshärdar, där smide bedrives med från annat håll

lejd arbetskraft någon vecka vissa vintrar. Att denna primitiva smedja

icke är avsedd för verklig bruksrörelse är uppenbart för alla. Andra

hytte- och smidesägare ha låtit bruken förfalla.

Om nu statsmakteruas mening med upplåtande av rekognitionsskogarna

är uppenbar för icke jurister, är den dock förborgad för

domstolarna.

Genom ett flertal domar ogillade högsta domstolen den 8 juni

1897 å kronans vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga

innehavare av rekoguitionsskogshemman med påstående, att

hemmanen i följd därav att bruket nedlagts eller hemmanet skilts från

bruket skulle återfalla till kronan.

Som skäl för ogillande av kronans talan anföres i domslutet beträffande

Stjärnfors bruks rekognitionsskog, vilken blivit försåld, »att

i det berörda köpebrev intagna villkor, att hemmanen oskiljaktigt

skulle vara förenade med Stjärnfors bruk, så mycket mindre kunde föranleda

till skattemannarättens förverkande, därest hemmanen skildes från

berörda bruk, som enligt 1 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum

lydde genom K. F. den 1 maj 1810, dylikt i köpeavhandlingen intaget

förbehåll vore utan verkan». Kungl. * Maj:t utfärdar år 1811 en förordning,

som enligt dåtida och senare uppfattning ända till 1897 av

såväl Kungl. Maj:t och riksdagen som andra myndigheter och även av

de enskilda bruk sägarna ansågs trygga kronans rätt att återfå skogen,

om icke köpeförbehållet uppfylldes. Genom ett enkelt domstolsutslag

förklaras nu i köpebrevet gjort förbehåll vara utan laga verkan och

staten går förlustig värden för hundratals miljoner kronor. Detta måste

utan överdrift betecknas som ett upprörande utslag av den formella

rätten på bekostnad av den reella och i strid med allt sunt förnuft.

Med anledning av dessa domar beslöt riksdagen år 1898, att, då

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

kronan numera ansåges icke äga återvinningsrätt till rekognitionshemmanen,

och ifrågavarande bestämmelse om hemmanens oskiljaktighet

från bruken således i detta hänseende icke ägde någon betydelse, vad

i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp av så kallade

rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara

oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla.

Detta riksdagens beslut torde ha tillkommit med anledning av de

nyligen avkunnade domarna utan närmare prövning av frågan.

Dessa domstolsutslag och detta riksdagsbeslut måste korrigeras

genom ett nytt riksdagsbeslut, som återför till samhället dessa naturvärden.

Ett sådant krav kommer helt visst att uppkalla ett häftigt

motstånd från de kretsar, som vant sig att betrakta samhälleliga naturvärden

som enskildas vällovliga spekulationsobjekt, men detta får icke

avhålla från ett hårdhänt ingripande. Visserligen är det en vansklig

sak att upphäva ett riksdagsbeslut av den art, varom nu är fråga.

Kronans rättsanspråk och intressen synas mig dock i detta fall vara så

välgrundade, att de motivera en sådan åtgärd. I en tid, då skogar

och vattenfall få alltjämt ökat värde både ur nationalekonomisk och

privatekonomisk synpunkt, och d.å staten behöver alltjämt ökade inkomster,

är det en tvingande nödvändighet för statsmakterna att återföra

i samhällelig ägo, vad som frånhänts samhället. Jag hemställer

därför, att riksdagen måtte besluta upphävande av 1898 års förordning

och att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen åtgärder för rekognitionsskogarnas

återställande till kronans fria disposition.

Jag är icke blind för, att ett sådant beslut i vissa fall kan leda

till obilliga konsekvenser. Givet är därför, att varje rekognitionsskogs

upplåtelse bör prövas för sig och att kronan av billighet i vissa fall

bör efterskänka sitt krav och i andra fall träffa uppgörelse med innehavaren,

som lämnar honom ekonomiskt skadeslös.

Aven ett annat spörsmål får icke i detta sammanhang lämnas

obeaktat. Före brukens skatteköp funnos å skogarna flera eller färre

åbor. Dessa ha blivit fördrivna av bruken eller ock ha de för en

spottstyver avstått åborätten till rekognitiousskogsinnehavaren. I den

mån de själva eller deras bröstarvingar finnas i livet och önska återfå

sina torp, bör tillfälle därtill lämnas dem. Tydligt är att det icke kan

vara ett samhällsintresse att de skola få äganderätt till torpen, men om

de vilja bosätta sig på desamma böra de tillförsäkras tryggad besittningsrätt.

Med andra ord, det gamla åborättsinstitutet bör återupprättas.

Efter utfärdandet av kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 angående

skatteläggning och försäljning av rekognitionsskogarna ifråga
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

sattes huruvida till desamma jämväl vore att hänföra s. k. gruvallmänningar.

Detta ansåg emellertid Kungl. Maj:t ej vara förhållandet, vadan det befanns

nödigt att underställa ständernas prövning, huru med de senare

borde förhållas. Detta skedde vid 1823 års riksdag, då ständerna biföllo

Kungl. Maj:ts förslag därom, att dessa skogar skulle bibehållas

för de gruvors behov och nytta, åt vilka de varit upplåtna, för att, på

sätt dittills ägt rum, begagnas så länge gruvorna bearbetades, samt vid

deras upphörande upplåtas åt andra gruvor, som därav kunde vara i

behov, med iakttagande dock att vanlig rekognitionsavgift åsattes desamma

för att till statsverket utgöras.

Den rekognitionsavgift, som erlägges för dessa skogar, har sedan

år 1747 uppgått till cirka 3 öre för varje stavrum ved i uppskattad

årlig avverkning. Denna låga avgift föranledde att den samma år antagna

bevilluingsförordningen innehåller föreskrift om att förutom rekognitionsavgiften

även viss skogsbevillning skulle erläggas. I 1858 års

bevillningsförordning höjdes sistberörda avgift till 25 öre för varje

stavrum ved. Då 1883 års bevillningsförordning utfärdades, bestämdes

att gruvskogsinnehavarna därjämte skulle för skogen erlägga vanlig

fastighetsskatt.

