Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag och lån till främjande av bostadsproduktionen in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

1920-06-03 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBev1LU 1920:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag och lån till främjande av bostadsproduktionen in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1920 kl. x/? 6 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

angående vissa anslag och lån till främjande av

bostadsproduktionen in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Lindblad, Johan Nilsson i Skottlandshus,

Pers, K. A. Nilsson, Bergström, greve Spens, Edward

Larsson, Jesperson, Carl Johansson i Hälsingborg, Liibeck*), Hamrin,

Ljungkvist, Vennersten, Jönsson i Fridhill, Johansson i Kullers ta,

Leo och Svensson i Betingetorp.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en till riksdagen den 12 mars 1920 avlåten proposition, nr 314,

vilken överlämnats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokollet över civilärenden för

samma dag, föreslagit riksdagen

l:o) att till uppförande av bostadshus för tjänstemän vid statens

järnvägar, telegrafverket, postverket, statens vattenfallsverk och tullverket

må av statsverkets fond av rusdrycksmedel tillsvidare och i enlighet med

Kungl. Maj:ts närmare beslut disponeras dels för år 1921 ett belopp av

10,000,000 kronor, dels ock för år 1920 ett belopp av 7,500,000 kronor,

med rätt för Kungl. Maj:t att även ett senare år disponera vad som av

nämnda belopp ej åtgått ett föregående år;

2:o) att besluta, att en särskild fond, benämnd statens bostadslånefond,

skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret,

lån efter de huvudsakliga grunder, som äro angivna i statsrådsprotokollet,

må av Kungl. Maj:t beviljas kommuner med flera till visst

bostadsbyggande, samt att såsom kapitalökning för denna fond anvisa

dels för år 1921 ett reservationsanslag av 25,000,000 kronor, dels ock å

tilläggsstat för år 1920 ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor,

båda beloppen att utgå av lånemedel, ävensom, vid bifall härtill, förordna,

att de i förslagen till riksstat för år 1921 och till tilläggsstat för år

1920 under rubriken »Fast upplåning» upptagna lånemedel skola höjas

med motsvarande belopp;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 5 avd. 2 käft. (Nr 2.) nes 20 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutslcottets utlåtande Nr 2.

3:o) att till understöd, i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet

angivna grunder, åt kommuner med flera för uppförande

av vissa bostadsbyggnader anvisa och till Kungl. Maj:ts förfogande

ställa dels för år 1921 under femte huvudtiteln ett reservationsanslag av

6,500,000 kronor, att direkt utgå av hyresstegringsskattemedel, dels ock

å tilläggsstat för år 1920 under sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag

av 4,000,000 kronor, att utgå av tillfälliga lånemedel;

4:o) att för anordnande av pristävlingar om standardmateriel och

därav föranledda åtgärder i enlighet med av Kungl. Maj:t närmare meddelade

bestämmelser å tilläggsstat för år 1920 under sjätte huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 25,000 kronor att utgå av tillfälliga lånemedel;

5:o) att till resestipendier åt arkitekter, byggmästare och arbetare i

byggnadsfacket, ävensom åt personer med medicinsk-hygienisk utbildning,

för studier i utlandet av bostadsfrågan å tilläggsstat för år 1920 under

sjätte huvudtiteln anvisa och ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett

reservationsanslag av 75,000 kronor att likaledes utgå av tillfälliga lånemedel;

samt

6:o) att, vid bifall till vad under mom. 3:o), 4:o) och 5:o) föreslagits,,

besluta, att det i förslaget till tilläggsstat för år 1920 under rubriken

»Tillfällig upplåning» upptagna belopp skall höjas med 4,100,000 kronor.

I sammanhang med förevarande proposition hava till statsutskottet

jämväl överlämnats följande motioner, nämligen:

nr 292 i första kammaren av herr Sigfrid, som hemställer, att riksdagen

måtte besluta att av statens bostad sfond utbetalas till den, som

under åren 1920—1921 uppför åt sig ett eget hem, vare sig bostadseller

jordbruksegethem, och erhåller lån mot ränta ur statens bostadsfond

eller statens egnahemsfond, ett belopp av kronor 1,500, därest

egnahemmet innehåller 2 rum och kök, samt 2,000 kronor, om det innehåller

3 rum och kök,

nr 233 i andra kammaren av herr Werner, som hemställer, att riksdagen

måtte anslå till understöd för uppförande av kommunala bostadshus

med smålägenheter 4 miljoner kronor, varav 2 miljoner å tilläggsstat

för 1920 och 2 miljoner för 1921, att utgå enligt de närmare

grunder som må fastställas av Kungl. Maj:t,

nr 423 i andra kammaren av herrar Hage och Johansson i Sollefteå,

vilka hemställa, att riksdagen måtte besluta, att det belopp av 6,500,000

kronor, som upptages under punkt 3) i propositionen, att utgå av hyresstegringsskattemedel,

i stället skall utgå av tillfälliga lånemedel,

nr 428 i andra kammaren av herr Lithander, som hemställer, att

riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 314, i skrivelse

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 3

till Kungl. Maj:t ville hemställa, att Kungl. Maj:t ville återkomma till

riksdagen med förslag till bostadsproduktionens ökande, kompletterat med

lagförslag, som tillbörligt trygga arbetets frihet,

nr 431 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., som hemställa,

.att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 314, måtte

besluta att i skrivelse bos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av ny

plan för upphjälpande av bostadsproduktionen, med behörig hänsyn tagen

till vissa i motionen framhållna synpunkter och i samband med förslag

till reglerande av förhållandena på arbetsmarknaden, samt

nr 432 i andra kammaren av herr Hage, som hemställer, dels att

riksdagen måtte på det sättet bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 314,

i vad det gäller anslag till främjande av bostadsproduktionen, att riksdagen

må medgiva, att kommun även må kunna — efter grunder, som

fastställas av Kungl. Maj:t — erhålla tillskott av statsmedel för sådan

bostadsproduktion, som består i inredande av bostäder i icke nybyggda

hus, samt dels att riksdagen må härför anslå ett lämpligt belopp.

Såväl propositionen som ovannämnda motioner hava behandlats av

■sammansatt stats-, bevillnings- och första lagutskott, som jämväl fått till

sig överlämnade inom andra kammaren vid remiss av propositionen hållna

yttranden.

Beträffande vad motionärerna anfört till stöd för sina förslag får

utskottet hänvisa till motionerna. I fråga om den av Kungl. Maj:t förebragta

utredningen i ärendet hänvisas till det vid propositionen fogade

statsrådsprotokollet jämte här nedan meddelade sammandrag därav.

Vid förevarande propositions föredragning i statsrådet har departementschefen,

efter att först hava redogjort för de under senare ar verkställda

utredningar på bostadsfrågans område, lämnat en framställning

av de allmänna betingelserna för en ekonomisk bostadsproduktion. Med

avseende å de åtgärder i bostadsfrågan, som under krisåren vidtagits

från statsmakternas sida, har departementschefen vidare meddelat i huvudsak

följande uppgifter.

Efter en vidlyftig utredning framlades för 1917 års riksdag förslag

■om statssubvcntion av viss bostadsproduktion. I propositionen nr 34 hemställdes

sålunda om ett förslagsanslag av 4,000,000 kronor att i huvudsaklig

överensstämmelse med av vederbörande departementschef till statsrådsprotokollet

angivna grunder användas till understöd för uppförande

av bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis

redan under år 1917 av tillgängliga medel utanordna beloppet.

Krisårens

åtgärder i

bostadsfrågan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

Grunderna för anslagets utgående voro huvudsakligen följande''

Understöd av allmänna medel skulle utgå för uppförande i städer och

stadsliknande samhällen av bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter

t. o. m. två rum och kök. Understödet skulle i allmänhet

Titgå med en tredjedel av byggnadskostnaderna, och skulle av detta bidrag

statens andel åtgöra två tredjedelar och kommunens en tredjedel.

Av byggnadskostnaderna skulle således utgå av staten 7® och av kommunen

V®. Som förutsättning för understödet skulle vidare gälla, att

ifrågavarande byggnadsverksamhet underkastades viss kontroll, hyresreglering

och vinstbegränsning. Statens bidrag skulle utgå som rent

understöd utan rånte- och återbetalningsskyldighet. Beträffande arten

äv kommunens bidrag kunde jämväl godtagas lån med rånte- och amorteringsfrihet

under minst 10 år, ävensom bidrag in natura under vissa

angivna förutsättningar. Kommunen borde jämväl anses hava fullgjort

sin bidragsskyldighet genom att ingå i företaget med belopp, som motsvarade

dess andel i förhållande till statsunderstödet.

Förslaget väckte inom riksdagen vissa betänkligheter men bifölls

dock av bägge kamrarna.

1 propositionen nr 339 vid 1918 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen att på tilläggsstat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag av

3,000,000 kronor att efter huvudsakligen samma grunder som föregående

år utgå såsom understöd till kommuner för uppförande av hus med

smålägenheter. Denna proposition bifölls av riksdagen.

Jämväl till 1919 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Magt i proposition

nr 239 riksdagen, att ett förslagsanslag av högst 2,000,000

kronor måtte å tilläggsstat för samma år anvisas såsom understöd för

uppförande av bostadshus med smålägenheter. Grunderna för understödets

utgående voro desamma som gällde för 1918 års anslag. Propositionen

bifölls av riksdagen.

Uppgiften att föreslå fördelningen av subventionsmedlen och i övrigt

handlägga av anslagen föranledda frågor har åvilat statens byggnadsbyrå..

Ansökningar om subventioner inkommo år 1917 för byggnader till en

sammanlagd beräknad kostnad av 48 miljoner kronor, år 1918 för byggnader

till en kostnad av 30 miljoner kronor och år 1919 för byggnader

till en kostnad av 28 miljoner kronor. Med hjälp av 1917 års anslag

hava uppförts sammanlagt 7,675 eldstäder och med hjälp av 1918 års

anslag 3,101 eldstäder. Den beräknade byggnadskostnaden uppgick år

1917 i genomsnitt till 2,850 kronor per eldstad, år 1918 till 4,225

kronor och år 1919 till 4,380 kronor per eldstad. Statsbidraget utgick

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, betalnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 5

i genomsnitt år 1917 med 510 kronor per eldstad och år 1918 med 848

kronor per eldstad.

De vidtagna lagstiftningsåtgärderna för hyresreglering stå i närmare

samband med Kungl. Maj:ts proposition nr 416 och torde därför i detta

sammanhang kunna lämnas åsido.

Statens egen byggnadsverksamhet, i vad den avsett bostadsbyggande

för statsanställda, har under krisåren företett en avsevärd stegring och

därmed i någon mån bidragit till en förbättring av bostadsförhållandena.

Särskilt vid de affärsdrivande verken har detta bostadsbyggande varit

rätt omfattande. De avsevärda nedprutningar, som de sista åren av statsfinansiella

skäl måst vidtagas i verkens anslagsäskanden, hava icke i

någon mån gått ut över anslagen till bostäder för personalen. Tvärtom

hava verken härutinnan uppmuntrats till anslagsäskanden. Till bostadsbyggen

åt statens affärsdrivande verk samt hospitalen hava under åren

1913—1919 anslagits i avrundade tal resp. 321,000, 521,000, 238,000,

900,000, 1,374,000, 5,789,000 och 9,557,000 kronor.

