Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om anordnande av en statens försäkring sv er ksamhet ä olika försäkringsområden.

1920-04-27 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1920:20, Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om anordnande av en statens försäkring sv er ksamhet ä olika försäkringsområden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 20. 1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. V, 2 e. m.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 20 om

skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om anordnande av en

statens försäkring sv er ksamhet ä olika försäkringsområden.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga

utskott hänvisad motion, nr 285, har herr Hansson i Rättvik hemställt,

»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning,

angående möjligheten och lämpligheten av en statens försäkringsverksamhet

på olika försäkringsområden, samt framläggande för riksdagen av

de förslag, vartill utredningen må kunna föranleda».

Förevarande motion fäster till att börja med uppmärksamheten på

att redan länge anledning funnits till allvarligt övervägande, vilka åtgärder

som från det allmännas sida böra vidtagas för att effektivt skydda

försäkringstagarnas intresse gent emot försäkringsbolagens ledningar. För

att uppvisa de missförhållanden, som i berörda avseende enligt motionärens

förmenande förefinnas, erinras om vissa händelser inom försäkringsvärlden,

vilka motionären anser ägnade att belysa de försäkrades

rättslöshet gent emot bolagen. Fn del kända fall framdragas, vilka ge

motionären anledning till en längre redogörelse, som i förening med ett

vidlyftigt presscitat upptar huvudparten av motionen.

Emellertid åberopar motionären till stöd för sitt yrkande även

andra skäl. Sålunda påpekas, hurusom förvaltningarna vid alla de olika

försäkringsbolagen sluka oerhörda summor, vilka läggas på premierna.

Det anföres, att omkostnaderna inom livförsäkringsverksamheten för några

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 sand. 2 avd. 15 höft. (Nr 20). 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra leammarens andra tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 20.

år sedan utgjorde 30 å 35 procent av hela premieinkomsten. Orsaken

till dessa orimligt höga kostnader läge förnämligast i den vidlyftiga anskaffnings-

och premieinkasseringsapparaten, vilken gjorde, att vaije bolag,

för att kunna uthärda den hårda konkurrensen, måste hålla sig med

en hel stab av ombud och agenter. Det mål motionären vill komma till

är en förenkling av det nuvarande systemet, varigenom de dryga förvaltningskostnaderna

kunde nedbringas och därmed premierna avsevärt

sänkas. Detta mål skulle uppnås genom ingripande från statens sida.

En radikal lösning av hela spörsmålet vore enligt motionärens mening

att lägga allt försäkringsväsen under staten och således få det samlat

under en förvaltning. Därigenom skulle så gott som hela agenturkåren

bortfalla och anskaffnings- och inkassokostnaderna nedbringas till ett

minimum, vilket i sin tur skulle medföra den önskade sänkningen av

premierna. Utom denna vinst skulle även det resultatet nås, att det stora

samlade kapital, som nu hamnar hos de privata försäkringsbolagen, skulle

ställas till statens disposition. Denna utväg framhålles som det slutmål,

vilket bör eftersträvas. Som en annan utväg att åstadkomma bättre förhållanden

påpekas därjämte, att vid sidan av nu arbetande bolag en statens

försäkringsanstalt upprättades med uppgift att bli en mönsteranstalt

i alla avseenden. Genom sina avsevärt lägre premier och omkostnader

skulle den i konkurrensen utöva ett för försäkringstagaren fördelaktigt

inflytande på de enskilda bolagen. Denna anordning måste dock enligt

motionärens mening betraktas som ett provisorium eller en övergångsform

och kunde möjligen i sådant hänseende tillgripas under övergångstiden.

Motionären slutar med att betona att tiden just nu vore inne att

ta upp ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd genom en allsidig utredning

om möjligheten av en statens försäkringsverksamhet i stort bredvid

en obligatorisk socialförsäkring. Vid denna utredning borde man ej endast

ta sikte på livförsäkring utan även på de ännu mer lukrativa affärerna,

brand-, olycksfalls- och sjukförsäkring etc.

Yttranden av Utskottet, som funnit lämpligt att i förevarande ärende inhämta

myndigheter. yttranden av försäkringsinspektionen samt riksförsäkringsanstalten, har

av nämnda myndigheter fått mottaga de utlåtanden, som återgivas i

bilagor.

Yttrande av I sitt yttrande över motionen går försäkringsinspektionen till en

i^ektionTn. början in på ett närmare bemötande av de av motionären gjorda påståendena

om förefintliga missförhållanden inom försäkringsvärlden och om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 3

den ringa nytta försäkringstagarna hade av försäkringsinspektionen och

försäkringslagen. Av inspektionens utförliga framställning i denna del

— i fråga om vars detaljer utskottet får hänvisa till bilagan — framgår,

att i ett av de påpekade fallen berodde det inträffade i någon mån dels

på verkliga brister i försäkringslagen, dels på att försäkringsinspektionen

förts bakom ljuset genom vilseledande uppgifter. Detta fåll kunde dock

icke ensamt för sig anses tillräckligt som bevis för motionärens påstående.

Och de övriga fall han anfört vore, enligt inspektionens mening,

icke alls dugliga som bevis härför.

Beträffande de ytterligare skäl motionären anfört till stöd för sitt

utredning3krav yttrar försäkringsinspektionen följande:

»Motionären stöder emellertid sitt krav på utredning om statens

försäkringsverksamhet ej blott med de nu omförmälda bevisen på försäkringslagens

och försäkringsinspektionens otillräcklighet att bereda skydd

åt försäkringstagarnas intressen gentemot bolagen utan även med de stora

kostnader, särskilt anskaffnings- och inkassokostnader, vilka ju måste

täckas genom höga premier, samt med den fördel, som skulle vinnas därmed

att de fonder, som nu samlas hos bolagen, skulle ställas till statens

disposition, om staten övertoge bolagens verksamhet.

Vad kostnaderna angår, så är det förvisso så, att de äro höga och

att dyrtiden pressat upp dem utöver vad de förut varit.

Att anskaffnings- och inkassokostnaderna skulle kunna minskas, om

staten övertoge all försäkringsverksamhet, är möjligt, om antalet agenter

då kunde minskas utan skada för arbetets effektivitet. Men den fördel,

som så skulle vinnas, får naturligtvis vägas mot de med monopoliseringen

förknippade nackdelar, som enligt försäkringsinspektionens förmenande

äro mycket stora men som försäkringsinspektionen ej anser sig här

kunna ingå på, då de först genom en grundlig utredning kunna klart

ådagaläggas. Om, såsom motionären även ifrågasätter, staten inskränkte

sig till att upprätta en mönsteranstalt, som skulle arbeta vid sidan om

bolagen, synes det ej uteslutet, att, om den skulle administreras billigare

än de enskilda bolagen, den skulle ligga under i konkurrensen, ett resultat

som måhända skulle leda till att statsmonopol infördes för att

skydda staten för förlust på sin verksamhet. Men det är även möjligt,

att statsanstalten, även om den arbetade med mindre kostnader, skulle

kunna vinna tillräklig anslutning, nämligen om den finge en jämförelsevis

stor tillslutning av sådana försäkringstagare, som utan anmaning av

agenter taga försäkring och betala sina premier i rätt tid, ävensom av

sådana, som genom bolagens ackvisitionsverksamhet animerats att taga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

försäkring, men därpå föredraga statsanstalten för dess lägre premiers

skull. Om ej statsanstalten i följd härav skulle vinna sådant övertag,

att bolagen tvingades att upphöra, och sålunda statsmonopol på denna

omväg bleve infört, skulle tydligen konkurrensen med statsanstalten åsamka

bolagen ökade kostnader och dess försäkringstagare ökade premier.

Motionären hänvisar även på statens fördel av, att de kapital, som

skulle insamlas genom dess försåkringsverksamhet, ställdes till dess disposition.

Det måste emellertid därvid tagas i betraktande, att i den mån

<> som staten placerade dessa fonder i sina egna obligationer skulle ökad

svårighet uppstå att tillgodose de kapitalbehov, som bolagen nu kunna

tillfredsställa. Den nationalekonomiska vinsten av att försäkringsrörelsens

fonder överflyttades till staten från näringarna synes ej vara oomtvistlig.

Med åberopande av vad ovan anförts får försäkringsinspektionen

uttala, att den icke finner att motionären förebragt tillräckliga skäl för

sitt yrkande om utredning angående införande av statlig försäkringsverksamhet

på den frivilliga försäkringens område, men det oaktat och ehuru

försäkringsinspektionen betvivlar att sådan utredning kan leda till positivt

resultat, anser sig försäkringsinspektionen för sin del ej böra uttala

sig mot sådan utredning, då även ett negativt resultat av densamma

skulle vara av betydelse.»

