Memorial angående talmannens i Första Kammaren vägran av proposition på yrkande, att viss punkt i motiveringen till konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckta motioner angående folkomröstning sinstitutet, måtte godkännas.
1920-05-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1920:56, Memorial angående talmannens i Första Kammaren vägran av proposition på yrkande, att viss punkt i motiveringen till konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckta motioner angående folkomröstning sinstitutet, måtte godkännas.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
1
Nr 56.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1920 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående talmannens i Första
Kammaren vägran av proposition på yrkande, att viss
punkt i motiveringen till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner angående folkomröstning
sinstitutet, måtte godkännas.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, frih. Adelswärd*, Hellberg, K. J.
Ekman, Thulin, von Geijer, NorJing*, Vindahl, H. G. Andersson, Larsén,
Magnusson i Tumhult*, Janson i Kungsör, Hallén, Jansson i Eds
_
bäcken, Zander, Henrikson, Hansson i Gärda, Forssell* och Eliasson.
* Ej närvarande vid memorialets justering.
I sitt utlåtande nr 38 hemställde konstitutionsutskottet »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta verkställa en allsidig utredning, huru folkomröstningsinstitutet
verkat i främmande länder, och huruvida, i vilken utsträckning samt
under vilka former och betingelser ifrågavarande institut må för viktiga
frågor införas i vår författning, ävensom därefter för riksdagen framlägga
förslag till de ändringar i grundlagarna, vartill utredningen kan
giva anledning.»
I motiveringen till denna hemställan anfördes bl. a.: »Den föreslagna
utredningen bör givetvis omfatta olika former såväl av egentligt
referendum som folkinitiativ; uppmärksamhet synes även böra ägnas åt
den konsultativa (rådgivande) folkomröstningen, ehuruväl denna, enligt
utskottets uppfattning, utan hinder av våra nuvarande författningsbestämmelser
i särskilda fall kan åvägabringas, då den ju endast avser
att utröna folkmeningens ställning till en viss fråga och alltså ej har
karaktären av ett beslut eller innebär något intrång på statsmakternas
rättigheter.»
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 43 höft. (Nr 56.) 1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
Enligt utdrag av första kammarens protokoll för den 12 innevarande
månad har vid föredragningen av omförmälda utlåtande yrkats
dels bifall till, dels avslag å den del av nyss citerade punkt i utskottets
motivering, som börjar med »ehuruväl» och slutar med »rättigheter».
Sedan taimannen därefter vägrat proposition på yrkandet om bifall
till denna del av utskottets motivering samt kammaren beslutat yrka,
att sådan proposition skulle framställas, förklarades överläggningen
vilande, jämlikt § 61 riksdagsordningen, och målet förvisades till konstitutionsutskottet
för den i nämnda paragraf omförmälda åtgärd.
Enligt vad utskottet inhämtat, anförde talmannen som skäl för sin
vägran följande:
»Under överläggningen har bland annat yrkats godkännande av
utskottets motivering. Med anledning härav anser jag mig här böra göra
ett uttalande.
Enligt 49 § regeringsformen och 1 § riksdagsordningen representeras
det svenska folket av riksdagen. Detta stadgande, som är undantagslöst,
innebär, att i vilken fråga som helst, även när det blott gäller
att uttrycka en åsikt eller en önskan — jag ber att få hänvisa till 89 §
i regeringsformen — ingen annan än riksdagen äger att tala å svenska
folkets vägnar.
Med denna av mig alltjämt hysta uppfattning fann jag mig vid
1919 års lagtima riksdag föranlåten att vägra proposition på bifall till
ett yrkande om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslagtill
provisorisk lag angående omröstning bland alla till riksdagens andra
kammare valberättigade medborgare för utrönande av stadgan och omfattningen
inom nationen av kravet på republikansk statsförfattning.
Kammaren lät då efter votering med 50 röster mot 22 bero vid nämnda
propositionsvägran.
Nu har konstitutionsutskottet närmast på sid. 4 i föreliggande
utlåtande uttalat, att enligt utskottets uppfattning den konsultativa (rådgivande)
folkomröstningen ''utan hinder av våra nuvarande författningsbestämmelser
i särskilda fall kan åvägabringas, då den ju endast
avser att utröna folkmeningens ställning till en viss fråga och alltså ej
har karaktären av ett beslut eller innebär något intrång på statsmakternas
rättigheter.’
Då ett sådant uttalande strider mot 49 § regeringsformen och 1 §
riksdagsordningen, vägrar jag proposition på godkännande av utskottets
motivering».
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
3
Talmannens rätt att vägra proposition regleras som bekant i § 61
riksdagsordningen, vars första punkt lyder: »Talman må ej vägra proposition,
utom när häri finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse.»