Slutligen erinras om det betydande stöd, som under de sista åren

lämnats bostadsproduktionen genom län ur pensions försäkringsfonden.

Dylika lån hava utlämnats allenast till allmännyttiga bostadsföretag, som

antingen omhänderhafts av kommunerna själva eller stått under deras

direkta uppsikt. För betryggande kontroll över att de bostadsföretag,

som belånas i fonden, anordnas på ändamålsenligt sätt såväl ur social

som ekonomisk synpunkt har beträffande ifrågavarande lån uppställts

den fordran, att vederbörande kommun ställer sig såsom låntagare eller

garant för lånet. I sådana fall, då lån utlämnats till enskilda bostadsföretag

mot kommunal garanti, har garantiförbindelsen formulerats på

sådant sätt, att kommunen påtager sig ansvar för och kontroll över

lånemedlens användning på föreskrivet sätt samt skyldighet att uppbära

och till pensionsfonden inbetala räntor och likvider för lånet. Låneräntan

har företrädesvis varit 4''74 % och lånetiden 40 år; från och med

innevarande år har emellertid räntan höjts till 5 % och lånetiden minskats

till 30 år. Det årligen utlånade lånebeloppet har varierat mellan 6,383,000

och 8,679,500 kronor.

Departementschefen övergår därefter till att redogöra för nu rådande

tillstånd på bostadsproduktionens område. Vad först beträffar byggnadskostnadernas

stegring under de sista åren, torde densamma kunna beräknas

år 1916 till 70 2, åren 1917—1918 till 110 % och åren 1918—1919

till 200 allt i jämförelse med 1914 års prisnivå.

De nuvarande

förhållandena

på bostadsproduktionens

område.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

Lagstiftning

till motarbetande

av

bostadsbristen.

Den normala bostadsproduktionen inom enbart Sveriges större städer

(med över 10,000 invånare) utgjorde före kriget (1913) omkring 18,600

eldstäder per år. Landets normalproduktion i alla våra bostadssamliällen

torde kunna sättas till i runt tal 24,000 eldstäder per år. Under år

1914, som endast delvis var ett krigsår, sjönk byggnadsverksamheten i

städer med över 10,000 invånare helt obetydligt eller allenast med 2 %.

Redan 1915 var dock minskningen uppe i 11 %, jämfört med 1913, samt

år 1916 i 42 %. Men ungefär samtidigt började det allmänna också

ersätta den vikande enskilda byggnadsverksamheten, varigenom bostadsproduktionen

raskt steg för år 1916 till 65 % av det normala, för år

1917 till 81 % men för år 1918 till endast 57 % av det normala. Att

det just är den allmännyttiga byggnadsverksamheten, som under krigsåren

åstadkommit nämnda relativt gynnsamma förhållanden, framginge

därav, att i städer med över 10,000 invånare av samtliga nya bostäder

tillkommo genom allmännyttig bostadsproduktion åren 1914—1918 resp.

10,7 %, 13,2 24,9 59,1 % och 67,l %. Detta sista år vilade alltså

“Vs av all bostadsproduktion på det allmänna. Samtidigt sjönk den

affärsmässiga bostadsproduktionen till allenast V e av det normala.

Genom kommunernas och statens insatser till bostadsproduktionens

upprätthållande under krigsåren hava; vad de större städerna beträffar,

de senaste ses årens bostadsproduktion, vilken normalt bort uppgå till

omkring 112,000 eldstäder, endast sjunkit till 82,000 eldstäder. Krisen

skulle sålunda hava inskränkt sig till, att vi nu äro c:a l1/s år efter i

bostadsproduktion. Toges emellertid i betraktande, att härvidlag ej medräknats

de mindre städerna och municipalsamhällena, ävensom att siffrorna

för 1919, vilka ännu ej förelåge, för visso vore ogynnsammare

än något av de föregående årens, kunde med säkerhet påstås, att vi,

vad beträffar städer och stadsliknande samhällen, äro minst tvä är efter

i bostadsproduktion.

Departementschefen har därefter till behandling upptagit frågan, om

och i vad män lagstiftningen i ena eller andra riktningen bör anlitas i och

för bostadsbristens lättande och bostadsproduktionens befrämjande.

Vad först beträffar den statliga hyresregleringens inverkan på bostadsproduktionen,

uttalar departementschefen, efter att hava omnämnt vissa

framställningar i ämnet, att det icke kan bestridas, att vissa olägenheter

och svårigheter föreligga med de två olika hyresnivåer, som uppkommit

närmast genom hyresregleringslagstiftningen, den ena avseende de före

kristiden uppförda bostadsbyggena och den andra anpassad efter de under

kristiden väsentligt höjda byggnadskostnaderna. Dessa svårigheter hade

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutsJcottets utlåtande Nr 2. 7

också kommit till synes genom de alltmera framträdande försöken att

kringgå denna lagstiftning. Det vore därför naturligt, att vid övervägande

av åtgärder från det allmännas sida till bostadsproduktionens

främjande, spörsmålet om en avveckling av hyresstegringslagstiftningen

beaktades. Härvid måste dock främst tagas hänsyn till de allvarliga

ekonomiska och sociala vådor, som vore att emotse, om denna lagstiftning

i ett slag eller i hastigt tempo avskreves. En dylik avskrivning

skulle få till följd en allmän hyresstegring av betydande omfattning,

varav följderna icke skulle underlåta att omedelbart visa sig. Lönerna

för statsanställda och för arbetare i enskild tjänst måste undergå förhöjning,

den »arbetsro», efter vilken man längtade, och den stabilitet i

prisförhållandena, som vore av så stor betydelse för den industriella

produktionens återupptagande i full utsträckning, skulle äventyras.

Å andra sidan torde enligt departementschefens mening hyresstegringslagens

verkningar på den spekulativa bostadsproduktionen i allmänhet

hava överskattats. Givetvis hade den verkat återhållande på denna

produktion, men den främsta orsaken till att man för närvarande ej

kunde göra sig förhoppning om den affärsmässiga bostadsproduktionens

återupptagande i normal omfattning vore säkerligen att söka i de höga

produktionskostnaderna samt ovissheten om den närmaste framtidens

ekonomiska utveckling överhuvud. Vidare spelade bristerna i den nuvarande

bostadskrediten en betydande roll.

Vad därefter angår frågan om behovet och nyttan av lagstiftningsåtgärder,

åläggande kommuner och arbetsgivare vissa lagliga förpliktelser till

bostadsförhållandenas ordnande, framhåller departementschefen, efter att

hava redogjort dels för de inom riksdagen eller eljest inom landet väckta

förslag i ämnet, dels för i utlandet rådande förhållanden på området,

att bostadsbristen är ett samhällsont och att samhället — särskilt kommunen

— bör ingripa mot detta onda. Att detta ingripande ofta bleve

effektivare och mera målmedvetet i samma mån som det organiserades

i förväg, vore uppenbart. Men därför vore ingalunda givet, att en lagstiftning,

som ålade kommunen byggnadsplikt, vore nödvändig. Stadskommunerna

hade under krisåren ådagalagt beredvillighet att stödja

bostadsproduktionen inom resp. samhällen. Men kommunernas ekonomiska

möjligheter i detta avseende vore begränsade, och kommunal

byggnadsplikt skulle sluka förhållandevis stora summor. Det gällde däremot

i nuvarande läge att stimulera kommunerna till frivilligt bostadsbyggande

och främjande i övrigt av byggnadsverksamheten. Och det

borde, med hittills vunnen erfarenhet, icke möta alltför stora svårigheter

att på detta sätt uppnå lika goda resultat som genom en tvångs
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta stats-, bevillning^ och första lagutskottets utlåtande nr 2.

Departe
mentschefens
förslag.

lagstiftning, blott det stöd från statens sida, som härför krävdes, gåves

något så när tillräckliga mått och icke förutsatte kommunernas medverkan

i högre grad än deras ekonomiska resurser medgåve.

Vid övervägande av frågan, huruvida en lagstiftning i syfte att pålägga

arbetsgivare viss byggnadsplikt mot sina arbetare nu borde komma

till stånd eller icke, framhåller departementschefen, att övervägandet

först måste avse, huruvida en eventuell byggnadsplikt skall hänföra sig

allenast till förhållandena under byggnadskriser såsom den nuvarande

eller jämväl sträcka sig till bostadsbyggande under normala förhållanden.

Mot en inskränkning av byggnadsplikten allenast till tider av större

bostadsbrist kunde invändas, att det knappast vore riktigt att just under

sådana tider, då i allmänhet högkonjunktur rådde samt räntor och byggnadskostnader

vore uppdrivna, ålägga arbetsgivarna en byggnadsverksamhet,

som nödvändiggjorde förlustbringande kapitalavskrivningar.

Men vägande invändningar kunde också anföras mot att lagstadga en

byggnadsplikt för arbetsgivare under såväl bostadskriser som mera normala

tider. En dylik lagstiftning skulle icke kunna riktas mot industrien

allena utan måste utsträckas att gälla alla områden, där lejd arbetskraft

toges i anspråk. Hantverk, affärsföretag o. s. v. borde också falla under

en sådan lagstiftning. Främst av allt vore det dock angeläget, att stat

och kommun beträffande sina talrika anställda icke undandroge sig skyldigheter,

som skulle åligga enskilda; och vad en dylik byggnadsplikt

skulle betyda för staten vore lätt att fatta.

För övrigt har departementschefen funnit de från Norge vunna erfarenheterna

giva vid handen, att de praktiska svårigheterna att tillämpa

lagbestämmelser om arbetsgivares byggnadsplikt ej finge underskattas.

Det vore rätt anmärkningsvärt, att de norska lagstadgandena synbarligen

fatt ringa, om ens någon, praktisk betydelse för bostadsfrågan. Detta

förhållande vore så mycket mera i ögonen fallande, som lagen varit i

kraft under en tid, då å ena sidan bostadsnöden inom alla industriorter

varit trängande och å andra sidan industrien haft att uppvisa högkonjunktur.

På grund av vad sålunda anförts har departementschefen ansett sig

böra avstå från att påkalla ett ingripande genom lagstiftning i någondera

av de båda antydda riktningarna.

Departementschefen sammanfattar sitt program i följande tre huvudpunkter

:

1) ett mera forcerat byggande av bostäder för statstjänare, avsett att

omfatta de närmaste fem aren,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2. 9

2) ett läne- och subventionssystem för kommuner, bostadsföreningar och

enskilda, som uppföra vissa slag av bostäder, väsentligen begränsat till den

närmaste femårsperioden, samt

3) vissa slag av utredningar in. m. för vinnande av sådana förbättrade

tekniska anordningar vid husbyggnader, som kunna nedbringa byggnadskostnadeima.

Departementschefen övergår därefter närmast till att utveckla förslaget

till bostadsbyggande för statens tjänstemän.

Ett allmänt åtagande från statens sida att sörja för bostäder åt sina

tjänstemän vore en synnerligen vittutseende fråga, som skulle medföra

högst betydande ekonomiska konsekvenser. För framläggande av ett

mera omfattande förslag i detta syfte krävdes därför en ingående utredning,

behandlande också de eventuella konsekvenser i avlöningshänseende

eller eljest, som därmed vore förbundna, ävensom en på denna utredning

grundad plan, omfattande hela den tidrymd, under vilken planens

realiserande kunde tänkas genomförd, utan att statens ekonomiska bärkraft

ansträngdes över hövan. I varje fall hade det icke varit möjligt

att åstadkomma en utredning och därpå grundad plan till bostadsbyggande

i stor omfattning för statstjänstemän å sådan tid, att dess genomförande

kunnat bliva av avsevärd betydelse för lindrande av den bostadsnöd,

som nu tryckte stora delar av landet.

