Skrivelse till Kungl. Maj:t angående kronans upplåtelser till bergsbruket av skogar inom Hedemora socken.
1920-05-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1920:16, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående kronans upplåtelser till bergsbruket av skogar inom Hedemora socken.
Dokumentets text
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16. 1
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1920 kl. 4 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 16,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående kronans upplåtelser till bergsbruket av
skogar inom Hedemora socken.
I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 313, har herr Olsson i Golvvasta m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes snarast möjligt verkställa utredning angående behörigheten
av kronans upplåtelser till bergsbruket av skogar inom Hedemora socken
i Kopparbergs län, samt att, därest utredningen därtill skulle giva anledning,
vidtaga åtgärder i syfte att ifrågavarande skogar, i den mån de äro
för hemmanen inom socknen behövliga, må komma dessa hemman till
godo».
I fråga om motiveringen av denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen
från kungl. kammarkollegium, som bl. a. anfört följande:
»Den i motiveringen till förevarande motion omförmälda skogstrakten Skånmarken
har jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 blivit skattlagd till
ett hemman Skånmarken om 1 x/8o mantal, vilket hemman därefter genom kollegii
skatteköp den 24 maj 1830 försåldes till ägarna av Vikmansbytte och Turbo
bruk och dessa bruks framtida ägare.
Huruvida genom nämnda eller andra i motionen vidrörda upplåtelser av
liknande slag Hedemora sockenmäns rätt blivit trädd för nära, är kollegium nu
icke i tillfälle att bedöma. Skulle emellertid så hava skett, synes billigheten tala
för, att sockenmännen av kronan i någon form hållas skadelösa.
Kollegium har förty icke något att erinra emot, att den av motionären föreslagna
utredningen verkställes.»
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 sand. 4 avd. 13 käft. (Nr 16.)
Motionen.
1
2
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
Utskottet.
Utskottet kan ej undgå att i likhet med motionären uttala och understryka,
att »så lagligen som vederbort icke tillgått» vid åtskilliga tillfällen,
då kronan tilldelat bruken krono- eller allmänningeskogar som understöd
för driftens upprätthållande, eller då sedermera nämnda skogar genom
skatteköp försålts till brukens ägare. Hela denna fråga om rekognitionsskogarna
och skatteköpen har ju under åtskilliga år varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet. Vid innevarande riksdag ha också utom föreliggande
motion och en med densamma likalydande motion, nr 203, inom
första kammaren väckts ytterligare tre motioner berörande nämnda fråga,
nämligen dels nr 197 i andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg
angående försättande ur gällande kraft av förordningen den 22 december
1898 om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet från de bruk,
varunder de lyda, dels två lika lydande motioner, nr 204 i första kammaren
av herr Lind och nr 310 i andra kammaren av herrar Hansson i
Rättvik och Vennerström angående återförande till kronan av vissa kronodonationer
till industrier m. m. Den förstnämnda motionen, nr 197, blev
remitterad till andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 41 hemställt,
»att riksdagen i anledning av motionen II: 197 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder böra
vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens
understöd anslagna skogar samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kan föranleda». Skulle en dylik
utredning komma till stånd, bleve denna givetvis avgörande även förfrågan,
huruvida de spörsmål, som framställts i föreliggande motion, sedermera
böra upptagas.
Utskottet vill emellertid påpeka, att det i motionen åberopade fallet
rörande Skånmarken ej synes giva anledning till den uppfattningen, att
byamännen i Hedemora socken skulle kunna förvänta någon rätt till denna
skog, utöver vad som nu tillkommer dem i fråga om fäbodvallar. I Åbokommitténs
utredning angående rekognitionsskogarna, dagtecknad den 25
augusti 1919, finnes om denna skog en framställning av följande lydelse
(sid. 189—191):
»Redan i slutet av 1500-talet synas bruksanläggningar hava funnits vid
såväl Vikmanshyttan som Turbo i Hedemora socken. Genom bergskollegii
resolution den 1 juni 1689 utdömdes hamrarna vid Vikmanshyttan, men medgavs
bruksintressenterna att behålla hyttan därstädes, dock på villkor att den
försörjdes med kol från brukets egna skogar. För Turbo bruk, som under 1600- talet delvis råkat i förfall, utfärdade bergskollegium nya privilegier den 1
juni 1689.
