Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad pensionering för underofficerare jämte vederlikar, som efter uppnådd pensionsålder avgått från tjänsten före 1918.

1920-05-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1920:54, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad pensionering för underofficerare jämte vederlikar, som efter uppnådd pensionsålder avgått från tjänsten före 1918.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 54.

Nr 54.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående förbättrad pensionering för underofficerare

jämte vederlikar, som efter uppnådd pensionsålder

avgått från tjänsten före 1918.

I en inom andra kammaren av herrar Leander, Lindvall och Jeppsson

väckt motion, nr 115, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling,

hemställes, »det riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla

om utredning och förslag fortast möjligt angående förbättrad pensionering

för de underofficerare vid armén och marinen jämte vederlikar,

som efter uppnådd pensionsålder avgått från tjänsten före 1918 och därför

icke kommit i åtnjutande av den pensionsförhöjning, som beslutats av

1919 års lagtima riksdag.»

Till stöd för denna framställning hava motionärerna anfört följande:

»Sedan penningen förlorat omkring hälften eller kanske rättare två tredjedelar

av sitt realvärde, ha lönerna, vad angår såväl statens tjänstemän som arbetare och

befattningshavare i enskild tjänst, måst höjas och i mer eller mindre grad följa med den

utveckling, tiden tagit. Sålunda ha de personalgrupper, som ännu befinna sig i full

arbetskraft eller fortfarande inneha sina befattningar, lyckats att åtminstone något så

när förskaffa sig kompensation för penningvärdets.. fall. Men värre är det för de

gamla, mer eller mindre orkeslösa pensionärerna. Över dem vilar alltfort dyrtidens

tryck med en hårdhet, som blott i ringa grad mildrats av de icke synnerligen stora

dyrtidstilläggen på deras i allmänhet ganska små pensioner.

Sämst bland alla statens pensionärer torde de gamla militärerna ha det. Nödvändigheten

av ett bättre ordnande av deras pensionsförhållanden har varit klart insedd

i många år, och redan 1910 tillsattes en kommitté för att utreda frågan och

framlägga förslag rörande densamma. Emellertid dröjde det ända till 1919 års lagtima

riksdag, innan officerare och underofficerare sågo sina länge närda förhoppningar

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 54.

7

uppfyllda. Då löstes deras pensionsfråga åtminstone provisoriskt på ett för dem ganska

tillfredsställande sätt, alldenstund många av dem erhöllo erhöllo en förhöjning av

pensionen med 100 procent eller däröver.

Emellertid gäller denna förhöjning endast dem, som från och med 1919 och

sedermera ingå i pensionsåldern. "Vad angår de under år 1918 pensionerade, tillerkändes

dessa hälften av de belopp, som komma de förstnämnda till del. Men alla,

som avgått med pension före 1918, få nöja sig med de ganska blygsamma summor,

som huvudsakligen vila på den pensionsreglering för militärer, som ägde rum 1876

eller för mera än 40 år sedan.

I synnerhet äro underofficerarnas inom sistnämnda kategori pensioner osedvanligt

små. En fanjunkare i högsta lönegraden t. ex. uppbär — bortsett från de na

utgående dyrtidstilläggen — endast 1,000 kronor i pension. Den i samma grad, som

äger förmånen att komma i åtnjutande av den i fjol beslutade förhöjningen, uppbär

däremot i årlig pension 2,250 kronor eller med det dyrtidstillägg, som för närvarande

utgår, 3,600 kronor.

Med den ökning från eu tjänstgöringstid på i genomsnitt 70 dagar per år, som

en fanjunkare på 70- å 80-talet hade att prestera, till att från och med 1908 omfatta

årets alla dagar, ha naturligtvis hans avlöningsförmåner måst i någon mån höjas.

Men denna höjning har skett under allehanda benämningar såsom dagavlöning, hyresbidrag,

ved och lyse m. m., varemot själva lönen, som ligger till grund för pensionen,

behållits i det närmaste oförändrad. Sålunda hade en fanjunkare år 1917 i lön kronor

1,200, i dagavlöning kronor 2:50 per dag eller kronor 912:20, i hyresbidrag

kronor 240 och till ved och lyse kronor 130 eller tillhopa kronor 2,482:50 per år

samt i pension därå, som redan nämnts, 1,000 kronor eller endast 40,3 procent på

sina inkomster.

