Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.

1920-05-04 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1920:43, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1920 kl. */“ 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om

ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, frih. Adelswärd*, Hellberg*, K. J. Ekman*,

Thulin, von Geijer, Modig, Norling*, H. G. Andersson*, Larsén,

Janson i Kungsör, Jansson i Edsbäcken, Zander*, Henrikson, Hansson

i Gårda*, Persson i Tofta, Nilsson i Antnäs, Karlsson i Vadstena och

Persson i Fri torp*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 326, av herr Fast

m. fl. hemställes, »att riksdagen ville som vilande till grundlagsenlig

behandling för sin del antaga följande förslag till ändrad lydelse av

riksdagsordningens § 12:

§ 12-

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort, där riksdag

hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från

riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen fyrtio riksdaler, vilket

dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt fyratusenåttahundra

riksdaler. Ledamot — — — — — — — åter.

Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort, där riksdag

hålles, undfår i dagtraktamente trettio riksdaler, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga såmmanlagt tretusensexhundra riksdaler.

Den ledamot — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — befallningshavande.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 suml. 3l käft. (Nr 43.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

»I motion vid 1917 års riksdag1 föreslog herr Kjellén, att riksdagsmannaarvodet

skulle höjas från 10 kronor per dag och högst 1,200

kronor till 15 kronor per dag och högst 2,000 kronor. För riksdagsman,

bosatt i stad, där riksdag hålles, föreslogs, att hittillsvarande arvode

skulle förbli oförändrat.

Vid samma riksdag yrkade herr Rydén i en motion, att riksdagsmannaarvode!

skulle höjas till 3,000 kronor för riksdagsman, som icke

hade sitt hemvist i stad, där riksdag hålles, samt till 2,000 kronor för

annan riksdagsman, dock att för de fall, då enligt §§12 och 23 riksdagsordningen

arvodet beräknades per dag, dagtraktamentet skulle i det

förra fallet utgöra 20 kronor, i det senare fallet 15 kronor.

Utskottet fann i likhet med motionärerna eu höjning av riksdagsarvodet

i hög grad påkallad. I fråga om sättet, varpå detta borde

beräknas, hade motionärerna ansett, att hänsyn borde tagas till den förlängning

av sessionerna, som faktiskt inträtt sedan 1865. Som normal

riksdagstid hade nämligen herr Rydén antagit 5 månader, herr Kjellén

omkring 4 Vä månader. Utskottet ansåg, att den i grundlagarna förutsatta

normaltiden icke borde utan tvingande skäl uppgivas. Dock borde

man vid arvodets fastställande även räkna med en mindre förlängning

utöver de 4 månaderna, men formellt blott räkna med den grundlagsstadgade

tiden. T enlighet härmed föreslog också utskottet ett dagtraktamente

å 20 kronor men beräknat endast för den i grundlag fastställda

riksdagstiden, alltså med en maximisiffra av 2,400 kronor. För

riksdagsman, bosatt å ort, där riksdag hålles, föreslogs ett dagtraktamente

av 15 kronor med ett maximibelopp å 1.800 kronor. Riksdagen

biföll förslaget, som vid 1918 års riksdag grundlagsfästades.

Visserligen hade konstitutionsutskottet vid 1917 års riksdag framhållit,

att det måste följa både av arvodesbestämmelsernas karaktär av

grundlagsbud och av deras ömtåliga natur i övrigt, att arvodesförhöjningen

gjordes så pass stor, att nya ändringar i bestämmelserna icke

under närmaste tid behövde ifrågasättas.

Trots frågans grannlaga natur kan det dock tyvärr ej undvikas,

att den äter bringas inför riksdagen. Det har nämligen visat sig, att

de onaturligt höga levnadskostnaderna i stort sett ingalunda minskats.

Då arvodesförhöjningen företogs, framhölls, att den ej skulle beräknas

efter de då rådande utomordentliga förhållandena, utan så, att, när ett

normalt tillstånd åter inträdde, den skulle komma att fullt motsvara sitt

ändamål.

