Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.

1920-04-24 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1920:36, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlutande Nr Sfi.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1920 kl. 12 m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

om ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg,* Schlyter,* Hellberg,

K. J. Ekman, Ljunggren, Modig,* von Hofsten, H. G. Andersson,*

Larsén, Magnusson i Tumhuf,* Janson i Kungsör, Hallén, Jansson i

Edsbäcken, Henrikson, Hansson i Gärda. Leander, Andersson i Igelboda

och Forssell.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 36, av herrar Vennerström

och Hage, hemställes, »att riksdagen måtte såsom vilande till vidare

grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag''

till

ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och kvinnor,

som äga valrätt inom riket.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Vid 1919 års lagtima riksdag väckte undertecknad Yennerström m. fl.

en motion, nr 327 i andra kammaren, i vilken påyrkades, att »riksdagen

måtte besluta sådan ändring av § 19 riksdagsordningen, att det s. k.

bostadsbandet för val till andra kammaren bortfaller.»

Till stöd för yrkandet anfördes, att det s. k. bostadsbandet existerar

i mycket få utländska författningar, samt att det är orimligt, att valmännen

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 25 käft. (Nr 36). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utletande Nr 36.

Utskottets

yttrande.

skola förhindras i en viss valkrets rösta på en viss person, som på ett

alldeles särskilt sätt skulle kunna representera kretsen, blott därför att personen

är boende utom valkretsen. Det framhölls även, att valmännen böra

åtminstone ba rätt att välja utom kretsen. Vilja de det oaktat välja inom

kretsen, må det bli deras ensak. Detta torde också i de flesta fall bli

förhållandet, även om den föreslagna reformen kommer till stånd. Däremot

torde det kunna antagas, att de med tillfredsställelse komma att begagna

sig av rätten att välja utom valkretsen, t. ex. i sådana fall, då en representant,

som under en viss längre tid representerat en valkrets, varit där

bosatt och satt sig in i de lokala förhållandena men genom omständigheterna

tvingas att flytta ur valkretsen. Och en sådan rätt bör speciellt

i detta fall finnas för dem.

De skäl, som anfördes i detta avseende vid 1919 års riksdag, gälla

alltjämt. Vi våga alltså än en gång med samma motivering framföra

motionen, som avslogs på avstyrkan från konstitutionsutskottet (utlåtandet

nr 25). Med hänvisning till en vid utskottsutlåtandet fogad reservation,

där lagtext finnes utarbetad, våga vi denna gång föreslå en bestämd formulering

av bestämmelserna ifråga.»

Det i föreliggande motion framställda förslaget om avskaffande av det

s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare är av samma

innehåll som det vid fjolårets riksdag i motion nr 327 av herrar Vennerström,

Ilage och Johansson i Sollefteå framlagda. Vid konstitutionsutskottets

i anledning av denna motion avgivna avstyrkande utlåtande var

därvid fogad en reservation, vari tio av utskottets ledamöter hemställde

om bifall till motionen, detta med en motivering av följande lydelse:

»Bostadsbandets inskränkning i valmännens frihet att~t välja representanter

oberoende av territoriella begränsningar har redan tidigt varit

föremål för reformkrav, vilka yrkat dess upphävande eller lossande.

Ståndstiden ägde ej bostadsbandet i dess modärna omfattning, som byggt

på valkretsen, då inom adelståndet representanten var självskriven, i

prästeståndet valfriheten stod öppen inom stiftet, och i de två lägre stånden,

särskilt bondeståndet, den s. k. föreningsfriheten tillät valmän från ett

flertal kretsar att sammansluta sig om en och samma kandidat, oberoende

av om denne var bosatt i någon av dessa eller ej. Riksdagshistorien

visar, att detta blev allmän regel, och från denna tid kan nämnas sådana

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.

3

exempel soin bondehövdingen Anders Danielsson vid 1834—35 års riksdag

med kumulera! mandat för 27 härad, belägna i tre olika län! Ett förslag

om inskränkning i denna frihet möttes 1809 i ståndet av starkt motstånd,

genomfördes visserligen med sammanslutningsrättens begränsning

till inom domsagan 1834, men utsattes för en stark kritik, särskilt från

de liberala elementen inom adelsståndet. Debatten upptager redan då en

serie av argument mot bostadsbandet, som sedan återkommit, och exempel

anfördes på dess skadlighet även i denna begränsade omfattning. Principen

stod dock i alltför nära samband med ståndstidens intresserepresentation,

för att motståndet skulle kunna göra sig mera gällande.