Att här berörda militära pensionstagare äro synnerligen vanlottade i jämförelse

med dem, som innehaft civil tjänst, är uppenbart. Hur önskligt det än vore att

kunna förbättra pensionerna för alla för detta statstjänare, måste man dock ställa de

gamla underofficerarna i främsta rummet och förnämligast tänka på dem, då statens

finanser icke anses medgiva, att pensionerna höjas för alla. I Karlskrona t. ex. gå

icke få pensionerade sjöuuderofficerare omkring med såg och yxa för att genom sågning

och huggning av ved tjäna sig en slant och sålunda hjälpa upp sin klena ekonomiska

ställning. Långt ifrån alltid lyckas de erhålla dylikt arbete, men där de lyckas,

bli de lika glada, som om de erkölle penningarna gratis.

Det skall icke bestridas, att jämväl de officerare, som avgått före 1918, vore i

behov av pensionsförhöjning. Dock ställer sig pensionsbeloppet i förhållande till deras

åtnjutna aflöningsförmåner något gynnsammare för dem än för underofficerarne. En

kapten t. ex., som år 1917 åtnjöt en avlöning av 5,260 kronor, uppbär därå 2,720

kronor i pension eller 51,7 procent, vartill ju nu kommer dyrtidstillägg. På grund av

den ekonomiska ställningen våga vi alltså icke ifrågasätta förhöjda pensioner för alla

de militärer, som avgått före 1918, utan endast för underofficerarne.

Det kan ju synas betänkligt att med hänsyn till de redan uppskruvade statsutgifterna

begära ökning av pensionerna ens för de senare. Dock torde summan bärför

icke behöva bli avskräckande stor, även om pensionsbeloppen skulle sättas till de av

1919 års riksdag bestämda för dem, som avgå frun och med nämnda år. Anser man

sig böra staima vid de belopp, som utgå till dem, vilka gått i pension 1918, blir givetvis

summan ännu mindre. Observeras bör, att det här icke är fråga om några per
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 54.

Utskottet.

mauenta utgifter utan endast om tillfälliga. Allt eftersom antalet pensionärer på

grund av dödsfall minskas, minskas även utgifterna för deras pensionering för att efter

hand alldeles upphöra.»

Såsom i motionen erinras, genomfördes vid 1919 års riksdag pensionsförbättring

för viss personal vid armén och marinen. Denna pensionsförbättring

utgår i huvudsaklig överensstämmelse med ett av arméns och

marinens avlöningssakkunniga i betänkande den 14 februari 1919 avgivet

förslag. Vid ärendets behandling framhölls särskilt, hurusom arméns och

marinens personal varit i pensionsavseende betydligt sämre tillgodosedd än

i allmänhet statens civila tjänstinnehavare. Det må erinras, att berörda

förslag stod i nära samband med den för 1918 års lagtima riksdag framlagda

planen till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén

och marinen samt med riksdagens därpå grundade beslut rörande tillfällig

löneförbättring för samma personal. Härav syntes ock böra följa, att pensionsförbättring

icke borde tillkomma annan personal än den, som kommit

i åtnjutande av tillfällig löneförbättring d. v. s. i första hand personal,

som under någotdera åren 1918 eller 1919 avgått eller avginge med

pension. Det framhölls emellertid vidare, att, därest de föreslagna grunderna

för pensionsförbättringen omedelbart komme till full tillämpning,

en alltför skarp motsättning skulle uppstå mellan pensionsbeloppen till beställningshavare,

som avgått under år 1917, och till dem, som avgått under

den närmaste tiden därefter. För att åtminstone i någon mån mildra

övergången till tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna, förordades

därför, att pensionsförbättringen för beställningshavare, som avgått under

år 1918 eller vid slutet av samma år, skulle begränsas till hälften av de belopp,

som enligt nämnda bestämmelser eljest skolat utgå. Såsom ett ytterligare

skäl för detta förslag anfördes, att åtminstone de beställningshavare,

som avgått under förra delen av år 1918 och vilka icke förrän

efter avgången från tjänsten fått uppbära någon tillfällig löneförbättring,

knappast kunnat hava grundad förhoppning att överhuvudtaget komma i

åtnjutande av någon pensionsförbättring.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag beslöt riksdagen, att

den, som avgått från tjänsten under år 1918 eller vid slutet av samma

år, skulle åtnjuta pensionsförbättring med hälften av det belopp, som enligt

de fastslagna pensioneringsgrunderna eljest skolat tillkomma honom.