Eu dylik återgång har emellertid icke ägt rum under den tid, som

följt, sedan riksdagsarvodena reglerades. I stället har sedan våren 1917

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43. 3

levnadskostnaderna ytterligare väsentligt stegrats. Erfarenheten har

jämväl ådagalagt, att man ej heller kan för överskådlig tid förvänta

någon nämnvärd sänkning av den nuvarande prisnivån.

Under sådana förhållanden måste det på våren 1917 fastställda

dagtraktamentet betraktas såsom varande alltför lågt tilltaget. Om man

beräknar, att riksdagen hålles samlad minst 20 dagar utöver den grundlagsstadgade

tiden, blir dagtraktamentet i verkligheten blott något mera

än 17 kronor. Med hänsyn till, att många av riksdagens ledamöter

måste under riksdagstiden — och i vissa fall även någon tid efteråt —

gå förlustiga hela sin arbetsförtjänst, så att med ovannämnda summa

skall bestridas såväl representantens uppehälle vid riksdagen som ock

underhållet av hans familj i hemorten, torde det nuvarande arvodets

otillräcklighet vara fullt ådagalagd. Vid sådant förhållande måste det

vara uppenbart, att regleringen av riksdagsarvodena vid 1917 års riksdag

på grund av förhållanden, som man då icke kunde överblicka, icke

erhöll den avsedda, definitiva lösningen.

Man kan även erinra om, att Sverige alltjämt befinner sig bland

de stater, som lämna den lägsta ersättningen för riksdagsmannauppdragets

fullgörande. Redan före kristidens inträde åtnjöto riksdagsmännen

i Tyskland, Sachsen, Belgien, Holland, Norge, Bayern och Italien

ett arvode, varierande mellan 2,600—4,800 kronor. Högst antagligå är,

att dessa belopp nu under krisåren undergått eu kraftig höjning. Så

är exempelvis fallet i Norge, där stortingsmännen å sitt arvode —°3,000

kionor - åtnjuta dyrtid still ägg i likhet med statens tjänstemän.

\ id beräknande av den arvodesökning, som nu erfordras, torde

man böra utgå från den principen, att ersättningen för med riksdagsmannauppdraget

förenade utgifter sättes till ett sådant belopp, att ett

mottagande av riksdagsmannakall ej behöver innebära ekonomiska uppoffringar

av den art, att de äventjo-a vederbörandes existens eller över

huvud försvåra möjligheten till deri ekonomiskt fullt oberoende ställning,

som en folkrepresentant måste intaga. Bäst hade varit, om den

erforderliga ökningen hade kunnat ske i form av dyrtid sti Hägg, varigenom

den kunnat lätt anpassa sig efter prislägets skiftningar. Då

denna väg dock med hänsyn till konstitutionella betänkligheter synes

vara svårframkomlig, se vi oss nödsakade påyrka en ny grundlagsändring.

Vi föreslå, att arvodet sättes till ett belopp av 40 kronor per

dag, vilket dagtraktamente för riksdag dock ej må överstiga sammanlagt

4,800 ^kronor. För de representanter, som äro bosätta å ort, där riksdag

hålles, bör, som hittills, arvodet beräknas 25 procent lägre, d. v. s.

till 30 kronor per dag och högst 3,600 kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

1919 års

riksdag.

Såsom härav framgår, hava vi i fråga om maximibeloppets förhållande

till den tid, under vilken riksdag må jämlikt § 5 riksdagsordningen

vara samlad, ställt oss på den nuvarande grundlagsuppfattningens

ståndpunkt. Då emellertid riksdagen så gott som undantagslöst

är samlad längre tid än fyra månader, blir i allmänhet det effektiva

riksdagsarvodet per dag mindre än det av oss föreslagna. Beträffande

riksdagsman, som icke är bosatt å ort, där riksdag hålles, blir det

verkliga dagtraktamentet, om riksdag hålles samlad

till och med den 19 maj.......................... 36 kronor 92 öre

» » » » 29 » .......................... 34 » 28 »

» » » » 8 juni.......................... 32 » — »

» » » » 18 » ........................... 30 » — »

Då under de senare åren riksdagarna hava tenderat till att först

kunna avslutas omkring medio av juni, blir sålunda enligt vårt förslag

det effektiva dagarvodet något mera än 30 kronor. Särskilt med hänsyn

till dem, som av sitt riksdagsmannaarvode måste trygga icke blott

sitt eget uppehälle vid riksdagen, utan även den i hemorten varande

familjens underhåll, kan ett sådant arvode ingalunda anses för högt

tilltaget.»

