Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1
1920-02-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 2TU 1920:1, Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1
Dokumentets text
Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1920 kl. 1 e. m.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1
angående medgivande att för vadhållning vid hästtävlingar
använda s. k. totalisator.
I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 91, har herr Torgen hemställt, »det riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte medgiva
användande av s. k. totalisator för vadhållning vid sådana hästtävlingar,
som företrädesvis finnas ägnade att verka till hästavelns befrämjande,
under förbehåll likväl om åtgärders vidtagande till förekommande
av missbruk och skada av anordningen, samt om anslående av
lämplig andel utav vadhållningssumman till sådana ändamål, som äro
ägnade att främja hästaveln inom landet».
Med avseende på motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
Vadhållning medelst totalisator har endast några få gånger på 1890- talet praktiserats i vårt land. Då dylik vadhållning första gången kom
till användning år 1893, väcktes av allmänne åklagaren åtal mot vederbörande
med yrkande av ansvar enligt viss paragraf i lotteriförordningen
eller enligt strafflagen angående äventyrligt spel. Domstolen ogillade
emellertid åtalet, och målet genomgick alla instanser med enahanda resultat.
År 1896 väcktes i andra kammaren av herr Höjer en motion (nr
106) om förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator. Motionen tillstyrktes
av lagutskottet, som i sitt utlåtande bland annat anförde följande:
»Totalisatorn har ännu endast några få gånger varit använd i vårt
land, och vid de tillfällen, då den använts, hava de belopp, som förBihang
till riksdagens‘protokoll 1920. 13 samt. 2 avd. 1 haft. (Nr 1.)
Historik.
Motion 1896.
602 20
2
Andra hammarens aftära tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1.
Motion 1911.
Utlåtande a c
utskottet 1911.
medelst densamma omsatts, icke varit särdeles betydliga, men det är
att befara, att, om ej lagens förbud kommer emellan, dess användning
skall taga ökad fart, och utskottet vill i detta sammanhang omnämna,
att det uppgivits, hurusom under 1891 i Berlin vid en enda kapplöpningsförenings
totalisator omsättningen uppgått till 27 millioner mark,
och i Paris samma år ensamt vid två huvudagenturer till 75 millioner
francs, siffror som, om de äro riktiga, visa, att totalisatorsspelet med
stor makt lockar den stora allmänheten.» Utskottet betonade vidare som
sin mening, att den betydelse för hästaveln, som totalisators användning
vid kapplöpningarna genom den ekonomiska vinsten därav möjligen
kunde äga, vore synnerligen ringa, varemot de skadliga verkningarna
av en sådan vadhållning vore uppenbara och högst avsevärda, varför
utskottet icke tvekade att föreslå, det sådan vadhållning bleve helt
och hållet förbjuden.
Motionen blev av kamrarna bifallen och i följd härav avläts sedermera
skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t, vari framhölls bland
annat, att om det också icke kunde bestridas, att utgången av en kapplöpning
och således även av ett därpå grundat vad icke bestämdes uteslutande
eller ens till huvudsaklig del av slumpen, så syntes det dock i
allt fall, som om den form av vadhållning, som totalisatorn hade till
ändamål att förmedla, vore så nära besläktad med lotterispel, att de motiv,
som föranlett tillkomsten av förordningen mot lotteri, även borde konsekvent
leda till förbud mot vadhållning medelst s. k. totalisator. Den
4 februari 1898 utkom också en kungl. förordning däremot, och i denna
stadgas straff i form av böter ända upp till 1,000 kronor.
Frågan om användande av totalisator har sedermera förevarit vid
1911 års riksdag, då i en i andra kammaren av herr Jesperson väckt
motion (nr 263) hemställan gjordes, det riksdagen ville besluta, att
Kungl. Maj:t må medgiva användande av s. k. totalisator för vadhållning
vid sådana hästtävlingar, som företrädesvis finnas ägnade att verka till
hästavelns befrämjande, under förbehåll likväl om åtgärders vidtagande
till förekommande av missbruk och skada av anordningen samt om anslående
av lämplig andel utav vadhållningssumman till sådana ändamål,
som äro ägnade att främja hästaveln inom landet.
Ifrågavarande motion hänvisades för behandling till andra kammarens
andra tillfälliga utskott, som i sitt avstyrkande utlåtande anförde
följande:
3
Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 1.
»Lagstiftningens nuvarande hållning gentemot lotterispel i allmänhet
torde säkerligen hava sin upprinnelse och allt fortfarande sitt stöd i erfarenhet
och insikt om dylika spels skadliga inverkan på den allmänna
moralen. Att genom vissa undantagsbestämmelser lotterispel i några fall
inom vårt land äro tillåtna, äger icke sin grund i ett underkännande av
denna åsikt, utan beror på andra av praktiska förhållanden förestavade
skäl. Bland annat hava undantag medgivits för lotterier i välgörenhetssyfte
samt till understöd och uppmuntran åt svenska konstidkare, vilket
väl skett med hänsyn såväl till de behjärtansvärda syftemålen som ock
därtill att, enligt allmän erfarenhet, dessa lotteritillställuingar icke äro
ägnade att uppamma något spelraseri, utan äro av ofarlig beskaffenhet.