Ett inom riksdagen väckt förslag, att den ifrågasatta pensionsförbättringen

skulle med viss angiven procent tillkomma jämväl dem, som avgått

under åren 1914 — 1917, blev av riksdagen avslaget.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava före år 1918 pensionerade underofficerare

och vederlikar vid marinen i skrivelse den 21 och den 29 oktober

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 54.

9

1919 hos Kungl. Maj:t gjort framställning att från och med år 1920

komma i åtnjutande av pensionsförbättring med sådana belopp, att deras

pensionsförmåner bleve likställda med dem, som gällde för deras under

år 1919 pensionerade gelikar.

Häröver har direktionen över flottans pensionskassa den 30 december

1919 avgivit infordrat utlåtande och däri hemställt, att före 1918 års

ingång ur tjänsten med pension avgångna befattningshavare, såväl underofficerare

som andra, måtte tillerkännas pensionsförbättring med hälften

av de belopp, som enligt 1919 års kungörelse angående grunder för

pensionsförbättring för viss personal vid marinen, frånsett villkoret

om åtnjutande av tillfällig löneförbättring, skolat tillkomma befattningshavare,

därest han först efter 1919 års ingång avgått ur tjänsten.

Vidare hava på grund av remiss arméns och marinens avlöningssakkunniga

den 16 februari 1Ö20 avgivit underdånigt utlåtande i ärendet.

Bemälda sakkunniga hava i sitt berörda utlåtande till en början erinrat

om riksdagens beslut förlidet år angående pensionsförbättring och

grunderna därför. De sakkunniga framhålla härefter, att till grund för

nämnda pensionsförbättring lagts den dittills allmänt tillämpade grundsatsen,

att en pension borde stå i visst förhållande till den avlöning,

pensionstagaren åtnjöte närmast före sin avgång ur tjänst. I enlighet

härmed hava de sakkunniga ansett sig icke kunna tillstyrka det av sökandena

framlagda förslaget, att de underofficerare vid marinen, som avgått

ur tjänsten före år 1918 och alltså icke blivit delaktiga av den sistnämnda

år beslutade tillfälliga löneförbättringen, likväl skulle erhålla pensionsförbättring

med samma belopp som den personal, vilken avgått först

efter år 1918. Ett bifall till detta förslag skulle för övrigt leda till den

konsekvensen, att de pensionärer, som lämnat tjänsten före år 1918, skulle

komma i åtnjutande av sammanlagt högre pensionsförmåner än de, som

avgått under år 1918 och alltså enligt ovannämnda grunder erhållit endast

halv pensionsförbättring.

De sakkunniga erinra emellertid vidare, att arméns och marinens

personal i pensionsavseende vore betydligt sämre tillgodosedda än vad i

allmänhet vore fallet med statens civila tjänstinnehavare.

Härefter anföra de sakkunniga:

»Och det torde fortfarande icke kunna bestridas, att de militära pensionstagare,

som icke blivit delaktiga av den år 1919 beslutade pensionsförbättringen, åtnjuta

pensioner, som i förhållande till de rådande levnadskostnaderna äro synnerligen knappt

tillmätta, även om man tager hänsyn därtill, att den sedan år 1914 uppkomna prisstegringen

är avsedd att kompenseras genom de numera utgående dyrtidstilläggen,

vilka äro proportionsvis störst för de lägre pensionsbeloppen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 8 samt. 39 höft. (Nr 53—54.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 54.

