Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66-
1920-04-30 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1920:66, Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66-
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66-
l
Nr 66.
Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1920 kl. */> 4 e. m.
Utlåtande .i anledning av väckt motion angående uppläggande av
en statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens fria
fiskeri fond.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 198, har herr Osberg, med instämmande i motionens syfte
från femtiosex ledamöter av andra kammaren, hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det utredning skyndsammast
möjligt måtte verkställas om uppläggning av två statsfonder, den ena
benämnd Statens fria jordbruksegnahemsfond, den andra benämnd Statens
fria fiskerifond, för att medelst dessa fonders avkastning befrämja
eguahemsrörelsen för mindre bemedlade å landsbygden och för att stödja
mindre bemedlade fiskare vid xitövandet av deras näring.
Såsom i förevarande motion jämväl erinras väckte samma motionär
vid 1919 års lagtima riksdag inom andra kammaren en motion,
nr 196, med i huvudsak samma innehåll som den nu föreliggande.
Denna — jämte en med densamma likalydande, av herr Edward Larson
inom första kammaren väckt motion, nr 75, — hänvisades för förberedande
behandling till jordbruksutskottet, som emellertid i sitt över motionerna
avgivna utlåtande, nr 89, avstyrkte desamma. Utskottets hemställan
biträddes även av riksdagens båda kamrar.
Liksom 1919 framhåller motionären även nu, att huvudsyftet
med hans framställning är att söka råda bot mot landsbygdens avfolkning.
Motionären hänvisar därvid först och främst till det kända
förhållandet, att städernas invånarantal under de senaste årtiondena
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 10. samt. 26 höft. (Nr 66.) 1
Utskottet.
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
avsevärt ökats, medan landsbygdens befolkningsantal under samma tidrymd
endast obetydligt stigit, ja tidvis till och med minskats. Denna
ökning av städernas invånarantal skedde enligt motionärens förmenande
till en stor del just på landsbygdens bekostnad, vilket hade en så mycket
menligare inverkan på dess utveckling, som de personer, vilka sålunda
i stort antal från landsbygden invandrade till städerna, vanligen voro
de i kroppsligt och andligt hänseende starkaste. Vilka skadliga följder
denna inflyttning till städerna slutligen måste medföra, därest densamma
ohindrad finge fortgå, läge enligt motionärens mening i öppen dag.
Med kristidens erfarenheter för ögonen kunde man, framhåller motionären,
ej annat än anse det vara i högsta grad önskligt, att vårt land
icke skulle behöva vara beroende av utlandet för sitt behov av livsförnödenheter.
Men skulle dylika önskemål kunna realiseras, måste Sverige
äga en dugande och tillräckligt stor jordbrukarebefolkning.
Den dragningskraft, som städerna otvivelaktigt utövade på folket
och särskilt ungdomen ute på landsbygden, vore enligt motionärens
mening huvudsakligen att tillskriva den omständigheten, att städernas
industri i regel kunde erbjuda den unge mannen och den unga kvinnan
lättåtkomligare förvärv och därmed större möjlighet för dem att bilda
familj. Skulle ungdomen kunna hållas kvar på landsbygden måste
bättre utsikter beredas densamma att där slå sig fram. För att erforderlig
hjälp skulle kunna lämnas unga medellösa män och kvinnor vid deras
strävanden att finna sin utkomst på landsbygden och där förvärva eget
hem, krävdes emellertid, framhåller motionären, ett ej ringa kapital.
För egnahemsrörelsens kraftiga befordrande på landsbygden borde därför,
enligt motionärens mening, staten upplägga en fond av lämplig storlek,
vilken fond motionären förslagsvis benämnt statens fria jordbruksegnahemsfond.
Av dennas avkastning skulle enligt motionärens förslag direkta
understöd i penningar utan återbetalningsskyldighet utdelas till, såsom
motionären uttrycker det, sådana unga män och kvinnor, vilka visat
sig vara praktiskt folk med förutsättning att bliva till gagn för samhället
i framtiden. Fondens avkastning skulle fördelas mellan de olika länen
i förhållande till deras folkmängd och produktionsmöjligheter.