Enligt domänstyrelsens berättelse för år 1915 uppgår den sammanlagda

arealen av statens till bergshanteringens understöd upplåtna

skogar till 35,660 har. Dessa skogar äro belägna på följande platser:

Norrbottens län: Kengis 14,103 har; Rån och Bärgön 3,546 har;

Gävleborgs län: Torsåker 314 har; Kopparbergs län: Burängsbärg 508

har, Grängesberg 782 har, Östansbärg i Norrbärke 404 har, Bispbärg

312 har, Nisshyttan 222 har; Värmlands län: Nordmark 202 har, Persbärg

1,481 har; Örebro län: 14 stycken gruvallmänningar om tillsammans

2,811 har; Uppsala län: Dannemora 1,H03 har; Södermanlands

län: Åkers styckebruk 6,861 har, Tunabärgs kopparverk 2,102 har.

Det sammanlagda beloppet av de rekognitions- och skogsbevillningsavgifter,

som för dessa skogar erlades till kronan år 1884, uppgick

till 1,938 kronor. Sedan dess torde icke dessa avgifter ha förändrats.

1919 års urtima riksdag har som bekant beslutat provisoriskt

upphäva 1811 års skatteköpsförordning. Detta beslut har i första hand

tillkommit för att förhindra skatteköp av Tunabärgs kopparverks allmänning.

För denna rekognitionsskog om 2,102 har bestämde kammarkollegium

år 1909 att köpeskillingen, enligt 1811 års förordning, skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 9

uppgå till 544 kronor och 74 öre. Vid verkställd värdering har skogen

av domänstyrelsen värderats till 1,831,067 kronor.

Genom det fattade riksdagsbeslutet förhindrades nyttjanderättsinnehavarna

skatteköpa skogarna. Detta är ett framsteg hän mot en

bättre förståelse för statens rätt, men för att denna rätt skall bli iakttagen

måste krävas att skogarna återlämnas till kronans fria disposition.

Det kan icke med fog göras ''gällande att de gruvägare, som

disponera över gruvskogar, äro i större behov av statens direkta understöd

än övriga gruvägare. Snarare är motsatsen förhållandet. Dock

bör medgivas att vissa av dessa gruvföretag ha så begränsat eget markutrymme,

att de icke utan den största olägenhet kunna få nödig plats för

maskinella anläggningar, bostäder m. m. Då det icke kan vara något

statsintresse att, så länge enskild gruvdrift är tillåten, direkt försvåra

näringens utövning, bör vid en indragning till kronan av gruvskogarna

för driftens utveckling nödigt markutrymme upplåtas. Denna upplåtelse

bör ske på för både staten och gruvägarna betryggande villkor,

till exempel genom femtioårigt arrende.»

Utskottet har i den i 46 § riksdagsordningen föreskrivna ordning

begärt utlåtande över motionen från kammarkollegium. Det av kollegium

i anledning därav avgivna yttrande finnes såsom bilaga fogat

vid utskottets utlåtande.

Då kammarkollegium för sin del ej haft något att erinra mot en

förutsättningslös utredning rörande återförandet till kronan av rekognitionshemman

och till bergshanteringens understöd anslagna skogar, har

utskottet ansett sig kunna på så sätt tillmötesgå motionärens yrkande,

att utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av motionen II: 197

i skrivelse till Kungl. Magt måtte anhålla om utredning

snarast möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas

för att till kronan återföra rekognitionshemman och

till bergshanteringens understöd anslagna skogar samt

om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 20 maj 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 41.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Bilaga.

Motion i

andra

kammaren,

nr 197,

år 1920.

Bemiss till

kammarkollegium.

Kammarkollegii

utlåtande:

A. angående

upphävande

av 1898 års

författning.

KoUegii

utlåtande

i ämnet

år 1919.

Till riksdagens andra lagutskott.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till utskottet liänvisad motion

(nr 197) har hemställts,

»att riksdagen för sin del måtte besluta, det Kungl. Maj:ts förordning av

den 22 decemoer 1898 om upphävande av rekognitionshemmanens oskiljaktighet

från de bruk, varunder de lyda, måtte upphöra att gälla; samt

att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t ville anhålla om framläggande för

riksdagen snarast möjligt av förslag till åtgärder i syfte att till kronans fria disposition

återföra, rekognitionshemman, gruvskogar och andra naturvärden, som av

kronan upplåtits till olika industriföretags stödjande.»

Genom nådig remiss den 27 februari 1920 har kammarkollegium anbefallts

avgiva och till utskottet överlämna utlåtande över motionen; och får kollegium till

åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

Vad till en början angår första delen av motionärens hemställan, får kollegium

hänvisa till sitt till andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag den 17

april samma år avgivna utlåtande, såsom bilaga A vidfogat bemälda utskotts utlåtande,

nr 43, i anledning av väckta motioner rörande vissa med skatteköp av

kronojord sammanhängande forhållanden. I detta sitt utlåtande — vilket avsåg en

till utskottet hänvisad motion, vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ändamål, att det vid rekognitionsskogamas

försäljande till skatte i skattebreven intagna förbehåll angående rekognitionshemmanens

oskiljaktighet från de bruk, till vilkas understöd de skattesålts, och detta

i mening av bruksdrift, måtte förklaras fortfarande effektivt och för skogarnes

innehavare lagligen bindande, samt att förslag i detta syfte måtte snarast möjligt

för riksdagen framläggas — har kollegium närmare redogjort för de omständigheter,

varunder kungörelsen den 22 december 1898 tillkommit.

Kollegium yttrade därvid bland annat:

»I underdånig skrivelse den 12 maj 1898 anmälde riksdagen, hurusom riksdagen

för sin del beslutit, att vad som i fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman

stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från

de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla, samt att 30 § av lagen om

hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 måtte erhålla

följande förändrade lydelse: »Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshem
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

man av krono eller skatte natur är särskilt stadgat.» Dessa frågor hade förekommit

till överläggning inom riksdagen på grund av två inom första kammaren väckta

motioner, därvid till stöd för förslaget om upphörande av giltigheten av berörda

förbehåll anförts, bland annat, att, sedan i kung!, kungörelsen angående användandet

av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar den 4 februari 1811

stadgats, att i de skuldebrev, som kollegium hade att utfärda å de till hemman

indelade och försålda dylika skogar, skulle intagas förbehåll, att hemmanen alltid

skulle bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, samt rörande skatteköp

av sådana hemman utfärdats flera författningar, vilka alla i avseende å nämnda

förbehåll hänvisade till 1811 års kungörelse, talan å kronans vägnar väckts mot

åtskilliga ägare av rekognitionshemman, med påstående, att hemmanen, i följd därav

att bruk nedlagts eller hemman skilts från bruk, skulle återfalla till kronan, men

att högsta domstolen genom ett flertal den 8 juni 1897 meddelade domar förklarat,

att återvinningsrätt i sådana fall icke ägde rum och förty ogillat kronans talan.

