Utlåtande, i anledning av vädd motion angående anordnande av hästavelscentra vid Oltenby och andra platser av landet.
1920-05-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1920:73, Utlåtande, i anledning av vädd motion angående anordnande av hästavelscentra vid Oltenby och andra platser av landet.
Dokumentets text
Utskottet.
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.
Nr 73.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1920 kl. l/> 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av vädd motion angående anordnande av
hästavelscentra vid Oltenby och andra platser av landet.
(l:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 262, av herr Osberg m. fl. har hemställts, att »riksdagen hos
Kungl. Maj:t ville anhålla om fullständig utredning, i enlighet med de
direktiv, som i motionen angivits, för ett rätt tillvaratagande av inhemsk
hästavel, genom anordnandet av avelscentrum vid Ottenby med därjämte
å skilda platser inom landet anlagda mindre sådana, och till 1921 års
riksdag framlägga förslag och kostnadsberäkningar härför.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.
Såsom i motionen erinrats, var det nu framställda spörsmålet redan
förlidet år föremål för behandling inom riksdagen i anledning av en av
samme motionär m. fl. väckt motion i enahanda syfte som den nu förevarande.
I sitt utlåtande nr 33 till 1919 års lagtima riksdag över motionen
anförde utskottet följande:
»Det är en känd sak, att bland våra husdjur intet under uppfödningen är
för sin utveckling i viss riktning och typ så beroende av natur och klimatiska förhållanden
som hästen. Sålunda har erfarenheten givit vid handen, att den nordsvenska
hästens speciella egenskaper till stor del äro att tillskriva de för de nordliga
delarna av vårt land och Norge särskilt utmärkande förhållandena i nämnda
avseende. Vad ardennerhästen (den s. k. belgiska hästen) beträffar, av vilken avelsdjur
i vårt land erhållas företrädesvis genom import från Belgien, Rehnprovinserna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.
13
och Holland, fordrar denne för att kunna utveckla sig i önskvärd riktning riklig
tillgång på voluminöst och kraftigt foder, i fråga varom nämnda länder äro särskilt
väl utrustade. Rörande slutligen den varmblodiga rasen, så har erfarenheten visat,
att Ölands klimat och säregna växtlighet alldeles särskilt lämpar sig för bedrivande
av denna avel, varemot de betingelser, som enligt vad ovan antytts böra förefinnas
för en framgångsrik och målmedveten uppfödning av hästar av nordsvensk- och
ardenner/yp, där icke förefinnas.
Av vad utskottet nu anfört torde framgå, att utskottet icke kan instämma
med motionärerna i vad de framhållit rörande lämpligheten att till det av statsmakterna
beslutade statsstuteriet för varmblodig avel vid Ottenby förlägga uppfödning
av avelsdjur, representerande jämväl den nordsvenska och ardennerrasen.
Vad beträffar motionärernas förslag om upprättande av avel scentra för de
båda kallblodiga raserna skulle sådana enligt motionärernas förmenande kunna på
det sätt ordnas, att staten till intresserade uppfödare inom ett begränsa^ område
på vissa villkor utlämnade framstående ungston att användas till avel. Åt detta
förslag — enligt vilket för övrigt åt begreppet avelscentrum givits en innebörd,
som icke överensstämmer med vad som i allmänhet därmed avses eller en å en
egendom befintlig av avelsdjur bestående särskilt utmärkt besättning, varifrån avelsdjur
spridas till olika delar av landet — kan utskottet icke heller skänka sin anslutning.
Utskottet tillåter sig i detta avseende först erinra, vad stuteriöverstyrelsen
i ett den 5 juni 1918 avgivet utlåtande till Kuugl. Maj:t anfört i anledning av
gjord framställning i fråga om lämpligaste sättet för användningen av statens hästavelsfond
för främjande av såväl den varmblodiga som den kallblodiga hästaveln.
Styrelsen har däri framhållit, att det enda verkligt effektiva sättet, på vilket hästavelscentra
torde kunna anordnas, vore upprättande av stuterier. Anläggandet av
sådana stuterier för kallblodiga hästar har stuteriöverstyrelsen av flera skäl ej
kunnat förorda, och vore dylika för övrigt enligt styrelsens uppfattning ej av behovet
påkallade. Den relativt höga ståndpunkt, den svenska ardenneraveln nu intoge,
vore ett bevis på att denna avel, målmedvetet ledd, har kunnat utveckla sig kraftigt
och i rätt riktning utan annat understöd än det, som hittills kommit den till del
från stat, hushållningssällskap och avelsföreningar. Det organiserade arbetet för
den nordsvenska hästavelns höjande vore av betydligt yngre datum, och denna avel
kunde därför ännu ej påvisa liknande framsteg som ardenneraveln. Det största
hindret härför vore bristen på framstående ston. Denna kunde dock ej avhjälpas
eller minskas genom anordnandet av avelscentra, utan endast genom fortsatt sakkunnigt
urval och tillvaratagande av den egna avelns bästa produkter samt genom
import av förstklassiga gudbrandsdalska ston, i den mån import av sådana kunde
utverkas. I detta senare fall borde staten giva sitt understöd. Men att staten
skulle på uteslutande egen bekostnad importera eller inom landet uppköpa ston och
''på vissa villkor utlämna dem till fritt begagnande åt intresserade lantmän inom
ett begränsat område och där uppställa ett par förstklassiga beskälare’, vore eu
åtgärd, som styrelsen icke kunnat förorda. Inom landet varande avelsston av värde
befunne sig enligt stuteriöverstyrelsens uppfattning säkerligen i goda uppfödarehänder
och komme aveln till godo utan statens direkta ingripande. Det torde i
värjo fall även kunna ifrågasättas, om hästuppfödarna skulle vara villiga att avhända
sig ett förstklassigt stomaterial, och huruvida det skulle vara riktigt att
14
•Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.
