Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om anordnande av en statens försäkring sv er ksamhet ä olika försäkringsområden.
1920-04-27 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 2TU 1920:20, Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om anordnande av en statens försäkring sv er ksamhet ä olika försäkringsområden.
Dokumentets text
Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 20. 1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. V, 2 e. m.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 20 om
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om anordnande av en
statens försäkring sv er ksamhet ä olika försäkringsområden.
I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 285, har herr Hansson i Rättvik hemställt,
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning,
angående möjligheten och lämpligheten av en statens försäkringsverksamhet
på olika försäkringsområden, samt framläggande för riksdagen av
de förslag, vartill utredningen må kunna föranleda».
Förevarande motion fäster till att börja med uppmärksamheten på
att redan länge anledning funnits till allvarligt övervägande, vilka åtgärder
som från det allmännas sida böra vidtagas för att effektivt skydda
försäkringstagarnas intresse gent emot försäkringsbolagens ledningar. För
att uppvisa de missförhållanden, som i berörda avseende enligt motionärens
förmenande förefinnas, erinras om vissa händelser inom försäkringsvärlden,
vilka motionären anser ägnade att belysa de försäkrades
rättslöshet gent emot bolagen. Fn del kända fall framdragas, vilka ge
motionären anledning till en längre redogörelse, som i förening med ett
vidlyftigt presscitat upptar huvudparten av motionen.
Emellertid åberopar motionären till stöd för sitt yrkande även
andra skäl. Sålunda påpekas, hurusom förvaltningarna vid alla de olika
försäkringsbolagen sluka oerhörda summor, vilka läggas på premierna.
Det anföres, att omkostnaderna inom livförsäkringsverksamheten för några
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 sand. 2 avd. 15 höft. (Nr 20). 1
Motionen.
2 Andra leammarens andra tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 20.
år sedan utgjorde 30 å 35 procent av hela premieinkomsten. Orsaken
till dessa orimligt höga kostnader läge förnämligast i den vidlyftiga anskaffnings-
och premieinkasseringsapparaten, vilken gjorde, att vaije bolag,
för att kunna uthärda den hårda konkurrensen, måste hålla sig med
en hel stab av ombud och agenter. Det mål motionären vill komma till
är en förenkling av det nuvarande systemet, varigenom de dryga förvaltningskostnaderna
kunde nedbringas och därmed premierna avsevärt
sänkas. Detta mål skulle uppnås genom ingripande från statens sida.
En radikal lösning av hela spörsmålet vore enligt motionärens mening
att lägga allt försäkringsväsen under staten och således få det samlat
under en förvaltning. Därigenom skulle så gott som hela agenturkåren
bortfalla och anskaffnings- och inkassokostnaderna nedbringas till ett
minimum, vilket i sin tur skulle medföra den önskade sänkningen av
premierna. Utom denna vinst skulle även det resultatet nås, att det stora
samlade kapital, som nu hamnar hos de privata försäkringsbolagen, skulle
ställas till statens disposition. Denna utväg framhålles som det slutmål,
vilket bör eftersträvas. Som en annan utväg att åstadkomma bättre förhållanden
påpekas därjämte, att vid sidan av nu arbetande bolag en statens
försäkringsanstalt upprättades med uppgift att bli en mönsteranstalt
i alla avseenden. Genom sina avsevärt lägre premier och omkostnader
skulle den i konkurrensen utöva ett för försäkringstagaren fördelaktigt
inflytande på de enskilda bolagen. Denna anordning måste dock enligt
motionärens mening betraktas som ett provisorium eller en övergångsform
och kunde möjligen i sådant hänseende tillgripas under övergångstiden.
Motionären slutar med att betona att tiden just nu vore inne att
ta upp ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd genom en allsidig utredning
om möjligheten av en statens försäkringsverksamhet i stort bredvid
en obligatorisk socialförsäkring. Vid denna utredning borde man ej endast
ta sikte på livförsäkring utan även på de ännu mer lukrativa affärerna,
brand-, olycksfalls- och sjukförsäkring etc.
Yttranden av Utskottet, som funnit lämpligt att i förevarande ärende inhämta
myndigheter. yttranden av försäkringsinspektionen samt riksförsäkringsanstalten, har
av nämnda myndigheter fått mottaga de utlåtanden, som återgivas i
bilagor.
Yttrande av I sitt yttrande över motionen går försäkringsinspektionen till en
i^ektionTn. början in på ett närmare bemötande av de av motionären gjorda påståendena
om förefintliga missförhållanden inom försäkringsvärlden och om
Andra Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 3
den ringa nytta försäkringstagarna hade av försäkringsinspektionen och
försäkringslagen. Av inspektionens utförliga framställning i denna del
— i fråga om vars detaljer utskottet får hänvisa till bilagan — framgår,
att i ett av de påpekade fallen berodde det inträffade i någon mån dels
på verkliga brister i försäkringslagen, dels på att försäkringsinspektionen
förts bakom ljuset genom vilseledande uppgifter. Detta fåll kunde dock
icke ensamt för sig anses tillräckligt som bevis för motionärens påstående.
Och de övriga fall han anfört vore, enligt inspektionens mening,
icke alls dugliga som bevis härför.
Beträffande de ytterligare skäl motionären anfört till stöd för sitt
utredning3krav yttrar försäkringsinspektionen följande:
»Motionären stöder emellertid sitt krav på utredning om statens
försäkringsverksamhet ej blott med de nu omförmälda bevisen på försäkringslagens
och försäkringsinspektionens otillräcklighet att bereda skydd
åt försäkringstagarnas intressen gentemot bolagen utan även med de stora
kostnader, särskilt anskaffnings- och inkassokostnader, vilka ju måste
täckas genom höga premier, samt med den fördel, som skulle vinnas därmed
att de fonder, som nu samlas hos bolagen, skulle ställas till statens
disposition, om staten övertoge bolagens verksamhet.
Vad kostnaderna angår, så är det förvisso så, att de äro höga och
att dyrtiden pressat upp dem utöver vad de förut varit.
Att anskaffnings- och inkassokostnaderna skulle kunna minskas, om
staten övertoge all försäkringsverksamhet, är möjligt, om antalet agenter
då kunde minskas utan skada för arbetets effektivitet. Men den fördel,
som så skulle vinnas, får naturligtvis vägas mot de med monopoliseringen
förknippade nackdelar, som enligt försäkringsinspektionens förmenande
äro mycket stora men som försäkringsinspektionen ej anser sig här
kunna ingå på, då de först genom en grundlig utredning kunna klart
ådagaläggas. Om, såsom motionären även ifrågasätter, staten inskränkte
sig till att upprätta en mönsteranstalt, som skulle arbeta vid sidan om
bolagen, synes det ej uteslutet, att, om den skulle administreras billigare
än de enskilda bolagen, den skulle ligga under i konkurrensen, ett resultat
som måhända skulle leda till att statsmonopol infördes för att
skydda staten för förlust på sin verksamhet. Men det är även möjligt,
att statsanstalten, även om den arbetade med mindre kostnader, skulle
kunna vinna tillräklig anslutning, nämligen om den finge en jämförelsevis
stor tillslutning av sådana försäkringstagare, som utan anmaning av
agenter taga försäkring och betala sina premier i rätt tid, ävensom av
sådana, som genom bolagens ackvisitionsverksamhet animerats att taga
4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
försäkring, men därpå föredraga statsanstalten för dess lägre premiers
skull. Om ej statsanstalten i följd härav skulle vinna sådant övertag,
att bolagen tvingades att upphöra, och sålunda statsmonopol på denna
omväg bleve infört, skulle tydligen konkurrensen med statsanstalten åsamka
bolagen ökade kostnader och dess försäkringstagare ökade premier.
Motionären hänvisar även på statens fördel av, att de kapital, som
skulle insamlas genom dess försåkringsverksamhet, ställdes till dess disposition.
Det måste emellertid därvid tagas i betraktande, att i den mån
<> som staten placerade dessa fonder i sina egna obligationer skulle ökad
svårighet uppstå att tillgodose de kapitalbehov, som bolagen nu kunna
tillfredsställa. Den nationalekonomiska vinsten av att försäkringsrörelsens
fonder överflyttades till staten från näringarna synes ej vara oomtvistlig.
Med åberopande av vad ovan anförts får försäkringsinspektionen
uttala, att den icke finner att motionären förebragt tillräckliga skäl för
sitt yrkande om utredning angående införande av statlig försäkringsverksamhet
på den frivilliga försäkringens område, men det oaktat och ehuru
försäkringsinspektionen betvivlar att sådan utredning kan leda till positivt
resultat, anser sig försäkringsinspektionen för sin del ej böra uttala
sig mot sådan utredning, då även ett negativt resultat av densamma
skulle vara av betydelse.»