Frågan om bibehållande av ifrågavarande förbehåll hade därigenom fått en helt

annan innebörd. Då det genom högsta domstolens beslut vore konstaterat, att

kronan icke hade någon återvinningsrätt till hemmanen, hade den ur synpunkten

av kronans fiskaliska intresse anförda grund för förbehållets bibehållande bortfallit.

Avsikten med förbehållet torde allenast hava varit att i enlighet med de näringspolitiska

åsikter, som vore gällande vid tiden för utfärdandet av ovan åberopade

kungörelse, sörja för, att varje bruk skulle hava tillräckligt med skog i förhållande

till den kvantitet järn eller andra produkter, som enligt de för bruket gällande

privilegier finge där tillverkas. Sedan numera fullständig frihet införts i avseende

å bergshanteringen, förefunnes naturligtvis icke skäl att ur denna synpunkt bibehålla

omförmälda inskränkning. Vid sålunda anförda förhållanden syntes intet numera

med fog kunna invändas mot att dessa hemman i förevarande hänseende likställdes

med övriga under enskild äganderätt varande hemman. Visserligen skulle

kunna ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen borde anses hava bortfallit redan

genom de angående bergshanteringens frigörande utfärdade författningar, men då

förbehållet förutsatts såsom giltigt i förenämnda 1896 års lag, syntes trygghet icke

förefinnas, att icke samma förbehåll kunde komma att anses fortfarande tillämpligt

och kunna av någon bruksägare, åberopas i ändamål att återvinna från bruket sålt

hemman av ifrågavarande slag. Det syntes därför vara skäl att till undvikande

av den rättsosäkerhet och de kostsamma rättegångar, som kunde av förbehållet

vållas, meddela uttryckligt stadgande därom, att förbehållet skulle vara utan verkan.

— I sin ovanberörda skrivelse yttrade riksdagen för egen del att då, i händelse

bruksrörelsen blivit nedlagd vid bruk, under vilket rekognitionshemman lydde, eller

om rekognitionshemman kommit i annans ägo än bruksägarens, kronan numera ansåges

icke äga återvinningsrätt till hemmanet, och ifrågavarande bestämmelse om

hemmanens oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke ägde någon

betydelse, samma bestämmelse borde upphöra att även i övriga avseenden äga giltighet.

helst bibehållande av eu sådan bestämmelse kunde genom den rådande

osäkerheten angående äganderätten i ill rekognitionshemman framkalla anspråk och

förvecklingar av flera slag. varför riksdagen velat bifalla motionen i denna del,

samt alt därav syntes följa, att lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och

jordavsöndring borde bliva gällande även i fråga om förevarande rekognitionshemman.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Kammar- och kommerskollegierna avgåvo med anledning av riksdagens berörda

skrivelse infordrat gemensamt underdånigt utlåtande den 23 september 1898,

och anförde kollegierna därvid följande. Den i skatteköpebrev angående rekognitionshemman

på grund av 1811 års nådiga kungörelse införda bestämmelse därom,

att det salugångna hemmanet skulle vara oskiljaktigt från det bruk, varunder det

lydde, syntes visserligen numera vara utan all betydelse, varför kollegierna emot

upphörande av giltigheten av denna bestämmelse, så vitt endast kronans rätt vore

i fråga, så mycket mindre hade något att erinra, som samma bestämmelse icke

upptagits bland de av rikets ständer i underdånig skrivelse den 20 december 1809

angivna grunder för användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar

och dessutom syntes stå i strid med vad uti 2 § 1 kap. jordabalken,

sådant detta lagrum lyder enligt nådiga förordningen den 1 maj 1810, förekomme

därom, att säljare i köpeavhandling om jord och fastighet ej hädanefter finge förbehålla

sig eller andra att få framdeles vinna egendomen åter; och skulle, ur synpunkten

av kronans intresse, icke heller något vara att invända emot en förändring

av 1896 års lag på sätt riksdagen för sin del beslutit. Men med hänsyn därtill

att ägare av bruk kunde tänkas vilja framställa anspråk på återvinning av hemman,

som med nu angivna förbehåll på sin tid köpts av brukets förre ägare, men

sedermera i sin helhet eller till någon del skilts från bruket, borde åt de åsyftade

lagbestämmelserna, i fall de ansåges vara av behovet påkallade, givas sådan avfattning,

att deras tillämpning bleve inskränkt till sådana rättsförhållanden, som

uppstått efter det den ifrågasatta lagförändringen trätt i kraft, och syntes, därest

denna åsikt vunne avseende, riksdagens förevarande beslut alltså icke kunna oförändrat

godkännas. Slutligen framhöllo kollegierna, hurusom nödig följdriktighet

syntes, fördra att, för den händelse fråga om skatteköp i enlighet med föreskrifterna

i nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 hädanefter skulle uppstå — i vilket

avseende meddelades, att fråga om skatteköp av en del av Tunabergs allmänning

i Södermanlands län för det dåvarande vore beroende på kammarkollegii prövning

- ett förklarande meddelades, att vad författningarna innehölle därom, att oftanämnda

förbehåll skulle intagas i skatteköpebrev, som kammarkollegium å hemman

utfärdade, skulle upphöra att gälla.