Samtidigt med denna motion har utskottet till behandling förehaft

en i första kammaren väckt motion, nr 178, vari herr Reuters/dold hemställer,

att riksdagen för sin del måtte till vidare grundlagsenlig behandling

antaga följande ändrade lyde''se av § 12 riksdagsordningen:

»Ledamot — — — ej må överstiga vid lagtima riksdag sammanlagt

två tusen fyra hundra riksdaler och vid urtima riksdag sexhundra

riksdaler. Ledamot — — — åter. Ledamot — — — överstiga vid

lagtima riksdag sammanlagt ett tusen åtta hundra riksdaler och vid urtima

riksdag fyra hundra femtio riksdaler.

Den — — — befallningshavande».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes i andra kammaren av herr

Werner m. fl. en motion, vari bland annat hemställdes om riksdagsarvodets

höjning till 3,600 kronor eller annat skäligt belopp. I sitt

utlåtande i anledning av denna motion anförde konstitutionsutskottet

bland annat följande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

5

»Nu gällande bestämmelser för riksdagsmännens arvoden hava tillkommit

genom en vid 1917 och 1918 års riksdagar vidtagen arvodesreglering.

Till grund för denna låg enligt konstitutionsutskottets motivering

bl. a. den förutsättningen, att arvodets effektiva värde ungefärligen

borde motsvara det, som dåvarande arvodesbelopp ägde vid den

tidpunkt (1866), då det bestämdes.

Utgår man från denna av riksdagen godkända grundsats såsom

normerande för arvodet, synes det utskottet uppenbart, att det 1917—

18 fixerade beloppet, såsom förhållandena nu ställa sig, ej fyller den

anförda förutsättningen. De genom penningvärdets häftiga fäll utomordentligt

stegrade levnadskostnaderna hava gjort den nyligen stadgade

ersättningen otillräcklig. I detta avseeende vill utskottet ej underkänna

de motiv, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan.

Emellertid finner sig utskottet icke kunna tillstyrka, att en ny

reglering av riksdagsmännens arvoden nu företages. Den nuvarande

tidpunkten med dess ovissa prisförhållanden anser utskottet i varje fall

icke vara lämplig för en dylik reglering »

Sedan utskottet därefter ingått på möjligheten av arvodeshöjningens

utgående i form av dyrtidstillägg, fortsatte utskottet: »För att en mera

varaktig och tillfredsställande lösning av arvodesfrågan skall kunna ernås,

torde därför, enligt utskottets mening, en lämpligare tidpunkt böra avvaktas.

»

På grund av dessa skäl avstyrkte utskottet den väckta motionen,

vilken ock avslogs av båda kamrarna.

Såsom av det föregående framgår, ansåg konstitutionsutskottet vid

1919 års lagtima riksdag alltså, att det 1918 bestämda riksdagsarvodet

på grund av penningvärdets snabba fall vore otillräckligt, men höll

före, att en lämpligare tidpunkt borde avvaktas för den arvodesökning,

som utskottet tydligen ansåg oundgänglig för det fall, att en minskningav

levnadskostnaderna icke inträdde. Numera kan, enligt utskottets

mening, en dylik arvodesökning icke längre undanskjutas. Förhoppningarna

om en mera betydande stegring av penningvärdet hava icke

gått i uppfyllelse, snarare synes detsamma tendera till en stabilisering

på de sista årens låga nivå; därmed är det uppenbart, att, om, såsom

ofta framhållits, arvodets effektiva värde skall motsvara det 1866 stipulerade

beloppet, eu ytterligare förhöjning av detsamma är oundgänglig.

I de flesta främmande länder hava också, såsom en följd av penningvärdets

fall, betydande förhöjningar av folkrepresentanternas arvode

vidtagits. Den praktiska nödvändigheten av en dylik höjning i vårt

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

land torde också vara alltför allmänt erkänd för att behöva särskilt

belysas.