Departementschefen har därför funnit nödigt, att, då staten icke

torde böra undandraga sig att direkt bidraga till bostadsnödens lindrande

genom att också för sin del igångsätta bostadsbyggande för sina tjänstemän

i större omfattning än hittills, detta huvudsakligen inskränkte sig

till bostäder för tjänstemän vid verk och institutioner, där sådant bostadsbyggande

hittills varit vanligt och där således statsmakterna varit ense

om lämpligheten av en sådan byggnadsverksamhet ävensom förut prövat,

vilka tjänstemannagrupper därvid främst borde ifrågakomma. Det ökade

bostadsbygge för statstjänare, som nu ifrågasauies, borde således begränsas

till de affärsdrivande verkens personal. Men med hänsyn till att tullverket

i berörda hänseende stode de affärsdrivande verken nära och att

speciella svårigheter för detta verks lägre personal att förskaffa sig bostäder

flerstädes uppstått, har departementschefen efter samråd med

chefen för finansdepartementet ansett, att tullverket jämväl borde bliva

delaktigt i de anslag, som kunde meddelas till ett av nuvarande förhållanden

å bostadsmarknaden påkallat ökat bostadsbygge för statstjänare.

Bihang till riksdagens -protokoll 1920. 8 samt. 5 avd. 2 höft. (Nr 2.)

Bostadsbyggande

för

statstjänare.

17G8 20 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta stats-, bemllnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2.

För att vinna kännedom om, huru stort behovet av bostadsbyggande

vore å orter, där ett sådant kunde hava avsevärdare inverkan på det

allmänna läget å bostadsmarknaden, har departementschefen från de

affarsdri vande verken under civildepartementet och från tullverket låtit

infordra uppgifter i detta avseende. En sammanfattning av sålunda inkomna

uppgifter har givit vid handen, att uppförande av tillhopa 26,872

eldstäder ifrågasatts, därav för statens järnvägar 14,486 eldstäder för en

beräknad kostnad av 79,911,000 kronor, för telegrafverket 2,292 eldstäder

för en approximativ kostnad av 18,018,000 kronor, för postverket

9,320 eldstäder för en kostnad av 55,920,000 kronor, för vattenfallsverken

396 eldstäder för en kostnad av 2,376,000 kronor samt för tullverket

378 eldstäder för en beräknad kostnad av 2,260,728 kronor.

Totalkostnaden skulle sålunda bliva 158,485,728 kronor.

Detta resultat har departementschefen funnit vara av beskaffenhet

att visa omöjligheten för statsverket ur statsfinansiell synpunkt att nu

på en gång inlåta sig på ett bostadsbyggande av den omfattning, som

verken ansett önskvärd. Ett sådant bostadsbyggande skulle också alltför

hårt anlita arbetsmarknaden och omöjliggöra den kommunala och

privata byggnadsverksamhet, som det under rådande förhållanden borde

vara staten angeläget att understödja. Men om blott en bråkdel av de

medel, som enligt de av verken framlagda planerna skulle erfordras, nu

kunde beredas, vore därmed helt visst åtskilligt vunnet till lindrande av

den allmänna bostadsbristen för tillfället. Med avseende å det belopp,

som ansetts böra beredas till bostadsbyggande för statstjänare, har det

för departementschefen gällt att finna en summa, vilken, samtidigt med

att den vore anpassad efter de statsfinansiella möjligheterna, kunde

verksamt bidraga till den allmänna bostadsnödens lindrande och bereda

det största möjliga antal statstjänare lämplig bostad i statens hus. Efter

dessa grunder har departementschefen kommit till den uppfattning, att

för ifrågavarande byggnadsverksamhet tillgång till ett sammanlagt belopp

av 30,000,000 kronor nu bör beredas. Med eu beräknad medelkostnad

per eldstad av 6,000 kronor, skulle härmed kunna åstadkommas

5,000 eldstäder.

För genomförande av detta byggnadsprogram vill departementschefen

anslå en period av 5 år, inberäknat år 1920. Med antagande

härav borde dock något högre anslag sammanlagt tillmätas under åren

1920 och 1921 än som skulle föranledas av att anslagsbeloppet 30,000,000

kronor fördelades lika på de fem åren. Departementschefen anser således,

att medel för ifrågavarande statliga bostadsbyggande böra beredas

med 7,500,000 kronor för år 1920 och 10,000,000 kronor för år 1921.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 11

På sätt statsrådet och chefen för finansdepartementet framhållit

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 7 januari 1920 under »inkomsterna»,

skulle finansieringen av förevarande direkt för bostadsnödens

lindrande avsedda statliga bostadsbyggande så ordnas, att

rusdrycksmedelsfondens tillgångar, vilka under innevarande år beräknas

uppgå till 30 miljoner kronor, placeras i dessa statsverkets blivande

fastigheter, givetvis under sådana former, som tillförsäkra fonden

ränteinkomst och möjliggöra fondmedlens lösgörande i händelse av behov

för de med fonden närmast avsedda ändamål. Såsom stöd för

den uppfattningen, att medel för ifrågavarande bostadsbygge icke

borde anvisas å de vanliga kapitalökningsstaterna av upplånade medel,

har departementschefen anfört, att det statliga bostadsbyggande, varom

här vore fråga, huvudsakligen vore en extra ordinär åtgärd, väsentligen

påkallad för lindrande av den för tillfället tryckande allmänna

bostadsnöden, men däremot icke erforderligt för verkens affärsdrift.

Det för denna drift oundgängliga behovet av bostadsbyggande för

affärsverkens personal beräknades att under den tid, det särskilda

statliga bostadsbyggandet ägde rum, pågå i samma omfattning, som

varit vanlig under de sista åren och således ändock sträcka sig avsevärt

utöver den tidigare normala bostadsproduktionen vid verken. Det

kunde ej heller anses väl överensstämma med de principer för affärsmässighet,

efter vilka statens affärsdrivande verksamhet borde bedrivas,

att nu ålägga affärsverken den mera forcerade bostadsproduktion, varom

här vore fråga. De affärsdrivande verken borde dock i alla händelser

åläggas viss andel av det nu ifrågasatta bostadsbyggandet genom att i

regel ikläda sig särskilda uppoffringar för tillhandahållande av mark för

bostädernas uppförande och genom att svara för deras framtida underhåll.

Kostnaden för administrationen och ledningen av ifrågavarande

byggnadsverksamhet borde också ankomma på verken.

Efter vilka grunder ränta skall erläggas till rusdrycksmedelsfonden

för de till bostadsbyggandet f ör statstjänare därifrån disponerade medlen

bör enligt departementschefens mening ankomma på Kungl. Maj:t att

bestämma. Vederbörande tjänsteinnehavare, till vilken bostäderna förhyrdes

eller upplätes, borde enligt de grunder, som från den 1 juli 1920

bleve gällande, betala byra för lägenheterna enligt i orten gängse pris;

men det vore sannolikt, att den byra, som sålunda utkrävdes, icke försloge

till ränta å rusdrycksmedelsfonden samt till nödigt underhåll av

fastigheterna i fråga. Skillnaden måste då fyllas och borde för värjo

fastighet erläggas av det verk, som övertagit byggnaderna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

En detaljerad plan, varest och av vilken beskaffenhet samt för vilka

av de ifrågasatta verkens personal — statens järnvägars, telegrafverkets,

postverkets, vattenfallsverkens och tullverkets — de olika bostäderna böra

uppföras, har, såsom förut angivits, nu icke kunnat föreläggas riksdagen.

En ingående ytterligare prövning av verkens så väsentligt reducerade

anslagsbehov måste därförut äga rum. Departementschefen har emellertid

redan nu ansett sig böra fastslå, att det föreslagna bostadsbyggandet för

statstjänare i regel torde böra begränsas till uppförande av lägenheter om

högst 2 rum och kök.

I fråga om det lämpligaste handhavandet av ifrågavarande byggnadsverksamhet

har det icke synts departementschefen påkallat, att vart

verk för sig betros med uppförande av de byggnader, som skulle ifrågakomma

för verkets del. Väl skulle efter samarbete mellan verksstyrelserna

en plan kunna uppgöras, å vilka orter och för vilka verk bostadsbyggande

under de olika åren bör äga rum och denna plan underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Men om verken sedan var för sig skulle ombänderbava

utförandet, ginge de fördelar med avseende å materialanskaffningar,

arbetsuppgörelser, organisation o. s. v. lätt förlorade, som

med en enhetlig ledning av hela byggnadsverksamheten borde kunna

uppnås. Byggnadsarbetet skulle därmed löpa fara att fördyras. Departementschefen

har därför funnit lämpligast, att alla byggnadsföretagen

betraktas som en enhet och att deras ledning i allmänhet anförtros åt

en och samma myndighet.

Med avseende å den sistnämnda frågan erinrar departementschefen

om, att arméns kasernbyggnadsnämnds verksamhet från och med innevarande

år kommer att avsevärt minskas för att inom kort tid därefter

upphöra. I en till departementschefen överlämnad promemoria hade

nämnden också, med erinran härom, uttalat den mening, att fördelar för

det bostadsbyggande, varom jiu vore fråga, skulle vara att hämta, om

kasernbyggnadsnämnden betroddes med ledningen av detsamma. Nämnden

hade eu härför kompetent organisation samt arbetsbefäl å de olika

byggnadsplatser, där nämnden bedrivit sin verksamhet. Många av dessa

personer hade flera år varit i nämndens tjänst. Allteftersom kasernbyggnaderna

färdigställdes, bleve nämnda personal ledig, och redan

under år 1920 kunde en del disponeras för andra ändamål. Nämnden,

som genom flerfaldiga uppgörelser med arbetarnas organisationer vunnit

betydande erfarenhet i handläggning av dessa ärenden, ägde separata

avtal med de flesta avdelningar av arbetarnas fackorganisationer å de

olika byggnadsplatserna. Stora uppsättningar av maskiner och materialier

till ett sammanlagt värde av cirka 650,000 kronor innehades också av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 13

nämnden; och borde dessa, hellre än att realiseras, komma till användning

vid statens nu planerade bostadsbyggen för statstjänare.

Att överlämna ifrågasatta bostadsbyggande åt kasernbyggnadsnämndens

ledning har emellertid icke synts departementschefen kunna ifrågakomma,

redan med hänsyn därtill att nämnden ännu ej avslutat sin

hittillsvarande verksamhet beträffande kasernbyggandet samt att den

torde få nya uppgifter sig ålagda genom vissa föreslagna sjukhusbyggnaders

uppförande. Såväl bostadsbyggandet för affärsverken som kasernbyggnadsnämndens

egen byggnadsverksamhet skulle lida av ett dylikt

sammankopplande, och bägge slagen av arbeten bleve för båda

sannolikt härmed försenade. Departementschefen har på grund härav

ansett lämpligast, att ett särskilt organ, statsverkens by g gränskommission,

skapas för ledningen av ifrågavarande bostadsbygge, men tillika att

denna organisation göres så enkel och billig som möjligt. I byggnadskommissionen

borde ingå en representant för vart och ett av de verk,

för vilkas räkning personal bostäder nu skulle uppföras. Ledamöterna

i kommissionen borde efter förslag från verken utses av Kungl. Maj:t,

som tillika skulle förordna ordförande i kommissionen. Ledamotskap i

kommissionen torde böra anses som ett tjänsteuppdrag, för vilket särskild

ersättning ej utginge.

