Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 11 juli 1919 om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.
1920-05-11 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1920:31, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 11 juli 1919 om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1920 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående fortsatt
tillämpning av förordningen den 11 juli 1919 om
utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera
lyxvaror. (l:a avd.)
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, Wijk, K. A. Nilson, Wohlin,
Boman, Rosén, Holmström, Jonsson i Hökhult, Bergman, P. Albert
Bergström, Björnsson, Björkman, Bökelund, Jönsson i Fridhill, Viklund
i Oviken, Lithander och Björklund.
I en den 23 januari 1920 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 47, har Kungl. Maj:t, under åberopande av vid
propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen antaga följande
Förslag
till
Förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 11 juli 1919 om åtgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket
av pärlor med flera lyxvaror.
Härigenom förordnas, att förordningen den 11 juli 1919 om utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller
införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror skall äga fortsatt tillämpning
till utgången av år 1921.
Bihang till riksdagens protokoll 1920■ 7 samt. 23 höft. (Nr 31.)
1
Frågans behandling
vid
1919 års
riksdag.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
Med en till 1919 års riksdag avgiven proposition, nr 251, framlade
Kungl. Maj:t förslag till förordning om utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av
pärlor med flera lyxvaror. Förslaget upptog icke någon begränsning
av förordningens giltighetstid. I motiveringen till propositionen meddelade
departementschefen, att sådana lyxföremål, varom fråga vore,
under år 1917 gjorts till föremål för särskild beskattning i Danmark
och Norge, och lämnade departementschefen en redogörelse för lagstiftningen
i omförmälda båda länder. I betänkande, nr 46, med anledning
av sistnämnda proposition påpekade bevillningsutskottet, att det av Kungl.
Maj:t framlagda författningsförslaget i flera viktiga hänseenden avveke
från de i Danmark och Norge gällande bestämmelserna, och meddelade
utskottet, att, sedan under utskottets förberedande behandling av frågan
anmärkts att de danska och norska bestämmelserna i flera hänseenden
syntes vara att föredraga framför de av Kungl. Maj:t föreslagna, utskottet
låtit utarbeta ett författningsförslag, som i väsentliga punkter
överensstämde med lagstiftningen i Danmark och Norge och enligt
vilket förordningens giltighetstid skulle sträcka sig endast till utgången
av år 1920.
Utskottet fann sig emellertid i frågans dåvarande läge icke kunna
förorda till antagande något förslag till lagstiftning i ämnet. Detta
berodde, förklarade utskottet, på vissa enligt utskottets mening avgörande
invändningar, som framförts inom utskottet och vilka träffade
icke blott det med propositionen framlagda uran även det omarbetade
förslaget. Härom anförde utskottet:
»Det har anmärkts, att kontrollen över stämpelpliktens fullgörande icke kan
bliva effektiv. Även om man anser sig kunna utgå från, att försäljare av guldsmedsvaror
i öppen bod komme att i stort sett ställa sig till efterrättelse de bestämmelser,
som kunde komma att utfärdas, återstår dock dels importen och dels
handeln man och man emellan. Det synes ligga i öppen dag, att skattskyldighetens
fullgörande, då skattepliktiga varor, särskilt de dyrbaraste bland dem, pärlor och
ädla stenar, medföras från utlandet, måste bliva med de föreslagna bestämmelserna
fullständigt beroende av de resandes pliktkänsla. Härvid vill utskottet erinra, att
enligt gällande tulltaxa oinfattade äkta pärlor liksom oinfattade ädelstenar äro tullfria,
vilket icke synes kunna hava någon annan grund än den insedda omöjligheten
att åstadkomma effektiv kontroll. Vidare lär — enligt vad som upplysts bland
annat i en från Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund till bevillningsutskottet i
anledning av den föreliggande propositionen ställd skrift — underhandsförsäljning
av dyrbara smycken och pärlor särskilt genom utländska affärsmän hava under
kristiden utvecklat sig till avsevärd omfattning. Införandet av ifrågavarande stämpelskatt
skulle nu otvivelaktigt verka uppmuntrande på underhandsförsäljningen,
vilken synes vara oåtkomlig för varje kontroll enligt de ifrågasatta bestämmelserna
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
och vilken ytterligare kunde draga fördel av den nyss antydda möjligheten att utan
stämpels erläggande införa varor från utlandet. I den mån försäljning, som bedrives
av mindre nogräknade personer, komme att gynnas, skulle den lojala handelns
intressen trädas för nära. Givetvis skulle även det finansiella resultatet av
beskattningen i hög grad äventyras, om en kanske betydande del av handeln med
skattepliktiga varor undandroges beskattning. Indirekt skulle lagstiftningens fiskaliska
syfte motarbetas därigenom att de lojala yrkesutövarnas skattepliktiga inkomster
minskades.»