Om det alltså torde kunna fastslås, att en höjning av riksdagsmännens

arvode är oundgängligen påkallad, kunna givetvis däremot

olika meningar finnas beträffande formen för denna förhöjning och storleken

av densamma. Vad beträffar förmon för förhöjningen har utskottet

stannat för den väg, som vid 1918 års arvodeshöjning följdes, nämligen

att fortfarande fixera arvodesbeloppet i riksdagsordningen. Vad

beträffar den tid, för vilken arvode skall kunna utgå, anser utskottet,

i olikhet mot årets motionärer, en förlängning av densamma från de

nu bestämda 120 till 140 dagar vara av behovet påkallad. Utskottet

anser visserligen önskvärt, att riksdagarna icke över hövan förlängas,

men då det, efter vad senare års erfarenhet ger vid handen, icke finnes

anledning antaga, att riksdagen i regel skall kunna åtskiljas förr än

omkring den 1 juni, är det enligt utskottets mening icke lämpligt, att

arvodet upphör redan omkring den 10 maj. Vad slutligen angår storleken

av det för dag beräknade arvodet, anser utskottet, att, med den

beräkning av tiden för arvodets utgående, som utskottet förordar, dagsarvodet

ej bör sättas så högt soin motionärerna föreslagit. Utskottet

har därför stannat vid att föreslå ett dagsarvode av 32 kronor, vilket

i det närmaste kommer att motsvara ett arvode för hel riksdag av högst

4,500 kronor, detta dock med en reduktion för på riksdagsorten bosatta

personer, som motsvarar den för närvarande gällande. Om den av utskottet

sålunda föreslagna förhöjningen av riksdagsarvodet vidtages, och

om därjämte tiden för arvodets utgående förlänges på sätt, utskottet

förordar, torde arvodets effektiva värde något så när komma att motsvara

det vid riksdagsordningens antagande stipulerade beloppet.

De i herr Reuterskiölds motion anförda skälen för en ändring av

§12 riksdagsordningen i sådan riktning, att vid urtima riksdag arvode

icke skulle utgå för längre tid än högst en månad, äro enligt utskottets

uppfattning icke övertygande. Främst vill utskottet betona, att det av

motionären åberopade förhållandet, att 1919 års urtima riksdag på grund

av kända orsaker under någon tid måste vara samlad, utan att verkliga

arbetsuppgifter förelågo, icke synes utgöra något skäl för den föreslagna

grundlagsändringen. Orsakerna till detta förhållande voro nämligen av den

exceptionella art, att dylika blott i sällsynta undantagsfall kunna tänkas

föreligga. Därjämte må påpekas, att motionärens antagande, att en sessionstid

av eu månad vid urtima riksdag i varje fall skulle vara till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43. 7

rådelig, vid eu blick på hittillsvarande urtima riksdagars sessionsj

er icke besannas; de sex urtima riksdagar, som efter den nya riksdagsordningens

genomförande sammankallats, hava i själva verket varit

samlade respektive 27, 43, 45, 17, 55 och 104 dagar, varvid beträffande

den Bistå av dessa riksdagar, 1919 års urtima riksdag, är att märka,

att de kung!, propositionerna av riksdagen slutbehandlats efter 69 danar.

, 8J V(jrkct hava alltså de fall, då urtima riksdagar slutfört sitt&arete

etter kortare tid än en månad, utgjort av särskilda orsaker betingade

undantag. Då enligt utskottets uppfattning ingen anledning linnes att

befara, att urtima riksdag skall behöva vara samlad längre tid än verkliga

arbetsuppgifter föreligga och arvode sålunda bör utgå, anser sioutskottet

icke höra biträda motionärens yrkande.

Utskottet får alltså hemställa,

1:°). att^ riksdagen, i anledning av motionen

II: 326, ville för sin del som vilande till vidare grundlagsenlig

behandling antaga följande

Förslag

till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:

Nuvarande lydelse:

Ledamot av första kammaren,

som icke är bosatt å ort där riksdag

hålles, åtnjuter av statsmedel

ersättning för resekostnad till och

från riksdagen samt i dagtraktamente

under riksdagen tjugu riksdaler,

vilket dagtraktamente dock

ej må överstiga sammanlagt två

tusen fyra hundra riksdaler. Ledamot,

som under lagtima riksdag

efter beviljad ledighet besöker hemorten,

äge att av statsmedel undfå

ersättning för därav föranledd resekostnad,

dock högst för två resor

fram och åter.