De svårigheter, varmed bostadsbyggandet i städer och stadsliknande statslån till

o / oo ^ ^ främjande av

samhällen för närvarande har att kämpa, hänföra sig enligt departe- bostads
mentschefens

mening kanske främst till de under krigsåren alltmera produktionen.

framträdande omöjligheterna att uppbringa nödigt byggnadskapital. Redan

före kriget hade för övrigt den s. k. sekundära krediten befunnit sig i

•ett prekärt tillstånd och utgjorde en av de frågor, som hänskötos till

1912 års bostadskommission för utredning. Ehuru kommissionen den

8 december 1917 avgivit utlåtande i ärendet, har departementschefen

icke funnit frågan om sekundärkreditens ordnande befinna sig i skick

att redan nu kunna föreläggas Kungl. Maj:t och riksdagen. På grund

därav har det ansetts desto mera nödigt, att skyndsamma åtgärder från

det allmännas sida komma till stånd just för fyllande av det sekundära

kreditbehovet för den bostadsproduktion, som under de närmaste åren

måste eftersträvas. Departementschefens förslag går alltså ut på att

staten här skall träda mellan med sin kredit och ställa lånemedel i skälig

omfattning till bostadsproduktionens förfogande.

Vad beträffar storleken av den bostadsproduktion, som staten sålunda

skulle understödja, har departementschefen ansett sig böra stanna

vid cn siffra av 40,000 eldstäder att uppföras under loppet av 5 år. Med

s. 14 Kontrollera mot PDF

Statssubvcntion

till

bostadsproduktionen.

14 Sammansatta stats-, beviltnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

en genomsnittlig anläggningskostnad av 6,000 kronor per eldstad skulle

kostnaden för denna bostadsproduktion belöpa sig till 240,000,000 kronor.

På grund härav föreslås uppläggande av en statens bostadslånefond

å 100,000,000 kronor. Såsom kapitalökning för denna fond föreslås ett

reservationsanslag på tilläggsstat för år 1920 å 15,000,000 kronor samt

ett reservationsanslag på 1921 års stat å 25,000,000 kronor.

Följande villkor skulle enligt departementschefens förslag gälla för

erhållande av lån ur fonden: Lån skulle kunna utlämnas till bostadsbyggande

endast inom de städer och stadsliknande samhällen, där hyresstegringslagstiftningen

vore eller under ifrågavarande fem år bleve

gällande. Lånen skulle i regel utlämnas antingen till kommuner eller

mot kommunal garanti. Lånets storlek skulle kunna uppgå till halva

byggnadskostnad^!!, tomtens värde därvid oberäknat. Lånen skulle

vara ouppsägbara under 20 år från varje låns utlämnande men skulle

kunna utestå till 1958 års utgång. Fonden skulle förvaltas av statskontoret

och lån ur densamma beviljas av Kungl. Maj:t på förslag av

statens byggnadsbyrå. Endast bostäder om högst 4 rum och kök skulle

subventioneras. Såväl för egna hem som för flerfamiljshus borde lånerätt

medgivas. Åven åt den kooperativa byggnadsverksamheten skulle

tillräckligt utrymme beredas. Räntan skulle av Kungl. Maj:t för varje

år bestämmas till samma procentsats, som staten finge betala för nyupptagna

lån.

Departementschefen har emellertid ansett, att de sålunda föreslagna

lånevillkoren tarvade vissa modifikationer i fråga om understödjande av

byggnadsföretag, som bedreves av kooperativa sammanslutningar av statstjänstemän.

För lån, som utlämnats till dylika företag, borde staten

själv lämpligen inträda såsom garant i stället för kommunen. I syfte

att minska statens risk skulle dock krävas, att vederbörande delägare

själva insatte minst 15 % av den beräknade byggnadskostnaden, tomtens

värde inberäknat. Staten skulle kräva inteckningssäkerhet för lånen,,

och skulle denna säkerhet följaktligen ligga mellan 50 och 85 % av

fastighetsvärdet. Den eljest uppdragna gränsen för subventionsberättigade

lägenheter skulle något vidgas, så att även lägenheter om 5 rum

och kök (undantagsvis t. o. in. 6 rum och kök) skulle kunna komma

i åtnjutande av subvention. Högst en tiondedel av hela lånefonden

skulle av Kungl. Maj:t f$ disponeras enligt dessa grunder.

Departementschefen framhåller därefter, att en dylik låneverksamhet

ensam ej vore tillräcklig för att åstadkomma den behövliga bostadsproduktionen.

De ekonomiska förhållanden, under vilka denna verksamhet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutslcottets utlåtande Nr 2. 15

nu måste äga rum, utgjordes å ena sidan av tre gånger så höga byggnadskostnader

som 1914 och å andra sidan av en allmän hyresnivå,

som blott torde ligga 30 % över 1914 års standard. Nybyggnadsverksamheten

förutsatte därför ofrånkomligen, nu liksom under krigsåren,

ett särskilt understöd av allmänna medel, en krishjälp eller subvention. Vad

angår formen för denna subvention har departementschefen haft att

välja huvudsakligen mellan det under åren 1917—1919 praktiserade

systemet med ett visst penningbelopps utbetalande för en gång (svenska

■systemet) och ett av svenska stadsförbundets bostadsråd förordat räntefrihetssystem.

I valet häremellan har departementschefen stannat vid

det sistnämnda. Det föreslås sålunda, att staten skall under de första

tio åren alldeles avstå från ränta å de ur bostadslånefonden utlämnade

lånen. Staten skulle genom denna subventionsform förorsakas kostnader,

som vore likvärdiga med en kontant engångssubvention av högst 42,000,000

kronor.

Emellertid har departementschefen hyst tvekan, huruvida räntefrihetssystemet

vore det lämpligaste för alla byggnadsföretagare. Särskilt

för de verkliga kooperativa sammanslutningarna på området torde med

fog kunna göras gällande, att det svenska systemet hade sina fördelar.

Eu kooperativ byggnadsförening ville alltid kunna räkna med fixa hyror,

grundade på produktionskostnaderna för bostadshuset, och vore därför

ofta bäst betjänt med att på en gång erhålla ett subventionsbelopp, som

medgåve motsvarande nedskrivning av byggnadskostnaderna. Därtill

komme att, om räntefrihetssystemet bleve den enda subventionsformen,

alla de byggnadsföretagare skulle bliva uteslutna, som icke behövde

anlita bostadslånefonden. På grund härav anser departementschefen, att

Kungl. Maj:t bör bemyndigas att efter prövning i varje särskilt fall

utbyta räntefrihetsförmånen mot en kontant subvention å högst 20 % av

byggnadskostnaden. Subventionen efter det svenska systemet skulle betraktas

såsom ett försök och staten från början ej binda sig för denna

form under flera år, än för vilka anslag kunde begäras av 1920 års

riksdag, d. v. s. för åren 1920 och 1921.

Såsom ett led i det föreslagna programmet för bostadsproduktionens

upphjälpande har departementschefen slutligen hemställt dels om

ett anslag på tilläggsstat för år 1920 å 25,000 kronor till anordnande

av pristävlingar om standardmateriel, dels om ett anslag å tilläggsstat

för år 1920 å 75,000 kronor till resestipendendier åt arkitekter och

byggmästare för byggnadstekniska studier i utlandet.

Tekniska förbättringar

i

bostadsproduktionen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

16 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

Att bostadsfrågan i våra städer och stadsliknande samhällen befinner

sig i ett svårare läge än någonsin, finner utskottet vara ostridigt. De

förebragta utredningarna hava tydligt givit vid handen, att den privata

byggnadsverksamheten under nu rådande ekonomiska förutsättningar

måste praktiskt taget anses vara ur spelet, därest bistånd i en eller

annan form ej lämnas från det allmännas sida. Men erfarenheten har

också lärt, att ej ens de betydande ekonomiska uppoffringar, som stat

och kommun under de senast gångna tre åren iklätt sig för bostadsproduktionens

upphjälpande, på långt när varit tillräckliga för att i

önskvärd mån råda bot på bostadsnöden. Det torde väl vara sant, att

läget utan dessa offentliga åtgärder skulle hava varit än mera tröstlöst

än vad det faktiskt är, men ett faktum lärer dock vara, att de produktionshämmande

faktorerna i längden varit samhällets stimulerande ansträngningar

övermäktiga. Det är mot bakgrunden av dessa de gångna

årens erfarenheter, som det av Kungl. Maj:t framlagda vidlyftiga ock

kostbara programmet bör betraktas. Den uppfattningen torde numera

vara tämligen allmänt gällande, att en verklig kraftansträngning måste

från statens sida göras för bostadsbristens lättande. Och med godtagande

av den utgångspunkten kunna enligt utskottets förmenande några väsentliga

avprutningar å Kungl. Maj:ts äskanden svårligen göras.

Utskottet har emellertid ingalunda förbisett de betydande vanskligheter,

som otvivelaktigt måste bliva förenade med det planerade byggnadsprogrammets

genomförande. Utskottet delar i detta hänseende till fullo

de farhågor, som departementschefen uttalat beträffande ett forcerat

bostadsbygges inverkan på såväl materialpriser som arbetslöner. Men å

andra sidan finner utskottet det icke vara riktigt att låta enbart dessa

omständigheter avskräcka från att nu lämna byggnadsverksamheten ett

verkligt "handtag. Departementschefen har angivit åtskilliga medel för

neutraliserande av de antydda farorna, och utskottet vill för egen del

därtill foga ännu ett, avseende att i största möjliga mån göra bostadsproduktionen

oberoende av den rådande bristen på arbetskraft inom

byggnadsfacket. Utskottet utgår därvid från den tanken, att landet i

själva verket förfogar över ett ej ringa mått av arbetskraft, som utan

att vara organiserad inom byggnadsfacket likväl under vissa förutsättningar

skulle med fördel kunna utnyttjas för bostadsbyggande. Sedan

dep dagliga arbetstiden numera väsentligen avkortats, finnas stora skaror

av dugliga arbetare, som ingenting hellre begära än att få med egna

armar på fritiden uppföra ett eget hem. Detta slag av bostadsbyggande

har på sista tiden blivit i hög grad underlättat, sedan snickerifabriker

i olika delar av landet börjat tillhandahålla fullständiga bostadshus i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutslcottets utlåtande Nr 2. 17

avpassade delar, vilka utan svårighet och på kort tid kunna hopfogas

av egnahemsbyggaren med hjälp av några kamrater. Enligt utskottets

förmenande kräva de på arbetsmarknaden rådande förhållandena, att

staten mer än någonsin ägnar intresse och uppmuntran åt egnahem sbyggandet.

Utan ett tillvaratagande av den arbetskraft, som därigenom

kan mobiliseras, torde det vara tvivelaktigt, om det ifrågasatta byggnadsprogrammet

kan realiseras ens närmelsevis i föreslagen omfattning.