Dessa undantag utgöra dock icke i och för sig någon anledning till
medgivande av det slags spel medelst totalisator som motionären föreslagit.
Som motiv för användning av totalisator här i landet kan av naturliga
skäl icke åberopas något behov av att hindra den svenska allmänhetens
medverkan vid utländska spel av nu ifrågavarande art. Därtill
kommer att vadhållningen medelst totalisator med hänsyn till dess moraliska
verkningar alldeles icke kan antagas vara förtjänt av någon undantagsbestämmelse.
Snarare torde densamma vara ägnad att om möjligt i
ännu högre grad än det »rena» penninglotteriet uppjaga spellustan. Den
stora allmänheten äger icke förmåga att rätt bedöma hästar och deras
förutsättningar för framgång i kapplöpning. Vadhållningen medelst
totalisator skulle därför till allra största delen komma att grunda sig på
gissningar, råd och hörsägner. Det slumpartade momentet bleve därför
ungefär detsamma som vid penninglotterier; men härtill kommer vid
totalisatorsspel den nära till hands liggande omständigheten, att osanna
uppgifter kunna spridas för att vilseleda allmänheten. Vid penninglotteri
har den, som icke vunnit, ingen annan att skylla på än den ogynnsamma
slumpen, varemot vid totalisatorsspelet den möjligheten icke kan
anses alldeles utesluten, att under en upphetsad sinnesstämning den förlorandes
besvikenhet i förening med förnimmelse, att han blivit av annan
person missledd, kan leda till misshälligheter.
I en enquéte, som företogs bland landets veterinärer för 13 år sedan
rörande kapplöpningarna, uttalade sig 160 —- mestadels privat-, distriktsoch
länsveterinärer — i den riktningen, att kapplöpningarna ofta äro
förenade med djurplågeri. Till samma resultat kom därjämte såväl en
stuteriveterinär som ock »åtskilliga bland arméns tjänstgörande veterinärer».
Denna omständighet har gjort, att utskottet ansett sig även
böra betrakta frågan från denna synpunkt.
4
Ändra hammarens an dra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
Själva kapplöpningen föregås av en s. k. träning, d. v. s. förberedelse
till löpningen. Huru denna tillgår beskrevs på sin tid i en
av professor John Wennerholm redigerad och från veterinärinstitutet av
professor Lindqvist expedierad djurskyddstidskrift. Däri heter det:
»Träningen tillgår så, att under den tid av omkring 4 månader
hästen tränas, han var 10:de å 14:de dag svepes in i tjocka ylletäcken
så grundligt, att han enbart därigenom råkar i svettning. Detta sker
på aftonen. Följande morgon föres han ut och motioneras med täckena
på, till dess svetten strömmar av honom. Nu föres han åter in, täckes
ånyo för att undergå s. k. eftersvettning.. Slutligen frampå kvällen,
alltså 24 timmar efter första täckningen, torkas han åter torr och täckes
på vanligt sätt. Man må till sporten stå i vad förhållande som helst, så
får man väl ändå svårt för att resonera hort det djurplågeri, som måste ligga
i en sådan behandling av djurem.
Röster i massor hava höjts mot kapplöpningarna. I tidningen
»Djurskyddet» för år 1899 återfinnas sådana från militärer, lärare, godsägare,
lantbrukare, tjänstemän av olika slag, m. fl. Och är det på
grund av såväl dessa som i övrigt kända förhållanden icke omotiverat
att säga, att allmänna opinionen tycks i verkligheten ligga emot själva
kapplöpningarna. Detta förhållande synes t. o. m. motionären själv vara
på det klara med, då han i motionen säger: »Redan nu och sedan åtskilliga
år hållas sådana tävlingar här i landet, men de föra en tynande
tillvaro i brist på understöd i allmänhetens intresse». Det synes därför
utskottet vara väl djärvt att under sådant stadium föreslå, till uppeggandet
av intresset för kapplöpningarna, en åtgärd, om vilken man
kan säga, att den skulle för framtiden göra hästlöpningarna till speltillfällen
för den stora allmänheten.
Då sålunda, å ena sidan, motionären synbarligen icke har presterat
tillräckliga bevis för hästtävlingarnas betydelse för höjandet av hästaveln
och då det, å andra sidan, synes vara otvivelaktigt, att hästtävlingar, i
förening med totalisator, medföra men och våda för allmänheten och
moralen, samt slutligen emedan totalisatorn — såsom påbyggnad till
hästtävlingarna — indirekt skulle medföra främjande av djurplågeri, lår
utskottet, i anledning av vad som anförts, hemställa, att herr Jespersons
förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda».
Denna hemställan blev av andra kammaren bifallen med 164 röster
mot 35.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
5
Utskottet kan i väsentliga delar instämma i det ovan anförda av
utskottet vid 1911 års riksdag avgivna utlåtandet. Nu förevarande
motion återgår till tankegång och synpunkter i det stora hela på den i
ämnet 1911 väckta motionen, och några nya skäl hava icke förebragts
som motivera eu ändring i den av utskottet då intagna ståndpunkten.