Ledamot av första kammax-en,

Utskottets förslag.

Ledamot av första kammaren, som

icke är bosatt å ort där riksdag

hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning

för resekostnad till och

från riksdagen samt i dagtraktamente

under riksdagen trettiotvå

riksdaler, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga sammanlagt

fyratusen femhundra riksdaler. Ledamot,

som under lagtima riksdag

efter beviljad ledighet besöker hemorten,

äge att av statsmedel undfå

ersättning för därav föranledd resekostnad,

dock högst för två resor

fram och åter.

Ledamot av första kammaren,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

Nuvarande lydelse:

som är bosatt å ort där riksdag

hålles, undfår i dagtraktamente

femton riksdaler, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga sammanlagt

ett tusen åtta hundra riksdaler.

Den ledamot av kammaren, som

icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,

skall för varje dag han utebliver

vara förlustig det honom enligt

föregående moment tillkommande

dagtraktamente.

Vill ledamot av kammaren befattningen

sig avsäga, äger han det

göra vid valtillfället eller sedermera,

mellan riksdagar, hos Konungens

belällniugshavande.

Utskottets förslag:

som är bosatt å ort där riksdag

hålles, undfår i dagtraktamente

tjugufyra riksdaler, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga sammanlagt

tretusen fyrahundra riksdaler.

Den ledamot av kammaren, som

icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,

skall för varje dag han utebliver

vara förlustig det honom

enligt föregående moment tillkommande

dagtraktamente.

Vill ledamot av kammaren befattningen

sig avsäga, äger han det

göra vid valtillfället eller sedermera,

mellan riksdagar, hos Konungens

befallningshavande.

motion icke måtte

2:o) att herr Reuterskiölds

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 maj 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konsilutionsutskottets utlåtande Nr 43.

!)

Reservationer:

1) av herrar Clason, K. J. Ekman och H. Gösta Andersson, som

anfört:

I fråga om arvodet vid lagtima riksdag hava vi anslutit oss till

utskottets förslag. Däremot hava vi ansett, att utskottet med anledning

av herr Reuterskiölds motion även bort tillstyrka en reglering av arvodet

vid urtima riksdag. Alldeles oberoende av de anledningar, som kunna

föranleda, att en urtima riksdag hålles samlad, utan att verkliga arbetsuppgifter

föreligga, är det lika litet då, som under en lagtima riksdags

s. k. »förpuppning», efter det dess arbetsuppgifter upphört, lämpligt, att

riksdagsmännen äga uppbära arvoden, sedan deras arbeten upphört. En

normal tid av en månad för urtima riksdag synes emellertid för kort,

varemot en normaltid av 60 dagar eller två månader synes tillräcklig.

Skulle mot förmodan omständigheterna påkalla en utsträckning av en

urtima riksdags arbetsuppgifter över längre tid, är det lämpligare att

följa föredömet från 1905, med två urtima riksdagar, än att såsom 1919

åt riksdagsmännen utbetala arvoden för längre, från riksdagsgöromål

fria uppehåll i hemorten.

Uträknade efter respektive 32 och 24 kronor, skulle arvodena för

riksdagsmän bosatta utom, respektive på riksdagsorten för en normaltid

av 60 dagar .utgöra något över 1,900, respektive 1,400 kronor; till vilka

summor maximibeloppen synas kunna utjämnas.

Grundlagstexten bör uppenbarligen omfatta bestämmelser om arvoden

vid både lagtima och urtima riksdagar.

På grund av ovanstående hava vi yrkat, att utskottet skulle föreslå

riksdagen att för sin del till vidare grundlagsenlig behandling antaga

följande

Förslagtill

ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse;

Ledamot av första kammaren, Ledamot av första kammaren,

som icke är bosatt å ort där riks- som icke är bosatt å ort där riksdag

hålles, åtnjuter av statsmedel dag hålles, åtnjuter av statsmedel

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 sand, 31 höft. (Nr 43.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 43.

