Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad pensionering för underofficerare jämte vederlikar, som efter uppnådd pensionsålder avgått från tjänsten före 1918.
1920-05-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1920:54, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad pensionering för underofficerare jämte vederlikar, som efter uppnådd pensionsålder avgått från tjänsten före 1918.
Dokumentets text
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Nr 54.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förbättrad pensionering för underofficerare
jämte vederlikar, som efter uppnådd pensionsålder
avgått från tjänsten före 1918.
I en inom andra kammaren av herrar Leander, Lindvall och Jeppsson
väckt motion, nr 115, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling,
hemställes, »det riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag fortast möjligt angående förbättrad pensionering
för de underofficerare vid armén och marinen jämte vederlikar,
som efter uppnådd pensionsålder avgått från tjänsten före 1918 och därför
icke kommit i åtnjutande av den pensionsförhöjning, som beslutats av
1919 års lagtima riksdag.»
Till stöd för denna framställning hava motionärerna anfört följande:
»Sedan penningen förlorat omkring hälften eller kanske rättare två tredjedelar
av sitt realvärde, ha lönerna, vad angår såväl statens tjänstemän som arbetare och
befattningshavare i enskild tjänst, måst höjas och i mer eller mindre grad följa med den
utveckling, tiden tagit. Sålunda ha de personalgrupper, som ännu befinna sig i full
arbetskraft eller fortfarande inneha sina befattningar, lyckats att åtminstone något så
när förskaffa sig kompensation för penningvärdets.. fall. Men värre är det för de
gamla, mer eller mindre orkeslösa pensionärerna. Över dem vilar alltfort dyrtidens
tryck med en hårdhet, som blott i ringa grad mildrats av de icke synnerligen stora
dyrtidstilläggen på deras i allmänhet ganska små pensioner.
Sämst bland alla statens pensionärer torde de gamla militärerna ha det. Nödvändigheten
av ett bättre ordnande av deras pensionsförhållanden har varit klart insedd
i många år, och redan 1910 tillsattes en kommitté för att utreda frågan och
framlägga förslag rörande densamma. Emellertid dröjde det ända till 1919 års lagtima
riksdag, innan officerare och underofficerare sågo sina länge närda förhoppningar
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
7
uppfyllda. Då löstes deras pensionsfråga åtminstone provisoriskt på ett för dem ganska
tillfredsställande sätt, alldenstund många av dem erhöllo erhöllo en förhöjning av
pensionen med 100 procent eller däröver.
Emellertid gäller denna förhöjning endast dem, som från och med 1919 och
sedermera ingå i pensionsåldern. "Vad angår de under år 1918 pensionerade, tillerkändes
dessa hälften av de belopp, som komma de förstnämnda till del. Men alla,
som avgått med pension före 1918, få nöja sig med de ganska blygsamma summor,
som huvudsakligen vila på den pensionsreglering för militärer, som ägde rum 1876
eller för mera än 40 år sedan.
I synnerhet äro underofficerarnas inom sistnämnda kategori pensioner osedvanligt
små. En fanjunkare i högsta lönegraden t. ex. uppbär — bortsett från de na
utgående dyrtidstilläggen — endast 1,000 kronor i pension. Den i samma grad, som
äger förmånen att komma i åtnjutande av den i fjol beslutade förhöjningen, uppbär
däremot i årlig pension 2,250 kronor eller med det dyrtidstillägg, som för närvarande
utgår, 3,600 kronor.
Med den ökning från eu tjänstgöringstid på i genomsnitt 70 dagar per år, som
en fanjunkare på 70- å 80-talet hade att prestera, till att från och med 1908 omfatta
årets alla dagar, ha naturligtvis hans avlöningsförmåner måst i någon mån höjas.
Men denna höjning har skett under allehanda benämningar såsom dagavlöning, hyresbidrag,
ved och lyse m. m., varemot själva lönen, som ligger till grund för pensionen,
behållits i det närmaste oförändrad. Sålunda hade en fanjunkare år 1917 i lön kronor
1,200, i dagavlöning kronor 2:50 per dag eller kronor 912:20, i hyresbidrag
kronor 240 och till ved och lyse kronor 130 eller tillhopa kronor 2,482:50 per år
samt i pension därå, som redan nämnts, 1,000 kronor eller endast 40,3 procent på
sina inkomster.