Åtgärder i enahanda riktning borde enligt motionärens mening
även vidtagas för bevarande av den självständiga fiskarebefolkningen i
vårt land. Fara syntes motionären eljest föreligga för, att utvecklingen
beträffande fisket även hos oss ginge i samma riktning som exempelvis
i England, där bolagsfisket blivit regel. Förhållandena för en ung fiskare
och en ung jordbrukare vore, framhåller motionären, i stort sett desamma,
i det att båda behövde ett visst kapital för att kunna utöva sin näring
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
3
självständigt. Jämväl för stödjande av mindre bemedlade fiskare vid
utövandet av deras näring borde därför enligt motionärens mening uppläggas
en fond — av motionären förslagsvis benämnd statens fria
fiskerifond —, av vars avkastning bidrag till angivna ändamål skulle
lämnas enligt samma grunder, som ovan angivits enligt motionärens
förslag böra gälla för statens fria jordbruksegnahemsfond.
I sin motion till 1919 års lagtima riksdag föreslog motionären
även, att, sedan staten upplagt grundkapitalet till ifrågavarande fonder
med av motionären då angivet belopp, till dessa fonders förstärkande behövliga
medel skulle åvägabringas genom att en viss procent av de i
framtiden tillkommande donationerna skulle erläggas till dessa fonder.
Denna tanke har motionären emellertid nu uppgivit.
Nu liksom 1919 har motionären allenast begärt utredning i den
av honom framförda frågan.
Utskottet är därutinnan till fullo ense med motionären, att frågan
om landsbygdens avfolkning innefattar problem, som äro värda statsmakternas
alldeles särskilda uppmärksamhet.
Av tillgänglig statistik inhämtas, att jordbruksbefolkningen i vårt
land från början av 1880-talet gått tillbaka icke allenast relativt utan
även absolut taget, medan industribefolkningen under samma tid växt i
starkt påskyndad takt. Medan sålunda den av jordbruket och dess binäringar
levande befolkningen år 1880 utgjorde ett antal av ej mindre
än 3,078,000 människor, beräknades densamma vid den senaste folkräkningen
år 1910 till allenast 2,663,000 personer. Någon fullt klarläggande
statistik över utvecklingen efter 1910 föreligger visserligen icke.. Men
förefintliga siffror synas dock giva vid handen, att någon förändring av
förhållandena icke därefter ägt rum. Sålunda minskades befolkningen
på landsbygden år 1913 med 17,217 personer eller 4.15 pro mille samt
år 1916 med 17,154 personer eller 4.15 pro mille, låt vara att åren
1914 och 1915 visa en obetydlig ökning av respektive 3,974 och 887
personer. Uuder åren 1913—1916 ökades samtidigt befolkningen i städerna
med respektive 51,608, 37,050, 32,246 och 61,980 personer eller
35.01, 24.49, 20.88 och 38.70 pro mille. De nu för åren 1913—1916
sist anförda sifferuppgifterna äro så tillvida i någon mån missvisande,
som dels städernas starka folkökning under de angivna åren till én ej
ringa del beror på inkorporeringar och tillkomsten av nya städer, dels
till landsbygden hänförts även industrisamhällen å landsbygden.
De stora olägenheterna i ekonomiskt och socialt hänseende av
landsbygdens avfolkning ligga i öppen dag. Avfolkningens allvarligaste
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
ekonomiska konsekvens är en nedsatt produktion av jordbruksalster och
ett större beroende av den utländska tillförseln därav. Mera skiftande
och svårare att angiva men icke mindre verkliga äro de sociala olägenheterna.
Genom den s. k. emigrationsutredningen har uppmärksamheten
för första gången på allvar riktats på åtskilliga i samband med förevarande
fråga stående förhållanden. Genom nämnda utredning har sålunda,
bland annat, påvisats, hurusom den svenska bondeklassen i flera
trakter av vårt land under årens lopp i avsevärd grad förminskats ej
minst genom inflyttning till städerna. De gamla allmogesläkterna hade
även alltmera dragits från sina ärvda hemman och bondehemmanen
övergått till ägare, som ej hade jordbruk till sitt egentliga näringsfång,
och som sålunda ej tillhörde den egentliga bondeklassen.