Yttrande
av rikeföreäkringeanetalten.
I det av riksförsäkringsanstalten avgivna yttrandet påpekas, att det
beträffande frivillig försäkring i vissa fall, såsom i fråga om socialförsäkring,
kunde vara lämpligt, att försäkringen handhades av staten eller
offentliga organ. Såsom exempel nämnes riksförsäkringsanstaltens verksamhet
enligt förutvarande lagen om ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete den o juli 1901, den av staten anordnade särskilda
för fiskare avsedda försäkringen mot skada till följd av olycksfall, den
frivilliga försäkring, som grundar sig å olycksfallsförsäkringslagen eller
lagen om allmän pensionsförsäkring, statens meddelande av livförsäkring
i samband med statens egnahemslånerörelse m. m.
Beträffande frågan om ett statligt ingripande på den rena privatförsäkringens
område yttrar sig riksförsäkringsanstalten till en början om
förslaget att upprätta en statens mönsteranstalt. I denna fråga anföres,
att en dylik m ön steran stalt, för att erhålla önskvärd anslutning, icke
torde kunna undvara avlönade agenter. Erfarenheten hade sålunda visat,
att det varit nödvändigt hava avlönade ombud såväl beträffande försäkringsverksamheten
enligt 1901 års olycksfallsersättningslag som beträffande
den särskilda för fiskare avsedda statsunderstödda försäkringen mot
Andra leammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 5
olycksfall. Vad angår kostnaden för inkassering skulle möjligen en statsanstalt
i en del fall kunna tänkas vinna besparing genom anlitande av
postverket (postsparbanken) för ändamålet, men dels skulle denna inkassering
icke komma att handhavas av postverket utan gottgörelse, dels
skulle vid en dylik inkassering den personliga bearbetning av försäkringstagaren
bortfalla, som särskilt inom samhällets breda lager vore så viktig
för en frivillig försäkrings tecknande och bibehållande i kraft.
Rörande det ifrågasatta införandet av statsmonopol på försäkringsrörelsens
område skulle enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande förvaltningskostnaderna,
särskilt anskaffnings- och inkasseringskostnaderna,
icke därigenom komma att förminskas i den utsträckning motionären antagit,
då det nämligen för sakens skull vore nödvändigt att alltjämt bibehålla
avlönade agenter i avsevärd omfattning. Sedan i fråga om de nuvarande
försäkringsbolagens kapitalplacering betonats, att de i allmänhet
placera sina fonder på ett allmännyttigt sätt, t. ex. genom utlåning i
form av inteckningslån, köp av statens, kommuners och enskilda inrättningars
obligationer o. s. v., alltså väsentligen på samma sätt som staten
skulle komma att placera motsvarande fonder, sammanfattar riksförsäkringsanstalten
sin ståndpunkt till motionen sålunda:
»På grund av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten uttala,
att anstalten anser den obligatoriska socialförsäkringen böra handhavas
av staten eller offentliga organ. Detsamma gäller även enligt vad
ovan berörts i vissa fall i fråga om frivillig försäkring, där särskilda förhållanden
föreligga, såsom i fråga om frivillig socialförsäkring. Beträffande
åter annan frivillig försäkring anser anstalten vad i motionen anförts
icke giva stöd för den meningen, att staten bör övertaga försäkringen
eller för sådan försäkring upprätta en statsanstalt i konkurrens
med enskilda företag. Då det emellertid endast är fråga om en utredning
och då vid en dylik även andra hithörande frågor än de av motionären
berörda torde komma under bedömande, har riksförsäkringsanstalten,
ehuru anstalten anser det ovisst, om värdet av en sådan utredning kan
komma att motsvara de därmed förknippade kostnaderna, för sin del intet
att erinra mot att en sådan utredning kommer till stånd.»
Såsom i motionen erinras hava vid tvenne tidigare tillfällen motioner
i ärendet förevarit till behandling i riksdagen.
Vid 1912 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Bäckström
i första kammaren (nr 79) och herr Palmstierna i andra kammaren
(nr 245) med yrkande, att Kungl. Maj:t efter vederbörlig utredning
Tidigare
motioner i
ämnet.
Utskottet.
6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
täcktes framlägga förslag till bestämmelser om upprättande av en statens
livförsäkringsanstalt. Motionen blev i andra kammaren utan votering
bifallen, men föll på grund av första kammarens motstånd. Därpå följande
riksdag väcktes av herr Kristensson i andra kammaren motion
(nr 211) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om inrättande av en statens brandförsäkringsanstalt, vilken motion
emellertid av kammaren avslogs.
Då utskottet nu övergår till en närmare granskning av förevarande
motion, vill utskottet till en början framhålla, att, när motionären såsom
stöd för sin hemställan om en utvidgad statsverksamhet på försäkringsväsendets
område åberopar vissa missförhållanden inom den privata
försäkringsverksamheten, så har riksdagen redan 1917 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhållit om utredning, »huruvida, i vad omfattning och
på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag må
kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder mot dylika
bolag ökas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kan föranleda».
Med anledning av nämnda skrivelse har försäkringsinspektionen
den 8 januari 1918 avgivit utlåtande, och ärendet befinner sig för närvarande
under Kungl. Majrts omprövning.
Utskottet vill för sin del ingalunda förneka, att vissa förhållanden
inom den privata försäkringsverksamheten förtjäna att av statsmakterna
med all uppmärksamhet följas, och uttalar utskottet den förhoppningen,
att den i nyssnämnda riksdagsskrivelse av år 1917 begärda utredningen
med det snaraste måtte fullföljas. Att närmare ingå på de i motionen
framställda anmärkningarna mot vissa namngivna bolag finner utskottet
ej påkallat, utan får i detta avseende hänvisa till försäkringsinspektionens
yttrande över motionen.
Motionären tänker sig som slutmål, att staten övertager all försäkringsverksamhet,
d. v. s. införande av statligt försäkringsmonopol på
alla försäkringsområden. Vid sidan härav förordas såsom övergångsform
upprättandet av en statens försäkringsanstalt, vilken skulle ha till uppgift
att provisoriskt verka som mönsteranstalt. Till stöd härför betonar
motionären framförallt önskvärdheten av att de höga förvaltningskostnader,
som följa med det nuvarande privata försäkringssystemet, kunde
reduceras och premierna i samma mån sänkas. Då i motionen anföres,
att omkostnaderna inom livförsäkringsverksamheten för några år sedan
belöpte sig ända till 30 å 35 procent av hela premieinkomsten, vill
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 7
emellertid utskottet anmärka, att enligt May-Lefflers »Meddelande angående
försäkringsväsendet i Sverige» ha de svenska livförsäkringsbolagens
premieinkomst och förvaltningskostnader under åren 1916—1918 utgjort:
Premier
Förr.-kost.
% av
milj. kr.
milj. kr.
premien.
1916 . .
. 63.9
15.3
23.9
1917 . .
. 70.9
17.3
24.5
1918. .
. 85.5
24.4
28.0
Även om omkostnaderna således visat sig vara mindre än motionären
föreställt sig, måste dock sägas, att de i och för sig äro höga
och att de därtill visa en bestämd tendens att stiga i höjden. Utskottet
är därför för sin del ense med motionären ifråga om önskvärdheten
av en undersökning rörande möjligheten av eu statens livförsäkringsverksamhet
med billigare omkostnader. Då det, såsom av försäkringsinspektionen
och riksförsäkringsanstalten påpekats, under alla förhållanden
torde få betraktas som nödvändigt att för anskaffning och inkassering
anlita systemet med ombud och agenter, kan likväl ej fördöljas,
att anledning knappast finnes att på en dylik undersökning
ställa alltför högt spända förväntningar.
Vad beträffar det i motionen uttalade önskemålet, att staten framdeles
måtte övertaga all försäkringsverksamhet och att således statsmonopol
måtte införas inom försäkringsväsendets alla olika grenar, så
finner utskottet ingen anledning att nu taga ställning till det synnerligen
invecklade och svårlösta spörsmålet om ett statsmonopol på här
ifrågavarande område eller förorda en så vittgående utredning. Utskottet
anser sig så mycket hellre kunna intaga denna ståndpunkt,
som motionären i sin motion dels ej lämnar några fastare hållpunkter
för ett bedömande av ett statsmonopols möjlighet och lämplighet, dels
endast vill framhålla statsmonopolet som ett slutmål i framtiden, men
för tillfället synes vilja begränsa sina utredningskrav att röra en statlig
försäkringsverksamhet vid sidan av den privata.