Undersökningen av förevarande spörsmål måste tydligen i första rummet
gå ut på, huruvida här föreligger en väckt fråga; först sedan kan, om
denna undersökning giver ett positivt resultat, spörsmålet om denna frågas
enlighet eller stridighet med grundlagen upptagas.
Innebörden av uttrycket »väckt fråga» i § 61 riksdagsordningen
har i konstitutionsutskottets memorial rörande propositionsvägringar varit
föremål för Hora olika tolkningar. 1 åtskilliga utskottsmemorial under
den gamla riksdagsordningens tid hävdades sålunda, att väckt fråga
endast vore att fatta såsom motionsvis ställt yrkande; utskottsutlåtanden
med därtill fogade reservationer o. dyl. vore däremot ej att anse
såsom väckta frågor enligt § 61 riksdagsordningen. Denna uppfattning
motiveras hl. a. i konstitutionsutskottets memorial nr 10 och 44 vid
1840—41 års riksdag och nr 61 vid 1856—58 års riksmöte. Bland de
synpunkter som där förebringas kan nämnas, att konstitutionsutskottet
i sitt sistnämnda memorial framhåller, att, om utskottsutlåtanden hade
ansetts att ingå i uttrycket väckt fråga, skulle givetvis konstitutionsutskottets
egna utlåtanden ha undantagits, enär en dylik talmannens
prövning av konstitutionsutskottets förslag tydligen vore orimlig, då utskottet
i sådant fall skulle komma att döma i egen sak. I huvudsak
stödde emellertid konstitutionsutskottet i dessa sina memorial sin ståndpunkt
på ett stadgande i den gamla riksdagsordningen, som ej återfinnes
i den nya; efter antagandet av 1866 års riksdagsordning torde
därför uppfattningen, att i »väckt fråga» blott ingå motioner, knappast
längre vara hållbar och skall därför ej i detalj här undersökas. I sitt
memorial nr 4 vid 1900 års riksdag framhåller konstitutionsutskottet
också uttryckligen, att i väckt fråga även inbegripas utskottsyrkanden,
ehuru det är att märka, att eu reservant förklarade sig helt dela den
av 1840—41 och 1856—58 års konstitutionsutskott framställda åsikten.
Då grundlagen skall tolkas efter sin ordalydelse, måste även utskottens
yrkanden anses utgöra »väckta frågor» enligt § 61 riksdagsordningen
och sålunda ej ens konstitutionsutskottets egna förslag kunna
undantagas. Emellertid kvarstår spörsmålet, huruvida »väckt fråga»
kan anses innefatta ej blott klämmen, hemställan, i ett utskottsutlåtande,
utan även, såsom här är fallet, en punkt i motiveringen. Det
är då först att märka, att uttrycket »fråga» i grundlagarna förekommer
i en mängd olika sammanhang under sådana förhållanden, att en
enhetlig tolkning av dess betydelse torde vara hart när omöjlig. I vissa
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
fall åsyftar tydligen »fråga» något, som kan utgöra föremål för beslut,
i andra synes det innefatta alla ämnen, som äro föremål för diskussion
eller överhuvudtaget omnämnas inom riksdagen. Man torde alltså vid
tolkningen av ordet fråga få se till det särskilda stället, varest ordet
användes, och då synes i själva verket i detta fall §§ 60 och 61 riksdagsordningen
giva en ganska klar vägledning.
Om första punkten i § 61 riksdagsordningen, »talman må ej vägra
proposition, utom när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse»
undersökes ur synpunkten, huruvida en punkt i ett utskottsutlåtandes motivering
kan anses utgöra »väckt fråga», måste tydligen för det första konstateras,
att i detta fall talmannen måste ställa proposition särskilt på bifall
eller avslag på den omstridda punkten i utlåtandets motivering. Spörsmålet
blir då, om ordet fråga i § 61 kan anses använd i en snävare
betydelse än ordet proposition; d. v. s. har talmannen i vissa fall att
ställa proposition på yrkanden, som icke kunna anses falla inom omfånget
för ordet fråga? Har med andra ord talmannens propositionsställande
verksamhet en vidare ram än begreppet fråga? Svaret härpå
torde knappast kunna bliva annat än nej. Det synes nämligen ej finnas
skäl antaga, att orden »talman må ej vägra proposition, utom när han
finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse» innebära annat än:
»talman må ej vägra proposition, utom när han finner det yrkande, på
vilket proposition skall ställas, vara grundlagsstridigt».
Det naturliga och enda möjliga synes sålunda vara, att talmannens
rätt att vägra proposition formellt sträcker sig precis lika långt som hans
skyldighet att ställa proposition; han har alltså rätt att pröva grundlagsenligheten
av varje yrkande, som till proposition framställes; »väckt
fråga» är liktydigt med »yrkande, på vilket proposition begäres». Enligt
denna uppfattning måste tydligen också en punkt i en utskottsmotivering
anses utgöra en väckt fråga, såvida på denna punkt yrkas särskild proposition.