I emigrationsutredningens betänkande fram hålles, att inflyttningen
till städerna ej kan med konstlade medel motarbetas. Företeelsen vore
alltför naturlig för att kunna övervinnas på annat sätt än genom att
landsbygden utrustades med lockelser, som kunde hålla städerna stången.
Åtskilligt i denna riktning hade redan gjorts genom skapandet av tillfällen
till nöje och förströelse också på landsbygden. Men säkerligen
försloge detta icke, om man ej lyckades åstadkomma en genomgripande
reform även inom de å landsbygden rådande ekonomiska villkoren. En
förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden skulle sålunda vara av
stor betydelse. I detta hänseende ville det, anföres i betänkandet,
synas, som skulle det krävas jämförelsevis ringa kostnader att komma
till ett drägligt tillstånd. Egnahemsrörelsen, som avsåge skapandet av
smärre lägenheter, vilkas innehavare självfallet skulle söka upphjälpa
sin ekonomi genom daglönararbete hos de större jordbrukarna, förtjänade
slutligen ett varmt intresse.
En minskning av jordbruksbefolkningens numeriska styrka vore,
anföres slutligen i samma betänkande, för ett land som Sverige icke
någon nödvändighet. »Här finnes ännu mark om millioner hektar att
odla upp; här kunde ännu varje år flera tusen nya jordbrukarehem
skapas; här kunde åt hundratusental jordbruksarbetare beredas en
ställning, som, med hjälp av den naturliga kärleken till jorden, kunde
utgöra en motvikt mot stadslivets lockelser.» »Vi måste därför,» framhålles
i betänkandet, »på fullt allvar upptaga till besvarande den frågan: huru
skall Sveriges uppodling kunna återupptagas; och huru skall folkminskningen
i våra jordbruksbygder bringas att upphöra?»
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
5
Liknande erfarenheter som i vårt land hava i nu ifrågavarande
avseende även gjorts inom främmande länder, och man har där sökt på
lagstiftningsväg vidtaga en del åtgärder för att kvarhålla allmogen vid
jordbruket. Enligt vad utskottet inhämtat har den 2 december 1910 dåvarande
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande samma dag, uppdragit åt nuvarande ledamoten av
riksdagens första kammare, numera professorn Nils Wohlin att genom
besök i Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike och England på ort och
ställe närmare undersöka de lagstiftningsåtgärder, som under senare tid
blivit inom dessa länder i nyss angivna syfte vidtagna, samt att härefter
till chefen för nämnda departement avgiva redogörelse för de rön och
iakttagelser, som han vid studiet av angivna åtgärder och deras verkningar
kunde komma att göra. Detta uppdrag har emellertid, enligt vad utskottet
jämväl inhämtat, ännu icke slutförts.
Av viss betydelse för förevarande fråga torde även jordkommissionens
utredning komma att bliva. Enligt vad dåvarande chefen för
justitiedepartementet vid nämnda kommissions tillkallande, bland annat,
anförde, borde kommissionen hava till uppgift att utreda, vilka medel
som över huvud kunde befinnas lämpliga och erforderliga för’att bevara
joi’den i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand, bereda
de kategorier av nyttjanderättshavare, som därav vore i behov, större
tryggt16*'' i deras ställning samt underlätta tillkomsten av nya självständiga
odlingslägenheter, där sådant av förhållandena påkallades. Det
borde därvid ock ankomma på de sakkunniga att utreda vilka åtgärder,
som kunde befinnas lämpliga för förbättrande av lantarbetarnas ställning,
i den män denna fråga kunde anses äga samband med de spörsmål,
sem i övrigt tillhörde de sakkunnigas bedömande.
För närvarande pågå även vissa andra utredningar, vilka torde komma
att öva inflytande jämväl på nu förevarande fråga. Utskottet vill i
detta hänseende erinra om de utredningar, vilkas verkställande anförtrotts
åt kolonisationskommittén och kronolägenhetskommissionen. Förstnämnda
kommitté har, såsom bekant, i uppdrag att verkställa utredning
och avgiva förslag beträffande åtgärder för främjande av kolonisation
å dels kronans marker i Norrland och Dalarna, med undantag
av vissa trakter, dels ock å bondejord i Norrland, ävensom därmed
sammanhängande spörsmål. Kronolägenhetskommissionen åter har, bland
annat, till uppgift att utreda frågan om upplåtelse av viss jord med
tryggad besittningsrätt.