Bland de försäkringsgrenar, som vid en dylik utredning företrädesvis
kunna komma i fråga, nämnas i motionen livförsäkring samt brand-,
olycksfalls- och sjukförsäkring etc. Den frågan uppstår då först, vad
som i dessa grenar redan från det allmännas sida blivit åtgjort. Utskottet
erinrar om att de båda sistnämnda, nämligen olycksfalls- och
sjukförsäkringen, höra till de grenar, där obligatorisk försäkring redan
införts eller är planerad att införas. Att den obligatoriska socialförsäk
-
8 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
ringen bör, såsom riksförsäkringsanstalten även uttalat, handhavas av
staten eller offentligt organ, därom torde i princip ingen tvekan råda.
Yad särskilt beträffar olycksfallsförsäkringen får utskottet hänvisa till
att motioner om ändring av olycksfallsförsäkringslagen i nämnda syfte
innevarande riksdag blivit väckta, varigenom riksdagen får anledning
att i annan ordning taga denna fråga under omprövning. I fråga om
sjukförsäkringen erinrar utskottet endast om att ett omfattande förslag
rörande detta spörsmål redan finnes utarbetat, vilket inom den närmaste
framtiden torde kunna förväntas bliva förelagt riksdagen.
Yad angår livförsäkringen finnes som bekant på detta område i
en del främmande länder, exempelvis Danmark och England, statsförsäkringsanstalter
inrättade. Ehuru det ej lär kunna förnekas, att erfarenheterna
från dessas verksamhet icke ställa sig odelat gynnsamma, torde
härav icke i och för sig något avgörande omdöme för eller emot lämpligheten
av en statlig livförsäkringsanstalt kunna fällas. Det synes
icke kunna bestridas, att en sådan anstalt, om den läte organisera sig
på ett tillfredsställande sätt, skulle kunna ha en hälsosam uppgift att
fylla såsom regulator på försäkringsområdet. Det kan råda tvekan om,
huruvida och på vilket sätt detta skulle låta sig göra. Endast en ingående
undersökning kan giva svar på dessa spörsmål. I betraktande
av frågans vikt kan utskottet därför icke finna annat än att en utredning
av densamma, huru den än komme att utfalla, skulle äga betydelse
och erbjuda åtskilligt av intresse. Såsom i det föregående omnämnts,
har andra kammaren tidigare uttalat sig härför, och de av utskottet
i ärendet rådfrågade myndigheterna hava icke ställt sig avvisande
i frågan. Det ovan sagda kan i det stora hela anses gälla även beträffande
ett ifrågasatt statligt ingripande på brandförsäkringsväsendets
område. Även i detta fall skulle en utredning säkerligen vara av nytta.
Även i fråga om vissa andra grenar av försäkringsverksamheten,
vilka stå de ovannämnda nära eller sammanhänga med statens redan
existerande verksamhet på den frivilliga försäkringens område, bör en
utredning av här ifrågavarande art vara av stor betydelse.
När utskottet sålunda finner sig böra tillstyrka en utredning om
en utvidgning av statens verksamhet på den privata försäkringens område,
vill utskottet dock för sin del uttryckligen betona angelägenheten
av att en eventuell dylik utredning blir förutsättningslös och så allsidig
som möjligt. Den bör taga under omprövning såväl frågan om lämpligheten
över huvud av en statlig försäkringsverksamhet som även inom
vilka försäkringsgrenar en sådan verksamhet med fördel för försäkrings
-
9
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr SO.
tagarne kan tänkas komma till stånd. Likaså torde därvid böra tagas
i övervägande, huruvida en statens försäkringsverksamhet inom viss försäkringsgren
lämpligen kunde kombineras med en tilltänkt eller redan
existerande statsförsäkring inom annat försäkringsområde, då det möjligen
kunde antagas att härigenom billigare förvaltningskostnader stode
att uppnå.
Med anledning av vad sålunda ovan anförts får utskottet hemställa,
att andra kammaren för sin del måtte besluta,
att riksdagen ville hos Kungl Maj:t anhålla om eu
allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och
i vad mån staten lämpligen bör utvidga sin verksamhet
på olika försäkringsområden, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen må
kunna föranleda.
Stockholm den 27 april 1920.
På utskottets vägnar:
E. MOBERGER.
Närvarande vid förevarande ärendes slutbehandling: herrar Moberger, Sjögren, Isaksson,
Fast*) Larsson*) i Kroken, Ander, Hedvall''), Andersson*) i Eliantorp, Hellberg och Schzll.*)
*) Icke närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Isaksson, Larsson i Kroken, Andersson i Eliantorp, Ander och
Schill, vilka hava anfört:
Motionären utgår ifrån, att »det sedan länge tillbaka funnits anledningar
till ett allvarligt övervägande, vilka åtgärder, som från det allmännas
sida böra vidtagas för att bringa reda i vårt försäkringsväsen
och effektivt skydda försäkringstagarnas intressen gent emot självsvåldiga
bolagsledningar.»
Bihang till riksdagens protokoll 1020. 13 samt. 2 avd. 15 käft. (Nr 20.) 2
10 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
För att påvisa behovet av ett ingripande i dylikt syfte från statsmakternas
sida omnämner motionären härefter »vissa händelser inom försäkringsvärlden
under de senare åren», bland annat förutvarande direktören
Hamrins process mot lifförsäkringsbolaget Svecia samt bolaget
Vasas avtal med det danska »Tryg», vilket hade till följd, att eu enda
utländsk man kunde såsom innehavare av aktiemajoriteten i Vasas förlagsaktiebolag
helt bestämma över detta svenska livförsäkringsbolag.
Dessa exempel torde emellertid vara mindre lämpliga att åberopa
i detta sammanhang. Hamrins talan ogillades nämligen redan i rådstuvurätten
och fullföljdes ej till högre rätt. Och transaktionen mellan
Vasa och det danska Tryg skedde före tillkomsten av 1903 års försäkringslag.
Vasa erhöll ej koncession enligt denna lag förr än år 1907,
sedan Tryg återlämnat aktierna, sedan nytt garantikapital på 100,000
kronor inbetalts i Vasa, och sedan återförsäkringsavtalet med Tryg ändrats
på ett för Vasa förmånligt sätt.
Vad de exempel angå, som motionären i övrigt omnämnt, anse vi
oss endast böra framhålla, att det förhållande, att oegentligheter i ett
eller annat fall förekommit, enligt vår mening icke får läggas till grund
för den uppfattningen, att förhållandena på ifrågavarande område äro
sådana, att de påkalla ett statsingripande av den art motionären tänkt
sig såsom det lämpligaste för vinnande av motionens syfte.
Den lösning av förevarande spörsmål, som motionären ifrågasätter,
synes oss för övrigt över huvud taget icke vara att förorda. Motionen
torde få anses egentligen åsyfta »att lägga allt försäkringsväsen under
staten», d. v. s. försäkringsväsendets socialisering, fastän motionären —
förmodligen av opportunitetsskäl — funnit sig endast böra förorda att
till en början »jåmnsides med nu arbetande bolag upprättas en statens
försäkringsanstalt med uppgift att bli en mönsteranstalt i alla avseenden.»
Genom försäkringsväsendets socialisering skulle — anser motionären —
vinnas, att så gott som hela agenturkåren skulle bortfalla och anskaffnings-
och inkassokostnaderna skulle nedbringas till ett minimum, vilket
allt i sin tur givetvis skulle medföra sänkning av premierna. Man torde
kunna antaga, att motionären tänkt sig dessa fördelar även kunna vinnas
genom upprättandet av en statens mönsteranstalt på ifrågavarande område,
då något annat skäl ej åberopats till stöd för påståendet, att en
dylik anstalt skulle kunna driva sin rörelse med avsevärt lägre premier
och omkostnader än de privata företagen.
Motionären sysselsätter sig huvudsakligast med livförsäkring, varför
vi till eu början torde något få ingå på frågan i denna del. Ingen torde
11
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
vilja förneka den ofantliga betydelsen ur nationalekonomisk synpunkt av
att livförsäkringens välsignelsebringande verksamhet utvecklas. Ett statsmonopol
på detta område skulle emellertid enligt vår mening direkt motverka
en dylik utveckling. I Italien finnes sålunda sedan 1913 en statsinonopolanstalt
för livförsäkring. Denna arbetar dock med klent resultat,
oaktat den arbetar med agenter. Under det att i de privata försäkringsanstalterna
år 1910 tecknades livförsäkringar för 270 millioner lire, föll
siffran för nytecknade försäkringar under statsraonopolets första verksamhetsår
1913 till 232 och år 1917 till 107 millioner lire.
