Sök i Ratio Lex

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13

1920-04-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1920:13, Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1920 kl. 7*2 e. in.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 13,

i anledning av väckta motioner dels om skrivelse till

Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder från

statens sida för åvägabringande eller understödjande av

social hjälpverksamhet, dels om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om beredande åt behövande änkor av

understöd utav allmänna medel utan fattigvårds verkan

för underhåll och uppfostran av deras barn, dels ock

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande genom

lån av hjälp åt behövande jordbrukareänkor att behålla

jordbruken.

Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott ha hänvisats följande Motionerna.

tre inom nämnda kammare väckta motioner: nr 300 av herr Hallén,

som hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning angående vidtagande av åtgärder från statens

sida för åvägabringande av en sådan social hjälpverksamhet, som i Danmark

närmast regleras av lagen om kommunala hjälpkassor och av änkelagen,

ävensom om och i vad mån staten på lämpligt sätt bör kunna

understödja de frivilligt arbetande hjälporganisationerna i vårt land»;

nr 294 av herr Olsson i Mora m. fl., som hemställt, »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utreda, på

vilket sätt och efter vilka grunder understöd av allmänna medel må utan

fattigvårds verkan beredas behövande änkor till underhåll och uppfostran

av deras inom äktenskapet födda och under detsamma adopterade barn,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva

anledning»; samt nr 87 av herr Bergström i Bäcldand, som hemställt, »att

riksdagen måtte besluta att i en skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att,

om en sådan utredning, som herr Olsson i Morastrand i sin här ovan

omnämnda motion föreslår, kommer till stånd och även oavsett en sådan

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 4 avd. 10 höft. (Nr 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra kammarms fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Utskottet.

utredning, Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke staten kunde

genom lån med möjligen en lägre ränta än den vanliga hjälpa behövande

jordbrukareänkor till att få behålla sina respektive jordbruk, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kan föranleda».

I fråga om motiveringarna av dessa yrkanden får utskottet hänvisa

till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionerna

från statens fattigvårdsinspektör, vilket yttrande bifogas detta utlåtande

som bilaga.

Utskottet finner de önskemål, som framställts i föreliggande motioner,

vara i hög grad behjärtansvärda. Erkännas måste, att det allmänna bör

kraftigare ingripa, då det gäller omvårdnad och fostran av faderlösa barn,

där fattigdom föreligger, och mödrarna själva ej kunna försörja dem. Det

understöd kommunerna nu genom fattigvården i detta hänseende lämna

är ofta för ringa och otillfredsställande.

Likaledes måste utskottet även i fråga om andra mindre bemedlade

medgiva, att det är det allmännas angelägenhet att se till att lindra nöd,

som uppstått genom icke självförvållade omständigheter. Också har under

de gångna krisåren alltsedan 1916 stat och kommun tillsammans genom de

s. k. dyrtidsanslagen för nämnda kategori av mindre bemedlade anslagit

över 100 miljoner kronor, såsom framgår av utredningen i herr Halléns

motion nr 300. Denna dyrtidsverksamhet, som emellertid torde komma att

upphöra efter den 1 juli 1921, bör, enligt sistnämnda motionärs åsikt, på

ett eller annat sätt fortsättas, emedan i annat fall en stor del av dessa

understödstagare skulle falla fattigvården till last. Motionären anser, att

dessa, vilka stå på gränsen till fattigvården, kunna ha skäliga anspråk

på hjälp från det allmännas sida under socialt värdiga former.

Utskottet måste dock framhålla den nästan oöverkomliga svårigheten

att kunna bestämma var denna gräns går. Vidare bör erinras därom, att

den allmänna folkpensioneringens grundtanke väl var att söka utan fattigvårds

karaktär ge åt just dessa den på ålderdomen eller vid inträffad

invaliditet behövliga hjälpen. Slutligen är att påpeka, att senare tidens

demokratiska strävan har varit att vid reformering av fattigvårdslagstiftningen

söka ge åt densamma mera socialt värdiga former och således få

bort det nedsättande märke fattigvården hittills givit åt understödstagaren.

Genom den nya fattigvårdslagen har också ett stort steg tagits i denna

riktning. Att jämte folkpensioneringen och barnavården skapa ännu en

stadigvarande institution för hjälpbehövande vid sidan av fattigvården

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 3

skulle medföra, att fattigvården i det allmänna medvetandet nedtryckas till

ett ännu lägre plan än förut. Detta liar också statens fattigvårdsinspektör

i sitt utlåtande med all rätt framhållit. Det är också tydligt, att genom

inrättande av en dylik understödsorganisation skulle så småningom alla

hjälpbehövande sträva efter att bli räknade till den kategori av hjälpbehövande,

som stode »på gränsen» till fattigvården för att därigenom få

bidrag i en »socialt värdig» form. Detta skulle ytterst icke innebära

något annat än att giva åt fattigvården ett nytt namn. Av bifogade bilaga

framgår också, att det av motionären åberopade danska exemplet i fråga

om kommunala kjälpkassor icke utfallit särdeles lyckligt, utan att tvärtom

dessa kassors avskaffande förordas från flera håll.