Sedan därefter högsta domstolen, hörd i ämnet, förklarat sig icke hava något

att erinra mot riksdagens ifrågavarande framställning, utfärdades den 22 december

1898 kungl. förordningen om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet från

de bruk, varunder de lyda. I denna förordning fann Kungl. Maj:t gott i överensstämmelse

med. riksdagens beslut förordna, att vad i särskilda författningar funnes i

fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen

alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra

att gälla; och skulle i följd därav förbehåll om sådana hemmans oskiljaktighet

från bruken icke intagas i skatteköpebreven, som hädanefter utfärdades. 30 §

i ovannämnda 1896 års lag om hemmansklyvning, jordavsöndring och ägostyckning,

vilken ursprungligen hade följande lydelse: ''Genom denna lag göres ej ändring i

vad om lotshemman av krono eller skatte natur så ock sådana hemman, som enligt

kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 äro oskiljaktigt förenade från de bruk

varunder de lyda, är särskilt stadgat’ erhöll genom lag den 30 december 1898 den

lydelse riksdagen för sin del beslutat.» — I samma utlåtande erinrade kollegium

vidare, att högsta domstolen icke erkänt laga verkan av i skatteköpebreven för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

fattningsenligt gjorda förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder

de lydde, vadan enligt kollegii mening allenast ett upphävande av 1898 åis

ifrågavarande författning jämte återställande av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga

lydelse icke vore till fyllest, utan vore för vinnande av motionärens

syfte effektivare lagstiftningsåtgärder nödiga. ..

Till detta uttalande får kollegium nu hänvisa beträffande vad i förevarande

motion hemställts angående upphävandet av 1898 års författning med den erinran y

därjämte, att det torde vara uppenbart, att frågan, huruvida effektivare lagstiftnings- .

åtgärder böra i motionens syfte genomföras eller icke, sammanhänger med frågan

huru den senare delen av motionärens hemställan bör besvaras, såvitt angår rekognitionshemmanen.

Vidkommande denna senare del av motionärens hemställan och vad särskilt

angår rekogmtionshemmanen har, såsom i det föregående erinrats, högsta domstolen återförande

den 8 juni 1897 genom ett flertal domar ogillat av kammaradvokatfiskalsämbetet å till kronans

kronans vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga innehavare av fria dispodylika

hemman, varvid från kronans sida påstods, att hemmanen i följd därav att re^°?ti^sbruken

nedlagts eller hemmanen skilts från bruken borde återfalla till kronan. hemman

Beträffande de omständigheter, varunder berörda rättegångar på sin tid au- m. m.

lningiggjordes, tillåter sig kollegium erinra om följande. ... i) Eekogni
Under

anförande, hurusom en mängd kronans hemman blivit till understöd tionshemför

bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande bruks- eller fabriksägare manen,

med förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från det bruk eller den fabrik, till Förhistorien

vars förmån försäljningen skett, samt att, därest bruket eller fabriken nedlagts, till rättekronan

ansetts kunna på grund av föråldrade författningar återtaga sålunda sålda ''^soo-talet!''1

hemman, hade i en inom första kammaren år 1886 väckt motion (nr 3), med avseende

å den frihet, som dåmera vore bruks- och fabriksrörelsen medgiven samt

till beredande av trygghet i äganderätt och inteckningsrätt jämväl vad ifrågavarande

slags hemman anginge, föreslagits, att riksdagen måtte fatta beslut, att,

därest utfärdat skattebrev innehölle, att skatteupplåtelsen skett till understöd för

bruk eller fabrik och att hemmanet ej finge därifrån skiljas, sådant hädanefter ej

skulle medföra behörighet för kronan att yrka rubbning av ägares och inteckningshavares

rätt.

I utlåtande över motionen, nr 49, anförde statsutskottet särskilt angående

rekogmtionshemmanen bland annat:

Bergshanteringen hade städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom en

av landets viktigaste näringar. Genom frambringande av metaller hade nämligen

bildats nytt kapital och, jämte det näringen lämnat sysselsättning och utkomst åt

ett betydligt antal människor, hade den skatt, som under, benämning av tionde och

hammarskatt av bruken utgjorts, varit en för staten viktig inkomstkälla. Till gengäld

härför hade ock denna näring omhuldats från statens sida, och då erforderlig

tillgång till skogsprodukter utgjort ett av de huvudsakligaste villkoren för näringens

bestånd och utveckling, hade för ändamålet anvisats åtskilliga kronoskogar. Dessa

hade till en början innehafts avgiftsfritt; men jämlikt kungl. brevet den 14 mars

1689 hade järnverken för de dem anslagna skogar belagts med en viss årlig arrendeeller

rekognitionsavgift, vilken utgått av stångjärnshamrar med 2 öre och av mas
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

ugnar med 1 öre silver mynt _ för varje stavrum ved, som efter uppskattning ansetts

vara för bruksdriften behövligt och kunnat med skogens bestånd avverkas. Denna

avgift både jämlikt kung], brevet den 24 november 1747 höjts till respektive 6 och

0 öre silvermynt för varje stavrum. De s. k. ädlare verken ävensom järngruvor

skulle dock jämlikt kung!, brevet den 7 november 1690 och kungl. resolutionen den

11 december 1696 åtnjuta befrielse från sådan avgift. Såsom villkor för begagnande

av nämnda skogar hade i allmänhet å verksägarnas sida gällt att bruksrörelsen

fortsattes och skogarna icke anlitats utöver vad för verkens behov kräfts, varemot,

och för så vitt den vid verkens anläggning privilegierade tillverkning varit på virkesfång

från . statens skogar grundad, staten icke ansetts äga rätt att, så länge nyssnämnda

villkor av verksägaren fullgjorts, återkalla den skedda upplåtelsen. Då

ifrågavarande skogar ofta varit större, än som för verkens behov erfordrades, och

staten sålunda utan att gagna verksägarne gått miste om den inkomst, som kunde

erhållas av de för verkens fortsatta bedrivande överflödiga skogsområdena, hade

genom kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 föreskrivits, bland annat, att, sedan

varje rekognitionsskog blivit å karta avfattad och undersökning ägt rum till utrönande

av verkets behov av skogsprodukter och huru mycket som för detta ändamål

kunnat påräknas från dem av verkets egna skogar, på vilka smidet varit grundat,

samt i vad män rekognitionsskogen varit för det återstående behovet erforderlig,

vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen

1 sin helhet eller endast en viss del därav bort få under bruket bibehållas; att den

verket tillerkända skogstrakt skulle, där verkets ägare önskade skatteköpa densamma,

till hemmantal indelas och skattläggas, varvid de för verkets räkning å skogen

upptagna torp eller odlingslägenheter skulle bilda stommar för de nya hemman,

spm kommit att av skogsmarken bildas, och varje helt mantal tilldelas från 1,200

till och med 3.000 tunnland, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt

skogens återväxt och årliga avkastning in. in.; samt att verkets ägare skulle medelst

erläggande av sex års räntor efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna

hemmanen med. skyldighet dels att utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda

rekognitionsavgiften upphörde, och dels att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket,

varom förbehåll skulle i skattebrevet införas. Enligt vad skatteregleringskommittén i

sitt den 13 september 1882 avgivna betänkande angående skatteförhållandena i riket

nieddelat, hade, med tillämpning av här ovan anförda bestämmelser, rekognitionsskogar.