Vad vidare angår inrättandet av en statsanstalt i syfte att konkurrera
med de privata livförsäkringsbolagen, torde en dylik anstalt utan
agenter icke hava någon utsikt att bära sig. I England finnes sedan
1864 en livförsäkringsanstalt i förbindelse med postsparkassan. Denna
anstalt, som arbetar utan agenter, har fört en tynande tillvaro. Enligt
tillgängliga uppgifter meddelar den på ett helt år ej mera försäkringar, än
vad ett av Londons större folkförsäkringsbolag meddelar på några få dagar.
Om sålunda en statsanstalt för att hava någon framgång nödvändigtvis
måste arbeta med agenter, så är det svårt att förstå, huru staten
skall kunna nedbringa sina omkostnader under de enskilda anstalternas.
Snarare torde förhållandet bliva det motsatta.
Ej heller motionärens förhoppning, att en statens livförsäkringsanstalt
skulle kunna bliva ett mönster för de privata företagen, synes
oss välgrundad. I Danmark arbeta jämsides med statens livförsäkringsanstalt
de privata försäkringsbolagen, men det är så långt ifrån, att man
kan påstå, att den danska statsanstalten varit en mönsteranstalt, som det
tvärtom kan påvisas, att alla framsteg i dansk livförsäkring, allt sedan de
privata bolagen börjat arbeta jämsides med statsanstalten, härröra från
det privata initiativet. Vinstutdelning, »liberala» försäkringsvillkor, folkförsäkring,
livförsäkring å mindre goda liv o. s. v., allt detta har först
framförts av de privata företagen; sedermera har statsanstalten sett sig
nödsakad upptaga något därav.
Till stöd för motionens syfte framhålles vidare, att de oerhörda
summor, som nu hamna hos privatföretagen, komme att ställas till statens
disposition. Häremot torde förtjäna erinras om, att under år 1918 ett
förslag var å bane, att försäkringsbolagen skulle åläggas att tvångsplacera
en del av sina tillgångar uti statsobligationer. Men detta förslag blev
aldrig framlagt, sedan det klarlagts, vilka konsekvenser ett sådant förslag
skulle föra med sig. Livbolagen placera nämligen betydande belopp uti
fastighetsinteckningar och lån till kommuner, och denna deras låneverk
-
12 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
samhet skulle genom tvångsplaceringar i statspapper röna en mycket
oförmånlig inverkan.
Som förut nämnts sysselsätter sig motionären huvudsakligen med
livförsäkringsrörelsen, men på slutet utvidgar motionären sina planer på
förstatligande till att omfatta jämväl alla försäkringsområden, särskilt
brand-, olycksfall- och sjukförsäkring.
I denna del få vi framhålla, att brandförsäkring ännu mindre än
livförsäkring torde lämpa sig för förstatligande.
I en statsbudget bör man räkna med inkomstkällor, som något så
när jämnt inflyta, och som framför allt ej äro av den natur, att de
kunna bytas i förlust. En brandförsäkringsrörelse kan i många år lämna
överskott, men så infalla år, som bringa förlust och då i regel mycket
stor sådan. Exempel härpå hava vi i Norge i Bergen-branden, som kostade
brandförsäkringsanstalterna ett fyrtiotal millioner kronor.
Brandförsäkringsrörelsen är och måste vara internationell, fördelande
brandrisken inom ett land på flera länders försäkringsgivare. Svenska
brandförsäkringsbolag återförsäkra i stor utsträckning sin svenska affär
utomlands men mottogo i gengäld betydande utländsk affär i reassurans,
för att ej tala om de fall, där svenska bolag driva direkt rörelse i främmande
länder. Bliva utländska bolag avskurna från möjlighet att direkt
eller indirekt arbeta i Sverige, så följer därav såsom en konsekvens, att
de svenska bolagens nyssnämnda rörelse utomlands omöjliggöres, och att
denna inkomstkälla frånhändes vårt land.
I Tyskland har efter revolutionen socialiseringen av försäkringsväsendet
varit föremål för ingående studium, men av allt att döma har
frågan ringa eller inga utsikter att leda till åsyftat resultat. Härtill
torde icke minst hava medverkat hänsyn till ovan berörda, för Tysklands
vidkommande högst väsentliga inkomstkälla från affär i utlandet.
Då vi på grund av vad ovan anförts äro övertygade om olämpligbeten
såväl av försäkringsväsendets socialisering som av att staten upprättar
en anstalt av här ifrågasatt slag, kunna vi givetvis icke tillstyrka
den av motionären begärda utredningen. Därest sådana missförhållanden
kunna påvisas på ifrågavarande område, att de kunna anses motivera ett
ingripande från statsmakternas sida, bör enligt vår mening detta ske
genom skärpta lagbestämmelser och effektivare tillsyn över efterlevnaden
av givna föreskrifter.
Vi hemställa sålunda,
att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.
Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
13
Bilaga 1.
Yttrande av försäkringsinspektionen.
Till Biksdagens andra hammares andra tillfälliga utskott.
I skrivelse den 20 februari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen
att avgiva och till Eder överlämna yttrande i anledning av en inom
riksdagens andra kammare väckt motion, nr 285, om skrivelse till Kungl.
Maj:t ifråga om anordnande -av en statens försäkringsverksamhet å olika försäkringsområden.
Till åtlydnad härav får försäkringsinspektionen anföra följande.
Motionären vill göra gällande, att den nytta, som försäkringstagarna hava
av försäkringslagen och försäkringsinspektionen, vore tämligen illusorisk. Lagen
och inspektionen hade ej kunnat i någon nämnvärd mån bidraga till avhjälpande
av missförhållanden inom försäkringsvärlden. Försäkringsinspektionen vågar
tro, att motionärens omdöme skulle utfallit annorlunda, om han haft närmare
kännedom om den sak, varom han dömer. Men såväl vad lagen verkat enbart
genom sin tillvaro som ock vad försäkringsinspektionen uträttat genom tillsyn
över att bolagen följa lagens föreskrifter undandrager sig den utanförståendes
kännedom. Endast när avvikelse skett från lagen eller den fastställda bolagsordningen
befunnits icke längre betryggande och bolaget icke velat eller kunnat
ställa sig försäkringsinspektionens under hand gjorda erinringar till efterrättelse,
har saken blivit allmänt känd. Vad motionären anför till bevis för att svåra
missförhållanden nu finnas inom försäkringsvärlden utgör, såsom av vad nedan
anföres framgår, enligt försäkringsinspektionens mening icke något sådant bevis.
Härmed vill försäkringsinspektionen icke hava förnekat, att ej missförhållanden
finnas, som böra så vitt möjligt bortarbetas, och att möjligen för den skull vissa
ändringar i lagen kunna vara önskvärda. Försäkringsinspektionen tillåter sig i
det avseendet erinra om vad försäkringsinspektionen yttrat i sitt utlåtande av
den 8 januari 1918 med anledning av C. G. Ekmans motion vid 1917 års riksdag.
Man bör dock vara varsam ifråga om att genom skärpta lagbestämmelser
inskränka bolagens rörelsefrihet. Ty därigenom kan man löpa fara att hämma
deras utveckling och sålunda även minska deras förmåga att allt bättre tillgodose
allmänhetens alltjämt ökade behov av försäkring.
Försäkringsinspektionen övergår nu till vad motionären anför som bevis
för lagens och inspektionens otillräcklighet till skydd för försäkringstagarnas intressen
gentemot bolagsledningarna.
Motionären anför först »de många skandalerna i livförsäkringsbolaget
Kronan».
14 Andra kammarens andra tilljälliga utskotts utlåtande JSr 20.
Vad som inträffat i fråga om detta bolag utgör verkligen enligt försäkringsinspektionens
mening ett bevis för att försäkringslagen till skydd för bolagens
frihet dragit för snäva gränser för försäkringsinspektionens befogenhet. Sådan
lagen nu är, ansåg sig försäkringsinspektionen, oaktat försäkringsinspektionen
icke hade förtroende för bolagets ledning, ej äga lagens stöd att ingripa mot
bolaget, så länge dess garantikapital ej var förbrukat och någon avvikelse från
lagen och bolagsordning ej skett samt bolaget fullgjorde den i lagen föreskrivna
depositionen för försäkringsfonden. Men då försäkringsinspektionen vid granskning
av styrelseberättelsen för år 1911 fann, att bolaget utan att äga några fria
fonder, i strid mot lagens förbud mot drivande av annat än försäkringsrörelse,
inköpt ännu en fastighet utöver den, som användes för dess huvudkontor, och
att bolaget under året gjort en förlust av 35,000 kronor, som dolts genom en
omotiverad uppskrivning av den inköpta fastigheten, ingrep försäkringsinspektionen
mot bolaget. Vid den därefter följande likvidationen befanns det, att
bolagets ställning var väsentligt sämre, än försäkringsinspektionen förmenat, i
det att dess för huvudkontor avsedda fastighet, som hade ett taxeringsvärde
av 613,000 kronor och inköpts för 651,000 kronor, icke under då rådande tryckta
förhållanden på fastighetsmarknaden vid realisation kunde inbringa mer än
ungefär 425,000 kronor. Dessutom hade bolaget utlånat 24,000 kronor mot inteckningar
i Stockholmsfastigheter, vilka inteckningar blevo värdelösa vid fastigheternas
realiserande. I följd av denna brist visade det sig omöjligt att åt annat
försäkringsbolag överlåta försäkringsbeståndet utan nedsättning av försäkringssummorna.