Slutligen må även erinras om den utredning, som pågår inom
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
elektrifieringskommittén och som avser frågan om landsbygdens elektrifiering.
Tack vare framför allt tillgången på vattenkraft hava ej
blott städer och andra större samhällen utan jämväl stora områden av
landsbygden kunnat elektrifieras. En fortsatt utveckling i denna riktning
torde vara synnerligen önskvärd ej minst med hänsyn därtill, att
den ökade trevnad och de lättare levnadsvillkor, som den elektriska
energiens spridande på landsbygden åstadkommer, även synas ägnade
att motverka benägenheten hos lantbefolkningen att övergiva hembygden
och söka sin utkomst i städerna.
Bland de åtgärder, som skulle kunna vidtagas till förhindrande
av landsbygdens avfolkning, har motionären för sin del framhållit egnahemsrörelsens
kraftiga befrämjande på landsbygden.
För befordrande av egnahemsrörelsen finnas, såsom bekant, sedan
flera år tillbaka upplagda tvenne statsfonder, nämligen egnahemslånefonden
och jordförmedlings fonden, och har riksdagen vid olika tillfällen
anvisat betydande belopp till kapitalökning för dessa.
Med “bifall till av Kungl. Maj:t därom framställd proposition
har innevarande riksdag, bland annat, medgivit sådan ändring i de
för statens egnahemslånerörelse fastställda allmänna villkor och bestämmelser,
att tillämpas från och med år 1920, att maximivärdena å de
lägenheter, för vilka egnahemslån må kunna utgå, höjts, för obebyggda
jordbrukslägenheter till 15,000 kronor och lör bebyggda jordbrukslägenheter
till 12,000 kronor samt för bostadslägenheter till
10,000 kronor. Därjämte har innevarande riksdag i anledning av väckta
motioner beslutat att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
beträffande vilka åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för att
underlätta nyodling och betesförbättring å lägenheter, för vilkas förvärvande
lån erhållits från egnahemslånefonden.
Frågan, huruvida ej eventuellt ännu ytterligare andra åtgärder för
egnahemsrörelsens befrämjande från statsmakternas sida böra vidtagas,
har emellertid, ej minst i detta sammanhang, synts utskottet förtjänt
av att tagas under närmare övervägande.
Visserligen hava statsmakterna så sent som förlidet år beslutat
vissa förbättringar i egnahemsväsendets organisation, vilka ansetts varaav
den betydelse, att de föranlett utfärdandet av nya allmänna villkor
och bestämmelser ävensom särskilda föreskrifter såväl för statens egnahemslånerörelse
som för lån från jordförmedlingsfonden. Men den kungl.
propositionen till 1919 års lagtima riksdag om vissa egnahemsväsendet
berörande frågor, som lågo till grund för den då vidtagna reformen, avsåg
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
7
emellertid, såsom även framhölls i jordbruksutskottets över densamma avgivna
utlåtande, icke att åstadkomma någon genomgripande ombildning av
egnahemsrörelsen. De förslag, som genom propositionen framlades, hade i
stället närmast karaktären av kompletteringar i och förbättringar av det gamla
systemet. Att en mera omfattande reformering av egnahemsrörelsen icke vid
detta tillfälle kunde vidtagas, berodde, enligt vad den i propositionen Jämnade
utredningen gav vid handen, bland annat, därpå, att åtskilliga med
ifrågavarande rörelse sammanhängande frågor ännu väntade på sin lösning.
Propositionen var huvudsakligen byggd på de s. k. egnahemssakkunnigas
den 14 oktober 1914 avgivna betänkande. Att detta innefattade
åtskilliga goda och förtjänstfulla förslag vitsordades av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, som emellertid därjämte framhöll, att
fog icke saknades för deras mening, vilka gjort gällande, att de sakkunniga
icke anlagt tillräckligt stora synpunkter på egnahemsfrågan och icke
lämnat den ingående granskning och utredning av densamma, som enligt
departementschefens uttalande den 20 januari 1911 av dem förväntades,
för att med stöd därav statsmakterna skulle kunna på ett mera planmässigt
och efter förhållandena avpassat sätt främja den för land och folk så betydelsefulla
egnahemsbildningen. I viktiga hänseenden tarvades sålunda
enligt departementschefens mening ytterligare utredning.
