Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55

1920-05-25 · 62 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 53 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1920:55, Konstitutionsutskottets memorial Nr 55

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

1

Nr 55.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1920 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord

framställning blivit överlämnade de under tiden från och med den 10

januari 1919 till och med den 9 januari 1920 i statsrådet förda protokoll,

nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 14 januari 1919 till

och med den 7 januari 1920;

justitieärenden från och med den 17 januari 1919 till och med den

31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1919 till

och med den 7 januari 1920;

lantförsvarsärenden från och med den 17 januari 1919 till och med

den 7 januari 1920;

sjöförsvarsärenden från och med den 14 januari 1919 till och med

den 7 januari 1920;

civilärenden från och med den 10 januari 1919 till och med den

7 januari 1920;

finansärenden från och med den 14 januari 1919 till och med den

7 januari 1920;

ecklesiastikärenden från och med den 10 januari 1919 till och med

den 7 januari 1920; samt

jordbruksärenden från och med den 10 januari 1919 till och med

den 7 januari 1920.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 käft. (Nr 55.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Dessutom hava från utskottet framställningar gjorts om överlämnande

av dels i statsrådet förda protokoll rörande det i pressen den 28

mars 1919 publicerade officiella meddelandet angående svenska regeringens

lyckönskningar till den tyska regeringen med anledning av den reaktionära

statskuppens i Tyskland misslyckande, och dels det statsrådsprotokoll

eller protokoll i kommandomål, som må hava förts rörande statsrådets

och chefens för lantförsvarsdepartementet skrivelse den 29 april

1920 till regementscheferna angående beviljande av permission för militärt

manskap den 1 innevarande maj månad; men har upplysning vunnits,

att inga protokoll i någotdera av förenämnda ärenden föreligga.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en

jämlikt § 57 riksdagsordningen från första kammaren till utskottet remitterad,

av herr Reuterskiöld gjord anmälan om anledning till anmärkning

mot hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner angående

beredningen av frågan om Sveriges anslutning till nationernas

förbund, vilken anmärkningsanledning blivit närmare omförmäld uti ett

till utskottet tillika överlämnat av herr Reuterskiöld undertecknat skriftligt

anförande. Sedan med anledning av denna anmälan begäran framställts,

att till utskottet måtte överlämnas fullständiga handlingar rörande

frågan om Sveriges anslutning till nationernas förbund, hava nämnda

handlingar blivit utskottet tillställda.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och handlingar,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift blivit av utskottet

företagen och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon

ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att

böra jämligt § 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas,

nämligen:

l:o.

Sedan konstitutionsutskottet för fullgörande av sin grundlagsenlig*

granskningsplikt av i statsrådet förda protokoll jämlikt 46 § riksdagsordningen

hos de statsrådets ledamöter, som konungen vid denna riksdag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

3

därtill förordnat, anhållit om överlämnande till utskottet av bland annat

åtskilliga handlingar rörande ärenden tillhörande civildepartementet, har

i särskilda av vederbörande expeditionschef undertecknade förteckningar

över från departementet till utskottet översända handlingar anmärkts, att

ett flertal begärda akter, huvudsakligen rörande utvisningsmål, »ej kunnat

anträffas» samt trots efterforskningar »icke kunnat tillrättaskaffas».

Utskottet kan ej underlåta att framhålla det betänkliga i att på

sätt, som här skett, handlingar, som äga betydelse för bedömandet av

statsrådens ämbetsförvaltning såsom konungens rådgivare, undandragas

utskottets granskning. En dylik oförmåga från ett departements sida att

tillrättaskaffa infordrade handlingar skulle tydligtvis kunna lägga väsentliga

hinder i vägen för eller rent av omöjliggöra utövandet av utskottets

grundlagsfästa granskningsplikt. Utskottet har därför funnit sig föranlåtet

att hos riksdagen göra anmärkning mot de statsråd och chefer för

civildepartementet, vilka hava haft ansvaret för ärendenas behöriga gånginom

departementet under granskningsåret.

Med anledning av vad sålunda i denna fråga förekommit har utskottet

ansett sig böra göra anmälan hos riksdagen enligt § 107 regeringsformen

mot förutvarande cheferna för civildepartementet, statsråden

Schotte och Holmquist.

2:0.

(Protokoll över civilärenden den 6 juni 1919.)

Genom brev den 29 november 1918 hade Kungl. Maj:t dels uppdragit

åt redaktören, filosofie licentiaten Anders Gunnar Hilding Löwegren

att avresa till Frankrike och Belgien i och för studier i dessa länder

av vissa spörsmål rörande förhållandena å arbetsmarknaden, dels ock anbefallt

statskontoret att av under händer varande medel mot gottgörelse,

varom Kungl. Maj:t på anmälan av statskontoret ville framdeles förordna,

till Löwegren utbetala ett förskott å resekostnaden av tvåtusen

kronor. Sedermera, den 21 mars 1919, förordnade Kungl. Maj:t, att

Löwegren skulle äga att såsom ersättning för ifrågavarande uppdrag

samt av honom verkställda utredningar i andra sociala frågor uppbära

ett belopp av ettusen kronor, för månad räknat, under tiden från och

med den 1 december 1918 till och med den 30 juni 1919. Därjämte

anbefalldes statskontoret att från sjätte huvudtitelns allmänna besparingar

till Löwegren utbetala honom sålunda tillkommande ersättning, med

avdrag dock av vad han på grund av förberörda brev i förskott uppburit.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Sedermera inkom Löwegren, den 5 maj 1919, med en till statsrådet

och chefen för civildepartementet ställd skrift, vari han anhöll om

ersättning för viss till följd av fullgörande av nämnda uppdrag förtiden

från och med den 1 december 1918 till och med den 30 juni 1919

mistad arbetsinkomst, uppgående till 6,703 kronor och 33 öre. På tillstyrkan

av chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte, biföll Kungl.

Maj:t Löwegrens nämnda framställning, och anbefalldes statskontoret att

från sjätte huvudtitelns allmänna besparingar utbetala den Löwegren sålunda

tillerkända ersättningen. Av de till detta ärende hörande handlingar

framgår följande:

Löwegrens den 5 maj 1919 ingivna ansökan var av följande lydelse:

»Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Civildepartementet.

Härmed får jag vördsamt anhålla att i överensstämmelse med bifogade

intyg utfå i och för förlorad arbetsinkomst under tiden dec. 1918

—juni 1919

dels ett belopp av 5,833: 33 kr.

(ersättning för förlorad inkomst i N. P. C.)

dels ett belopp av 870: — kr.

(ersättning för -rekvirerade föreläsningar).

Stockholm d. 5 maj 1919.

Gunnar Löwegren.

Attaché technique vid Svenska Beskickningen i Paris.»

De av herr Löwegren åberopade intygen äro dels ett, som utfärdats

den 3 juni 1919 av Nordiska Presscentralens A.-B:s kameralavdelning,

av innehåll, att Löwegren på grund av vistelse i Frankrike och

Belgien i och för offentligt uppdrag haft tjänstledighet från sin befattning

som chef för Nordiska Presscentralens Malmökontor och icke sedan

november månad lyftat den lön å 833: 33 kr. i månaden han i denna

sin egenskap åtnjöt, dels ett intyg, som utfärdats å Centralbyråns för

populärvetenskapliga föreläsningar vägnar. Detta senare intyg är av

följande lydelse:

»Att Direktör Gunnar Löwegren i Malmö såsom föreläsare tillhör

Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar, att för

vårterminen 1919 aderton föreläsningsföreningar i Skåne hos oss begärt

förmedling av aderton (18) föreläsningar av honom samt S. Kalmar läns

föreläsningsförbund en sammanhängande föreläsningsturné, omfattande

elva (11) föreläsningar, eller inalles tjugunio (29) föreläsningar, att Löwe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr !)ö.

5

gren på grund av resa till Frankrike icke kunnat antaga dessa rekvisitioner

eller hålla någon av dessa föreläsningar; samt att för varje föreläsning

utgår ett arvode av trettio (30) kronor, varder härmed på begäran

intygat.

Lund den 17 maj 1919.

Centralbyrån för populära vetenskapliga föreläsningar.

Frithiof Pontén.

Centralbyråns föreståndare.

I vad gäller den begäran om ersättning av 870 kronor, som Löwegren

med hänvisning till nu senast återgivna intyg gjort, finner utskottet

föredragande departementschefens tillstyrkande av ersättningens ^anordnande

anmärkningsvärt. Att av Löwegren rekvirerats ett stort antal föreläsningar,

som denne på grund av sitt uppdrag i statens tjänst icke kunnat

hålla, synes icke utgöra någon giltig grund för ett ersättningsanspråk gentemot

staten. Det är enligt utskottets tanke uppenbart, att staten icke kan

hava någon skyldighet att ersätta en i statens uppdrag sysselsatt och för

detta uppdrag avlönad person för alla de mer eller mindre tillfälliga biinkomster,

vilka han, därest han icke mottagit statsuppdraget, möjligen kunnat

förskaffa sig; i förevarande fall är det därjämte tydligen icke ådagalagt,

att Löwegren, om han icke i statsuppdrag vistats i Frankrike, med

säkerhet skulle varit i tillfälle att fullgöra alla de rekvisitioner å föreläsningar,

som till honom riktats. En praxis i angiven riktning skulle

uppenbarligen kunna leda till svåröverskådliga och betänkliga konsekvenser.

Beträffande förevande ärendes beredning anser sig utskottet även

böra anmärka därpå, att utlåtanden icke infordrats från vederbörande

myndigheter, främst statskontoret. Detta synes vara så mycket mera

anmärkningsvärt, som, enligt utskottets mening, förevarande ärende är

av egenartad beskaffenhet och i viss mån synes ägnat att kunna verka

prejudicierande för liknande fall.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet funnit detta ärende

vara av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,

hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet

Schotte.

3:o.

(Protokoll över civilärenden den 12rdecember 1919.)

På tillstyrkan av chefen för civildepartementet, statsrådet Holmquist,

förordnade Kung!. Maj:t den 12 december 1919 pastor Adam Wilhelm

opaginerad Kontrollera mot PDF

(! Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Gullberg att från och med den 1 januari 1920 tills vidare vara fattigvårdskonsulent

i nionde distriktet.

Av de till detta ärende hörande handlingar framgår följande:

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1919 bestämdes, att från

och med den 1 januari 1920 ytterligare en fattigvårdskonsulent utöver

de åtta förut befintliga skulle anställas; dennes tjänstgöringsskyldighet

skulle falla inom det nionde distriktet, omfattande Västerbottens och

Norrbottens län. Genom kungörelse den 22 oktober 1919 kungjordes

sedermera befattningen till ansökan ledig; ansökningstiden utgick den 11

november. Vid ansökningstidens utgång hade tjugotre sökande anmält sig

till den lediga befattningen. De sålunda inkomna ansökningshandlingarna

överlämnades i skrivelse den 14 november 1919 av statsrådet och chefen

för civildepartementet till länsstyrelsen i Norrbottens län, för att denna,

efter samråd med länsstyrelsen i Västerbottens län, skulle inkomma med

det yttrande rörande de sökandes lämplighet, vartill länsstyrelsen kunde

finna anledning.

I följd härav inkom länsstyrelsen i Norrbottens län den 27 november

med motiverat yttrande. Länsstyrelsen förordade i detsamma till erhållande

av den lediga befattningen fattiggårdsföreståndaren Johan Ström,

landstingsmannen Anders Anderson och diakonen Arvid Svanberg i nu

nämnd ordning. I yttrandet anfördes, att länsstyrelsen i Västerbottens

län på begäran ävenledes yttrat sig i frågan; densamma hade därvid i

likhet med länsstyrelsen i Norrbottens län såsom lämpliga till befattningen

uppsatt i första och tredje rummen sökandena Ström och Svanberg

men i andra rummet däremot fattiggårdsföreståndaren Johan David Lennartsson.

Ingendera av de båda länsstyrelser, som yttrat sig i frågan,

hade sålunda ansett sig böra uppföra sökanden Gullberg bland de tre,

vilka de ansågo i främsta rummet böra komma i fråga till erhållande

av den lediga befattningen.

Beträffande de sökandes meriter framgår av ansökningshandlingarna

följande:

Den av de båda länsstyrelserna i första rummet uppförde sökanden,

fattiggårdsföreståndaren Johan Ström, född den 12 september 1875, hade

genomgått fullständig kurs vid statsunderstödda lantbruksskolan i Nordvik

under tiden 1 november 1899—31 oktober 1901 samt sedermera innehaft

förmansbefattning därstädes från och med den 1 november 1901

till och med den 31 oktober 1902. Efter att under några år hava tjänstgjort

såsom förman vid ett större jordbruk i Neder-Kalix socken i Norrbottens

län hade Ström ingått i fattigvårdens tjänst. Sålunda tjänstgjorde

han under 7V2 år — fr. 0. in. den 1 mars 1905 t. o. m. den 31

s. 7 Kontrollera mot PDF

Komstitutiomutakotlets memorial Nr -5.5.

7

augusti 1912 — som föreståndare för Neder-Luleå sockens fattiggård i

Norrbottens län. Från denna tidpunkt hade han innehaft befattningen

som föreståndare för Timrå sockens försörjningshem i Västernorr]ands

län. Under sistnämnda tid hade han även på fattigvårdsstyrelsens uppdrag

ombesörjt utackorderingen av barn och utövat inspektion i fosterhemmen.

I samtliga dessa befattningar hade han, enligt vad av bilagda

betygsavskrifter framgår, ådagalagt stort intresse och personlig duglighet

samt grundliga kunskaper i till fattigvården hörande frågor i allmänhet.

Bland annat betygade fattigvårdskonsulenten Verner Hedlund, att Ström

ägnat fattigvårdsfrågor även utanför hans egentliga verksamhet stort intresse

och att han vore i hög grad skickad att erhålla den lediga konsulentbefattningen.

Den av Norrbottens länsstyrelse i andra rummet förordade sökanden,

landstingsmannen Anders Anderson, kunde åberopa betydande meriter

såväl i allmänt kommunala och sociala värv som i fråga om fattigvårdsverksamhet.

Född 1871 hade han under läsåret 1892—93 genomgått

kurs vid Vemmenhögs in. fl. härads folkhögskola. I sin hembygd i Markaryds

församling både han livligt deltagit i kommunal verksamhet. Sålunda

hade han i sju år varit ordförande i kommunalnämnden och under

en följd av år vice ordförande i kommunalstämman och, sedan kommunalfullmäktige

införts, deras vice ordförande. Han hade därjämte i åtta år

varit ledamot av församlingens skolråd, varit ordförande i pensionsnämnden,

sedan denna institution tillkom, och var sedan 1914 ledamot av

Kronobergs läns landsting, av vilket han insatts i en tremannakommitté för

utredande av frågan om ett landstingets arbetshem. I fattigvårdsfrågor

hade han förvärvat insikt såsom vice ordförande i Markaryds fångvårdsstyrelse

sedan 1904 och dess ordförande sedan 1912. Han hade därjämte

tjänstgjort såsom tillförordnad fattigvårdskonsulent under ordinarie befattningshavares

tjänstledighet dels i tredje, dels i fjärde distriktet, i vardera

under en tid av en månad. Slutligen hade Anderson den 18/''a 1919 tillkallats

att inom civildepartementet såsom sakkunnig jämte andra personer

utreda och bereda frågan om förslag till normalritningar för ålderdomshem

in. m. I bifogade intyg från kyrkoherden i Markaryds församling

och kommunalstämmoordföranden därstädes vitsordades Andersons

störa sociala intresse och att han med nit och framgång arbetat för

fattigvårdens ordnande och höjande inom sitt verksamhetsområde.

Den av länsstyrelsen i Västerbottens län i andra rummet uppförde

sökanden, fattiggårdsföreståndaren Johan David Lennartsson, född 1881,

hade såsom diakonelev vid Svenska Diakonanstalten höstterminen 1903

och vårterminen 1904 genomgått teoretiska och praktiska kurser, vari

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

bland annat ingått barnavård och allmän sjukvård samt fattigvårdslära

och praktiska övningar i fattigvård. Sedermera hade Lennartsson såsom

elev deltagit i Svenska Fattigvårdsförbundets utbildningskurs för blivande

föreståndare och föreståndarinnor vid fattigvårds- och barnanstalter

från den 15/i—15A 1913 och därvid ådagalagt lämplighet för fattigvård

och praktisk duglighet. Sedan den Vio 1914 hade Lennartsson tjänstgjort

som föreståndare för Byske fattiggård i Västerbottens län; enligt

bifogade intyg av fattigvårdskonsulenten Verner Hedlund, ordförandena i

Byske fattigvårdsstyrelse, i Byske sockens kommunalnämnd m. fl. hade

Lennartsson därvid ådagalagt stor omvårdnad om understödstagarna och

på ett erkännansvärt sätt förestått anstalten.

Den av de båda länsstyrelserna i tredje rummet uppförde sökanden,

diakonen Arvid Svanberg, född 1887, hade från 1907 genomgått treårig

kurs vid Svenska Diakonanstalten, varvid förekommit dels praktisk utbildning

vid sjukhem och vårdanstalter, dels en nio månaders teoretisk

kurs, vari bland annat ingått fattigvårdslära och bokföring. Sedermera

hade Svanberg under sex år tjänstgjort som församlingsdiakon och tillsyningsman

för fattigvården i Ljusdals socken och köping samt under

tre månader såsom vikarierande föreståndare för en större- fattiggård därstädes.

Han hade därefter innehaft befattningar bland annat såsom fattigvårdsassistent

och t. f. barnavårdsman i Halmstad. Genom bifogade

intyg ådagalades, att Svanberg genom resor i Arjeplog, Jockmock och

Pajala socknar förvärvat kännedom om förhållandena, särskilt fattigvårdsväsendet,

därstädes. Från sina befattningar och särskilt från sin fleråriga

verksamhet i Ljusdal kunde Svanberg åberopa synnerligen goda

vitsord.

Den av Kungl. Maj:t utnämnde sökanden, pastor W. Gullberg, född

1868, hade åren 1894—96 genomgått Svenska Missionsförbundets missionsskola

och därefter verkat som predikant. Gullberg hade innehaft

vissa kommunala och politiska förtroendeuppdrag och var sedan hösten

1911 ledamot av riksdagens första kammare. Han hade i flera år varit

suppleant i styrelsen för Skaraborgs länsavdelning av Svenska Fattigvårdsförbundet

och såsom sakkunnig i trenne kommittéer biträtt vid utredning

av vissa humanitära frågor. Gullberg åberopade dessutom en

studieresa på 6 månader i Förenta Staterna, varunder han förvärvat

examen vid The Swedish Evangelican Mission Covenant of America. 1

intyg av professor Paul Hellström förklarades Gullberg på grund av sina

stora sociala intressen och sin mångsidiga erfarenhet synnerligen lämplig

till den sökta fattigvårdskonsulentbefattningen, varjämte i vissa andra

intyg olika personer vitsordade Gullbergs allmänna duglighet. I fråga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

9

om praktiskt fattigvårdsarbete har Gullberg endast kunnat åberopa mera

enskild verksamhet och att han vid vissa tillfällen åtföljt fattigvårdskonsulenten

Håkansson vid dennes konsulentbesök och därvid visat sig

väl insatt i fattigvårdsfrågor.

Enligt utskottets uppfattning framgår av de ansökningshandlingar,

vilka utskottet i korthet refererat, att föredragande departementschefen

icke haft tillräckliga skäl att, med åsidosättande av de hörda länsstyrelsernas

yttranden, förorda pastor W. Gullbergs förordnande till fattigvårdskonsulent

i nionde distriktet. Under det att de av länsstyrelserna

förordade sökandena samtliga utövat väl vitsordad verksamhet i det praktiska

fattigvårdsarbetets tjänst, har Gullberg visserligen ådagalagt allmänna

sociala och humanitära insikter och intressen men icke någon speciell

kompetens i fråga om praktiskt fattigvårdsarbete. Såsom de båda länsstyrelserna

i sina skrivelser framhållit, synes hänsyn vid denna befattnings

tillsättande främst hava bort tagas just till erfarenhet i fråga om

praktisk fattigvårdsverksamhet, och det synes då utskottet uppenbart, att

Gullberg icke kunnat förebringa meriter, jämförliga med dem, vilka de

av länsstyrelserna förordade kunnat åberopa. Gullbergs riksdagsmannauppdrag

synes nämligen icke hava bort betraktas såsom en dylik merit.

Härvid är ock att märka att, även om Gullberg ådagalagt allmänna sociala

intressen och kunskaper, som i och för sig kunnat vara av värde

för en dylik befattning, också hans medsökande härutinnan kunnat åberopa

goda vitsord.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet funnit detta ärende

vara av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,

hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet

Holmquist.

4:o.

(Protokoll över civilärenden den 31 december 1919.)