Däremot lyckades det försäkringsinspektionen att träffa sådant avtal
med . ett återförsäkringsbolag, att en rekonstruktion av bolaget var möjlig utan
sådan nedsättning. Rekonstruktionsförslaget förelädes försäkringstagarna på ett
av försäkringsinspektionen utlyst sammanträde, till vilket dock endast 64 försäkringstagare
eller ungefär 1 1/2 % av bolagets samtliga försäkringstagare infunno
sig. Och då förslaget icke vid sammanträdet biträddes av 4/5 av de röstande,
43 röster för och 21 röster mot, var det enligt försäkringslagen förfallet. Att
försäkringslagen ej för sådant tillfälle innehåller lämpliga bestämmelser för tillvaratagande
av försäkringstagarnas verkliga iutressen gentemot en kortsynt minoritet,
synes försäkringsinspektionen uppenbart. Sedan detta förslag förfallit,
återstod intet annat än att fördela tillgångarna bland försäkringstagarna.
Av denna redogörelse lärer framgå, att vad som inträffade i Kronan i
någon mån berodde dels på verkliga brister i försäkringslagen, dels på att försäkringsinspektionen
vilseleddes beträffande värdet av bolagets fastighet. Men
ensamt för sig torde fallet Kronan icke kunde anses som tillräckligt bevis för
motionärens påstående. Och de övriga fall, som han anför, duga, såsom försäkringsinspektionen
nu vill visa, alls icke som bevis härför.
Motionären åberopar »vad som i fråga om de försäkrades rättslöshet framkom
under förutvarande direktören Ilamrins process mot livförsäkringsbolaget
Sveda». Enligt försäkringsinspektionens mening framkom i denna process ingenting,
som bevisade sådan rättslöshet. Hamrin hade påstått, att ett beslut vid
den ordinarie bolagsstämman år 1907 vore olagligt, enär det strede mot viss §
i försäkringsiagen, och därför yrkat på dess upphävande. Rådhusrätten fann,
att Hamrin icke kunnat styrka sitt påstående och ogillade därför hans talan.
15
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
Hamrin överklagade icke domen i denna del hos hovrätten, där han endast fullföljde
sin under rättegången framställda, av rådhusrätten avvisade talan mot
ledamöterna i bolagets styrelse för ärekränkande och smädigt skrivsätt. Rådhusrättens
dom fastställdes av hovrätten. I följd av Hamrins frånfälle fullföljdes
ej rättengången vidare.
Motionären anför vidare »bolaget Vasas avtal med det danska »Tryg»,
vilket hade till följd, att en enda utländsk man kunde såsom innehavare av
aktiemajoritet i Vasas förlagsaktiebolag helt bestämma över detta livförsäkringsbolag».
Härmed förhåller sig på följande sätt. År 1904, innan Vasa fått koncession
enligt 1903 års försäkringslag, inköpte det danska Tryg 501 av de 1,000
aktierna i Vasas förlagsaktiebolag och slöt samtidigt det avtal med Vasa, att
Tryg övertog i återförsäkring hela Vasas försäkringsbestånd. Då bolaget därefter
trädde i underhandling med försäkringsinspektionen om erhållande av koncession
enligt nämnda försäkringslag, fann sig försäkringsinspektionen icke kunna
tillstyrka koncessionen bland annat i följd av det beroende, vari Vasa sålunda
råkat under det danska bolaget. Koncession erhölls år 1907, först sedan Tryg
återlämnat aktierna, nytt garantikapital av 100,000 kronor inbetalts av andra
och återförsäkringsavtalet med Tryg ändrats därhän, att Vasa återförsäkrade
endast viss excedent. Detta senare avtal annullerades år 1910, så att Vasa därefter
icke haft någon skyldighet att lämna någonting i återförsäkring till Tryg.
Som av denna redogörelse framgår, är det alltså så långt ifrån att fallet Vasa—
Tryg kan anföras som bevis för att försäkringslagen och försäkringsinspektionen
vant utan betydelse för missförhållandens undanröjande, att det fastliellre var
på grund av lagen3 tillkomst och försäkringsinspektionens åtgärd, som Vasas
beroende av Tryg hävdes och därigenom möjlighet bereddes för Vasa att arbeta
sig ur svårigheterna och komma till sin nuvarande ställning.
I fråga om de anmärkningar, som gjorts mot Svenska livförsäkringsbolaget,
dels i Ekmans ovannämnda motion, dels i advokaten Olof Karlssons anmälan
till Konungen den 20 maj 1919, har försäkringsinspektionen efter verkställda
undersökningar uttalat sig, dels i skrivelse till bolaget den 11 maj 1917, dels i
underdånigt utlåtande den 9 september 1919. Såsom framgår av vad försäkringsinspektionen
därvid yttrat, anser försäkringsinspektionen, att ingen av de
framställda anmärkningarna lämna fog för de mot bolagets verkställande direktör
riktade beskyllningar för att av egennyttiga motiv hava sökt kringskära den
enskilda försäkringstagarens rätt gentemot bolaget.
Under år 1919 har försäkringsinspektionen verkställt en i detalj gående
granskning av bolaget. Vid densamma har ingenting framkommit, som varit
ägnat att ändra försäkringsinspektionens sålunda uttalade uppfattning, eller som
givit anledning till andra erinringar än rörande mindre viktiga detaljer, alltså
erinringar av sådant slag, som alltid pläga förekomma, till större eller mindre
antal, vid dylik detaljundersökning av bolagen, och som icke innebära någon
anmärkning mot ledningens vilja och förmåga att tillvarataga försäkringstagarnas
intressen.
Motionären stöder emellertid sitt krav på utredning om statens försäkringsverksamhet
cj blott med de nu omförmälda bevisen på försäkringslagens och
försäkringsinspektionens otillräcklighet att bereda skydd åt försäkringstagarnas
16 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
intressen gent emot bolagen, utan även med de stora kostnader, särskilt anskaffnings-
och inkassokostnader, vilka ju måste täckas genom höga premier, samt
med den fördel, som skulle vinnas därmed att de fonder, som nu samlas hos
bolagen, skulle ställas till statens disposition, om staten övertoge bolagens verksamhet.
Vad kostnaderna angår, så är det för visso så, att de äro höga, och att
dyrtiden prässat upp dem utöver vad de förut varit. Att anskaffnings- och inkassokostnaderna
skulle kunna minskas, om staten övertoge all försäkringsverksamhet,
är möjligt, om antalet agenter då kunde minskas utan skada för arbetets
effektivitet. Men den fördel, som så skulle vinnas, får naturligtvis vägas mot
de med monopoliseringen förknippade nackdelar, som enligt försäkringsinspektionens
förmenande äro mycket stora, men som försäkringsinspektionen ej anser
sig här kunna ingå på, då de först genom en grundlig utredning kunna klart
ådagaläggas. Om, såsom motionären även ifrågasätter, staten inskränkte sig till
att ”upprätta en mönsteranstalt, som skulle arbeta vid sidan om bolagen, synes
det ej uteslutet, att, om den skulle administreras billigare än de enskilda bolagen,
den skulle ligga under i konkurrensen, ett resultat som måbända skulle leda till
att statsmonopol infördes för att skydda staten för förlust på sin verksamhet.
Men det är även möjligt, att statsanstalten, även om den arbetade med mindre
kostnader, skulle kunna vinna tillräcklig anslutning, nämligen om den finge eu
jämförelsevis stor tillslutning av sådana försäkringstagare, som utan anmaning
av agenter taga försäkring och betala sina premier i rätt tid, ävensom av sådana,
som genom bolagens ackvisitionsverksamhet animerats att taga försäkring, men
därpå föredraga statsanstalten för dess lägre premiers skull. Om ej statsanstalten
i följd härav skulle vinna sådant övertag, att bolagen tvingades att upphöra, och
sålunda statsmonopol på denna omväg bleve infört, skulle tydligen konkurrensen
med statsanstalten åsamka bolagen ökade kostnader och dess försäkringstagare
ökade premier.