Med förklarande att bevillningsutskottet väl insåge svårigheterna
att på ett sådant område, som här vore i fråga, åstadkomma en effektiv
skattelagstiftning, stannade utskottet sålunda vid att hemställa, att Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet icke måtte av riksdagen bifallas.
Uti en vid betänkandet fogad reservation hemställdes, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Majrts med propositionen nr 251 framlagda
författningsförslag icke kunnat oförändrat bifallas, måtte antaga ovan omförmälda
omarbetade förslag till förordning om utgörande av en särskild
stämpelavift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor
med flera lyxvaror.
Vid frågans behandling i riksdagen fattade kamrarna skiljaktiga
beslut, i det att första kammaren biföll vad utskottet hemställt, varemot
andra kammaren, med avslag å utskottets hemställan, biföll den vid betänkandet
fogade reservationen.
Vid frågans avgörande medelst gemensam omröstning beslöt riksdagen
med 187 röster mot 104 att antaga det omarbetade förslaget
till förordning i ämnet. I överensstämmelse med riksdagens sålunda fattade
beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 11 juli 1919 förordning om utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror. Nämnda förordning trädde
i kraft den 1 september 1919 och gäller till utgången av år 1920.
Den nu föreliggande propositionen avser förordningens fortsatta Propositionen.
tillämpning till utgången av år 1921.
Innan utskottet redogör för de av chefen för finansdepartementet
härför anförda skäl, torde utskottet få något belysa den statsfinansiella
betydelse, som tillmätts ifrågavarande stämpelskatt.
Uti bevillningsutskottets betänkande till 1919 års lagtima riksdag,
nr 72, angående beräkning av bevillningarna för år 1920, anförde utskottet,
att, bland annat, inkomstökningen genom beskattningen av pärlor
och vissa andra lyxvaror icke syntes kunna vara av någon större betydelse,
då det gällde att fastställa slutsumman för inkomsttiteln stämpelmedel.
Utskottet hade därför ansett sig kunna bortse härifrån vid be
-
Utskottet.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
räkningen av stämpelmedlens slutsumma. Enahanda ståndpunkt har
statskontoret intagit i sin skrivelse den 13 december 1919 med inkomstberäkning
för år 1921.
Då chefen för finansdepartementet den 7 januari 1920 föredrog
förslag till finansplan för år 1921, förklarade sig departementschefen,
som uppförde stämpelmedlen med av statskontoret föreslaget belopp,
utgå ifrån, bland annat, att lyxstämpelavgiften enligt ovannämnda förordning
den 11 juli 1919 komme att bibehållas under år 1921; och anförde
departementschefen vidare:
»Vad angår intäkten av denna stämpelavgift, vilken statskontoret säger sig
icke hava tagit i beräkning, tillåter jag mig meddela, att enligt vad jag från generalpoststyrelsen
inhämtat, intill utgången av nästlidna december försålts lyxstämplar
för 79,600 kronor. Den nya stämpelavgiften har varit i tillämpning sedan den 1
september 1919. Emellertid hava, enligt vad jag på förekommen anledning gjort
mig underrättad om, vederbörande länsstyrelser i flera län försummat att i tid
vidtaga åtgärd för utseende av tillsyningsman; i vissa fall har åtgärden fördröjts
till in i november. Kontrollen har alltså under den första tidens tillämpning varit
bristfällig. Med hänsyn härtill är ovan angivna siffra icke en fullt tillförlitlig utgångspunkt
för beräkning av skatteintäkten. Närmast synes den peka mot en årsintäkt
av omkring 300,000 kronor. Någon anledning att med förslagsvis detta
belopp höja stämpelmedlen i budgeten synes mig ej föreligga, då andra och betydligt
viktigare faktorer äro tämligen osäkra.»
