Sök i Ratio Lex

Memorial angående talmannens i Första Kammaren vägran av proposition på yrkande, att viss punkt i motiveringen till konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckta motioner angående folkomröstning sinstitutet, måtte godkännas.

1920-05-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1920:56, Memorial angående talmannens i Första Kammaren vägran av proposition på yrkande, att viss punkt i motiveringen till konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckta motioner angående folkomröstning sinstitutet, måtte godkännas.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1920 kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående talmannens i Första

Kammaren vägran av proposition på yrkande, att viss

punkt i motiveringen till konstitutionsutskottets utlåtande

nr 38, i anledning av väckta motioner angående folkomröstning

sinstitutet, måtte godkännas.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, frih. Adelswärd*, Hellberg, K. J.

Ekman, Thulin, von Geijer, NorJing*, Vindahl, H. G. Andersson, Larsén,

Magnusson i Tumhult*, Janson i Kungsör, Hallén, Jansson i Eds
_

bäcken, Zander, Henrikson, Hansson i Gärda, Forssell* och Eliasson.

* Ej närvarande vid memorialets justering.

I sitt utlåtande nr 38 hemställde konstitutionsutskottet »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta verkställa en allsidig utredning, huru folkomröstningsinstitutet

verkat i främmande länder, och huruvida, i vilken utsträckning samt

under vilka former och betingelser ifrågavarande institut må för viktiga

frågor införas i vår författning, ävensom därefter för riksdagen framlägga

förslag till de ändringar i grundlagarna, vartill utredningen kan

giva anledning.»

I motiveringen till denna hemställan anfördes bl. a.: »Den föreslagna

utredningen bör givetvis omfatta olika former såväl av egentligt

referendum som folkinitiativ; uppmärksamhet synes även böra ägnas åt

den konsultativa (rådgivande) folkomröstningen, ehuruväl denna, enligt

utskottets uppfattning, utan hinder av våra nuvarande författningsbestämmelser

i särskilda fall kan åvägabringas, då den ju endast avser

att utröna folkmeningens ställning till en viss fråga och alltså ej har

karaktären av ett beslut eller innebär något intrång på statsmakternas

rättigheter.»

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 43 höft. (Nr 56.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

Enligt utdrag av första kammarens protokoll för den 12 innevarande

månad har vid föredragningen av omförmälda utlåtande yrkats

dels bifall till, dels avslag å den del av nyss citerade punkt i utskottets

motivering, som börjar med »ehuruväl» och slutar med »rättigheter».

Sedan taimannen därefter vägrat proposition på yrkandet om bifall

till denna del av utskottets motivering samt kammaren beslutat yrka,

att sådan proposition skulle framställas, förklarades överläggningen

vilande, jämlikt § 61 riksdagsordningen, och målet förvisades till konstitutionsutskottet

för den i nämnda paragraf omförmälda åtgärd.

Enligt vad utskottet inhämtat, anförde talmannen som skäl för sin

vägran följande:

»Under överläggningen har bland annat yrkats godkännande av

utskottets motivering. Med anledning härav anser jag mig här böra göra

ett uttalande.

Enligt 49 § regeringsformen och 1 § riksdagsordningen representeras

det svenska folket av riksdagen. Detta stadgande, som är undantagslöst,

innebär, att i vilken fråga som helst, även när det blott gäller

att uttrycka en åsikt eller en önskan — jag ber att få hänvisa till 89 §

i regeringsformen — ingen annan än riksdagen äger att tala å svenska

folkets vägnar.

Med denna av mig alltjämt hysta uppfattning fann jag mig vid

1919 års lagtima riksdag föranlåten att vägra proposition på bifall till

ett yrkande om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslagtill

provisorisk lag angående omröstning bland alla till riksdagens andra

kammare valberättigade medborgare för utrönande av stadgan och omfattningen

inom nationen av kravet på republikansk statsförfattning.

Kammaren lät då efter votering med 50 röster mot 22 bero vid nämnda

propositionsvägran.

Nu har konstitutionsutskottet närmast på sid. 4 i föreliggande

utlåtande uttalat, att enligt utskottets uppfattning den konsultativa (rådgivande)

folkomröstningen ''utan hinder av våra nuvarande författningsbestämmelser

i särskilda fall kan åvägabringas, då den ju endast

avser att utröna folkmeningens ställning till en viss fråga och alltså ej

har karaktären av ett beslut eller innebär något intrång på statsmakternas

rättigheter.’

Då ett sådant uttalande strider mot 49 § regeringsformen och 1 §

riksdagsordningen, vägrar jag proposition på godkännande av utskottets

motivering».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

3

Talmannens rätt att vägra proposition regleras som bekant i § 61

riksdagsordningen, vars första punkt lyder: »Talman må ej vägra proposition,

utom när häri finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse.»