Dess starkare kritik möter den, då den införlivats i den nya riksdagsordningens

tvåkammavsystem. Där skulle representanten principiellt

ej längre bevaka vissa orts- eller ståndsintressen, såsom t. ex. bondeståndsledamoten

från det eller det häradet, men på de samfällda valens

grund verka som andrakammarledamot och riksrepresentant. Detta

oaktat ej endast bibehölls men skärptes den gamla bostadsbandsprincipen

till en fordran på kandidaterna att »äga och minst ett år före valet

ägt valrätt inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka

de väljas».

Någon motivering för dessa restriktioner gives icke, annat än den

sidohänvisning till första kammarens frihet från dem, varigenom, framhåller

De Geer, »någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga

ledamöter i riksdagen icke lärer uppstå». Enligt riksdagsordningens

egen upphovsman kunde man alltså på grund av bostadsbandet förvänta

en dylik brist på kapaciteter i andra kammaren, men första kammaren

skulle i så fall tjänstgöra som ersättare. Anordningen ingick som led

i en medveten strävan att så vitt möjligt förläna åt den övre kammaren

en elit-karaktär i kontrast mot den nedre, där, enligt statsrättsprofessor

Rydin, just på grund av bostadsbandet väl målsmän »för de olika orterna

och de olika skiftningarna i det allmänna tänkesättet, men ej, såsom i

andra parlamentarismens länder, nationens förnämsta män » skulle samlas.

Konsekvenserna av bostadsbandet erkännas här fullt och öppet. Det skall

befästa första kammarens kvalitativa överlägsenhet.

Inför det starka behovet av ett lossande av banden går dock ej

institutet i sin första avfattning länge att uppehålla. Det är ej nödvändigt

att här ingå på detaljerna i reformarbetet: flyttningsstreckets

begränsning, mantalsskrivningsförordningens av 1861 utbyte mot ny av

1894 och dess undantagsbestämmelser (§ 3 mom. 6) för statsråd 1912.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.

Särskilt den sista ändringen, vilken enligt motionären i ämnet 1910 (herr

Hildebrand) åsyftade att i »ett tidsskede, då riksdagen behöver största

mått av politisk bildning och praktisk duglighet, i största möjliga utsträckning

tillvarataga de främsta männen för arbete i båda kamrarna»,

ger ett tydligt uttryck åt, huru man även på högersidan blir tvungen

att, låt vara endast för en mindre, särskilt värdefull kategori, genombryta

bostadsbandsprincipen och erkänna, att den utgör ett hinder för förvärv

för den aktiva politiken av landets bästa förmågor.

Hela bostadsbandets historia låter det i närvarande stund framträda

som en anomali i statsskicket. Den statsrättsliga såväl som den politiska

utvecklingen har alltmer bortarbetat de drag, med vilka det från början

harmonierat. De politiska partierna söka sina ledande män över hela

riket, utan hänsyn till om de äro från den ena eller andra landsändan,

och valmansskarorna välja representanter, som ansluta sig till den av dem

närmast omfattade partiriktningen, vars organisation sträcker sig över hela

landet, och vars program är detsamma i Skåne såväl som i Norrbotten.

Den proportionella valmetoden av 1909 har ytterligare befäst detta förhållande.

Den har tillika förändrat läget i ett annat avseende. Riksdagsmannens

hemortsrätt i valkretsen skulle garantera förtrogenhet med ortens

behov och personlig bekantskap med dess valmän. I de små enmansvalkretsarna

blev det nog också så i de flesta fall. Men när 1909 valkretsarna

vidgats till de ofta mångdubbelt större efter valtekniska hänsyn konstruerade

flermansvalkretsarna följde ej längre lokalkännedomen med som

en konsekvens av bofastheten. Bostadsbandet hänger så att säga i luften,

det har mist sin förmåga som garanti och kvarstår endast i sin rent negativa

betydelse: som ett hinder. I detta avseende medför det från olika

synpunkter skada.

För riksdagen betyder det, att ej, såsom på andra områden, den fria

konkurrensen över hela landet får befordra ett gott urval vid rekryteringen,

att ej de bästa sakliga och politiska krafterna få tillvaratagas, oberoende

av boningsplatsen, och således riksdagens egen kompetens i dess alltmer

krävande arbete höjas. Medborgare, som genom egen yrkeserfarenhet eller

politisk insikt skulle gjort en betydelsefull insats i arbetet, kunna ej vinna

inträde, då den egna partiriktningens målsmän på länsbänken äro få, platserna

redan besatta och placering utanför valkretsen i regel förbjuden. Fn

värdefull medlem af kammaren flyttar för sin borgerliga näring från valkretsen;

avflyttningen verkar omedelbart såsom diskvalificeringsorsak, hans

gamla krets får ej återvälja honom. En partiledare blir utslagen i sin

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.