Riktigheten av denna uppfattning synes bestyrkt av en blick
på början av § 60 riksdagsordningen. Andra och tredje punkten i denna
paragraf lyda nämligen: »Ej må något mål, däri överläggning ägt rum,
till slutligt avgörande företagas, förr än kammaren på talmannens hemställan
förklarat överläggningen slutad; börande därefter proposition
framställas. Kan fråga bliva föremål för bifall eller avslag, bör talmans
första proposition lyda på bifall.» Det synes särskilt av orden: »kan
fråga bliva föremål för bifall eller avslag, bör talmans första proposition
lyda på bifall» framgå, att det råder identitet mellan omfånget av begreppet
fråga och omfånget för talmans propositionsställande verksamhet.
Då alltså det yrkande, på vilket talmannen i detta fall vägrat pro
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
5
position, måste anses utgöra väckt fråga och sålunda fälla inom ramen
för § Öl riksdagsordningen, framställer sig därnäst spörsmålet: »kan
den sålunda väckta frågan anses vara mot grundlagen stridande»?
Vid besvarandet av detta spörsmål är först att observera formuleringen
i § fil riksdagsordningen: »Talman må ej vägra proposition,
utom när lian finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse». Vad
som enligt regeringsformens § 84 i allmänhet bestämmes, nämligen att
grundlagarna skola tolkas efter sin ordalydelse, framhålles alltså särskilt,
då det gäller talmans rätt att vägra proposition på gjort yrkande.
Det är sålunda uppenbart, att talmannen för sitt handlingssätt i detta
tall måste äga stöd i en tydlig grundlagsbestämmelse.
De grundiagsstadganden, som här närmast kunna tänkas komma i fråga
och som också av talmannen åberopats, äro § 49 regeringsformen och
§ 1 riksdagsordningen. T förstnämnda grundlagsrum stadgas, att »riksdagen
representerar svenska folket», i det senare, att »svenska folket
representeras av riksdagen.» Det måste alltså avgöras, huruvida riksdagens
egenskap att representera det svenska folket innebär ett indirekt
förbud mot att en konsultativ folkomröstning anordnas för utrönande
av folkets uppfattning rörande en viss fråga,
Det synes då utskottet uppenbart, att ordet »representera» innebär,
att endast riksdagen kan på ett statsrätt stig t förpliktande sätt giva uttryck
för det svenska folkets vilja; lolket deltager endast genom sin representation
i statsviljans bildande. Därav följer tydligen, att en folkomröstning
av angiven art icke kan äga för riksdagen förpliktande verkan. Emellertid
kan en dylik folkomröstning vara ägnad att utöva stor inverkan
på riksdagen. Härpå stöder sig åsikten, att dylika folkomröstningar
reellt, om också icke formellt, skulle komma att degradera riksdagen
till folkviljans exekutor; därmed skulle riksdagens ställning såsom
denna folkviljas enda legitima bärare rubbas, varför en konsultativ
folkomröstning alltså vore grudlagsstridig. Detta synes utgöra frågans
kärnpunkt: kan den faktiska påverkan, som en folkomröstning alltså
är ägnad att utöva på riksdagen, anses förrycka riksdagens ställning
såsom folkets representant?
Det är då att märka, att de båda statsmakterna givetvis icke äro
hindrade att upptaga för riksdagens hållning betydelsefulla utlåtanden
överhuvud; det är uppenbart, att icke blott sakkunnigutlåtanden och
dylikt utan även utlåtanden från olika samhälleliga korporationer, t. ex.
landsting eller andra kommunala institutioner, kunna upptagas, utan att
riksdagen därför förlorar sin representantställning. Skillnaden mellan
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
detta utan tvivel tillåtna upptagande av utlåtanden och en konsultativ folkomröstning
är emellertid blott, att den påverkan, som den senare kan
utöva på riksdagen, i regel är starkare. Men därmed är tydligt, att det
här icke föreligger en principiell skillnad. Och då svaret på Irågan om
en konsultativ folkomröstnings tillåtlighet eller otillåtlighet tydligen ej
kan byggas på en subjektiv uppfattning av dess faktiska betydelse utan
endast på principiella, juridiska kriterier, bliver slutsatsen, att utrönandet
av folkets vilja principiellt måste likställas med upptagandet av utlåtanden
från t. ex. vissa samhälleliga korporationer. Därmed är det enligt
utskottets mening ådagalagt, att en konsultativ iolkomröstning, vars
betydelse för riksdagens handlande blott är rent faktisk, men icke statsrättslig,
på intet sätt är ägnad att förrycka riksdagens ställning såsom
det svenska folkets representant. Utskottet anser alltså, att den punkt
i motiveringen till utskottets utlåtande nr 38, varpå första kammarens
talman vägrat proposition, icke kan anses strida mot lydelsen av regeringsformens
§ 49 eller riksdagsordningens § 1.