Att här berörda militära pensionstagare äro synnerligen vanlottade i jämförelse
med dem, som innehaft civil tjänst, är uppenbart. Hur önskligt det än vore att
kunna förbättra pensionerna för alla för detta statstjänare, måste man dock ställa de
gamla underofficerarna i främsta rummet och förnämligast tänka på dem, då statens
finanser icke anses medgiva, att pensionerna höjas för alla. I Karlskrona t. ex. gå
icke få pensionerade sjöuuderofficerare omkring med såg och yxa för att genom sågning
och huggning av ved tjäna sig en slant och sålunda hjälpa upp sin klena ekonomiska
ställning. Långt ifrån alltid lyckas de erhålla dylikt arbete, men där de lyckas,
bli de lika glada, som om de erkölle penningarna gratis.
Det skall icke bestridas, att jämväl de officerare, som avgått före 1918, vore i
behov av pensionsförhöjning. Dock ställer sig pensionsbeloppet i förhållande till deras
åtnjutna aflöningsförmåner något gynnsammare för dem än för underofficerarne. En
kapten t. ex., som år 1917 åtnjöt en avlöning av 5,260 kronor, uppbär därå 2,720
kronor i pension eller 51,7 procent, vartill ju nu kommer dyrtidstillägg. På grund av
den ekonomiska ställningen våga vi alltså icke ifrågasätta förhöjda pensioner för alla
de militärer, som avgått före 1918, utan endast för underofficerarne.
Det kan ju synas betänkligt att med hänsyn till de redan uppskruvade statsutgifterna
begära ökning av pensionerna ens för de senare. Dock torde summan bärför
icke behöva bli avskräckande stor, även om pensionsbeloppen skulle sättas till de av
1919 års riksdag bestämda för dem, som avgå frun och med nämnda år. Anser man
sig böra staima vid de belopp, som utgå till dem, vilka gått i pension 1918, blir givetvis
summan ännu mindre. Observeras bör, att det här icke är fråga om några per
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Utskottet.
mauenta utgifter utan endast om tillfälliga. Allt eftersom antalet pensionärer på
grund av dödsfall minskas, minskas även utgifterna för deras pensionering för att efter
hand alldeles upphöra.»
Såsom i motionen erinras, genomfördes vid 1919 års riksdag pensionsförbättring
för viss personal vid armén och marinen. Denna pensionsförbättring
utgår i huvudsaklig överensstämmelse med ett av arméns och
marinens avlöningssakkunniga i betänkande den 14 februari 1919 avgivet
förslag. Vid ärendets behandling framhölls särskilt, hurusom arméns och
marinens personal varit i pensionsavseende betydligt sämre tillgodosedd än
i allmänhet statens civila tjänstinnehavare. Det må erinras, att berörda
förslag stod i nära samband med den för 1918 års lagtima riksdag framlagda
planen till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén
och marinen samt med riksdagens därpå grundade beslut rörande tillfällig
löneförbättring för samma personal. Härav syntes ock böra följa, att pensionsförbättring
icke borde tillkomma annan personal än den, som kommit
i åtnjutande av tillfällig löneförbättring d. v. s. i första hand personal,
som under någotdera åren 1918 eller 1919 avgått eller avginge med
pension. Det framhölls emellertid vidare, att, därest de föreslagna grunderna
för pensionsförbättringen omedelbart komme till full tillämpning,
en alltför skarp motsättning skulle uppstå mellan pensionsbeloppen till beställningshavare,
som avgått under år 1917, och till dem, som avgått under
den närmaste tiden därefter. För att åtminstone i någon mån mildra
övergången till tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna, förordades
därför, att pensionsförbättringen för beställningshavare, som avgått under
år 1918 eller vid slutet av samma år, skulle begränsas till hälften av de belopp,
som enligt nämnda bestämmelser eljest skolat utgå. Såsom ett ytterligare
skäl för detta förslag anfördes, att åtminstone de beställningshavare,
som avgått under förra delen av år 1918 och vilka icke förrän
efter avgången från tjänsten fått uppbära någon tillfällig löneförbättring,
knappast kunnat hava grundad förhoppning att överhuvudtaget komma i
åtnjutande av någon pensionsförbättring.