Genom kungl. kungörelsen angående övervakande av utlänningar i

riket, den 26 september 1918, ålades utlänning, som före den 1 december

1918 befann sig här i riket, och som efter nämnda datum önskade

fortfarande här vistas under längre eller kortare tid, skyldigheten att,

därest han ej kunde förskaffa sig vederbörligen viserat pass, vara försedd

med uppehållsbok, innefattande tillstånd att vistas i riket. Ansökan

om dylik uppehållsbok skulle göras hos polismyndigheten i den ort,

där utlänningen på ett mera stadigvarande sätt vistades, vilken myndigBihang

till riksdagens protokoll 1020. 5 saml. 42 höft. (Nr 55). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

het skulle äga att densamma utfärda. Samma polismyndighet eller

Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle oek kunna indraga utfärdad

uppehållsbok, när skäl därtill förelåge. Bland allmänna bestämmelser

rörande vad som av vederbörande myndigheter borde tagas i betraktande

vid prövning av ansökan om uppehållsbok, angavs i berörda kungl. kungörelse,

att hänsyn borde tagas till den tid den ansökande uppehållit

sig härstädes. Därvid betonades särskilt, att beträffande utlänning, som

hitkommit före den 1 augusti 1914 och sedan dess utan längre avbrott

vistats härstädes, borde, därest ej särskild anledning till anmärkning mot

honom förefunnes, inga betänkligheter hysas för utfärdande av uppebållsbok.

I detta fall borde ock uppehållsbok i allmänhet utfärdas att gälla

tills vidare, medan i motsatt fall sådan skulle avse endast viss tids vistelse

i landet.

Beträffande särskilt övervakandet av över gränsen mot Finland till

riket inkommande personer utfärdade Kungl. Maj:t i nådigt brev den

11 oktober 1918 särskilda föreskrifter för länsstyrelsen i Norrbottens län.

Däri meddelades bland annat följande att för länsstyrelsen lända till

efterrättelse:

* att Sveriges landgräns mot Finland må, med undantag, som nedan

sägs, av utlänningar överskridas allenast vid Haparanda;

att utan hinder av vad sålunda stadgats, person tillhörande befolkningen

å finskt område nära gränsen till Sverige må, därest han för

besök i svenskt motsvarande gränsområde är försedd med behörigt av

Eder förordnad tjänsteman viserat pass, även på andra punkter överskrida

gränsen dock endast å de övergångsställen och å de tider av dygnet, som

av Eder i samråd med Generaltullstyrelsen bestämmas och av Eder vederbörligen

kungöras.»

I samma kungl. brev gavs ock föreskrifter om upprättandet av

särskild gränsbevakningskår för övervakandet av gränsen. Dess medlemmar

tillerkändes befogenhet »att avfordra utlänning pass och andra erforderliga

upplysningar samt avvisa utlänning, som saknar för inträde i

riket gällande pass, eller, även om han innehar sådant pass, inkommit

å därför icke tillåtet ställe eller å icke tillåten tid».

I detta sammanhang torde även böra erinras om en bestämmelse (§1)

i lagen av den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas, vilken innehåller, att utlänning, som till riket ankommer

för att söka sitt uppehälle, må, där det skäligen bör antagas,

att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning, vid ankomsten

till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Enligt vad av för utskottet tillgängliga handlingar framgår, utför
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial AV 55.

11

dåde polismyndigheten i Neder-Torneå socken den 21 november 1918 uppehållsbok

att gälla tills vidare för finske undersåten Isak Joki. I den

för ändamålet ingivna ansökan både den sökande bland annat om sig

meddelat, att han vistats i Sverige sedan år 1904, och att ändamålet

med uppehållet härstädes vore »arbetsanställning vid vattenledningen i

Haparanda».

Den 2ö juli 1919 indrogs denna uppehållsbok av den utfärdande

myndigheten, såsom av dennas rapport till Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Norrbottens län framgår. Såsom skäl för åtgärden angivas i

den nämnda rapporten, att det visat sig, dels att Joki »lämnat oriktiga

uppgifter om sin vistelse och på grund därav fått uppehållsboken utfärdad

att gälla tills vidare», dels ock att Joki »enligt egen uppgift alltsedan

den 10 sistlidne december (1918) saknat stadigvarande arbete», samt

att det med skäl kunde antagas, att han vid tidpunkten för indragningen

förtjänade sitt uppehälle på »smuggling och spridande av bolsjevikisk

litteratur». Joki meddelades tillika avvisning från riket av gränskommissarien

P. W. Glad, inför vilken han tagits i förhör, och återfördes

av denne under bevakning till Finland. I det polisförhörsprotokoll, som

vid tillfället fördes, lämnades såsom förklaring för avvisningen en utförlig

redogörelse för Jokis uppförande under vistelsen här i landet. Det upplystes

sålunda därstädes, att han »en längre tid sysslolös drivit omkring

såväl i svenska som finska gränsorten och därunder fört ett supigfoch mycket

oordentligt levnadssätt», att »det vore uppenbart, att han sysslade med

olovlig varuutförsel eller andra olagliga handlingar», att han »under rusets

inflytande bland annat rest livsfarligt vapen samt på sätt och vis

utgjorde en skräck för omgivningen», att han »vore mycket starkt misstänkt

för olovligt tillgrepp vid flera tillfällen». Dessa och liknande uppgifter

bestyrkas ock av ett flertal intyg av gränspolisen. Vid förhöret

hade Joki själv medgivit, att han icke sedan hösten 1918 haft något stadigvarande

arbete. Han bestred, att han gjort sig skyldig till olovlig

varuutförsel, men erkände, alt han vid sina fisketurer i skärgården medhaft

tidningar och broschyrer. Vidare heter det i förhörsprotokollet:

»Någon politisk flykting från Finland vore han ingalunda.» Detta bevisades

bäst av att han ända till i slutet av januari 1919 passerat fram

och åter över gränsen till Finland vid Handolinska bron. Det pass, han

dittills innehaft, utfärdat av finska polismyndigheterna, hade emellertid i

slutet av januari eller början av februari 1919 blivit av dessa myndigheter

indraget, vilket dock ej hindrat, att Joki även sedan dess eu och

annan gång annorstädes passerat den svensk-finska gränsen. På grund

av nu relaterade omständigheter och då uppehållsboken, såsom redan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

nämnts, vid förhörstillfället indrogs, samt Joki således saknade pass eller

annan handling, som berättigade honom att vistas här i riket, företog

gränskommissarien avvisningsåtgärden.

Angivande denna avvisning såsom anledning och framhållande att

liknande fall ofta förekommit, vände sig representanter för Haparanda

arbetarekommun i en den 27 juli 1919 dagtecknad skrift till statsrådet

och chefen för civildepartementet, däri de enligt beslut å av nämnda arbetarekommun

sagda dag hållet möte anhöllo, att statsrådet omedelbart

måtte vidtaga åtgärder »till att förhindra vidare oegentligheter» från den

svenska gränsbevakningens sida gent emot i Sverige boende finska arbetare,

samt att statsrådet måtte förordna, »att varje fall, när en person

anhålles i och för utvisning eller ''avvisning’, underställes Konungens Befallningsliavandes

i länet prövning och att de anhållna beredes tillfälle

till att före förpassningens verkställande få till nämnda myndighet inkomma

med förklaring och svaromål». Till stöd för sin framställning

framhöllo mötets representanter, att, därest den utvisade först efter bortsändandet

från landet skulle äga rätt att överklaga avvisningsåtgärden,

bleve ju »asylrätten för politiska flyktingar illusorisk». Beträffande

särskilt fallet Joki förklarades i berörda skrift, att denna utvisning skett

under brutala former och endast kunde sättas i samband med ett rykte

om att de finska myndigheterna skulle »ha haft ett gott öga till Joki,

emedan han skulle på ett eller annat sätt varit finska flyktingar behjälpliga

under deras vistelse i Sverige». Skriften avslutades med följande:

»Som våra förut gjorda hänvändelser till högre myndigheter ej till

synes ännu inverkat på polismyndigheternas behandlingssätt av finska

arbetare, avvakta vi svenska arbetare med otålighet Edra åtgärder till

förhindrandet av vidare oegentligheter samt beivrande av de begångna.

Skulle mot förmodan även denna vår vädjan till rättvisan lämnas

utan avseende och polismyndigheterna fortfara med att behandla våra

finska klassbröder som rättslösa djur, komma vi att betrakta det som en

provokation och utmaning även mot den svenska arbetareklassen, varvid

utomparlamentariska åtgäi’der av den mest allvarliga och vittomfattande

beskaffenhet ej torde kunna undvikas.»

Från civildepartementet remitterades denna skrift den 3. påföljande

augusti till länsstyrelsen i Norrbottens län med infordrande av skyndsamt

utlåtande i saken, vilket ock den 20 i samma månad avgavs. Däri

meddelade länsstyrelsen, att, såvitt de handlingar, som på grund av från

gränskommissarien Glad infordrat yttrande tillställts länsstyrelsen, utvisade,

»polismyndigheterna beträffande Joki icke förfarit annorlunda än

som överensstämmer med gällande stadganden rörande övervakande av

utlänningar». Bifogade yttranden av landsfiskalen i Nedertorneå distrikt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55. 13

och av gränskommissarien Glad underströ^ de skäl för uppehållsbokens

indragning och avvisningen ur riket, som här ovan meddelats ur den

förres rapport till länsstyrelsen den 25 juli 1919 och ur det av den senare

undertecknade polisförhörsprotokoll. Beträffande de oriktiga uppgifter, som

Joki vid sin ansökan om uppehållsbok skulle hava lämnat, upplystes nu,

att medan han i denna ansökan förklarat sig hava vistats i Sverige

alltsedan 1904, han däremot vid förhöret medgivit, att han inkommit i

riket år 1913 men därefter återvänt till Finland den 5 oktober 1916

samt stannat där till någon dag i februari 1917, då han åter hit inkommit.

Såsom särskilt anmärkningsvärt i hans uppförande under vistelsen

i Sverige angavs, att han »under olika tillfällen och på olika platser lämnat

landet under innevarande år (1919) samt återvänt hit till riket på

otillåtna ställen utan att vara försedd med i lag föreskrivet pass». Dessutom

underströks, att Joki »sysslat med överförande till Finland av

bolsjevik litteratur» och att han tydligen därigenom förskaffat sig medel

till sitt uppehälle. Till belysande av denna verksamhets karaktär hade

vederbörande bifogat ett exemplar av var och en av de skrifter, varmed

Joki tagit befattning. Här förtjänar att beträffande dessa skrifter nämnas,

att en, försedd med titeln »Kyläläisten laulukirja» (Sångbok för folket),

i själva verket befunnits vara »en enkel och lättfattlig framställning

av de elementära grunderna för exercis, vapen- och krigföring», samt att

en annan, kallad »Mehiläishoito-opas» (Lärobok i biskötsel), bland annat

innehöll en »handbok för fotfolket» jämte åtskilliga angrepp riktade mot

den bestående ordningen. För närmare upplysning om dessa skrifters

karaktär får utskottet hänvisa till vid detta memorial fogad bilaga, där

utdrag ur dem återgivas.

I sitt yttrande förklarade gränskommissarien Glad därjämte, att

han före avvisningsåtgärdens vidtagande förvissat sig om »att Joki icke

vore politisk flykting samt att han ej heller kunde komma att bliva

straffad för politiskt brott i Finland».

I detta sammanhang må anmärkas, att å länsstyrelsens ovanberörda

utlåtande den 20 augusti 1919 förekommer en blyertsanteckning

av följande lydelse: »Då något verkligt förhör med Joki icke synes hava

företagits, hemställes, att han må medgivas inkomma till riket för att

undergå dylikt förhör. Om därvid uppgifterna om hans sysslande med

propaganda i Finland bestyrkas, torde han tilldelas varning med framhållande,

att om han fortsätter med liknande trafik, utvisning kommer

att företagas. 10. 9. 19. C. L. H.»1

1 Det torde här böra påpekas, att det ovan refererade polisförhörsprotokollet insänts till

civildepartementet tydligen först med länsstyrelsens nedan berörda skrivelse av den 28 november

1919.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

På detta stadium av ärendets utveckling'' inkom Haparanda arbetarekommun

(av S. V. P.) med en ny skrift, daterad den 27 september 1919,

till statsrådet och chefen för civildepartementet. I denna vidhöllos de i den

tidigare framställning gjorda uttalandena, att den enda tänkbara anledningen

till Jokis avvisande vore vederbörandes villighet »att kunna tillmötesgå

finska myndigheternas önskan om Jokis utlämnande». Till bestyrkande

av denna uppfattnings riktighet åberopades i skriften en bifogad

bestyrkt avskrift av ett av gränskommissarien Glad till gränskommendanten

i Torneå skrivet brev, »vars syfte» — enligt skriftingivarnes

mening — »tydligen varit att få den utvisade Joki i Finland så strängt

straffad som möjligt för påbördade politiska ''brott’». Det åberopade

brevet, daterat den 11 augusti 1919 — alltså efter avvisandet från

Sverige — och enligt dess egen uppgift tillkommet med anledning av

en förfrågan den 30 nästföregående juli från gränskommendanten i Torneå

angående Joki, meddelade upplysningar om den befattning, som denne

kunde anses hava haft med insmuggling till Finland av »bolsjeviklitteratur»

och med olovlig varuutförsel. Därjämte framhölls, att Jokis hustru

vid anställt förhör uppgivit, »att Joki sedan förra sommaren (1918) icke

haft något stadigvarande arbete utan sysslat med fiske, men vore hon av

den meningen, att Joki genom fisket icke förtjänat så mycket, att han

kunnat därav försörja familjen». I arbetarekommunens skrift förklarades

kategoriskt, att åtskilligt av de av de svenska myndigheterna meddelade

upplysningar om Joki ej alls vore med sanningen överensstämmande.

Ur densamma förtjänar slutligen anföras följande, vari skrivelsen utmynnade:
»Denna

vår förnyade hänvändelse till Eder har ej dikterats av

någon naiv tro på att en grundlig och opartisk undersökning blir igångsatt

och att de begångna oegentligheterna bliva beivrade, samt att beslutanderätten

om utlänningars utvisande och ''avvisande’ endast tillerkännes

Konungens Befallningshavande i länet; utan väl vetande att denna

liksom våra föregående hänvändelser till Eder ej föranleda till någon

åtgärd, är dock syftet härmed, att sedan vi en gång på grund av myndigheternas

fortsatta förföljelser av våra finska klassbröder, tvingats till

handling, vi ej kunna påbördas att ej på lojal och parlamentarisk väg,

först försökt få upprättelse för mot politiska flyktingar begångna orättvisor

samt slut på pågående oegentligheter.»

Med anledning av ett den 4 oktober 1919 dagtecknat, av statsrådet

och chefen för civildepartementet till länsstyrelsen i Norrbottens län avlåtet

telegram anmodade nämnda länsstyrelse i skrivelse den 6 oktober

1919 gränskommissarien Glad att hos polismästaren i Torneå göra förfrå
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

KonstitutionHHtakottets memorial Nr 5f).

15

gan, huruvida Joki tilliites få återvända till Sverige för att undergå nytt

förhör beträffande anledningen till avvisningen. Efter verkställt uppdrag

meddelade Glad den 9 i samma månad, att Joki omedelbart efter avvisningen

från Sverige blivit häktad i Torneå för det han vid liera tillfällen

olovligen överfört kommunistiska och revolutionära skrifter till finska

holmar i skärgården. Som Joki visserligen vore försatt på fri fot men

den mot honom inför rådhusrätten i Torneå anliängiggjorda rättegången

ännu ej slutförts, ansåg sig vederbörande icke kunna medgiva, att han

finge återvända till Sverige. Ifrågavarande meddelande insändes av länsstyrelsen

till civildepartementet den 10 oktober 1919.

Ärendet fick därefter vila i avvaktan på avslutandet av rättegången

i Finland. Den 28 november översände länsstyrelsen till statsrådet och

chefen för civildepartementet från gränskommissarien Glad ytterligare inkomna

handlingar rörande Joki. Däribland fanns ett utdrag i översättning

av rådstuvurättens i Torneå protokoll vid sammanträde den 27 oktober

1919, varav framgick, att Joki nämnda dag ådömts ett års fängelse

för olovlig införsel den 21 juli samma år av litteratur av revolutionär

och uppviglande art, samt ett intyg av borgmästaren i Torneå, att målet

icke behandlats såsom politiskt. Länsstyrelsen framhöll bl. a. i sitt utlåtande:

»För egen del tillåter sig Länsstyrelsen vördsamt framhålla, att

Jokis uppgift strax före avvisningens verkställande, att han vore politisk

flykting och såsom sådan hade att frukta straff i Finland uppenbarligen

är oriktig, då han ju, efter det de finska myndigheterna tagit hand om

honom varken blivit tilltalad eller straffad för politiskt brott. Det bifogade

utdraget av passjournalen i Haparanda bestyrker ju ock, att Joki icke

fruktade något straff i Finland. Vid sådant förhållande kan Länsstyrelsen

icke se någon anledning, varför icke gällande bestämmelser rörande

utlänningar böra tillämpas i avseende å Joki».

Samtidigt meddelade länsstyrelsen, att, enligt muntlig uppgift av

gränskommissarien Glad, Joki vid denna tid ånyo inkommit hit till riket,

varför länsstyrelsen med anledning av vad i ärendet förekommit tillsagt

Glad att hålla tillsyn över Joki och icke ånyo avvisa honom, förrän

statsrådet och chefen för civildepartementet meddelat besked, huru med

Joki skulle förfaras.

Till det som nu anförts till belysande av föreliggande ärende torde

slutligen kunna läggas, att å akten för senast omnämnda yttrande av

länsstyrelsen förefinnas bl. a. två blyertsanteckningar. Den ena lyder:

»Då av nu ingivna förhörsprotokoll och övriga handlingar framgår, att

Joki i Sverige drivit för Finland avsedd politisk propaganda, vidhålles

hemställan att Joki genom K. B. tilldelas lämplig varning med fram
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

hållande att fortsatt liknande verksamhet kommer att medföra hans utvisande.

20. 12. 19. C. Ludv. Hasselgren.» Den andra är av följande

lydelse: »Ehuru rimliga skäl för Jokis avvisning icke synas hava förelegat,

torde emellertid med hänsyn till ärendets nuvarande läge Jokis

besvär icke behöva föranleda något Kungl. Maj:ts beslut. 23. 12. 19.

C. L. H.»

Den 31 december 1919 beslöt Kungl. Maj:t i statsrådet på hemställan

av föredragande departementschefen, statsrådet Holmquist, att,

med anledning av »en utav Haparanda arbetarekommun gjord ansökning»,

förklara hinder icke möta för polismyndigheten att för Joki utfärda

uppehållsbok att gälla, varje gång för högst fjorton dagar under

villkor, att han icke här i riket i någon form bedreve politisk propaganda.

Utskottet har icke kunnat finna annat än att, enligt gällande föreskrifter

rörande utlänningars övervakande i Sverige, avvisningsåtgärd i

ett sådant fall som det ovan relaterade måste anses synnerligen befogad.

Den motsatta uppfattning i detta hänseende, varåt de berörda framställningarna

av Haparanda arbetarekommun givit uttryck, synes otvetydigt

grunda sig på föreställningen, att Joki vore en politisk flykting från

Finland, och att han såsom sådan borde komma i åtnjutande av asylrätt

här i landet. Såsom emellertid av ovanstående torde framgå, har

detta icke varit fallet. I detta hänseende förelåg alltså ej skäl att medgiva

Jokis kvarstannande här i riket. I stället synes det utskottet, att

flera i de refererade handlingarna ådagalagda omständigheter rörande

hans uppförande här i riket bestämt tala mot ett dylikt medgivande.

Såsom dylika omständigheter vill utskottet anföra, att Joki, efter vad han

själv vid förhör medgivit, under en längre tid saknat stadigvarande arbete,

att han vid sin ansökan om uppehållsbok 1918 lämnat oriktig uppgift

om tiden för sin vistelse i Sverige, samt att han under sitt uppehåll här

ej ställt sig gällande passföreskrifter till efterrättelse genom att utan behörigt

pass överskrida den svensk-finska gränsen. Då dessa skäl synas utskottet

formellt vara fullt giltiga anledningar till att ej medgiva Joki

rätt att erhålla ny uppehållsbok, anser utskottet ett tillstyrkande av ett

dylikt medgivande så mycket olämpligare, som, enligt vad av flera polismän

i orten intygats, Jokis uppförande och levnadsomständigheter i övrigt

givit anledning till åtskilliga anmärkningar.

Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra beträffande

detta ärende göra anmälan hos riksdagen enligt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Holmquist.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial iVr 55.

17

5:o.

(Protokoll över finansärenden den 28 september 1919.)

I eu till Kungl. Maj:t ställd, den 16 april 1919 ingiven skrift,

hade vaktmästaren vid tullbevakningen i Funäsdalen C. Ericson hemställt,

att ersättning måtte honom beredas för vad han under tjänstledighet för

fullgörande av uppdrag såsom ledamot av Jämtlands läns landsting åren

1916, 1917 och 1918 samt därav föranledda resor fått av sin lön avstå

till den tjänsteman, som under ledigheten varit förordnad att bestrida

hans tjänst.