Skulle emellertid byggnadskostnaderna ytterligare oskäligt uppdrivas

samt de åtgärder, som däremot kunna komma att av Kungl. Maj:t vidtagas,

visa sig otillräckliga, lärer ingen annan utväg stå öppen än att

Kungl. Maj:t bestämmer sig för att tills vidare reducera eller alldeles

inhibera statens eget bostadsbygge samt understöden till den övriga

byggnadsverksamhet, som här avses.

Utskottet övergår nu till att närmare behandla propositionens trenne

huvudpunkter var för sig.

Ehuru utskottet anser, att ett statligt bostadsbyggande för statstjänstemän

i större omfattning rätteligen borde förutsätta en grundligare

utredning än den som nu kunnat åstadkommas, vill utskottet obetingat

ansluta sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen, att

staten ej längre kan undandraga sig ett direkt bidrag till bostadsnödens

lindrande genom en utvidgning av sin egen byggnadsverksamhet för

bostadsändamål. Beträffande frågan om de personalgrupper, för vilka

särskilt bostadsbygge nu bör igångsättas, anser utskottet, att sådant

bygge i detta sammanhang bör begränsas till statens järnvägars, postverkets,

telegrafverkets och vattenfallsverkens personal, men att tullverkets

bostadsbehov, som efter den av departementschefen verkställda

nedprutningen belöper sig till endast 75 eldstäder, bör täckas genom

skattemedel i vanlig ordning.

Vad beträffar frågan, huru den planerade byggnadsverksamheten

lämpligast bör anordnas, måste utskottet ställa sig avvisande mot tanken

på att för ändamålet tillskapa en särskild kommission. Under de senast

gångna åren har ett mycket betydande bostadsbyggande ägt rum för de

affärsdrivande verkens räkning. År 1919 anslogs exempelvis ej mindre än

9 Vs miljoner kronor för ändamålet. Denna byggnadsverksamhet har

hittills handhafts av vederbörande verk själva. Då nu Kungl. Maj:ts

förslag endast innebär högst eu fördubbling av denna byggnadsverksamhet

under de närmaste åren, har utskottet ej kunnat finna, att detta skulle

motivera inrättandet av ett särskilt organ för verksamhetens handBihang

till riksdagens protokoll 1920. 6 samt. 5 avd. 2 höft. (Nr 2.) i7C8 20 3

Bostadsbyggande

för

statstjänare.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

havande. Utskottet anser att de affärsdrivande verken torde vara bäst

skickade att jämväl framdeles själva handhava uppgiften ifråga, vart och

ett för sitt eget vidkommande. Åven om verksamhetens omfattning

kommer att utvidgas, äro verken väl förtrogna med uppgiften och äga

i regel särskilda organ för densamma. Utskottet förväntar, att verken

härvid sörja för att byggnadsverksamheten planlägges och handhaves

med största möjliga omtanke och sparsamhet. Självfallet är även, att

byggnadsverksamheten ej får bedrivas av ett verk alldeles oberoende

av de övriga, utan att i regel ett intimt samarbete mellan verken härutinnan

bör äga rum. Ej heller för ett sådant samarbete lära emellertid

verken vara främmande. För den händelse de verk, som sakna särskilda

organ för bostadsbyggandet, skulle finna det ändamålsenligt att anlita

statens kasernbyggnadsnämnd för utförande av ifrågavarande arbeten,

synes däremot intet vara att erinra, liksom ej heller mot att övriga verk

anlita nämnden i den mån verken själva icke anse sig kunna med fördel

handhava byggnadsverksamheten.

Vad beträffar sättet för bestridande av de med det föreslagna bostadsbyggandet

förenade kostnader, har departementschefen, på sätt som

ovan anförts, utvecklat skälen varför medel härtill ej ansetts böra anvisas

å de vanliga kapitalökningsstaterna utan i stället rusdryclcsmedelsfonden

för ändamålet tillgripas. Huvudskälet synes hava varit betänkligheter

mot att påtvinga de affärsdrivande verken en icke affärsmässig verksamhet.

Så som departementschefen kompletterat sitt förslag om rusdrycksmedelsfondens

anlitande, kunna emellertid mot förslaget riktas

alldeles samma anmärkningar, som enligt departementschefens mening

skulle drabba ett förslag att anvisa medel å resp. verks kapitalökningsstater.

Departementschefen förutsätter nämligen, att verken själva skola

dels ikläda sig uppoffringar för tillhandahållande och underhåll av tomt

för bostädernas uppförande, dels åtaga sig kostnaden för administration

och ledning av byggnadsverksamheten, dels slutligen utfylla skillnaden

mellan å ena sidan skälig ränta å rusdryclcsmedelsfonden och å andra

sidan bostadshusens nettoavkastning. Då verken sålunda i varje fall

skulle påläggas just de utgifter, som möjligen kunde göra byggnadsverksamheten

till en mindre god affär, synas de av departementschefen

anförda skälen hava förlorat betydelse och inga berättigade invändningar

kunna resas mot den hittills praktiserade anordningen att för

ändamålet anvisa medel å de olika verkens kapitalökningsstater.

Utskottets förslag i förevarande hänseende kräver i viss mån ett

frångående av gällande praxis beträffande anvisandet av utgifter för kapitalökning

för de affärsdrivande verken. Det rätta förfaringssättet vore

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutsJcottets utlåtande Nr 2. 19

givetvis, att Kungl. Maj:t till nästa års riksdag framlade proposition i

vanlig ordning om de belopp, som för extraordinärt bostadsbyggande

borde anvisas på de olika verkens kapitalökningsstater. Då emellertid

statens här ifrågasatta direkta bostadsbygge därigenom skulle fördröjas

ett helt år, finner utskottet lämpligast, att Kungl. Maj:t bemyndigas att

utan riksdagens hörande verkställa fördelning mellan verken av det för

år 1920 avsedda beloppet. Kungl. Maj:ts proposition till 1921 års

riksdag om anvisande av kapitalökningsanslag för de affärsdrivande

verken för 1921 års bostadsbyggande torde i sådant fall böra åtföljas

av en redogörelse för dispositionen av det anslag, som nu avses att för

innevarande år ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. Yad beträffar anslag

för ändamålet å 1921 års riksstat, torde detta visserligen nu böra anvisas

såsom ett för samtliga ifrågavarande verk gemensamt anslag, men

bör 1921 års riksdag, i den mån medlen icke redan för ifrågavarande

ändamål disponerats, sättas i tillfälle att närmare besluta om fördelningen

de särskilda verken emellan.

Mot den av departementschefen planerade omfattningen av ifrågavarande

bostadsbyggande, mot storleken av de för de olika åren föreslagna

anslagsbeloppen eller mot de övriga principerna för programmets

genomförande har utskottet ingen erinran att framställa.

I likhet med departementschefen anser utskottet statens första uppgift,

då åtgärder planeras för bostadsproduktionens uppryckande, vara

att på ett effektivt sätt sörja för tillgodoseende av den sekundärkredit,

som behöver anlitas för den ifrågasatta byggnadsverksamheten. Med

de svårigheter att på öppna lånemarknaden upptaga lån mot sekundär inteckning,

som för närvarande råda, finner utskottet uppenbart, att frågan,

för att nu finna en provisorisk lösning utan föregående utredningar och

överväganden, måste förutsätta ett direkt öppnande av statens egen

kredit för ändamålet i fråga. Utskottet biträder alltså förslaget om uppläggande

av en statens bostadslån^fond. Vad storleken av bostadslånefonden

beträffar, synes densamma kunna begränsas till 30,000,000 kronor,

varav 15,000,000 kronor torde böra anvisas för vartdera av åren 1920

och 1921. Dessa medel kunna enligt utskottets mening lämpligast anskaffas

genom anlitande av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Beträffande villkoren för erhållande av lån ur statens bostadslånefond

har utskottet i vissa delar kunnat följa departementschefens förslag,

i andra åter ansett sig höra framlägga ändringsförslag. Till en början

har utskottet funnit den av departementschefen föreslagna gränsen mellan

låneberättigade och icke låneberättigade samhällen alltför snävt upp
-

Statslån

till främjande

av bostadsproduktionen■
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

dragen. Särskilt må erinras därom, att i många samhällen blotta tillvaron

av hyresstegringslagen varit tillräcklig att hålla bostadshyrorna

nere i en skälig nivå, utan att lagen behövt göras där tillämplig, och

detta oaktat bostadsbristen där varit större än i samhällen, där lagen

varit automatiskt tillämplig. Att nu avskära de förstnämnda samhällena

från möjligheten att erhålla lån ur bostadslånefonden torde icke vara förenligt

med billighet. Utskottet har på grund därav och i överensstämmelse

med det yrkande, som framställts i herr Ljungbergs, i anledningav

propositionen nr 416 väckta motion nr 442 i andra kammaren, funnit

sig böra påyrka, att lån ur nämnda fond må utgå till bostadsbyggande

företrädesvis i städer, köpingar och andra samhällen, där byggnadsstadgan

för rikets städer är gällande, men därjämte efter Kungl. Maj:ts

särskilda prövning även i andra kommuner, där en konstaterad större

bostadsbrist och andra omständigheter därtill kunna giva fog. Utredning

om dessa förhållanden skulle ankomma på statens byggnadsbyrå

att verkställa.

Vad beträffar frågan, huruvida lånefonden bör stå öppen för bostadshus

av alla typer, är utskottet av samma mening som departementschefen

och anser sålunda, att lån böra kunna utlämnas såväl för privata

och kommunala hyreshus samt kooperativa byggnadsföretag som för s. k.

egna hem. Sådana anordningar torde dock böra lämnas företräde, som

avse att underlätta möjligheten för bebyggaren att vinna äganderätt

till bostaden. Den av departementschefen föreslagna gränsen av fyra

rum och kök för låneberättigade lägenheter har utskottet funnit lämpligt

att utbyta mot en gräns för lånebeloppet per lägenhet. Genom

denna anordning anser sig utskottet hava funnit ett medel att uppmuntra

till anlitande av billigast möjliga byggnadsmetoder. Utskottet föreslår

sålunda, att lån ur bostadsfonden ej må uppgå till högre belopp än

15,000 kronor per lägenhet.

Med nyss angivna begränsning bör lån, på sätt departementschefen

föreslagit, kunna utlämnas till belopp, motsvarande högst 50 % av de

beräknade och av byggnadsbyrån granskade byggnadskostnaderna.

Häruti inberäknas icke värdet av tomten, vilken den byggande förutsättes

få anskaffa på egen bekostnad, där den ej kan tillhandahållas av kommun

eller arbetsgivare. Lånen skulle, såvida låntagaren själv ej utgöres av

kommun, förmedlas av kommunerna samt endast utlämnas mot vederbörande

kommuns garanti för kapital och ränta. Utskottet förväntar för

övrigt, att kommunerna skola på allt sätt i vad på dem ankommer befrämja

bostadsbygget.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 21

Med avseende å den räntesats, som skulle gälla för lån från bostadslånefonden,

anser utskottet att något förmånligare villkor böra

kunna beredas låntagarne än de som departementschefen föreslagit. Den

fördel, som ligger i möjligheten för en byggherre att redan från början

kunna beräkna alla med ett bygge förenade kostnader, får icke underskattas.

Därest låneräntan göres beroende av statens egen inlåningsränta,

inryckes emellertid ett osäkerhetselement i beräkningarna, som icke

kan vara ägnat att verka stimulerande. År däremot räntan från början

absolut bestämd, kan därigenom säkerligen mången känna sig lockad

att bygga, som eljest skulle avskräckas av lånevillkorens obestämdhet.