indelade till.hemman om tillhopa 276.92 1 mantal, försålts till verksägare mot köpeskillingar,

vilkas sammanräknade belopp utgjort allenast 23,423 kronor 41 öre. Från

äldre tider tillbaka hade om bergshanteringen i allmänna författningar åtskilliga bestämmelser

varit meddelade rörande dels nya verks anläggning, så att desamma

ej skulle lända till förfång för äldre privilegierade verk. dels tillverkningens belopp

vid varje särskilt verk, dels ock tillgodoseendet av verkens behov av kol, ved och

till kolning tjänlig skog. Dessa inskränkningar vid bergshanteringens bedrivande

hade dock i senare tider borttagits. Genom kung!, förordningarna den 27 april

1846 och den 22 februari 1850 hade de inskränkningar i jordägarens dispositionsrätt

till kol, ved och till kolning tjänlig skog upphävts, som förut, till bergverkens

förmån varit stadgad, och genom kung!, förordningen den 20 september 1859 hade

lossats, de från äldre tider bibehållna band å bergshanteringen, så att densamma

icke vidare underkastats särskilda inskränkningar eller andra föreskrifter för rörelsens

bedrivande än dem. som gällt för likartade näringar. Även de om ifrågava
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

rande närings särskilda beskattning från äldre tider kvarstående bestämmelser både

efter hand ändrats. I anledning av rikets ständers enligt skrivelse den 7 mars

1860 fattade beslut hade nämligen genom kungl. kungörelsen den 14 december

samma år stångjärnstillvei kningen inom hela riket befriats från hammarskatt samt

alla hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagerna, från tackjärnstionde.

Vad däremot den med vissa privilegier gynnade tackjärnstillverkningen inom bergslag

anginge, hade rikets ständer ansett densamma icke böra medgivas någon eftergift

av tackjärnstionden, så vida icke bergslagerna förklarade sig villiga att avstå från

sina särskilda friheter och förmåner. Sedermera hade riksdagen enligt skrivelse

den 19 maj 1871 medgivit, att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande

av tackjärnstionde ävensom av skattejärn och hyttegälsjärn, där någondera

av dessa senare avgiftsposter blivit åsatt och ännu kvarstode, finge för framtiden

upphöra, mot det att hemman och lägenheter inom de bergslag, som icke

redan varit underkastade ordinarie rotering, bleve efter det rotetal, till vilket de

vore extra roterade, ålagda rotevakansavgifter till hälften mot annan roterad jord

i samma län, samt att varje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort,

som i sin egenskap att tillhöra sådan ort åtnjöte någon frihet i avseende å ränta,

bleve till hälften åsätta de skyldigheter härutinnan, som med författningarna överensstämde;

och hade. Kung]. Maj:t med bifall härtill den 9 juni 1871 utfärdat kungörelse

i ämnet. — Även vad de så kallade ädlare verken anginge, hade, efter det

riksdagen i skrivelse den 24 maj 1877 bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition,

genom kungl. kungörelsen den 10 augusti samma år förordnats, att, med

undantag tills vidare för Sala silververk och Höganäs stenkolsverk, alla övriga verk,

som vore förpliktade till bergsverkstiondes utgörande, skulle befrias från dylikt

tionde, dock skulle vad sålunda blivit stadgat icke, förr än Kungl. Maj:t särskilt

därom förordnade, gälla för åtskilliga uppräknade verk. Orsaken till sistnämnda

undantag hade berott därpå att vissa av de ädlare verken, vilka varit försedda

med särskilda privilegier, enligt riksdagens förberörda skrivelse bort från tiondes

utgörande befrias endast under vissa förbehåll, bland vilka borde nämnas, att

ägarne till de verk, åt vilka bergslagsallinänningar varit upplåtna, skulle antingen

till kronan avstå all rätt till dessa alirnänningar eller ock till fulla värdet lösa

desamma, samt att, där lekognitionshemman varit med verken förenade, ägaren

skulle till kronan erlägga skillnaden mellan uppskattningsvärdet å hemmanen och

den vid deras skatteköpande erlagda köpeskilling. — Av denna redogörelse vore

enligt statsutskottets mening uppenbart, att järnverken, vilka kommit i åtnjutande

av förmånen att få, efter rekognitionsskogarnes indelning och skattläggning till

hemman, skattelösa desamma mot en i förhållande till det verkliga värdet ringa

köpeskilling, blivit i hög grad gynnade, då vid tiondens eftergivande något anspråk

på rekognitionshemmanen icke från kronans sida framställts, på sätt förhållandet

varit vad de ädlare verken anginge. Vid försäljningar till bruken av rekognitionshemmanen

hade syftet varit enahanda som med den ursprungliga upplåtelsen av

de alirnänningar, varav hemmanen bildats, eller bergshanteringens understödjande

och uppmuntran. Räntan av rekognitionshemmanen hade trätt i stället för den

förra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och även uti dessa hemmans räntor

hade jämlikt kungl. kungörelsen den 5 juni 1885 en nedsättning med 30 procent

från och med år 1886 ägt rum. Skulle, såsom motionärens förslag innebure, kronan

avstå från rättigheten att föra talan om rekognitionshemmans återvinnande, i händelse

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Kammarad
vokatfiskals
ämbetets
åtgärder.

1897 års

domar.

de skiijdes från bruk, till vars understöd de blivit anslagna, eller i händelse sådana

bruk nedlades, komme staten för avståendet till enskilde av en mängd värdefulla

jordegendomar icke att åtnjuta någon annan ersättning än de då ännu kvarstående

70 procent av räntan å rekognitionshemmanen. På grund av dessa förhållanden

ägde enligt utskottets åsikt staten fullt fog att fortfarande fasthålla grundsatsen,

att ifrågavarande hemman skulle vara oskiljaktigt förenade med det verk, till vars

understöd de blivit skattesålda.