I dessa nu sist anförda ord ligger eu enligt utskottets förmenande
välgrundad antydan om, att en reform av eguahemsväsendet icke kan
undanskjutas, därest egnahemsrörelsen i vårt land skall kunna fylla sin
ovan berörda, ur befolkningspolitisk synpunkt trängande uppgift.
En alldeles särskild anledning att nu till prövning upptaga frågan
om vad som ytterligare må kunna göras till befordrande av egnahemsrörelsen
på landsbygden föreligger dessutom.
Genom Kungl. Maj:ts till innevarande riksdag avlåtna proposition
nr 314 har framlagts förslag till inrättande av en särskild fond, benämnd
statens bostadslånefond, från vilken fond lån skall av Kungl.
Maj:t kunna beviljas kommuner med flera till visst bostadsbyggande.
Denna fond skall enligt Kungl. Maj:ts förslag disponeras endast för
bostadsproduktion inom de städer och stadsliknande samhällen, där
hyresreglerings!agstiftningen är eller under de fem år, varunder avsättning
till fonden beräknas äga rum, varder gällande. Lån från
fonden ifråga äro avsedda att meddelas upp till hälften av byggnadskostnaderna,
varvid dock tomtens värde icke får medräknas. Lånen
skola vara ouppsägbara under 20 år räknat från lånens utlämnande. Å
lånen skall räntefrihet åtnjutas under 10 år. I särskilda fall skall
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
Kungl. Maj:t därjämte äga rätt att för ifrågavarande ändamål lämna
direkta statsbidrag utan återbetalningsskyldighet med högst 20 % av
den beräknade byggnadskostnaden, häri ej inräknat tomtvärdet.
Kungl. Maj:ts nu berörda proposition har synts utskottet vara av
den största betydelse jämväl för frågan om landsbygdens avfolkning.
Utskottet vill till närmare belysning härav först erinra om några uttalanden,
som från statsmakternas sida gjorts beträffande den statssubvention
för uppförande av bostadshus med smålägenheter, som under
kristiden ägt rum. Då Kungl. Maj:ts sedermera till 1917 års riksdag i
detta ämne avlåtna proposition nr 34 förekom i statsrådet uttalade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet i ett särskilt anförande till
statsrådsprotokollet, bland annat, att i och för sig syntes honom särskilda
åtgärder från statens sida för åstadkommande av bostadslägenheter
i städerna ägnade att väcka betänkligheter, i den mån därigenom
en icke önskvärd inflyttning från landsbygden till städerna underlättades.
Med anledning av vad chefen för jordbruksdepartementet sålunda anfört
beträffande faran för, att ifrågavarande åtgärder skulle underlätta en
icke önskvärd inflyttning från landsbygden till städerna, framhöll riksdagen
i sin skrivelse i ämnet, att riksdagen till fullo delade bemälde
departementschefs uppfattning om det för landet skadliga i ett
dylikt resultat av understödsverksamheten, men att riksdagen likväl —
under uttalande av sin förväntan, att man vid den närmare anordningen
av denna verksamhet i möjligaste mån tillsåge, att inflyttningen
till städerna icke härigenom särskilt uppmuntrades — ansett, att, med
hänsyn till de rådande exceptionella förhållandena, ett försök till ökande
på angivet sätt av byggnadsverksamheten i allt fall och utan hinder av
berörda farhågor borde göras. Med hänsyn till vad riksdagen sålunda
framhållit intogs i den sedermera i ämnet utfärdade kungörelsen en
bestämmelse av innehåll, att statsbidrag för ifrågavarande ändamål icke
finge utgå i fall, då en av förhållandena ej ovillkorligen påkallad inflyttning
från landsbygden därigenom kunde befordras.