I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag beslöt riksdagen, att
den, som avgått från tjänsten under år 1918 eller vid slutet av samma
år, skulle åtnjuta pensionsförbättring med hälften av det belopp, som enligt
de fastslagna pensioneringsgrunderna eljest skolat tillkomma honom.
Ett inom riksdagen väckt förslag, att den ifrågasatta pensionsförbättringen
skulle med viss angiven procent tillkomma jämväl dem, som avgått
under åren 1914 — 1917, blev av riksdagen avslaget.
Enligt vad utskottet inhämtat, hava före år 1918 pensionerade underofficerare
och vederlikar vid marinen i skrivelse den 21 och den 29 oktober
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
9
1919 hos Kungl. Maj:t gjort framställning att från och med år 1920
komma i åtnjutande av pensionsförbättring med sådana belopp, att deras
pensionsförmåner bleve likställda med dem, som gällde för deras under
år 1919 pensionerade gelikar.
Häröver har direktionen över flottans pensionskassa den 30 december
1919 avgivit infordrat utlåtande och däri hemställt, att före 1918 års
ingång ur tjänsten med pension avgångna befattningshavare, såväl underofficerare
som andra, måtte tillerkännas pensionsförbättring med hälften
av de belopp, som enligt 1919 års kungörelse angående grunder för
pensionsförbättring för viss personal vid marinen, frånsett villkoret
om åtnjutande av tillfällig löneförbättring, skolat tillkomma befattningshavare,
därest han först efter 1919 års ingång avgått ur tjänsten.
Vidare hava på grund av remiss arméns och marinens avlöningssakkunniga
den 16 februari 1Ö20 avgivit underdånigt utlåtande i ärendet.
Bemälda sakkunniga hava i sitt berörda utlåtande till en början erinrat
om riksdagens beslut förlidet år angående pensionsförbättring och
grunderna därför. De sakkunniga framhålla härefter, att till grund för
nämnda pensionsförbättring lagts den dittills allmänt tillämpade grundsatsen,
att en pension borde stå i visst förhållande till den avlöning,
pensionstagaren åtnjöte närmast före sin avgång ur tjänst. I enlighet
härmed hava de sakkunniga ansett sig icke kunna tillstyrka det av sökandena
framlagda förslaget, att de underofficerare vid marinen, som avgått
ur tjänsten före år 1918 och alltså icke blivit delaktiga av den sistnämnda
år beslutade tillfälliga löneförbättringen, likväl skulle erhålla pensionsförbättring
med samma belopp som den personal, vilken avgått först
efter år 1918. Ett bifall till detta förslag skulle för övrigt leda till den
konsekvensen, att de pensionärer, som lämnat tjänsten före år 1918, skulle
komma i åtnjutande av sammanlagt högre pensionsförmåner än de, som
avgått under år 1918 och alltså enligt ovannämnda grunder erhållit endast
halv pensionsförbättring.
De sakkunniga erinra emellertid vidare, att arméns och marinens
personal i pensionsavseende vore betydligt sämre tillgodosedda än vad i
allmänhet vore fallet med statens civila tjänstinnehavare.
Härefter anföra de sakkunniga:
»Och det torde fortfarande icke kunna bestridas, att de militära pensionstagare,
som icke blivit delaktiga av den år 1919 beslutade pensionsförbättringen, åtnjuta
pensioner, som i förhållande till de rådande levnadskostnaderna äro synnerligen knappt
tillmätta, även om man tager hänsyn därtill, att den sedan år 1914 uppkomna prisstegringen
är avsedd att kompenseras genom de numera utgående dyrtidstilläggen,
vilka äro proportionsvis störst för de lägre pensionsbeloppen.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 8 samt. 39 höft. (Nr 53—54.)