Det är enligt utskottets mening uppenbart, att ej heller andra grundlagens
stadganden innehålla något stöd för nämnda propositionsvägran.
Då en konsultativ folkomröstning, som avser att utröna folkets ställning
till en viss fråga, icke äger för riksdagen förpliktande krait och
alltså icke är stridande mot grundlagens stadganden, att det svenska
folket statsrättsligt företrädes av riksdagen, har konstitutionsutskottet
funnit,
att den punkt i motiveringen till utskottets utlåtande
nr 38, varpå första kammarens talman vägrat
proposition, icke är mot grundlag stridande, och att
proposition på denna punkt av förenämnda motivering
icke kan vägras.
Stockholm den 25 maj 1920.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
7
Res ervationer:
1) av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, H. Gösta Andersson,
Magnusson i Tumhult, Henrikson och Forssell, som anfört:
Beträffande tolkningen av uttrycket »väckt fråga» i § 61 riksdagsordningen
kunna vi ansluta oss till utskottsmajoritetens uppfattning och
anse alltså, likasom majoriteten, det yrkande, på vilket talmannen vägrat
proposition, falla inom ramen av nämnda paragraf.
I fråga om grundlagsenligheten av denna talmannens propositionsvägran
skilja vi oss däremot från majoriteten, som i detta fäll
endast består av halva utskottet, i det att 8 ledamöter äro reservanter
och 2 nedlagt sina röster.
Då § 49 regeringsformen stadgar: »Riksdagen representerar
svenska folket» och § 1 riksdagsordningen föreskriver: »Svenska folket
representeras av riksdagen», äro dessa grundlagsbud, såsom redan talmannen
betonat, undantagslösa. Detta innebär, att grundlagsenligt
svenska folkets vilja, den må avse grundlagstiftning eller annan lagstiftning,
beskattning eller uttalande av önskemål, icke kan inhämtas
annorledes än genom riksdagen. Grundlagens bestämmelser härom äro
fullt avsiktliga och tillkomna på grund av tidigare erfarenheter, då
försök varit å bane att i riksdagens ställe sätta andra organ, genom
vilka man menade sig kunna inhämta folkets vilja. Alla grundlagsbud,
som regeringsformen och riksdagsordningen innehålla om riksdagens
organisation, uppgifter och maktbefogenhet, utgå från denna
princip om riksdagens allenarätt att representera svenska folket; och
endast grundlagsändring, men alldeles icke någon annan form av lagstiftning,
kan införa någon annan metod än hänvändelse till riksdagen
för inhämtande av folkets vilja eller önskningar.
Utskottsmajoritetens försök att i avseende härpå uppdraga en skillnad
mellan en folkvilja, som statsrättsligt förpliktar, och en annan,
som blott uttalar folkets önskemål, eger i grundlagen icke någon som
helst grund.
Så är även fallet, när majoriteten vill söka göra gällande, att ett
inhämtande av svenska folkets önskemål skulle vara att likställa med
ett inhämtande av utlåtanden från olika samhälleliga korporationer och
därför kunna ske annorledes än genom riksdagen. De olika samhälle
-
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr 56.
liga korporationerna hava var för sig sin särskilda verkningskrets och
sitt särskilda kompetensområde och kunna inom ramen av dessa givetvis
även avgiva utlåtanden. Någon annan myndighet än riksdagen,
som å svenska folkets vägnar kan besluta, tala eller avgiva utlåtanden,
finnes däremot enligt vår grundlag icke och kan icke tillskapas
annorledes än genom grundlagsändring.
Då varje folkomröstning, konsultativ eller icke, som avser att utröna
folkets ställning till en viss fråga, alltså är stridande mot grundlagarnes
stadganden, att svenska folket representeras av riksdagen,1 hava
vi funnit, att den punkt i motiveringen till utskottets utlåtande nr 38,
varpå första kammarens talman vägrat proposition, är mot grundlagen
stridande, och att talmannen alltså förfarit grundlagsenligt, då han
vägrat proposition på detta yrkande.
2) av friherre Adelswärd.
1 Det förtjänar att anmärkas, att när utskottsmajoriteten i sin slutkläm, skall sammanfatta
sitt uttalande, den, trots sin medvetenhet, att grundlagarna skola tolkas enligt sin ordalydelse,
icke citerat grundlagens bud, sådant det lyder: »svenska folket representeras av riksdagen»,
utan godtyckligt omskrivit det därhän, att »svenska folket statsrättligt företrädes av
riksdagen».
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS'' BOKTRYC KERI-AKTIEBOLAG, 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.