Andra 'kammarem första tillfälliga utskotta utlåtande Nr 8
1920-04-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1920:8, Andra 'kammarem första tillfälliga utskotta utlåtande Nr 8
Dokumentets text
8
Andra ''kammarem första tillfälliga utskotta utlåtande Nr 8.
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1920 kl. 5 e. m.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning
av räckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
införande av ett klarare och mer begripligt lagspråk,
I en inom andra kammaren av herr Carlström väckt motion, nr
213, hemställes, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning om och huruvida vårt lagspråk kunde reformeras
i den riktningen, att en klarare, mera begriplig lagtext kunde åvägabringas,
som ej kunde ge upphov till misstolkning och ovisshet, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande:
»Vårt land kan näppeligen sägas vara ett laglöshetens land i den bemärkelsen,
att det skulle råda brist på lagar. Tyvärr synes det vara
så, att vi ega allt för många lagar, men allt för få medborgare som
hålla dem i helgd. Detta beror dock säkerligen ej på lagarnas mängd
utan fast mer därpå, att lagarna äro i många fall så otydligt skrivna
och så svårfattliga, att menige man ej förstår deras innehåll. Det är
ju tydligt, att då det gäller att formulera en lag det givetvis måste
uppstå svårigheter att avfatta den så, att densamma klart och tydligt
kan i alla avseenden utsäga den andemening, som ligger till grund för
dess stiftande, men man borde dock ha skäl att fordra, att en lagparagraf
är så pass tydlig, att åtminstone juridiskt bildade personer ej
kunde tolka den på olika sätt.
Jag behöver nu inte här påvisa de oändligt många fall, där sådana
lagar givit upphov till misstolkning och lagbrott, jag vill endast exem
-
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 9
pelvis nämna ett par under senare år utgivna lagar, nämligen lagen
om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, av
den 28 juni 1918 med den förändring som i fjol skedde i samma lag,
samt lagen om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av
skog å fastighet i enskild ägo, av samma datum. Dessa lagars välgörande
ändamål är obestridligt, men på grund av sin avfattning hava
de givit upphov till ett fullkomligt rättslöshetstillstånd för många, som de
ej synes havt avsikt att drabba. Genom en sådan lagstiftning måste
känslan för lagarnas helgd ovillkorligen undergrävas och menige mans
intresse för lagarna minskas. Vårt folk borde nu stå på en sådan
kulturnivå, att det kunde läsa och förstå eu lag utan att behöva fråga
juristerna till råds; och detta kunde ske, om nämligen lagen vore skriven
på rätt, god svenska, men med de obegripliga vändningar, som vårt
lagspråk i många fall har, blir det ju ofta oknäckbart även för den
lagkloke.
Här synes eu reform vara påkallad i den riktningen, att vårt lagspråk
finge en mera klar och begriplig avfattning, även om texten
därmed bleve något längre till sin avfattning. .
Visserligen är det ju tillbörligt med en viss pietet för vårt gamla
lagspråk, men denna får ej sträcka sig så långt, att man låter bokstavsträldomen
göra våld på sunda förnuftet.»
Utskottet kan ej helt ställa sig på motionärens ståndpunkt, då han
framhåller, »att lagarna i många fall äro så otydligt skrivna och så
svårfattliga, att menige man ej förstår deras innehåll» eller då han
talar om »de oändligt många fall, där sådana lagar givit upphov till
misstolkning och lagbrott», eller då han påstår, att de »på grund av
sin avfattning givit upphov till ett fullkomligt rättslöshetstillstånd för
många, som de ej synas haft avsikt att drabba». Såsom generella omdömen
äro dessa yttranden utan tvivel betydligt överdrivna och det
torde väl knappast hava varit motionärens mening att ge dem allmängiltig
betydelse.
Beträffande 1734 års lagbok har den ju tvärt om ansetts för sm
tid vara ett mästerverk av kärnfull, klar och enkel framställning, och
även flera i senare tid framkomna lagar torde kunna sägas ha fått en
mönstergill form. Det lär väl heller icke kunna betvivlas, att de personer,
som närmast hava haft ansvaret för lagförslagens utformning,
allvarligt vinnlagt sig att ge dessa formell tydlighet. Det må emellertid
framhållas, att därvid icke obetydliga svårigheter ofta möta. De i
lagtexten använda uttrycken hava icke sällan erhållit karaktären av ett
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 sand. 1 avd. 0 käft. (Nr 7—8.) 2
Utskottet.