Statsmakterna kava ock i en del fall medgivit utbetalande av understöd till vissa

grupper befattningshavare, vilkas peusioner ansetts otillräckliga. Så har t. ex. allt

sedan år 1908 å extra stat under tionde huvudtiteln varit uppfört ett förslagsanslag

för utdelande av tillfälliga uuderstöd åt avskedade underofficerare och vederlikar vid

armén, som före år 1902 erhållit avsked med pension från arméns pensionskassa eller

från allmänna indragningsstaten. Ett liknande anslag har från och med år 1914 varit

uppfört för utdelande av tillfälliga understöd åt f. d. förmän bland daglönare, sjukvaktare

och övriga daglönare vid marinen, vilka pensionerats enligt bestämmelser, äldre

än dem, som meddelats genom kungörelsen den 25 november 1910. Likartade anslag

finnas uppförda för tilldelande av understöd även åt vissa andra grupper av pensionärer.

1 de fall, som nu nämnts, gäller det dock pensionsbelopp, som äro synnerligen

låga — ovannämnda anslag för understöd åt underofficerare med vederlikar vid armén

avser t. ex. att bringa upp de sammanlagda pensions- och understödsbeloppen i vissa

fall till 300 kronor och i andra fall till högst 600 kronor. Vidare är i allmänhet

föreskrivet, att understöd frän berörda anslag icke må tilldelas annan än den, som

styrker sig vara i behövande omständigheter.

Beträffande en särskild grupp av pensionärer, har emellertid 1919 års lagtima

riksdag fattat ett beslut, som i viss mån avveke från nyssnämnda, i förevarande avseende

tillämpade grundsatser. Jämte det riksdagen, med bifall till Eders Kungl.

Maj:ts i proposition nr 336 därom framställda förslag, beslutat, att vissa pensions- och

ålderdomsunderstödsanstalter skulle ombildas till en statens anstalt för pensionering av

folkskollärare m. fl., har nämligen riksdagen bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att, med

iakttagande av vissa av riksdagen angivna synpunkter, för den nya anstalten utfärda

reglemente i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid propositionen fogat förslag.

Detta reglementsförslag upptager under kapitel IV ett övergångsstadgande, vilket berättigar

redan pensionerade lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor att erhålla

pensionsförbättring enligt sådana grunder, att för den, som före den 1 januari 1919

uppburit pension från folkskollärarnas pensionsinrättning eller före den 1 januari 1920

understöd från smäskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, pensionen skall för

tiden efter den 1 januari 1920 höjas med ett belopp, som med 300 kronor överstiger

hälften av pensionens eller understödets förutvarande belopp, dock att sålunda förhöjd

pension, om den tidigare utgått från pensionsinrättningen, icke må överstiga 1,800

kronor eller understiga 1,000 kronor och, om den tidigare utgått från ålderdomsunderstödsanstalten

icke må understiga 600 kronor. Dessa pensionstillägg skola utgå till

alla pensionstagare, som med hänsyn till förutvarande pensioneis storlek skulle kunna

därav komma i åtnjutande, en bestämmelse, som alltså avviker från ovannämnda i

liknande fäll förut i regel tillämpade princip, att tilliiggsunderstöd skola utgå endast

till dem, som styrkt sig vara i behövande omständigheter.

Hel pension utgick enligt de föreskrifter, som gällde före den 1 januari 1919, till

manlig folkskollärare med 1,013 kronor, men utgör enligt de nya bestämmelserna 2,250

kronor. En dylik tjänstinnehavare, som pensionerats före den 1 januari 1919, skulle

enligt nyssnämnda övergångsbestämmelse från och med den 1 januari 1920 åtnjuta

tilläggspension med sådant belopp, att hans sammanlagda pensionsförmåner skulle

komma att uppgå till 1,800 kronor. Hans författningsenligt bestämda minimiavlöning,

ålderstilläggen inberäknade men naturaförmåner och eventuellt utgående kommunalt

lönetillägg oberäknade, uppgick däremot till sammanlagt endast 1,350 kronor.

Till jämförelse härmed tillåta sig de sakkunniga nämna, att en flaggunderofficer

(underofficer av 1. graden), som avgått före år 1918, äger uppbära pension och fyll
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 54.