Motionären hänvisar även på statens fördel av, att de kapital, som skulle
insamlas genom dess försäkringsverksamhet, ställdes till dess disposition. Det
måste emellertid därvid tagas i betraktande, att i den män som staten placerade
dessa fonder i sina egna obligationer skulle ökad svårighet uppstå att tillgodose
de kapitalbehov, som bolagen nu kunna tillfredsställa. Den nationalekonomiska
vinsten av, att försäkringsrörelsens fonder överflyttades till staten från näringarna,
synes ej vara oomtvistlig.
Med åberopande av vad ovan anförts, får försäkringsinspektionen uttala,
att den icke finner, att motionären förebragt tillräckliga skäl för sitt yrkande om
utredning angående införande av statlig försäkringsverksamhet på den frivilliga
försäkringens område. Men det oaktat och ehuru försäkringsinspektionen betvivlar,
att sådan utredning kan leda till positivt resultat, anser sig försäkringsinspektionen
för sin del ej böra uttala sig mot sådan utredning, då även ett
negativt resultat av densamma skulle vara av betydelse.
Till sist tillåter sig försäkringsinspektionen att, till belysande av frågan om
staten som försäkringsgivare inom den frivilliga försäkrings verksamheten, hänvisa
till vad försäkringsinspektionen anfört, dels med anledning av den vid 1912 års
riksdag väckta motion angående utredning av frågan om inrättande av eu sta
-
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 17
tens livförsäkringsanstalt, dels med anledning av den vid 1913 års riksdag väckta
motion om utredning angående inrättande av en statens anstalt för brandförsäkring,
dels i utlåtande angående en petition till Konungen i sistnämnda fråga, av
vilket utlåtande avskrift bifogas.
Stockholm den 16 mars 1920.
P. G. Laurin.
Erik Martin. Per Hasselrot. Ragnar Wollert.
Bilaga 2.
Yttrande av Riksförsäkringsanstalten.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit anmodan att avgiva yttrande i
anledning av berr H. Hanssons i Rättvik motion nr 285 om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om anordnande av en statens försäkringsverksamhet å olika försäkringsområden,
får anstalten härmed anföra följande.
Riksförsäkringsanstalten har icke ansett sig böra närmare ingå på någon
granskning av den kritik, som motionären riktar mot gällande lag om försäk
ringsrörelse och försäkringsinspektionen, utan torde försäkringsinspektionen i detta
avseende avgiva erforderligt yttrande.
I motionen förklaras, att det kan ifrågasättas, om det ej kan vara lämpligt
att just nu taga upp frågan om försäkringsväsendet i hela dess vidd genom en
allsidig utredning om möjligheten av en statens försäkringsverksamhet i stort
»bredvid en obligatorisk socialförsäkring».
Motionären skiljer alltså mellan en obligatorisk socialförsäkring, som motionären
synes anse självfallet böra handhavas av staten, samt en statens försäkringsverksamhet
på andra områden. Riksförsäkringsanstalten anser jämväl, att
den obligatoriska socialförsäkringen är av den art, att den bör handhavas allenast
av staten eller offentliga organ. Vad särskilt gäller den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
har riksförsäkiingsanstalten haft anledning med styrka framhålla
denna sin ståndpunkt i ett av riksdagens andra lagutskott infordrat utlåtande i
anledning av motioner om ändring i olycksfallsförsäkringslagen.
Vad beträffar frivillig försäkring kan det i vissa fall, där särskilda förhållanden
föreligga, såsom i fråga om socialförsäkring, även vara lämpligt, att
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 saml. 2 avd. 15 käft. (Nr 20.) 3
Fn statens
mönsterantalt.
Hiutsmonopol.
18 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
försäkringen handhaves av staten eller offentliga organ. Såsom exempel må
nämnas riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt förutvarande lagen om ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, den av staten
anordnade särskilda för fiskare avsedda försäkringen mot skada till följd av
olycksfall, den frivilliga försäkring, som grundar sig å olycksfallsförsäkringslagen
eller lagen om allmän pensionsförsäkring, statens meddelande av livförsäkring
i samband med statens egnabemslånerörelse m. m. Denna försäkrings
utveckling och komplettering utgör ett rikt fält för statlig försäkringsverksamhet.
I fråga åter om annan frivillig försäkring, såsom livförsäkring, brandförsäkring,
sjöförsäkring, enskild olycksfallsförsäkring m. m. — vilken försäkring
hittills plägat innefattas under benämningen privatförsäkring — göra sig andra
synpunkter gällande.
En av de möjligheter motionären tänker sig, är, att staten upprättade en
försäkringsanstalt jämsides med de privata bolagen med uppgift att bliva en
mönsteranstalt i alla avseenden. Genom sina avsevärt lägre premier och omkostnader
skulle denna enligt motionären i konkurrensen utöva ett för försäkringstagaren
fördelaktigt inflytande på de enskilda bolagen.
Beträffande frågan, huruvida man genom inrättande av en statens mönsteranstalt
skulle kunna minska förvaltningskostnaderna, särskilt kostnaderna för
anskaffning och inkassering, vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att enligt
anstaltens mening, därest den ifrågasatta statsmönsteranslalten skulle kunna
erhålla önskvärd anslutning och med framgång konkurrera med de enskilda företagen,
den icke torde kunna undvara avlönade agenter. I detta sammanhang
torde det vara av intresse att omnämna, att det enligt Riksförsäkringsanstaltens
erfarenhet varit nödvändigt att hava avlönade ombud, såväl beträffande försäkringsverksamheten
enligt 1901 års olycksfallsersättningslag som beträffande den
särskilda för fiskare avsedda statsunderstödda försäkringen mot olycksfall.
Beträffande kostnaden för inkassering skulle möjligen en statens anstalt i
en del fall kunna tänkas vinna besparing genom anlitande av postverket (postsparbanken)
för ändamålet, såsom nu sker i fråga om premierna till riksförsäkringsanstalten
för de större arbetsgivarna. Att märka är emellertid, dels att
denna inkassering naturligtvis icke kommer att handhavas av postverket utan
särskild gottgörelse, dels ock att vid en dylik inkassering den personliga bearbetning
av försäkringstagaren bortfaller, som nu i många fall sker genom den
enskilda anstaltens agenter och som är så viktig för en frivillig försäkrings
tecknande och bibehållande i kraft, särskilt inom samhällets breda lager.
Emellertid synes motionären själv icke vilja förorda inrättande av en
statens mönsteranstalt i konkurrens med enskilda anstalter såsom eu definitiv
anordning. Motionären betraktar en dylik åtgärd såsom en övergångsform till en
vida mera genomgripande anordning, nämligen statens övertagande av all försäkringsverksamhet.
Enligt motionären skulle, om hela försäkringsverksamheten
samlades under en förvaltning, det hela bliva billigare. Så gott som hela agenturkåren
skulle bortfalla samt anskaffnings- och inkassokostnaderna nedbringas till
ett minimum, vilket allt i sin tur givetvis skulle medföra sänkning av premierna.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr SO. 19
Därjämte skulle vinnas, att oerhörda summor av samlat kapital, som nu hamnade
hos privatföretagen, ställdes till statens disposition.
Då man har att bedöma frågan om lämpligheten av ett statens monopol
& försäkringsrörelsens område, bör man göra klart för sig, vilket mål man syftar
att vinna.
Vill man genom monopolet vinna fullständig rättssäkerhet på försäkringens
område, lärer icke kunna bestridas, att målet vinnes, ty det är ju givet, att om
staten själv utövar försäkringsrörelsen, de försäkrade städse böra kunna påräkna
en fullt lojal och lagenlig behandling. Det kan ju ej heller bestridas, att i den
mån försäkringens idé sprider sig till allt vidare kretsar av samhället, kravet på
fullständig rättssäkerhet blir av allt större betydelse. Det är bland annat av
motiv, som äro likartade med de nu antydda, som riksförsäkringsanstalten, såsom
förut framhållits, anser särskilt den obligatoriska socialförsäkringen allenast böra
få handhavas av staten eller offentliga organ. Beträffande försäkringsväsendet
i dess helhet torde väl däremot genomförande av statsmonopol för närvarande
icke kunna anses tillräckligt motiverat från nu ifrågavarande synpunkt.
Förvaltningskostnaderna, särskilt anskaffnings- och inkasseringskostnaderna,
skulle enligt riksför3äkringsanstaltens förmenande genom införande av statsmonopol
icke komma att minskas i den utsträckning, motionären förmenar och
som ovan angivits, då nämligen avlönade agenter måste i avsevärd omfattning
bibehållas, därest man önskar, att försäkringen fortfarande skall vinna talrik
anslutning. Agenternas intresse för anskaffning måste uppmuntras genom anskaffningsprovision.