locka dem därtill, vilket endast kunde ske genom mycket höga pris. Priserna på
bättre avelsston vore redan så uppdrivna, att största delen av statens hästavelsfond
säkerligen skulle komma att tagas i anspråk, för så vitt det framställda förslaget
skulle genomföras i nämnvärd omfattning. Styrelsen hade dessutom den
uppfattningen, att uppfödarna med större intresse omfattade och vårdade de egna
stona än sådana, som lämnades dem i inackordering. Försök, som i nu ifrågavarande
avseende företagits, hade heller icke slagit väl ut.
Utskottet, som biträder den av stuteriöverstyrelsen sålunda hävdade uppfattningen,
vill därjämte, vad angår den nordsvenska rasen, vilken för övrigt visat sig
ekonomiskt lönande, särskilt erinra om den medelst statsbidrag uppehållna hingstuppfödningsanstalten
vid Vången i Jämtlands län. Beträffande ardennerrasen synes
det stora intresse, varmed ardenneraveln omfattas av de enskilda hästuppfödarna
i landet och den framgångsrika utveckling, som särskilt inom vissa trakter ernåtts
för produktion just vad gäller avelsmaterial, väl borga för rasens alltjämt fortgående
utveckling utan något ytterligare understöd från statens, sida.
Vad slutligen angår det i motionen framställda förslaget i fråga om förändrat
sätt för uppförande av de för Ottenbystuteriet erforderliga byggnader, har utskottet
tillhandahållits för ändamålet uppgjorda ritningar och kostnadsförslag. Utskottet
har emellertid av dessa, vilka för övrigt i vissa avseenden visat sig ofullständiga,
icke föranletts att tillstyrka ett frångående av den plan i nu ifrågavarande avseende,
som innefattas i av statsmakterna redan fattat beslut i ämnet.»
I anslutning till vad utskottet sålunda anfört, hemställde iitskottet
om avslag å motionen, vilket också blev riksdagens beslut.
I den nu väckta motionen har i huvudsak åberopats innehållet i
fjolårets motion.
I vad förevarande motion angår araennerhästen och den nordsvenska
hästen får utskottet endast åberopa vad utskottet i ovan återgivna utlåtande
anfört.
Beträffande den varmblodiga aveln vill utskottet i anledning av
den i ämnet väckta motionen som sin mening uttala, att frågan om
inrättande av det stuteri å Ottenby, vartill riksdagen redan år 1916 beviljat
anslag, men som på grund av de anslagna medlens otillräcklighet
i följd av under kristiden stegrade byggnadskostnader tillsvidare uppskjutits,
inom närmaste tiden torde böra åter upptagas. Det torde nämligen
enligt utskottets mening icke kunna anses vara med en god hushållning
förenligt, att en statens egendom, vilken enligt vad utskottet
inhämtat är taxeringsvärderad till ett belopp av icke mindre än 395,000
kronor, endast lämnar ett ekonomiskt utbyte i form av arrende, på
11,061 kronor 61 öre, vilket förhållande är så mycket mera beklagligt,
som egendomen ifråga sedan lång tid tillbaka vitsordats såsom varande
en av de yppersta platser för bedrivande av ädel hästavel.
Såsom motionären framhållit, torde det heller icke vara alldeles
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.
15
uteslutet, att byggnadskostnaderna skulle genom iakttagande vid byggnadernas
uppförande av vissa särskilda mått och steg kunna åtminstone
i någon mån nedbringas. I den mån de för ändamålet anvisade
medlen visa sig otillräckliga, torde Kungl. Maj:t icke underlåta att till
riksdagen göra den framställning om de ytterligare anslag, som kunna
befinnas erforderliga.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1920.
På jordbruksutskottets vägnar:
A ABY ERICSSON.
Närvarande Herrar Ericsson Aaby, Norin, Hellström, Träff, Elisson, Ingeström,
greve Wachtmeister, Oberg, Sjöblom, Olsson i Broberg, Johansson i
Uppmälby, Sävström, Berge, Igel, Ericsson i Arboga och Anderson i
Knapasjö.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.