Givet är emellertid, att den fasta räntesatsen, för att lånet skall verka

lockande, ej får sättas så hög, att det bleve uppenbart förmånligare att

i stället få erlägga samma ränta som staten själv. På grund härav vill

utskottet föreslå, att lån ur statens bostadslånefond skola förräntas efter

en räntesats av 5 1

Då emellertid det första året av lånetiden i regel åtgår till husets

uppförande och byggherren följaktligen under detsamma vanligen saknar

hyresinkomst eller nytta för egen del av fastigheten, har utskottet dessutom

ansett det vara skäligt, att räntefrihet å lånet får åtnjutas under

en tid av ett år, räknat från lånets utlämnande. En sådan bestämmelse

torde ock vara ägnad att utöva en stimulerande verkan på lusten att

bygga.

Jämväl med avseende å villkoren för lånets återbetalning har utskottet

ansett fördelaktigt, att låntagaren redan från början får en bestämd

plan sig förelagd. Avvikande i denna punkt från departementschefen,

vilken begränsat sig till att fastslå en amorteringsfri period av

20 år, vill utskottet förorda enahanda amorteringsplan, som gäller för

statens nuvarande egnahemslån för bostadslägenheter, dock med den

skillnad, att lånets uppdelning i en stående och eu amortisabel del ej

torde behöva ifrågakomma.

Med sammanfattning av de nu föreslagna rånte- och amorteringsvillkoren

skulle låntagarens prestanda bliva följande:

lista kalenderåret: varken ränta eller amortering;

2:dra kalenderåret: första delen (tills ett år förflutit av lånetiden) varken

ränta eller amortering; senare delen 5 % ränta;

3:dje, 4:de, 5:te och öde kalenderåret: 5 % ränta:

7:de och följande åren: en annuitet av 7 varav 5 % å den oguldna

skulden anses vara ränta; lånet blir amorterat omkring 31 år efter

utlämnandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Statssubvention

till

bostadsroduktionen.

22 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

De av departementschefen föreslagna särskilda bestämmelserna angående

lån till statstjänstemäns kooperativa byggnadsföretag har utskottet

ej funnit tillräckligt bärande. I händelse dylika byggnadsföretag önska

komma i åtnjutande av lån, böra de vara underkastade samma bestämmelser,

som gälla för andra dylika företag. Utskottet förslår alltså enahanda

villkor för alla kategorier av låntagare.

Med avseende å övergångsförhållandena torde böra stadgas, att lån

ej utlämnas till annat bostadsbyggande än sådant, som påbörjats efter den

1 januari 1920. Att uppställa bestämda villkor beträffande den tid, inom

vilken subventionerade byggnader skola vara fullbordade, torde däremot

med nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden vara praktiskt ogenomförbart.

Emellertid torde åtgärder böra vidtagas från byggnadsbyråns

sida för största möjliga påskyndande av byggnadsverksamheten.

Mot departementschefens förslag rörande lånefondens förvaltning

samt låneärendenas beredning och avgörande har utskottet intet att erinra.

Ehuru en statlig förmedling av sekundärkredit enligt de angivna fördelaktiga

villkoren redan i och för sig måste anses innebära en betydande

uppmuntran åt bostadsproduktionen, vågar utskottet dock ej förvänta,

att den enbart skulle vara i stånd att framkalla ett bostadsbyggande

i ens närmelsevis den omfattning, som nu är oundgängligen nödvändig.

Då utskottet sålunda tagit under övervägande, vilka ytterligare

ekonomiska fördelar som lämpligen böra erbjudas de byggande, har utskottet

liksom departementschefen huvudsakligen haft att välja mellan

räntefrihetssystemet och det hittills praktiserade systemet med engångssubvention.

Medan departementschefen stannat för det förra alternativet

och endast velat tillämpa det senare i vissa speciella fall, har utskottet

å sin sida ej funnit tillräckliga skäl att nu frångå det hittills prövade

systemet.

Enligt utskottets uppfattning bör vid valet mellan tvenne olika subventionsformer

(förutsatt att de äro lika kostsamma) det avgörande vara,

vilkendera som kan beräknas utöva den största lockelsen på den enskilda

företagsamheten, men icke vilkendera formen som i längden bereder den

byggande de största fördelarna. Med de i flera avseenden ovissa förhållandena

möter det svårigheter att någorlunda exakt beräkna, vad det

ena eller andra subventionssystemet skulle komma att kosta staten. Men

å andra sidan kan man ofta, utan dylika siffermässiga belägg, vara övertygad

om att det eller det systemet innebär större lockelser än ett annat.

Utskottet vill icke förneka, att matematiska beräkningar möjligen kunna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, levillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 23

giva vid handen, att räntefrihetssystemet i verkligheten medför lika stora

eller rent av större fördelar än engångssubventionssystemet, men utskottet

hyser dock den bestämda uppfattningen, att det senare ur lockelsesynpunkt

är att föredraga. Ett kontant belopp i dag är för visso någonting

vida mer påtagligt än vissa mer eller mindre bestämda ekonomiska

fördelar, liggande ett eller flera år framåt i tiden. En fördel måste ock

anses ligga däri att låntagaren redan från början måste inrätta sig efter

de ekonomiska förpliktelser, som han i och genom lånet iklätt sig. Och

för kommunen måste den föreskrivna lånegarantien komma att innebära

en mindre ekonomisk risk, om låntagaren jämförelsevis tidigt måst börja

förränta och amortera lånet, än om all rånte- och kapitalavbetalning

uppskjutes under en så lång tid som tio år.

Med hänsyn till den ej oväsentliga vinst, som beredes en låntagare

ur statens bostadslänefond enbart på grund av de förmånliga lånevillkoren,

har utskottet funnit vägande skäl föreligga för att nedsätta subventionsbeloppet

från de 20 %, som enligt departementschefens förslag

skulle utgå i de fall, där systemet över huvud taget bleve tillämpligt, till

högst 15 % av byggnadskostnad en, tomtens värde oberäknat. Om till ett

och samma byggnadsföretag såväl lån som subvention beviljas, förutsättes

helt naturligt, att ett mot subventionen svarande belopp avdrages

från det belopp, vilket eljest skulle hava utlämnats i form av lån,

så att i intet fall det sammanlagda beloppet av lånet och subventionen

må överstiga 50 % av byggnadskostnaderna. Subvention torde böra

kunna tilldelas varje byggnadsföretag, som är berättigat till lån ur

bostadslånefonden, dock att subvention i intet fall må utgå till företag

inom andra samhällen än dem, som skulle bidraga till den av utskottet

i särskilt utlåtande föreslagna så kallade byggnadsskatten.

På de skäl, som i utskottets betänkande över propositionen nr 315

närmare angivas, anser utskottet, att kostnaden för de av utskottet förordade

subventioner till bostadsbyggandet lämpligen böra täckas genom

en särskild byggnadsskatt, utgående med 0,2 procent av taxeringsvärdet

för vissa närmare angivna byggnader. Vid sådant förhållande har utskottet

ej funnit skäl förorda bifall till herrar Hages och Johanssons i

Sollefteå motion att det i punkt 3:o) av förevarande proposition omförmälda

belopp skall utgå av tillfälliga lånemedel.

Herr Hage har i motionen nr 432 hemställt, att kommun även må

kunna erhålla subvention för sådan bostadsproduktion, som består i in
-

Täckande av

kostnaderna

för subventionen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

redande av bostäder i icke nybyggda bus. Motionären har i sådant avseende

hänvisat dels på utvägen att inreda vindsbostäder och dels på

möjligheten att uppdela eller ändra redan befintliga lägenheter. Vad

den förra utvägen beträffar, har från sakkunniga myndigheter mot densamma

rests så allvarliga betänkligheter, att utskottet ej anser sig kunna

förorda densamma. Vad åter det senare alternativet angår, torde dess

användande i allmänhet vara förenat med så stora kostnader, att de ej

kunna anses stå i rimlig proportion till den avsedda ökningen i bostadsbeståndet.

Utskottet anser således, att subvention ej bör utgå till de av

herr Hage ifrågasatta ändamål.

Tekniska för- Med avseende å Kungl. Maj:ts äskande av anslag dels till anordab

ostads- 1 ilande av pristävlingar om standardmateriel och därav föranledda åtgärder,

produktionen, dels till resestipendier åt arkitekter, byggmästare och arbetare i byggnadsfacket

m. fl. för studier i utlandet av bostadsfrågan, har utskottet funnit

den förebragta utredningen övertygande. Utan att vilja ifrågasätta ändring

i de begärda beloppens storlek anser sig utskottet likväl höra hemställa,

att anslagen måtte utgå av skattemedel i stället för, såsom »föreslagits,

av tillfälliga lånemedel, som sedermera skulle täckas genom hyresvärdestegringsskattemedel.

I överensstämmelse härmed torde det i förslaget till

tilläggsstat för år 1920 under rubriken »Tillfällig upplåning» upptagna

belopp ej böra höjas med mer än 4,000,000 kronor.

Utskottet får alltså hemställa,

A) att riksdagen måtte besluta

l:o) att till uppförande av bostadshus för tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och vattenfallsverk under titel »utgifter för kapitalökning,

statens affärsverksamhet», anvisa

a) å riksstaten för år 1921 ett reservationsanslag

av 10,000,000 kronor, att utgå av lånemedel,

b) å tilläggsstaten för år 1920 ett reservationsanslag

av 7,500,000 kronor, att likaledes utgå av

lånemedel;

2:o) att en särskild fond, benämnd statens bostadslånefond,

skall inrättas, från vilken fond, som skall

förvaltas av statskontoret, lån efter de huvudsakliga

grunder, som äro angivna i utskottets motivering,

må av Kungl. Maj:t beviljas kommuner med flera till

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 25

visst bostadsbyggande, samt att för bildande av denna

fond må såsom lån från statsverkets fond av rusdrycksmedel

disponeras för år 1920 ett belopp av 15,000,000

kronor samt för år 1921 likaledes ett belopp av

15,000,000 kronor med skyldighet för bostadslånefonden

att för de medel, som sålunda må varda från rusdrycksmedelsfonden

utlämnade, gottgöra sistnämnda

fond ränta efter 5 %;

3:o) att till understöd, i huvudsaklig överensstämmelse

med i utskottets motivering angivna grunder,

åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader

anvisa och till Kungl. Maj:ts förfogande

ställa dels för år 1921 å extra stat under femte

huvudtiteln ett reservationsanslag av 6,500,000 kronor,

att direkt utgå av byggnadsskattemedel, dels ock å tillläggsstat

för år 1920 under sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag

av 4,000,000 kronor, att utgå av tillfälliga

lånemedel;

4:o) att för anordnande av pristävlingar om standardmateriel

och därav föranledda åtgärder i enlighet

med av Kungl. Maj:t närmare meddelade bestämmelser

å tilläggsstat för år 1920 under sjätte huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag, högst, av 25,000 kronor;

5:o) att till resestipendier åt arkitekter, byggmästare

och arbetare i byggnadsfacket, ävensom åt

personer med medicinsk-hygienisk utbildning, för studier

i utlandet av bostadsfrågan å tilläggsstat för år 1920

under sjätte huvudtiteln anvisa och ställa till Kungl.