Undersökningen av förevarande spörsmål måste tydligen i första rummet

gå ut på, huruvida här föreligger en väckt fråga; först sedan kan, om

denna undersökning giver ett positivt resultat, spörsmålet om denna frågas

enlighet eller stridighet med grundlagen upptagas.

Innebörden av uttrycket »väckt fråga» i § 61 riksdagsordningen

har i konstitutionsutskottets memorial rörande propositionsvägringar varit

föremål för Hora olika tolkningar. 1 åtskilliga utskottsmemorial under

den gamla riksdagsordningens tid hävdades sålunda, att väckt fråga

endast vore att fatta såsom motionsvis ställt yrkande; utskottsutlåtanden

med därtill fogade reservationer o. dyl. vore däremot ej att anse

såsom väckta frågor enligt § 61 riksdagsordningen. Denna uppfattning

motiveras hl. a. i konstitutionsutskottets memorial nr 10 och 44 vid

1840—41 års riksdag och nr 61 vid 1856—58 års riksmöte. Bland de

synpunkter som där förebringas kan nämnas, att konstitutionsutskottet

i sitt sistnämnda memorial framhåller, att, om utskottsutlåtanden hade

ansetts att ingå i uttrycket väckt fråga, skulle givetvis konstitutionsutskottets

egna utlåtanden ha undantagits, enär en dylik talmannens

prövning av konstitutionsutskottets förslag tydligen vore orimlig, då utskottet

i sådant fall skulle komma att döma i egen sak. I huvudsak

stödde emellertid konstitutionsutskottet i dessa sina memorial sin ståndpunkt

på ett stadgande i den gamla riksdagsordningen, som ej återfinnes

i den nya; efter antagandet av 1866 års riksdagsordning torde

därför uppfattningen, att i »väckt fråga» blott ingå motioner, knappast

längre vara hållbar och skall därför ej i detalj här undersökas. I sitt

memorial nr 4 vid 1900 års riksdag framhåller konstitutionsutskottet

också uttryckligen, att i väckt fråga även inbegripas utskottsyrkanden,

ehuru det är att märka, att eu reservant förklarade sig helt dela den

av 1840—41 och 1856—58 års konstitutionsutskott framställda åsikten.

Då grundlagen skall tolkas efter sin ordalydelse, måste även utskottens

yrkanden anses utgöra »väckta frågor» enligt § 61 riksdagsordningen

och sålunda ej ens konstitutionsutskottets egna förslag kunna

undantagas. Emellertid kvarstår spörsmålet, huruvida »väckt fråga»

kan anses innefatta ej blott klämmen, hemställan, i ett utskottsutlåtande,

utan även, såsom här är fallet, en punkt i motiveringen. Det

är då först att märka, att uttrycket »fråga» i grundlagarna förekommer

i en mängd olika sammanhang under sådana förhållanden, att en

enhetlig tolkning av dess betydelse torde vara hart när omöjlig. I vissa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

fall åsyftar tydligen »fråga» något, som kan utgöra föremål för beslut,

i andra synes det innefatta alla ämnen, som äro föremål för diskussion

eller överhuvudtaget omnämnas inom riksdagen. Man torde alltså vid

tolkningen av ordet fråga få se till det särskilda stället, varest ordet

användes, och då synes i själva verket i detta fall §§ 60 och 61 riksdagsordningen

giva en ganska klar vägledning.

Om första punkten i § 61 riksdagsordningen, »talman må ej vägra

proposition, utom när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse»

undersökes ur synpunkten, huruvida en punkt i ett utskottsutlåtandes motivering

kan anses utgöra »väckt fråga», måste tydligen för det första konstateras,

att i detta fall talmannen måste ställa proposition särskilt på bifall

eller avslag på den omstridda punkten i utlåtandets motivering. Spörsmålet

blir då, om ordet fråga i § 61 kan anses använd i en snävare

betydelse än ordet proposition; d. v. s. har talmannen i vissa fall att

ställa proposition på yrkanden, som icke kunna anses falla inom omfånget

för ordet fråga? Har med andra ord talmannens propositionsställande

verksamhet en vidare ram än begreppet fråga? Svaret härpå

torde knappast kunna bliva annat än nej. Det synes nämligen ej finnas

skäl antaga, att orden »talman må ej vägra proposition, utom när han

finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse» innebära annat än:

»talman må ej vägra proposition, utom när han finner det yrkande, på

vilket proposition skall ställas, vara grundlagsstridigt».

Det naturliga och enda möjliga synes sålunda vara, att talmannens

rätt att vägra proposition formellt sträcker sig precis lika långt som hans

skyldighet att ställa proposition; han har alltså rätt att pröva grundlagsenligheten

av varje yrkande, som till proposition framställes; »väckt

fråga» är liktydigt med »yrkande, på vilket proposition begäres». Enligt

denna uppfattning måste tydligen också en punkt i en utskottsmotivering

anses utgöra en väckt fråga, såvida på denna punkt yrkas särskild proposition.

