Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24
1920-05-18 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1920:24, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24
Dokumentets text
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1920 kl. V> 5 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 24,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t -angående viss ändring i gällande universitetsstatuter.
I en inom andra kammaren av herr Engberg väckt motion nr 33
hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan
ändring i gällande universitetsstatuter, att
1. vid tillsättning av sakkunnige för prövande av sökandes till professorsbefattning
skicklighet, universitetskanslern och Kungl. Maj:t tillerkännas
enahanda prövningsrätt som vid befattningens tillsättande samt
att i enlighet härmed sökandes rätt till påminnelse och överklagande gentemot
uppgjorda förslag till sakkunniga medgives. Men, därest eu dylik
anordning icke befinnes ändamålsenlig, att Kungl. Maj:t annorledes måtte
skapa de garantier, som med den föreslagna anordningen avses.
2. en bestämd tidrymd fastställes, inom vilken sakkunnigas utlåtanden
skola föreligga.
I avseende på motiveringen hänvisas till motionen.
Efter erhållen remiss av motionen har andra kammarens första tillfälliga
utskott i vederbörlig ordning från universitetskonsistorierna i Uppsala
och Lund infordrat yttrande.
Konsistoriet i Lund har därvid under hänvisning till det arbete, som
genom av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga pågår inom ecklesiastikdepartementet
för uppgörande av förslag till nya bestämmelser rörande tillsättande
av läraretjänster vid universiteten, ej ansett erforderligt avgiva
särskilt yttrande i anledning av motionen.
Konsistoriet i Uppsala har däremot ingående behandlat frågan, och
är dess uttalande i vissa delar återgivet i andra kammarens utskotts utlåtande.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 sand. lavd. 17 höft. (Nr 24.) 1
2
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24.
Detta är av följande lydelse:
»Gällande universitetsstatuter innehålla med avseende på tillsättandet
av sakkunniga följande bestämmelser:
§ 61.
1. Sedan ansökningstiden gått till ända, skola, i händelse sökande
anmäla sig, ofördröjligen utses minst tre sakkunniga i det eller de läroämnen,
som det lediga ämbetet omfattar. Härmed må dock, om ansökningstiden
utgår under ferier, kunna anstå till början av nästa lästermin.
2. Sakkunniga utses av det större konsistoriet, till vilket fakulteten
eller sektionen skall i sådant hänseende inkomma med förslag. Konsistoriet
skall omedelbart underrätta kanslern om sitt beslut i ärendet.»
I avseende på det nuvarande förfaringssättet anför konsistoriet:
Större aka- I likhet med motionären, Herr A. Engberg, finner konsistoriet det vara ett
demiska fem-synnerligen viktigt statsintresse, att tillsättandet av professorsämbeten vid statssistoriet
i universiteten sker efter en så opartisk och objektiv prövning av de befattningsUppsala.
sökandes meriter som möjligt. Detta intresse tillgodoses enligt gällande universitetsstatuter,
därest kallelse icke ifrågakommer, på så sätt att större akademiska
konsistoriet, sedan vederbörande fakultet eller sektion inkommit med förslag,
utser minst trenne sakkunniga i det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet
omfattar, och att, sedan dessa sakkunniga inkommit med sina utlåtanden, fakultet
eller sektion avgiver yttrande i befordringsärendet, varefter konsistoriet uttalar
sig om de sökandes kompetens och inbördes ordning samt uppgör ett förslag
på tre personer, om så många kompetenta sökande finnes till ämbetets återbesättande.
Över detta förslag beredes sökande tillfälle att anföra underdånigt besvär,
innan ärendet går vidare till kanslersämbetets prövning och Kungl. Maj:ts
slutliga avgörande. Denna för de svenska universiteten egendomliga tillsättningsprocedur
kan i vissa fall föranleda tidsutdräkt, men erbjuder å andra sidan sådana
garantier för allsidig och objektiv prövning av de sökandes meriter och
inbördes ordning, att denna fördel mer än väl torde hava uppvägt den eventuella
olägenheten. Möjligheten att genom ändring i förfaringssättet minska tidsutdräkten
utan att gå miste om fördelarna av vårt befordringsväsen är naturligtvis
icke utesluten, och Kungl. Maj:t har därför för någon tid sedan tillkallat
särskilda sakkunnige för att uppgöra förslag till ändring av universitetsstatuterna
i detta syfte.
Motionären har nu påyrkat ändring av ett visst moment i denna tillsättningsprocedur,
nämligen utseende av sakkunniga genom konsistoriet vid
tillfälle av ansökan till ledigt professorsämbete; däremot synes han ej avse
utseendet av sakkunniga genom fakultet eller sektion vid tillfälle av kallelse.