5

hemvalkrets; möjlighet är omedelbart avskuren för hans återval till kammaren.

De förra exemplen känner var och eu från sin hemtrakt, de inträffa

ofta och äro av alla erkända, för fallet statsråd 1910 särskilt behandlade;

det sista har bekräftats vid bekanta tillfällen i vår politiska

historia.

För de politiska partierna innebär bostadsbandet, att de ej kunna

bliva, såsom naturligt vore, kvalitativt så väl som möjligt representerade

av alla de krafter, som kunna vinnas, var de nu än äro tillfinnandes, utan

måste låta sig nöja med respektive landsdels begränsade resurser. Vid de

stora politiska valomslagen med starka förskjutningar i partinumerärerna får

detta sin särskilda betydelse. Ett avtagande parti får i flera krefsar se

sina bästa män utestängda, utan möjlighet till placering inom annan valkrets.

Ett parti i tillväxt är avskuret från utvägen att i olika kretsar få

invalda sina över landet mycket ojämnt fördelade kapaciteter.

Från väljarnas synpunkt åter ter sig bostadsbandet uppenbart såsom

ett utifrån, i misstro mot deras egen mogenhet och kompetens, pålagt hinder

att fritt efter egen förmåga och i eget välförstått intresse söka den

kandidat, för vilken de av ett eller annat skäl hava det största politiska

förtroendet, han må nu bo utanför eller innanför valkretsens gränser, och

i stället såsom en direkt uppmaning att i nomineringen tillgodose i vidaste

mån de bygdepolitiska intressena på de allmänpolitiskas bekostnad. Man

måste till fullo erkänna betydelsen av, att i kammaren sitta män med eminent

saklig insikt i de olika landsdelarnas önskningar och behov, men

frågan är, om ej detta blir förhållandet även utan någon yttre garanti.

Statistiken över förstakammarvalen ger svar på den frågan. Den

visar, huru i den kammare, som går fri från ifrågavarande restriktion, det

s. k. självgjorda bostadsbandet 1918 utsträckte sig till ej mindre än 74

procent av dess ledamöter, vilka voro bosatta inom egen länsvalkrets (uträknat

för de olika partierna moderata, liberala och socialdemokrater respektive

86, 64 och 35 procent), och angiver sålunda tydligt, att något

yttre korrektiv ej behöver påtvinga valmännen förstånd för sitt eget bästa

eller pålägga ett opåkallat förmyndarskap. Alla de farhågor i olika riktningar

som rests mot reformen falla helt till föga inför de siffror och fakta,

som första kammaren giver.

Från vilken synpunkt man än ser frågan och främst från den: är det

för landet gagneligt,^, förTriksdagens arbetsduglighet befordrande — blir

alltså konsekvensen, att bostadsbandet är en institution, som står kvar från

en tid med helt andra politiska och sociala förhållanden och som numer

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.

ej liar någon uppgift eller nytta att göra, men i stället strider helt mot

hela den politiska utvecklingen, hindrar denna att fritt utveckla sig efter

sunda banor och sålunda såsom skadligt bör avskaffas. Behovet av en

reform är erkänt, det gör sig kännbart vid varje val och har gång på gång

konstaterats: i den stora motionen 1887, i de upprepade socialdemokratiska

rösträttsmotionerna, i den liberala regeringens principuttalande för reformen

1906, liksom i debatten 1910 av herr Edén med 22 instämmanden och i

föreliggande motion.

Denna övertygelse om ffeformen såsom högst nödig och nyttig, som

grundar sig helt på vår egen erfarenhet, blir till fullo bekräftad vid ett

studium av institutets utländska historia. Den visar, hur bostadsbandet

förekommer såsom regel i äldre författningar, hur det sedan, särskilt efter

demokratiseringen av statsskicken kring 1848, borttages i det ena landet

efter det andra, för att i närvarande stund endast finnas kvar i Förenta

staterna, Norge, Turkiet, Grekland och Danmark, i de två senaste staterna

dock endast i mycket begränsad omfattning och, vad Danmark beträffar, i

motsats till hos oss, blott för den övre kammaren. Beträffande Förenta

staterna må endast anföras, att den erkänt främsta kännaren av dess statsliv

— Bryce — i bostadsbandet ser en stor skada såsom en ytterligare

stimulans på de lokala intressenas redan förut otillbörligt starka inslag i

politiken; vad Norge angår är att märka, att reformen för närvarande där

står på dagordningen genom en motion, som upprepar den proposition i

ämnet, som den Knudsenska regeringen 1914 framlade. Beformen har

förut upprepade gånger sedan 1842 framburits, bland annat av konservative

män såsom professor Aschehoug, men har hittills ständigt fallit. Det

utomordentligt starka inflytande, som bygde- och lokalintressena spelat i

norsk politik, torde vara den huvudsakliga anledningen härtill.