Den under kristiden i vårt land vidtagna åtgärden i form av dyrtidshjälp

måste sålunda betraktas som en kristidsföreteelse, vilken så småningom

bör avskrivas. Studerar man motionärens tabell över statsanslagens storlek

under de olika perioderna, finner man också, att dessa betydligt sänkts

under senare delen av kristiden, så att anslaget, som under femte perioden,

den svåraste kristiden (första halvåret 1919) var uppe i 20,370,000 kronor,

under den sjunde perioden (1 januari—30 juni 1920) sänkts till 5,880,000

kronor (ansökt belopp). Antalet understödda har även minskats från

1,465,000 personer under tredje perioden, då antalet var störst, till beräknade

91,700 personer under sjunde perioden. Om sålunda denna siffra

efter ännu ett års dyrtidsverksamhet kan antagas bli väsentligt reducerad,

torde efter den 1 juli 1921 icke återstå så synnerligen många, som kunna

anses vara i behov av hjälp i denna form. I varje fall anser utskottet

bästa sättet att bispringa dessa hjälpbehövande vara att förbättra folkpensioneringen

och att giva åt fattigvården ännu mera socialt värdiga former.

Vad angår motionärens yrkande på utredning, om och i vad mån

staten på lämpligt sätt bör kunna understödja de frivilligt arbetande hjälporganisationerna

i vårt land, framgår av § 12 av instruktionen för statens

fattigvårdskonsulenter, att fattigvårdsinspektionen är skyldig att lämna

råd och upplysningar åt dessa företag samt att söka befordra samarbete

mellan den offentliga fattigvården och enskilda välgörenhetsinrättningar

samt sålunda även kan i viss mån få anledning att kontrollera desamma.

Utskottet anser emellertid, att understöd i form av pekuniär hjälp från

statens sida ej är att tillråda med hänsyn till de vittgående konsekvenser

detta skulle kunna medföra.

Med allt erkännande av motionärens humanitära syften får utskottet

sålunda avstyrka motionen i vad den rör ovan nämnda spörsmål. Vad

däremot vidkommer frågan om hjälp åt änkor för underhåll och uppfostran

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

av deras äkta barn eller under äktenskapet adopterade barn, vill utskottet

biträda motionärens uppfattning, att det allmänna här har en särskild

plikt att ingripa. I denna punkt sammanfaller ifrågavarande motion med

de två andra ovan nämnda motionerna.

Vad vidkommer yrkandet i den av herr Olsson i Mora m. fl.

väckta motionen, nr 294, framfördes samma yrkande i en motion vid

1919 års lagtima riksdag. Efter tillstyrkan av andra kammarens fjärde

tillfälliga utskott, till vilket även denna motion remitterats, blev densamma

bifallen av andra kammaren. I första kammaren avslogs emellertid motionen

med åberopande därav, att såväl pensionsstyrelsen som fattigvårdslagstiftningskommittén

var för sig redan hade frågan under prövning, och

att sålunda en skrivelse om utredning ej kunde anses behövlig. Av

statens fattigvårdsinspektörs bilagda yttrande framgår också, att fattigvårdslagstiftningskommittén

ej lär kunna undgå att upptaga frågan till

behandling, då den ju har att utreda, huru den offentliga barnavården

skall kunna sammanföras i en enda myndighets hand och dymedels största

möjliga enhetlighet på detta område må kunna genomföras. Då nämnda

kommitté på grund av en riksdagens skrivelse den 11 juni 1917 har att

utreda möjligheten att bereda förskott av allmänna medel åt barn utom

äktenskapet samt i vissa fall åt barn inom äktenskapet, synes den visserligen

berättigad att upptaga denna fråga men ej förpliktad därtill. Pensionsstyrelsen

åter hade 1919 ingenting att erinra emot bifall till motionen

och lär, enligt vad utskottet inhämtat, för sin del nu ej hava frågan

under utredning.

Då sålunda fattigvårdslagstiftningskommittén ej kan sägas ha fått

direktiv att upptaga frågan i den omfattning motionärerna avse, och då

man ej från annat håll har att vänta någon utredning, finner utskottet det

vara angeläget, att en skrivelse i ärendet kommer till stånd, och vill

sålunda i likhet med vad som skedde föregående år tillstyrka en sådan.