På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson,

beslöt Kungl. Maj:t den 26 september 1919, dels att med hänsyn

till beskaffenheten av landstingsmannauppdrag tillerkänna Ericson ersättning

för vad han av sin lön måst till sin vikarie avstå under tjänstledighet

för bevistande av Jämtlands landsting åren 1916, 1917 och 1918

samt därav föranledda resor till residensstaden och åter till hemmet, eller

sextioen kronor 44 öre, dels att anbefalla länsstyrelsen i Jämtlands län

att till Ericson utbetala och i länsräkenskaperna å anslaget VII: I: 20

till extra utgifter avföra berörda belopp. Av de till detta ärende hörande

handlingar framgår följande:

Ericsons den 16 april 1919 avgivna skrift var av följande lydelse:

»Till Konungen.

Undertecknad, tullvaktmästare vid gränsinspektionen i Funäsdalen,

anhåller att av statsmedel återfå vad jag av min lön fått avstå till den

tjänsteman, som uppehållit min tjänst under den tid jag fullgjort uppdrag

som ledamot av Jämtlands läns landsting under åren 1916, 1917

och 1918 jämte nödig tid för resor.

Stockholm den 16 april 1919.

Christian Ericson.»

Över Ericsons anhållan infordrade statsrådet och chefen för finansdepartementet

på nådigaste befallning den 19 april 1919 utlåtande från

Generaltullstyrelsen. Detta utlåtande, som avgavs den 20 maj 1919, hade

följande innehåll:

»Underdånigt utlåtande.

Med .''inledning av förestående nådiga remiss får Generaltullstyrelsen

i underdånighet anmäla, att vaktmästaren vid tullbevakningen i FuBihang

till riksdagens protokoll 1920. 5 saml. 42 håft. (Nr 55.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

näsdalen C. Ericson den 8—16 september 1916, den 9—17 september

1917 och den 7—16 september 1918 åtnjutit av vederbörande tullförvaltning

honom beviljad tjänstledighet för utövande av uppdrag såsom

ledamot av Jämtlands läns landsting och att Ericson för sagda tider till

sin vikarie avstått, förutom tjänstgöringspenningarna, tillsammans 61

kronor 44 öre av sin lön, varigenom vikarien erhållit 3 kronor 25 öre i

dagavlöning, vartill han varit berättigad enligt bestämmelse i nådigt brev

till Styrelsen den 29 oktober 1915 (Svensk författningssamling nr 463).

Stockholm den 20 maj 1919.

Underdånigst

Under Generaltulldirektörens frånvaro:

John Ewerlöf.

Arvid Nyström. Ernst Schönaich,

föredragande.

Ed. Lindell.»

Sedermera, den 28 maj 1919, infordrades även utlåtande från statskontoret.

Detta senare utlåtande avgavs den 6 augusti 1919 och är av

följande lydelse:

»Underdånigt utlåtande.

Med avseende å tjänstledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag

har, efter vad statskontoret har sig bekant, den åsikten i allmänhet

gjort sig gällande, att en för dylikt uppdrag tjänstledig befattningshavare

i statens tjänst icke bör förpliktas att av sin avlöning avstå xner

än tjänstgöringspenningarna eller däremot svarande avlöningsdel, och

synes denna åsikt, enligt vad Eders Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars,

14 juni och 13 december 1918 samt den 16 juli 1919 ifråga om avlöning

under tjänstledighet av sådan anledning åt respektive fängelsedirektören

U. Leander och folkskolläraren O. H. Waldén utvisa, hava vunnit

Eders Kungl. Maj:ts gillande.

Då emellertid landstingsmannauppdrag torde få anses i viss mån

jämförligt med uppdrag att vara ledamot av riksdagen, vill det synas

statskontoret, som om vissa billighetsskäl talade för att en statsbefattningshavare

under ledighet för fullgörande av uppdrag av förstnämnda

slag icke heller bör nödgas avstå något av lönen eller därtill hänförlig

avlöning; och hemställer förty i underdånighet statskontoret, att sökanden

må erhålla ersättning för vad han under tjänstledighet för landstingsmannauppdrag

åren 1916, 1917 och 1918 fått avstå av lönen eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

19

61 kronor 44 öre, vilket belopp torde böra anvisas att utgå av sjunde

huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Stockholm den 6 augusti 1919.

Underdånigst:

C. A:son Leijonhufvud.

C. Fr. Nissen.

N. J. Bagge.»

Slutligen torde böra nämnas, att till de i detta ärende infordrade

handlingar var fogad en inom Generaltullstyrelsen utarbetad promemoria

av följande innehåll:

»Med den befogenhet, som jämlikt § 208 i det för tullverket gällande

tjänstgöringsreglemente tillkommer Kungl. Generaltullstyrelsen omedelbart

underlydande tullförvaltningar, har gränsinspektionen i Funäsdalen

beviljat vaktmästaren C. Ericson tjänstledighet för fullgörande av landstingsmannauppdrag

9 dagar i september 1916, 9 dagar i september 1917

samt 11 dagar i september 1918, och enligt i nämnda paragraf meddelad

bestämmelse har gränsinspektionen om de beviljade ledigheterna gjort

anmälan till generaltullstyrelsen.

I ersättning åt den extra ordinarie vaktmästare, som varit förordnad

att bestrida Ericsons tjänst, har gränsinspektionen utbetalt, förutom

de å sagda tider belöpande tjänstgöringspenningar, så stor del av Ericssons

lön, att dagavlöningen för vikarien kommit att uppgå till 3 kronor

25 öre. Vid å styrelsens kameralbyrå verkställd granskning av de avlöningslistor,

å vilka berörda ersättningar av vikarien kvitterats, hava de

gjorda utbetalningarna ej föranlett någon anmärkning, enär praxis alltid

varit, att, då någon befattningshavare av annan anledning än sjukdom

varit förhindrad att sköta sin tjänst, den tjänstledige fått vidkännas alla

av sådan ledighet föranledda vikariatsersättningar. I sammanhang härmed

torde få nämnas, att styrelsen genom cirkulär den 22 mars 1918 förordnat,

att befattningshavare, som åtnjuter tjänstledighet av beskaffenhet

att icke medföra särskild kostnad för tullverket, skall, därest styrelsen i

särskilda fall ej annorlunda bestämmer, utöver tjänstgö ringspennin garna

avstå så mycket av lönen, som erfordras för att med anledning av tjänstledigheten

förordnad extra ordinarie tjänsteman, må under tiden för förordnandet

komma i åtnjutande av dagavlöning till belopp lika med det,

som Kungl. Maj:t jämlikt § 22 i avlöningsreglementet på förslag av

styrelsen bestämt.»

Enligt utskottets uppfattning är föredragande departementschefens

tillstyrkan av den begärda ersättningens utan ordnande åt Ericson an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

märkningsvärd. Såsom av den inom generaltullstyrelsen utarbetade promemorian

framgår, har praxis varit, »att, då någon befattningshavare av

annan anledning än sjukdom varit förhindrad att sköta sin tjänst, den

tjänstledige fått vidkännas alla av sådan ledighet föranledda vikariatsersättningar».

Undantag härifrån ha visserligen, enligt vad av statskontorets

utlåtande framgår, ägt rum i fråga om personer, vilka varit

tjänstlediga för fullgörande av riksdagsmannauppdrag. Då statsrådet

tillstyrkt ersättning åt Ericson »med hänsyn till beskaffenheten av landstingsmannauppdrag»,

torde väl också landstings- och riksdagsmannauppdragens

ur vissa synpunkter tydliga likhet hava åsyftats. Det är emellertid,

enligt utskottets mening, uppenbart, att i fråga om ersättning i ett

fall som det förevarande riksdagsmanna- och landstingsmannauppdraget

icke kunna likställas. Riksdagen är ju nämligen ett statsorgan och riksdagsmannauppdraget

sålunda ett statens uppdrag, under det att landstinget

är ett kommunalt självförvaltningsorgan och ett landstingsmannauppdrag

sålunda ett kommunalt, icke ett statsuppdrag. En praxis i angiven

riktning skulle, enligt utskottets tanke, kunna leda till betänkliga

konsekvenser.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet funnit detta ärende

vara av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,

hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet

Thorsson.

Stockholm den 25 maj 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

*21

Reservationer.

I.

Mot punkten 3:o i utskottets memorial:

1) av herrar Almkvist, Jansson i Edsbäcken och Leander, vilka ansett,

att anmärkning mot förordnandet av pastor Adam Wilhelm Gullberg

till fattigvårdskonsulent icke bort framställas.

2) av herr Hellberg som anfört:

Det har synts mig, att talande skäl anförts både för och mot anmärkning

i denna fråga.

A ena sidan voro de på förslag till befattningen uppförda'' och även

någon mer i meriter på det område det gäller avgjort överlägsna den utnämnde,

vilken nästan alldeles saknade sådana meriter — ett förhållande

som lätt kunde väcka den misstanken att han erhållit platsen som

partibelöning. — Å andra sidan bör uppenbarligen åt en regering inrymmas

stor frihet att oberoende av pappersmeriter till en befattning av

det slag, varom här är fråga befordra den som kan antagas besitta de

bästa förutsättningarna för att i den utöva den mest samhällsgagneliga

verksamheten — om dessa förutsättningar sedan företrädesvis blivit kända

genom ett riksdagsmannaskap, kan ju inte i så fall tillmätas någon särskild

betydelse.

I en viss tvekan mellan dessa skäl för och emot har jag inte ansett

mig höra biträda vare sig en obetingad reservation mot anmärkningen

eller anmärkningen.

II.

av herr Leander, som med instämmande av friherre Adelswård,

herrar Hellberg, K. J. Ekman, Thulin, Vindahl, Jansson i Edsbäcken och

Runefors anfört:

Vid granskningen av statsrådsprotokollen under tiden 14 janunri

1919—7 januari 1920 har det befunnits anmärkningsvärt, att ett avsevärt

antal ansökningar om tombola- och varulotterier av Kungl. Maj:t

bifallits. Av 317 inkomna ansökningar ha nämligen icke mindre än 276

st. blivit beviljade eller, såvitt kunnat framgå av granskningen, så gott

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

som alla, vilka åtföljts av en uppgjord plan och icke i formellt hänseende

givit anledning till anmärkning. Uppdelningen å de olika departementen

av dessa 276 licenslotterier ställer sig sålunda: lantförsvarsdepartementet

32, sjöförsvars- 2, civil- 124, finans- 14, ecklesiastik- 77 och

jordbruksdepartementet 27 st. Ändamålet med anordnandet av lotterierna

uppgives ifråga om en hel mängd föreningar kort och gott vara att främja

den sökande föreningens fortsatta verksamhet eller avbetala åsamkad

skuld. Omfattningen av de beviljade lotterierna har betydligt växlat. Så

finner man under lantförsvarsdepartementet, att ett landstormsförbund

erhållit tillstånd att försälja 40,000 lotter å 2 kronor per styck, en skytteförening

4,000 och andra dylika föreningar vardera 3,000 lotter å 1 krona

per styck. Under civildepartementets många licenslotterier påträffar

man en förening u. p. a., som medgivits att försälja 100,000 lotter å 2

kronor per styck för understödjande av föreningens verksamhet. En

hjälpförening har erhållit tillstånd att anordna ett lotteri, vars omfattning

icke i statsrådsprotokollet angivits, för uppförande av en läkarebostad

m. m. Bland de under finansdepartementet förekommande lotterierna

kan nämnas ett med 5,000 lotter å 1 krona per styck, som anordnats

av en handelsklubb för underhåll av klubbens inventarier m. m.,

och bland de under ecklesiastikdepartementet förekommande ett med

1,000 lotter å 1 krona per styck, till vars anordnande tillstånd lämnats

en enskild person för anskaffande av en kyrkmatta. Under detta sistnämnda

departement påträffar man en icke ringa mängd idrottsklubbar,

som sökt och erhållit tillstånd att anställa lotterier av större och mindre

omfattning för täckande av sina skulder. Vid läsningen av jordbruksdepartementets

protokoll slutligen finner man, hurusom t. ex. en sällskapshundklubb

fått anordna ett lotteri med 800 lotter å 1 krona per

styck för en hundutställning samt en kaninavelsförening ett med 2,000

lotter å 50 öre per styck, vars vinstmedel skulle användas dels till en

kaninutställning, dels till fattiga skolbarns beklädnad och dels till kaninavelns

främjande.

Utan att vilja påstå, att lotterier av vad beskaffenhet de vara må

äro att anse såsom äventyrliga spel, eller förneka den nytta för främjande

av välgörande ändamål, som ett lotteri genom de inflytande medlen

kan medföra, nödgas jag dock uttala mina betänkligheter mot den

tendens, som kan spåras, att säga ja till nära nog alla ansökningar och

bevilja lotterier för ändamål, vilka knappast kunna sägas ha ett folkuppfostrande

eller allmängiltigt intresse. Man kan ej heller blunda för,

att vid dessa lotterier oegentligheter och till och med rena bedrägerier

understundom äga rum fastän på ett sådant sätt, att den oredlige icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

23

kan nås av lagen. Exempel därpå saknas ej. Genom utsikten att på

lotteriväg insamla medel kan en del företag uppstå, vilka icke främja

sparsamhet och goda seder utan mera skada än gagna. Men även ideella

och i sig själva goda företag måste i längden taga skada av att

basera sin ekonomi och verksamhet på osäkra lotterivinster samt lita till

medel, som motverka vad man tänkt sig vinna.

Då handläggandet av de inkomna lotteriansökningarna enligt min

mening synas ha ägt rum på ett alltför summariskt sätt och den önskvärda

gallringen av desamma uteblivit, har den sjukliga iver för anordnandet

av lotterier, som kan sägas råda, erhållit näring till skada fölen

sund och fruktbringande folkuppfostran. Med anledning därav har

jag ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort av utskottet

framställas mot de statsråd och departementschefer, som tillstyrkt

bifall till de många beviljade lotteriansökningarna, nämligen cheferna för

lantförsvars-, civil-, finans-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.

III.

av herr Vennerström, som anfört:

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 31 oktober, 20 november och 28 november 1919.

Den 7 okt. 1919 avlät konseljpresidenten Clemenceau å de allierade

och associerade makternas högsta råds vägnar en not till svenska ministern

i Paris, i vilken Sverige i likhet med övriga neutrala stater anbefalldes

att ansluta sig till ententens blockad mot Sovjet-Ryssland samt att för

vinnande av tryggande garanti för blockadens effektivitet vidtaga i noten

närmare angivna åtgärder. De åtgärder, som Sverige anbefalldes vidtaga,

voro i korthet följande: vägran att befordra båtar och varor från och

till Sovjet-Ryssland, passvägran vid resa ifrån och till Sovjet-Ryssland,

åtgärder för att hindra bankerna att göra affärer med Sovjet-Ryssland,

avskärande av korrespondence med Sovjet-Ryssland medelst post eller

telegraf med eller utan tråd.

Högsta rådets hemställan att Sverige skulle ansluta sig till dess

blockad mot Sovjet-Ryssland rönte inom alla politiska partier ett allt

utom sympatiskt mottagande. Man spårade i densamma en obehörig

inblandning i angelägenheter, som hittills varit förbehållna de enskilda

regeringarnas egen prövning och avgörande, någonting som var mindre

tilltalande för landets värdighet och självkänsla. Särskilt väckte högsta

rådets hemställan en mycket utpräglad motvilja inom den svenska

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

arbetarvärlden. Dess motstånd var oberoende av eljest befintliga partipolitiska

motsättningar. Icke blott vänstersocialisterna opponerade sig

med all kraft mot Sveriges anslutning till blockaden. Detsamma skedde

från högersocialistiskt håll. Kravet på avvisande av blockadnoten var

inom arbetarvärlden enstämmigt. En rad av arbetarorganisationer inlämnade

protestskrivelser. Så ingingo t. ex. åtskilliga svenska sjöfolksorganisationer

med hemställan till regeringen att ententens begäran icke

måtte föranleda till någon regeringens åtgärd, detta med anledning av

beslut vid konferens i Köpenhamn i okt. mellan Skandinaviens samtliga

sjöfolksorganisationer. En enda protestskrivelse må anföras in extenso,

nämligen den som inlämnades till regeringen från landsorganisationen.

Den lydde:

»Till Konungen.

Under de senaste dagarna har den svenska prässen haft inne

meddelanden om att ententemakterna krävt att bland andra neutrala

stater även Sverige skall medverka i den blockad som av ententemakterna

förklarats mot Ryssland. I anledning därav vill Landssekretariatet fästa

Kungl. Majrts uppmärksamhet på det beslut rörande blockaden mot

Ryssland, som fattats av internationella fackföreningskonferensen, vilken

sammanträdde i Amsterdam den 28 juli—2 aug. detta år. Nämnda

beslut var av följande lydelse:

''Kommissionen uppfordrar konferensen att uttala sin förkastelsedom

över den blockad, som de allierade regeringarna organiserat mot

Ryssland och Ungern, under förklaring, att det är en plikt för de inträsserade

landsorganisationerna att i sina respektive länder inträda för

blockadens snara hävande.’

Landssekretariatet är enigt med den internationella konferensen om

att anse blockaden mot Ryssland såsom orättfärdig och olämplig, och kan

ej finna, att Sveriges deltagande i blockaden kan vara egnat att medverka

till att bringa reda i det kaos, som nu synes råda i Ryssland.

Tvärtom torde blockadens upprätthållande vara till hinder för demokratiens

krafter att vinna tillbörligt inflytande därstädes.

Den svenska arbetarrörelsen har under hela kriget stått enig bakom

kravet på en obrottsligt neutral politik från Sveriges sida, och kravet på

att Sverige fortfarande skall förhålla sig neutralt är i dag lika fast hos

det svenska folket som tidigare.

Landssekretariatet, som finner Sveriges deltagande i blockaden vara

ett betänkligt avsteg från neutraliteten och även ur andra synpunkter en

oriktig åtgärd, tillåter sig härmed vördsamt hemställa å landsorganisa
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

25

tionens i Sverige vägnar, att K. M:t måtte med bestämdhet avvisa alla

eventuella krav på Sveriges deltagande i blockaden mot Kyssland.

Stockholm den 15 oktober 1919.

För landssekretariatet.

Arvid Thorberg.

Sekr.»

I statsråd den 31 oktober 1919 fattade regeringen beslut med anledning

av högsta rådets not. Utrikesministern yttrade därvid följande:

»Eders K. M:t har genom beslut av den 6 dec. förlidet år beslutat

avbryta dittills existerande de facto-förbindelserna med ryska rådsregeringen

genom att hemkalla Sveriges beskickning och övriga representation

samt fråntaga härvarande representant för nämnda regering de

diplomatiska privilegier och immuniteter, som han dittills de facto åtnjutit.

Anledningen till denna åtgärd var i första hand de övergrepp,

som den ryska rådsregeringen begått mot svenska undersåtar och deras

egendom inom Råds-Ryssland samt det gagnlösa i försöken att genom

ingripande från svenska beskickningens sida förekomma dylika ingrepp

eller erhålla gottgörelse för desamma. Vidare inverkade det allmänna

osäkra läget i Råds-Ryssland, som syntes innebära eu fara för den vid

beskickningen och konsulaten anställda personalens personliga frihet och

integritet. Slutligen var det även en kraftigt bidragande orsak, att rådsregeringens

härvarande representant blev beträdd med missbruk av de

privilegier han fått åtnjuta.

Sedan början av innevarande år ha därför alla diplomatiska förbindelser

mellan Sverige och Sovjet-Ryssland varit avbrutna. Till följd

av dels de åtgärder, som Eders K. M:t i detta sammanhang vidtagit,

dels vissa åtgärder från andra staters sida, ha under innevarande år

även alla kommunikationer och affärsförbindelser varit upphävda, och

det tillstånd, som de allierade och associerade makterna önskade åvägabragt

genom de i ovan angivna not angivna åtgärderna, är därför på

sätt här nedan skall punkt för punkt närmare utvecklas, redan ett faktiskt

bestående förhållande. Så mycket större skäl föreligger att upprätthålla

det sålunda bestående tillståndet, som även under innevarande

år rådsregeringen ej blott fortsatt sina övergrepp mot svenska undersåtar

och deras egendom, utan överhuvud genom sina dekret och regeringsåtgärder

åvägabragt sådana förhållanden, att däri måste anses föreligga

fullgiltig orsak att avhålla svenska undersåtar från att riskera sin

person och egendom inom det bolsjevikiska Rysslands område.

Kungl. Maj:t har icke laglig befogenhet att, i motsvarighet till vad

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 käft. (Nr 55.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

som i ett flertal krigförande stater skett, utfärda ett generellt förbud

för svenska undersåtar att inlåta sig i handel med undersåte i annan

stat, men en rad andra inom Kungl. Maj:ts befogenhet liggande åtgärder

ha vidtagits, vilka tillsammans haft ovan omförmälda effekt.