På grund av vad sålunda förekommit hemställde utskottet, att då ifrågavarande

motion måtte av riksdagen lämnas utan avseende.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

I en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingiven skrift androgo

v. häradshövdingen Gust. Edv. Fahlcrantz och trävaruhandl aren Nils Stahre, med

bifogande av förteckning över skattlagda och under bruk till skatte försålda rekognitionsskogar,

bland annat, dels att dessa och dylika skogsområden av betydlig omfattning,

vilka för det dåvarande innehades och avverkades av särskilda bruksägare

och andra personer, rätteligen vore att anse som kronan tillhöriga, vadan i avseende

på flertalet av sådana skogar, å kronans vägnar, kunde anställas återvinningstalan,

dels ock att värdet av den avverkning, som under de då senast förflutna tio åren

å skogarne ägt rum, rätteligen tillhörde kronan, vilken i följd därav syntes jämväl

hava anledning att föra talan om skadestånd, såvitt icke i särskilda fall kronan

funne sig böra avstå från sådant anspråk, där nämligen tilläventyrs vederbörande

varit okunniga om bristen i sin rättstitel och således handlat i god tro.

Genom remiss den 15 juli 1893 överlämnade därefter departementschefen

handlingarna i ärendet till kammarkollegium för att tillställas kammaradvokatfiskalsämbetet

för den åtgärd, ämbetet kunde finna desamma föranleda, varefter

kollegium remitterade handlingarna till advokatfiskal för behörig åtgärd.

Till följd härav upprättade advokatfiskalsämbetet, med ledning av skatteköpsböckerna,

specifik förteckning å sådana under bruk skatteköpta hemman och

lägenheter, vilka uppkommit av rekognitionskogar m. in. och som enligt uttrycklig

föreskrift i skattebreven skulle vara oskiljaktigt förenade med bruken. Advokatfiskalsämbetet

inhämtade dels av mantals- och skattskrivnings- samt taxeringslängder,

att sådana hemman till ej obetydligt antal frångått bruken, dels ock av

från bergmästarne inkomna relationer för åren 1891 och 1892 ävensom en i kammarkollegium

förvarad förteckning över de svenska järnverken in. m., att åtskilliga

bland de bruk, som då avsågos, blivit nedlagda. Då dylika åtgärder enligt gällande

föreskrifter och den uppfattning, som fanns uttalad i statsutskottets ovan omförmälda

utlåtande vid 1886 års riksdag, borde medföra skatterättens förlust, ansåg

sig advokatfiskalsämbetet äga giltig anledning att å kronans vägnar mot innehavarna

av omkring åttio rekognitionshemman anställa rättegång, i syfte att egendomarna

måtte till kronans fria disposition återställas dels på grund därav att

hemmanen frångått bruken, och dels på grund därav att bruken blivit nedlagda.

Av de instämda rättegångarna blevo sjutton, på sätt i det föregående blivit

nämnt, den 8 juni 1897 avgjorda av Kungl. Maj:t i högsta domstolen. De av högsta

domstolen meddelade domarna innehöllo ett fastställande av respektive hovrättsdomar,

varigenom kronans talan ogillats, enär det förhållande att bruket nedlagts

eller det omstämda hemmanet icke längre vore förenat med bruket, varken på

grund av lag eller enligt’ något i skatteköpebrevet stadgat förbehåll föranledde där
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 17

till att skattemannarätten till hemmanet förverkats. I anledning av den utgång

nämnda rättegångar sålunda erhållit avstod advokatfiskalsämbetet från fullföljd av

övriga då ännu anhängiga rättegångar. 1 dessa sistnämnda rättegångar hade

underdomstolarna ogillat kronans talan.

Beträffande samtliga nu avsedda rättegångar, gällande, såsom nämnts, omkring

åttio rekognitionshemman, föreligga sålunda laga kraftägande domar, varigenom

kronans ovanberörda talan ogillats.

I fråga om övriga rekognitionshemman, till antalet omkring tvåhundratrettio,

föreligga, såvitt är känt, inga rättsliga avgöranden i nu berörda hänseende. Ett

antal av dem (omkring femtiofem) har kronan redan genom särskilda köp återförvärvat.

Den vidsträckta formuleringen av nu ifrågavarande del av motionärens hemställan

kunde tilläventyrs giva anledning till en viss tvekan, huruvida avsikten

varit att rekognitionshemmanen borde återgå till kronans fria disposition alldeles

frånsett det förhållande, huruvida sådana omständigheter föreligga eller icke, vilka

på sin tid gåvo anledning till anställande av rättegång från kronans sida. Motionärens

hemställan om upphävande av förordningen den 22 december 1898 ävensom

innehållet i den till stöd för motionen anförda motiveringen ger emellertid anledning

antaga, att motionären ansett en återgång av rekognitionshemman böra äga rum

allenast under förutsättning, att hemmanen frångått bruken eller bruken blivit

nedlagda.

Även med antydda inskränkning i räckvidden av de påyrkade åtgärderna

för rekognitionshemmans återförande under kronans fria disposition är det uppenbart,

att desamma skulle innebära direkt ingrepp i bestående enskild rätt. Utan

vidare är detta klart i fråga om de omkring åttio hemman, i fråga om vilka kronans

återvinningstalan genom laga kraftägande domar ogillats. Vidkommande övriga

under enskild äganderätt varande rekognitionshemman föreligger det förhållande att,

även om det skulle kunna tänkas att den uppfattning, som kommit till uttryck i

1897 års domar, icke vidare skulle av domstolarna godkännas, statsmakterna böjt

sig för berörda uppfattning och uttryckligen genom 1898 års omförmälda förordning

förklarat den inskränkning i ägarens fria förfoganderätt över hemmanen, som avsetts

med det i skatteköpebreven intagna villkor, hava upphört att gälla.