Motionären förmenar, att gällande bestämmelser, som överlämna det definitiva
utseendet av sakkunniga åt konsistoriet, icke visat sig alltid leda till
erforderlig och önskvärd objektivitet vid sakkunnigevalet. Han påyrkar
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24. 3
därför, att konsistoriets val av sakkunniga endast skall betraktas som ett
förslag, varöver de sökande böra beredas tillfälle anföra besvär, och som
sedan går vidare till kanslern och Kungl. Maj:t på sätt, som är stadgat
angående konsistoriets förslag till den lediga platsens besättande.
Beträffande detta motionärens yrkande och motiveringen därför yttrar
konsistoriet:
Konsistoriet kan icke medgiva riktigheten av motionärens påstående, att
erfarenheten visat, att sakkunnige icke alltid valts på sätt som garanterar största
möjliga opartiskhet hos de valde. Tvärtom torde det med skäl kunna sägas, att
såväl sakkunnigval som befordringsärendenas behandling i övrigt vid de svenska
universiteten utmärker sig för eu allsidig prövning, en objektivitet och eu samvetsgrannhet
som icke torde överträffas i något annat land och under andra
tillsättningsformer. En mer kompetent myndighet att inkomma med förslag till
sakkunnige än den fakultet eller sektion, dit den lediga professuren hörer och där
dess läroämnen har sina nära och naturliga anknytningspunkter och delvis även
gemensamhetsområden med andra ämnen, kan enligt konsistoriets mening svårligen
uppletas. Den granskning av förslaget, som i konsistoriet äger rum, ger ytterligare
garanti för att så gott som all den sakkunskap, som universitetet innesluter, kommer
att göra sig gällande vid sakkunniges utseende, varjämte konsistoriet, som
består av valda eller på grund av ålder självskrivne ledamöter ur samtliga fakulteter
eller sektioner, icke torde kunna på något sätt tänkas influeras av de personliga
sympatier eller kotteriintressen, som motionären påstår stundom skulle
gjort sig gällande inom den trängre fackmannakretsen, fakultet eller sektion.
Att de av konsistoriet utsedda sakkunniga äro definitivt utsedda och därför
omedelbart underrättas om sitt val samt, om de emottaga uppdraget, fortast
möjligt hava att taga uti med sitt grannlaga värv, synes konsistoriet vara
i överstämmelse med sakkunniguppdragets natur, liksom med universitetets intressen.
De sakkunnige äro icke domare, som skola fälla ett utslag, de skola,
var för sig, avgiva ett motiverat utlåtande om de sökandes meriter och inbör
des
ordning till ledning för fakultet och konsistorium, så väl fakultetens som konsistoriets
medlemmar hava, likaledes var för sig, både rätt och plikt att bilda
sig sin egen mening icke blott med ledning av de sakkunniges utlåtanden, även
om dessa äro enstämmiga, utan även på grund av egen förefintlig sakinsikt och
med stöd av samtliga handlingar i ärendet, konsistoriets medlemmar därjämte
även med ledning av fakultetens yttrande. Såväl sakkunnige som fakultet (eller
sektion) äro därför att betrakta såsom rådgivare och deras yttranden såsom föregående
utredande hetänkanden åt konsistoriet, som ensamt har att uppgöra förslag
till platsens återbesättande. Först sedan detta skett, bör ärendet, såsom
statuterna (§ 158) föreskriva, gå vidare och tillfälle givas sökande till att in
komma
med besvär. Skulle Kungl. Maj:t på grund av dessa besvär eller av
annan anledning finna, att ärendet kräver ytterligare utredning, innan Kung!.
Maj:t fattar sitt avgörande beslut, är Kungl. Maj:t ju oförhindrad att, såsom i ett
fall skett — det enda som är konsistoriet bekant från de sista trenne årtiondena —
höra ytterligare sakkunnigt råd, vare sig Kungl. Maj:t anmodar konsistoriet att
till nya sakkunnige föreslå andra personer, än de som redan fungerat, eller på
4 Första Tcammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 24.
annat sätt förbereda utseendet av dessa nya sakkunnige. Konsistoriets egen befattning
med befordringsärendet, dess val av sakkunnige och upprättande av
förslag, kan och bör icke göras om intet, för så vitt laga former iakttagits.