Genom förordning den 25 april i år har sålunda meddelats förbud

för alla maskindrivna fartyg av mer än 200 tons dräktighet att utan regeringens

tillstånd gå i fraktfart mellan svensk och främmande ort. Någon

licens att gå till det bolsjevikiska Rysslands område har icke under

året blivit meddelad. Kungl. Maj:t äger icke enligt lag befogenhet att

ålägga samma tvång å båtar under 200 ton. I praktiken har detta icke

ägt någon betydelse; 2 å 3 små båtar ha frestat försöket att komma från

och till Retrograd och då resultatet blivit, att de uppbringats och kvarhållits

i Finland, har denna utgång avskräckt andra från samma försök.

Sedan till svenska regeringen av härvarande franska minister numera

framförts det meddelande, att brittiska och franska krigsfartyg i

Finska viken skola fortsätta att hindra till hamnar i Bolsjevik-Ryssland

destinerade fartyg från att fortsätta sin resa, bör givetvis från myndigheternas

sida göras vad på dem ankommer för att förekomma, att svenska

fartyg utsätta sig härför.

Från Råds-Ryssland har endast ett mindre fartyg inlöpt i svensk

hamn och detta gick, då det lämnade svensk hamn, till hamn i Estland.

Det hade nämligen på sin tid av rådsregeringen exproprierats från ett

Reval-rederi och återvände nu till sin förra ägare.

Exportförbud äro alltjämt i stor omfattning gällande i Sverige,

omfattande bland annat bromaterial, livsmedel med få undantag, de

flesta metaller, hudar, skinn och läder, ull m. in. Licenser till RådsRyssland

beviljas icke. Dessutom bestå faktiska hinder mot en export

till nämnda land, därigenom att landvägen över Finland är spärrad, att

de baltiska länderna befinna sig i krigstillstånd med Råds-Ryssland samt

att efter vad ovan sagts brittiska och franska krigsfartyg i Finska viken

fortsätta att hindra till hamnar i Råds-Ryssland destinerade fartyg att

fortsätta sin resa.

Förbud har utfärdats till alla passmyndigheter att utan Kungl.

Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall utfärda pass för resa till det bolsjevikiska

Ryssland eller visera pass för resa från Råds-Ryssland till Sverige.

Någon möjlighet att förbjuda banker att göra affärer på RådsRyssland

finnes icke. Faktiskt göres emellertid inga affärer på RådsRyssland

och alla banker, tillhörande svenska bankföreningen, ha förklarat

sig icke vilja göra några dylika affärer. Dessutom har av Eders

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

27

Kungl. Maj:t på sin tid utfärdats förbud mot export eller import av

mbl er utan Eders Kung]. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall.

All slags korrespondens med Råds-Ryssland genom post och telegraf

har under året varit avbruten. Telegrafering utan tråd har efter

de diplomatiska förbindelsernas upphörande endast förekommit i de fall,

dä anledning förefunnits att hos Rådsregeringen protestera mot övergrepp

mot svenska undersåtar eller deras egendom samt då Rådsregeringen

svarat på dylika protester.

De sålunda vidtagna åtgärderna ha som redan nämnts haft till

resultat ett fullt effektivt avbrytande av alla handels- och andra förbindelser

med Råds-Ryssland och de komma efter min mening att bibehålla

sin effektivitet.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte

dels bemyndiga mig att till svar å de allierade och associerade

makternas hänvändning genom ministern i Paris avlåta en not, innehållande

en redogörelse för de faktiskt bestående förhållandena här i

ifrågavarande avseende i överensstämmelse med vad ovan utvecklats,

ävensom en förklaring, att Eders Kungl. Maj:t har för avsikt att bibehålla

de redan vidtagna åtgärderna i kraft, så länge motsvarande situation

består och andra makter iakttaga samma hållning,

dels besluta, att de av landssekretariatet m. fl. ingivna framställningar

skola anses härigenom besvarade».

Genom utrikesministerns yttrande till statsrådsprotokollet den 31

oktober 1919 och genom statsrådets beslut förkastade regeringen de från

.andsorganisationen samt andra protesterande organisationer anförda synpunkterna

samt tillmötesgick högsta rådets hemställan genom förklaringen,

att en avspärrning mot Sovjet-Ryssland faktiskt råder genom de av

Sverige förut vidtagna åtgärderna samt att detta förhållande skall upprätthållas.

Att detta regeringens svaromål totalt strider mot den internationella

socialdemokratins synpunkter och krav behöver knappast slås

fart. Det vittnas tillräckligt kraftigt av det faktum, att såväl den andra

socialistiska internationalens kongress i Luzern som den fackliga internaionalens

kongress i Amsterdam uttalade sig för upphävande av blockacen

mot Sovjet-Ryssland. Men lika uppenbart synes det mig vara, att

regeringens svaromål strider mot den Sveriges neutralitetspolitik och den

Sveäges självbestämningsrätt, som det borde ha varit regeringen angeläget

att respektera. Det för Sverige enda värdiga svaromålet hade varit en

bestånd protest mot högsta rådets hemställan att deltaga i blockaden

mot Sovjet-Ryssland, en lika bestämd vädjan till samma håll att snarast

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

upphäva den oförnuftiga blockaden samt en strävan att för Sveriges del

i handling så långt sig göra låter återupptaga förbindelserna med SovjetRyssland.

På dessa grunder har jag i konstitutionsutskottet yrkat anmärkning

enligt § 107 regeringsformen på fungerande utrikesministern, herr Hellner,

emedan han genom beslutet av den 31 oktober 1919 »icke iakttagit rikets

sannskyldiga nytta».

IV.

av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar Glason,

von Geijer, Gösta Andersson, Magnusson i Tumhult, Henrikson och Forssell

yttrat:

Till samtliga regementschefer utfärdades den 29 april 1920 av

statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet följande skrivelse:

»Kungl. Landtförsvarsdepartementets

kommandoexpedition nr 499.

Då det i vårt land under senare tiden blivit alltmer vanligt att

betrakta den 1 maj såsom en fridag, vill jag härmed framhålla lämpligheten

av att under den nästkommande 1 maj permission till den utsträckning

som tjänstens behöriga gång och gällande föreskrifter medgiva,

beviljas personalen vid arméns truppförband, skolor, anstalter m. m.

Stockholm den 29 april 1920

P. ALBIN HANSSON

Oscar Nygren^.

Med anledning härav begärde konstitutionsutskottet att få till sig

överlämnade det statsrådsprotokoll eller protokoll i kommandomål, son

kunde hava förts rörande ifrågavarande ärende jämte därtill hörande

fullständiga handlingar.

Till svar härå har meddelats, att rörande omförmälda ärende icke

förts protokoll i statsrådet eller i kommandomål samt att till ärendet

icke höra några handlingar.

Utan att på något sätt ingå på frågan, huruvida permission vid

ifrågavarande tillfälle bort i större eller mindre utsträckning beviljas dier

icke, finner jag dock det sätt, på vilket departementschefen i förevarande

fall ingripit i vederbörande truppbefälhavares permissionsrätt vara i hög

grad anmärkningsvärt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 66.

29

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén tillkommer det regemente-,

resp. bataljons- eller kompanichef att bevilja permission. Regementschef

äger därjämte för viss bestämd tid eller beträffande vissa tjänsteförrättningar

anbefalla den inskränkning av underlydandes permitteringsrätt,

som kan prövas vara av nöden. Ävenledes har platsbefälhavare (kommendant)

rätt att förständiga regementschef att för tillfället inskränka

permitteringen, då förhållandena så påkalla.

Ett ingripande i denna permitteringsrätt från regeringens sida kan

icke grundlagsenligt ske annorlunda än genom ett av Konungen i statsråd

eller i kommandoväg fattat beslut, vilket i senare händelsen utfärdas i

form av generalorder.

Däremot äger departementschefen icke att, på sätt som i förevarande

fall skett, på eget bevåg genom departementschefsskrivelse

lämna några föreskrifter eller söka öva någon personlig inverkan på

vederbörande truppbefälhavare rörande deras tjänsteutövning i enlighet

med de i tjänstgöringsreglementet stadgade bestämmelser. Visserligen

äger en departementschef dels, innan ett ärende inför Konungen i statsrådet

föredrages, bereda detsamma genom nödiga upplysningars inhämtande

(RF. § 10) och dels, efter det något Kungl. Maj:ts beslut fattats,

meddela erforderliga föreskrifter och erinringar om verkställighet av beslutet

(R. F. § 38); men därutöver har departementschefen icke befogenhet

att på egen hand ingripa i förvaltningen eller att utöva något

slag av ministerstyrelse. Skulle cheferna för de olika departementen

tillåta sig att, på liknande sätt som här skett, genom departementsehefsskrivelser

till myndigheter, ämbetsverk eller domstolar lämna varjehanda

föreskrifter eller anvisningar rörande åtgärder, som dessa på sitt

tjänsteansvar kunna förväntas komma att vidtaga i enlighet med gällande

lagan och författningar, skulle snart ett tillstånd av osäkerhet och förvirring

komma att inträda inom statsförvaltningen, vilket icke skulle

lända det allmänna till gagn och dessutom skulle i betänklig grad rubba

grunderna för utkrävande av ansvar för vidtagna tjänsteåtgärder, då

oklarhet givetvis måste komma att uppstå angående vem som ytterst bär

ansvaret för en under sådana förhållanden vidtagen åtgärd.

Med anledning av vad sålunda anförts och i ärendet förekommit

finner jag mig föranlåten att å chefen för la ^försvarsdepartementet,

statsrådet Hansson yrka ansvar jämlikt 107 § regeringsformen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

V.

av herr Stendahl, som med instämmande av herrar Clason, K. J.

Ekman och Forssell anfört:

(Protokoll över sjöförsvarsärenden den 21 november 1919.)

Genom ämbetsskrivelse av den 17 juli 1919 hade chefen för sjöförsvarsdepartementet

anmodat marinförvaltningen, chefen för marinståben

och högste befälhavaren över kustflottan att gemensamt verkställa utredning

och avgiva förslag, huruvida och i sådant fall i vilken omfattning

äldre pansarbåtar borde utrangeras, förläggas i materialreserv eller överföras

till annat fartygsslag.

I skrivelse av den 12 november 1919 avgåvo bemälda myndigheter

sålunda infordrad utredning jämte förslag.

Kungl. marinförvaltningen föreslog bland annat med tre röster

mot tre:

»att pansarbåtarna Göta, Thule, Thordön, Tirfing, Björn, Gerda,

Oden, Thor och Niord tillsvidare skulle endast nödtorftigt underhållas»

samt angav att årliga underhållskostnaden, om fartygen endast nödtorftigt

underhöllos, torde kunna nedbringas till omkring kronor 70,000: —

per år.

Avvikande mening anfördes härvid av cheferna för ingeniörsavdelningen

von Eckerman, för artilleriavdelningen Wester och för torpedavdelningen

Åkermark.

Chefen för marinstaben och högste befälhavaren över kustflottan

anförde bland annat att de:

»ansågo det vara i hög grad oriktigt att i denna viktiga angelägenhet

åtgärder vidtogos, vilka förgrepo den revision av hela vårt försvarsväsende,

som nu lärer vara omedelbart förestående», och fortsatte

vidare: »vi få alltså på det allvarligaste avråda från vidtagande av de

utav kungl. marinförvaltningen föreslagna åtgärder».

Statsrådet hemställde och Kungl. Maj:t beslöt:

dels att underhållet av pansarbåtarna Göta, Thule, Oden, Thor,

Niord, Thordön, Tirfing, Björn och Gerda skulle tillsvidare inskränkas

till att omfatta vad som oundgängligen erfordrades för att materielen

ej skulle taga skada,

dels att kostnaderna för sådant underhåll av ifrågavarande fartyg

tillsvidare skulle begränsas till i ovannämnda utredning beräknat belopp,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

31

högst 700,00 kronor för år, med förklaring tillika att Kungl. Maj:t ville

på framställning av marinförvaltningen till förnyad pröfning upptaga

frågan om kostnaden för ifrågavarande underhåll, sedan ny av Kungl.

Maj:t anbefalld utredning blivit verkställd.

Att detta rådslag, vilket, såsom framgår av vad ovan anförts, avgavs

i strid mot den allvarligaste gensaga från dem som måste anses

såsom mest sakkunniga på området, varit synnerligen betänkligt, framgår

även av vad som senare inträffade.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 161 vid innevarande riksdag förefinnes

en ny utredning av marinförvaltningen, och å sida 15 i sagda

proposition synes av nedanstående tabell,

Underhållskostnader för år 1920

Enligt marin- förvaltnin- gens skrivelse

den 15 dec.

1919

Enligt marinförvaltningens nu

föreliggande förslag.

Uppläggning

år 1920

(engångs-

kostnad)

Underhåll

år 1920

Summa

kronor

Göta .........•.........

11,000

—

22,800

_

4,200

_

27,000

_

Thule...................

11,000

—

20,800

—

4,200

—

25,000

—

Oden...................

11,000

—

17,100

—

18,100

—

35,200

—

Thor...................

11,000

—

13,900

—

18,600

—•

32,500

—

Niord...................

11,000

—

11,200

—

14,100

—

25,300

—

Thordön..................

5,000

—

6,600

—

9,000

—

15,600

—

Tirfing...................

5,000

—

6,600

—

9,000

—

15,600

—

Björn ...................

2,500

—

4,400

—

6,900

—

11,300

—

Gerda...................

2,500

—

4,400

—

6,900

—

11,300

—

70,000

1

“1

107,800

—

91,000

—

198,800

—

Ökning ntöver i skrivelsen den 15 december 1919 upptagen kostnad.......

För Disas hållande i 2:a beredskap under år 1920 kräves en ökad underhållskostnad,

utöver den i skrivelsen den 15 december 1919 beräknade, 7,500 kronor, av......

k

Summa kostnadsökning kronor

70.000

128,800

12,500

141,300]-

att marinförvaltningen numera ansåge sig i stället för tidigare angivna

kronor 70,000:— behöva kronor 91,000:— för underhåll av 9 stycken

angivna pansarbåtar under förutsättning att engångskostnaden för uppläggning,

kronor 107 800:—, beviljades extra. Merkostnaden utgjorde

alltså kronor 128,800: —.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Såsom framgår å sida 22 i den kungl. propositionen nr 161 biträddes

icke marinförvaltningens förslag av statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet.

Statsutskottet liar emellertid i sitt utlåtande nr 136 sida 8 icke

kunnat ansluta sig till departementschefens uppfattning. Utskottet skriver:

»Utskottet har icke kunnat dela departementschefens uppfattning,

att vissa ovan angivna pansarbåtar icke borde uppläggas utan endast

nödtorftigt underhållas. Förutom att fartygsmaterielen givetvis kommer

att undergå försämring, om uppläggningen uppskjutes, synes det utskottet,

som om underhållskostnaderna i längden skulle kunna minskas, därest

medel till fartygens uppläggning ställdes till förfogande. Utskottet

har därför i anslutning till marinförvaltningens förslag ansett sig böra

tillstyrka att ett belopp av 128,800 kronor, utgörande den beräknade

merkostnaden vid fartygens uppläggning, av riksdagen beviljas.»

Riksdagen biträdde statsutskottets hemställan.

Då genom den av statsrådet tillrådda åtgärden risk har förelegat

för en väsentlig försämring av flottans material och stridsvärde, har jag

ausett att utskottet bort beträffande detta ärende göra anmälan hos riksdagen

enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet friherre Palmstierna.

VI.

av herrar Glasört, von Geijer, Gösta Andersson, Stendahl, Magnusson

i Tumhult och Henrikson, som anfört:

(Protokoll över civilärenden den 31 december 1919.)

Yi hava inom utskottet biträtt dess anmälan i punkt 4:o med anledning

av statsrådets och chefens för civildepartementet åtgärd att tillstyrka

Kungl. Maj:ts beslut angående utfärdande av uppehållsbok åt

finske undersåten Joki. Men vi hava därjämte ansett, att denna åtgärd

icke bort betraktas blott såsom en isolerad detalj i granskningsårets handläggning

av passärenden, utan sammanställas med andra för att sålunda

eu fylligare belysning av denna handläggning måtte komma till stånd.

I detta hänseende har särskilt nedan berörda ärende synts oss anmärkningsvärt.

Den 15 november 1919 sökte finske undersåten, guldsmedsarbetaren

Karl Yalter Anders Gustafsson hos utrikesdepartementet, med överlämnande

av ett av finsk myndighet utställt pass, visum att tillsvidare få

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

33

kvarbliva i Sverige. Han anmodades att om några dagar hämta besked,

och handlingarna kvitterades till passbyrån hos polisens kriminalavdelning

i huvudstaden. Då därstädes av passet framgick, att Gustafsson

på något sätt, utan att dessförinnan hava erhållit svenskt visum, inkommit

i Sverige, blev han den 18 november1 kallad till förhör i saken.

Härvid framgick, att han i början av augusti hos svenske konsuln i

Helsingfors sökt, men erhållit avslag på ansökan om visum för inresa i

Sverige. Då han emellertid i Finland varit arbetslös, men genom bemedling

av eu av förmännen hos Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm erhållit

löfte om arbete därstädes, där en hans broder sedan våren innehade

anställning, företog han sig i början av november att i öppen

segelbåt från Jakobstad i Finland färdas till Gävle, varifrån han med

järnväg begav sig till Stockholm; medel till järnvägsbiljetten hade sänts

honom av hans broder. Framkommen hit, hade han omedelbart den 4

eller 5 november erhållit fast anställning hos Guldsmedsbolaget ävensom

fast bostad, och hade i tro att sedan detta skett, visum icke skulle förvägras

honom, såsom nämnts, hos utrikesdepartementet anhållit om visering

av sitt pass. Tidigare hade han efter sin ankomst icke anmält sig

hos någon myndighet här i landet. På särskild förfrågan uppgav han

under förhöret, att han icke å någondera sidan deltagit i den finska revolutionen,

varför han icke heller vore någon politisk flykting.

Då han sålunda ankommit till riket utan att hava sitt pass försett

med sådan visering, som omförmäles i kungl. kungörelsen den 26 september

1918, och vidare försummat att jämlikt § 9 i samma kungörelse

ofördröjligen anmäla sig hos polismyndighet, blev han av polisen avvisad

från riket samt togs omedelbart i förvar, tills båt senare på dagen skulle

avgå till Finland. Efter det att dels underrättelse till kriminalavdelningen

ingått, att för Gustafssons räkning samma dag ingivits en underdånig

ansökan, att han skulle få kvarstanna i Sverige, dels borgmästaren

i Stockholm Carl Lindhagen gjort gällande, att Gustafsson borde få

kvarstanna i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut på grund av nämnda an
-

1 Om datum för förhöret och avvisningen, vilka skedde samma dag, föreligga olika

uppgifter. Rapporten över förhöret uppgiver båda hava ägt rum onsdagen den 19 november.

En nedan omnämnd skrivelse av den 27 november av Gustafssons arbetsgivare uppger däremot

tisdagen den 18 november såsom datum för tilldragelserna. Då polisrapporten meddelar,

att både förhör och avvisning ägt rum samma dag som den, då för Gustafssons räkning

till civildepartementet ingavs en underdånig ansökan om tillstånd för Gustafsson att

få kvarstanna i riket, och denna ansökan, som är daterad den 18 november, samma dag är

stämplad såsom inkommen i civildepartementet, synes detta datum vara det riktiga för förhör

och avvisning.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 käft. (Nr 55.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

sökan, blev frågan om hans avvisning på grund av bestämmelserna i

andra stycket i § 9 av ovannämnda förordning den 26 september 1918

underställd överståthållareämbetets prövning, men sedan ämbetet bestämt,

att avvisnings beslutet skulle gå i verkställighet, blev Gustafsson

förd ombord å finsk ångare, som samma afton avgick till Finland. .

Gustafssons nyssberörda underdåniga ansökan var av följande

lydelse:

»TillJKonungen.]''

Undertecknad Walter Gustafsson, finsk undersåte och till yrket guldsmedsarbetare,

har erhållit arbete härstädes i guldsmedsaktiebolaget. Orsaken till att

jag sökt mitt uppehälle härstädes är den, att jag varit kassör i guldsmedsarbetarnes

fackförening i Helsingfors. Ehuru jag ej deltagit i revolutionen (och

således ej heller är politisk flykting i egentlig bemärkelse) bojkottas merendels

av finska arbetsgivare alla förutvarande funktionärer i socialdemokratiska arbetareorganisationer.

1 överensstämmelse med denna kutym har jag bojkottats av guldsmedsbolagen

i Finland och är därigenom oförmögen att där erhålla arbete, trots

att jag också är nykterbetsman och gjort mig känd för ordentlighet och skicklighet

i arbetet.

Tdl Sverige har jag kommit på finskt pass och här börjat arbeta nos ovannämnda

bolag. Men då jag ej erhållit svensk visering å passet, bär jag nu blivit

anhållen av Stockholmspolisen, vilken ämnar i afton återsända mig till Finland.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då mitt återsändande till Finland

vid denna tidpunkt skulle försätta mig i ett förtvivlat läge, vågar jag vördsamt

hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om tillstånd att få tillsvidare kvarstanna i

Sverige och här utföra det yrkesarbete, i vilket jag lyckats vinna anställning.