År 1696 anhöll brukspatronen Johan Angerstein, som då ägde dessa bruk,
3
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
att eu i Hedemora socken belägen kronoallmänning, kallad Skånmarken, måtte
upplåtas till bruken.
I anledning därav uppdrog bergskollegium den 23 april 1696 åt landshövdingen
Gripenhielm att låta kartlägga allmänningstrakten och vid tinget
rannsaka om dess beskaffenhet. Lantmätaren J. A. Torslund upprättade därpå
år 1698 en karta över Skånmarken, och vid häradsrätten verkställdes undersökning
om skogens egenskap av allmänning.
Vid denna undersökning yrkade jordägarna i Jälkarbyn, Norrhyttan, Västanå,
Vikmanshyttan, Byggningen, Vretbo, Byn med Tjärnan och Holmbo i Finsta
fjärdiug av Hedemora socken, att hela Skånmarken måtte förklaras vara deras
byaskog. Under åberopande av bestämmelserna i 1683 års skogsordning förklarade
häradsrätten i dom den 21 september 1707, att all den skogsmark, som
läge dessa byar och hemman närmast, skulle vederbörligen revas och hemmanen
därav tillskiftas erforderligt fylluadsanslag i skog, men att den övriga marken
skulle förbehållas KMt och kronan under allmäuningsrätt. Genom lagmansrättens
dom den 30 september 1708 förklarades emellertid, att Skånmarken av
ålder varit eu kronoallmänning, vilket lagmansrätten funne ådagalagt, bland
annat därav, att invid och omkring dessa byar ostridigt funnes avvittrad byaskog.
Denna dom vann laga kraft.
På ansökan av byamännen fann KMt den 7 oktober 1742 skäligt återställa
försutten klagotid emot lagmansrätteus dom. Sedan byamännen därpå hos Svea
hovrätt * överklagat domen, prövade hovrätten den 9 juni 1755 skäligt fastställa
lagmansrätteus dom. Hovrättens dom överklagades ej.
Sedan skattläggning och taxering till rekognitionsavgift ägt rum å Skånmarken,
anslog bergskollegium genom resolution den 24 september 1709 skogstrakten
till understöd för Vikmanshytte masugn, dock att de, som av ålder därå
haft äugsröjningar och fäbodar, såsom Sprättbo, Jälbo, Norrhyttan och »de vid
Skaanen», skulle vid deras obehindrade nyttjande bibehållas men utan rätt att
göra flera intagor eller åverka skogen.
I och för reglering enligt kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 verkställdes
bergmästaruudersökning å rekognitionsskogen den 2 juli 1814. Därvid
antecknades, att på allmänningen funnes fem fäbodsställen, nämligen Skån, Norrhyttan,
Tjärn, Jälbo och Sprättbo. Dessa begagnades av 36 delägare, men då
ingen av dem var tillstädes vid förrättningen, kunde det ej utrönas med vad
rätt fäbodarna innehades. Den årliga koltillgången från brukens egna skogar
och allmänningen beräknades motsvara 2,654 ®/s stavrum ved. Behovet av virke
för brukens tillverkning, för dess landbönder, dagkarlar och arbetare, för brukshyggnaderna
samt för de 36 fäbodlagarna beräknades motsvara 3,967 stavrum,
därav 27 stavrum för fäbodlagarna. Då alltså brist uppkomme i brukens
virkesbehov, kunde förrättningsmännen ej annat än tillstyrka bruksägarens företrädesrätt
till Skånmarkens inlösen.
Bergmästarundersökningen underställdes kammar- oeh bergskollegierna. Av
kammaradvokatfiskalämbetet anmärktes, bland annat, att skogsavräkningen för
de fem fäbodlägenheterua endast utsatts i visst stavrum ved, vilket ej innefattade
eu sådan bestämning av rymd, som ändamålet med undersökningen
fordrade.
1 utslag den 26 januari 1819 funno emellertid kollegierna skäligt fastställa
4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
undersökningen och förklarade rekognitionsskogen vara för bruksrörelsen nödvändig
och bruksägaren berättigad att efter skedd taxering lösa densamma till
skatte. Kollegierna ansågo den av advokatfiskalsämbetet åsyftade åtgärden beträffande
skogsavräkningen för fäbodställena onödig, enär — enligt den av
bergmästaren beräknade skogsavkastningen av ''/a stavrum ved per tunnland —
för de 27 stavrum ved, som blivit fäbodställena tillerkända, erfordrades en skogsrymd
av 54 tnl.