Därest nu riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslutar
inrättandet av en statens bostadslånefond för befrämjande av bostadsproduktionen
inom städer och stadsliknande samhällen, torde enligt utskottets
mening obestridligen viss fara föreligga för, att inflyttningen från
landsbygden till städerna i följd därav skall taga ökad fart. Det tillkommer
icke utskottet att yttra sig över Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition. Utskottet anser sig dock böra uttala, att utskottet till
fullo behjärtar de omständigheter, som föranlett dess framläggande.
Men utskottet kan i detta sammanhang, ur de synpunkter, som iit
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
9
skottet har att beakta, icke underlåta att framhålla angelägenheten av,
att, i samband med ett beslut om bostadsproduktionens understödjande
inom städerna, beslut jämväl fattas om utredning i och för åtgärders
vidtagande till ytterligare befrämjande av egnahemsrörelsen på landsbygden.
Att, såsom motionären föreslagit, för egnahemsväsendets befrämjande
lämna egnahemsbyggarna direkta understöd i penningar utan återbetalningsskyldighet,
kan utskottet visserligen icke för sin del förorda.
Däremot anser utskottet det böra tagas under övervägande, huruvida
icke räntefrihet under viss tid eller viss nedsättning av låneräntan
skulle kunna lämnas egnahemsbyggare, som med understöd från egnahemslånefonden
bilda nya egna hem å obebyggda och helt eller delvis
ouppodlade lägenheter, samt huruvida icke räntefria lån för anskaffande
av nödiga inventarier och redskap skulle kunna lämnas dem, som med
understöd från nyssberörda fond förvärvat sig lägenheter i avsikt att
därå bedriva jordbruk.
Vad slutligen beträffar den av motionären föreslagna statens fria
fiskerifond vill utskottet först uttala, att även enligt utskottets mening
är frågan om den självständiga fiskarebefolkningens bevarande av den
största betydelse. Emellertid får utskottet fästa uppmärksamheten på,
att, i den del behov av statsunderstöd i detta avseende föreligger, detta
i viss mån torde kunna tillgodoses från fonden för fiskerinäringens befrämjande.
Från nu sist berörda fond utlämnas, såsom bekant, låneunderstöd för
''anskaffande av fiskarbåtar och fiskredskap samt för anläggande av smärre
inrättningar för tillgodogörande och förädling av fiskets produkter. Såsom
utskottet i sitt utlåtande nr 37 även erinrat, har lantbruksstyrelsen hos
Kungl. Maj:t gjort framställning om en höjning av fiskerilånetondens årliga
utlåningsbelopp — vilket för närvarande utgår med 1,100,000 kronor —
till 2,100,000 kronor. Denna framställning inkom emellertid till Kungl.
Maj:t efter avfattningen av innevarande års proposition angående regleringen
av utgifterna för kapitalökning under nionde huvudtiteln, däri
något förslag beträffande fiskerilånefonden i nu ifrågavarande avseende
ej framställts. I nyss berörda utlåtande har utskottet emellertid uttalat sin
förvissning, att lantbruksstyrelsens framställning skall komma att upptagas
till prövning i samband med utarbetandet av kapitalökningspropositionen
till nästkommande års riksdag.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 10 samt. 26 käft. (Nr 66.)
2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville verkställa utredning angående vilka åtgärder,
som må kunna utöver vad redan skett vidtagas
till förekommande av landsbygdens avfolkning, samt att
Kungl. Maj:t därefter ville för riksdagen framlägga
de förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.
Stockholm den 30 april 1920.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: Herrar greve Hamilton, Hellström, greve Wachtmeister, Lindskog,
Öberg, Sjöblom, Lundström, Andersson Karl Andreas, Pettersson Ivar,
Igel och Ericson i Funäsdalen.
Reservation
av greve Wachtmeister, som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava följande lydelse:
»Såsom i förevarande motion jämväl erinras — — — — — —
— — — — — — — — —--— — — — — — har motio
nären
endast begärt utredning i den av honom framförda frågan.
Utskottet är därutinnan ense med motionären, att frågan om landsbygdens
avfolkning — även om denna avfolkning ännu icke tagit den
hotande omfattning, förevarande motion kunde giva anledning antaga
— innefattar problem, som äro värda statsmakternas alldeles särskilda
uppmärksamhet. Men denna fråga synes utskottet böra på allvar upp
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
11
tagas till behandling i annat sammanhang och med en lämpligare utgångspunkt
än den nu förevarande motionen erbjuder.