10
Andra lammarens första tillfälliga utslotts utlåtande Nr 8.
slags juridiskt-teknisk terminologi med sin noggrant fixerade betydelse,
som icke alltid sammanfaller med den betydelse samma uttryck äger
i det nutida språket. Ett utbytande av denna terminologi komrne
säkerligen att medföra omskrivningar, som ej sällan torde i betydande
grad vidga lagtexten utan att likväl bjuda större garanti för bestämt
preciserat innehåll. Därtill kommer, att själva detta innehåll kan
vara av sådan beskaffenhet, att dess riktiga uppfattande kräver vissa
juridiska eller fackliga insikter, och att därför lagarna huru de än i
rent språkligt avseende formuleras dock för den stora allmänheten måste
framstå som mer eller mindre svårfattliga.
Att riksdagen i fråga om dessa lagar, som i regel äga en för lång
tid bestående giltighet, och som tillkommit efter sorgfällig prövning,
skulle hos Kung!. Maj:t begära utredning angående språkets reformering,
synes utskottet ej kunna leda till något resultat. Huru önskvärt
det än kunde vara att få hela detta lagverk avfattat i eu enkel och
klar nutids&v enska, torde dock en var inse, att detta kan ske endast i
den män lagarna på grund av nya förhållanden och förändrad rättsuppfattning
måste underkastas revision, en revision, som ju partiellt
ständigt fortgår.
I motiveringen för sin framställning har emellertid motionären pekat
på förhållanden, som otvivelaktigt förtjäna ett visst beaktande. De
exempel han anför på lagar, som han änser lida av formella brister
samt i enkelhet och klarhet lämna åtskilligt övrigt att önska, ge antydan
om, att. han särskilt tänkt på de författningar — ofta av mer
eller mindre tillfällig karaktär — som allt jämt utkomma, och som
synnerligast under den senaste kristiden till betydande antal framkallats
av därunder rådande exceptionella förhållanden, och vilka den
stora allmänheten eller grupper därav i sitt dagliga handlande måst
ställa sig till efterrättelse. Många av dessa författningar kunna utan
tvivel ge anledning till berättigad kritik i avseende på den formella avfattningen.
De anförda exemplen äro i detta fall belysande.
Ett lika påtagligt exempel kunde motionären nyligen påvisa inom
andra kammaren, då det gällde ändrad lydelse av slutbestämmelserna
i lagen den 19 juni 1917 om de svenska lapparnas rätt till renbeten i
Sverige. Ehuru dessa bestämmelser berörde ett särdeles enkelt förhållande,
hade de dock fått en avfattning, som gjorde dem synnerligen
svårbegripliga.
Nu kan det visserligen anmärkas, att flertalet även av dessa författningar
tillkomma under samverkan mellan konung och riksdag, och
att ansvaret för påtalade brister faller även på riksdagen. Ur viss syn
-
11
Andra hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
punkt må detta vara sant. Men å andra sidan kan väl näppeligen
fordras, att riksdagen — i första hand dess lagutskott — skall
kunna egna avsevärd tid åt den rent formella granskningen. Riksdagens
huvuduppgift härvidlag måste ju alltid vara den rent sakliga prövningen.
Fast utskottet sålunda funnit, att motionären i vissa avseenden
haft grundad anledning till sin framställning, anser dock utskottet, att
knappast något skulle vinnas genom utredning. En sådan skulle visserligen
kunna framvisa de brister, som vidlåda lagar och författningar,
men knappast något osvikligt medel till dessa bristers undanröjande,
då det sätt, varpå avfattningen sker, alltid måste bero på förmågan hos
de personliga krafter, som bära ansvaret för lagarnas utformning.
I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 april 1920.
På utskottets vägnar:
FRANS BERGGREN.
Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Berggren, Berglund, Welin, Ahrherg,
Johanson i Huskvarna, Jungnell*), Johanson i Riraforsa*), Westman, Ettdin och
Olsson i Labbemåla.
*) Icke närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.