Yttrande

av rikeföreäkringeanetalten.

I det av riksförsäkringsanstalten avgivna yttrandet påpekas, att det

beträffande frivillig försäkring i vissa fall, såsom i fråga om socialförsäkring,

kunde vara lämpligt, att försäkringen handhades av staten eller

offentliga organ. Såsom exempel nämnes riksförsäkringsanstaltens verksamhet

enligt förutvarande lagen om ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete den o juli 1901, den av staten anordnade särskilda

för fiskare avsedda försäkringen mot skada till följd av olycksfall, den

frivilliga försäkring, som grundar sig å olycksfallsförsäkringslagen eller

lagen om allmän pensionsförsäkring, statens meddelande av livförsäkring

i samband med statens egnahemslånerörelse m. m.

Beträffande frågan om ett statligt ingripande på den rena privatförsäkringens

område yttrar sig riksförsäkringsanstalten till en början om

förslaget att upprätta en statens mönsteranstalt. I denna fråga anföres,

att en dylik m ön steran stalt, för att erhålla önskvärd anslutning, icke

torde kunna undvara avlönade agenter. Erfarenheten hade sålunda visat,

att det varit nödvändigt hava avlönade ombud såväl beträffande försäkringsverksamheten

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag som beträffande

den särskilda för fiskare avsedda statsunderstödda försäkringen mot

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra leammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 5

olycksfall. Vad angår kostnaden för inkassering skulle möjligen en statsanstalt

i en del fall kunna tänkas vinna besparing genom anlitande av

postverket (postsparbanken) för ändamålet, men dels skulle denna inkassering

icke komma att handhavas av postverket utan gottgörelse, dels

skulle vid en dylik inkassering den personliga bearbetning av försäkringstagaren

bortfalla, som särskilt inom samhällets breda lager vore så viktig

för en frivillig försäkrings tecknande och bibehållande i kraft.

Rörande det ifrågasatta införandet av statsmonopol på försäkringsrörelsens

område skulle enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande förvaltningskostnaderna,

särskilt anskaffnings- och inkasseringskostnaderna,

icke därigenom komma att förminskas i den utsträckning motionären antagit,

då det nämligen för sakens skull vore nödvändigt att alltjämt bibehålla

avlönade agenter i avsevärd omfattning. Sedan i fråga om de nuvarande

försäkringsbolagens kapitalplacering betonats, att de i allmänhet

placera sina fonder på ett allmännyttigt sätt, t. ex. genom utlåning i

form av inteckningslån, köp av statens, kommuners och enskilda inrättningars

obligationer o. s. v., alltså väsentligen på samma sätt som staten

skulle komma att placera motsvarande fonder, sammanfattar riksförsäkringsanstalten

sin ståndpunkt till motionen sålunda:

»På grund av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten uttala,

att anstalten anser den obligatoriska socialförsäkringen böra handhavas

av staten eller offentliga organ. Detsamma gäller även enligt vad

ovan berörts i vissa fall i fråga om frivillig försäkring, där särskilda förhållanden

föreligga, såsom i fråga om frivillig socialförsäkring. Beträffande

åter annan frivillig försäkring anser anstalten vad i motionen anförts

icke giva stöd för den meningen, att staten bör övertaga försäkringen

eller för sådan försäkring upprätta en statsanstalt i konkurrens

med enskilda företag. Då det emellertid endast är fråga om en utredning

och då vid en dylik även andra hithörande frågor än de av motionären

berörda torde komma under bedömande, har riksförsäkringsanstalten,

ehuru anstalten anser det ovisst, om värdet av en sådan utredning kan

komma att motsvara de därmed förknippade kostnaderna, för sin del intet

att erinra mot att en sådan utredning kommer till stånd.»

Såsom i motionen erinras hava vid tvenne tidigare tillfällen motioner

i ärendet förevarit till behandling i riksdagen.

Vid 1912 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Bäckström

i första kammaren (nr 79) och herr Palmstierna i andra kammaren

(nr 245) med yrkande, att Kungl. Maj:t efter vederbörlig utredning

Tidigare

motioner i

ämnet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

täcktes framlägga förslag till bestämmelser om upprättande av en statens

livförsäkringsanstalt. Motionen blev i andra kammaren utan votering

bifallen, men föll på grund av första kammarens motstånd. Därpå följande

riksdag väcktes av herr Kristensson i andra kammaren motion

(nr 211) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag

i fråga om inrättande av en statens brandförsäkringsanstalt, vilken motion

emellertid av kammaren avslogs.

Då utskottet nu övergår till en närmare granskning av förevarande

motion, vill utskottet till en början framhålla, att, när motionären såsom

stöd för sin hemställan om en utvidgad statsverksamhet på försäkringsväsendets

område åberopar vissa missförhållanden inom den privata

försäkringsverksamheten, så har riksdagen redan 1917 i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhållit om utredning, »huruvida, i vad omfattning och

på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag må

kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder mot dylika

bolag ökas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning

kan föranleda».

Med anledning av nämnda skrivelse har försäkringsinspektionen

den 8 januari 1918 avgivit utlåtande, och ärendet befinner sig för närvarande

under Kungl. Majrts omprövning.

Utskottet vill för sin del ingalunda förneka, att vissa förhållanden

inom den privata försäkringsverksamheten förtjäna att av statsmakterna

med all uppmärksamhet följas, och uttalar utskottet den förhoppningen,

att den i nyssnämnda riksdagsskrivelse av år 1917 begärda utredningen

med det snaraste måtte fullföljas. Att närmare ingå på de i motionen

framställda anmärkningarna mot vissa namngivna bolag finner utskottet

ej påkallat, utan får i detta avseende hänvisa till försäkringsinspektionens

yttrande över motionen.

Motionären tänker sig som slutmål, att staten övertager all försäkringsverksamhet,

d. v. s. införande av statligt försäkringsmonopol på

alla försäkringsområden. Vid sidan härav förordas såsom övergångsform

upprättandet av en statens försäkringsanstalt, vilken skulle ha till uppgift

att provisoriskt verka som mönsteranstalt. Till stöd härför betonar

motionären framförallt önskvärdheten av att de höga förvaltningskostnader,

som följa med det nuvarande privata försäkringssystemet, kunde

reduceras och premierna i samma mån sänkas. Då i motionen anföres,

att omkostnaderna inom livförsäkringsverksamheten för några år sedan

belöpte sig ända till 30 å 35 procent av hela premieinkomsten, vill

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 7

emellertid utskottet anmärka, att enligt May-Lefflers »Meddelande angående

försäkringsväsendet i Sverige» ha de svenska livförsäkringsbolagens

premieinkomst och förvaltningskostnader under åren 1916—1918 utgjort:

Premier

Förr.-kost.

% av

milj. kr.

milj. kr.

premien.

1916 . .

. 63.9

15.3

23.9

1917 . .

. 70.9

17.3

24.5

1918. .

. 85.5

24.4

28.0

Även om omkostnaderna således visat sig vara mindre än motionären

föreställt sig, måste dock sägas, att de i och för sig äro höga

och att de därtill visa en bestämd tendens att stiga i höjden. Utskottet

är därför för sin del ense med motionären ifråga om önskvärdheten

av en undersökning rörande möjligheten av eu statens livförsäkringsverksamhet

med billigare omkostnader. Då det, såsom av försäkringsinspektionen

och riksförsäkringsanstalten påpekats, under alla förhållanden

torde få betraktas som nödvändigt att för anskaffning och inkassering

anlita systemet med ombud och agenter, kan likväl ej fördöljas,

att anledning knappast finnes att på en dylik undersökning

ställa alltför högt spända förväntningar.

Vad beträffar det i motionen uttalade önskemålet, att staten framdeles

måtte övertaga all försäkringsverksamhet och att således statsmonopol

måtte införas inom försäkringsväsendets alla olika grenar, så

finner utskottet ingen anledning att nu taga ställning till det synnerligen

invecklade och svårlösta spörsmålet om ett statsmonopol på här

ifrågavarande område eller förorda en så vittgående utredning. Utskottet

anser sig så mycket hellre kunna intaga denna ståndpunkt,

som motionären i sin motion dels ej lämnar några fastare hållpunkter

för ett bedömande av ett statsmonopols möjlighet och lämplighet, dels

endast vill framhålla statsmonopolet som ett slutmål i framtiden, men

för tillfället synes vilja begränsa sina utredningskrav att röra en statlig

försäkringsverksamhet vid sidan av den privata.