Bland de åtgärder, som skulle kunna vidtagas till förhindrande av
landsbygdens avfolkning, har motionären för sin del — — — — —
— — — — —--— — — — — — — — — — — för vilkas
förvärvande lån erhållits från egnahemslånefonden.
Att eventuellt ännu ytterligare andra åtgärder från statsmakternas
sida böra vidtagas för egnahemsrörelsens befrämjande vill utskottet visserligen
icke bestrida. Emellertid anser sig utskottet å andra sidan böra
erinra om, att statsmakterna så sent som förlidet år beslutat vissa förbättringar
i egnahemsväsendets organisation, — i detta sammanhang må
framhållas inrättandet från och med år 1920 av en särskild egnahemsavdelning
inom jordbruksdepartementet samt kommunernas godkännande
såsom läneförmedlare —, vilka åtgärder ansetts vara av den betydelse,
att de föranlett utfärdandet av nya allmänna villkor och bestämmelser,
såväl för statens egnahemslånerörelse som för lån från jordförmedlingsfonden.
Denna reforms verkningar hava ännu icke tydligt framträtt,
men dess betydelse skall måhända visa sig vara .större än motionären
synes böjd att medgiva. Skulle likväl ytterligare åtgärder till egnahemsrörelsens
befrämjande visa sig vara erforderliga, bör enligt utskottets
mening dessa byggas, icke såsom motionären föreslagit på helt nya
statsfonder utan på den grund, som i nu ifrågavarande hänseende redan
blivit lagd genom egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden.
Statsmakternas omsorg om egnahemsrörelsen får — såsom dåvarande
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet yttrade i propositionen
till 1919 års lagtima riksdag om vissa egnahemsväsendet berörande
frågor — under alla förhållanden icke verka därhän, att densamma framdrives
på ett konstlat sätt, så att resultatet icke blir livskraftigt i sig
självt.
Vad slutligen beträffar den av motionären föreslagna statens fria
fiskerifond — — — — — — — — — — — — — — — —--
— — — — — — komma att upptagas till prövning i samband med
utarbetandet av kapitalökningspropositionen till nästkommande års riksdag.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;»
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 66.
samt av herr Pettersson, Ivar, som ansett, att andra stycket å
sidan 9 i utskottets utlåtande bort utbytas mot följande:
»Motionären har, såsom förut nämnts, för sin del föreslagit, att
de unga män och kvinnor, som å landsbygden vilja förvärva eget hem,
skulle av statsmedel erhålla direkta understöd i penningar utan återbetalningsskyldighet.
Att under normala prisförhållanden helt och hållet
eller ens i någon avsevärdare utsträckning grunda egnahemsrörelsen
inom vårt land på en dylik statssubvention skulle givetvis, ur flera synpunkter,
icke vara lyckligt; och torde ej heller vara av motionären
åsyftat. Men liksom enligt Kungl. Maj:ts ovanberörda förslag under
en viss övergångsperiod i särskilda fall direkta statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
i angiven omfattning skola kunna lämnas för understödjande
av bostadsproduktionen inom städer och stadsliknande samhällen,
så böra enligt utskottets mening också i särskilda fall dylika
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet i motsvarande ihån tilldelas
jämväl dem, som vilja å landsbygden förvärva egna hem. I detta avseende
vill utskottet särskilt framhålla, att det enligt utskottets förmenande
— med hänsyn till de nuvarande högt uppdrivna bygge adskostnaderna
— torde få anses vara nästan oundgängligen nödvändigt att
ej blott med lån på billiga villkor utan även genom direkta statsbidrag
understödja nybildningen av egna hem å landsbygden, enär där eljest
icke under nuvarande förhållanden några nya egna hem torde kunna
beräknas komma till stånd. I övrigt anser utskottet det böra tagas
under övervägande, huruvida icke räntefria lån för anskaffande av nödiga
inventarier och redskap skulle kunna lämnas dem, som med understöd
från egnahemslånefonden förvärvat sig lägenheter i avsikt att därå
bedriva jordbruk.»
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:306 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående uppläggande av en statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens fria fiskerifond. a1 i texten