Skattläggning av rekognitionsskogen ägde därpå rum år 1823, och bildades
av densamma ett hemman Skånmarken om ä/s mtl. I detta hemman ingingo
ej några odlade lägenheter.
Den 23 november 1829 avgjordes skattläggningsärendet av kammarkollegium.
Hemmanet beräknades omfatta 1,405 tnl. 14,125 kpl. fullgod skog samt
mossar uppskattade till 6 tnl. 23,251 kpl. fullgod mark eller tillhopa 1,412 tnl.
5,376 kpl. Härifrån skulle avgå fäbodarnas skogsbehov med 54 tnl., varefter
återstode 1,358 tnl. 5,376 kpl. fullgod mark, som efter beräkning av 1,200 tnl.
per mantal svarade emot 1 fs mtl. Men enär fäboddelägarna å skogen ägde oinskränkt
mulbetesrätt, ansåg kollegium skäligt nedsätta mantalet till 1 Vso mtl.
Någon kronotionde fann kollegium ej kunna åsättas hemmanet, enär detsamma
saknade såväl åker som äng. Genom kammarkollegii skattebrev den 24 maj
1830 försåldes därpå hemmanet till ägarna av Vikmanshytte och Turbo bruk
och dessa bruks framtida innehavare.
Rörande dispositionen av den fäboddelägarna tilldelade skogsavräkningen
om 54 tunnland träffades den 14 april 1830 emellan bruksägaren och fäboddelägarna
överenskommelse, att någon utbrytning av skog för fäboddelägarna
icke skulle ske, därest dessa finge »hädanefter som hittills övligt varit» å skogen
taga sitt behov av byggnadsvirke för »de nödiga husens byggande och underhållande
samt stängsels fång till vallarnas hägnande jämte vedbrand». Och
skulle bruksägaren på dessa villkor för alla tider övertaga nyttjande- och dispositionsrätten
av de för fäbodarna anslagna 54 tnl. skogsmark. Avhandlingen
därom ingavs till 1831 års vårting med häradsrätten i Hedemora socken. Och
stadfästes densamma av häradsrätten den 7 oktober 1831.»
Av denna utredning framgår med all tydlighet, att i detta fall är
äganderättsfrågan lagligen avgjord och hovrättens 1755 fastställda dom ej
överklagad. Vidare framgår, att Skånmarken förklarats av ålder hava
varit en kronalimänning och att »invid och omkring dessa byar ostridigt
funnits a v vittrad byaskog».
De av motionären anförda fallen från Bollnäs socken, där sockueraännen
återfått skogar, som upplåtits till Katrinebergs och Svartnäs bruk,
äro icke heller analoga med fallet Skånmarken. I fråga om Katrineberg
förklarade ägodelningsrätten 1838, att Katrineberg icke hade äganderätt
till nämnda skog, vilket ock genom utslag fastställdes av Kungl. Maj:t
1839; och i fråga om Svartnäs är att märka, att Bollnäs socknemän
gjorde sina anspråk gällande innan Svartnäs bruk 1869 genom skatteköp
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
5
erhållit äganderätten till övriga för brukets räkning upplåtna skogar, och
att skogar å Bollnäs allmänning sålunda icke genom skatteköp blivit till
bruket försålda.
Då för övrigt motionen synes vara byggd på antaganden och då
exemplet i fråga om Skånmarken ej är ägnat att tala för att dessa antaganden
kunna styrkas samt då, såsom redan påpekats, den av andra
lagutskottet tillstyrkta motionen kan sägas i viss mån beröra även dessa
förhållanden, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion, nr 313, icke må till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 maj 1920.
o
A utskottets vägnar:
OSCAR CARLSTRÖM.
Närvarande: herrar Carlström, Slintning, Karlsson i Väta*, Svensson i Långelanda, Johansson
i Häaslås*, Ryberg, Ericsson i Malmö, Edsbäcker* och Olsson i Mora.
•Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Olsson i Mora.
Reservation
Bihang till''riksdagens protokoll 19,90. V) sand. 4 avd. 13 käft. (Nr 16.)
9
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.