Bland de försäkringsgrenar, som vid en dylik utredning företrädesvis

kunna komma i fråga, nämnas i motionen livförsäkring samt brand-,

olycksfalls- och sjukförsäkring etc. Den frågan uppstår då först, vad

som i dessa grenar redan från det allmännas sida blivit åtgjort. Utskottet

erinrar om att de båda sistnämnda, nämligen olycksfalls- och

sjukförsäkringen, höra till de grenar, där obligatorisk försäkring redan

införts eller är planerad att införas. Att den obligatoriska socialförsäk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

ringen bör, såsom riksförsäkringsanstalten även uttalat, handhavas av

staten eller offentligt organ, därom torde i princip ingen tvekan råda.

Yad särskilt beträffar olycksfallsförsäkringen får utskottet hänvisa till

att motioner om ändring av olycksfallsförsäkringslagen i nämnda syfte

innevarande riksdag blivit väckta, varigenom riksdagen får anledning

att i annan ordning taga denna fråga under omprövning. I fråga om

sjukförsäkringen erinrar utskottet endast om att ett omfattande förslag

rörande detta spörsmål redan finnes utarbetat, vilket inom den närmaste

framtiden torde kunna förväntas bliva förelagt riksdagen.

Yad angår livförsäkringen finnes som bekant på detta område i

en del främmande länder, exempelvis Danmark och England, statsförsäkringsanstalter

inrättade. Ehuru det ej lär kunna förnekas, att erfarenheterna

från dessas verksamhet icke ställa sig odelat gynnsamma, torde

härav icke i och för sig något avgörande omdöme för eller emot lämpligheten

av en statlig livförsäkringsanstalt kunna fällas. Det synes

icke kunna bestridas, att en sådan anstalt, om den läte organisera sig

på ett tillfredsställande sätt, skulle kunna ha en hälsosam uppgift att

fylla såsom regulator på försäkringsområdet. Det kan råda tvekan om,

huruvida och på vilket sätt detta skulle låta sig göra. Endast en ingående

undersökning kan giva svar på dessa spörsmål. I betraktande

av frågans vikt kan utskottet därför icke finna annat än att en utredning

av densamma, huru den än komme att utfalla, skulle äga betydelse

och erbjuda åtskilligt av intresse. Såsom i det föregående omnämnts,

har andra kammaren tidigare uttalat sig härför, och de av utskottet

i ärendet rådfrågade myndigheterna hava icke ställt sig avvisande

i frågan. Det ovan sagda kan i det stora hela anses gälla även beträffande

ett ifrågasatt statligt ingripande på brandförsäkringsväsendets

område. Även i detta fall skulle en utredning säkerligen vara av nytta.

Även i fråga om vissa andra grenar av försäkringsverksamheten,

vilka stå de ovannämnda nära eller sammanhänga med statens redan

existerande verksamhet på den frivilliga försäkringens område, bör en

utredning av här ifrågavarande art vara av stor betydelse.

När utskottet sålunda finner sig böra tillstyrka en utredning om

en utvidgning av statens verksamhet på den privata försäkringens område,

vill utskottet dock för sin del uttryckligen betona angelägenheten

av att en eventuell dylik utredning blir förutsättningslös och så allsidig

som möjligt. Den bör taga under omprövning såväl frågan om lämpligheten

över huvud av en statlig försäkringsverksamhet som även inom

vilka försäkringsgrenar en sådan verksamhet med fördel för försäkrings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr SO.

tagarne kan tänkas komma till stånd. Likaså torde därvid böra tagas

i övervägande, huruvida en statens försäkringsverksamhet inom viss försäkringsgren

lämpligen kunde kombineras med en tilltänkt eller redan

existerande statsförsäkring inom annat försäkringsområde, då det möjligen

kunde antagas att härigenom billigare förvaltningskostnader stode

att uppnå.

Med anledning av vad sålunda ovan anförts får utskottet hemställa,

att andra kammaren för sin del måtte besluta,

att riksdagen ville hos Kungl Maj:t anhålla om eu

allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och

i vad mån staten lämpligen bör utvidga sin verksamhet

på olika försäkringsområden, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen må

kunna föranleda.

Stockholm den 27 april 1920.

På utskottets vägnar:

E. MOBERGER.

Närvarande vid förevarande ärendes slutbehandling: herrar Moberger, Sjögren, Isaksson,

Fast*) Larsson*) i Kroken, Ander, Hedvall''), Andersson*) i Eliantorp, Hellberg och Schzll.*)

*) Icke närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Isaksson, Larsson i Kroken, Andersson i Eliantorp, Ander och

Schill, vilka hava anfört:

Motionären utgår ifrån, att »det sedan länge tillbaka funnits anledningar

till ett allvarligt övervägande, vilka åtgärder, som från det allmännas

sida böra vidtagas för att bringa reda i vårt försäkringsväsen

och effektivt skydda försäkringstagarnas intressen gent emot självsvåldiga

bolagsledningar.»

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 13 samt. 2 avd. 15 käft. (Nr 20.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

För att påvisa behovet av ett ingripande i dylikt syfte från statsmakternas

sida omnämner motionären härefter »vissa händelser inom försäkringsvärlden

under de senare åren», bland annat förutvarande direktören

Hamrins process mot lifförsäkringsbolaget Svecia samt bolaget

Vasas avtal med det danska »Tryg», vilket hade till följd, att eu enda

utländsk man kunde såsom innehavare av aktiemajoriteten i Vasas förlagsaktiebolag

helt bestämma över detta svenska livförsäkringsbolag.

Dessa exempel torde emellertid vara mindre lämpliga att åberopa

i detta sammanhang. Hamrins talan ogillades nämligen redan i rådstuvurätten

och fullföljdes ej till högre rätt. Och transaktionen mellan

Vasa och det danska Tryg skedde före tillkomsten av 1903 års försäkringslag.

Vasa erhöll ej koncession enligt denna lag förr än år 1907,

sedan Tryg återlämnat aktierna, sedan nytt garantikapital på 100,000

kronor inbetalts i Vasa, och sedan återförsäkringsavtalet med Tryg ändrats

på ett för Vasa förmånligt sätt.

Vad de exempel angå, som motionären i övrigt omnämnt, anse vi

oss endast böra framhålla, att det förhållande, att oegentligheter i ett

eller annat fall förekommit, enligt vår mening icke får läggas till grund

för den uppfattningen, att förhållandena på ifrågavarande område äro

sådana, att de påkalla ett statsingripande av den art motionären tänkt

sig såsom det lämpligaste för vinnande av motionens syfte.

Den lösning av förevarande spörsmål, som motionären ifrågasätter,

synes oss för övrigt över huvud taget icke vara att förorda. Motionen

torde få anses egentligen åsyfta »att lägga allt försäkringsväsen under

staten», d. v. s. försäkringsväsendets socialisering, fastän motionären —

förmodligen av opportunitetsskäl — funnit sig endast böra förorda att

till en början »jåmnsides med nu arbetande bolag upprättas en statens

försäkringsanstalt med uppgift att bli en mönsteranstalt i alla avseenden.»

Genom försäkringsväsendets socialisering skulle — anser motionären —

vinnas, att så gott som hela agenturkåren skulle bortfalla och anskaffnings-

och inkassokostnaderna skulle nedbringas till ett minimum, vilket

allt i sin tur givetvis skulle medföra sänkning av premierna. Man torde

kunna antaga, att motionären tänkt sig dessa fördelar även kunna vinnas

genom upprättandet av en statens mönsteranstalt på ifrågavarande område,

då något annat skäl ej åberopats till stöd för påståendet, att en

dylik anstalt skulle kunna driva sin rörelse med avsevärt lägre premier

och omkostnader än de privata företagen.

Motionären sysselsätter sig huvudsakligast med livförsäkring, varför

vi till eu början torde något få ingå på frågan i denna del. Ingen torde

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

vilja förneka den ofantliga betydelsen ur nationalekonomisk synpunkt av

att livförsäkringens välsignelsebringande verksamhet utvecklas. Ett statsmonopol

på detta område skulle emellertid enligt vår mening direkt motverka

en dylik utveckling. I Italien finnes sålunda sedan 1913 en statsinonopolanstalt

för livförsäkring. Denna arbetar dock med klent resultat,

oaktat den arbetar med agenter. Under det att i de privata försäkringsanstalterna

år 1910 tecknades livförsäkringar för 270 millioner lire, föll

siffran för nytecknade försäkringar under statsraonopolets första verksamhetsår

1913 till 232 och år 1917 till 107 millioner lire.