K Hvar ande lydelse:

ersättning för resekostnad till och

från riksdagen samt i dagtraktamente

under riksdagen tjugu riksdaler,

vilket dagtraktamente dock

ej må överstiga sammanlagt två

tusen fyra hundra riksdaler. Ledamot,

som under lagtima riksdag

efter beviljad ledighet besöker hemorten,

äge att av statsmedel undfå

ersättning för därav föranledd resekostnad,

dock högst för två resor

fram och åter.

Ledamot av första kammaren,

som är bosatt å ort där riksdag

hålles, undfår i dagtraktamente

femton riksdaler, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga sammanlagt

ett tusen åtta hundra riksdaler.

Den ledamot av kammaren, som

icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,

skall för var je dag han utebliver

vara förlustig det honom enligt

föregående moment tillkommande

dagtraktamente.

Vill ledamot av kammaren befattningen

sig avsäga, äger han det

göra vid valtillfället eller sedermera,

mellan riksdagar, hos Konungens

befallningshavande.

Föreslagen lydelse:

ersättning för resekostnad till och

från riksdagen samt i dagtraktamente

under riksdagen trettiotvå

riksdaler, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga sammanlagt

vid lagtima riksdag fyratusen femhundra

riksdaler och vid urtima riksdag

ettusen niohundra riksdaler.

Ledamot, som under lagtima riksdag

efter beviljad ledighet besöker

hemorten, äge att av statsmedel

undfå ersättning för därav föranledd

resekostnad, dock högst för två

resor fram och åter.

Ledamot av första kammaren

som är bosatt å ort där riksdag

hålles, undfår i dagtraktamente

tjugufyra riksdaler, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga sammanlagt

vid lagtima riksdag tretusen

fyrahundra riksdaler och vid urtima

riksdag ettusen fyrahundra riksdaler.

Den ledamot av kammaren, som

icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,

skall för varje dag han utebliver

vara förlustig det honom enligt

föregående moment tillkommande

dagtraktamente.

Vill ledamot av kammaren befattningen

sig avsäga, äger han det

göra vid v al tillfället eller sedermera,

mellan riksdagar, hos Konungens

befallningshavande.

2) av herrar von Gei jer. Henrikson och Kilsson i Antnäs, som

anfört:

Vi äro ense med majoriteten därutinnan, att det våren 1917 fastställda

dagtraktamente åt riksdagens ledamöter måste betecknas såsom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

11

för lagt tilltaget, och att för den skull eu höjning av detsamma är av

omständigheterna betingad; och föreslå vi, att detsamma sättes till 35

kronor.

Utskottet har beträffande den tid, för vilken arvode skulle beräknas,

ansett en förlängning av densamma från de nu bestämda 120

till 140 dagar vara av behovet påkallad. Vi hava härutinnan en avvikande

mening och hålla före att den i grundlagarna förutsatta normaltiden

av 4 månader icke bör utan tvingande skäl övergivas och att

sådana icke förebragts.

Låt vara att under senare tider efter 1914 riksdagssessionern^i ej

obetydligt överskridit denna tid. Vi vilja emellertid hålla före, att denna

omständighet i ej oväsentlig mån sammanhänger med det förhållandet,

att denna period varit en brytningstid, och att för den skull, enligt vår

mening, anledning föreligger för antagandet, att en minskning i riksdagsarbetet

kan motses, sedan de nya förhållanden, som varit för perioden

utmärkande, vunnit stadga.

Emellertid huru härmed än må förhålla sig, självfallet synes oss

vara, att riksdagssessionernas längd i högst väsentlig grad är beroende

av att riksdagsarbetet anlägges och utföres på ett tidsbesparande sätt.