Till ovannämnda statsrådsprotokoll för den 23 januari 1920, vilket
innehåller motiveringen till den föreliggande propositionen, bär departementschefen,
under erinran om den nyss återgivna uppgiften rörande
inkomsten av denna stämpelavgift, inskränkt sig till att dels såsom sin
mening uttala, att den avsedda skattekällan även i fortsättningen borde
utnyttjas, dels ock påpeka, att under den korta tid, förordningen i fråga
varit i tillämpning, någon större erfarenhet rörande bestämmelsernas
verkningar i olika hänseenden givetvis icke kunnat vinnas. I betraktande
härav hade departementschefen ansett sig för det dåvarande böra
stanna vid att tillstyrka, att förordningen i oförändrat skick erhölle förlängd
giltighet under ytterligare ett år eller till utgången av år 1921.
Chefen för finansdepartementet har sålunda icke ansett sig kunna
tillmäta den hittills vunna erfarenheten rörande den ifrågavarande stämpelbeskattningens
verkningar i olika hänseenden avgörande betydelse för
lyxstämpelns definitiva införlivande med vårt skattesystem. Departementschefen
synes i stället anse, att den korta tid, förordningen varit i
kraft, icke varit tillräcklig för att därpå grunda ett bestämt omdöme
om dess lämplighet. I överensstämmelse med en sådan uppfattning har
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31. 5
departementschefen ifrågasatt och Kungl. Maj:t föreslagit endast ett års
ytterligare giltighet för den ifrågavarande förordningen.
Utskottet har sökt erhålla uppgifter om beloppet av försålda lyxstämplar
efter den 1 januari 1920. Från generalpoststyrelsens sida har
emellertid meddelats, att utan ett omfattande utredningsarbete endast
den uppgiften kunde för närvarande meddelas, att till postkontoren utsänts
under tiden från innevarande års början till och med den 3 nästlidna
april lyxstämplar till belopp av 39,300 kronor.
I 12 § av ovannämnda nu gällande förordning stadgas, att tillsyn
över efterlevnad av förordningens föreskrifter tillkommer överståthållarämbetet
och länsstyrelserna, att tillsynen utövas genom särskilda tillsyningsman
samt att tillsyningsmännen äga uppbära dels särskilt arvode,
som på förslag av överståthållarämbetet och länsstyrelserna fastställes
av Kungl. Maj:t, dels ock vid resor i och för uppdragets fullgörande
resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande
resereglemente. Utskottet har under hand i finansdepartementet inhämtat,
att förslag i fråga om särskilda arvoden för tillsyningsmännen
icke ännu inkommit från alla vederbörande myndigheter, vårföre några
arvoden ännu icke blivit av Kungl. Maj:t fastställda. Enligt en från
nämnda departement överlämnad promemoria, dagtecknad den 16 april
1920, hade förslag till arvoden åt tillsyningsmän enligt nämnda paragraf
inkommit från 11 länsstyrelser, vilka föreslagit arvodessummor å
inalles 5,175 kronor för år.
Vidare bär utskottet mottagit skrifter från två av de största juvelerarfirmorna
i Stockholm. I dessa inlagor meddelas, att den lojala
handeln med juveler och andra smycken, vilka äro föremål för lyxskatt,
gått väsentligt tillbaka under den tid förordningen varit i kraft, och
uttalas den uppfattningen, att ifrågavarande beskattning varit en starkt
bidragande orsak härtill, såtillvida som densamma varit ägnad att uppmuntra
dels inköp från sådana främmande länder, där motsvarande
beskattning ej förekommer, dels underhandsförsäljning av utländska
affärsmän eller andra utländska innehavare av smycken. I bägge de
senare fallen hade statsverket gått miste om den påräknade stämpelskatten.