Motionärens förslag åsyftar sålunda — fullt medvetet — en lagstiftning, varigenom

redan förvärvade privata rättigheter omedelbart skulle för ändamålets vinnande

annullera?. Det skulle alltså gälla att på denna lagstiftnings område bryta

med den i vårt land ...... likasom, såvitt kollegium har sig bekant, jämväl i övriga

kulturländer — i lagstiftningen hittills upprätthållna grundsats, att civillag icke bör

givas tillbakaverkande kraft. Denna rättsnorm lärer vara av sådan fundamental

betydelse för samhällslivet, att den måste anses positivt gälla som ett sedvanerättsligt

moment i själva statsförfattningen. Givetvis kan densamma lika väl som andra

normer av statsförfattnings natur upphävas eller modifieras i för sådant syfte angivna

former. Horn . förutsättning härvid måste väl emellertid fordras, att förändringen

skall vara påkallad av ett samhällsintresse av den allra största betydelse, statsfinansiellt

eller socialt. Svensk statsmakts ingripanden under 1500- och 1600-talen

mot av enskilda förvärvad rätt till jord, vilka precedcnsfall man här möjligen skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 27 höft. (År 41.) 3

Kollega

yttrande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

vilja åberopa till jämförelse, hava också ägt rum under tider av rikets yttersta

finansiella nödläge. Nu föreligger ingen sådan situation. Motionären har icke påstått,

att den åsyftade åtgärden skulle vara med någon grad av nödvändighet påkrävd

av statsfinansiella hänsyn. Ej heller har påvisats förhandenvaron av något

så omfattande socialt intresse, som skulle kunna rättfärdiga ett ingrepp av så allvarsam

art som här är fråga i samhällsordningens centrala och ömtåliga delar.

Huruvida en framtida reformlagstiftning i den s. k. jordfrågan kommer att nödvändiggöra

ett sådant ingrepp, därom torde vara för tidigt att nu fälla något omdöme.

Men även om man, med frånseende av denna synpunkt, vill betrakta saken

allenast, som en praktisk lämplighetsfråga, måste man enligt kollega förmenande

ställa sig högst betänksam mot motionärens förslag.

Utan tvekan ger . kollegium motionären rätt därutinnan att statsmakternas

syfte med skatteförsäljningarna av rekognitionsskogarna förfelats i och med att

1897 års domar underkänt den från kronans sida väckta talan. Att statsmakterna

verkligen avsett att de för en obetydlig köpeskilling försålda rekognitionshemman

för all framtid skulle utgöra understöd för driften vid de bruk, varunder de blivit

sålda, är enligt kollega mening otvivelaktigt. Så sent som år 1886 var riksdagen

ock övertygad^ därom att statsmakternas nämnda avsikt, uttryckt i skatteköpebrevens

förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från bruken, åtnjöt rättsligt skydd.

Det är också tydligt, att de av domstolarna åberopade skälen för ett ogillande av

kronans anspråk icke innebära ett underkännande av nyssnämnda uppfattning av

upplåtelsernas syfte, utan fastmer ett konstaterande av att detta syfte icke blivit

vid nämnda upplåtelser på ett formellt tillfyllestgörande sätt rättsligen tillvarataget.

Genom utgången av de omförmälda rekognitionshemmansrättegångarna kan på visst

sätt sägas^ hava uppstått en konflikt mellan materiell och formell rätt, vilken

konflikt, såsom framgår icke minst av riksdagsförhandlingarna, i icke ringa grad

oroat det allmänna rättsmedvetandet. Tanken att genom en lagstiftningsakt återställa

det så. att säga rubbade jämviktsläget mellan formell och materiell rätt

måste därför i och för sig te sig förklarlig.

Emellertid vill det för kollegium synas att, hur förklarlig en dylik tanke än

kunde förefalla, densammas förverkligande likväl skulle mötas av utomordentliga,

tilläventyrs oövervinnerliga svårigheter.

Endast i ett fåtal fall torde verkningarna av den tänkta lagstiftningen komma

att inskränka ° sig till arvingarna till kronans medkontrahenter vid skatteköpen.

Särskilt efter år 1898 hava förändringar i stor utsträckning ägt rum i äganderätten

till rekognitionshemman, och lära dessa förändringar i stort antal fall grunda sig

på onerösa förfoganden. I största omfattning ägas rekognitionshemmanen av bolag,

vilkas aktier köpas och säljas å den allmänna fondmarknaden. För nuvarande ägarne

av rekognitionshemman skulle de ifrågasatta åtgärderna komma att framstå såsom

uppenbara rättskränkningar, såsom ett upphävande för deras del av en av rättssamfundets

huvudgrundsatser nämligen likställighet inför lagen. Ty i detta sammanhang

får icke förbises, att i kanske flertalet fall hava hemmanen innehafts så

länge efter åkommen lagfart att, i händelse av regelrätt vindikationstalan god tros

innehavare skulle kunnat, även om hemmanen obehörigen kommit ur kronans hand,

till skydd för sin äganderätt åberopa tjuguårig hävd, ett skydd som tydligen efter

motionärens tanke i ett fall som det förevarande icke skulle få gälla. — Vad nu

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 19

sagts kan uppenbarligen i än högre grad anföras till deras förmån, vilka kommit i

besittning av inteckningar i rekognitionshemman eller av sådana obligationer, för

vilka dylika inteckningar utgöra säkerhet.

Det är enligt kollegii mening sålunda uppenbart att ett återförande tvångsvis

till kronans fria disposition av rekognitionshemmanen i största omfattning skulle

komma att kännbart träffa i god tro varande tredje man.

Det får vidare icke frånses, att åtgärder av här föreslagen innebörd städse

och oundvikligen åtföljas av ett nedsatt förtroende för rättsordningen. Såsom en

ytterligare olägenhet har man givetvis att räkna med en mer eller mindre omfattande

rubbning av fastighetskrediten i landet, som under nutida förhallanden maste

anses vara en av det ekonomiska livets viktigaste faktorer. Till sist får icke heller

förbises att i den mån denna kredit kunnat utnyttjas i utlandet och utländska undex1- såtar i god tro blivit ägare av värdepapper, för vilka nu ifrågavarande slag av

fastigheter utgöra säkerhet, statsmakterna löpa risken, att främmande stater till

skydd för sina undersåtars intressen vidtaga folkrättsliga motåtgärder.

Av det anförda torde framgå att ett bifall utan vidare till motionärens hemställan,

så vitt, nu är fråga, icke kan förordas.

Då emellertid, såsom kollegium i det föregående antytt, å ena sidan den

tanke, som ligger till grund för motionen, ytterst bottnar i den i och för sig enligt

kollegii mening icke oriktiga föreställningen att genom 1897 års domar den materiella

rätten blivit lidande till förmån för den formella och denna föreställning uppenbarligen

delas av stora befolkningsgrupper inom landet, men, å andra sidan, de svårigheter

som äro förenade med ett realiserande av motionärens tanke icke synas vara

klart insedda, har kollegium för sin del icke något att erinra mot en utredning,

dock icke såsom motionären avser allenast angående sättet för rekognitionshemmanens

återförande till kronans fria disposition, utan i första hand för utrönande

av möjligheten och lämpligheten av en sådan åtgärd. — Aven om en sådan utredning

skulle giva ett i huvudsak negativt resultat, har i allt fall därmed vunnits,

att denna under de senare årens riksdagar ständigt återkommande fråga finge en så

fullständig belysning, att den kunde på ett säkrare sätt än hittills av allmänheten

bedömas och därmed tilläventyrs bliva avförd från diskussion.

