Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående bondebefolkningens rätt till kreatursbete å renbeteslanden i fjälltrakterna.

1920-03-05 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1920:3, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående bondebefolkningens rätt till kreatursbete å renbeteslanden i fjälltrakterna.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

3

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars kl. */2 3 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 3

i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående bondebefolkningens rätt till kreatursbete

å renbeteslanden i fjälltrakterna.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 265, har herr Yiklund i O viken hemställt, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, »att Kungl. Maj:t i

samband med den pågående allmänna revisionen av de bestämmelser, som

reglera lapparnas förhållanden inom riket, även måtte utreda, huruvida

icke i och för fäbodsystemets vidmakthållande i vissa delar av riket rätten

till kreatursbete å renbeteslanden i våra fjälltrakter bör till bondebefolkningen

upplåtas i vidsträcktare grad och under mer betryggande former

än hittills skett».

I fråga om motiveringen hänvisar utskottet till motionen.

Såsom synes omfattar denna motionärens hemställan tvenne momenter,

nämligen dels att rätten till kreatursbete å renbeteslanden i våra fjälltrakter

må till den bofasta befolkningen upplåtas i vidsträcktare grad än

hittills, dels ock att denna upplåtelse med avseende på tiden må ske under

mer betryggande former.

För att kunna rätt bedöma innebörden av motionärens yrkande kar

det synts utskottet lämpligt att erinra om några data rörande uppkomsten

av de nuvarande renbeteslanden i Jämtlands län. Av det kommittébetänkande,

som ligger till grund för 1898 års lag om de svenska lapparnes rätt

till renbete i Sverige, lcan inhämtas, huru stora svårigheter det erbjuder att

kunna fullt rättvist ordna förhållandena mellan den bofasta befolkningen och

lapparne. Särskilt i Jämtlands fjälltrakter hade det visat sig, att de ren
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

betesland, som vid avvittringen omkring mitten av 1800-talet upplåtits åt

lapparne, voro till sin omfattning för knappa för lapparnes betesbehov under

sommaren och till sitt läge olämpliga, söndersplittrade som de voro av enskildes

ägor, vilka delvis voro djupt inkilade i och till och med alldeles

inneslutna inom renbetesfjällens områden. Redan vid utarbetandet av

1886 års lagförslag ifrågasattes därför en utvidgning av renbetesfjallen.

För att få rådrum för en dylik utvidgning beslöts också vid lagens utfärdande,

att den för Jämtlands län skulle träda i kraft först den 1 januari

1889, d. v. s. två år senare än i Västerbottens och Norrbottens län.

Under sommaren 1886 verkställdes inom Jämtlands län undersökning

angående den enskilde tillhöriga mark, som för detta ändamål borde förvärvas.

Samtidigt föranstaltades en undersökning av skogstillgången å

renbetesfj allen i syfte att utreda, huruvida genom försäljning av skog

medel till inköp av dylik mark kunde erhållas. Dessa undersökningar ha

haft till resultat, att Kungl. Maj:t med riksdagens medgivande för medel

som erhållits genom skogsavverkning å renbetesfj ällen i Jämtlands län

förvärvat flere tusentals hektar markområden, vilka tillagts renbeteslanden

i syfte att trygga lappbefolkningens existensmöjligheter och på samma

gång göra slut på de olägenheter den bofasta befolkningen haft av

renarnas åverkan, varigenom förut stridigheter och osämja uppstått.

Då sålunda genom dessa åtgärder lapparne fått sig tillerkänt ett mera

avskilt område, är det givetvis en ytterst grannlaga fråga, i vad mån inägor,

slåtter och fäbodlägenheter fortfarande böra upplåtas å avvittrat eller

inköpt område å renbetesfjällen. Enligt 1896 års kommittéförslag skulle

den bofasta befolkningen alltjämt som förut efter prövning av Konungens

befallningskavande och efter lapparnes hörande få arrendera bete, slåtter

och inägor. Och varken i den kungl. prop. till 1898 års riksdag eller

i lagutskottets ursprungliga betänkande i ämnet förekom det tillägg, mot

vilket motionären vänder sig, nämligen stadgandet, att, då fråga är om

upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, lapparne därtill måste ha lämnat

sitt samtycke. Detta tillägg framfördes i ett enskilt yrkande vid förhandlingarna

i andra kammaren, som godkände detsamma. Genom sammanjämkning

blev det sedan riksdagens beslut.