I fråga om bedömandet av det hittills vunna finansiella resultatet
av lyxstämpelbeskattningen har från juvelerarhåll framhållits, hurusom
den största omsättningen av ifrågavarande artiklar förekomme under
tiden närmast före jul samt att därjämte vårmånaderna plägade kännetecknas
av god köplust. Under övriga delar av året vore omsättningen
merendels obetydlig.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
För egen del bär utskottet funnit, att i belysning av de senast
återgivna meddelandena de tillgängliga uppgifterna angående försäljning
eller utlämning av lyxstämplar icke kunna anses giva stöd åt departementschefens
sannolikhetsberäkning av en årlig avkastning å 300,000
kronor. Tager man tillika i beaktande de ganska avsevärda kostnader,
däri inbegripna även ersättningar enligt resereglementet, som kontrollen
över författningens efterlevnad synes komma att draga, torde nettoinkomsten
av ifrågavarande stämpelskatt komma att stanna vid väsentligt
lägre årsbelopp än det nyss nämnda.
De av bevillningsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag uttalade
farhågorna beträffande verkningarna av denna stämpelskatt synas
hava blivit i hög grad besannade. Nedgången i juvelerarnas omsättning
har visserligen sannolikt i första hand sin grund i nedåtgående
konjunkturer. Men det torde näppeligen kunna betvivlas, att den icke
obetydligt ökade kostnad, som denna stämpelskatt föranleder, i förening
med de olägenheter för köpare, som kontrollföreskrifternas iakttagande
innebär, måste i sin mån bidraga till att leda handeln med ifrågavarande
artiklar in på sådana vägar, där beskattningen undgås. Då
det torde vara otänkbart att kunna åstadkomma en kontroll som omöjliggör
anlitandet av sådana smygvägar och då det givetvis ligger i
statens intresse såväl ur fiskalisk som ur allmän rättssynpunkt att befrämja
den lojala handeln, av vars avkastning staten har att påräkna
en skatteinkomst, som vid den illojala handeln säkerligen i de allra
flesta fall icke inflyter, så har utskottet för sin del ansett, att olägenheterna
med den ifrågavarande beskattningsformen äro så påtagliga,
att de icke kunna anses uppvägas av den skäligen obetydliga och osäkra
inkomsten av lyxstämplarnas försäljning.
På nu anförda skäl får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 47,
med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 11 juli 1919 om utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte
eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror
icke måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 11 maj 1920.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
7
Reservationer:
av herrar K. A. Nilson, Rosén, Holmström, P. Albert Bergström,
Björnsson, Björkman, Jönsson i Fridhill, Viklund i Oviken och Björklund,
som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Majrts förevarande proposition, nr 47,
måtte av riksdagen bifallas; samt
av herr Wolilin, som anfört:
»Den under de senaste åren starkt tilltagande konsumtionen inom
riket av lyxvaror borde enligt mitt förmenande långt före detta hava
föranlett lämpliga åtgärder från statsmakternas sida. Större intresse för
denna '' fråga synes mig emellertid icke hava förefunnits. Sålunda har
innevarande riksdag på hemställan av bevillningsutskottets majoritet avslagit
väckt motion om åtgärder för hämmande av importen till riket
av lyxvaror och umbärliga varor, vilken import under år 1919 uppgick
till ett värde av över 1/1 miljard kronor. Frågan om införandet av en
omsättningsskatt vid handel med lyxvaror har på sin tid varit föremål
för överväganden inom finansdepartementet, vilka emellertid endast resulterat
i den nu föreliggande förordningen. Sådan omsättningsskatt å
lyxvaror lärer emellertid i ganska vidsträckt omfattning hava införts i
vissa av Amerikas Förenta Stater och uppgives i ekonomiska korrespondenser
hava rätt väl fyllt sitt ändamål.
Förevarande förordning har visserligen icke någon stor betydelse,
men den innebär dock ett steg i rätt riktning, vilket man skulle önska
se efterföljt av utvidgad beskattning av lyxföremål, om ock eventuellt
lagd efter rationellare grunder. Ett upphävande av förordningen kan
icke främja intresset för dessa strävanden på beskattningsområdet. Då
jag därtill icke kan tillerkänna avgörande betydelse åt utskottets skäl
för avstyrkande av förordningens prolongation, reserverar jag mig mot
utskottets hemställan och yrkar bifall till Kungl. Maj:ds föreliggande
proposition nr 47.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:248 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 11 juli 1919 om s. 15 i texten