Vad motionärerna anfört angående nyttan av den inhemska hästavelns
befrämjande kan utskottet för sin del naturligtvis endast under
stryka. Utskottet vill icke heller bestrida, att hästtävlingar i vissa avseenden
kunna vara till gagn i nämnda syfte. Emellertid torde nyttan
av dessa tävlingar för hästaveln i dess helhet vara vida mer inskränkt
än motionären föreställer sig, om man betänker, att det endast är vissa
hästraser, företrädesvis de lättare, vilkas uppfödande genom dem kommer
att uppmuntras. Betydelsen av dessa lättare hästraser är ju också numer,
med den utveckling motoråkdonen erhållit, avsevärt mindre än förr.
Vad som bidragit att nedsätta kapplöpningasporten i allmänhetens
ögon är den utbredda uppfattningen om djurplågeri såsom oskiljaktigt
förenat med densamma. Föreställningarna härom äro måhända icke så
litet överdrivna, men det torde icke kunna förnekas, att djurplågeri förekommit.
Detta är väl icke så mycket fallet vid själva tävlingarna, vilka
stå under offentlig kontroll, som under den tävlingen föregående träningen,
vilken är helt och hållet okontrollerad.
Härmed må emellertid förhålla sig hur som helst. Aven om ur
vissa synpunkter ett höjande av hästtävlingssporten skulle vara önskvärt,
håller utskottet före, att för detta ändamål icke alla medel äro tillåtna.
Ett synnerligen olämpligt medel är enligt utskottets mening det av motionären
föreslagna, nämligen införande av totalisator för vadhållningen vid
tävlingarna. Den fördel, som härigenom skulle uppnås, vore ökade
penningmedel för bästavelns förkovran och någon inkomst för statskassan.
Fördelarna kunna dock på långt när icke uppväga nackdelarna.
Vad som än kan sägas om de möjligheter till beräkning av en tävlings
utgång, som den i hästuppfödning sakkunnige äger, då han gör sin insats
i totalisatorn, så låter sig ej fördölja, att för den stora massan i vadhållningen
deltagande är det enbart fråga om spel. Känt är från de
länder, där dylik vadhållning förekommer, att den hör till de mest lockande
och mest upphetsande av alla spel. Ovan ha meddelats några
siffror, som visa vilka oerhörda summor i vissa länder kunnat omsättas
på totalisatorspel. Utskottet kan härtill anföra en del sifferuppgifter för
senare tid, hämtade från vårt grannland Danmark. Medan totalomsättningen
vid vadhållning genom totalisator där 1916 utgjorde omkring 3
miljoner kronor, närmade den sig följande år 3 Vä miljoner för att år
1918 gå upp till 5 Vs miljoner.
Utskottet.
6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
Vilka åsikter man än må hysa rörande lotterispel, torde ej kunna
förnekas, att vadhållning vid kapplöpningar är eu farlig och mycket litet
tilltalande form för dylikt spel. Utskottet anser sig ej kunna taga på
sitt ansvar att förorda åtgärder, som direkt uppmuntra till sådan vadhållning,
allra minst i en tid då det talas mycket, och med rätta, om
nödvändigheten av arbetsamhet och sparsamhet. Medgivandet att använda
totalisator vid hästtävlingar torde för övrigt ha till följd, att dylik
anordning ej kan förbjudas vid andra slag av tävlingar, exempelvis segeloch
cykeltävlingar. I Danmark har också totalisatorspelet fått denna omfattning.
Vilka skadliga konsekvenser detta kan medföra är lätt att inse.
Därtill kommer, att det ingalunda av motionären uppvisats, att det
för hästavelns höjande vore oundgängligen nödvändigt att tillgripa den
av honom föreslagna utvägen. Det torde över huvud vara svårt att påstå,
att hästaveln i vårt land för närvarande befinner sig i ett sådant nödläge,
att den endast genom ett sådant medel som införande av totalisator
kan upphjälpas. Tvärtom, denna näringsgren torde för närvarande icke
befinna sig på en låg nivå. Vad särskildt beträffar den nordsvenska
hästrasen, synes denna, efter vad utskottet inhämtat, under de senare
åren högst väsentligt utvecklats. Under sådana förhållanden synes efter
utskottets mening all anledning förefinnas att lita till och vidare utveckla
de medel till den svenska hästavelns upphjälpande som hittills med
framgång använts, såsom premieringssystem, besiktningstvång m. m.,
innan en sådan nödfallsutväg som den av motionären förordade anlitas.
Med anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 februari 1920.
På utskottets vägnar:
E. MOBERGER.
Närvarande vid förevarande ärendes slutbehandling: herrar Moberger, Sjögren,
Isaksson,*) Fast, Larsson i Kroken, Ander, Hedvall, Svedberg, Schill och Andersson i Höör.
*) Icke närvarande vid justeringen.
Reservation av herr Svedberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.