Vad vidare angår inrättandet av en statsanstalt i syfte att konkurrera

med de privata livförsäkringsbolagen, torde en dylik anstalt utan

agenter icke hava någon utsikt att bära sig. I England finnes sedan

1864 en livförsäkringsanstalt i förbindelse med postsparkassan. Denna

anstalt, som arbetar utan agenter, har fört en tynande tillvaro. Enligt

tillgängliga uppgifter meddelar den på ett helt år ej mera försäkringar, än

vad ett av Londons större folkförsäkringsbolag meddelar på några få dagar.

Om sålunda en statsanstalt för att hava någon framgång nödvändigtvis

måste arbeta med agenter, så är det svårt att förstå, huru staten

skall kunna nedbringa sina omkostnader under de enskilda anstalternas.

Snarare torde förhållandet bliva det motsatta.

Ej heller motionärens förhoppning, att en statens livförsäkringsanstalt

skulle kunna bliva ett mönster för de privata företagen, synes

oss välgrundad. I Danmark arbeta jämsides med statens livförsäkringsanstalt

de privata försäkringsbolagen, men det är så långt ifrån, att man

kan påstå, att den danska statsanstalten varit en mönsteranstalt, som det

tvärtom kan påvisas, att alla framsteg i dansk livförsäkring, allt sedan de

privata bolagen börjat arbeta jämsides med statsanstalten, härröra från

det privata initiativet. Vinstutdelning, »liberala» försäkringsvillkor, folkförsäkring,

livförsäkring å mindre goda liv o. s. v., allt detta har först

framförts av de privata företagen; sedermera har statsanstalten sett sig

nödsakad upptaga något därav.

Till stöd för motionens syfte framhålles vidare, att de oerhörda

summor, som nu hamna hos privatföretagen, komme att ställas till statens

disposition. Häremot torde förtjäna erinras om, att under år 1918 ett

förslag var å bane, att försäkringsbolagen skulle åläggas att tvångsplacera

en del av sina tillgångar uti statsobligationer. Men detta förslag blev

aldrig framlagt, sedan det klarlagts, vilka konsekvenser ett sådant förslag

skulle föra med sig. Livbolagen placera nämligen betydande belopp uti

fastighetsinteckningar och lån till kommuner, och denna deras låneverk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

samhet skulle genom tvångsplaceringar i statspapper röna en mycket

oförmånlig inverkan.

Som förut nämnts sysselsätter sig motionären huvudsakligen med

livförsäkringsrörelsen, men på slutet utvidgar motionären sina planer på

förstatligande till att omfatta jämväl alla försäkringsområden, särskilt

brand-, olycksfall- och sjukförsäkring.

I denna del få vi framhålla, att brandförsäkring ännu mindre än

livförsäkring torde lämpa sig för förstatligande.

I en statsbudget bör man räkna med inkomstkällor, som något så

när jämnt inflyta, och som framför allt ej äro av den natur, att de

kunna bytas i förlust. En brandförsäkringsrörelse kan i många år lämna

överskott, men så infalla år, som bringa förlust och då i regel mycket

stor sådan. Exempel härpå hava vi i Norge i Bergen-branden, som kostade

brandförsäkringsanstalterna ett fyrtiotal millioner kronor.

Brandförsäkringsrörelsen är och måste vara internationell, fördelande

brandrisken inom ett land på flera länders försäkringsgivare. Svenska

brandförsäkringsbolag återförsäkra i stor utsträckning sin svenska affär

utomlands men mottogo i gengäld betydande utländsk affär i reassurans,

för att ej tala om de fall, där svenska bolag driva direkt rörelse i främmande

länder. Bliva utländska bolag avskurna från möjlighet att direkt

eller indirekt arbeta i Sverige, så följer därav såsom en konsekvens, att

de svenska bolagens nyssnämnda rörelse utomlands omöjliggöres, och att

denna inkomstkälla frånhändes vårt land.

I Tyskland har efter revolutionen socialiseringen av försäkringsväsendet

varit föremål för ingående studium, men av allt att döma har

frågan ringa eller inga utsikter att leda till åsyftat resultat. Härtill

torde icke minst hava medverkat hänsyn till ovan berörda, för Tysklands

vidkommande högst väsentliga inkomstkälla från affär i utlandet.

Då vi på grund av vad ovan anförts äro övertygade om olämpligbeten

såväl av försäkringsväsendets socialisering som av att staten upprättar

en anstalt av här ifrågasatt slag, kunna vi givetvis icke tillstyrka

den av motionären begärda utredningen. Därest sådana missförhållanden

kunna påvisas på ifrågavarande område, att de kunna anses motivera ett

ingripande från statsmakternas sida, bör enligt vår mening detta ske

genom skärpta lagbestämmelser och effektivare tillsyn över efterlevnaden

av givna föreskrifter.

Vi hemställa sålunda,

att förevarande motion icke måtte till någon

andra kammarens åtgärd föranleda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

13

Bilaga 1.

Yttrande av försäkringsinspektionen.

Till Biksdagens andra hammares andra tillfälliga utskott.

I skrivelse den 20 februari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen

att avgiva och till Eder överlämna yttrande i anledning av en inom

riksdagens andra kammare väckt motion, nr 285, om skrivelse till Kungl.

Maj:t ifråga om anordnande -av en statens försäkringsverksamhet å olika försäkringsområden.

Till åtlydnad härav får försäkringsinspektionen anföra följande.

Motionären vill göra gällande, att den nytta, som försäkringstagarna hava

av försäkringslagen och försäkringsinspektionen, vore tämligen illusorisk. Lagen

och inspektionen hade ej kunnat i någon nämnvärd mån bidraga till avhjälpande

av missförhållanden inom försäkringsvärlden. Försäkringsinspektionen vågar

tro, att motionärens omdöme skulle utfallit annorlunda, om han haft närmare

kännedom om den sak, varom han dömer. Men såväl vad lagen verkat enbart

genom sin tillvaro som ock vad försäkringsinspektionen uträttat genom tillsyn

över att bolagen följa lagens föreskrifter undandrager sig den utanförståendes

kännedom. Endast när avvikelse skett från lagen eller den fastställda bolagsordningen

befunnits icke längre betryggande och bolaget icke velat eller kunnat

ställa sig försäkringsinspektionens under hand gjorda erinringar till efterrättelse,

har saken blivit allmänt känd. Vad motionären anför till bevis för att svåra

missförhållanden nu finnas inom försäkringsvärlden utgör, såsom av vad nedan

anföres framgår, enligt försäkringsinspektionens mening icke något sådant bevis.

Härmed vill försäkringsinspektionen icke hava förnekat, att ej missförhållanden

finnas, som böra så vitt möjligt bortarbetas, och att möjligen för den skull vissa

ändringar i lagen kunna vara önskvärda. Försäkringsinspektionen tillåter sig i

det avseendet erinra om vad försäkringsinspektionen yttrat i sitt utlåtande av

den 8 januari 1918 med anledning av C. G. Ekmans motion vid 1917 års riksdag.

Man bör dock vara varsam ifråga om att genom skärpta lagbestämmelser

inskränka bolagens rörelsefrihet. Ty därigenom kan man löpa fara att hämma

deras utveckling och sålunda även minska deras förmåga att allt bättre tillgodose

allmänhetens alltjämt ökade behov av försäkring.

Försäkringsinspektionen övergår nu till vad motionären anför som bevis

för lagens och inspektionens otillräcklighet till skydd för försäkringstagarnas intressen

gentemot bolagsledningarna.

Motionären anför först »de många skandalerna i livförsäkringsbolaget

Kronan».

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra kammarens andra tilljälliga utskotts utlåtande JSr 20.

Vad som inträffat i fråga om detta bolag utgör verkligen enligt försäkringsinspektionens

mening ett bevis för att försäkringslagen till skydd för bolagens

frihet dragit för snäva gränser för försäkringsinspektionens befogenhet. Sådan

lagen nu är, ansåg sig försäkringsinspektionen, oaktat försäkringsinspektionen

icke hade förtroende för bolagets ledning, ej äga lagens stöd att ingripa mot

bolaget, så länge dess garantikapital ej var förbrukat och någon avvikelse från

lagen och bolagsordning ej skett samt bolaget fullgjorde den i lagen föreskrivna

depositionen för försäkringsfonden. Men då försäkringsinspektionen vid granskning

av styrelseberättelsen för år 1911 fann, att bolaget utan att äga några fria

fonder, i strid mot lagens förbud mot drivande av annat än försäkringsrörelse,

inköpt ännu en fastighet utöver den, som användes för dess huvudkontor, och

att bolaget under året gjort en förlust av 35,000 kronor, som dolts genom en

omotiverad uppskrivning av den inköpta fastigheten, ingrep försäkringsinspektionen

mot bolaget. Vid den därefter följande likvidationen befanns det, att

bolagets ställning var väsentligt sämre, än försäkringsinspektionen förmenat, i

det att dess för huvudkontor avsedda fastighet, som hade ett taxeringsvärde

av 613,000 kronor och inköpts för 651,000 kronor, icke under då rådande tryckta

förhållanden på fastighetsmarknaden vid realisation kunde inbringa mer än

ungefär 425,000 kronor. Dessutom hade bolaget utlånat 24,000 kronor mot inteckningar

i Stockholmsfastigheter, vilka inteckningar blevo värdelösa vid fastigheternas

realiserande. I följd av denna brist visade det sig omöjligt att åt annat

försäkringsbolag överlåta försäkringsbeståndet utan nedsättning av försäkringssummorna.