Utskottet håller för sin del före, att detta tillägg kommit till mera

så att säga genom en tillfällig känslostämning än efter moget övervägande.

Det vill också synas utskottet, som om frågan om fäbodsystemet icke blivit

tillräckligt uppmärksammad vare sig av 1896 års kommitté eller av riksdagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 3. 5

I det förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1

juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete, vilket av Kungl.

Maj:t förelädes 1917 års riksdag, var emellertid ifrågavarande tillägg uteslutet.

I den kungl. prop. säges härom bl. a. följande:

»Nämnda villkor har visat sig medföra svårigheter. Dels är det i

viss mån otydligt, vilka lappar det är, som skola i varje särskilt fall lämna

sitt samtycke, och huruvida från dem fordras enhälligt medgivande eller

allenast ett med något slags röstövervikt fattat beslut, dels kan det förväntas,

att lappar av bristande insikt eller eljest utan giltiga grunder

stundom skola motsätta sig en upplåtelse, som i själva verket ej länder

dem till förfång utan tvärt om till nytta på samma gång som den ur

andra synpunkter är önskvärd. — — — Nödig garanti mot upplåtelser,

som lända till förfång för lapparna, torde stå att vinna genom föreskrift,

att de i detta fall, likasom enligt 31 § redan gäller beträffande upplåtelse

av jakt eller fiske å deras områden, skola höras innan upplåtelse

sker.»

Kungl. Maj:ts förslag, som förordades av lagutskottet, blev emellertid

icke i denna punkt av riksdagen godkänt. I stället antog riksdagen en

av herr Lindhagen avgiven reservation, i vilken flere av lagförslagets paragrafer,

däribland § 31, i skrivelse till Kungl. Maj:t anbefalldes till ytterligare

utredning genom den kommission, som redan då var påtänkt, och som

nu är tillsatt, den s. k. lappkommissionen. Man kan sålunda säga, att denna

fråga redan hänskjutits till utredning, ett förhållande, som motionären

synes ha förbisett. Utskottet har också inhämtat, att motionärens yrkande

i denna punkt kommer att upptagas till behandling av lappkommissionen.

Vad åter angår motionärens yrkande, att upplåtelserätten skulle givas

under mera betryggande former, t. ex. för en tid av 25 ä 30 år, kan

utskottet icke gärna biträda motionärens åsikt. Visserligen är det sant,

att bofasta å dessa avvittrade och för utvidgning av renbetesfjällen inköpta

områden genom arrende av kronan nu »inneha fäbodlott», men att detta

skulle kunna betecknas som något slags sedvanerätt kan utskottet icke

finna. Och att nu i lag fastslå, »att den bonde, som innehar fäbodlott

å kronans renbetesland eller annars haft sedvanerätt till sådan, skulle i

okvald besittning få inneha denna både för sig och sina efterkommande

på samma gård, så länge husen där, stängsel och vall underhölles i försvarligt

skick», synes utskottet vara ett alltför stort intrång på lapparnes

rätt till sina områden. Dessutom står det Konungens befallningshavande

fritt att även på längre tid än, såsom motionären säger, 5 ä 6 år lämna

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 saml. 4 avd. 2 käft. (Nr 2—3.) 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

upplåtelse, där så kan anses lämpligt. För övrigt torde lappkommissionen

även komma att ägna denna fråga sin uppmärksamhet.

På grund av vad som ovan anförts får utskottet hemställa,

att föreliggande motion, nr 265, icke må till

någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1920.

På utskottets vägnar:

OSCAR CARLSTRÖM.

Närvarande: herrar Carlström, Karlsson i Stockholm, Sundling, Svensson i Eångelanda,

Karlsson i Vätö, Johansson i Hässlås, Ryberg *, Bergström i Bäckland, Ericsson i Malmö och

Schill.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.