Det bör givetvis vid en eventuell utredning stå dem som erhålla uppdraget

fritt att pröva på vilket sätt ifrågavarande understöd lämpligast

bör givas. Såsom frågan för närvarande ligger inom fattigvårdslagstiftningskommittén,

torde endast frågan om direkt understöd kunna tagas upp.

Vad slutligen vidkommer herr Bergströms i Bäckland motion, nr 87,

finner utskottet syftet med densamma gott. Dock synes det utskottet

icke vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt genomföra en sådan lånegivning

som avses. Det måste nämligen bli ytterst svårt att avgöra,

vilka jordbrukaränkor som vore berättigade till lån och vilka som reellt

sett verkligen bleve hulpna med dessa lån. I detta avseende beror det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 5

ju helt och hållet på den enskilde själv, om han skall lyckas klara upp

en brydsam belägenhet eller icke. Den ene lyckas med små medel; den

andre misslyckas, även om förutsättningarna äro relativt goda. Där verkliga

förutsättningar finnas, torde det icke vara svårt för en jordbrukaränka

att få hjälp på enskild väg. Utskottet har givetvis ingenting emot att

vid en eventuell utredning jämväl detta spörsmål tages under övervägande,

men anser sig av praktiska skäl ej kunna förorda detsamma.

Då statens fattigvårdsinspektör i sitt yttrande framhållit lämpligheten

av att fattigvårdslagstiftningskommittén på grund av sin rika erfarenhet

på detta område får den av utskottet förordade utredningen om

hand, har utskottet ingenting att erinra däremot, men anser utskottet i

likhet med motionären, herr Olsson i Mora, att kommittén i så fall bör

förstärkas med en särskilt sakkunnig ledamot, samt att dessutom lämpligen

även en kvinna borde tillkallas.

Med åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att andra kammaren måtte för sin del besluta,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte utreda, på vilket sätt

och efter vilka grunder understöd av allmänna medel

må utan fattigvårds verkan beredas behövande änkor

till underhåll och uppfostran av deras inom äktenskapet

födda och under detsamma adopterade barn, samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan giva anledning,

samt att herr Bergströms i Bäckland motion nr

87 och herr Halléns motion nr 300, i den mån de

icke härmed kunna anses besvarade, må till ingen andra

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1920.

A utskottets vägnar:

OSCAR CARLSTRÖM.

Närvarande: herrar Carlstriim, Karlsson i Stockholm, Slintning, Karlsson i Väte*, Svensson

i Långelanda, Johansson i Hässlås, Hansson i Rättvik *, Bergström i Bäckland, Ericsson i Malmö

och Månsson i Backa.

• Kj närvarande vid utlfitandets justering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Tcammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Bilaga.

Till Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt undertecknad att avgiva och till utskottet

överlämna yttrande över tre inom andra kammaren väckta motioner, nr 87,

294 och 300, får jag till åtlydnad härav anföra följande:

Motionen nr 294 åsyftar att bereda understöd av allmänna medel utan fattigvårdskaraktär

åt behövande änkor för underhåll och understöd åt deras barn.

Motionen nr 87, som nära ansluter sig till den föregående, begränsar sig till

jordbrukareänkor, och det ifrågasattes, huruvida icke en särskild utredning borde

åstadkommas angående statslån, eventuellt med lägre ränta än den vanliga, till

behövande jordbrukareänkor i syfte att de skola bli iståndsätta att behålla sina

jordbruk. Slutligen avser motionen nr 300 att åstadkomma en ny statlig social

hjälpverksamhet närmast för de kategorier, som under världskriget erhållit hjälp

genom statens dyrtidsverksamhet, varjämte ifrågasättes statlig ledning av och

understöd åt enskilda filantropiska företag.

Vad först beträffar de två motioner, som gälla understöd åt änkor, är det

utan vidare tydligt, att deras syfte är synnerligen behjärtansvärt. Det kan ej

förnekas, att de rättmätiga krav, som nödställda änkor ha rätt att ställa på det

allmänna i och för hjälp åt sig själva och sina barn, allt för länge förbisetts.

Visserligen äro medellösa änkor genom den nya fattigvårdslagen berättigade till

understöd av fattigvården och, i den mån den nya lagen blir i hela sin utsträckning

tillämpad, kommer deras ställning att väsentligt förändras och förbättras.