Vitsord från min arbetsgivare insändes i morgon.

Stockholm den lb november 1919.

Underdånigst

Valter Gustafsson

genom H. Karelfelt.»

Skrivelsen åtföljes av följande intyg av Gustafssons arbetsgivare,

Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm:

»Silverarbetaren Karl Anders Walter Gustafsson från Finland, som sedan

den 4 innevarande november haft anställning vid våra verkstäder, har visat sig

vara mycket duglig i sitt tack och adagalagt ett mycket gott uppförande, pålitlighet

och ordentlighet. Som här i landet sedan flera är rader stor brist på skickliga

silverarbetare, och vi efter upprepade fåfänga bemödanden i alla de nordiska

länderna lyckats erhålla endast denne, vore det för oss stor förlust att nu förlora

honom, så mycket mer som vi efter 9 veckors nyligen bilaga strejk äro i största

behov av alla de arbetskrafter vi ha. Det har dessutom kommit till vår kännedom,

att om han återskickas till Finland, väntar honom arbetslöshet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 65.

35

Vi tillåta oss därför vördsamt hemställa, att lian måtte få kvarstanna i

landet, då vi garantera honom fortsatt arbete.

Stockholm den 18/n 1919.

Guldsmeds Aktiebolaget i Stockholm,

r Gustaf Ambrosius.»

Skrivelserna remitterades deri 20 november till överståthållareämbetet,

vilket den 24 november hemställde, att Kungl. Maj:t måtte finna

Gustafssons underdåniga ansökan vara av beskaffenhet att icke böra

bifallas.

Emellertid ingav Guldsmedsaktiebolaget den 27 november till Kungl.

Maj:t ytterligare en framställning i ärendet, så lydande:

»Till Konungen.

Guldsmedsindustrien i Sverige, inom vilken vårt bolag är Nordens största

företag, har under lång tid lidit brist på tillräckligt antal dugliga arbetare, och

vår firma har under detta år flitigt men resultatlöst annonserat efter sådana såväl

här i Sverige som i de övriga nordiska länderna. Genom en av våra förmäns

bemedling hade vi äntligen lyckats träffa uppgörelse med eu svenskfinsk

silverarbetare om anställning, så snart den då hos oss pågående strejken upphört,

vilket skedde den 29 oktober.

Mannens namn är Karl Anders Walter Gustafsson, född av svenska föräldrar.

Han var i Finland arbetslös, enär han såsom förutvarande kassör i guldsmedsarbetarnes

fackförening överallt vägrades arbete, erhöll pass för överresa

hit, men svenske konsuln i Hälsingfors vägrade visering därav, under motivering

att risken för arbetsbrist i Sverige vore för stor, man ville icke hava flera främlingar

in i landet. Ställd inför utsikten att på grund av arbetslöshet svälta,

kanske gå under, tillgrep han då den förtvivlade åtgärden att i öppen båt taga

sig över till trakten av Umeå, varifrån han per järnväg anlände hit. Medel till

järnvägsbiljetten hade skickats honom av en hans broder, som sedan i våras innehar

anställning i Stockholm också såsom guldsmedsarbetare, och hos vilken den

hos oss anställde fick sin bostad.

Gustafsson, som tillträdde sin plats hos oss den 4 innevarande november,

har visat sig vara mycket duglig i sitt fack och en i allo skötsam, pålitlig och

sympatisk ung man, och vi skulle gärna sett, att vi kunde ha fått flera sådana

arbetare, då vi i synnerhet på grund av 9 veckors strejk behöva ytterligare forcera

arbetet, för att i minsta möjliga mån behöva strandsätta våra kunder till

deras julhandel.

Då G. nu innehade fast anställning här och likaså bostad, blev han tillrådd

att ställa om visering av sitt pass. Han gick lördagen den 15 dennes till

finska legationen, blev därifrån visad till utrikesdepartementet, där han mot

kvitto lämnade sitt pass och anmodades att om c:a 4 (lagar avhämta besked. Innan

den tiden var förliden, kom måndagen den 17/u påringning från polisen hit

till oss med anmodan till G. att infinna sig samma dag mellan kl. 6—8 e. m.,

enär man önskade tala med honom angående hans pass.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

På tisdagsmorgonen infann sig emellertid icke G. i fabriken, utan något

senare kom hans bror upp och meddelade, att polisen kvarhållit honom, insatt

honom i cell, fråntagit honom hans klocka, penningar, hatt och en del klädespersedlar

samt meddelat honom, att han dagen därpå skulle med båt återföras till

Finland.

Som jag fann detta förfaringssätt gentemot G. upprörande och det för oss

vore synnerligen olägligt att bli av med honom, då G. just var i fullt arbete

med brådskande beställningar, ringde jag upp 3-dje polisintendenten, som dock

var tjänstledig, och erhöll på min förfrågan om anledningen till anhållningsåtgärden

det svaret, att det skulle bero på att G. smugit sig in på olaglig väg,

vilket jag förut icke visste, och därför måste återsändas. På min begäran att

han dock måtte få stanna, då dels vi vore i synnerligen stort behov av hans ar
betskraft

och dels mannen vore en i allo exemplarisk person, erhöll jag ett ganska

kort avvisande svar, att polisen måste följa lag och förordning.

En härvarande landsman till G. hade vänt sig till borgmästare Lindhagen,

som i ett liknande fall tidigare varit denne behjälplig, med bön, att han mätte

söka ändring uti polisens åtgöranden. Även jag sökte komma i förbindelse med

borgmästare L. och fick då veta, att han för Gustafssons räkning just uppsatt

en skrivelse till Konungen med anhållan, att G. måtte få stanna kvar. Ett diariebevis

över ansökningens inlämnande lärer sedermera ha omedelbart inlämnats till

polisen.

Allt förgäves. G. fördes på tisdag kväll under polisbevakning per automobil

ned till ångbåten, där han återfick sin klocka och övrigt, som vid inburningen

fråntagits honom, och så måste han fara.

På onsdagen erhöll jag påringning från borgmästare L., som beklagade

utgången och meddelade mig, att civilministern, sedan han emottagit borgmästarens

skrivelse, hört sig för hos polisen och därvid blivit underrättad om, att här

vore icke fråga om utvisning, utan om avvisning, varför ingen ändring komme

att ske. På civilministerns invändning, »han har ju fast anställning här», erhölls

nekande svar, varefter saken fick ha sin gång. Hur ett sådant svar kunde givas,

då jag ju för polisen framhållit, såsom förut nämnts, hur ytterligt angelägna

vi vore att få behålla honom, är för mig en gåta, det innebär ju ett uttalande

mot bättre vetande.

Vi kunna icke undertrycka vår förvåning och harm över ett sådant tillvägagångssätt

från polismyndigheternas sida. Många iinnländare finnas här, som

på liknande sätt kommit över till Sverige och fått stanna, enär de uppgivit sig

vara politiska flyktingar och på grund av asylrätten således här fått skydd.

Ifrågavarande G. var emellertid en så ärlig man, att han icke förebar

detta, då han icke var det; han hade ju i vederbörlig ordning fått sitt pass utfärdat

av finska myndigheter, ehuru visering av svenske konsuln vägrats.

Då han nu en gång var här, hade både bostad och fast anställning och

visat sig vara fullkomligt oförvitlig, varför då icke låta honom stanna, utan

trots enträgna framställningar från flera håll, särskilt från hans arbetsgivare,

som var i stort behov av hans arbetskraft, brådstörtat skickat bort honom, endast

därför att han på formellt oriktig väg kommit hit? Lag och förordning

böra följas, men icke på ett hänsynslöst sätt.

Én kraftigt bidragande orsak till den under de senaste åren utomordentligt

stegrade importen av silvervaror har just varit bristen på yrkesskickliga ar
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konetitutionsutskottets memorial Nr 5ö.

37

betare. Denna permanenta brist har framtvingat ett allt ivrigare arbete för yrkesskolors

igångsättande, men till (less de hunnit åstadkomma resultat, måste vi

kunna få anställa yrkesmän från andra land, annars överdyglas vi av den tyska

och danska importen. Myndigheterna böra därför icke försvåra, utan i stället

underlätta för oss anskaffandet av arbetskraft, enär väl myndigheterna också böra

ha intresse av att stödja svensk industri i kampen mot utländsk konkurrens.

Med anledning härav tillåter sig Guldsmeds Aktiebolaget på det kraftigaste

tillstyrka förutnämnda av Karl Anders Walter Gustafsson aen 18 innevarande

november till Eders Kungl. Maj:t ingivna framställning om tillstånd att få

vistas här i riket för att fortsätta sin därstädes vunna arbetsanställning.

Stockholm den 27 november 1919.

Underdånigst

Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm.

Gustaf Ambrosius.»

Sedan å denna skrivelse med blyerts tecknats »Framställningarna

synas böra lämnas utan avseende. 8. 12. 19. C. L. H.», blevo Gustafs^

sons och hans arbetsgivares ansökningar den 31 december 1919 — eller

samma dag, då fallet Joki avgjordes — föredragna i statsrådet, varvid

på föredragande departementschefens hemställan Kungl. Maj:t beslöt

lämna dem utan avseende.

Till ytterligare belysning av förevarande ärende må följande

anföras.

I ett mycket stort antal fall hava under granskningsåret i statsrådet

förevarit ansökningar från finska undersåtar om tillstånd att få

vistas i riket. Synnerligen ofta hava de sökande hitkommit utan att vara

försedda med pass eller andra legitimationshandlingar. Såsom motiv för

sin ansökan hava de plägat uppgiva, att de deltagit i den finska revolutionen

och lyckats fly till Sverige. Många av dem hava emellertid om

denna sin egenskap att vara politiska flyktingar icke kunnat förete mer

än ett påstående, som i ett flertal fall icke varit mera bestyrkt, än att

vederbörande polismyndighet i dessa fall ansett sig, med hänsyn till att

tillförlitlig utredning icke kunnat vinnas om att ifrågavarande sökande

varit politisk flykting, böra hemställa, att hans ansökan icke måtte till

någon åtgärd föranleda. Icke dess mindre hava åt dessa, vid ärendets

hänskjutande till Kungl. Maj:t, så gott som undantagslöst medgivits utfärdande

av uppehållshok. Det villkor, som därvid plägat tilläggas om att

den, som erhållit uppehållsboken, icke här i riket skulle driva någon politisk

propaganda, har uppenbarligen icke kunnat med någon effekt upprätthållas.

Då vederbörande polismyndighet avstyrkt tilldelande av uppe
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

hållsbok, synes beviljandet liava berott på tillstyrkan av de passkommitterade,

vilka den 27 november 1918 tillsattes för att inom civil- och

utrikesdepartementen biträda vid handläggning av ärenden rörande passförordningarnas

tillämpning och andra föreskrifter och villkor för utlänningars

vistande i landet.

I de till utskottet överlämnade akterna har dessa passkommitterades

verksamhet i de allra flesta fall givit sig till känna endast genom någon

med initialer undertecknad kort hlyertsanteckning å akten, en metod för

utövande av en statsmyndighets ämbetsverksamhet, som synes oss icke

rätt väl överensstämma med vårt lands uppfattning av vad betryggande

administrativa former kräva. Resultatet har emellertid blivit, att, vid

formella brister i avseende på vederbörandes legitimationspapper eller

fullständig saknad av sådana, även mycket osäkra uppgifter angående

deras deltagande i de finska striderna ansetts, för så vitt detta deltagande

skulle skett på de »rödas» sida, böra medföra beviljande av uppehållsbok.

Men man bar gått ännu längre, såsom i fallet Joki, där icke

ens ett det strängaste iakttagande av asylrätt — mot vilken vi alldeles

icke rikta oss — bort motivera upphävande av vederbörande myndighets

avvisningsbeslut. Mot personer, som icke åberopat något deltagande i

den finska revolutionen, har man däremot förfarit vida strängare. Kontrasten

mellan fallet Joki och fallet Gustafsson — föredragna samma dag

i statsrådet — har synts oss ådagalägga, att handläggningen av hithörande

ärenden icke alltid skett under tillräckligt hänsynstagande till vad såväl

rikets intresse att icke behöva hysa främmande element av tvivelaktigt

värde, som rätt och billighet påkallat.

Vi hava därför ansett, att utskottet bort även på grund av nu berörda

ärende göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande

departementschefen statsrådet Holmquist.

VIL

av herr von Geijer, som med instämmande av herrar Clason, Stendahl

och Forssell, anfört:

(Protokoll över finansärenden den 20 augusti 1919.)

I skrivelse av den 16 december 1918 hade överrevisorerna vid

statskommissionerna anfört:

Överrevisorna hade uppmärksammat, hurusom i särskilda fall vissa

kommissioner i fråga om prissättning för varor, som genom kommissionen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Komtitutionnutskottets memorial Nr 55.

39

tillhandahållits, tillämpat grundsatser i fråga om prissättning för varor,

som genom kommissionen tillhandahållits, som synas företrädesvis hava

åsyftat att bereda statsverket skydd mot affärsförlust men därvid för den

konsumerande allmänheten åstadkommit ett prisläge, som under inträffade

omständigheter torde innefatta en eljest icke erforderlig fördyring. Om

dylikt förhållande redan tidigare torde hava bort föranleda ett allmänt

principiellt övervägande, som ej syntes hava ägt rum, bleve detta i än

högre grad fallet vid den med fredsinbrottet i allt vidare omfattning

yppade möjligheten till fri handel. I den mån statens affärsdrivande

kommissioner läge inne med lager, inköpta till av krigsförhållandena

betingade höga pris, framställde sig de båda alternativen, att antingen

med tillämpning av den statliga myndigheten reglera den fria tillförseln

för att sålunda utan förlust avveckla kommissionernas affärer, eller ock

att med frigivande av handeln, bereda den fria prisbildningen normalt

utrymme och påtaga staten den förlust, som de ändrade förhållandena i

och för sig kunde föranleda.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde överrevisorerna,

att Kungl. Maj:t behagade taga i övervägande detta djupt ingripande

spörsmål och giva kommissionen det direktiv, som därav kunde föranledas,

på det att ett enhälligt förfarande måtte vinna tillämpning.

Tillika hade överrevisorerna för sin del uttalat den uppfattningen,

att den finansiella hänsynen borde träda tillbaka för den folkekonomiska;

statens försörjningsverksamhet har haft till syfte att bereda folket tillgång

till förnödenheter, och detta till möjligast billiga pris; det kunde näppeligen

betraktas annorledes än såsom en anomali, om, efter det att världsmarknadens

varuutbyte vunnit en lättnad, som medfört prisens förbilligande,

staten skulle låta sina tillfälliga organ med vidsträckt prövningsbefogenhet,

genom prohibitiva åtgärder stäcka denna prisutjämning och

ålägga konsumenterna ett fortsatt dvrtidstryck på ett sätt, som torde

kunna sägas beröra riksdagens beskattningsrätt; enligt överrevisorernas

mening borde det tillkomma staten att bära de till statens affärsverksamhet

knutna förluster, som följa av världslägets förändring, men det

borde ej vara eu statsuppgift att med konstlade åtgärder uppehålla en

fördyring, som vore motsatsen till statsingripandets ursprungliga syfte.

Överrevisorernas skrivelse, som inkom till Kungl. Finansdepartementet

den 18 december 1918, remitterades den 2 januari 1919 till Industrikommissionen

och Folkhushållningskommissionen för gemensamt yttrande.

Industrikommissionen, som begärde att få inkomma med eget

yttrande, avgav sådant den 22 februari 1919, vilket den 25 i samma

månad inkom till finansdepartementet. Den 26 mars 1919 remitterades

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

ärendet till folkhushållningskommissionen, som den 31 i samma månad

avgav det infordrade utlåtandet, vilket den 2 april 1919 inkom till finansdepartementet,

varpå ärendet avgjordes i regeringen den 20 augusti 1919,

därvid överrevisornas framställning uppå förslag av chefen för Kungl.

Finansdepartementet statsrådet Thorsson lämnades utan avseende.

Av Industrikommissionens utlåtande inhämtas följande:

De åtgärder, som företagits av Industrikommissionen av det slag

överrevisorerna åsyfta, vore införande av clearing vid försäljning av

följande varor:

1) sytråd,

2) bottenläder och

3) smörjmedel.

Av skäl, som närmare belysts i en vid utlåtandet fogad P. M.

hade Industrikommissionen på sin tid ansett sig° böra föranstalta om

igångsättande inom landet utav tillverkning av sytråd och fiskegarn med

användande av det så gott som enda tillgängliga parti bomull, som vid

den tiden, ehuru till högt pris, stod att förvärva inom landet. Då fabrikanterna

ej ville taga risken för eventuell förlust vid försäljningen av

de av denna bomull framställda sytråds- och fiskegarnspartier, måste

Industrikommissionen garantera dem ersättning för desamma. Detta

skedde innan handelsavtalet var bragt till stånd, och således innan det

var möjligt att bedöma, huruvida landet inom överskådlig tid skulle tillföras

någon sytråd eller något fiskegarn. Det första enligt handelsavtalet

importerade partiet sytråd inkom för övrigt icke förr än i december

1918. Då fiskegarnet numera vore i det närmaste försålt, torde från

detsamma kunna bortses.

Priset på den bomull, som anvisats fabrikanterna för tillverkning av

svensk sytråd, var kr. 7.so per kg. eller mera än dubbelt så högt, som

priset å numera till landet införd bomull, och pa grund därav vore tillverkningspriset

å svensk sytråd något mera än dubbelt så högt som priset

på vid tiden för utlåtandets avgivande importerad tråd. Så fort det

blev klart, att import i någon större utsträckning var att vänta, vidtogos

åtgärder för att inställa tillverkningen av den inhemska sytråden, och

komme till följd därav endast 80 % av den ursprungliga avsedda kvantiteten

svensk sytråd att tillverkas.

Då den svenska sytråden vore sämre än den utländska, skulle

köparne av den förstnämnda varan lidit en orättvisa, om priset å densamma

beräknats efter varans framställningskostnad, varförutom det varit

risk för, att den svenska varan, om tillgången å sytråd blivit större än

efterfrågan, blivit svårsåld och möjligen vållat staten förlust. Då staten

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55. 41

föranstaltat om tillfälligt upptagande av tillverkningen av svensk sytråd

1 en tid av verkligt nödläge och på upprepad, uttrycklig begäran av

konsumenterna av varan, ansåg kommissionen riktigast att också låta

dessa — av den totala sytrådskonsumtionen folie 60 % på konfektionärerna

samt 40 % på skräddare, sömmerskor och allmänheten — genom lämplig

prisreglering på all sytråd få bära bördan av de nödvändiga kristidsåtgärderna

på området. Man hade därvid tagit till utgångspunkt, att

prisregleringen skulle ske under jämförelsevis kort tid, så att all avveckling

på detta område skulle vara gjord, innan freden slötes.

Innebörden av den clearing, som beslutats, vore följande:

För den tid clearing räcker höjes priset på importerad vara med

25 %, vilken prisökning inbetalas till Industrikommissionen. Ur den på

detta sätt bildade fonden utgår till fabrikanterna ersättning, så att dessa

kunna nedsätta ursprungligen överenskommet pris till 80 % av priset å

den importerade varan.

Vidkommande clearing beträffande bottenläder anför Industrikommissionen

följande:

Det svenska detalj priset på bottenläder vore bestämt till för kruponger

kr. 12.75 och för helt läder kr. 9.75 per kg. Nämnda höga priser

vore motiverade dels av de i Sverige rådande höga priserna å hudar

och andra för garveriindustrien erforderliga råmaterialier och dels av att

de svenska garverierna gå för endast c:a halv drift. Sedermera hade

givits tillfälle till införsel av billigare sydamerikanskt läder, varav importerats

c:a 280 ton. Det amerikanska lädret hade kunnat försäljas till

lägre priser än det svenska, vartill komme, att införsel kunde äga rum

av läderpartier, som legat inköpta sedan ett par år och som till följd

därav vore billiga i pris. På grund av vissa angivna grunder, skulle

importörerna utan svårighet kunna försälja det'' importerade lädret till

de svenska maximipriserna med en vinst av i vissa fall ända upp till

2 kronor per kg.

Då möjlighet till införsel av lädret uppkommit genom åtgärder

från statens sida, hade Industrikommissionen ansett det kravet kunna

uppställas, att importörerna ej skulle medgivas rätt att tillförsäkra signera

än skälig handelsvinst. Närmast till hands hade då möjligen legat

att bestämma ett sådant pris för det utländska bottenlädret, att importörerna

endast erhållit en dylik begränsad vinst. Emellertid hade, enär

i sådant fall priset å det utländska lädret blivit avsevärt lägre än å

det inhemska, särskilda åtgärder måst vidtagas för åstadkommande av

eu rättvis fördelning av det utländska billigare lädret. Då en dylik

ransonering skulle hava varit förenad med mycket stora svårigheter, hade

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 sand. 42 käft. (Nr 55.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Industrikommissionen beslutat att i stället tillsvidare förfara så, att importörer

av amerikanskt läder skulle äga rätt att försälja lädret till det

svenska maximipriset mot skyldighet att till Industrikommissionen erlägga

skillnaden mellan nämnda maximipris och ett av kommissionen godkänt

pris, som innefattar inköpspris, havda kostnader och skälig handelsvinst.