Däremot lyckades det försäkringsinspektionen att träffa sådant avtal

med . ett återförsäkringsbolag, att en rekonstruktion av bolaget var möjlig utan

sådan nedsättning. Rekonstruktionsförslaget förelädes försäkringstagarna på ett

av försäkringsinspektionen utlyst sammanträde, till vilket dock endast 64 försäkringstagare

eller ungefär 1 1/2 % av bolagets samtliga försäkringstagare infunno

sig. Och då förslaget icke vid sammanträdet biträddes av 4/5 av de röstande,

43 röster för och 21 röster mot, var det enligt försäkringslagen förfallet. Att

försäkringslagen ej för sådant tillfälle innehåller lämpliga bestämmelser för tillvaratagande

av försäkringstagarnas verkliga iutressen gentemot en kortsynt minoritet,

synes försäkringsinspektionen uppenbart. Sedan detta förslag förfallit,

återstod intet annat än att fördela tillgångarna bland försäkringstagarna.

Av denna redogörelse lärer framgå, att vad som inträffade i Kronan i

någon mån berodde dels på verkliga brister i försäkringslagen, dels på att försäkringsinspektionen

vilseleddes beträffande värdet av bolagets fastighet. Men

ensamt för sig torde fallet Kronan icke kunde anses som tillräckligt bevis för

motionärens påstående. Och de övriga fall, som han anför, duga, såsom försäkringsinspektionen

nu vill visa, alls icke som bevis härför.

Motionären åberopar »vad som i fråga om de försäkrades rättslöshet framkom

under förutvarande direktören Ilamrins process mot livförsäkringsbolaget

Sveda». Enligt försäkringsinspektionens mening framkom i denna process ingenting,

som bevisade sådan rättslöshet. Hamrin hade påstått, att ett beslut vid

den ordinarie bolagsstämman år 1907 vore olagligt, enär det strede mot viss §

i försäkringsiagen, och därför yrkat på dess upphävande. Rådhusrätten fann,

att Hamrin icke kunnat styrka sitt påstående och ogillade därför hans talan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

Hamrin överklagade icke domen i denna del hos hovrätten, där han endast fullföljde

sin under rättegången framställda, av rådhusrätten avvisade talan mot

ledamöterna i bolagets styrelse för ärekränkande och smädigt skrivsätt. Rådhusrättens

dom fastställdes av hovrätten. I följd av Hamrins frånfälle fullföljdes

ej rättengången vidare.

Motionären anför vidare »bolaget Vasas avtal med det danska »Tryg»,

vilket hade till följd, att en enda utländsk man kunde såsom innehavare av

aktiemajoritet i Vasas förlagsaktiebolag helt bestämma över detta livförsäkringsbolag».

Härmed förhåller sig på följande sätt. År 1904, innan Vasa fått koncession

enligt 1903 års försäkringslag, inköpte det danska Tryg 501 av de 1,000

aktierna i Vasas förlagsaktiebolag och slöt samtidigt det avtal med Vasa, att

Tryg övertog i återförsäkring hela Vasas försäkringsbestånd. Då bolaget därefter

trädde i underhandling med försäkringsinspektionen om erhållande av koncession

enligt nämnda försäkringslag, fann sig försäkringsinspektionen icke kunna

tillstyrka koncessionen bland annat i följd av det beroende, vari Vasa sålunda

råkat under det danska bolaget. Koncession erhölls år 1907, först sedan Tryg

återlämnat aktierna, nytt garantikapital av 100,000 kronor inbetalts av andra

och återförsäkringsavtalet med Tryg ändrats därhän, att Vasa återförsäkrade

endast viss excedent. Detta senare avtal annullerades år 1910, så att Vasa därefter

icke haft någon skyldighet att lämna någonting i återförsäkring till Tryg.

Som av denna redogörelse framgår, är det alltså så långt ifrån att fallet Vasa—

Tryg kan anföras som bevis för att försäkringslagen och försäkringsinspektionen

vant utan betydelse för missförhållandens undanröjande, att det fastliellre var

på grund av lagen3 tillkomst och försäkringsinspektionens åtgärd, som Vasas

beroende av Tryg hävdes och därigenom möjlighet bereddes för Vasa att arbeta

sig ur svårigheterna och komma till sin nuvarande ställning.

I fråga om de anmärkningar, som gjorts mot Svenska livförsäkringsbolaget,

dels i Ekmans ovannämnda motion, dels i advokaten Olof Karlssons anmälan

till Konungen den 20 maj 1919, har försäkringsinspektionen efter verkställda

undersökningar uttalat sig, dels i skrivelse till bolaget den 11 maj 1917, dels i

underdånigt utlåtande den 9 september 1919. Såsom framgår av vad försäkringsinspektionen

därvid yttrat, anser försäkringsinspektionen, att ingen av de

framställda anmärkningarna lämna fog för de mot bolagets verkställande direktör

riktade beskyllningar för att av egennyttiga motiv hava sökt kringskära den

enskilda försäkringstagarens rätt gentemot bolaget.

Under år 1919 har försäkringsinspektionen verkställt en i detalj gående

granskning av bolaget. Vid densamma har ingenting framkommit, som varit

ägnat att ändra försäkringsinspektionens sålunda uttalade uppfattning, eller som

givit anledning till andra erinringar än rörande mindre viktiga detaljer, alltså

erinringar av sådant slag, som alltid pläga förekomma, till större eller mindre

antal, vid dylik detaljundersökning av bolagen, och som icke innebära någon

anmärkning mot ledningens vilja och förmåga att tillvarataga försäkringstagarnas

intressen.

Motionären stöder emellertid sitt krav på utredning om statens försäkringsverksamhet

cj blott med de nu omförmälda bevisen på försäkringslagens och

försäkringsinspektionens otillräcklighet att bereda skydd åt försäkringstagarnas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

intressen gent emot bolagen, utan även med de stora kostnader, särskilt anskaffnings-

och inkassokostnader, vilka ju måste täckas genom höga premier, samt

med den fördel, som skulle vinnas därmed att de fonder, som nu samlas hos

bolagen, skulle ställas till statens disposition, om staten övertoge bolagens verksamhet.

Vad kostnaderna angår, så är det för visso så, att de äro höga, och att

dyrtiden prässat upp dem utöver vad de förut varit. Att anskaffnings- och inkassokostnaderna

skulle kunna minskas, om staten övertoge all försäkringsverksamhet,

är möjligt, om antalet agenter då kunde minskas utan skada för arbetets

effektivitet. Men den fördel, som så skulle vinnas, får naturligtvis vägas mot

de med monopoliseringen förknippade nackdelar, som enligt försäkringsinspektionens

förmenande äro mycket stora, men som försäkringsinspektionen ej anser

sig här kunna ingå på, då de först genom en grundlig utredning kunna klart

ådagaläggas. Om, såsom motionären även ifrågasätter, staten inskränkte sig till

att ”upprätta en mönsteranstalt, som skulle arbeta vid sidan om bolagen, synes

det ej uteslutet, att, om den skulle administreras billigare än de enskilda bolagen,

den skulle ligga under i konkurrensen, ett resultat som måbända skulle leda till

att statsmonopol infördes för att skydda staten för förlust på sin verksamhet.

Men det är även möjligt, att statsanstalten, även om den arbetade med mindre

kostnader, skulle kunna vinna tillräcklig anslutning, nämligen om den finge eu

jämförelsevis stor tillslutning av sådana försäkringstagare, som utan anmaning

av agenter taga försäkring och betala sina premier i rätt tid, ävensom av sådana,

som genom bolagens ackvisitionsverksamhet animerats att taga försäkring, men

därpå föredraga statsanstalten för dess lägre premiers skull. Om ej statsanstalten

i följd härav skulle vinna sådant övertag, att bolagen tvingades att upphöra, och

sålunda statsmonopol på denna omväg bleve infört, skulle tydligen konkurrensen

med statsanstalten åsamka bolagen ökade kostnader och dess försäkringstagare

ökade premier.