Allra minst synes det vara rimligt, att de sökande själva skulle inblanda sig i
valet av sakkunnige för bedömandet av deras egna vetenskapliga meriter och på
förhand, innan de sakkunnige ännu yttrat sig, bestrida deras opartiskhet eller
objektivitet på grund av olika vetenskapliga meningar eller riktningar, föregående
konkurrens eller dylikt. I vad mån hänsyn vid sakkunnigval kan tagas till
dylika omständigheter, synas fakultet och konsistorium bäst kunna bedöma. Att
konsistoriet lika litet som Kungl. Maj:t kan tänkas utse sådana sakkunnige, beträffande
vilka föreligger laga jäv på grund av släktskap och dylikt, torde få
antagas för givet. Skulle detta vara fallet eller Kungl. Maj:t finna, att någon
eller några eller samtliga sakkunnige svikit förtroendet och kommit med oriktiga
och vilseledande uppgifter, som influerat på konsistoriets upprättande av
förslag, torde Kungl. Maj:t vara oförhindrad att återremittera ärendet för att ge
konsistoriet tillfälle att, eventuellt efter förnyad sakkunnigutredning, upprätta nytt
förslag. Men denna väl mer teoretiska möjlighet, som hittills aldrig behövt anlitas,
synes ingalunda vara av den art, att den ger stöd åt den meningen, att
konsistorets val av sakkunnige icke bör vara definitivt, tvärtom visar den endast
att den möjlighet till rättelse, som i vissa fall kan tänkas böra förefinnas, också
redan förefinnes.
Det är konsistoriets mening, att en förändring av statuterna på denna punkt
i den riktning motionären påyrkar, icke skulle medföra större garanti för att
sakkunnige utsågos med opartiskhet och objektivitet, oberoende av meningsströmningar
för dagen, politiska eller andra, eller av privata hänsyn och partiintressen,
än som med nu gällande bestämmelser förefinnes. Härtill kommer,
att den av motionären förordade metoden för utseende av sakkunnige — såsom
också motionären själv insett — eventuellt kan komma att ganska betydligt förlänga
tillsättningsproceduren. Det torde slutligen också böra beaktas, att det
ingalunda skulle underlätta det redan nu ganska svåra förvärvet av sakkunnige,
som vilja åtaga sig detta mödosamma, ansvarsfulla och ofta otacksamma uppdrag,
därest de till sakkunnige påtänkta eller föreslagna vetenskapsmännen skulle
redan på förhand utsättas för beskyllningar av bristande opartiskhet och insikt
och göras till föremål för officiella besvärsinlagor och eventuell polemik härom.
På grund av vad konsistoriet sålunda anfört, får konsistoriet bestämt avstyrka
en ändring av statuternas föreskrifter om sakkunnigval i den riktning motionären
föreslagit.
Detta yttrande är avgivet av professorerna Bergmark, Wetter, Staaff,
Billing, Hedin, Wiklund, von Friesen, Kolmodin, Juel, A. Wiman, Dahlberg,
Högbom, Persson, Gullstrand, Johansson och Stavenow.
Professor Hägerström däremot avgav följande särskilda yttrande, i
vilket professorerna Lundstedt och Linderholm instämde:
Professor Jag anser den ifrågasatta överföringen av tillsättningen av sakkunniga till
Hägerströtns Kungl. Maj:t vara varken nödig eller nyttig. Nödig är den icke, om blott en
yttrande, reglerad besvärsrätt föreligger, som behörigt tillgodoser de sökandes och därmed
Forsta Ttammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 24. 5
också universitetets intresse av oväldigt bedömmande. Nyttig är den icke av
följande skäl. Genom densamma kommer konsistoriets sakkunigförslag att bli
underkastat samma offentliga diskussion med vägande av pro och contra som
är så vanlig och även nyttig i fråga om utnämningen. Särskilt blir detta fallet,
emedan med överföringen i fråga bör oupplösligt tillsammans en oinskränkt
besvärsrätt för den sökande. Varje sökande, som har den övertygelsen, att en
eller flera av de till sakkunniga föreslagna ej komma att tillräckligt högt värdera
hans vetenskapliga skicklighet, anser sig lagligt berättigad att besvära sig även
på grunder, som beröra den eller de eventuella sakkunnigas egen kompetens.
Men att de till sakkunniga föreslagnas kapacitet och allmänna lämplighet för
uppdraget göres till föremål för offentlig granskning, även där intet bevis kan
anföras mot deras oväld, är synnerligen olämpligt. Mycket ofta måste personer
anlitas, som ej äro skyldiga och på vilka ej heller kan påläggas skyldigheten att
fungera. Men det är klart, att utsikten att på detta sätt få sin kapacitet offentligt
prövad måste universiteten till skada leda därhän, att de föreslagna från
begynnelsen bli synnerligen obenägna att påtaga sig uppdraget.