Sålunda till kommissionen inbetalda medel skulle avsättas till en särskild

fond, avsedd att användas vid en kommande reglering av priset å i

Sverige tillverkat läder (även hottenläder). Industrikommissionens åtgärder

i denna fråga hade sålunda syftat till att pa det bästa och kanske

enda praktiskt möjliga sätt tillföra konsumenterna förmånen av det billiga

priset å det utländska lädret.

Vidkommande clearing av smörjmedel anför Industrikommissionen:

Tillförsel av smörjmedel till landet hade varit ett av de mest svårlösta

problemen under kristiden. Från och med Amerikas inträde i kriget

avstängdes importen västerifrån. De hemmagjorda, ur tjära framställda

smörjmedlen motsvarade ej på långt när de på dem ställda förväntningarne.

Det återstod da ej annat än att söka avägabringa import

österifrån samt från centralmakterna. Detta lyckades ock i något så nar

tillfredsställande utsträckning, men till nog så dryga kostnader. De genom

Industrikommissionen importerade varorna övertogos av antagna distributörer

och tillhandahöllos den köpande allmänheten till de priser, som

nedan finnas angivna. Så kom det stora handelsavtalet med de associerade

makterna till stånd, och därmed öppnades möjlighet för landet att

erhålla stora kvantiteter smörjmedel från Amerika till relativt billiga priser.

De första lasterna kommo redan i september och oktober 1918 och

göda amerikanska oljor började under kommissionens överinseende att

försäljas till landet till avsevärt lägre priser än som tidigare varit rådande.

På grund av de förhållanden, under vilka importörerna mottagit

och distribuerat de förut inköpta dyrare oljorna, ansåg sig kommissionen

nödsakad sörja för att även dessa oljor blevo avsatta, och föreskrevs därför

till en början, att varje order, där så ske kunde, skulle expedieras

till lika delar av billig västerifrån och dyrbar öster- eller söderifrån

kommen smörjolja. Detta förfaringssätt praktiserades till slutet av no

vember 1918, men visade sig ej tillfredsställande. Dels till följd härav

och dels på grund av giltighetens utgång för en del importavtal beträffande

särskilt ryska oljor, varigenom man ej längre behövde frukta eventuell

import av något ytterligare parti dyrbar olja, beslöt kommissionen

att genomföra en allmän reglering av priserna å smörjmedel i syfte att

ernå enhetliga priser för oljor av samma slag, vare sig de tillhörde de

dyra österifrån eller från centralmakterna inkomna oljorna eller de bil
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial År 5f).

43

Jägare från Amerika kommande. Denna prisreglering innebar sålunda

en clearing med fastställande av samma pris för samma slag av oljor,

vare sig de importerats till högre eller lägre pris.

De fastställda prisen framgå av följande i utlåtandet intagna tablå:

Försäljnings-

Försäljnings-

Benämning

pris före regie-

pris efter

ringen

regleringen

kr.

kr.

Vagnsolja.........

. . . 3:20

1: 30

Spindel olja.........

. . . . 4: —

1: 60

Maskinolja.........

... 3: 75—5: 40

1: 75

Cylinderolja, vant......

. . . 6: GO

1: 90

» överh......

. . . 7:60

2: 15

Special olj or........

. . . . 4: —

2: —

Yaselinolja.........

... 3: 25

2: 30

Konsistensfett.......

. . . 5: 75

3: 25

De sålunda fastställda prisen, fortsätter Industrikommissionen, gåve

importörerna en skälig vinst och innefattade dessutom ett pålägg, en clearingsavgift,

som skulle ingå till kommissionen för att av densamma användas

till ersättning åt försäljarne av den inneliggande dyrare oljan för

täckande av prissänkningen å densamma. De nya priserna hade valts

så, att prisutjämningen skulle vara verkställd på en tid av c:a 4 månader

(kurs. av ref.). Genom clearingen hade allmänheten på en gång fått till

godo en fast, allmän och betydande prissänkning. Utan clearing hade ett

obestämt och oroligt läge ännu länge plågat marknaden och en vid marginal

för försäljningar av den billigare oljan till oskäliga priser kvarstått.

Såsom en sammanfattning anför Industrikommissionen vidare:

»De motiv, som legat till grund för införande av clearing, där detta

skett, äro sålunda att hänföra till följande grupper:

A. Skäl, som åsyfta konsumenternas bästa. Dessa återfinnas i

alla tre fallen;

B. Överförande av de ekonomiska risker, som staten genom sina

åtgärder för anskaffande under kristiden av varor påtagit sig, på konsumenterna

av dessa varor;

C. Överförande av de ekonomiska risker, som enskilda så att säga

för det allmännas räkning iklätt sig, på vederbörande konsumenter».

Efter denna exposé av de åtgärder, Industrikommissionen i förevarande

avseende vidtagit, anför kommissionen med anledning av överrevisorernas

principiella uttalanden följande:

»Mot skälen i grupp A. göres understundom gällande, att allmän
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55,

heten alltid vore bäst betjänt av den fria prisbildningen, i det att vad

allmänheten måste betala för mycket nu när varuknappheten är stor det

skulle den få igen senare, när konkurrensen gör sig gällande. Även överrevisorerna

synas anse, att fri prisbildning nu skulle vara till största

nytta för konsumenterna. Industrikommissionen vill emellertid framhålla,

att den fria prisbildningens fördelar framträda först sedan tillgången något

så när täcker efterfrågan, så att konkurrensen bland säljarna kan

göra sig gällande. En fullständigt fri prisbildning dessförinnan skulle

endast medföra, att de kristidsföreteelser, som florerade innan statliga,

regleringar genomfördes, åter skulle väckas till liv. Kommissionen har i

de fall, där den i konsumenternas intresse ingripit i prisbildningen, ansett,

att prisen voro så höga, att den varit skyldig att, så långt den kan,

pressa ned dem. Kommissionen vill emellertid framhålla, att kommissionen

ej har för avsikt att av de under denna grupp hörande motiven

hålla någon clearing i gång längre än att fördelen av den fria konkurrensen

snarast möjligt kan utnyttjas.

Mot de i grupp B. sammanförda skälen hava överrevisorna hävdat,

att det bör tillkomma staten att direkt bära de av statens affärsverksamhet

härflytande förlusterna. Det synes Industrikommissionen, som om

man vid avgörande av detta spörsmål bör se den åtgärd, ur vilken förlust

härflyter, såsom ett led i samtliga statsåtgärder på området ifråga.

Kristidsko mmissionernas affärsverksamhet är ej — i varje fall ej Industrikommissionens

— någon affärsverksamhet i egentlig mening. Denna

kommission har tvärtom principiellt sökt undvika all affärsverksamhet.

Helt har emellertid detta ej gått, utan när nödläge förefunnits och inga

privata affärsintressen velat stå risken, har Industrikommissionen nödgats

påtaga sig risken av direkt varuanskaffning. Vid realiserande av sålunda

inköpta varor har emellertid Industrikommissionen sökt sätta priserna

så låga som möjligt och ej anlagt den privata affärsmannens profitsynpunkter.

I ett par fall hota nu, på grund av det ändrade världsläget,

förluster att uppstå. Frågan är nu, om konsumenterna av varan

ifråga, för vilkas skull de förlustbringande åtgärderna vidtagits, genom

lämplig prisreglering, clearing, skola påbördas förlusterna eller om staten

skall bära dem för att uttaga dem skattevägen.

För båda dessa olika sätt för förlusternas täckande kunna enligt

Industrikommissionens mening förebringas goda skäl, och i vissa fall torde

det ena och i andra fall det andra sättet vara det lämpligaste. I de

fall, då konsumenterna av varan kunna särskiljas och framför allt då

deras antal är relativt begränsat, torde det väl ligga i den stora allmänhetens

intresse, att förluster av den art, varom här är fråga, få bäras just

s. 45 Kontrollera mot PDF

Komtitutionautakottets memorial Nr 55.

45

av de konsumentgrupper, för vilkas räkning staten iklätt sig riskerna.

Men iiven om varan äger betydelse för vidare konsumentkretsar, som t. ex.

fallet är med sytråd, kan täckande av uppkommen förlust genom prisreglering

enligt Industrikommissionens mening vara lämpligt, förutsatt

dock att sådan prisreglering sker på kort tid, innan verkan därav får någon

betydelse för det internationella varuutbytet.

Överrevisorerna synas i sin framställning utgå från, att ifrågavarande

prisreglerande åtgärder alltid ytterst skulle drabba den stora konsumerande

allmänheten och därför innefatta ett förlängande av rådande dyrtid.

Industrikommissionen vill emellertid framhålla, att, i den mån dess

ifrågavarande åtgärder berört varor, som tillförts industrien, ovannämnda

skäl äger giltighet endast under förutsättning, att man kan påvisa, att

dev produkt allmänheten köper eller den nyttighet, som kommer allmänheten

tillhanda, skulle genom Industrikommissionens åtgärder hava fördyrats.

I regel torde detta ingalunda vara fallet. Industrikommissionen

vill i detta sammanhang framhålla, dels att den fördyring, som uppkommit

å ifrågavarande industriella förbrukningsartiklar, i och för sig

varit relativt obetydlig, dels ock att priset å förbrukningsartiklarna ifråga

torde hava jämförelsevis liten betydelse för priset å framställda produkter.

Industrikommissionen vill även erinra därom, att en stor del av vår

industri arbetar för export, vadan i den mån de mindre fördyringar,

varom här är fråga, kunna hava inverkat å priset på framställda produkter,

en å dessa uppkommen fördyring delvis kommer att bäras av utlandet.

Givet är emellertid att, i den mån eu fördyring av produkten

verkligen är påvisbar, densamma icke får ha någon längre varaktighet,

enär ju, särskilt när normala förhållanden å exportmarknaden föreligga,

det naturligtvis är av stor vikt, att våra exportvaror bli så billiga och

därmed så konkurrenskraftiga som möjligt.

Skälen, tillhörande grupp C., äro nära besläktade med dem under

grupp B. Ofta ligger saken så, att staten garanterat den enskilda firman

avsättning av varan, och förhållandet är således då enahanda med det,

då staten själv äger varan. Så är t. ex. förhållandet med ett parti från

Österrike importerad cylinderolja, för vilket Industrikommissionen varit

nödsakad garantera distributören avsättning inom viss tid. Även i andra

fall än då en direkt garanti förelegat kunna omständigheterna vid varans

mottagande och distribuering vara sådana, att staten bör söka sörja för

att avsättning utan förlust ernås.

De skäl, som enligt vad ovan utvecklats, föranlett kommissionen

att företaga vissa prisutjämnande åtgärder, hava synts kommissionen

bärande. Visserligen hava i vissa fall för konsumenterna uppkommit

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

någon mindre fördyring, som utan något ingripande icke skulle hava

uppkommit. Men då denna fördyring varit relativt obetydlig (den har

ju för övrigt ofta icke framträtt såsom någon fördyring utan tvärtom i

samband med en prissänkning, som ju visserligen därförutan skulle blivit

något större) samt dessutom endast sträckt sig över en ganska kort tidrymd,

och då vidare det använda sättet obestridligen torde medföra en viss

rättvisa vid fördelning av uppkommen förlust, i det att de konsumenter,

i vars intresse förlustbringande åtgärder vidtagits, även få bära kostnaderna,

bar kommisionen ansett det vara riktigast att handla som skett.

Kommissionen har även i samband med åtgärdernas vidtagande, låtit

statsrådet och chefen för finansdepartementet få del av desamma.»

Av det som av Folkhushållningskommissionen i dess svarsskrivelse

på remissen anförts, torde få anses framgå, att överrevisorerna icke åsyftat

någon Folkhushållningsskommissionens åtgärd.

Jag anser mig icke böra ingå på den reala sidan av överrevisorernas

hemställan. För att härvid kunna fatta ståndpunkt fordras en

ingående undersökning av icke allenast förevarande, i Industrikommissionens

skrivelse berörda frågor utan jämväl andra, som kunde befinnas med

dem analoga; och tid och möjlighet för en dylik undersökning har icke

stått mig till buds, oavsett att, därest en dylik undersökning skulle hava

kunnat föranleda ett principiellt uttalande, detta skulle saknat praktisk

betydelse, i betraktande därav att Industrikommissionen samma den 20

augusti 1919, då förevarande ärende anmäldes för Kungl. Maj:t upplöstes

och ersattes av en mindre kommission, samt i allt fall Industrikommissionen

själv i sin skrivelse framhållit, att avvecklingen skulle påskyndas,

och därför antagas må, att den helt slutförts.

Det oaktat anser jag mig böra framhålla,

att beträffande samtliga i Industrikommissionens skrivelse omförmälda

varor en särskild avgift avfordrats importörer av sådana varor, en

åtgärd vars överensstämmelse med grundlagens bestämmelser angående sättet

för påläggande av importtull och accis torde kunna starkt ifrågasättas;

att syftet med avgifterna varit att åstadkomma en fond till reglering

av hotande förluster vid realiserandet av varor, som under tidigare

skeden av kristiden inköpts till högre priser än som sedermera med ökad

tillgång skulle betingats, och att därvid, vad särskilt sytråd beträffar, så

vitt av handlingarna kunnat inhämtas, det var endast staten själv, som

hotades av sådan förlust;

samt att i samtliga fall berörda avgifter beräknats vid bestämmandet

av maximiprisen och sålunda ofrånkomligt verkat, att detta höjts i motsvarande

grad.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

47

Vid sådant förhållande synes det mig hava legat synnerlig makt

uppå, att Kung]. Maj:t i god tid fattat ståndpunkt till de i överrevisorernas

skrivelse antydda principiella och för avvecklingen av kristiden

så viktiga frågor och ej — såsom av handlingarna måste anses framgå — låtit

Industrikommissionen sjiilv bestämma riktlinjerna.

På grund av vad sålunda anförts har jag funnit detta ärende vara

av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt 107 § regeringsformen,

hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet

Thorsson.

Vill.

1) av herr K. J. Ekman, som yttrat:

(Prot. över ecklesiastikärenden den 31 oktober 1919).

Den 31 oktober 1919 beslöt Kungl. Maj:t på föredragning av statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet Värner Rydén kungörelse

angående undervisningsplan för rikets folkskolor. Kungörelsen är intagen

i Svensk författningssamling för 1919 nr 880 och utkom från trycket

den 17 mars 1920.

Redan den omständigheten, att det dröjt mer än fyra och en halv

månader från beslutets fattande, till dess detsamma genom dess publicerande

i författningssamlingen expedierats, synes i hög grad anmärknings*

värd. Hade ärendet vid föredragningen inför Konungen i statsrådet

varit till fullo berett, hade säkerligen icke en så uppseendeväckande lång

expeditionstid varit erforderlig. Men vissa omständigheter tyda på, att

detsamma den 31 oktober 1919 icke varit i det skick, att det då bort

grundlagsenlig! föredragas. I sådant hänseende kan hänvisas därtill, att

i statsrådsprotokollet för sistnämnda dag ett utförligt omnämnande ägnas

åt försöken att, i enlighet med 1903 års riksdags beslut, få katekesutveeklingen

ersatt med en ny efter barnaålderns mottaglighet och behov

anpassad handledning i den kristna tros- och sedeläran; varvid uttalas,

att »de nedslående erfarenheter, som gjorts angående möjligheten att med

Luthers lilla katekes som utgångspunkt åstadkomma en för barn lämplig

undervisning i den kristna tron», hos statsrådet »stadgat övertygelsen,

att den nya undervisningsplanen icke borde binda undervisningen i den

kristna tros- och livsåskådningen vid Luthers lilla katekes eller någon

på densamma grundad lärobok i ämnet». När detta uttalande vid föredragningen

inför Konungen den 31 oktober 1919 gjordes, hade emellertid

ännu icke de från vederbörande myndigheter i denna fråga genom

nådig remiss den 19 maj 1917 infordrade utlåtandena till Kungl. Maj:t

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets memorial Kr 55.

inkommit. Det skedde först med skolöverstyrelsens lind. utlåtande den 15

december 1919, vilket till Kungl. Maj:t inkom den 20 januari 1920. Icke

desto mindre ha å dessa handlingar tecknats bevis, att de föredragits inför

Konungen i statsrådet den 31 oktober 1919. Å skolöverstyrelsens utlåtande,

varvid de övriga hörda myndigheternas yttranden i nämnda fråga

finnas fogade, äro omedelbart intill varandra anbragta följande stämplar

-fink. till Ecklesiastik Dep. den 20 jan. 1920» samt »81 okt. 1919 i und.

anm.» (d. v. s. i konselj föredragna).

Det ifrågavarande statsrådsprotokollet av den 31 oktober 1919 är

av följande lydelse:

»Departementschefen, statsrådet Rydén, anförde härefter: Genom beslut den

13 juli 1906 och den 12 januari 1909 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt folkundervisningskommittén

att, bland annat, avgiva förslag angående vissa reformer i fråga

om folkskolan. Sedan kommittén den 1 augusti 1914 avgivit betänkande angående

denna angelägenhet samt en mängd myndigheter hörts över detsamma,) inkom

folkskoleöverstyrelsen den 30 december 1918 med yttrande i ärendet, därvid

tillika framlades förslag till ny undervisning spion för rikets folk- och småskolor.1 2

Efter att hava ägnat detta överstyrelsens förslag en synnerligen ingående granskning

är jag nu beredd att inför Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till

underdånig föredragning.

Jag vill då till en början framhålla, att överstyrelsens förslag synes mig

vara i stort sett synnerligen förtjänstfullt och väl ägnat att läggas till grund för

ett beslut från Eders Kungl. Maj:ts sida. I vissa delar hava emellertid avvikelser

från förslaget synts mig påkallade, och har detsamma därför inom departementet

genomgått en öv er arbetning; därvid jag, utom av arbetskrafter inom departementet,

biträtts av skolöverstyrelsens chef generaldirektören B. J:son Bergqvist samt ledamoten

av samma styrelse undervisningsrådet N. O. Bruce och extra ledamoten

Hjalmar Berg. Beträffande särskilda detaljer i undervisning splanen har jag därjämte

rådgjort med ett flertal andra på respektive områden sakkunniga personer.ä

Jag anhåller nu att få i korthet angiva de viktigaste ändringar i folkskolöverstyrelsens

förslag som jag ansett böra vidtagas.

1. Lärokurserna för det sjunde skolåret. Överstyrelsens förslag upptager,

vid sidan av den vanligen förekommande sexåriga folkskolan, timplan, lärokurser

och exempel på arbetsordningar för en sjuårig folkskola. I detta hänseende ansluter

sig förslaget till den utveckling folkskolan i en mängd skoldistrikt under

de senaste åren genomgått, i det att densamma utbyggts med ett sjunde obligatoriskt

skolår. Överstyrelsens förslag till lärokurser för den sjuåriga folkskolan

synes mig i alltför stor utsträckning hava uppgjorts efter den principen, att man

utsträckt den sexåriga folkskolans kurser över sju år. Härmed vinnes visserligen

något fördjupade insikter i de olika ämnena, men det har synts mig riktigare, att

det sjunde skolårets kurs i större utsträckning komme såsom ett tillskott till den

sexåriga folkskolans kurser genom införande av nytt kunskapsstoff i den omfatt
1

Dessa myndigheters utlåtanden finnas icke bland handlingarna* och hava icke

föredragits i statsrådet vid ärendets avgörande. (Not av reserv.).

2 Kursiv, av reserv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

A onstitutionsutskottets memorial AV .7.7.

4!)

ning sådant lämpligen kan ske. Genom att därjämte giva det sjunde skolårets

kurs en mera praktisk inriktning vinnes, att denna högst utvecklade typ av folkskolor

kominer att särskilt lämpa sig som underlag för de praktiska överbyggnader,

fortsättningsskolor och högre folkskolor, som efter 1918 års riksdagsbeslut

om inrättande av praktiska ungdomsskolor inträtt i ett skede av kraftig utveckling.

I detta sylte hava kursplanerna i liera ämnen överarbetats.

-• Okat utrymme åt särskilt modersmålsundervisning en. Den högst väsentliga

omläggning undervisningen i modersmålet undergått i överstyrelsens förslag

bär synts mig med avsenden på de ledande grundsatserna vara mycket förtjänstfull.