Men, då det här i huvudsak gäller underhåll och vård för barn, torde det vara

obestridligt, att hjälpen skulle lämnas på ett naturligare och för änkorna själva

mera tillfredsställande sätt, om den ordnades enligt bestämmelser i den under

förberedelse varande nya barnavårdslagstiftningen. Att denna lagstiftning, som

nu är under utarbetande av fattigvårdslagstiftningskommittén, torde komma att

inrymma regler för understödsverksamhet av liknande slag antydes av motionärerna

genom deras erinran om, att nämnda kommitté har att behandla en riksdagens

skrivelse om förskott av allmänna medel åt barn utom äktenskap m. m.

Det torde ligga i sakens natur, att även den nu föreliggande frågan upptages

till granskning av nämnda kommitté, ifall så ej redan skett. Härför talar ock

den omständigheten, att riksdagen uttalat sig för att såvitt möjligt alla grenar

av den offentliga barnavården böra sammanföras i en enda myndighets hand för

att härigenom skall åstadkommas möjligaste effektivitet i arbetet och att just

nämnda kommitté är sysselsatt att utreda, hur denna önskade enhetlighet skall

åstadkommas. Motionärerna antyda, att denna fråga bör bli föremål för en

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 7

»fristående och allsidig utredning». Med hänsyn till den rika erfarenhet, som

fattigvårdslagstiftningskommittén förvärvat'' på hithörande områden, synes det

mig emellertid fördelaktigast, att utredningen överlämnas till nämnda kommitté,

vilken, eventuellt kompletterad som motionärerna föreslå, synes vara bäst skickad

att överväga de olika utvägar, som erbjuda sig, varemot tillsättandet av en ny

utredningskommitté lätt skulle förrycka och försena den efterlängtade reformen

på barnavårdens område. Under nämnda förutsättning anser jag mig böra i

princip tillstyrka ifrågavarande motioner.

Vad sedan angår motionen nr 300, skall det icke förnekas, att även dess syfte

är särdeles gott. Att bland det stora antal personer, som under de gångna krigsåren

erhållit understöd av dyrtidsanslaget, finnes ett icke ringa antal, som, när

denna hjälp upphör, fortfarande är i behov av hjälp, torde icke kunna bestridas.

Det är emellertid enligt min mening icke möjligt att bestämma antalet av dessa

personer, ty behovet av hjälp sammanhänger ej allenast med livsmedelspris och

arbetstillgång, utan jämväl med en hel del personliga förhållanden, såsom hälsotillstånd,

bidragsmöjligheter från anhöriga m. m. Antalet av de hjälpbehövande

må emellertid vara stort eller litet, det är i allt fall tydligt, att det bör givas

möjlighet att avhjälpa den nöd, som kan förefinnas. Motionären föreslår nu, att

för den ifrågavarande gruppen hjälpbehövande bör tillskapas eu ny statlig hjälpverksamhet,

närmast jämförlig med den, som i Danmark regleras av lagen om

kommunala hjälpkassor och av änkelagen, d. v. s. genom direkta understöd.

Emellertid anför även motionären, att verksamheten bör utformas efter den

svenska dyrtidsverksamhetens mönster, d. v. s. genom att rabatt lämnas å vissa

varor. Det förordas sålunda i motionen två skilda hjälpmetoder, vilka knappast

kunna förenas, och det är oklart, vilken motionären i främsta rummet anser bör

komma i tillämpning. Men oavsett detta tror jag, att mycket starka skäl kunna

andragas mot att, såsom motionären föreslår, organisera en ny social permanent

hjälpverksamhet med staten som bidragslämnare. I varje kommun skulle härigenom

komma att finnas två hjälporganisationer (förutom barnavårds- och pensionsmyndigheterna),

varav den ena icke skulle kräva ersättning av understödstagaren

och även ur andra synpunkter vore särdeles begärlig för denne, medan

den andra uuderstödsformen, fattigvården, alltjämt skulle kräva ersättning av

den understödde eller hans försörjningspliktiga och dessutom skulle förknippa

hjälpen med vissa i lagen föreskrivna villkor. En sådan anordning skulle givetvis

leda till att den förra uuderstödsformen betraktades som mycket förmånlig

och bleve av alla eftersträvad, medan den andra ansågs som mindervärdig och

sjönke ned till ett vida lägre plan. En bestämd försämring i fattigvårdens ställning

i det allmänna medvetandet skulle härav åstadkommas och det vore därefter

ganska fruktlöst att söka höja fattigvården upp på ett högre plan såsom

varit avsikten med den nya fattigvårdslagstiftningen och senaste tidens reformsträvanden

på detta område. Härtill kommer att förslaget innebär,$att staten

skulle övertaga åtminstone eu väsentlig del av kostnaden för vissa av samhällets

understödstagare, men icke bidraga till de övrigas underhåll. Det är svårt att

inse, varför statens hjälp skall erfordras i vissa fall och ej i andra, särskilt som

i praktiken stora svårigheter skulle möta att bestämma, till vilken grupp de

understödsbehövande borde räknas. Att det även skulle medföra stora olägenheter

om i samma kommun funuos tvänne understödsorganisationer, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

i stort sett hade samma uppgift, ehuru hjälpen lämnades på olika sätt, ligger i

öppen dag.

