Sök i Ratio Lex

Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1

1920-02-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1920:1, Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1920 kl. 1 e. m.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1

angående medgivande att för vadhållning vid hästtävlingar

använda s. k. totalisator.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 91, har herr Torgen hemställt, »det riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte medgiva

användande av s. k. totalisator för vadhållning vid sådana hästtävlingar,

som företrädesvis finnas ägnade att verka till hästavelns befrämjande,

under förbehåll likväl om åtgärders vidtagande till förekommande

av missbruk och skada av anordningen, samt om anslående av

lämplig andel utav vadhållningssumman till sådana ändamål, som äro

ägnade att främja hästaveln inom landet».

Med avseende på motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Vadhållning medelst totalisator har endast några få gånger på 1890- talet praktiserats i vårt land. Då dylik vadhållning första gången kom

till användning år 1893, väcktes av allmänne åklagaren åtal mot vederbörande

med yrkande av ansvar enligt viss paragraf i lotteriförordningen

eller enligt strafflagen angående äventyrligt spel. Domstolen ogillade

emellertid åtalet, och målet genomgick alla instanser med enahanda resultat.

År 1896 väcktes i andra kammaren av herr Höjer en motion (nr

106) om förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator. Motionen tillstyrktes

av lagutskottet, som i sitt utlåtande bland annat anförde följande:

»Totalisatorn har ännu endast några få gånger varit använd i vårt

land, och vid de tillfällen, då den använts, hava de belopp, som förBihang

till riksdagens‘protokoll 1920. 13 samt. 2 avd. 1 haft. (Nr 1.)

Historik.

Motion 1896.

602 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra hammarens aftära tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1.

Motion 1911.

Utlåtande a c

utskottet 1911.

medelst densamma omsatts, icke varit särdeles betydliga, men det är

att befara, att, om ej lagens förbud kommer emellan, dess användning

skall taga ökad fart, och utskottet vill i detta sammanhang omnämna,

att det uppgivits, hurusom under 1891 i Berlin vid en enda kapplöpningsförenings

totalisator omsättningen uppgått till 27 millioner mark,

och i Paris samma år ensamt vid två huvudagenturer till 75 millioner

francs, siffror som, om de äro riktiga, visa, att totalisatorsspelet med

stor makt lockar den stora allmänheten.» Utskottet betonade vidare som

sin mening, att den betydelse för hästaveln, som totalisators användning

vid kapplöpningarna genom den ekonomiska vinsten därav möjligen

kunde äga, vore synnerligen ringa, varemot de skadliga verkningarna

av en sådan vadhållning vore uppenbara och högst avsevärda, varför

utskottet icke tvekade att föreslå, det sådan vadhållning bleve helt

och hållet förbjuden.

Motionen blev av kamrarna bifallen och i följd härav avläts sedermera

skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t, vari framhölls bland

annat, att om det också icke kunde bestridas, att utgången av en kapplöpning

och således även av ett därpå grundat vad icke bestämdes uteslutande

eller ens till huvudsaklig del av slumpen, så syntes det dock i

allt fall, som om den form av vadhållning, som totalisatorn hade till

ändamål att förmedla, vore så nära besläktad med lotterispel, att de motiv,

som föranlett tillkomsten av förordningen mot lotteri, även borde konsekvent

leda till förbud mot vadhållning medelst s. k. totalisator. Den

4 februari 1898 utkom också en kungl. förordning däremot, och i denna

stadgas straff i form av böter ända upp till 1,000 kronor.

Frågan om användande av totalisator har sedermera förevarit vid

1911 års riksdag, då i en i andra kammaren av herr Jesperson väckt

motion (nr 263) hemställan gjordes, det riksdagen ville besluta, att

Kungl. Maj:t må medgiva användande av s. k. totalisator för vadhållning

vid sådana hästtävlingar, som företrädesvis finnas ägnade att verka till

hästavelns befrämjande, under förbehåll likväl om åtgärders vidtagande

till förekommande av missbruk och skada av anordningen samt om anslående

av lämplig andel utav vadhållningssumman till sådana ändamål,

som äro ägnade att främja hästaveln inom landet.

Ifrågavarande motion hänvisades för behandling till andra kammarens

andra tillfälliga utskott, som i sitt avstyrkande utlåtande anförde

följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1.

»Lagstiftningens nuvarande hållning gentemot lotterispel i allmänhet

torde säkerligen hava sin upprinnelse och allt fortfarande sitt stöd i erfarenhet

och insikt om dylika spels skadliga inverkan på den allmänna

moralen. Att genom vissa undantagsbestämmelser lotterispel i några fall

inom vårt land äro tillåtna, äger icke sin grund i ett underkännande av

denna åsikt, utan beror på andra av praktiska förhållanden förestavade

skäl. Bland annat hava undantag medgivits för lotterier i välgörenhetssyfte

samt till understöd och uppmuntran åt svenska konstidkare, vilket

väl skett med hänsyn såväl till de behjärtansvärda syftemålen som ock

därtill att, enligt allmän erfarenhet, dessa lotteritillställuingar icke äro

ägnade att uppamma något spelraseri, utan äro av ofarlig beskaffenhet.