I detta avseende har jag ej ansett mig böra föreslå någon annan saklig ändring

än att undervisningen i språklära i folkolans högsta klasser fått en något

starkare betoning. Emellertid har jag ej kunnat undgå att finna, att den tid för

skriftlig undervisning i modersmålet, som i timplanerna anvisats för det egentliga

folksholestadiet, blivit allt för snävt tilltagen.1 Inom intet annat av folkskolans

läroämnen ha bristerna i den hittillsvarande undervisningen så starkt framträtt

som i fråga om färdighet att skriftligen behandla modersmålet, och jag håller

bestämt före att, även med den nu föreslagna omläggningen av undervisningen i

ämnet, den i förslaget tillmätta tiden för skrivning är för knapp. Jag anser

mig därför böra förorda, cdt inom de skolformer, där sådant är möjligt, den skriftliga

undervisningen i modersmålet å folksholestadiet erhåller ytterligare en veckotimme,

vilken med den ändrade kursplan för kristendomsundervisningen, som jag

senare vill förorda, utan olägenhet synes hinna tagas frun detta ämne.1 I ansiutning

till denna min uppfattning hava timplanerna för flertalet skolformer ävensom

de med timplanerna sammanhängande exemplen på arbetsordningar omarbetats.

3. Kristendomsundervisningens reformering. Anordnandet av kristendomsundervisningen

i folkskolan är otvivelaktigt den på en gång svåraste och ömtåligaste

av de uppgifter, en ny undervisningsplau har att lösa. Den meningen

torde snart nog vara enstämmig, att den hittillsvarande kristendomsundervisningen

i folkskolan varit behäftad med synnerligen stora brister, och kraven på

er. genomgripande reformering av densamma ha allt starkare gjort sig gällande.

Om vägarna härför ha meningarna emellertid mycket gått i sär. Å ena

sidan har med styrka hävdats, att den för undervisningen i ämnet anslagna tiden

vore orimligt lång, vilket medförde ett omtagande och mekaniserande av hela undervisningen,

så att barnen i många fall uttråkades och intogos av ovilja mot

hela ämnet. Det stora antalet undervisningstiminar i kristendom inkräktade ock

oskäligt på utrymmet för annan undervisning. A andra sidan ha starka betänkligheter

framförts mot varje tanke på en inskränkning i ämnets nuvarande

undervisningstid. Ämnets dominerande betydelse för utveckling av religiösa och

sedliga karaktärer påkallade en rikt tillmätt undervisningstid för detsamma; de

profana ämnena finge i tävlan om plats på skolschemat stå tillbaka för kristendomsämnet

såsom det viktigaste av alla skolans ämnen.

Beträffande urvalet av det undervisningsstoff, som borde ingå i kristendomsämnet,

har å ena sidan gjorts gällande, att det vore ett framträdande fel i

den hittillsvarande undervisningen, att bibeln i alltför liten utsträckning gjorts

grundläggande för densamma. Till väsentlig del upptoges kristendomsundervis
1

Kursiv, av reserv.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. .7 sand. 42 käft. (Nr öö.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

ningen av framställningar om kyrkliga dogmer och lärosystem, vilka bortskymde

det väsentliga i kristendomen, Jesu egen förkunnelse. Den undervisning om

kristendomens utveckling, som i skolan lämnades, vore vida mer en över barnaålderns

mottaglighet liggande redogörelse för strider om lärosatser och slitningar

mellan olika religiösa samfund än barnets vilje- och känsloliv påverkande bilder

till belysning av den sedliga och religiösa utvecklingen genom tiderna. A andra

sidan har man hävdat den uppfattningen, att undervisningen för att giva verklig

kunskap måste samlas kring bestämda tros- och lärosatser ur den kyrkliga bekännelsen

och att undervisningen följaktligen måste bliva i viss mån dogmatisk.

Särskild strid har stått omkring katekesen såsom lärobok i folkskolan.

Man har å ena sidan framhållit, att katekesen är en för barnaåldern synnerligen

olämplig lärobok. Redan dess metodiska uppställning i frågor och svar vore ä|- nad att framkalla utanläsning och minnesplugg, och undervisningen urartade

lätt till eu rent begreppsmässig sönderdelning av lärostoffet, vilken lämnade barnens

känsloliv opåverkat. Åtskilliga av de kyrkliga dogmer, som behandlas i katekesutvecklingen,

läge vida över barnens fattningsförmåga, och somliga, av dem stode

i strid med sanning och den vetenskapliga forskningens resultat. Ä andra sidan

har man gjort gällande, att så länge ej eu ny auktoriserad handledning i den

kristna tros- och livsåskådningen utarbetats, så måste katekesen bibehållas som

lärobok i folkskolan.

Slutligen ha starka meningsbrytningar framträtt angående det principiellt

riktiga ur religionsfrihetens synpunkt att i skolan bibehålla en konfessionell religionsundervisning

över huvud taget. Inom riksdagen ha tungt vägande yrkanden

framställts om införandet i skolan av en konfessionslös religionsundervisning.

Från somliga håll ha röster höjts för ämnets fullständiga borttagande ur skolorna.

Å motsatt sida har man på ytterliggående håll skällt i utsikt att taga

barnen ur skolorna, därest läroböcker användes, som delgave lärjungarna någon

insikt om den nyare bibelforskningens resultat angående vissa av de bibliska böckerna

eller delar av desamma.

Krav på befrielse från skolans undervisning i kristendom ha ock rests från

så väl medlemmar av vissa religiösa samfund som från ateistiskt tänkande föräldrars

sida.

Det här anförda, som ändock allenast utgör en helt summarisk axplockning

ur mängden av olika meningar och motsättningar å förevarande område,

visar tillräckligt, huru svår och grannlaga uppgiften är att i undervisningsplauen

utforma föreskrifterna angående kristendomsundervisningen. Jag är ock på det

klara med att huru denna undervisning än författningsmässigt ordnas, så komma

bestämmelserna därom att på åtskilliga håll framkalla besvikelse och klander.

Ståndpunkterna äro här för oförenliga för att kunna finna någon fullt samlande

lösning.

Jag går nu att angiva de ledande synpunkter, vilka synas mig böra beaktas

vid frågans avgörande.

Enligt min uppfattning bör religionsundervisningen i skolan vara obligatorisk

för barn, som tillhöra kristna trossamfund. Att vid uppgörande av nu föreliggande

undervisningsplan tillmötesgå kraven på en konlessionslös religionsundervisning

torde av derå skäl ej kunna ifrågasättas. Dels råder ännu åtskillig

oklarhet över innebörden i detta krav, dels är den nu arbetande lärargenerationen

främmande för en sådan undervisningsanordning, dels äro vi i total avsaknad av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr ''ni.

läroböcker, utarbetade för en sådan undervisning. Den uridervisningsplan, som

nu utfärdas, måste alltså utgå från förutsättningen att religionsundervisningen i

folkskolan skall bestå i kristendomsund årvis ning.

Då det sedan gäller att bestämma, huru denna undervisning skall anordnas,

synas mig följande allmänna grundsatser böra uppställas:

a) Undervisningen skall vara lämplig för barn;

b) Den bör avse att bibringa kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll

och utveckling med huvudtyngden lagd på Jesu egen gärning och förkunnelse;
c)

Skolan bör i sin undervisning avhålla sig från att indragas i de vuxnas

strider beträffande religiösa spörsmål utan i stället sträva efter objektivitet i

framställningen samt såmedelst medverka till skapandet av en vidhjärtad fördragsamhet

mot olika tänkande.

Den forsta av dessa grundsatser synes mig folkskoleöverstyrelsens förslag

till undervisaingsplan i viktiga avseenden tillgodose. Bibelns egen framställning

lägges till omedelbar grund för kristendomsundervisningen. Det betonas, att vid

valet av bibelstycken och vad som i övrigt ingår i undervisningen skall tillses,

att barnen på ifrågavarande åldersstadium kunna tillgodogöra sig det religiösa

och sedliga innehållet däri. Enkelhet, åskådlighet och livfullhet vid undervisningen

förordas, det varnas för ett sönderdelande och mera begreppsmässigt lärosätt,

åtminstone på lågstadiet, och utanläsningen inskränkes högst väsentligt.

Däremot har jag måst ställa mig starkt betänksam mot överstyrelsens

förslag, i vad det avser sättet för bibringande av insikt i den kristna trons huvudstycken.

Ehuru en viss oklarhet vidlåder förslaget i denna de!, vill det dock

synas som om meningen vore, att katekesen — åtminstone Luthers lilla katekes

men även väsentliga delar av utvecklingen eller möjligen någon annan på Luthers

lilla katekes byggd lärobok — skulle tjäna som underlag för undervisningen i

denna del. Min bestämda övertygelse är, att det möter nästan oövervinneliga svårigheter

att meddela en för barn lämplig undervisning i kristen tro på grund av

Luthers lilla katekes. Luther skrev icke denna bok för barn. Dess innehåll går

delvis vida utöver barnens fattningsförmåga, dess uttryckssätt äro i stora delar alldeles

främmande för barn, och det kan ifrågasättas, huruvida framställningen i

vissa avseenden står i full samklang med en upplyst kristen åskådning i våra dagar.1

Uppfattningen om den nuvarande ketekesens olämplighet som lärobok för

barn har länge varit stadgad, iledan 1903 års riksdag anhöll i skrivelse till

Kung!. Maj:t om vidtagande av åtgärder för att få katekesutvecklingen ersatt

med en ny efter barnaålderns mottaglighet och behov anpassad handledning i den

kristna tros- och sedeläran. I anledning av denna skrivelse hava sedermera stora

ansträngningar gjorts för att få en sådan handledning till stånd. Resultaten av

dessa ansträngningar bestyrka min uppfattning, att det möter rent av oöverstigliga

svårigheter att skapa eu för barn lämplig lärobok, som grundar sig på Luthers

lilla katekes eller har sin utgångspunkt i dess uppställning och ordalag. Jag

behöver i detta avseende blott erinra om följande fakta.

Uppdraget att utarbeta den av riksdagen begärda handledningen lämnades

först till professor F. A. Johansson, en man som otvivelaktigt hade många goda

förutsättningar för uppdraget. Han lyckades ej att lösa uppgiften.

1 Kurs. av reserv.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial AV 5å.

Man sökte sedermera komma fram på andra vägar. Man tänkte sig, att

författarskapet skulle överlämnas åt det fria initiativet. År 1911 tillsattes en

stor granskningsnämnd av teologer och skolman, som skulle giva vägledande råd

och pröva inkomna läroboksförslag. Många förslag inkommo under årens lopp,

men intet befanns lämpligt. Nämnden fick då i uppdrag att själv försöka skriva

handledningen i fråga. Sedan ett par år föreligger resultatet i arbetet »Vår

kristna tro». Jag gör mig ej skyldig till någon orättvisa, om jag om detta arbete

uttalar, att man ej lyckats lösa den förelagda uppgiften. Om den meningen råder

en nästan fullständig enighet bland Sveriges barnalärare. Även inom domkapitel

och prästerskap ha många starkt kritiska röster höjts mot förslaget.

På enskild väg ha oek på senare tid liera försök gjorts att skapa en för

barn lämplig lärobok i den kristna tron. Bland dessa intager ärkebiskop Söderbloms

nyligen utkomna arbete »Levnaden, tron och bönen» ett synnerligen bemärkt

rum. Jag tvekar emellertid ej att även om detta uttala den bestämda

uppfattningen, att detsamma, trots sina stora förtjänster i många avseenden, ej

lämpar sig som lärobok för det åldersstadium, varom här är fråga.

De nedslående erfarenheter, som sålunda gjorts angående möjligheten att

med Luthers lilla katekes som utgångspunkt åstadkomma en för barn lämplig

undervisning i den kristna tron, i förening med iakttagelsen att författare, som

sökt bygga sina läroböcker på Jesu egen förkunnelse, i åtskilliga fäll lyckats

vida bättre träffa ett för barnaåldern lämpligt framställningssätt och läroinnehåll,

ha hos mig stadgat övertygelsen, att den nya undervisningsplanen icke hör binda

undervisningen i den kristna tros- och livsåskådningen vid Luthers lilla katekes

eller någon på densamma grundad lärobok i ämnetA

Ett ytterligre stöd för denna min uppfattning anser jag mig kunna hämta

i det uttalande vid 1919 års lagtima riksdag, som gjordes av Andra kammarens första

tillfälliga utskott i dess utlåtande nr 7 i anledning av en väckt motion angående

avskaffande av katekesundervisningen i skolorna m. in. Utskottet, vars utlåtande

godkändes av kammaren, yttrade där i samband med en erinran om det föreliggande

förslaget till ny undervisningsplan: ’I ifrågavarande förslag till under
visningsplan

har katekesundervisningen inskränkts till att omfatta enbart sista

årskursen och att avse endast Luthers lilla katekes, och dessutom torde Kung!.

Maj:t vid fastställandet möjligen finna skäl att helt utesluta katekesen som lärobok’.

Huru jag positivt tänkt mig undervisningens anordning i berörda hänseende

skall jag strax angiva.

klen andra av de grundsatser, jag nyss uppställde såsom vägledande för

kristendomsundervisningens anordning, tillgodoses i allt väsentligt genom skolöverstyrelsens

förslag, därest detsamma med avseende på undervisningen i den

kristna trosläran undergår den omarbetning, jag nyss förordat, så att sammanfattningen

av densamma mera direkt anknytes till någon för barnaundervisning

särskilt lämpad del av Jesu förkunnelse. En lämplig utgångspunkt härför erbjuder

enligt min uppfattning Jesu bergspredikan, som med sin upphöjda etiska

uppfattning, sin skönhet och sina enkla bilder och liknelser har en synnerlig

förmåga att tala till barnasinnen.

Kristendomsundervisningen i A-skolan skulle alltså de två första skolåren

avse enkla, muntligt framställda berättelser ur bibeln, ägnade att grundlägga

1 Kurs. av reserv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial AV 55.

ö:i

barnens första religiösa och sedliga föreställningar. Under de tre följande skolåren

skulle komma berättelser ur gamla och nya testamentet samt apostlagärningarna,

i tidsföljd ur bibeltexten. Under femte skolåret skulle lärjungarna

därjämte möta Jesu förkunnelse i hans tal och liknelser. Under sjätte skolåret

skulle Jesu bergspredikan läsas och i anslutning till densamma lämnas eu efter

barnaålderns mottaglighet och behov avpassad sammanfattning av den kristna

tros- och livsåskådningen. De kyrlcohistoriska bilder, som ingå i kursen för särskilt

de högre utvecklade skolformerna, böra i något fylligare urval hämtas frun

reformationens historia. 1 samband med Luther torde barnen lämpligen få, utan

något inlärande eller någon ny katekiserande sammanfattning, läsa Luthers Ulla

katekes såsom ett historiskt uttryck för hans uppfattning av kristendomens huvudstycken.

1

I övrigt torde överstyrelsens förslag i fråga om kurser få i huvudsak

lända till efterrättelse.

Den tredje grundsats, jag förut uppställt för kristendomsundervisningens

anordning, har redan vunnit beaktande vid uppgörandet av nyss anförda kursplaner

för undervisningen. I barnens såväl som lärarnas och föräldrarnas intresse

torde det emellertid höra fastslås i anvisningarna till undervisningsplanen, att

undervisningen skall vara fri från sårande angrepp på andras övertygelse, bidraga

till skapande av religiös tolerans samt tillgodose det nutida samhällets krav på

tankefrihet. I våra tider med dess starka brytningar å det religiösa området

skulle skolan snart sönderslitas, om den gjordes till en propagandaanstalt för en

särskild religiös åskådning. Göres kunskapsmeddelelsen objektiv och bäres den

av fördragsamhetens ande, så finnes i kristendomen ändå så oerhört mycket gemensamt

för olika religiöst tänkande, att eu så lagd undervisning, utan att förlora

något i allvar och stadga eller i rent bildande betydelse, bör kunna tillfredsställa

det stora flertalet av vårt folk, på samma gång som den hos våra

barn bör kunna grundlägga en djupare och sannare uppfattning av de religiösa

och sedliga problemen.

Med den omläggning av undervisningen, jag här förordat, torde undervisningstiden

i flertalet skolformer kunna bestämmas till två veckotimmar,1 utom tiden

för den dagliga morgonandakten.

I anslutning till dessa ledande synpunkter har överstyrelsens förslag till

timplaner, kursfördelning och metodiska anvisningar omarbetats.

4. Historieunder visning en. Överstyrelsens förslag till kursplaner i detta

ämne anser jag kunna med några mindre redaktionella jämkningar godtagas. Däremot

synas mig målsbestämmelser och anvisningar böra i vissa delar omformuleras

i syfte att kulturhistorien får ett ökat utrymme vid undervisningen. Det torde

därjämte få anses som självfallet, att krigshistorien i den framtida historieundervisningen

ej får ett större rum än som nödvändigt betingas av det historiska sanningskravet,

och att betydelsen av folkens fredliga sammanlevnad får en väsentligt

starkare betoning i historieundervisningen än tillförene.

Omarbetning i detta syfte av anvisningarna har verkställts.

5. Undervisningsplanen i övrigt. För de jämkningar i förslaget, som i övrigt

företagits, torde ej någon särskild redogörelse vara erforderlig. Däremot

1 Kurs. av reserv.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5å.

anhåller jag att få yttra några ord om innehållet i den kungörelse, genom vilken

förordnas om den nya undervisningsplanens ikraftträdande.

Till en början synes det mig uppenbart, att den nya undervisningsplanen,

i likhet med undervisningsplanerna för realskolor och gymnasier samt läroplanen

för folkskoleseminarierna, bör publiceras i Svensk författningssamling. Likaledes

höra samtidigt med dess ikraftträdande cirkulären till domkapitlen den 12 maj

1865 angående den kateketiska undervisningen och den 12 oktober 1878 angående

antagande av ny katekes, såsom ej längre tillämpliga på undervisningen i folk- och

småskolor, upphöra att gälla för dessa läroanstalter. Självfallet uppbäves också

cirkuläret till domkapitlen den 7 december 1900 angående ny normalplan för

undervisningen i folkskolor och småskolor ävensom övriga mot den nya författningen

stridande bestämmelser.

I fråga om räckvidden av den nya undervisningsplanens bestämmelser torde

timplanerna för de olika skolformerna böra få en ganska starkt bindande verkan.1

Det har här och var yppat sig en tendens att oskäligt nedsätta undervisningstiden,

och jag anser mig därför böra förorda, att vederbörande timplan skall lända

till efterrättelsej där ej särskilda förhållanden, som författningsförslaget närmare

reglerar, böra föranleda frångående av densamma. Kursplaner och anvisningar

måste däremot få till uppgift att allenast tjäna till, huvudsaklig ledning.1

Behovet av den nya undervisningsplanen har länge gjort sig starkt gällande,

och jag anser mig därför böra förorda, att kungörelsen om densamma träder

i kraft från och med början av det läsår, som inträffar närmast efter utgången

av juni månad år 1920. Eu övergångstid är emellertid nödvändig för jämkningar

i lärokurserna, och har jag efter samråd med sakkunniga kommit till den

uppfattningen, att denna övergångstid hör bestämmas till tre år.»

På grund av vad i denna sak förekommit och den utfärdade undervisningsplanen

innehåller finner jag mig föranlåten i ärendet framställa

anmärkning i nedannämnda särskilda hänseenden:

l:o) Anmärkes, att genom föredragande departementschefens förvållande

expedieringen av förevarande ärende fördröjts från den 31 oktober

1919, då Kungl. Maj:ts beslut fattades, till den 17 mars 1920, då

undervisningsplanen utkom i Svensk författningssamling, eller mer än fyra

och en halv månader, vilket dröjsmål varit så mycket mera olägligt, som

undervisningsplanen skall äga tillämpning redan från och med början

av det läsår, som infaller närmast efter utgången av juni månad 1920,

och tiden för beredelsen därtill sålunda på många ställen blir alltför knåp]).

2:o) Anmärkes, att ärendet blivit redan omförmälda den 31 oktober

1919 till slutlig föredragning inför Konungen anmält, oaktat vissa

från myndigheterna infordrade utlåtanden i en för undervisningsplanens

utgestaltuing betydelsefull detaljfråga, nämligen om eu ny handledning i

den kristna tros- och sedeläran, först långt efteråt — den 20 januari

1920 — till Kungl. Maj:t inkommit.

1 Kurs. av reserv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial AV Sfi.

.ro

3:o) An märkes, att jämväl i övrigt föreskriften i 10 § regeringsformen

därom, att innan ärendena lios Konungen i statsrådet föredragas,

desamma skola genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande

ämbetsverk av den föredragande beredas, icke blivit i den omfattning

ärendets störa vikt oeli betydelse kraft- av departementschefen

iakttagen. Visserligen hava, såsom i statsrådsprotokollet omförmäles, över

ett äldre, av folkundervisningskommittén den 1 augusti 1914 uppgjort

förslag till undervisningsplan myndigheter och andra hörts; men de

av dem avgivna utlåtandena finnas icke bland handlingarna och hava

icke föredragits i statsrådet vid ärendets avgörande, och över det från

nämnda förslag väsentligen avvikande förslag till undervisningsplan, som

sedermera av folkskolöverstyrelsen uppgjorts och som ligger till grund

för den utfärdade kungörelsen, har icke någon myndighet hörts. Detta

hade dock varit så mycket mera påkallat, som överstyrelsen i den skrivelse

den 30 december 1918, varmed dess förslag till undervisningsplan

till Kung!. Maj:t överlämnades, uttryckligen uttalat, att det »i väsentliga

avseenden gällt för överstyrelsen att åstadkomma alldeles nya förslag».

