Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vädd motion angående ändring i visst syfte av lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet.

1920-02-12 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1920:13, Utlåtande i anledning av vädd motion angående ändring i visst syfte av lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

3

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion angående ändring i

visst syfte av lagen om väghållningsbesvärets utgörande

på landet.

(2:a avd.)

Uti en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottets

förberedande behandling hänvisad motion, nr 102, har herr Larson,

Edward, föreslagit, att riksdagen i anslutning till av motionären

uppmärksammade förhållande måtte för sin del besluta sådana förändrade

bestämmelser i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, att vid underhåll av väg också hänsyn

tages till automobiltrafikens berättigade krav, och att underhållet

således skall så utgöras, att trafiksäkerheten för all landsvägstrafik

varder i görligaste grad tillgodosedd; och har motionären hemställt,

att riksdagens vederbörande utskott ville formulera de ändringar

av §§ 23—30 i väglagen eller andra lagrum, som för ändamålet

erfordrades. Skulle emellertid ärendet icke anses så utrett,

att bestämda lagändringar nu kunde föreslås och antagas, har motionären

alternativt yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter utredning taga i övervägande

sådana ändringar av gällande väglag (eventuellt också av

gällande automobilförordning), att med avseende å underhåll av väg

tillkomma sådana förändrade och skärpta föreskrifter, att landsvägstrafiken

såväl med automobil som med hästfordon varder bättre tillgodosedd

och tryggad, än med nu gällande bestämmelser är möjligt,

samt för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till sådana

lagändringar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

Till stöd för denna hemställan har motionären i huvudsak

anfört följande:

»-------Numera äro förhållandena på våra allmänna vägar helt

förändrade genom automobilens användande, och blir det än mer allt

eftersom automobiltrafiken växer. —---. Därmed ökas också möjlig
heterna

till olycksfall vid möte med hästfordon. Huru sakkunnigt och

försiktigt än automobilen fram föres, blir det emellanåt just i följd av vägens

beskaffenhet omöjligt för automobilföraren att förekomma olycksfall

eller tillbud till sådana. När nu länsstyrelserna pröva frågor om en

vägs tillåtlighet för automobiltrafik, går den givetvis allenast ut från

vägens bredd, bärigheten av därå befintliga broar samt vägens allmänna

beskaffenhet, varvid anspråken i allmänhet ställas så lindriga

som möjligt, något varemot intet är att invända, när det gäller ett så

nyttigt och numera så allmänt fordon som automobilerna. Till de

frågor rörande vägens lämpliga underhåll i för både automobiler och

hästfordon tillfredsställande skick som dock är av så stor betydelse

för en betryggande trafik, kan den givetvis ej taga hänsyn. Det

blir allenast vederbörande vägsyn, som får hålla uppsikt häröver,

och denna uppsikt är efter en, som jag tror, allmän erfarenhet i

landet, icke tillräcklig. Delvis kan den bero av mindre insikt, erfarenhet

och kraft hos vederbörande vägsyneförrättare, delvis bidrager

bär också eu viss motvillighet hos de undeihållsskvldiga att

taga hänsyli till automobiltrafiken, ehuru detta borde vara i deras

eget intresse som vägfarande, enär därmed trafiksäkerheten väsentligt

ökas. Men huvudanledningen till att vid vägunderhållet allt för

liten hänsyn tages till trafiksäkerheten, är enligt min mening att

söka däld. att väglagens stadgande!! om vägunderhållets beskaffenhet

äro ofullständiga och föråldrade och icke motsvara de förändringar,

som inträtt i vägtrafiken genom automobilernas alltmer allmänna

bruk. Till vägfarandes tjänst har visserligen automobilklubberi eller

andra sammanslutningar för automobiltrafikens främjande uppsatt

vissa anslag i form av bokstäver som varningstavlor vid svåra krökningar

av vägen, backar o. s. v. Men dessa varningstavlor äro alldeles

för fåtaliga och torde väsentligen inskränka sig till trakten

närmast kring de stora städerna samt på en eller annan väg i övrigt.