I fråga om inkasseringskostnaderna måste i viss mån liknande
synpunkter anläggas, såsom förut angivits, vid behandlingen av förslaget om
inrättande av en statens mönsteranstalt.
Slutligen har motionären såsom skäl för statsmonopol anfört, att störa
kapital skulle samlas i statens hand i stället för hos enskilda företag. Riksförsäkringsanstalten
vill nämna, att de enskilda bolagen redan nu i allmänhet placera
sina fonder på ett allmännyttigt sätt, t. ex. genom utlåning i form av inteckningslån,
köp av statens, kommuners och enskilda inrättningars obligationer, lån
till försäkringstagare o. s. v. Det synes sannolikt, att staten skulle komma att
placera motsvarande fonder väsentligen på samma sätt.
I detta ärendes .handläggning hava deltagit, förutom undertecknade byråcheferna
A. Eisen, D. Östrand och H. von Schulzenheim.
Protokollsutdrag, utvisande inom anstalten yppad skiljaktig mening, bifogas.
Stockholm den 10 april 1920.
J. May.
Ernst Löfmark.
20
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
Utdrag av Riksförsäkringsanstaltens protokoll, hållet i Stockholm den 10
april 1920.
Närvarande: Generaldirektören J. May, Byråchefen A. Eisen,
Byråchefen D Östrand, Byråchefen II. von Schulzenheim, Ledamoten,
Sekreteraren E Löfmark.
§ 1.
Ledamoten, sekreteraren E. Löfmark föredrog enligt erhållet uppdrag statsrådet
E. Löfgrens skrivelse till riksförsäkringsanstalten av den 20 sistlidne februari
angående framställning av riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott
om erhållande av anstaltens yttrande över eu inom Riksdagens andra kammare
väckt motion, och beslöts utlåtande av den lydelse, registraturet utvisar.
Byråchefen von Schulzenheim var av skiljaktig mening och yttrade:
»I motiveringen till sitt yrkande framhåller motionären ''önskvärdheten av
en allsidig utredning om möjligheten av en statens försäkringsverksamhet i stort
sett bredvid en obligatorisk socialförsäkring’. GränRen mellan socialförsäkring och
privat försäkring har under olika förutsättningar dragits på olika sätt. Litteraturen
på detta område likasom även den sociala försäkringslagstiftningen själv i
olika länder visar också, att en fix avgränsning mellan nämnda olika slag av
försäkring är svår att finna. Utslagsgivande vid denna fördelning är i allt fall
icke, huruvida det rör sig om försäkringstagarens privaträttsliga ellör allmänrättsliga
anspråk, ej heller huruvida det är fråga om ett enskilt företag eller en offentlig anstalt,
utan fastmera huruvida socialpolitiska faktorer äro avgörande i försäkringsverksamheten
eller andra t. ex. privatekonomiska eller fiskaliska. Under privatförsäkringen
skulle sålunda falla sammanfattningen av sådana försäkringsförhållanden, som
sakna socialpolitiskt underlag.
Den sociala tvångsförsäkringen har hittills företrädesvis framträtt såsom en
form för understöd åt samhällets i ekonomiskt avseende mindre väl lottade medlemmar.
Och i den mån den sociala försäkringen erhållit karaktären av en allmän
folkförsäkring har man i allmänhet stipulerat särskilda bidrag till försäkringen
från det allmännas sida med större eller mindre hänsyn tagen till nämnda förhållande.
Den obligatoriska sociala olycksfallsförsäkringen intager endast såtillvida
en särställning, som den åt den försäkrade enligt denna försäkring tillförförsäkrade
rätt alltmera uppfattats som en följd av hans användning i arbete
för viss arbetsgivares räkning och alltså föranlett en motsvarande plikt för arbetsgivaren
att hålla arbetaren skadeslös för de med arbetet förbundna faror.
Den sålunda i viss mån flytande gränsen mellan socialförsäkring och privatförsäkring
har tagit sig uttryck bland annat i fråga om lagstiftningens ställnirm
till den frivilliga försäkring, som anslutits till den allmänna obligatoriska socialförsäkringen.
Så har t. ex., även vad den svenska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen
angår, en ganska vidsträckt rätt till frivillig försäkring medgivits jämlikt 34 § i
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 21
lagen om allmän pensionsförsäkring, sådan denna § lyder från och med den
1 januari 1918 samt kungl. kungörelsen den 31 december 1917 angående anordnande
av denna på frivilliga avgifter grundade försäkring. Härigenom medgives
såväl enskild försäkring som gruppförsäkring samt försäkring utan avgiftsåterbetalning
och försäkring med avgiftsåterbetalning.
Enligt 35 § 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete är också i
viss omfattning frivillig försäkring medgiven i anslutning till den obligatoriska,
innefattande bland annat rätt för arbetsgivare att försäkra en var annan arbetare
än i lagen avses — d. v. s. bland annat arbetare, vars årliga arbetsförtjänst överstiger
9,000 kronor — för olycksfall i och utom arbetet. Däremot medgiver icke
— i motsats till 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete samt den sociala olycksfallslagstiftningen i vissa fall i utlandet — nu
gällande svenska olycksfallsförsäkringslag rätt för enskild arbetare att för egen räkning
taga försäkring mot olycksfall i försäkringsinrättning, som i lagen avses.
Enligt det föreliggande synnerligen vittomfattande förslaget till lag om
allmän sjukförsäkring skulle också vid sidan om den obligatoriska sjukförsäkringen
medgivas frivillig sådan försäkring i viss omfattning med i stort sett samma
förmåner som vid den obligatoriska sjukförsäkringen.
Vad ovan sagts om svårigheterna att fixera en gräns mellan social- och
privatförsäkring gäller i sin mån även på området för egendomsförsäkring, i vad
denna tjänar sociala syften. Som bekant har detta blivit förhållandet mångenstädes
i utlandet på olika områden och i olika riktningar.
Vidkommande den frivilliga försäkring, som sålunda i vårt land redan
tillskapats i anslutning till den obligatoriska sociala försäkringen, har, såsom vid
olika tillfällen framhållits, av flera skäl denna försäkring ej vunnit den anslutning,
som skulle kunna hava varit önskvärt. Vad pensionsförsäkringen angår
kan härvid hänvisas till pensionsstyrelsens skrivelse till Konungen den 7 november
1916 (jfr Kungl. Maj:ts proposition till 1917 års riksdag nr 77). Och i fråga
om olycksfallsförsäkringen kan det knappast förutsättas, att med den härtörut
angivna begränsning den frivilliga försäkringen givits enligt gällande olycksfallsförsäkringslag,
jämlikt vilken det helt ankommer på vederbörande arbetsgivare att
teckna dylik försäkring, densamma skall frånsett den provisoriska karenstidsförsäkringen
i större utsträckning komma till användning. Det synes emellertid
värt att tagas under övervägande, icke blott huru större anslutning lämpligen skall
kunna vinnas till nu omförmälda slag av frivillig försäkring, utan även vilka
ytterligare former detta slags försäkringsverksamhet vid sidan om den redan bedrivna
obligatoriska, sociala försäkringen må kunna givas för att bättre anpassas
efter förefintliga behov. Skulle såsom ifrågasatts de framställda yrkandena om en
mer enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar (jfr.
motionen inom första kammaren, nr 185, vid innevarande års riksdag) leda till
särskilda åtgärder i denna riktning, synes även denna sida av den sociala försäkringsverksamheten
höra bliva föremål för nödig uppmärksamhet.
På tal om annan social försäkring må för vårt lands vidkommande i detta
sammanhang erinras om 26 § i kungl. kungörelsen den 27 juni 1919 angående
allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, enligt vilken
med egnahemslån må förenas livförsäkring enligt de allmänna bestämmelser, som
22
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.
skola meddelas. Givetvis kan det väl tänkas, att motsvarande eller andra åtgärder
från statens egen sida i socialt eller socialpolitiskt syfte skulle kunna även
på andra områden vara till gagn.
Vidkommande i övrigt den av motionären väckta frågan om möjligheten
av en statens forsäkringsverksamhet på olika försäkringsområden torde böra erinras,
hurusom av särskilda skäl och i allmännyttigt syfte staten ansetts böra under
världskriget åtaga sig ansvar för krigsrisk för fartyg, last och besättningar å
fartyg genom medgivande av eller medverkan till försäkring, som på annat sätt
svårligen kunnat erhållas.