Det borde vid sådant förhållande hava framstått såsom en skyldighet

för departementschefen att över det nya förslaget •— liksom över det

gamla — låta höra exempelvis domkapitlen, folkskoleinspektörerna, folkskoleseminariernas

rektorer och lärarkollegier samt professorerna i pedagogik

vid universiteten in. fl. sakkunniga myndigheter, men så har

icke skett.

4:o) Anmärkes, att i stället för den grundlagsenliga beredninggenom

sakkunniga och ansvariga myndigheter, som sålunda bort äga

rum, ett flertal oansvariga, enskilda rådgivare av departementschefen,

såsom det synes, på eget bevåg utan något Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallats; vartill kommer, att någon upplysning om vad dessa sålunda

tillfrågade personer tillrått eller avstyrkt icke i handlingarna förefinnes.

o:o) Anmärkes, att i den nya undervisningsplanen den betydelsefulla

förändring i timplanen vidtagits, att tiden för undervisningen i

kristendomskunskap i såväl småskolan som den egentliga folkskolan inskränkts

från nuvarande respektive fyra och fem timmar till två timmar

i veckan. I folkskoleöverstvrelsens förslag var tiden resp. två och tre

timmar. En så betydande nedsättning, som i den nu av Kungl. Maj:t

utfärdade undervisningsplanen vidtagits, kan icke annat än vara i högsta

grad menlig för kristendomsämnets ställning i skolan. Folkundervisningskommittén

har i sitt den 1 augusti 1914 framlagda betänkande angående

folkskolan (sid. 174) betecknat kristendomsämnet såsom »skolans främsta

undervisningsämne». I den nu fastställda undervisningsplanen är det,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

:><;

skolans mest missgynnade läroämne. Den tid som genom förändringen

inbesparats har i stället tillagts undervisningen i modersmålet, vilket dock

redan i överstyrelsens förslag var skolans mest gynnade ämne med

sammanlagt i en 7-klassig skola 66 veckotimmar mot kristendomsämnets

19 timmar. Enligt den nu utfärdade läroplanen har modersmålet i eu

7-klassig skola 71 timmar i veckan men kristendomsämnet blott 14 timmar

(2 timmar i varje klass). Genom sitt tillstyrkande till denna förändring

beträffande ett ämne, vilket —■ såsom folkundervisningskommittén

uttrycker sig ■— avser icke blott att meddela kunskap utan jämväl att

främja barnens sedliga och religiösa utveckling, har departementschefen

uppenbarligen åsidosatt det iakttagande av rikets och vårt folks »sannskyldiga

nytta», varom i 107 § regeringsformen talas.

6:o) Anmärkes, att genom den nya undervisningsplanen Luthers

lilla katekes avskaffats såsom lärobok i den kristna tros- och sedeläran.

Visserligen får den ännu i skolans högsta klasser läsas, men endast i

samband med berättelser och bilder ur reformationens historia »såsom ett

historiskt uttryck för Luthers uppfattning av kristendomens huvudstycken».

Genom det i anvisningarna till kursplanen i kristendomskunskap förekommande

förbudet mot ordagrant inlärande av annat än ett begränsat

antal viktigare, för barnen lättfattliga bibelspråk — resp. korta bibelstycken

— samt valda psalmverser eller korta psalmer har förbjudits åven

inlärandet av den i Luthers lilla, katekes intagna, för alla kristna trossamfund

gemensamma trosbekännelsen. Man kan fråga, hur det skall vara

möjligt att bibringa barnen någon verklig kristendomskunskap, om icke

ens den kristna trosbekännelsens korta satser få av barnen i skolan inläras

och fästas i minnet. Genom denna åtgärd har ett officiellt stöd

givits åt de från vissa håll sedan länge i vårt land pågående strävandena

för vårt folks avkristnande. (3m dessa strävanden redan burit de

frukter, om vilka i det på statsrådet Verner Rydéns föredragning den

18 december 1918 utfärdade böndagsplakatet säges, att »inom samhället

sprider sig en moralisk smitta, vilken yttrar sig i eu tilltagande förvildning

bland de unga och eu sinnets själviskhet hos vuxna, som mången

gång trampa människokärlekens bud under fotterna och löser upp vördnaden

för lag och rätt», så kan befaras, att detta hädanefter i än högre

grad skall bliva fallet.

7:o) Anmärkes, att departementschefen dels vid föredragningen

inför Konungen och dels i den utfärdade undervisningsplanen i visst

hänseende på ett oriktigt och missledande sätt framställt för ärendet betydelsefulla

omständigheter och förhållanden.

Därvid faller först i ögonen det i undervisningsplanen ständigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottetn memorial År .5.5,

återkommande framhållandet av Luthers lilla katekes såsom uteslutande

ett historiskt dokument, avsett att — i anknytning till reformationens historia—

belysa »Luthers religiösa och sedliga uppfattning och hans sätt afl

sammanfattande framställa kristendomens huvudstycken». Därmed undanskymmes

och förvanskas vad som för undervisningen i kristendom för

varf. folk är långt viktigare, nämligen att katekesen alltjämt är en den

svenska kyrkans bekännelseskrift.

Icke utan inverkan på Kungl. Maj:ts beslut rörande katekesens användning

vid kristendomsundervisningen torde hava varit de uttalanden,

som i statsrådsprotokollet förekomma av innehåll, att »det möter nästan

oövervinneliga svårigheter att meddela eu för barn lämplig undervisning

i kristen tro på grund av Luthers lilla katekes», ävensom att »Luther

skrev icke denna bok för barn». Vad det första av dessa påståenden

beträffar, vederlägges det till fullo av den omständigheten, att Luthers

lilla katekes allt från reformationens införande i vårt land och intill våra

(lagar eller i snart fyrahundra år segrande hävdat sin plats såsom den

yppersta av alla läroböcker vid barnaundervisningen i kristendom. Och vad

det .senare påståendet vidkommer, så visar Luthers företal till lilla katekesen,

att densamma författats icke blott för de äldre utan för såväl

unga som gamla, »särdeles de unga».

8:o) Anmärkes, att vid angivande av kristendomsundervisningens

mål, liksom även i de till undervisningsplanen fogade anvisningarna, ensidigt

framhållits bibringandet av en viss kunskap om kristendomens uppkomst.

innehåll och utveckling såsom undervisningens huvudsyftemål,

under det att i folkskolöverstyrelsens förslag tillika särskilt betonades

denna undervisnings uppgift att — på det högre skolstadiet i närmaste

anslutning till Luthers lilla katekes >•fullständiga samt fastare utforma

och inskärpa det kristliga trosinnehåll, som vunnits vid kristendomsundervisningen

i övrigt». Genom den av Kungl. Maj:t vidtagna förändringen

har kristendomsundervisningen i skolan givits eu väsentligen

annan, mindre positivt kristlig och mera konfessionslös karaktär än förut,

till oberäknelig skada för vårt folks kristliga fostran i det hela.

7 samma riktning verkar ock den i anvisningarna, punkt 1, givna

föreskriften, så lydande: »Vid kristendomsundervisningen bör läraren

städse erinra sig, att de olika hem, från vilka lärjungarna på grund av

rådande skolplikt komma, i inånga fall företräda vitt skilda uppfattningar

av de frågor, som vid kristendomsundervisningen kunna förekomma

till behandling. Han bör därför vid sin undervisning sorgfälligt

undvika allt, som kan verka såsom sårande angrepp på andras åskådning

eller motverka uppkomsten hos lärjungarna av en vidhjärtad för
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 höft. (År .5.5.)

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Konstitutionsutskottets memorial Nr öö.

dragsamhet mot oiika tänkande. Det är av synnerlig vikt, att undervisningen

i kristendom, utan att den därvid förlorar i allvar eller stadga,

bedrives så, att den icke kommer i strid med det nutida samhällets krav

på tankefrihet för de enskilda individerna».

9:o) Anmärkes, att i fråga om undervisningen i historia denna

undervisnings mål och sättet för dess meddelande angivits på ett oklart,

ensidigt och tendentiöst sätt, som synes stå i betänklig strid mot kravet

på tankens frihet och ett berättigat utrymme för lärarens eget på insikter

i ämnet grundade omdöme om det historiska sanningsinnehållet.

Det heter sålunda i den utfärdade undervisningsplanen, att »historieundervisningen

i folkskolan har till uppgift att giva barnen eu efter deras

ålder och utveckling avpassad framställning av vårt folks historia, att

därvid särskilt göra dem förtrogna med betydelsefulla personligheter,

händelser och tidsföreteelser, som bidragit till kulturens höjande eller

äro av större betydelse för förstående av vår egen tids samfundsliv och

sociala förhallanden, samt såmedelst hos barnen lägga grund för sund

fosterlandskänsla och god samfundsanda». I de meddelade anvisningarna

angående undervisningens bedrivande har ytterligare »den fredliga odlingens

och samhällsordningens utveckling» samt nutidens samfundsliv

och sociala förhållanden skjutits fram på ett sätt, som lätt kan komma

att äventyra en sann och riktig framställning av olika sidor av det

historiska händelseförloppet, särskilt i vad det avser Sveriges förhållande

till andra länder och folk.

Till vilseledande framställningar vid undervisningen inbjuda också

lätteligen de i anvisningarna givna föreskrifterna, att vid undervisningen

särskilt bör framhållas, att »i samma mån kulturen gått framåt har

kriget allt starkare framstått såsom eu olycka och ett fördärv», och at.t för

lärjungarna bör betonas »skillnaden mellan sådana krig som förts till försvar

för ett folks självständighet och rätt, och sådana, som framkallats

av erövringslystnad eller liknande motiv». Vad särskilt det förstnämnda

av dessa uttalanden beträffar lär historien, att kriget även under gångna,

mindre upplysta tider än vår framstått med icke mindre styrka än nu

såsom eu olycka och ett fördärv, som det är eu helig fosterländsk plikt

att söka avvärja.

10:o) Anmärkes, att den vederbörande lokala skolmyndigheter hittills

i enlighet med den kommunala självstyrelsens princip tillkommande rätt

att själva ordna sitt skolväsende med ledning allenast av en utav Ivungl.

Maj:t utfärdad s. k. normalplan för folkskolan genom den nu utfärdade

undervisningsplanen, vilken för första gången givits formen av en i

Svensk författningssamling intagen K ung}, kungörelse, i hög grad inskränkts.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr !)!).

59

Ordnandet av undervisningen har därigenom mekaniserats och erhållit en

tvingande karaktär, som kan befaras komma att skapa missnöje och

svåra slitningar, särskilt i fråga om kristendomsundervisningen, där helt

säkert en större frihet för församlingarna eller skoldistrikten att efter

olika uppfattning om kristendomsämnets betydelse och sättet för dess behandling

i skolan bestämma såväl angående antalet undervisningstimmar

inom en viss ram som ifråga om lärobok m. in., hade varit ägnad att

förebygga strider, som nu icke synas kunna undvikas.

För de oegentlighet^'' vid handläggningen av förevarande ärende

och de för land och folk djupt ingripande, till sina följder skadliga åtgärder,

mot vilka i det föregående anmärkningar i olika hänseenden

blivit framställda, yrkar jag å föredragande departementschefen Verner

Rydén ansvar enligt 107 § regeringsformen.

2) dels av herrar Clason, von Geijer, Gösta Andersson, Magnusson

i Tumhult, Henrikson och Forssell, som instämt uti det av herr K. J.

Ekman här ovan framställda ansvarsyrkandet.

dels ock av herrar Hallén, Janson i Kungsör och Jansson i Edsbäcken,

som instämt uti samma ansvarsyrkande, såvitt det avser nedsättningen

av tiden för kristendomsundervisningen i folkskoleklasserna från

av skolöverstyrelsen föreslagna tre timmar till två timmar i veckan.

Herr Larsson i Västerås har begärt att få antecknat, att han icke

deltagit i slutbehandlingen av det ärende, som föranlett utskottets anmälan

under punkt 3:o.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets memorial AV 55.

Bilaga.

Kyläläisten laulukirja.

(Sångbok för folket.)

Boken är på omslaget försedd med ovanstående fullständigt vilseledande

titel. En andra titel, angivande skriftens verkliga innehåll förekommer på sid. 1

ock lyder i översättning »Lärobok för fotfolket». Anledningen till den falska

titeln" är för övers, outgrundlig, då något förgripligt ej kan utletas ur boken.

Den är fullkomligt opolitisk ock utgör ingenting mer än en enkel ock lättfattlig

framställning av de elementära grunderna för exercis, vapen- ock krigföring, och

har i vissa avseenden sin nära motsvarighet i den svenska »Infanteristen», vilken

bok vid mönstring överlämnas åt de infanteriet tilldelade värnpliktiga. — Genomläsandet

av häftet kvarlämnar dock ett helhetsintryck, att det närmast är avsett

för personer, som icke kommit i åtnjutande av den militära »drillens» förmåner,

d. v. s. personel'' utan någon som helst föregående krigsmannautbildning. Sä äro

t. ex. alla den enskilde soldatens såväl som truppförbandens rörelser framställda

med en utförlighet, ytterligare upphjälpt medels teckningar, som tydligen är

ämnad att göra eu lärares demonstrationer och muntliga framställning så vitt

möjligt överflödiga. Med samma klarhet äro likaledes alla kommandoords betydelse

definierade. — Som slutomdöme kan sägas, att boken med god behållning

kunde studeras av envar krigsman.

Mehiläishoito-opas.

(lärobok i biskötsel.)

Då detta arbete uppgives ha tillkommit till dels efter N. Y. Klembowsky,

(rysk militär förf.) och tydligen i sin helhet utgör en översättning från ryska

språket, får den anses giva en fullt autentisk bild. av organisationsformerna och

metoderna för den nya militarism, som framvuxit omkring den ryska sovjetdiktaturen.

Såtillvida är boken även av ett visst kuriositetsintresse. Det synes vara

den gamla förkättrade militarismen återuppstånden i ny men näppeligen föryngrad

gestalt, ett i så måtto nytt militärväsende att det uppger sig tjäna nya

syften, att det givit nya namn åt gamla former, och att det med sig förenat nya

våldsmetoder, vilka det söker giva helgd av prisvärd moral.

Boken går med falsk skylt. Den riktiga titeln »Handbok för fotfolket»

återfinnes på sid 1. Häftet upptages till mer än två tredjedelar av samma

ämnen som föregående arbete, kompletterat med artiklar om hälsovård, persedelvård

m. m., och så långt är syftet uteslutande pedagogiskt. Här säges emellertid

redan i början tydligt ut att undervisningen är avsedd för mannen i den »Röda

Finska Armén».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Å om titutiomalakoiteh memorial AV öii.

(il

I kapitlet »Klasskamrater i klass!riden» i Itokens senare del erinras till en

början om kapitalisternas i varje armé mmierära underlägsenhet i förhållande till

antalet arbetare. Fördenskull, fortsätter förf., tvingas arbetarna av kapitalisterna

till krigstjenst^ enär kapitalisterna icke allenast begära att bli födda av arbetarna

utan däi till la avel att arbetarna skola tjänstgöra som villiga redskap vid massakrer

på andra arbetare och för övrigt ge sig till låns åt allsköns svart reaktion. Men.

säger för!, vidare, de ryska bönderna förstå fullt väl arbetarnas tvångstjänst, och

därför mottaga de också alla arbetare-överlöpare på det broderligaste''och utan

tanke på efterräkningar.

Arbetaren i de vitas armé uppmanas att ej lämna sin plats förrän strid

inletts. Under sin utbildningstid som soldat bör ban allvarligt lägga si" vinn

om att tillgodogöra sig alla tillgängliga utbildningsmöjligheter. Samtidigt bär han

t tysthet iupplysa» sina kamrater och med dem rådslå om sättet för den kapitalisttrogna

armédelens oskadliggörande. Fingervisningar följa sedan angående metoder

som kunde tillämpas för ernåendet av ett »lyckosamt resultat», och därvid understrykes

betydelsen av det underjordiska arbetet. Sättet bör dock alltid utväljas

med tagen hänsyn till styrkan av de revolutionära strömningarna inom vederbörande

armé. — Sedan maktförhållandena väl äro omkastade återstår endast att

göra ryssarnas sak till sin egen.

Ett annat kapitel är ägnat åt barrikadstriderna. Där beskrives omständligt

hur och av vilken material barrikader uppföras, hur försvaret skall ske samt

när reträtten bör anträdas och hur den med minsta manspillan skall utföras

Aveu hus och andra byggnader sägas kunna användas som barrikader, och särskilt

byggnader vid gatukorsningar, från vilka kulsprutor kunna bestryka mer

än en gata. Vid stormning av barrikad bör den anfallande styrkan lämpligen

uppdelas x tre grupper, av vilka den starkaste längs huvudgatan''rycker fram mot

barrikaden medan de tva andra grupperna företaga kringgående eller sidorörelser

efter de intill liggande parallella sidogatorna. Som det mest effektiva anfallsvapnet

framhålles pansarautomobiler.

Den »Röda Armén» rekryteras, förklaras där vidare, uteslutande på frivillighetens

väg. Varje enrollerad soldat har avlagt en högtidlig faned, varigenom

han förbundit sig till trohet mot revolutionen, tapperhet i striden, plikttrohet i arbetet

och underkastelse under krigslagarna. I bokens slutkapitel lämnas i 27

punkter en allmän sammanfattning av krigslagarna. De straffarter som ifrågakomma

inom den »Röda Armén» äro dels disciplinstraff (varning, degradering,

arrest), dels straff som utmätas av revolutionstribunalet (fängelse, tukthus, dödsstraff).

Dödsstraffet kommer till användning gentemot överlöpare och vid »begångna

brott eller försök till brott mot revolutionen». Strängt straff är likaledes

stadgat för den, som bland soldater söker utbreda missnöje med de militära förhållandena.

Dessa förhållanden få för övrigt ej dryftas soldater emellan, emedan,

som det säges, »sådant icke är i överensstämmelse med god militär ordning»

Työläisct, sotilaat, talonpojat.

(Arbetare, soldator, bönder.) Flygblad.

Flygbladet adresserar sig till de revolutionära finska arbetarna, vilka det

i eggande satser uppmanar till obrottslig trohet mot revolutionen, sedan det först

s. 62 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial År 55.

62

o-enom att erinra om motgångarna under det röda upproret sökt framhålla den

önskade hotfulla stämningen. JDet är emellertid icke endast i Finland, anför for!.,

som arbetarna blivit utsatta för förföljelse. Som värdig medtävlare till f inland*

bödel, Mannerheim, säges den tyska socialdemokratiens blodvarg, Noske, uppträda.

Båda dessa personer ha bragt tusentals arbetare om livet. I Amerika snoka tiotusentals

arbetare i fängelsehålorna, och likartat är förhållandet i alla^ Övriga

länder. Men, säges det vidare, trots alla otaliga blodsoffer skall proletariatet ej

avstå från utförandet av sin historiska mission. »Modigt framåt, du finske arbetare.

Lystra till stormklockans dånande klang, då den ringel- till arbete och

strid. Glöm ej strejkens betydelse på det förberedande stadiet vid arbetet för

revolutionen Men rusta dig framför allt för väpnad aktion. Soldat, förbliv i

den vita armén tills du blivit förd i eldlinjen. Giv då dina egna officerare och

andra slaktare en våldsam död och fylka er sedan allesamman under det röda

fälttecknet. Leve Finlands socialistiska rådsrepublik. Ned med den borgerliga

vitagardesdiktaturen. Leve världsrevolutionen.»

Tietolehtinen.

(»Notisblad».)

Tvenne s. k. notisblad. innehållande personligt färgade, kortare notiser

om striderna mellan vita och det röda Ryssland. I dessa notiser segra alltid de

röda och deras bragder förhärligas.

I en notis talas också om, huru fångar misshandlas i den finska oeöranans

fängelsehålor. Personer, meddelar förf., som träffat den nyligen häktade f. d.

lantdagsmannen Lehtosaari, berätta, hur dennes ansikte skulle ha vant uppsvullet

och vanställt till följd av undergången misshandel. Hans underkläder

skulle likaledes ha varit nedblodade. »Slaktarena skola fortsatta med sina ohyggligheter

så länge tills stormiloden kommer och sopar undan grundvalarna, for deras

välde». — Ännu en liknande notis om ochranan, med tvivelaktigt sanningsvärde,

och skriven i provokatoriskt syfte förekommer.

På anmodan av gränskommissarien i Haparanda har undertecknad verkställt

förestående sammandrag av ovan angivna, på finska språket avfattade

böcker och broschyrer.

Haparanda den u/s 1919.

Karl Hj. Persson.

Polisman.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

202132

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.