Motionären hänvisar även på statens fördel av, att de kapital, som skulle

insamlas genom dess försäkringsverksamhet, ställdes till dess disposition. Det

måste emellertid därvid tagas i betraktande, att i den män som staten placerade

dessa fonder i sina egna obligationer skulle ökad svårighet uppstå att tillgodose

de kapitalbehov, som bolagen nu kunna tillfredsställa. Den nationalekonomiska

vinsten av, att försäkringsrörelsens fonder överflyttades till staten från näringarna,

synes ej vara oomtvistlig.

Med åberopande av vad ovan anförts, får försäkringsinspektionen uttala,

att den icke finner, att motionären förebragt tillräckliga skäl för sitt yrkande om

utredning angående införande av statlig försäkringsverksamhet på den frivilliga

försäkringens område. Men det oaktat och ehuru försäkringsinspektionen betvivlar,

att sådan utredning kan leda till positivt resultat, anser sig försäkringsinspektionen

för sin del ej böra uttala sig mot sådan utredning, då även ett

negativt resultat av densamma skulle vara av betydelse.

Till sist tillåter sig försäkringsinspektionen att, till belysande av frågan om

staten som försäkringsgivare inom den frivilliga försäkrings verksamheten, hänvisa

till vad försäkringsinspektionen anfört, dels med anledning av den vid 1912 års

riksdag väckta motion angående utredning av frågan om inrättande av eu sta
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 17

tens livförsäkringsanstalt, dels med anledning av den vid 1913 års riksdag väckta

motion om utredning angående inrättande av en statens anstalt för brandförsäkring,

dels i utlåtande angående en petition till Konungen i sistnämnda fråga, av

vilket utlåtande avskrift bifogas.

Stockholm den 16 mars 1920.

P. G. Laurin.

Erik Martin. Per Hasselrot. Ragnar Wollert.

Bilaga 2.

Yttrande av Riksförsäkringsanstalten.

Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit anmodan att avgiva yttrande i

anledning av berr H. Hanssons i Rättvik motion nr 285 om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om anordnande av en statens försäkringsverksamhet å olika försäkringsområden,

får anstalten härmed anföra följande.

Riksförsäkringsanstalten har icke ansett sig böra närmare ingå på någon

granskning av den kritik, som motionären riktar mot gällande lag om försäk

ringsrörelse och försäkringsinspektionen, utan torde försäkringsinspektionen i detta

avseende avgiva erforderligt yttrande.

I motionen förklaras, att det kan ifrågasättas, om det ej kan vara lämpligt

att just nu taga upp frågan om försäkringsväsendet i hela dess vidd genom en

allsidig utredning om möjligheten av en statens försäkringsverksamhet i stort

»bredvid en obligatorisk socialförsäkring».

Motionären skiljer alltså mellan en obligatorisk socialförsäkring, som motionären

synes anse självfallet böra handhavas av staten, samt en statens försäkringsverksamhet

på andra områden. Riksförsäkringsanstalten anser jämväl, att

den obligatoriska socialförsäkringen är av den art, att den bör handhavas allenast

av staten eller offentliga organ. Vad särskilt gäller den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

har riksförsäkiingsanstalten haft anledning med styrka framhålla

denna sin ståndpunkt i ett av riksdagens andra lagutskott infordrat utlåtande i

anledning av motioner om ändring i olycksfallsförsäkringslagen.

Vad beträffar frivillig försäkring kan det i vissa fall, där särskilda förhållanden

föreligga, såsom i fråga om socialförsäkring, även vara lämpligt, att

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 saml. 2 avd. 15 käft. (Nr 20.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Fn statens

mönsterantalt.

Hiutsmonopol.

18 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

försäkringen handhaves av staten eller offentliga organ. Såsom exempel må

nämnas riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt förutvarande lagen om ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, den av staten

anordnade särskilda för fiskare avsedda försäkringen mot skada till följd av

olycksfall, den frivilliga försäkring, som grundar sig å olycksfallsförsäkringslagen

eller lagen om allmän pensionsförsäkring, statens meddelande av livförsäkring

i samband med statens egnabemslånerörelse m. m. Denna försäkrings

utveckling och komplettering utgör ett rikt fält för statlig försäkringsverksamhet.

I fråga åter om annan frivillig försäkring, såsom livförsäkring, brandförsäkring,

sjöförsäkring, enskild olycksfallsförsäkring m. m. — vilken försäkring

hittills plägat innefattas under benämningen privatförsäkring — göra sig andra

synpunkter gällande.

En av de möjligheter motionären tänker sig, är, att staten upprättade en

försäkringsanstalt jämsides med de privata bolagen med uppgift att bliva en

mönsteranstalt i alla avseenden. Genom sina avsevärt lägre premier och omkostnader

skulle denna enligt motionären i konkurrensen utöva ett för försäkringstagaren

fördelaktigt inflytande på de enskilda bolagen.

Beträffande frågan, huruvida man genom inrättande av en statens mönsteranstalt

skulle kunna minska förvaltningskostnaderna, särskilt kostnaderna för

anskaffning och inkassering, vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att enligt

anstaltens mening, därest den ifrågasatta statsmönsteranslalten skulle kunna

erhålla önskvärd anslutning och med framgång konkurrera med de enskilda företagen,

den icke torde kunna undvara avlönade agenter. I detta sammanhang

torde det vara av intresse att omnämna, att det enligt Riksförsäkringsanstaltens

erfarenhet varit nödvändigt att hava avlönade ombud, såväl beträffande försäkringsverksamheten

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag som beträffande den

särskilda för fiskare avsedda statsunderstödda försäkringen mot olycksfall.

Beträffande kostnaden för inkassering skulle möjligen en statens anstalt i

en del fall kunna tänkas vinna besparing genom anlitande av postverket (postsparbanken)

för ändamålet, såsom nu sker i fråga om premierna till riksförsäkringsanstalten

för de större arbetsgivarna. Att märka är emellertid, dels att

denna inkassering naturligtvis icke kommer att handhavas av postverket utan

särskild gottgörelse, dels ock att vid en dylik inkassering den personliga bearbetning

av försäkringstagaren bortfaller, som nu i många fall sker genom den

enskilda anstaltens agenter och som är så viktig för en frivillig försäkrings

tecknande och bibehållande i kraft, särskilt inom samhällets breda lager.

Emellertid synes motionären själv icke vilja förorda inrättande av en

statens mönsteranstalt i konkurrens med enskilda anstalter såsom eu definitiv

anordning. Motionären betraktar en dylik åtgärd såsom en övergångsform till en

vida mera genomgripande anordning, nämligen statens övertagande av all försäkringsverksamhet.

Enligt motionären skulle, om hela försäkringsverksamheten

samlades under en förvaltning, det hela bliva billigare. Så gott som hela agenturkåren

skulle bortfalla samt anskaffnings- och inkassokostnaderna nedbringas till

ett minimum, vilket allt i sin tur givetvis skulle medföra sänkning av premierna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr SO. 19

Därjämte skulle vinnas, att oerhörda summor av samlat kapital, som nu hamnade

hos privatföretagen, ställdes till statens disposition.

Då man har att bedöma frågan om lämpligheten av ett statens monopol

& försäkringsrörelsens område, bör man göra klart för sig, vilket mål man syftar

att vinna.

Vill man genom monopolet vinna fullständig rättssäkerhet på försäkringens

område, lärer icke kunna bestridas, att målet vinnes, ty det är ju givet, att om

staten själv utövar försäkringsrörelsen, de försäkrade städse böra kunna påräkna

en fullt lojal och lagenlig behandling. Det kan ju ej heller bestridas, att i den

mån försäkringens idé sprider sig till allt vidare kretsar av samhället, kravet på

fullständig rättssäkerhet blir av allt större betydelse. Det är bland annat av

motiv, som äro likartade med de nu antydda, som riksförsäkringsanstalten, såsom

förut framhållits, anser särskilt den obligatoriska socialförsäkringen allenast böra

få handhavas av staten eller offentliga organ. Beträffande försäkringsväsendet

i dess helhet torde väl däremot genomförande av statsmonopol för närvarande

icke kunna anses tillräckligt motiverat från nu ifrågavarande synpunkt.

Förvaltningskostnaderna, särskilt anskaffnings- och inkasseringskostnaderna,

skulle enligt riksför3äkringsanstaltens förmenande genom införande av statsmonopol

icke komma att minskas i den utsträckning, motionären förmenar och

som ovan angivits, då nämligen avlönade agenter måste i avsevärd omfattning

bibehållas, därest man önskar, att försäkringen fortfarande skall vinna talrik

anslutning. Agenternas intresse för anskaffning måste uppmuntras genom anskaffningsprovision.