Denna jämförelse med utländsk rätt, som låter det svenska och norska

bostadsbandet framstå såsom ett så gott som enastående, i andra stater

övergivet institut, kan ej annat än ytterligare understryka det resultat,

till vilket vi i det föregående kommit: att bostadsbandet är en restriktion,

vilken måste anses mindre väl förenlig med ett modernt, demokratiskt statsskick.

»

Enligt utskottets mening äro de av fjolårets reservanter sålunda framlagda

skälen för avskaffande av det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens

andra kammare fullt övertygande. Särskilt synas två av de fram
förda

synpunkterna vara förtjänta av uppmärksamhet. Yad principfrågan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.

7

beträffar, torde det vara otvivelaktigt, att bostadsbandet är att anse som eu

ålderdomlig kvarleva från den tid, då varje riksdagsman ansågs representera

icke hela folket, utan sina valmäns och sin valkrets’ speciella intressen;

då numera uppfattningen, att riksdagsmännen representera hela folket

och i sina handlingar främst hava att tillvarataga hela rikets intressen,

allmänt vunnit insteg, synes bostadsbandet, såsom ett uttryck för en helt

annan principiell uppfattning om riksdagsmannakallets innebörd än nutidens,

icke längre böra bibehållas. Härtill kommer den praktiska synpunkten, att

blott genom bostadsbandets avskaffande valmännen erhålla rätt att fritt utse

sina representanter bland de medborgare, som de anse bäst skickade för riksdagsmannauppdraget.

Den i detta sammanhang uttalade farhågan för att

yrkespolitik skall vinna insteg i riksdagen och personer med kännedom om

de olika landsdelarnas behov icke bliva invalda i densamma, synes bäst

vederlagd genom en hänvisning till den sammansättning, som första kammaren,

vars ledamöter icke behöva vara bosatta inom valkretsen, erhållit.

Pa grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,

måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling

antaga följande

Förslag

till ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.

Nuvarande lydelse:

Till ledamot i andra

kammaren kan endast utses

man, som äger valrätt inom

valkretsen eller, där fråga

är om stad, bestående av

flera valkretsar, inom någon

av dessa.

Föreslagen lydelse:

Till ledamöter i andra

kammaren kunna endast

utses män och kvinnor, som

äga valrätt inom riket.

Stockholm den 24 april 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.

Reservation

av herrar Clason, K. J. Ekman, von Hofsten, H. G. Andersson, Magnusson

i Tumhult, Janson i Kungsör, Janson i Edsbäcken, Henrikson och Forssell,

vilka anfört:

Förslag om upphävande av bostadsbandet vid valbarhet till andra

kammaren var senast vid 1919 års lagtima riksdag föremål för riksdagens

behandling. Förslaget avstyrktes då av konstitutionsutskottet. Såsom skäl

mot förslaget anfördes dels av utskottet, dels inom kamrarna bland annat

följ ande:

I ett land som vårt med så betydande geografisk utsträckning och så

vitt skilda förhållanden i olika bygder är det av synnerlig vikt, att personer

med ingående kännedom och erfarenhet om förhållandena i rikets olika

delar hava säte i riksdagen. Till främjande av detta önskemål har bostadsbandet

utan tvivel medverkat. Om tidigare några olägenheter av detsamma

kunna hava förekommit — varom meningarna torde kunna vara

delade — hava dessa i varje fall numera blivit väsentligt förminskade

genom införande av det proportionella valsättet och valkretsarnas förändring

från enmansvalkretsar till valkretsar för flera representanter. Det såsom

vilande antagna förslaget om gemensam valdag kommer åter givetvis att

motverka den möjlighet till förflyttning av representanter från en ort till

en annan, som förslagets anhängare mena skulle bliva en fördel av

bostadsbandets upphävande. Däremot skulle förslagets genomförande säkerligen

leda till en ytterligare allt annat än önskvärd mekanisering av valarbetet

och till ett skarpare betonande däri av politiska partisynpunkter.

Beaktas bör ock, att bland valmännen icke någon önskan kommit till synes

om förslagets genomförande.

Härtill kommer jämväl, att riksdagen själv vid förlidet års lagtima

riksdag avslog det då framlagda förslaget, första kammaren utan votering

och andra kammaren med 83 röster mot 68.

Vi hava därför i utskottet hemställt, att utskottet måtte avstyrka

motionen.

Stockholm 1920. Kung!. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.