2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Statsmakterna kava ock i en del fall medgivit utbetalande av understöd till vissa
grupper befattningshavare, vilkas peusioner ansetts otillräckliga. Så har t. ex. allt
sedan år 1908 å extra stat under tionde huvudtiteln varit uppfört ett förslagsanslag
för utdelande av tillfälliga uuderstöd åt avskedade underofficerare och vederlikar vid
armén, som före år 1902 erhållit avsked med pension från arméns pensionskassa eller
från allmänna indragningsstaten. Ett liknande anslag har från och med år 1914 varit
uppfört för utdelande av tillfälliga understöd åt f. d. förmän bland daglönare, sjukvaktare
och övriga daglönare vid marinen, vilka pensionerats enligt bestämmelser, äldre
än dem, som meddelats genom kungörelsen den 25 november 1910. Likartade anslag
finnas uppförda för tilldelande av understöd även åt vissa andra grupper av pensionärer.
1 de fall, som nu nämnts, gäller det dock pensionsbelopp, som äro synnerligen
låga — ovannämnda anslag för understöd åt underofficerare med vederlikar vid armén
avser t. ex. att bringa upp de sammanlagda pensions- och understödsbeloppen i vissa
fall till 300 kronor och i andra fall till högst 600 kronor. Vidare är i allmänhet
föreskrivet, att understöd frän berörda anslag icke må tilldelas annan än den, som
styrker sig vara i behövande omständigheter.
Beträffande en särskild grupp av pensionärer, har emellertid 1919 års lagtima
riksdag fattat ett beslut, som i viss mån avveke från nyssnämnda, i förevarande avseende
tillämpade grundsatser. Jämte det riksdagen, med bifall till Eders Kungl.
Maj:ts i proposition nr 336 därom framställda förslag, beslutat, att vissa pensions- och
ålderdomsunderstödsanstalter skulle ombildas till en statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl., har nämligen riksdagen bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att, med
iakttagande av vissa av riksdagen angivna synpunkter, för den nya anstalten utfärda
reglemente i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid propositionen fogat förslag.
Detta reglementsförslag upptager under kapitel IV ett övergångsstadgande, vilket berättigar
redan pensionerade lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor att erhålla
pensionsförbättring enligt sådana grunder, att för den, som före den 1 januari 1919
uppburit pension från folkskollärarnas pensionsinrättning eller före den 1 januari 1920
understöd från smäskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, pensionen skall för
tiden efter den 1 januari 1920 höjas med ett belopp, som med 300 kronor överstiger
hälften av pensionens eller understödets förutvarande belopp, dock att sålunda förhöjd
pension, om den tidigare utgått från pensionsinrättningen, icke må överstiga 1,800
kronor eller understiga 1,000 kronor och, om den tidigare utgått från ålderdomsunderstödsanstalten
icke må understiga 600 kronor. Dessa pensionstillägg skola utgå till
alla pensionstagare, som med hänsyn till förutvarande pensioneis storlek skulle kunna
därav komma i åtnjutande, en bestämmelse, som alltså avviker från ovannämnda i
liknande fäll förut i regel tillämpade princip, att tilliiggsunderstöd skola utgå endast
till dem, som styrkt sig vara i behövande omständigheter.
Hel pension utgick enligt de föreskrifter, som gällde före den 1 januari 1919, till
manlig folkskollärare med 1,013 kronor, men utgör enligt de nya bestämmelserna 2,250
kronor. En dylik tjänstinnehavare, som pensionerats före den 1 januari 1919, skulle
enligt nyssnämnda övergångsbestämmelse från och med den 1 januari 1920 åtnjuta
tilläggspension med sådant belopp, att hans sammanlagda pensionsförmåner skulle
komma att uppgå till 1,800 kronor. Hans författningsenligt bestämda minimiavlöning,
ålderstilläggen inberäknade men naturaförmåner och eventuellt utgående kommunalt
lönetillägg oberäknade, uppgick däremot till sammanlagt endast 1,350 kronor.
Till jämförelse härmed tillåta sig de sakkunniga nämna, att en flaggunderofficer
(underofficer av 1. graden), som avgått före år 1918, äger uppbära pension och fyll
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
11
nadspension med tillhopa 1,094 kronor 40 öre, medan enligt numera gällande bestämmelser
en dylik tjänsteinnehavare äger uppbära pensionsförbättring med sådant belopp,
att hans sammanlagda pensionsförmåner utgöra, om han avgått efter ingången av år
1919, 2,250 kronor och, därest han avgått under eller vid slutet av år 1918, 1,672
kronor 20 öre.»