I fråga om inkasseringskostnaderna måste i viss mån liknande

synpunkter anläggas, såsom förut angivits, vid behandlingen av förslaget om

inrättande av en statens mönsteranstalt.

Slutligen har motionären såsom skäl för statsmonopol anfört, att störa

kapital skulle samlas i statens hand i stället för hos enskilda företag. Riksförsäkringsanstalten

vill nämna, att de enskilda bolagen redan nu i allmänhet placera

sina fonder på ett allmännyttigt sätt, t. ex. genom utlåning i form av inteckningslån,

köp av statens, kommuners och enskilda inrättningars obligationer, lån

till försäkringstagare o. s. v. Det synes sannolikt, att staten skulle komma att

placera motsvarande fonder väsentligen på samma sätt.

I detta ärendes .handläggning hava deltagit, förutom undertecknade byråcheferna

A. Eisen, D. Östrand och H. von Schulzenheim.

Protokollsutdrag, utvisande inom anstalten yppad skiljaktig mening, bifogas.

Stockholm den 10 april 1920.

J. May.

Ernst Löfmark.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

Utdrag av Riksförsäkringsanstaltens protokoll, hållet i Stockholm den 10

april 1920.

Närvarande: Generaldirektören J. May, Byråchefen A. Eisen,

Byråchefen D Östrand, Byråchefen II. von Schulzenheim, Ledamoten,

Sekreteraren E Löfmark.

§ 1.

Ledamoten, sekreteraren E. Löfmark föredrog enligt erhållet uppdrag statsrådet

E. Löfgrens skrivelse till riksförsäkringsanstalten av den 20 sistlidne februari

angående framställning av riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott

om erhållande av anstaltens yttrande över eu inom Riksdagens andra kammare

väckt motion, och beslöts utlåtande av den lydelse, registraturet utvisar.

Byråchefen von Schulzenheim var av skiljaktig mening och yttrade:

»I motiveringen till sitt yrkande framhåller motionären ''önskvärdheten av

en allsidig utredning om möjligheten av en statens försäkringsverksamhet i stort

sett bredvid en obligatorisk socialförsäkring’. GränRen mellan socialförsäkring och

privat försäkring har under olika förutsättningar dragits på olika sätt. Litteraturen

på detta område likasom även den sociala försäkringslagstiftningen själv i

olika länder visar också, att en fix avgränsning mellan nämnda olika slag av

försäkring är svår att finna. Utslagsgivande vid denna fördelning är i allt fall

icke, huruvida det rör sig om försäkringstagarens privaträttsliga ellör allmänrättsliga

anspråk, ej heller huruvida det är fråga om ett enskilt företag eller en offentlig anstalt,

utan fastmera huruvida socialpolitiska faktorer äro avgörande i försäkringsverksamheten

eller andra t. ex. privatekonomiska eller fiskaliska. Under privatförsäkringen

skulle sålunda falla sammanfattningen av sådana försäkringsförhållanden, som

sakna socialpolitiskt underlag.

Den sociala tvångsförsäkringen har hittills företrädesvis framträtt såsom en

form för understöd åt samhällets i ekonomiskt avseende mindre väl lottade medlemmar.

Och i den mån den sociala försäkringen erhållit karaktären av en allmän

folkförsäkring har man i allmänhet stipulerat särskilda bidrag till försäkringen

från det allmännas sida med större eller mindre hänsyn tagen till nämnda förhållande.

Den obligatoriska sociala olycksfallsförsäkringen intager endast såtillvida

en särställning, som den åt den försäkrade enligt denna försäkring tillförförsäkrade

rätt alltmera uppfattats som en följd av hans användning i arbete

för viss arbetsgivares räkning och alltså föranlett en motsvarande plikt för arbetsgivaren

att hålla arbetaren skadeslös för de med arbetet förbundna faror.

Den sålunda i viss mån flytande gränsen mellan socialförsäkring och privatförsäkring

har tagit sig uttryck bland annat i fråga om lagstiftningens ställnirm

till den frivilliga försäkring, som anslutits till den allmänna obligatoriska socialförsäkringen.

Så har t. ex., även vad den svenska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen

angår, en ganska vidsträckt rätt till frivillig försäkring medgivits jämlikt 34 § i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 21

lagen om allmän pensionsförsäkring, sådan denna § lyder från och med den

1 januari 1918 samt kungl. kungörelsen den 31 december 1917 angående anordnande

av denna på frivilliga avgifter grundade försäkring. Härigenom medgives

såväl enskild försäkring som gruppförsäkring samt försäkring utan avgiftsåterbetalning

och försäkring med avgiftsåterbetalning.

Enligt 35 § 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete är också i

viss omfattning frivillig försäkring medgiven i anslutning till den obligatoriska,

innefattande bland annat rätt för arbetsgivare att försäkra en var annan arbetare

än i lagen avses — d. v. s. bland annat arbetare, vars årliga arbetsförtjänst överstiger

9,000 kronor — för olycksfall i och utom arbetet. Däremot medgiver icke

— i motsats till 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete samt den sociala olycksfallslagstiftningen i vissa fall i utlandet — nu

gällande svenska olycksfallsförsäkringslag rätt för enskild arbetare att för egen räkning

taga försäkring mot olycksfall i försäkringsinrättning, som i lagen avses.

Enligt det föreliggande synnerligen vittomfattande förslaget till lag om

allmän sjukförsäkring skulle också vid sidan om den obligatoriska sjukförsäkringen

medgivas frivillig sådan försäkring i viss omfattning med i stort sett samma

förmåner som vid den obligatoriska sjukförsäkringen.

Vad ovan sagts om svårigheterna att fixera en gräns mellan social- och

privatförsäkring gäller i sin mån även på området för egendomsförsäkring, i vad

denna tjänar sociala syften. Som bekant har detta blivit förhållandet mångenstädes

i utlandet på olika områden och i olika riktningar.

Vidkommande den frivilliga försäkring, som sålunda i vårt land redan

tillskapats i anslutning till den obligatoriska sociala försäkringen, har, såsom vid

olika tillfällen framhållits, av flera skäl denna försäkring ej vunnit den anslutning,

som skulle kunna hava varit önskvärt. Vad pensionsförsäkringen angår

kan härvid hänvisas till pensionsstyrelsens skrivelse till Konungen den 7 november

1916 (jfr Kungl. Maj:ts proposition till 1917 års riksdag nr 77). Och i fråga

om olycksfallsförsäkringen kan det knappast förutsättas, att med den härtörut

angivna begränsning den frivilliga försäkringen givits enligt gällande olycksfallsförsäkringslag,

jämlikt vilken det helt ankommer på vederbörande arbetsgivare att

teckna dylik försäkring, densamma skall frånsett den provisoriska karenstidsförsäkringen

i större utsträckning komma till användning. Det synes emellertid

värt att tagas under övervägande, icke blott huru större anslutning lämpligen skall

kunna vinnas till nu omförmälda slag av frivillig försäkring, utan även vilka

ytterligare former detta slags försäkringsverksamhet vid sidan om den redan bedrivna

obligatoriska, sociala försäkringen må kunna givas för att bättre anpassas

efter förefintliga behov. Skulle såsom ifrågasatts de framställda yrkandena om en

mer enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar (jfr.

motionen inom första kammaren, nr 185, vid innevarande års riksdag) leda till

särskilda åtgärder i denna riktning, synes även denna sida av den sociala försäkringsverksamheten

höra bliva föremål för nödig uppmärksamhet.

På tal om annan social försäkring må för vårt lands vidkommande i detta

sammanhang erinras om 26 § i kungl. kungörelsen den 27 juni 1919 angående

allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, enligt vilken

med egnahemslån må förenas livförsäkring enligt de allmänna bestämmelser, som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

skola meddelas. Givetvis kan det väl tänkas, att motsvarande eller andra åtgärder

från statens egen sida i socialt eller socialpolitiskt syfte skulle kunna även

på andra områden vara till gagn.

Vidkommande i övrigt den av motionären väckta frågan om möjligheten

av en statens forsäkringsverksamhet på olika försäkringsområden torde böra erinras,

hurusom av särskilda skäl och i allmännyttigt syfte staten ansetts böra under

världskriget åtaga sig ansvar för krigsrisk för fartyg, last och besättningar å

fartyg genom medgivande av eller medverkan till försäkring, som på annat sätt

svårligen kunnat erhållas.