Då motionären auser de danska kommunala hjälpkassorna böra utgöra

mönster för en liknande svensk institution, må anföras, att desamma även i Danmark

äro föremål för mycket delade meningar, och att deras avskaffande förordas

från flera håll. I Danmark ha dessa kassor emellertid så småningom vuxit fram

och ha sålunda ett historiskt ursprung, i Sverige skulle däremot vid sidan av de

många nya kommunala nämnderna i en hast skapas eu sådan institution överallt

utan att ansatser till dem förut förekommit, något som förefaller skulle möta

stora svårigheter.

I stället för den av motionären föreslagna åtgärden, synes det mig vida

bättre, att ansträngningarna inriktades på att förbättra och höja den kommunala

fattigvården, så att denna skall kunna bli i stånd att hjälpa alla dem, som behöva

vård och underhåll inom kommunen med undantag av barnen, vilkas hjälpbehov

bör regleras genom en särskild lagstiftning. Att vid en sådan utvidgning

av fattigvårdens verksamhet lämpligen kunde ifrågakomma andra former för

understöd än de, som nu användas, anser jag ganska sannolikt. Bland annat

borde den under krigsåren använda dyrtidshjälpen komma i betraktande. Möjligt

är ock, att erfarenheten kommer att ange behovet av ytterligare humanisering

av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen och att ersättningskravet skulle kunna

efterskänkas även i andra fall än som nu anges i lagen. I den mån önskemål

framträda i sådant avseende böra de upptagas till prövning av statsmakterna.

Emellertid torde redan nu fattigvårdslagen befinna sig på eu sådan nivå, att det

är oberättigat att, som motionären gör, betrakta åtnjutandet av fattigvård såsom

en skam eller medförande en känsla av mindervärdighet. På de orter, där fattigvården

ej ännu kommit upp till den nivå, som lagstiftningen avser, böra alla

goda krafter samverka för att åstadkomma en förbättring. Och härvid har man

numer ett gott hjälpmedel i den nyligen tillkomna fattigvårdsinspektionen.

Då det emellertid kan förväntas, att upphörande av dyrtidshjälpen — vilket

beräknas ske i mitten av år 1921 — skall ställa ökade krav på fattigvården,

vore det säkerligen lämpligt, att fattigvårdsstyrelserna i god tid gjordes uppmärksamma

på att de böra på lämpligt sätt rusta sig för att kunna på ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina nya åligganden. Att fattigvårdsinspektionen skall

lägga sig vinn om att lämna fattigvårdsstyrelserna råd och upplysningar om, hur

de nya kraven bäst skola mötas, ligger i sakens natur.

Ehuru jag sålunda inser det goda syftet i den föreliggande motionen, tror

jag, att hjälparbetet i sin helhet ej skulle gagnas, om de i motionen angivna

riktlinjerna följdes, varför jag anser mig böra avstyrka motionen i denna del.

Vad till sist i motionen anföres angående ledning och understöd av de frivilligt

arbetande hjälporganisationerna, tillåter jag mig endast nämna, att fattigvårdsinspektionen

är skyldig att lämna råd och upplysningar åt dessa företag

och därigenom även kan få anledning att i viss mån kontrollera desamma. Någon

ytterligare åtgärd i dylikt syfte torde därför ej erfordras. Ifråga åter om understöd

åt nämnda företag har riksdagen på ett begränsat område, nämligen beträffande

vissa barnavårdsanstalter, avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj:t med

begäran om utredning om och i vilken mån statsunderstöd bör lämnas, varjämte

riksdagen även hemställt om utredning, angående statens medverkan vid pensio
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

9

nering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter. Innan dessa

frågor blivit vederbörligen utredda, synes det mig i allt fall icke lämpligt att

upptaga till behandling frågan om understöd i allmänhet åt enskilda organisationer,

något som givetvis öppnar mycket stora perspektiv i fråga om statsutgifter.

Jämväl denna del av motionen anser jag mig därför för närvarande böra

avstyrka.

Stockholm den 23 mars 1920.

G. H. von Kock.

Bihang till riksdagens protokoll 1!) 20. 13 samt. 4 avd. 10 käft. (Nr 13.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.