Riktigheten av denna uppfattning synes bestyrkt av en blick

på början av § 60 riksdagsordningen. Andra och tredje punkten i denna

paragraf lyda nämligen: »Ej må något mål, däri överläggning ägt rum,

till slutligt avgörande företagas, förr än kammaren på talmannens hemställan

förklarat överläggningen slutad; börande därefter proposition

framställas. Kan fråga bliva föremål för bifall eller avslag, bör talmans

första proposition lyda på bifall.» Det synes särskilt av orden: »kan

fråga bliva föremål för bifall eller avslag, bör talmans första proposition

lyda på bifall» framgå, att det råder identitet mellan omfånget av begreppet

fråga och omfånget för talmans propositionsställande verksamhet.

Då alltså det yrkande, på vilket talmannen i detta fall vägrat pro
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

5

position, måste anses utgöra väckt fråga och sålunda fälla inom ramen

för § Öl riksdagsordningen, framställer sig därnäst spörsmålet: »kan

den sålunda väckta frågan anses vara mot grundlagen stridande»?

Vid besvarandet av detta spörsmål är först att observera formuleringen

i § fil riksdagsordningen: »Talman må ej vägra proposition,

utom när lian finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse». Vad

som enligt regeringsformens § 84 i allmänhet bestämmes, nämligen att

grundlagarna skola tolkas efter sin ordalydelse, framhålles alltså särskilt,

då det gäller talmans rätt att vägra proposition på gjort yrkande.

Det är sålunda uppenbart, att talmannen för sitt handlingssätt i detta

tall måste äga stöd i en tydlig grundlagsbestämmelse.

De grundiagsstadganden, som här närmast kunna tänkas komma i fråga

och som också av talmannen åberopats, äro § 49 regeringsformen och

§ 1 riksdagsordningen. T förstnämnda grundlagsrum stadgas, att »riksdagen

representerar svenska folket», i det senare, att »svenska folket

representeras av riksdagen.» Det måste alltså avgöras, huruvida riksdagens

egenskap att representera det svenska folket innebär ett indirekt

förbud mot att en konsultativ folkomröstning anordnas för utrönande

av folkets uppfattning rörande en viss fråga,

Det synes då utskottet uppenbart, att ordet »representera» innebär,

att endast riksdagen kan på ett statsrätt stig t förpliktande sätt giva uttryck

för det svenska folkets vilja; lolket deltager endast genom sin representation

i statsviljans bildande. Därav följer tydligen, att en folkomröstning

av angiven art icke kan äga för riksdagen förpliktande verkan. Emellertid

kan en dylik folkomröstning vara ägnad att utöva stor inverkan

på riksdagen. Härpå stöder sig åsikten, att dylika folkomröstningar

reellt, om också icke formellt, skulle komma att degradera riksdagen

till folkviljans exekutor; därmed skulle riksdagens ställning såsom

denna folkviljas enda legitima bärare rubbas, varför en konsultativ

folkomröstning alltså vore grudlagsstridig. Detta synes utgöra frågans

kärnpunkt: kan den faktiska påverkan, som en folkomröstning alltså

är ägnad att utöva på riksdagen, anses förrycka riksdagens ställning

såsom folkets representant?

Det är då att märka, att de båda statsmakterna givetvis icke äro

hindrade att upptaga för riksdagens hållning betydelsefulla utlåtanden

överhuvud; det är uppenbart, att icke blott sakkunnigutlåtanden och

dylikt utan även utlåtanden från olika samhälleliga korporationer, t. ex.

landsting eller andra kommunala institutioner, kunna upptagas, utan att

riksdagen därför förlorar sin representantställning. Skillnaden mellan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

detta utan tvivel tillåtna upptagande av utlåtanden och en konsultativ folkomröstning

är emellertid blott, att den påverkan, som den senare kan

utöva på riksdagen, i regel är starkare. Men därmed är tydligt, att det

här icke föreligger en principiell skillnad. Och då svaret på Irågan om

en konsultativ folkomröstnings tillåtlighet eller otillåtlighet tydligen ej

kan byggas på en subjektiv uppfattning av dess faktiska betydelse utan

endast på principiella, juridiska kriterier, bliver slutsatsen, att utrönandet

av folkets vilja principiellt måste likställas med upptagandet av utlåtanden

från t. ex. vissa samhälleliga korporationer. Därmed är det enligt

utskottets mening ådagalagt, att en konsultativ iolkomröstning, vars

betydelse för riksdagens handlande blott är rent faktisk, men icke statsrättslig,

på intet sätt är ägnad att förrycka riksdagens ställning såsom

det svenska folkets representant. Utskottet anser alltså, att den punkt

i motiveringen till utskottets utlåtande nr 38, varpå första kammarens

talman vägrat proposition, icke kan anses strida mot lydelsen av regeringsformens

§ 49 eller riksdagsordningens § 1.