1 varje fall kunna sådana på enskilt initiativ åstadkomna signaltavlor

icke vara tillräckliga och det så mycket mindre, där ej tillräcklig

uppmärksamhet också ägnas åt själva vägunderhållet. Särskilt vill

jag med avseende härå uppmärksamma, att vägbanan alltför ofta är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

5

skymd av träd och buskar, vilkas borttagande ej enligt gällande lag

kan åläggas vederbörande — det nyss av mig anförda stadgandet

i 24 § är för trafiksäkerheten alldeles otillräckligt, då lagrummet

blott siktar till träd och buskar, som nå över själva vägkanten. En

föreskrift t. ex. om att vägbanan åtminstone på 25 meters avstånd

skall vara fullt siktbar, så att den ej skymmes av utmed vägen

varande träd och buskar, skulle utan tvivel bli till mycket stort gagn

för trafiksäkerheten. Jämväl i avseende å själva vägbanans fasthet

och beträffande dess ovillkorliga underhållande till den bredd vägen

lagligen skall hålla — härutinnan är vägunderhållet ofta bristfälligt

— erfordras skärpta bestämmelser, så torde också vara fallet med

förbudet att upptaga grop eller grav utmed vägen, vilket förbud

blott siktar till vägens bestånd men icke till trafiksäkerheten å vägen.

De vägvisare som skola finnas vid vägars sammanstötande underhållas

ofta illa och saknas emellanåt alldeles. De bestämmelser, som

i gällande automobilförordning äro meddelade angående dessa vägvisares

förseende med anslag (eller målade i viss färg) till utmärkande

att vägen är upplåten för automobiltrafik, äro i och för sig

otillräckliga. En väg, som är upplåten för automobiltrafik, borde

på vissa bestämt angivna avstånd hava lämpliga vägmärken utvisande

detta förhållande. Svårare krökar och backar borde också

obligatoriskt vara utmärkta med varningssignaler. De skärpta föreskrifter

jag sålunda ansett nödiga för trafiksäkerhetens betryggande

i görlig grad å våra vägar äro av betydelse icke minst för trafiken

med hästfordon. Man kan ställa huru stora fordringar som helst

på ett försiktigt och hänsynsfullt framförande av automobilerna —

och dessa fordringar kunna till äventyrs än mer skärpas — man

kan förvänta att med automobilernas allt allmännare uppträdande

å våra vägar hästarne skola visa mindre skygghet för dessa fordon,

så länge icke själva vägunderhållets utgörande hänsyn tages till den

trafik som numera föreligger å landets vägnät, så länge kan en

automobilförare, även med afl rimlig varsamhet vid fordonets framförande,

icke förebygga varje olyekstillbud, och så länge kan icke

allt anses vara gjort för trafiksäkerheten som bör göras. — —»

Utskottet kan i väsentliga delar instämma i vad motionären anfört

om den bristande trafiksäkerheten på de allmänna vägarna å

landet med hänsyn till deras byggnad och underhåll, saknaden av

varningstavlor in. in. De för närvarande rådande missförhållandena

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

på detta område äro enligt utskottets mening delvis att tillskriva

det sätt, på vilket gällande lag tillämpas. Ett noggrannare iakttagande

av dess bestämmelser till trafiksäkerhetens tryggande på de

allmänna landsvägarna s3Tnes vara den första förutsättningen för en

förbättring av förhållandena. Vad som därigenom kan vinnas är

dock enligt utskottets förmenande icke till fyllest. Vissa av de

åtgärder, som ytterligare kunna ifrågasättas, hava i nu förevarande

motion antytts. Vägkommissionen har även i sitt förslag till lag om

allmänna vägar på landet intagit särskilda föreskrifter i samma syfte.

Emellertid vill utskottet framhålla, att med nuvarande fördelning

av väghållningstungan stora svårigheter möta att i nu ifrågavarande

avseende åstadkomma mera avsevärda förbättringar, då

dessa givetvis måste medföra ökade kostnader, som svårt skulle belasta

redan förut hårt betungade väghållningsskyldiga. Det förslag

till en genomgripande reform av hela vägväsendet på landet, som

Kungl. Maj.t — på grundvalen av vägkommissionens utredning —

kan komma att för riksdagen framlägga, synes därför böra avvaktas,

innan till trafiksäkerhetens tryggande i lagen införas skärpta föreskrifter

i avseende å vägs byggnad och underhåll m. in. dyl.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1920.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande. Hrr greve Hamilton, Ericsson Aaby, Norin, Träff, Elisson,

Ingeström, Lindskog, Flognfält, Igel, Ericsson i Arboga,

Ericson i Funäsdalen och Ericson i Oberga.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.