Även i andra fall har i betraktande bland annat av svårigheten att på

enskild väg vinna det sökta målet ifrågasatts, att staten skulle ingripa såsom

försäkringsgivare.

Sålunda hemställde försäkringsinspektionen redan i skrivelse till Kungl.

Maj: t den 2 mars 1915 om en utredning av statens ställning till skogsbrandsförsäkringen.

Härvid anförde inspektionen bland annat, att de svårigheter, som

betingades av egenarten av denna försäkring, icke syntes kunna undanröjas, med

mindre försäkringen gjordes obligatorisk. Med framhållande att härför erfordrades

bland annat, att de fördelar, som genom försäkringen vunnes, vore av den

allmänna betydelse, att försäkringen bleve ett samhällsintresse, yttrade inspektionen

i nämnda skrivelse vidare: ''Om försäkringstvång införes, måste staten övertaga

försäkringen. Ty det vore omöjligt att beräkna, vad kostnad den obligatoriska

försäkringen skulle medföra för skogsägarna, om dessa skulle vara hänvisade

till enskilda försäkringsanstalter. Genom hela den obligatoriska försäkringens

samlande i eu anstalt minskas förvaltningskostnaderna, försäkringsverksamheten

förlöper jämnare och utgifterna för fondbildningen reduceras. Försäkringskostnaden

nedbringas även därigenom, att staten är den enda försäkringsgivare,

som icke behöver genom återförsäkring skydda sig mot förluster, som,

efter vad erfarenheten visar, vissa år medföra, och som först under loppet av en

följd av år kunna täckas genom försäkringsavgifterna’.

Vad sålunda anförts synes i sin mån tala för lämpligheten och behovet av en

statens forsäkringsverksamhet på områden, där ett allmänt intresse så kan fordra.

Motionären ifrågasätter emellertid i sin motivering av anförda skäl att

utöver vad ovan angivits skulle jämsides med bestående privata försäkringsinrättningar

upprättas en statens försäkringsanstalt med uppgift att bli en mönsteranstalt

i alla avseenden. Denna anordning borde betraktas såsom ett provisorium

eller en övergångsform, till dess allt försäkringsväsen kunde läggas under staten.

Syftet härmed skulle enligt motionären vara, dels tillvaratagande bättre än som

med nuvarande ordning kan ske av försäkringstagarnas rätt gent emot försäkringsinrättningarna,

dels ock nedbringande eller borteliminerande av de privata försäkringsanstalternas

jämförelsevis höga förvaltningskostnad.

I Nya Zeeland grundades redan 1869 en statens livförsäkringsanstalt. I Italien

utgör livförsäkringen statsmonopol sedan början av år 1913. Uruguay torde vara

det enda land, där för närvarande allmänt försäkringsmonopol är infört. Där

antogs 1911 en lag angående statens försäkringsmonopol, omfattande samtliga

försäkringsområden. I Danmark fungerar sedan år 1842 och i England sedan

1864, jämsides med de privata bolagen en statens försäkringsanstalt; och i flere

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 23

av Nordamerikas förenta stater, Washington, Ohio och Wisconsin, bedriver även

staten försäkring jämsides med de privata försäkringsanstalterna.

I Norge förevar frågan i stortinget 1916, och framhölls därvid bland annat

hurusom monopoliseringen av livförsäkringen i Italien genomförts såsom ett slags

tillägg till arbetarnas ålderdomsförsäkring och för att stödja denna. I Holland

framlades 1918 ett lagförslag om statens övertagande av liv- och brandförsäkringsverksamheten.

I intetdera av dessa länder lände emellertid förslagen till positivt

resultat.

I den tyska vetenskapliga litteraturen har den förevarande frågan ingående

dryftats alltsedan år 1881 professor Wagner i sitt bekanta arbete: ''Der Staat und

das Versicherungswesen’ gjorde sig till talesman för försäkringsväsendets förstatligande.

Dennes åsikter i ämnet hava senare från olika håll med framgång vetenskapligt

bekämpats bland annat av Gruner i ''Beitrag zur Frage eines VersicherungsMonopols’

(1915) och von der Borght i ''Reichs-Versicherungsmonopol’ (1919).

Vad vårt land angår har frågan om förstatligande i viss omfattning av

brandförsäkringsväsendet överhuvud varit föremål för uppmärksamhet och föranlett

utredning och yttrande av försäkringsinspektionen i dess skrivelse till

Kungl. Maj:t den 14 december 1915 i anledning av en av enskild person gjord

framställning i ämnet. Försäkringsinspektionen framhöll härvid, att, om sådana

missförhållanden framdeles skulle uppstå inom den privata verksamheten, som

allvarligt skulle skada allmänhetens intressen, t. ex. orimliga kostnader, för'' svag

fondbildning, dålig skadereglering, och som ej genom andra statens åtgärder kunde

avhjälpas, finge naturligtvis brandförsäkringen förstatligas. Men dylika skäl förelåge

ej för det dåvarande.

Liknande skäl som de av motionären åberopade för statens övertagande

av den s. k. privatförsäkringen hava, jämte andra med stöd av vunnen erfarenhet

på den sociala olycksfallsförsäkringens område, av riksförsäkringsanstalten

anförts för statens ensamma handhavande av sistnämnda försäkring. Med denna

försäkrings ändamål och syften enligt den särskilda sociala olycksfallslagstiftningen

ligger det emellertid frånsett dess obligatoriska karaktär, i sakens natur

att ensamt de sålunda samt eljest ifiåga om social försäkring åberopade skälen

ej kunna motivera liknande åtgärder på områden, där de försäkrades rättsställning

är av annan art, och det allmänna intresset ifråga om försäkringens handhavande

med hänsyn därtill och i övrigt ej i någon tillnärmelsevis liknande grad

gör sig gällande, utan där det fria avtalet och den fria verksamheten, behörigen

statskontrollerad, hittills kunnat uppvisa erkända resultat.

Vidkommande riksförsäkringsanstaltens möjligheter att med stöd av erfarenhet

från sin egen ämbetsverksamhet på den sociala olycksfallsförsäkringens område

sluta till lämpligheten för den privata försäkringens vidkommande i allmänhet

av åtgärder i av motionären föreslagen riktning, hänför sig denna erfarenhet,

såvitt jag känner, väsentligen endast till frågan om utsikten för en vid sidan

av flere enskilda föreäkringsinrättningar konkurrerande statsanstalt att göra sig

gällande, och talar därutinnan för, att så ej kan ske utan sä''skilda åtgärder för

anskaffning av försäkringstagare av liknande art, som gälla för enskilda försäkringsanstalter

överhuvud. Härvid är dock att märka å ena sidan, att försäkring mot

olycksfall i arbete är obligatorisk, och att alltså därvid anskuffuingsarbetet ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

.24 Andra hammarens andra tiUfäUiga utskotts utlåtande Nr 20.

behöver taga sikte på att väcka intresset för själva försäkringen såsom sådan,

samt å andra sidan, att, ehuru statsanstalten, Riksförsäkringsanstalten, endast har

att konkurrera med vissa särskilda försäkringsinrättningar, dessa inrättningar bestå

av arbetsgivare, vilkas intressen ej behöva sammanfalla med arbetarnas, d. v. s.

de försäkrade själva.

I vad mån emellertid angivna obestridliga olägenhet för en statsanstalt,

vilken givetvis bortfaller vid obligatorisk försäkring i statsanstalten, skulle kunna

under andra förhållanden eller på andra områden bortelimineras av de fördelar för

de försäkrade och i övrigt, som försäkring i en statens anstalt i olika fall kan

erbjuda, samt i vad mån hänsyn till nämnda och andra olägenheter må höra

träda tillbaka för fördelar, som stå att vinna genom statens handhavande på

grund av monopol eller vid sidan om enskilda försäkringsanstalter av vad hittills

hänförts till privatförsäkring, sammanhänger efter min mening med förhållanden,

som falla utanför riksförsäkringsanstaltens ämbetsverksamhet, och lär i varje

händelse icke kunna ådagaläggas utan sådan ingående undersökning och utredning,

som av motionären föreslås, och varvid givetvis bland annat även erfarenheter

från utlandet böra vinna nödigt beaktande.

Vid en sådan utredning synes i allt fall i enlighet med vad ovan anförts

icke böra bortses, vare sig från det slags frivilliga försäkring, som redan för närvarande

finnes anordnad vid sidan om den obligatoriska sociala försäkringen eller

från de framhållna sociala och allmänna intressen, som i särskilda fall må böra

föranleda, att staten driver försäkringsverksamhet».

Vid protokollet:

Sven Holdo.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

Sven Holdo.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.