Motionärens hemställan i vad den avser åtgärder i syfte att till kronans fria

disposition återföra gruvskogar och andra naturvärden, som av kronan upplåtits till

olika industriföretags stödjande, synes huvudsakligen åsyfta statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar.

Beträffande antalet av dessa skogar, deras belägenhet, och areal samt de

villkor varunder de blivit upplåtna till respektive gruv- eller industriföretag hänvisar

kollegium till kommerskollegii och domänstyrelsens av trycket utkomna underdåniga

utlåtande den 23 november 1896 angående dessa skogar. Förvaltningen av

ifrågavarande skogar är efter riksdagens hörande reglerad genom förordningen den

27 maj 1898. Enligt nämnda författning kunna grunderna för denna förvaltning

angivas på följande sätt. Ifrågavarande skogar skola, under domänstyrelsens’;överinseende,

stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Därest, sedan de

av bergmästaren godkända virkesbehoven blivit fyllda, någon ordinarie skogstillgång

återstår, som, efter nyttjanderättshavarnas hörande, prövas icke vara erforderlig för

2) Gruvskogar

m. m.

Grunderna

för den nuvarande

förvaltningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Kollegii

yttrande.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

fyllande av nästföljande års behov, äger domänstyrelsen att förordna om överskottets

försäljande, likasom det skall åligga domänstyrelsen att draga försorg om tillgodogörandet

av vindfällen och ståndtorr skog samt annan extra avverkning, där den

icke, efter domänstyrelsens bestämmande, utbytes mot ordinarie avverkning, som då

skall besparas. . Det ankommer på Kungl. Maj:t att på därom gjord framställning

förordna, huruvida och till vilket belopp vid försäljning av virkesöverskott eller

extra avverkning influtna, behållna medel må användas för betäckande av kostnader

vid skogens förvaltning och vård samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet

ställas till nyttjanderättshavares förfogande. Vad av dylika försäljningsmedel på

nu nämnda sätt icke användes skall tillgodoföras statsverkets skogsmedel. Där den

rörelse, till vars understöd skog av ifrågavarande slag blivit anvisad, bedrives i

sådan omfattning, _ att den enligt den för skogen upprättade hushållningsplan beräknade

ordinarie avkastningen kan visas i sin helhet vara under längre tid för ändamålet

med upplåtelsen fullt erforderlig, må det ankomma på Kungl. Maj:t att, på därom

gjord ansökning, medgiva nyttjanderättshavare att fritt disponera samma virkesavkastning

för viss, för varje fall bestämd tid, under villkor dock att andra utsyningsberättigade

vederbörligen tillgodoses samt att, därest sagda rörelse antingen

upphör eller minskas i sådan grad, att virkesavkastningen i sin helhet ej längre

för densamma behöves, den fria dispositionen upphör. Därest virke, som blivit för

godkänt behov i vederbörlig ordning utsynat, bennnes kunna till större fördel för

nyttjanderättshavare eller annan utsyningsberättigad avyttras för att ersättas genom

virket motsvarande vederlag, ankommer det på domänstyrelsen att för varje fall

medgiva det utsynade virkets avyttrande eller utbytande” och därvid meddela för

vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter.

Motionären synes hava tänkt sig att nyttjanderätterna till ifrågavarande skogar

genom ett ingripande från statsmakternas sida omedelbart skulle upphöra utan någon

ersättning till nyttjanderättshavarna och oberoende därav, huruvida sådana omständigheter

föreligga, vilka i och för sig kunde utgöra laglig anledning till nyttjanderätternas

upphörande.

Vad kollegium i det föregående anfört angående de principiella betänkligheterna

mot en lagstiftning i syfte att ingripa i redan förvärvade rättigheter gäller

i samma utsträckning beträffande de ständiga nyttjanderätterna till bergverksskogarna.

Den omständigheten att dessa skogar icke innehavas under äganderätt utan under

visserligen villkorliga men dock ständiga ny ttj anderätter lärer icke giva anledning

till modifikation i ovan angivna grundsats, att civillag icke bör givas återverkande

kraft.

Då emellertid utövningen av ifrågavarande ny ttj ander ätt er, vilka samtliga

tillkommit under äldre tider och under helt andra samhälleliga och ekonomiska

förutsättningar än de nuvarande, tilläventyrs kunna medföra ett utnyttjande av

skogsprodukter på sådant sätt och i en sådan omfattning, att allmänna nationalekonomiska

intressen därigenom bliva lidande, synes däremot tanken på en avlösning

av dessa ny ttj anderätter mot ersättning till nyttjanderättshavarna vara värd ett

övervägande. Kollegium tänker därvid exempelvis på bestämmelsen i första paragrafen

av sistberörda 1898 års författning, enligt vilken skogen skall av skogsförvaltningen

behandlas icke blott efter vetenskapliga regler lämpade efter varje

särskild skog och ortsförhållandena, utan även med hänsyn till ändamålet med skogens

upplåtande. Det är givet att om hänsynen till ändamålet med skogens upplåtande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 21

gives alltför stort utrymme vid densammas skötsel, de nationalekonomiska intressena

lätt bliva lidande. Detsamma gäller ock för det fall att ny ttj ander ättshavaren

allenast för att komma i åtnjutande av sin nyttjanderätt uppehåller en

bruksdrift efter metoder, som äro fullkomligt föråldrade och oekonomiska.

Av dessa skäl har kollegium icke något att erinra mot en utredning, huruvida

och på vad sätt bestående ny ttj anderätter till statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar böra avlösas. Stockholm den 23 april 1920.

HJ. NEHRMAN.

CASTEN von OTTER. A. W. DUFWA. P. R- BERGSTRÖM.

AXEL KLOCKHOFF. TOM WOHLIN.

Föredragande.

Herm. Fehr.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 41.) 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.