Det är enligt utskottets mening uppenbart, att ej heller andra grundlagens

stadganden innehålla något stöd för nämnda propositionsvägran.

Då en konsultativ folkomröstning, som avser att utröna folkets ställning

till en viss fråga, icke äger för riksdagen förpliktande krait och

alltså icke är stridande mot grundlagens stadganden, att det svenska

folket statsrättsligt företrädes av riksdagen, har konstitutionsutskottet

funnit,

att den punkt i motiveringen till utskottets utlåtande

nr 38, varpå första kammarens talman vägrat

proposition, icke är mot grundlag stridande, och att

proposition på denna punkt av förenämnda motivering

icke kan vägras.

Stockholm den 25 maj 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

7

Res ervationer:

1) av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, H. Gösta Andersson,

Magnusson i Tumhult, Henrikson och Forssell, som anfört:

Beträffande tolkningen av uttrycket »väckt fråga» i § 61 riksdagsordningen

kunna vi ansluta oss till utskottsmajoritetens uppfattning och

anse alltså, likasom majoriteten, det yrkande, på vilket talmannen vägrat

proposition, falla inom ramen av nämnda paragraf.

I fråga om grundlagsenligheten av denna talmannens propositionsvägran

skilja vi oss däremot från majoriteten, som i detta fäll

endast består av halva utskottet, i det att 8 ledamöter äro reservanter

och 2 nedlagt sina röster.

Då § 49 regeringsformen stadgar: »Riksdagen representerar

svenska folket» och § 1 riksdagsordningen föreskriver: »Svenska folket

representeras av riksdagen», äro dessa grundlagsbud, såsom redan talmannen

betonat, undantagslösa. Detta innebär, att grundlagsenligt

svenska folkets vilja, den må avse grundlagstiftning eller annan lagstiftning,

beskattning eller uttalande av önskemål, icke kan inhämtas

annorledes än genom riksdagen. Grundlagens bestämmelser härom äro

fullt avsiktliga och tillkomna på grund av tidigare erfarenheter, då

försök varit å bane att i riksdagens ställe sätta andra organ, genom

vilka man menade sig kunna inhämta folkets vilja. Alla grundlagsbud,

som regeringsformen och riksdagsordningen innehålla om riksdagens

organisation, uppgifter och maktbefogenhet, utgå från denna

princip om riksdagens allenarätt att representera svenska folket; och

endast grundlagsändring, men alldeles icke någon annan form av lagstiftning,

kan införa någon annan metod än hänvändelse till riksdagen

för inhämtande av folkets vilja eller önskningar.

Utskottsmajoritetens försök att i avseende härpå uppdraga en skillnad

mellan en folkvilja, som statsrättsligt förpliktar, och en annan,

som blott uttalar folkets önskemål, eger i grundlagen icke någon som

helst grund.

Så är även fallet, när majoriteten vill söka göra gällande, att ett

inhämtande av svenska folkets önskemål skulle vara att likställa med

ett inhämtande av utlåtanden från olika samhälleliga korporationer och

därför kunna ske annorledes än genom riksdagen. De olika samhälle
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.

liga korporationerna hava var för sig sin särskilda verkningskrets och

sitt särskilda kompetensområde och kunna inom ramen av dessa givetvis

även avgiva utlåtanden. Någon annan myndighet än riksdagen,

som å svenska folkets vägnar kan besluta, tala eller avgiva utlåtanden,

finnes däremot enligt vår grundlag icke och kan icke tillskapas

annorledes än genom grundlagsändring.

Då varje folkomröstning, konsultativ eller icke, som avser att utröna

folkets ställning till en viss fråga, alltså är stridande mot grundlagarnes

stadganden, att svenska folket representeras av riksdagen,1 hava

vi funnit, att den punkt i motiveringen till utskottets utlåtande nr 38,

varpå första kammarens talman vägrat proposition, är mot grundlagen

stridande, och att talmannen alltså förfarit grundlagsenligt, då han

vägrat proposition på detta yrkande.

2) av friherre Adelswärd.

1 Det förtjänar att anmärkas, att när utskottsmajoriteten i sin slutkläm, skall sammanfatta

sitt uttalande, den, trots sin medvetenhet, att grundlagarna skola tolkas enligt sin ordalydelse,

icke citerat grundlagens bud, sådant det lyder: »svenska folket representeras av riksdagen»,

utan godtyckligt omskrivit det därhän, att »svenska folket statsrättligt företrädes av

riksdagen».

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS'' BOKTRYC KERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.