Maj:ts förfogande ett reservationsanslag av 75,000

kronor;

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån

de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet

bär ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Beträffande dels den höjning av inkomsttiteln »fast upplåning)) å

riksstaten för år 1921 samt tilläggsstaten för år 1920, som föranledes

av bifall till utskottets under A l:o) gjorda hemställan, dels ock den

höjning av inkomsttiteln »tillfällig upplåning» å tilläggsstaten för år 1920,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 samt. 5 avd. 2 höft. (Nr 2.) nos 20 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

vilken föranledes av bifall till utskottets hemställan under A 3:o), torde

statsutskottet komma att framdeles avgiva förslag.

Stockholm den 3 juni 1920.

På det sammansatta utskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservationer:

vid punkt A l:o):

av herr Felix Hamring som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition

i denna punkt.

av herrar Pettersson i Södertälje, Felix Hamrin och H. V. Leo, vilka

ansett, att utskottets motivering bort erhålla följande lydelse:

»Att bostadsfrågan — — -— svårligen göras.

Utskottet har — — — här avses.

Utskottet — — — för sig.

Ehuru utskottet — — -— vanlig ordning.

Vad beträffar frågan, huru statens planerade byggnadsverksamhet

lämpligast bör anordnas, anser utskottet, i likhet med departementschefen,

att en särskild byggnadskommission bör skapas för ledningen av densamma.

Denna organisation bör givetvis göras så enkel och billig som

möjligt. De anordningar, departementschefen i sådant avseende angivit

— bl. a. insättande i kommissionen av en representant för vart och ett

av de verk, för vilkas räkning bostäder skulle uppföras samt åläggande

för kommissionen att årligen till Kungl. Maj:t ingiva plan för bostadsbyggandets

bedrivande ävensom att efter av Kungl. Maj:t framställda

grunder samråda såväl med statens byggnadsbyrå som med kasernbyggnadsnämnden

— synas väl ägnade att befordra nämnda syfte samt

att bereda möjlighet till ett fast organiserat samarbete mellan respektive

verk på ifrågavarande område.

Vad beträffar — — — kapitalökningsstater.

Utskottets förslag — — — verken emellan.

Mot den — — ;— framställa.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 27

vid punkt A 2:o):

av herr Pettersson i Södertälje, som ansett att utskottets motivering

bort erhålla följande lydelse:

»I likhet — — — statens bostadslånefond.

Vad storleken — -— — av rusdrycksmedel.

Beträffande villkoren — — •— att verkställa.

Vad beträffar — — — per lägenhet.

Med nyss — — — bostadsbygget.

Med avseende — — — av 5 1

Då emellertid — — — att bygga.

Jämväl nied — — — behöva ifrågakomma.

Med sammanfattning — — — efter utlämnandet.

Mot de av departementschefen föreslagna särskilda bestämmelserna

angående lån till statstjänstemäns kooperativa byggnadsföretag har utskottet

ej funnit annat att erinra än att, då utskottet beträffande lån till bostadsbygge

i allmänhet föreslagit att utbyta den av Kungl. Maj:t ifrågasatta

gränsen av fyra rum och kök mot eu bestämmelse att lån ur bostadslånefonden

ej må uppgå till högre belopp än 15,000 kronor per lägenhet,

utskottet anser, att lån till statstjänstemäns kooperativa byggnadsföretag

ej bör lämnas till högre belopp än 20,000 kronor per lägenhet.

Med avseende å etc. (lika med utskottets utlåtande till slutet).»

av herr Edivard Larsson, som anfört:

»Utskottet har i sitt yttrande inledningsvis (sid. 16—17) kraftigt

betonat önskvärdheten och nödvändigheten av att staten nu mer än

någonsin ägnar intresse och uppmuntran åt egnahemsbyggandet. Vid den

närmare formuleringen av villkoren för åtnjutande av lån ur bostadslånefonden

(sid. 20) har utskottet förklarat sig anse, att lån böra kunna

utlämnas såväl för privata och kommunala hyreshus samt kooperativa

byggnadsföretag som för s. k. egna hem, dock att sådana anordningar

torde böra lämnas företräde, som avsåge att underlätta möjligheten för

bebyggaren att vinna äganderätt till bostaden. Jag anser, att utskottet

i anslutning till det förstnämnda uttalandet bort i sistnämnda sammanhang

vida starkare skjuta egnahemsbyggandet i förgrunden. Enligt min

uppfattning kan vid nuvarande läge på arbetsmarknaden ett bostadsbyggande

i önskvärd omfattning icke komma till stånd, därest icke de

stimulerande åtgärder, som nu ifrågasättas, direkt inrikta sig på egnahemsbyggandet.

Därtill förefinnas så mycket större skäl, som det måste

betraktas såsom ett samhällsintresse av allra största vikt, att breda lager

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatta stats-, ievillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

av befolkningen beredas möjlighet att med full äganderätt förvärva ett

eget hem. Av mindre betydelse är därvid, om bostaden uppföres såsom

en fristående byggnad eller, på sätt numera blivit vanligt i de större

städerna, i sammanbyggda längor eller s. k. radhus med en mindre

trädgårdstäppa. Jag har sålunda yrkat, att vid utlämnande av lån ur

statens bostadslånefond ett bestämt företräde bör lämnas dem, som hava

för avsikt att uppföra ett eget hem i den ena eller andra formen.

Byggande av s. k. hyreskaserner bör på intet sätt uppmuntras, för så

vitt icke av en eller annan orsak egnahemsbyggande inom en ort ej

kan ifrågakomma.

I anslutning till vad som anförts rörande betydelsen av ett eget

hems förvärvande med full äganderätt, anser jag att betryggande garantier

böra skapas för att den byggande får fri tomt till sitt förfogande.

Därest de av utskottet föreslagna lånevillkoren bleve fastställda, skulle

tomtfrågan utan tvivel i allmänhet komma att ordnas så, att tomt upp
låtes

av kommunen mot s. k. tomträtt. Detta tomträttsinstitut åtnjuter

emellertid som bekant mycket ringa popularitet i vårt land. Jag har

därför funnit lämpligt föreslå, att såsom villkor för erhållande av lån

ur bostadslånefonden måtte krävas, att vederbörande kommun utfäster

sig att med full äganderätt tillhandahålla tomt åt den byggande, där

sådan ej disponeras av den byggande. Dylik utfästelse bör givetvis

kunna ersättas med liknande utfästelse från arbetsgivarens sida, förutsatt

att kommunen garanterar dess infriande.

Beträffande frågan, vilka samhällen som skulle kunna komma i åtnjutande

av lån och subvention, anser jag utskottets förslag innebära

en obillighet mot vissa landskommuner. Det torde nämligen icke saknas

samhällen, där byggnadsstadgan för rikets städer ej är gällande, vilka

lida av minst lika svår bostadsbrist som de samhällen, där nämnda

stadga gäller. Enligt utskottets förslag skulle ej ens alla municipalsamhällen

(annat än undantagsvis) kunna komma i fråga vid beviljande

av lån och subvention. För min del har jag funnit det avgörande vara,

icke om ett samhälle är underkastat byggnadsstadgans tillämplighet

eller ej, utan om samhället lider av sådan bostadsbrist, som påkallar

åtgärder för byggnadsverksamhetens upphjälpande. Jag har alltså påyrkat,

att lån och subvention åt bostadsbyggandet må utgå inom varje

samhälle, där märkbar bostadsbrist är rådande.

Slutligen har jag ansett, att utskottet bort uttala önskvärdheten av

att bostadsproduktionen måtte underlättas genom vidtagande av alla

tänkbara lättnader i byggnadsstadgan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 29

Med sammanfattning av det anförda har jag alltså yrkat, att utskottet

i sin motivering bort uttala:

1) att egnahemsbyggandet bör givas ett bestämt företräde vid statens

låne- och subventionspolitik;

2) att kommunen skall sörja för att fri tomt tillhandahålles den

byggande;

3) att alla kommuner, där bostadsbrist är rådande, skola vara likaberättigade

till lån och subvention;

4) önskvärdheten av lättnader i byggnadsstadgan.»

av herr Sven Jönsson, som anfört:

»Den stagnerade byggnadsverksamheten är icke enbart karaktäristisk

för städerna utan en allmän situation inom hela vårt land. Jag kan

därför icke dela Kungl. Maj:ts och utskottets uppfattning att statsmakterna

böra begränsa för bostadsproduktionen stimulerande åtgärder till

städer och stadsliknande samhällen. År statens medverkan nödvändig,

för att på grund av rådande exceptionella förhållanden få i gång byggnadsverksamheten,

skulle det vara mindre välbetänkt att med konstlade

medel enbart hjälpa städerna ur deras bostadsbetryck. Att byggnadskostnaderna

i Stockholm och andra av landets större städer äro högre

än på andra platser och hyrorna till följd härav också stegrade, motiverar

ingalunda särskild hjälp, ty helt naturligt stå befolkningens inkomster

i relation till dessa högre utgifter, eljest skulle densamma så

långt som möjligt söka sin utkomst på andra orter. Klok hushållning

inbjuder icke till premiering av eller åtgärder för främjande av inflyttning

till storstäderna. När man ständigt med beklagande talar om

flykten från landsbygden och söker efter vägar som kunna råda bot

häremot, kan man ej med gott samvete medverka till åtgärder som i

sin mån äro ägnade att befrämja denna företeelse. De höga tomtpriserna,

olägenheterna i socialt avseende, ungdomens utsättande för demoraliserande

inflytande, lockelser till nöjen och penningförstöring i allmänhet,

bör enligt min uppfattning icke animera till statsåtgärder som

befrämja befolkningens sammanträngande i vårt vidsträckta och glest

befolkade land. Det är därför efter‘min mening orimligt att subvention

endast i undantagsfall skall utgå till andra kommuner än städer

och andra samhällen där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande.

Rättvisa och billighet borde eljest kräva att den, som tänker uppföra

bostadshus, icke behöver förlora möjligheter till att erhålla lån eller

kontant bidrag därför att han finner med sin fördel förenligt att välja

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutsJcottets utlåtande Nr 2.

plats utanför städernas områden eller vilken plats kan eljest finner

lämplig.

Strävanden, som gå ut på att åstadkomma eget hem, vare sig i

stad eller på iand, anser jag vara ett intresse som statsmakterna med

alla medel böra främja. Naturligtvis kunna på olika platser, olika möjligheter

förefinnas, men med nutidens kommunikationer, tillgång på jord,

billigare byggnads- och levnadskostnader, är det både önskvärt och

möjligt att även de, som hava sin utkomst inom städerna, böra i största

utsträckning beredas möjlighet att efter dagens arbete söka vederkvickelse

i det egna, lugna hemmet utanför städeruas buller.

Av denna anledning har jag inom utskottet yrkat att alla åtgärder

som avse att främja bj^ggnadsverksamheten böra vara lika för land

och stad.

Jag biträder utskottets hemställan i fråga om uppläggande av en

statens bostadslånefond under förutsättning att lån av densamma må

lämnas även till landsbygden. Om man häremot vill invända att statens

egnahemslånefond där finnes att tillgå, vill jag erinra att densamma

endast är avsedd för vissa kategorier.

Beträffande de föreslagna villkoren anser jag att fördelning bör ske

efter behov och övriga grunder som Kungl. Maj:t finner lämpliga, dock

att den erforderliga utredningen icke enbart överlåtes på statens byggnadsbyrå.