Nu kan det visserligen med fog sägas, att det under närvarande förhållanden
kan hända, att eu viss sökande särskilt blir favoriserad, genom att sådana
personer väljas till sakkunniga, om vilka man kan förutsätta, att de ha en särskilt
gynsam uppfattning av den sökandes kapacitet, med uteslutande av andra
mindre pålitliga i detta stycket, som måhända skulle föranlett en annan utgång
av ärendet. Men förutsatt att icke bevis kunna anföras mot de sakkunnigas oväld,
blir situationen i ett sådant fall den, att det är omöjligt att på objektiva grunder
påstå, att det låt vara subjektivt partiska valet av sakkunniga verkligen leder till
ett orättvist resultat. Kan det verkligen till förmån för eu viss sökande uppbringas
sakkunniga, tillsatta efter vanligt förfarande med särskilt hänsyntagande
till det egna landets vetenskapsmän och icke bevisligen partiska, så är det förhållandet,
att andra sakkunniga, som även kund£ komma ifråga, skulle givit
ärendet en annan utgång, endast ett indicium på, att det verkliga sakläget med
avseende å den vetenskapliga skickligheten icke är möjligt att objektivt fastställa.
Det är då visserligen så, att en viss sökande från begynnelsen kan sägas ha
blivit utvald. Men om situationen är den angivna, måste helt enkelt, huru än
de sakkunniga utses, eftersom blott eu kan få platsen, slutavgörandet bli sådant,
att dess riktighet icke kan bevisas men ej heller motbevisas. Här föreligga då
i själva verket sådana förhållanden, att även en förutsatt partiskhet vid utseendet
av de sakkunniga ej kan leda till verklig orättvisa i slutavgörandet.
Finns det nu fog för den meningen, att Kungl. Maj:t för förebyggande av
ett sådant subjektivt färgat val av sakkunnige från universitetsmyndiglieternas
sida får på sig överfört tillsättningen? Däremot kan anföras, att en parlamentarisk
regering, som såsom sådan representerar ett visst politiskt parti, måste
vid valet mellan olika sakkunniga, där givetvis ofta icke några avgörande objektiva
skäl kunna anföras för det ena eller andra beslutet, stå under inflytelser
av politiska hänsyn på ett helt annat sätt än universitetsmyndigheterna, vilkas
enskilda medlemmar under alla omständigheter icke inneha sin befattning som
representanter för ett visst politisk parti. Men därmed skulle en förbindelse
mellan politik och fråga om befordran till professur bli nästan öppet proklamerad.
En sådan förbindelse skulle visserligen i nu föreliggande fall omedelbart sett av
6 Första hammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 24.
angivna skäl vara oskadlig, om blott de hittills gällande allmänna grundsatserna
för valbarhet som sakkunnig fasthållas. Men den kunde draga med sig för hela
vårt universitetsliv ytterst betänkliga följder genom att breda ut sig på ett annat
område, där den är farligare — nämligen på utnämning sfr ägor na själva. Man
bör märka den stora betydelse för vår vetenskapliga kultur, som den hittills
upprätthållna principen, att endast vetenskaplig skicklighet bör få bestämma
befordran till professur, otvivelaktigt haft. Släpp in politiken genom en bakport
och faran är Över oss.
Alltså: varken kan predestinationssystemet, om ett sådant också skulle kunna
förekomma vid våra universitet, under förutsättning av att som sakkunnig ej
får fungera bevisligen partisk person, innebära något verkligt ont, om man tänker
på resultatets rättvisa eller orättvisa, ej heller skulle förhållandena bli bättre
utan sämre, om den frihet, som universitetsmyndigheterna nu äga, överlämnades
åt Kungl. Maj t.
Men skulle de sakkunnigas oväld i något fall vara angriplig, föreligger med
hänsyn tagen iill den faktiska betydelsen av dessas utlåtanden en helt annan
situation. Då finns nämligen ingen verklig garanti för att ej den mindre skicklige
blir den, som slutligen får platsen, universitetet till skada. Det bör nämligen
märkas, att om också fakultet eller sektion och konsistorium ha fri prövningsrätt
vid uppgörandet av förslaget, så måste dock alltid det stora flertalet
av deras medlemmar på grund av bristande egen sakkunskap stödja sina vota
på de sakkunniga. Och man kan väl säga, att endast i undantagsfall blir slutresultatet
ett annat än det, vartill de sakkunnigas majoritet kommit. Från
enhälliga sakkunniga torde knappast någonsin förekomma ett avvikande. Därför
få de sakkunniga faktiskt, om också icke formellt karaktären av domare.
Nu vill jag till en början endast framhålla, att det kan inträffa och detta
utan att man kan lägga de beslutsfattande personerna något till last, att förslagsinstansen
i fråga om sakkunniga — falkultet eller sektion — av ren okunnighet
om situationen föreslår personer, om vilka kan sättas i fråga, om icke reglerna
för domarejäv vore tillämpliga. Exempelvis uppenbar personlig fiendskap mellan
den föreslagne och en eller annan av de sökande kan anses föreligga eller han
kan anses ha nytta eller skadajjav ett visst slutresultat.