Även i andra fall har i betraktande bland annat av svårigheten att på
enskild väg vinna det sökta målet ifrågasatts, att staten skulle ingripa såsom
försäkringsgivare.
Sålunda hemställde försäkringsinspektionen redan i skrivelse till Kungl.
Maj: t den 2 mars 1915 om en utredning av statens ställning till skogsbrandsförsäkringen.
Härvid anförde inspektionen bland annat, att de svårigheter, som
betingades av egenarten av denna försäkring, icke syntes kunna undanröjas, med
mindre försäkringen gjordes obligatorisk. Med framhållande att härför erfordrades
bland annat, att de fördelar, som genom försäkringen vunnes, vore av den
allmänna betydelse, att försäkringen bleve ett samhällsintresse, yttrade inspektionen
i nämnda skrivelse vidare: ''Om försäkringstvång införes, måste staten övertaga
försäkringen. Ty det vore omöjligt att beräkna, vad kostnad den obligatoriska
försäkringen skulle medföra för skogsägarna, om dessa skulle vara hänvisade
till enskilda försäkringsanstalter. Genom hela den obligatoriska försäkringens
samlande i eu anstalt minskas förvaltningskostnaderna, försäkringsverksamheten
förlöper jämnare och utgifterna för fondbildningen reduceras. Försäkringskostnaden
nedbringas även därigenom, att staten är den enda försäkringsgivare,
som icke behöver genom återförsäkring skydda sig mot förluster, som,
efter vad erfarenheten visar, vissa år medföra, och som först under loppet av en
följd av år kunna täckas genom försäkringsavgifterna’.
Vad sålunda anförts synes i sin mån tala för lämpligheten och behovet av en
statens forsäkringsverksamhet på områden, där ett allmänt intresse så kan fordra.
Motionären ifrågasätter emellertid i sin motivering av anförda skäl att
utöver vad ovan angivits skulle jämsides med bestående privata försäkringsinrättningar
upprättas en statens försäkringsanstalt med uppgift att bli en mönsteranstalt
i alla avseenden. Denna anordning borde betraktas såsom ett provisorium
eller en övergångsform, till dess allt försäkringsväsen kunde läggas under staten.
Syftet härmed skulle enligt motionären vara, dels tillvaratagande bättre än som
med nuvarande ordning kan ske av försäkringstagarnas rätt gent emot försäkringsinrättningarna,
dels ock nedbringande eller borteliminerande av de privata försäkringsanstalternas
jämförelsevis höga förvaltningskostnad.
I Nya Zeeland grundades redan 1869 en statens livförsäkringsanstalt. I Italien
utgör livförsäkringen statsmonopol sedan början av år 1913. Uruguay torde vara
det enda land, där för närvarande allmänt försäkringsmonopol är infört. Där
antogs 1911 en lag angående statens försäkringsmonopol, omfattande samtliga
försäkringsområden. I Danmark fungerar sedan år 1842 och i England sedan
1864, jämsides med de privata bolagen en statens försäkringsanstalt; och i flere
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 23
av Nordamerikas förenta stater, Washington, Ohio och Wisconsin, bedriver även
staten försäkring jämsides med de privata försäkringsanstalterna.
I Norge förevar frågan i stortinget 1916, och framhölls därvid bland annat
hurusom monopoliseringen av livförsäkringen i Italien genomförts såsom ett slags
tillägg till arbetarnas ålderdomsförsäkring och för att stödja denna. I Holland
framlades 1918 ett lagförslag om statens övertagande av liv- och brandförsäkringsverksamheten.
I intetdera av dessa länder lände emellertid förslagen till positivt
resultat.
I den tyska vetenskapliga litteraturen har den förevarande frågan ingående
dryftats alltsedan år 1881 professor Wagner i sitt bekanta arbete: ''Der Staat und
das Versicherungswesen’ gjorde sig till talesman för försäkringsväsendets förstatligande.
Dennes åsikter i ämnet hava senare från olika håll med framgång vetenskapligt
bekämpats bland annat av Gruner i ''Beitrag zur Frage eines VersicherungsMonopols’
(1915) och von der Borght i ''Reichs-Versicherungsmonopol’ (1919).
Vad vårt land angår har frågan om förstatligande i viss omfattning av
brandförsäkringsväsendet överhuvud varit föremål för uppmärksamhet och föranlett
utredning och yttrande av försäkringsinspektionen i dess skrivelse till
Kungl. Maj:t den 14 december 1915 i anledning av en av enskild person gjord
framställning i ämnet. Försäkringsinspektionen framhöll härvid, att, om sådana
missförhållanden framdeles skulle uppstå inom den privata verksamheten, som
allvarligt skulle skada allmänhetens intressen, t. ex. orimliga kostnader, för'' svag
fondbildning, dålig skadereglering, och som ej genom andra statens åtgärder kunde
avhjälpas, finge naturligtvis brandförsäkringen förstatligas. Men dylika skäl förelåge
ej för det dåvarande.
Liknande skäl som de av motionären åberopade för statens övertagande
av den s. k. privatförsäkringen hava, jämte andra med stöd av vunnen erfarenhet
på den sociala olycksfallsförsäkringens område, av riksförsäkringsanstalten
anförts för statens ensamma handhavande av sistnämnda försäkring. Med denna
försäkrings ändamål och syften enligt den särskilda sociala olycksfallslagstiftningen
ligger det emellertid frånsett dess obligatoriska karaktär, i sakens natur
att ensamt de sålunda samt eljest ifiåga om social försäkring åberopade skälen
ej kunna motivera liknande åtgärder på områden, där de försäkrades rättsställning
är av annan art, och det allmänna intresset ifråga om försäkringens handhavande
med hänsyn därtill och i övrigt ej i någon tillnärmelsevis liknande grad
gör sig gällande, utan där det fria avtalet och den fria verksamheten, behörigen
statskontrollerad, hittills kunnat uppvisa erkända resultat.
Vidkommande riksförsäkringsanstaltens möjligheter att med stöd av erfarenhet
från sin egen ämbetsverksamhet på den sociala olycksfallsförsäkringens område
sluta till lämpligheten för den privata försäkringens vidkommande i allmänhet
av åtgärder i av motionären föreslagen riktning, hänför sig denna erfarenhet,
såvitt jag känner, väsentligen endast till frågan om utsikten för en vid sidan
av flere enskilda föreäkringsinrättningar konkurrerande statsanstalt att göra sig
gällande, och talar därutinnan för, att så ej kan ske utan sä''skilda åtgärder för
anskaffning av försäkringstagare av liknande art, som gälla för enskilda försäkringsanstalter
överhuvud. Härvid är dock att märka å ena sidan, att försäkring mot
olycksfall i arbete är obligatorisk, och att alltså därvid anskuffuingsarbetet ej
opaginerad Kontrollera mot PDF
.24 Andra hammarens andra tiUfäUiga utskotts utlåtande Nr 20.
behöver taga sikte på att väcka intresset för själva försäkringen såsom sådan,
samt å andra sidan, att, ehuru statsanstalten, Riksförsäkringsanstalten, endast har
att konkurrera med vissa särskilda försäkringsinrättningar, dessa inrättningar bestå
av arbetsgivare, vilkas intressen ej behöva sammanfalla med arbetarnas, d. v. s.
de försäkrade själva.
I vad mån emellertid angivna obestridliga olägenhet för en statsanstalt,
vilken givetvis bortfaller vid obligatorisk försäkring i statsanstalten, skulle kunna
under andra förhållanden eller på andra områden bortelimineras av de fördelar för
de försäkrade och i övrigt, som försäkring i en statens anstalt i olika fall kan
erbjuda, samt i vad mån hänsyn till nämnda och andra olägenheter må höra
träda tillbaka för fördelar, som stå att vinna genom statens handhavande på
grund av monopol eller vid sidan om enskilda försäkringsanstalter av vad hittills
hänförts till privatförsäkring, sammanhänger efter min mening med förhållanden,
som falla utanför riksförsäkringsanstaltens ämbetsverksamhet, och lär i varje
händelse icke kunna ådagaläggas utan sådan ingående undersökning och utredning,
som av motionären föreslås, och varvid givetvis bland annat även erfarenheter
från utlandet böra vinna nödigt beaktande.
Vid en sådan utredning synes i allt fall i enlighet med vad ovan anförts
icke böra bortses, vare sig från det slags frivilliga försäkring, som redan för närvarande
finnes anordnad vid sidan om den obligatoriska sociala försäkringen eller
från de framhållna sociala och allmänna intressen, som i särskilda fall må böra
föranleda, att staten driver försäkringsverksamhet».
Vid protokollet:
Sven Holdo.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
Sven Holdo.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.