Representanter för land och stad böra tillkallas, så att största

möjliga rättvisa kan åstadkommas.

I fråga om lånebeloppens storlek, anser jag att desamma böra begränsas

till 12,000 kronor pr lägenhet. Byggnaderna böra med tillhörande

ekonomihus icke i uppförande kosta över 24,000 kronor då de

uppföras i stad, köping eller samhälle där byggnadsstadgan för rikets

städer tillämpas och å andra platser högst 18,000 kronor, för att lån

må beviljas. Desamma böra uteslutande vara avsedda för bostadsändamål.

Med förenämnda begränsning avses lägenhet för en familj, och

böra en- och tvåfamiljshus äga företräde. Jämväl anser jag att mindre

bemedlade böra beredas förmånsrätt. Bostadsföreningar böra hava samma

rätt till lån som enskilda. Kommun, som själv ombesörjer byggnaders

uppförande, bör i den utsträckning som är möjlig, befrämja överlåtelse

med äganderätt till enskilda. Arbetsgivare eller därmed jämförlig person

eller företag, må icke tilldelas lån utom i de fall där arbetet med byggnades

uppförande avser att främja tillkomsten av egna hem.

Emot utskottets förslag beträffande lånefondens storlek, räntesats

och sättet för återbetalning har jag ingen erinran, ej heller mot fordran

av kommunal garanti.

s. 31 Kontrollera mot PDF

''Sammansätta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 31

Med instämmande i övrigt i vad utskottet anfört hemställes att

riksdagen måtte besluta

2) att besluta, att en särskild fond, benämnd

statens bostadslånefond, skall inrättas, från vilken fond,

som skall förvaltas av statskontoret, lån efter de huvudsakliga

grunder, som äro angivna i förestående motivering,

må av Kungl. Maj:t beviljas kommuner med

flera till visst bostadsbyggande samt att för bildande

av denna fond må såsom lån från statsverkets fond

av rusdrycksmedel disponeras för år 1920 ett belopp

av 15,000,000 kronor samt för år 1921 likaledes ett

belopp av 15,000,000 kronor med skyldighet för bostadslånefonden

att för de medel som sålunda varda

från rusdrycksmedelsfonden utlämnade, gottgöra sistnämnda

fond ränta efter 5 procent.»

av herr A. Pers, som ansett, att motiveringen angående övergångsstadgandena

(sid. 22) bort få följande lydelse:

»Med avseende å övergångsförhållandena torde böra stadgas, att

det bör bero på Kungl. Maj:ts beprövande, huruvida och i vilken utsträckning

byggnadsföretag, som redan satts igång, skola kunna komma

i åtnjutande av de fördelar, som staten genom lån och subvention ställer

i utsikt. — — — — — -—.»

vid punkt A 3:o)

av herrar Joh. Nilsson i Skottlandshus, greve Spens, J. P. Jesperson,

Axel Vennersten, Sven Liibeck och Joh. G. Svensson vilka ansett, att utskottets

yttrande beträffande frågan om understöd för vissa bostadsbyggnader

bort hava följande lydelse:

»Därest, på sätt utskottet ovan förordat, en statlig förmedling av

sekundärkrediten kommer till stånd, kan enligt utskottets förmenande

berättigade krav på ytterligare statsunderstöd för bostadsbyggandet icke

uppställas, detta med hänsyn till de uppoffringar från statens sida, vilka

ligga i de fördelaktiga rånte- och amorteringsvillkor, som skulle förbindas

med bostadslånefonden. En direkt subvention skulle ock bidraga

till ett konstlat uppdrivande av byggnadsverksamheten och därmed också

till höjning av de redan nu oerhört höga byggnadskostnaderna.

För den händelse statsåtgärderna för den sekundära bostadskreditens

ordnande icke skulle visa sig vara tillräckliga för att framkalla

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.

bostadsbyggande i erforderlig utsträckning, bör enligt utskottets åsikt

bristen på bostäder i första hand fyllas på det sättet, att — i anslutning

till de åtgärder för beredande av bostäder för sina befattningshavare,

som staten enligt utskottets förslag skall vidtaga — kommuner och enskilda

företagare igångsätta bostadsbyggen för sina respektive tjänstemän

och arbetare.

Utskottet har av nu anförda skäl och med hänsyn därtill, att Kungl.

Maj:ts förslag om införande av hyresvärdestegringsskatt icke synes böra av

riksdagen bifallas, ej kunnat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag om beviljande

av anslag för direkta understöd för byggnadsverksamheten.»

samt att utskottet förty under ifrågavarande punkt bort hemställa,

3:o) att Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av

anslag för understöd åt kommuner med flera för uppförande

av vissa bostadsbyggnader icke må av riksdagen

bifallas;

ävensom att utskottets yttrande beträffande höjningen av lånemedelstitlarna

bort avfattas sålunda:

»I fråga om den höjning av inkomsttiteln »fast upplåning» i riksstaten

för år 1920 och tilläggsstaten för år 1920, som föranledes av

bifall till utskottets ovan under punkt A) l:o) gjorda hemställan, torde

statsutskottet komma att framdeles avgiva förslag.»

av herr Edward Larsson, som anfört:

»Den förmån, som mitt förslag angående tillhandahållande av fri

tomt skulle bereda den byggande, torde i allmänhet böra uppskattas så

högt, att förslaget, även med en nedsättning av subventionsbeloppet

med 5 skulle innebära minst lika om icke mer förmånliga villkor än

utskottets förslag. Jag har alltså yrkat, under förutsättning av bifall

till mitt förslag om fri tomts tillhandahållande genom kommunen, att

statens engångssubvention för bostadsbyggande må utgå med högst 10 %

av byggnadskostnaden»;

av herr Siren Jönsson, som anfört:

»I likhet med utskottet anser jag att den sekundära kredit, som

genom statlig förmedling är avsedd att åstadkommas genom bostadslånefonden,

icke oväsentligt skall bidraga till att stimulera bostadsproduktionen.

De rådande exceptionellt höga byggnadskostnaderna gör det

ändå knappast möjligt för folk med små inkomster eller med mindre

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats-, ievillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 33

besparingar att utan direkt subvention våga sig på att bygga. Fara för

att räntorna bliva för betungande och risk för att placera små förmögenheter

i nybyggnader föreligger obestridligen.

Med hänvisning till de villkor som upptagits under motiveringen i

föregående punkt och i förvissning om att statens stödjande av egnahemsbildningen

torde vara en av de uppgifter för vilka offren kunna

bringas med glädje, anser jag, att direkt bidrag i dessa tider är både

nödvändigt och väl försvarbart. Jämväl de skäl som herr Sigfrid har

förebragt i sin motion I: 292 finner jag övertygande. På de av motionären

anförda skäl anser jag att även den, som berättigats att erhålla

lån av statens egnahemslånefond för bostadsändamål, bör beredas möjlighet

att erhålla subvention.

Under _ föregående punkt upptagna villkor för lån böra även gälla

för tilldelning av understöd. Sålunda bör efter min uppfattning den,

som icke kan inrätta sitt bostadsbehov inom ramen av en byggnadskostnad

av 24,000 kronor i stad eller stadsliknande samhälle och 18,000

kronor på landet, icke vara berättigad till erhållande av vare sig lån

eller understöd. Hjälp genom lån bör vara regel, och i de fall även

dii ekt subvention utgar bör lånebeloppet minskas med motsvarande

procent.

Subventionsbelopp må icke i något fall överstiga 10 % av byggnadskostnaderna,

tomtens värde oberäknad.

Då. jag icke kunnat biträda utskottets i annat utlåtande avgivna

förslag i fråga om upptagande av en särskild byggnadsskatt för täckande

av de utgifter som skulle föranledas av subvention och då något initiativ

icke tagits till en skatteform som för ändamålet varit mera försvarbar,

nämligen förhöjd skatt på vinst som uppkommer vid försäljning av fastigheter,

har jag endast att anvisa samma sätt som upptagits i Kungl.

Maj:ts proposition_ för beredande av erforderligt belopp för innevarande

år, nämligen å tilläggsstat ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor

att utgå av tillfälliga lånemedel.

Det toide kunna förväntas att Kungl. Maj:t eller motionsvis till

nästa riksdag avlämnas förslag till åtgärder för täckande härav och i

övrigt vad eljest kan vara betingat av då rådande förhållanden.

1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition och motionen 1:292 av

herr Sigfrid hemställes

3:o) att till understöd i huvudsaklig överensstämmelse

med i förestående motivering angivna grunder,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 5 avd. 2 haft. (Nr 2). nes 20 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutshottets utlåtande Nr 2.

åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader

anvisa och till Kungl. Maj:ts förfogande"

ställa å tilläggsstat för år 1920 under sjätte

huvudtiteln ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor

att utgå av tillfälliga lånemedel»;

av herrar A. C. Lindblad, Alb. Bergström, Carl Johansson, S. E.

Ljungkvist, Gustaf Johansson och H. V. Leo, vilka anfört:

»Ehuru vi inom utskottet gjort olika framställningar i syfte att

åstadkomma ett kraftigare ingripande från statens sida för främjandet av

bostadsproduktionen, ha vi dock icke velat fullfölja dessa yrkanden för

att ej äventyra det resultat, vartill utskottet i stort sett kommit. Vi

måste dock vända oss mot den subvention av 15 som utskottet

föreslagit, såsom alldeles för otillräcklig. Hittills har denna subventionsprocent

utgått med för statens vidkommande bv-delar av byggnadskostnaden,

medan kommunerna varit förpliktade att lämna Vsi-del. Detta

utgör för staten 22 och för kommunerna 11 %. Att nu sänka detta

bidrag till 15 2, då det gäller att med statens tillhjälp i högre grad

än förut råda bot mot den svåra bostadsnöden, ha vi ej kunnat biträda.

Utskottet har ''funnit vägande skäl’ för denna nedsättning, på grund av

de förmånliga lånevillkor’ som i utskottsutlatandet föreslagits. Föivisso

medgiva även vi, att statens medverkan för ordnandet av sekundärkrediten

utgör eu värdefull hjälp, men den kan knappast sägas vara någon

särskild ''uppoffring från statens sida — om man undantager den räntefrihet,

som medgives första året. Staten skall ju nämligen efter detta

första år erhålla 5 % ränta på de givna lånen och kommunerna ställas

som garanter för lånesumman. Vi vilja erinra om att räntan på lån lian

egnahemslånefonden utgår med blott 4 3/h %.

Om man utgår från de kostnadsberäkningar av 6,000 kronor pr

eldstad, som finnas angivna i Kungl. Maj:ts proposition, och att den som

för egen del vill förskaffa sig en bostad på två rum och kok har

föga eller intet eget kapital att sätta in, så kan man lätt räkna ut

vilka oerhört höga utgifter, som redan från början, och ännu mera

sedan amorteringen av lånet vidtager, kommer att påvila honom i form

av hyra för bostaden ifråga. Åven med de 15 % som subventionen

innebär i lättnad, blir dock hans utgifter uppe vid eu hyresnivå, som

han endast under synnerligen gynnsamma omständigheter kan bara.

Under sådana förhållanden ha vi ej ansett oss kunna biträda utskottets

förslag härutinnan, utan yrka att detta subventionsbidrag från statens

sida höjes till 20 %.r>

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1 920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:468 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag och lån till främjande av bostadsproduktionen m. m. jämte s. 1 i texten