Om nu i konsistoriet saken blir påtalad, föreligga då tillräckliga garantier,
för att den blir på ett tillfredsställande sätt behandlad genom denna korporations
ingripande? Härvid bör observeras, att alltid representanter för fakulteten eller
sektionen sitta i konsistoriet och att detta självt i det hela är en korporation,
som står de respektiva fakulterna eller sektionerna alltför nära för att vara lämplig
domare i den uppkastade frågan.
För övrigt kan det väl hända, att endast den sökande själv, som aldrig
blivit hörd, kan lämna de nödiga upplysningarna.
Betydelsen av denna konsistoriets ställning blir så mycket större, om man
betänker, att när det gäller fråga om jäv mot sakkunnig, äro alldeles speciella
jävsanledningar möjliga på grund av uppdragets speciella natur. Att en person,
som befunnit sig i långvarig hätsk vetenskaplig strid med eu av de sökande,
alldeles oavsett frågan om vem som haft rätt i striden, kan såsom sakkunnig
bliva opåverkad av de känslor, själva striden väckt till liv, är omöjligt att antaga.
Tvärtom måste en betydande samverkan i vetenskapligt författarskap med någon
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24. 7
av de sökande medföra, att fungerandet som sakkunnig blir ett dömande i egen
sak. Ett särskilt fall är det, då en sakkunnig är bunden av en viss känslobestämd
trosövertygelse, som gör en opartisk prövning av eu däremot stridande
vetenskaplig framställning omöjlig. Överhuvud är ett utrerat motståndarskap i
sådana frågor, som beröra våra högsta värden, betänkligt, när det gäller sakkunnige.
År konsistoriet genom själva sin sammansättning ej lämpligt som
domare i de grova jävsfallen gent emot en fakultet eller sektion, gäller detta så
mycket mera i sådana fall, där avgörandet av var gränsen går mellan jävsfall och
ojävighet är svårt och tarvar en ingående av alla bihänsyn oberoende prövning.
Här är prövningen genom utanför universitetskårerna stående myndighet
absolut nödig. Denna myndighet bör efter min mening ej vara kanslern. Dels
är konsistoriet självt och bör också vara den högsta universitetsinstansen i fråga
om de sakkunnige, dels är det just i ett sådant fall som det föreliggande av
yttersta vikt att prövningen sker genom en utanför universiteten stående myndighet,
dels slutligen skulle vägen genom kanslern med besvärsrätt hos Kungl.
Maj:t onödigt fördröja ärendets behandling. Kanslern komme naturligtvis alltid
att höras vid behandlingen av besvär.
Det riktigaste synes därför vara, att i universitetsstatuterna en särskild rätt
att anföra besvär hos Kungl. Maj:t stipuleras. Därvid bör en fixering av de
grunder, varpå sådant besvär får stödjas, ske så, att endast fråga om verklig
jävsanledning får komma under prövning. Som jävsanledning skall anses ej
blott laga jäv, utan varje fall, då det på objektiva grunder är att antaga, att någon
såsom sakkunnig vid bedömandet av de särskilda sökande är mindre skickad
att låta sig bestämmas av hänsyn blott till den vetenskapliga skickligheten.
Därvid böra till förebyggande av missbruk och till direktiv vid tolkningen anföras
fall, som särskilt äro att betrakta som jävsanledningar.
Det bör nu observeras, att de skäl, som kunna anföras mot en allmän besvärsrätt,
ej äga tillämpning, om rätten i fråga inskränkes på angivet sätt. Jävande
av sakkunnig rör såsom sådant icke på minsta sätt vare sig hans personliga
heder eller hans allmänna skicklighet lika litet som jävande av domare
i formell mening. Den prövningsrätt, som på sådant sätt tilldelas Kungl. Maj:t,
lämnar icke såsom överlåtelsen av valet av sakkunniga frihet för Kungl. Maj:t
att använda politiska synpunkter vid sakens avgörande. Under det att det sistnämnda
alltid måste bli en lämplighets fråga, är jävsprövningen såsom sådan principiellt
en rättsfråga.
Härtill äro två tillägg att göra.
1. Då det här gäller ej blott den sökandes eget intresse utan även i eminent
mening, ett universitetsintresse, och då en sökande av naturliga skäl ej alltid
har nödigt courage att gripa in redan vid början av ärendets handläggning,
bör sökandes besvärsrätt fullständigas med rätt för varje ledamot av fakultet
eller sektion eller konsistorium, som i ärendets behandling deltagit, att hos
Kungl. Maj:t anmäla fråga om jävsanledning till prövning.
2. Det följer av ovan anförda betänkligheter mot Kungl. Maj:ts rätt att
själv utse sakkunniga, att Kungl. Maj:t vid upptagande av besvär eller anmälan
endast bör äga att pröva om jävsanledning föreligger. Förklarar Kungl. Maj:t,
att viss person av jävsanledning ej må som sakkunnig i föreliggande fall funktionera,
utser konsistoriet ersättare, därest sådan befinnes nödig.