Vad sålunda anförts och särskilt ovannämnda övergångsbestämmelse i
reglementet för den nya anstalten för pensionering av folkskollärare m. fl.
syntes de sakkunniga otvivelaktigt i viss mån kunna anses tala för vidtagande
av åtgärder för att förbättra pensionerna även för de underofficerare
med vederlikar, vilka icke blivit delaktiga av den år 1919 beslutade
pensionsförbättringen för dylik personal. Därest åtgärder i sådant syfte
skulle vidtagas, skulle emellertid krav på pensionsförbättring med lika berättigande
kunna framställas från talrika andra grupper av pensionärer,
som åtnjuta pension med vida lägre'' belopp än underofficerare, och härav
skulle för statsverket uppkomma konsekvenser i ekonomiskt avseende, vilka
de sakkunniga icke såge sig i stånd att överblicka. På grund härav
hava de sakkunniga, ehuru de måste erkänna det behjärtansvärda i den
gjorda framställningen, icke ansett sig för närvarande kunna framlägga
något förslag i förevarande avseende, och hava de alltså ej heller kunnat
tillstyrka ovan omförmälda, av direktionen över flottans pensionskassa i
dess i ärendet avgivna yttrande framställda förslag.
De sakkunniga hava slutligen anfört, att om Kungl. Maj:t ansåge åtgärder
böra vidtagas i framställningens syfte, frågan om förhöjning av
pensionerna för redan avgångna tjänstinnehavare syntes böra upptagas i
hela dess vidd och i ett sammanhang.
Här ovan omförmälda framställning från f. d. underofficerare m. fl.
är, enligt vad utskottet inhämtat, fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
Även utskottet är av den mening, att här ifrågavarande pensioner i
förhållande till nu rådande dyrtid äro alltför knappt tillmätta, men detsamma
är förhållandet med en mångfald andra pensioner. Krav på pensionsförbättring
kunna med samma berättigande framföras av en mängd
andra pensionärer, och torde detta såsom de sakkunniga erinrat kunna
leda till oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Det må i detta sammanhang
erinras, hurusom de dyrtidstillägg, vilka för närvarande utgå, just
äro avsedda att utgöra en kompensation för de höga prisförhållandena,
och det torde vara tämligen visst, att, så länge dessa förhållanden bestå
utan att en allmän pensionsreglering vidtages, dyrtidstillägg alltjämt komma
att beviljas. En dydik allmän pensionsreglering lärer ock vara av om
-
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
ständigheterna betingad och torde enligt utskottets mening icke böra
dröja allt för länge. Först synes emellertid en definitiv lönereglering
böra genomföras. Det finnes för övrigt åtskilligt, som tyder på, att en
dylik pensionsreglering anses böra äga rum. Sålunda framhåller chefen för
finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 31 december
1919, då löneregleringskommittén erhöll i uppdrag att verkställa
utredning beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid
statsdepartementen m. fl., att en sådan lönereglering givetvis måste återverka
på befattningshavarnas pensionsförhållanden, samt att det icke syntes
kunna undvikas, att jämväl det spörsmålet komme under övervägande,
huruvida och i vilken utsträckning motsvarande åtgärd borde vidtagas
beträffande pensioneringen.
Under sådana förhållanden och då man alltså lärer kunna förutsätta,
att frågan om en allmän pensionsreglering inom en ganska nära framtid
kommer att upptagas till behandling, har utskottet ansett sig för närvarande
böra avstyrka bifall till motionen.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion II: 115 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 maj 1920.
På bankoutskottets vägnar:
EMIL KRISTENSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit: av första kammaren: herrar
Gustafsson, Wickman, Lindley, Öhngren, Östberg, Johansson i Friggeråker, Rosling
och Bondeson samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafsson i Örebro, Jonsson i Gumboda,
Borg, B dbom, Olsson i Berg, Andersson i Milsmaden och Jensen.
Stockholm 1920, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
201515
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.