Dessa undantag utgöra dock icke i och för sig någon anledning till

medgivande av det slags spel medelst totalisator som motionären föreslagit.

Som motiv för användning av totalisator här i landet kan av naturliga

skäl icke åberopas något behov av att hindra den svenska allmänhetens

medverkan vid utländska spel av nu ifrågavarande art. Därtill

kommer att vadhållningen medelst totalisator med hänsyn till dess moraliska

verkningar alldeles icke kan antagas vara förtjänt av någon undantagsbestämmelse.

Snarare torde densamma vara ägnad att om möjligt i

ännu högre grad än det »rena» penninglotteriet uppjaga spellustan. Den

stora allmänheten äger icke förmåga att rätt bedöma hästar och deras

förutsättningar för framgång i kapplöpning. Vadhållningen medelst

totalisator skulle därför till allra största delen komma att grunda sig på

gissningar, råd och hörsägner. Det slumpartade momentet bleve därför

ungefär detsamma som vid penninglotterier; men härtill kommer vid

totalisatorsspel den nära till hands liggande omständigheten, att osanna

uppgifter kunna spridas för att vilseleda allmänheten. Vid penninglotteri

har den, som icke vunnit, ingen annan att skylla på än den ogynnsamma

slumpen, varemot vid totalisatorsspelet den möjligheten icke kan

anses alldeles utesluten, att under en upphetsad sinnesstämning den förlorandes

besvikenhet i förening med förnimmelse, att han blivit av annan

person missledd, kan leda till misshälligheter.

I en enquéte, som företogs bland landets veterinärer för 13 år sedan

rörande kapplöpningarna, uttalade sig 160 —- mestadels privat-, distriktsoch

länsveterinärer — i den riktningen, att kapplöpningarna ofta äro

förenade med djurplågeri. Till samma resultat kom därjämte såväl en

stuteriveterinär som ock »åtskilliga bland arméns tjänstgörande veterinärer».

Denna omständighet har gjort, att utskottet ansett sig även

böra betrakta frågan från denna synpunkt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ändra hammarens an dra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.

Själva kapplöpningen föregås av en s. k. träning, d. v. s. förberedelse

till löpningen. Huru denna tillgår beskrevs på sin tid i en

av professor John Wennerholm redigerad och från veterinärinstitutet av

professor Lindqvist expedierad djurskyddstidskrift. Däri heter det:

»Träningen tillgår så, att under den tid av omkring 4 månader

hästen tränas, han var 10:de å 14:de dag svepes in i tjocka ylletäcken

så grundligt, att han enbart därigenom råkar i svettning. Detta sker

på aftonen. Följande morgon föres han ut och motioneras med täckena

på, till dess svetten strömmar av honom. Nu föres han åter in, täckes

ånyo för att undergå s. k. eftersvettning.. Slutligen frampå kvällen,

alltså 24 timmar efter första täckningen, torkas han åter torr och täckes

på vanligt sätt. Man må till sporten stå i vad förhållande som helst, så

får man väl ändå svårt för att resonera hort det djurplågeri, som måste ligga

i en sådan behandling av djurem.

Röster i massor hava höjts mot kapplöpningarna. I tidningen

»Djurskyddet» för år 1899 återfinnas sådana från militärer, lärare, godsägare,

lantbrukare, tjänstemän av olika slag, m. fl. Och är det på

grund av såväl dessa som i övrigt kända förhållanden icke omotiverat

att säga, att allmänna opinionen tycks i verkligheten ligga emot själva

kapplöpningarna. Detta förhållande synes t. o. m. motionären själv vara

på det klara med, då han i motionen säger: »Redan nu och sedan åtskilliga

år hållas sådana tävlingar här i landet, men de föra en tynande

tillvaro i brist på understöd i allmänhetens intresse». Det synes därför

utskottet vara väl djärvt att under sådant stadium föreslå, till uppeggandet

av intresset för kapplöpningarna, en åtgärd, om vilken man

kan säga, att den skulle för framtiden göra hästlöpningarna till speltillfällen

för den stora allmänheten.

Då sålunda, å ena sidan, motionären synbarligen icke har presterat

tillräckliga bevis för hästtävlingarnas betydelse för höjandet av hästaveln

och då det, å andra sidan, synes vara otvivelaktigt, att hästtävlingar, i

förening med totalisator, medföra men och våda för allmänheten och

moralen, samt slutligen emedan totalisatorn — såsom påbyggnad till

hästtävlingarna — indirekt skulle medföra främjande av djurplågeri, lår

utskottet, i anledning av vad som anförts, hemställa, att herr Jespersons

förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda».

Denna hemställan blev av andra kammaren bifallen med 164 röster

mot 35.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.

5

Utskottet kan i väsentliga delar instämma i det ovan anförda av

utskottet vid 1911 års riksdag avgivna utlåtandet. Nu förevarande

motion återgår till tankegång och synpunkter i det stora hela på den i

ämnet 1911 väckta motionen, och några nya skäl hava icke förebragts

som motivera eu ändring i den av utskottet då intagna ståndpunkten.