8 Första hammarens. första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 34.
Det må till sist anföras följande. Då vår svenska befordringsordning, såvitt
den rör universiteten, särskilt framhålles som utmärkt genom den omsorgsfulla
prövning, som varje ärende måste underkastas, låter detta sig säga blott
under en viss förutsättning. Denna förutsättning är de i ärendenas behandling
deltagande personernas — framför allt de sahhunnigas — oväld. Skulle denna
förutsättning icke vara hållbar, vore också vår befordringsordnings förtjänster
gent emot det summariska förfaringssättet ytterligt tvivelaktiga. Garantierna
för oväld vid ärendenas handläggning måste naturligtvis i främsta rummet sökas
i de däri deltagande personernas — framför allt de sahhunnigas — allmänna
redbarhet och känsla av ansvar för den vetenskapliga forskningens befordrande.
Men det ges fall, då efter allmänna psykologiska lagar ej ens den största
redbarhet och ansvarskänsla äro tillräckliga för att garantera oväld. Finns
ej möjlighet att i sådana fall genom särskilda åtgärder hindra våld, så komma de
misstankar mot vårt befordringssystems förträfflighet, som redan finnas, att breda
ut sig, våra universitet till obotlig skada. Eu statutparagraf av angiven karaktär
skulle ha särskild betydelse genom att verka hämmande på sådana misstankar.
Jag anser sålunda, att konsistoriet borde i ärendet utlåta sig på följande
sätt: Konsistoriet finner för sin del, att icke tillräckliga skäl äro anförda, för
att rätten att utse de sakkunniga, på vilkas yttrande det självt ytterst har att
grunda sitt förslag till besättande av professur, fråntages detsamma. Den princip,
som hitintills till det största gagn för våra universitet upprätthållits, att
endast vetenskaplig skicklighet är befordringsgrund, kunde genom det inflytande
på ärendenas förberedande behandling, som en parlamentarisk regering skulle
komma att utöva, om sakkunniga tillsättas av Kungl. Maj:t, bringas i fara. Däremot
finner konsistoriet det lämpligt, att det stipulerades en rätt för sökande
att hos Kungl. Maj:t besvära sig liksom också rätt för ledamot, fakultet eller
sektion eller konsistorium, som i ärendets behandling deltaga, att hos Kungl.
Maj:t anmäla detsamma till prövning, varvid dock endast fråga om jävsanledning
mot en eller flera av de till sakkunniga utsedda må kunna upptagas till
prövning. Som jävsanledning bör räknas ej blott laga jäv utan varje fall, då
det på objektiva grunder kan antagas, att till sakkunnig utsedd person är mindre
skickad att låta sig i bedömandet av de särskilda sökande bestämmas blott av
hänsyn till den vetenskapliga skickligheten. Därvid böra till förebyggande av
missbruk och till direktiv för tolkningen anges de fall, som särskilt äro att som
jävsanledning anse. Finner Kungl. Maj:t jävsanledning föreligga, utser konsistoriet
ersättare om sådan befinnes nödig.
Mot det av majoriteten fattade beslutet anmälde professor Lundstedt
reservation och anförde i sådant avseende:
Emot det nu fattade beslutet inlägger jag min reservation, instämmande
i det, så vitt jag kan finna, fullkomligt övertygande yttrande, som framlagts av
professor Hägerström. Dock drager jag den konsekvensen av professor Hägerströms
utredning, att jävsfrågan icke bör prövas av Kungl. Maj:t utan av regeringsrätten.
Min reservation mot beslutet vill jag forma till en allvarlig gensaga
emot den hänsynslöshet, varmed konsistoriet i detta fall utan minsta försök till
verhlig motargumentering satt sig över en saklig framställning av denna sällsynt
Första hammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24. 9
gedigna art. Det må nämligen märkas, att under den överläggning, som föregått
beslutet, icke någon enda saklig synpunkt blivit framförd, som varit ägnad
att på ringaste sätt försvaga argumentationskraften i den av professor Hägerström
för sin ståndpunkt utförda bevisningen.
På grund härav finner jag det uppenbart, att vederbörande, till vilkas ledning
konsistoriets yttrande inhämtats, icke böra fästa något som helst avseende
vid det rent formella momentet, hur omröstningen i denna fråga utfallit utan
blott beakta de i sakskäl grundade synpunkterna. Dessa innehållas i professor
Hägerströms yttrande.
Såsom av de anförda yttrandena framgår, hava samtliga konsistoriets
närvarande ledamöter varit fullständigt ense däri, att universitetsstatuternas
bestämmelse om sakkunniges utseende av det större konsistoriet efter förslag
av fakulteten eller sektionen bör bibehållas.