11

nadspension med tillhopa 1,094 kronor 40 öre, medan enligt numera gällande bestämmelser

en dylik tjänsteinnehavare äger uppbära pensionsförbättring med sådant belopp,

att hans sammanlagda pensionsförmåner utgöra, om han avgått efter ingången av år

1919, 2,250 kronor och, därest han avgått under eller vid slutet av år 1918, 1,672

kronor 20 öre.»

Vad sålunda anförts och särskilt ovannämnda övergångsbestämmelse i

reglementet för den nya anstalten för pensionering av folkskollärare m. fl.

syntes de sakkunniga otvivelaktigt i viss mån kunna anses tala för vidtagande

av åtgärder för att förbättra pensionerna även för de underofficerare

med vederlikar, vilka icke blivit delaktiga av den år 1919 beslutade

pensionsförbättringen för dylik personal. Därest åtgärder i sådant syfte

skulle vidtagas, skulle emellertid krav på pensionsförbättring med lika berättigande

kunna framställas från talrika andra grupper av pensionärer,

som åtnjuta pension med vida lägre'' belopp än underofficerare, och härav

skulle för statsverket uppkomma konsekvenser i ekonomiskt avseende, vilka

de sakkunniga icke såge sig i stånd att överblicka. På grund härav

hava de sakkunniga, ehuru de måste erkänna det behjärtansvärda i den

gjorda framställningen, icke ansett sig för närvarande kunna framlägga

något förslag i förevarande avseende, och hava de alltså ej heller kunnat

tillstyrka ovan omförmälda, av direktionen över flottans pensionskassa i

dess i ärendet avgivna yttrande framställda förslag.

De sakkunniga hava slutligen anfört, att om Kungl. Maj:t ansåge åtgärder

böra vidtagas i framställningens syfte, frågan om förhöjning av

pensionerna för redan avgångna tjänstinnehavare syntes böra upptagas i

hela dess vidd och i ett sammanhang.

Här ovan omförmälda framställning från f. d. underofficerare m. fl.

är, enligt vad utskottet inhämtat, fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

Även utskottet är av den mening, att här ifrågavarande pensioner i

förhållande till nu rådande dyrtid äro alltför knappt tillmätta, men detsamma

är förhållandet med en mångfald andra pensioner. Krav på pensionsförbättring

kunna med samma berättigande framföras av en mängd

andra pensionärer, och torde detta såsom de sakkunniga erinrat kunna

leda till oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Det må i detta sammanhang

erinras, hurusom de dyrtidstillägg, vilka för närvarande utgå, just

äro avsedda att utgöra en kompensation för de höga prisförhållandena,

och det torde vara tämligen visst, att, så länge dessa förhållanden bestå

utan att en allmän pensionsreglering vidtages, dyrtidstillägg alltjämt komma

att beviljas. En dydik allmän pensionsreglering lärer ock vara av om
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 54.

ständigheterna betingad och torde enligt utskottets mening icke böra

dröja allt för länge. Först synes emellertid en definitiv lönereglering

böra genomföras. Det finnes för övrigt åtskilligt, som tyder på, att en

dylik pensionsreglering anses böra äga rum. Sålunda framhåller chefen för

finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 31 december

1919, då löneregleringskommittén erhöll i uppdrag att verkställa

utredning beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid

statsdepartementen m. fl., att en sådan lönereglering givetvis måste återverka

på befattningshavarnas pensionsförhållanden, samt att det icke syntes

kunna undvikas, att jämväl det spörsmålet komme under övervägande,

huruvida och i vilken utsträckning motsvarande åtgärd borde vidtagas

beträffande pensioneringen.

Under sådana förhållanden och då man alltså lärer kunna förutsätta,

att frågan om en allmän pensionsreglering inom en ganska nära framtid

kommer att upptagas till behandling, har utskottet ansett sig för närvarande

böra avstyrka bifall till motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 115 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1920.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL KRISTENSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit: av första kammaren: herrar

Gustafsson, Wickman, Lindley, Öhngren, Östberg, Johansson i Friggeråker, Rosling

och Bondeson samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafsson i Örebro, Jonsson i Gumboda,

Borg, B dbom, Olsson i Berg, Andersson i Milsmaden och Jensen.

Stockholm 1920, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

201515

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.