Vad motionärerna anfört angående nyttan av den inhemska hästavelns

befrämjande kan utskottet för sin del naturligtvis endast under

stryka. Utskottet vill icke heller bestrida, att hästtävlingar i vissa avseenden

kunna vara till gagn i nämnda syfte. Emellertid torde nyttan

av dessa tävlingar för hästaveln i dess helhet vara vida mer inskränkt

än motionären föreställer sig, om man betänker, att det endast är vissa

hästraser, företrädesvis de lättare, vilkas uppfödande genom dem kommer

att uppmuntras. Betydelsen av dessa lättare hästraser är ju också numer,

med den utveckling motoråkdonen erhållit, avsevärt mindre än förr.

Vad som bidragit att nedsätta kapplöpningasporten i allmänhetens

ögon är den utbredda uppfattningen om djurplågeri såsom oskiljaktigt

förenat med densamma. Föreställningarna härom äro måhända icke så

litet överdrivna, men det torde icke kunna förnekas, att djurplågeri förekommit.

Detta är väl icke så mycket fallet vid själva tävlingarna, vilka

stå under offentlig kontroll, som under den tävlingen föregående träningen,

vilken är helt och hållet okontrollerad.

Härmed må emellertid förhålla sig hur som helst. Aven om ur

vissa synpunkter ett höjande av hästtävlingssporten skulle vara önskvärt,

håller utskottet före, att för detta ändamål icke alla medel äro tillåtna.

Ett synnerligen olämpligt medel är enligt utskottets mening det av motionären

föreslagna, nämligen införande av totalisator för vadhållningen vid

tävlingarna. Den fördel, som härigenom skulle uppnås, vore ökade

penningmedel för bästavelns förkovran och någon inkomst för statskassan.

Fördelarna kunna dock på långt när icke uppväga nackdelarna.

Vad som än kan sägas om de möjligheter till beräkning av en tävlings

utgång, som den i hästuppfödning sakkunnige äger, då han gör sin insats

i totalisatorn, så låter sig ej fördölja, att för den stora massan i vadhållningen

deltagande är det enbart fråga om spel. Känt är från de

länder, där dylik vadhållning förekommer, att den hör till de mest lockande

och mest upphetsande av alla spel. Ovan ha meddelats några

siffror, som visa vilka oerhörda summor i vissa länder kunnat omsättas

på totalisatorspel. Utskottet kan härtill anföra en del sifferuppgifter för

senare tid, hämtade från vårt grannland Danmark. Medan totalomsättningen

vid vadhållning genom totalisator där 1916 utgjorde omkring 3

miljoner kronor, närmade den sig följande år 3 Vä miljoner för att år

1918 gå upp till 5 Vs miljoner.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.

Vilka åsikter man än må hysa rörande lotterispel, torde ej kunna

förnekas, att vadhållning vid kapplöpningar är eu farlig och mycket litet

tilltalande form för dylikt spel. Utskottet anser sig ej kunna taga på

sitt ansvar att förorda åtgärder, som direkt uppmuntra till sådan vadhållning,

allra minst i en tid då det talas mycket, och med rätta, om

nödvändigheten av arbetsamhet och sparsamhet. Medgivandet att använda

totalisator vid hästtävlingar torde för övrigt ha till följd, att dylik

anordning ej kan förbjudas vid andra slag av tävlingar, exempelvis segeloch

cykeltävlingar. I Danmark har också totalisatorspelet fått denna omfattning.

Vilka skadliga konsekvenser detta kan medföra är lätt att inse.

Därtill kommer, att det ingalunda av motionären uppvisats, att det

för hästavelns höjande vore oundgängligen nödvändigt att tillgripa den

av honom föreslagna utvägen. Det torde över huvud vara svårt att påstå,

att hästaveln i vårt land för närvarande befinner sig i ett sådant nödläge,

att den endast genom ett sådant medel som införande av totalisator

kan upphjälpas. Tvärtom, denna näringsgren torde för närvarande icke

befinna sig på en låg nivå. Vad särskildt beträffar den nordsvenska

hästrasen, synes denna, efter vad utskottet inhämtat, under de senare

åren högst väsentligt utvecklats. Under sådana förhållanden synes efter

utskottets mening all anledning förefinnas att lita till och vidare utveckla

de medel till den svenska hästavelns upphjälpande som hittills med

framgång använts, såsom premieringssystem, besiktningstvång m. m.,

innan en sådan nödfallsutväg som den av motionären förordade anlitas.

Med anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon andra

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 februari 1920.

På utskottets vägnar:

E. MOBERGER.

Närvarande vid förevarande ärendes slutbehandling: herrar Moberger, Sjögren,

Isaksson,*) Fast, Larsson i Kroken, Ander, Hedvall, Svedberg, Schill och Andersson i Höör.

*) Icke närvarande vid justeringen.

Reservation av herr Svedberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.