Utskottet finner den härför anförda motiveringen fullkomligt övertygande
och anser sig därför på grund av däri angivna skäl böra bestämt
avstyrka motionärens yrkande, i vad det avser förändring av statuterna i
sådan riktning.
Motionären bär emellertid i samma punkt hemställt, att, »därest en
dylik anordning icke befinnes ändamålsenlig, Kungl. Maj:t annorledes måtte
skapa de garantier, som med den föreslagna anordningen avses».
Denna hemställan ger utskottet anledning till prövning upptaga den
av professor Jlägerström i hans särskilda yttrande förordade mera begränsade
besvärsrätt han anser böra stipuleras för sökande eller någon av konsistoriets
ledamöter, i det fall jävsanledning föreligger mot en eller derå
av de föreslagna sakkunniga. »Det kan inträffa», säger professor Hägerström,
»och detta utan att man kan lägga de beslutsfattande personerna
något till last, att förslagsinstansen ifråga om sakkunniga — fakulteten
eller sektionen — av ren okunnighet om situationen föreslår personer, om
vilka kan sättas i fråga, om icke reglerna för domarejäv vore tillämpliga.
Exempelvis uppenbar personlig fiendskap mellan den föreslagne och en eller
annan av de sökande kan anses föreligga eller han kan anses ha nytta
eller skada av ett visst slutresultat.»
Professor Hägerström framhåller även, »att när det gäller fråga om
jäv mot sakkunnig, äro alldeles speciella jävsanledningar möjliga på grund
av uppdragets speciella natur. Att eu person, som befunnit sig i långvarig
hätsk vetenskaplig strid med en av de sökande, alldeles oavsett frågan
om vem som haft rätt i striden, kan bliva opåverkad av de känslor
själva striden väckt till liv, är omöjligt att antaga. Tvärtom måste en
betydande samverkan i vetenskapligt författarskap med någon av de sökande
medföra, att fungerandet som sakkunnig blir ett dömande i egen
Bihang till riksdagens protokoll 1020. ]■} samt. lärd. 17 käft. (Nr 24.) 2
10 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24.
sak. Ett särskilt fall är det, då en sakkunnig är bunden av en viss
känslobestämd trosövertygelse, som gör en opartisk prövning av däremot
stridande vetenskaplig framställning omöjlig».
Med denna begränsning av klagorätten kommer ju också grunden för
de invändningar, som riktats mot motionärens huvudyrkande i punkt 1,
att väsentligen undanröjas. Det gäller nämligen då ej att pröva den sakkunniges
större eller mindre kompetens eller lämplighet utan blott om han
till någon av de sökande intar en sådan ställning, att hans oväld vid bedömandet
av deras vetenskapliga verksamhet kan sättas i fråga. Prövningen
blir sålunda i detta fall ej en lämplighets- utan en rättsprövning,
vilken professor Hägerström velat hänskjuta till Kungl. Maj:t, under det
professor Lundstedt ansett den böra avgöras i regeringsrätten. I varje fall
skulle valet av ersättare för den eventuellt jävige hänskjutas till konsistoriet
att verkställas på sätt eljest är stadgat för val av sakkunnig.
Utskottet förbiser emellertid icke att även med denna begränsning det
i visst fall kan på detta speciella område möta stora svårigheter för den
prövande myndigheten att döma. Då det gäller vetenskapliga meningsbrytningar
eller strider, måste det givetvis bliva synnerligen vanskligt att
avgöra, när dessa nått gränsen, där jäv kan anses föreligga. Ej heller är
den faran utesluten, att de svårigheter, som redan nu förefinnas att få
sakkunniga, vilka äro villiga åtaga sig det tidsödande och grannlaga uppdraget,
komma att ökas.
Icke heller har utskottet förbisett, att, därest under utnämningsfrågans
handläggning sådana omständigheter komma i dagen, som göra en förnyad
sakkunnigeprövning av de sökandes kompetens påkallad, Kungl. Maj:t
redan med nuvarande bestämmelser kan förordna om sådan.
Då emellertid jävsanledning icke blott kan tänkas förekomma utan
även i något fall lär ha inträffat, kan det sättas i fråga, huruvida det ej
vore lämpligt, om i universitetsstatuterna vore fastslagna vissa så klart
som möjligt angivna jävsgrunder och att eventuell jävsfråga finge omedelbart
efter sakkunnigevalet avgöras. Utskottet finner denna tanke väl förtjänt
att tagas under omprövning vid den nu pågående revisionen av
universitetsstatuterna.
Beträffande motionärens yrkande i punkt 2, att »bestämd tidrymd
fastställes, inom vilken sakkunnigas utlåtanden skola föreligga», har konsistoriet
erinrat därom, att denna lika ömtåliga som svårlösta fråga redan är
föremål för av Kungl. Maj:t tillkallade särskilda sakkunnigas omprövning,
varför någon särskild åtgärd från riksdagens sida i nämnda avseende ej
synes erforderlig.