Utan att ingå på frågan, huruvida fel och försummelser härutinnan kunna

påvisas, vilja vi framhålla, att betänklighet måste möta för vidtagande

av en åtgärd, som kan vara ägnad att framkalla sådana. Vi för vår

del anse, att så är förhållandet med förslaget att utsträcka tiden för

arvodets utgående. Vissheten om att från viss dag arvodet ej mera

utgår, synes oss ofrånkomligt böra verka i riktning att påskynda arbetet,

liksom å andra sidan — och detta kanske i än högre grad — vid riksdagens

början vissheten om, att för sessionerna beräknats förlängd tid

kan komma att verka, att behövlig sparsamhet med tiden ej kommer

att iakttagas.

På grund av det anförda hemställa vi,

att riksdagen, i anledning av motionen II: 326,

ville för sin del som vilande till vidare grundlagsenlig

behandling antaga följande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

Förslag

till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:

§ 12-

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt

å ort där riksdag hålles, åtnjuter av statsmedel

ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt

i dagtraktamente under riksdagen trettiofem riksdaler,

vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt

fyratusen tvåhundra riksdaler. Ledamot, som under

lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten,

äge 1 att av statsmedel undfå ersättning för

därav föranledd resekostnad, dock högst för två resor

fram och åter.

Ledamot av första kammaren, som är bosatt å

ort där riksdag hålles, undfår i dagtraktamente tjugusju

riksdaler, vilket dagtraktamente dock ej må överstiga

sammanlagt tretusen tvåhundrafyrtio riksdaler.

Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid

vid riksdagen sig inställer, skall för varje dag han

utebliver vara förlustig det honom enligt föregående

moment tillkommande dagtraktamente.

Vill ledamot av kammaren befattningen sig avsäga,

äger han det göra vid valtillfället eller sedermera,

mellan riksdagar, hos Konungens befallningshavande.

Därjämte har herr von Geijer anmält, att han vidkommande det

av herr Clasou in. fl. reservationsvis gjorda yrkandet, att arvodet vid

urtima riksdag skulle begränsas till högst 60 dagar, instämt i den av

herr Clason m. fl. sålunda framförda principen.

3) av herr Persson i Fritorp, som anfört:

Vinner utskottets hemställan riksdagens bifall och sålunda dagarvode

komme att utgå under 140 dagar, skulle den gamla bestämmelsen,

att riksdagen skall pågå i 4 månader, i realiteten vara upphävd. Med

en nära nog till visshet gränsande säkerhet kan förutses, att genom den

föreslagna ändringen kommer riksdagen aldrig att sluta före den 1 juni,

och till en sådan lösning av arvodesfrågan är jag obenägen medverka.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.

13

I motsats härtill hade jag funnit det varit mera önskvärt, att arvodet

satts till fixt belopp för varje lagtima riksdag, med den förutsättningen

att riksdagen skulle vara fyra månader, och jag tror att en sådan anordning

skulle varit en sporre till intensivare arbete. En annan utväg,

som bragts på tal inom utskottet, var den att fastställa arvodet till ett

visst årsarvode och därutöver »dyrtidstillägg» med hänsyn till rådande

dyrtid, och hade en sådan lösning varit genomförbar, hade jag ansett

den varit både lycklig och rättvis.

Jag erinrar därom, att arvodet t. o. in. 1917 utgick med 1,200 kronor

och fr. o. m. 1918 med 2,400 kronor, och att redan nu, som utskottsmajoriteten

föreslår, nära nog fördubbla det så sent som 1918 fastställda

arvodet, anser jag vai''a en alltför våldsam fart. För övrigt torde man

väl våga antaga, att nu rådande dyrtid icke skall bliva permanent; alla

önska och hoppas vi alltjämt en förändring till mera normala förhållanden.

Att då under tryck av dyrtiden fastställa riksdagsmannaarvodet

till 4,500 kronor, anser jag icke vara välbetänkt; en gång grundlagsfäst

torde eu nedsättning icke vara så lätt att få genomförd, vore den än

så befogad. Jag har därför inom utskottet yrkat, att arvodet måtte

fastställas till 30 kronor per dag, vilket arvode för lagtima riksdag icke

må överstiga sammanlagt tre tusen sexhundra kronor, samt att arvodet

till ledamot, som är bosatt å ort där riksdag hålles, skall utgå med tre

fjärdedelar av nyss nämnt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 31 höft. (Nr 43.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.