Forsla hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24. 11
I anslutning till det anförda hemställer utskottet,
att andra kammaren ville i anledning av yrkandet under punkt 1 i
förevarande motion för sin del besluta, att riksdagen måtte anhålla, att
Kungl Maj:t ville uppdraga åt de i ecklesiastikdepartementet tillkallade
särskilda sakkunniga för uppgörande av förslag till nya bestämmelser rörande
lärarebefattningars tillsättande vid universiteten att taga under omprövning,
huruvida ej — vid tillsättning av sakkunniga för prövande av sökandes
till professorsbefattning skicklighet — sökande eller medlem av konsistorium
måtte tillerkännas rätt till anförande inom viss tid av jäv mot utsedda
sakkunniga; samt
att yrkandet under punkt 2 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.»
Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, varefter ärendet överlämnades
till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande
behandling av sitt första tillfälliga utskott.
Andra kammarens i ärendet fattade beslut innebär, att sökande till Utskottet.
ledig professorsbefattning eller medlem av konsistorium skulle erhålla rätt
till anförande inom viss tid av jäv mot utsedda sakkunniga. Klagorätten
skulle alltså få tagas i anspråk, endast då sökande eller medlem av konsistorium
förmenade, att den till sakkunnig utsedde till någon av de sökande
intoge en sådan ställning, att hans oväld vid bedömandet av deras vetenskapliga
skicklighet kunde sättas i fråga. Den sakkunniges vetenskapliga
kompetens eller lämplighet för uppdraget skulle däremot icke genom besvärs
anförande kunna bliva föremål för prövning i högre instans.
Andra kammarens utskott säger sig icke hava förbisett, att, även med
den begränsning av klagorätten som sålunda ifrågasatts, det i visst fall
kan på detta speciella område möta stora svårigheter för den prövande
myndigheten att döma, och har för denna mening anfört åtskilliga skäl,
vilka utskottet tillåter sig återgiva och till stöd för sin hemställan åberopa.
»Då det gäller vetenskapliga meningsbrytningar eller strider», heter det i
andra kammarens utskotts utlåtande, »måste det givetvis bliva synnerligen
vanskligt att avgöra, när dessa nått gränsen, där jäv kan anses föreligga.
Ej heller är den faran utesluten, att de svårigheter, som redan nu förefinnas
att få sakkunniga, vilka äro villiga åtaga sig det tidsödande och
grannlaga uppdraget, komma att ökas. Icke heller har utskottet förbisett,
att, därest under utnämningsfrågans handläggning sådana omständigheter
komma i dagen, som göra eu förnyad sakkunnigprövning av de sökandes
kompetens påkallad, Kungl. Maj:t redan med nuvarande bestämmelser kan
12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 24.
förordna om sådan.» Riktigheten av sistnämnda förmodan bevisas bäst
därav, att det inträffat, att Kungl. Maj:t förordnat om förnyad sakkunnigprövning
av sökandes kompetens.
Till de av medkammarens utskott anförda skäl, som ovan återgivits,
vill utskottet blott lägga ännu ett, som synes starkt tala för, att åtgärder
av föreslagen art icke böra vidtagas. Proceduren vid tillsättning av ledigt
professorsämbete är, såsom bekant, synnerligen omständlig och tidsödande.
Givetvis skulle omständligheten och tidsutdräkten i åtskilliga fall avsevärt
ökas, om rätt att påfordra särskild jävsprövning skulle lagstadgas. Med
en dylik klago- och prövningsrätts införande skulle ock de akademiska
befordringstvisterna, redan nu icke sällsynta, säkerligen ökas i antal och
i många fall få karaktär av rent privata uppgörelser.
Andra kammaren bar uttalat sig för, att de sakkunniga, vilka tillkallats
för att inom ecklesiastikdepartementet utarbeta förslag till nya bestämmelser
rörande lärarebefattningars tillsättande vid universiteten, måtte
få i uppdrag att taga förevarande fråga under omprövning. Utskottet vill
med anledning härav erinra om, att bemälda sakkunniga tillkallats i syfte
att förberedelserna för professorsbefattningars tillsättande måtte bliva så
litet tidsödande som möjligt. Detta uppdrag skulle uppenbarligen konverteras,
om vid fullgörandet av detsamma skulle tagas i övervägande en åtgärd,
som ovillkorligen måste förlänga vakanstiden. En dylik inkonsekvens
i fråga om direktiv för fullgöraudet av sakkunniguppdrag kun utskottet
helt naturligt icke förorda.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 18 maj 1920.
På utskottets vägnar:
T1I. BOEKLL.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Borell, SandeffArd,
Carl Johansson, Isak Svensson, Jesperson, Qrevesmiihl och Lind.
Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri 1920,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.