Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem genom införande av strafflagen den 16 februari 1864 frångångna bötesandelar.
1920-05-11 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1920:126, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem genom införande av strafflagen den 16 februari 1864 frångångna bötesandelar.
Dokumentets text
6
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
Nr 126.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1Ö20 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning
åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för
dem genom införande av strafflagen den 16 februari
1864 frångångna bötesandelar.
(3:e avd.)
Uti den till riksdagen den 7 januari 1920 avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd ock behov bär Kungl. Maj:t under andra
huvudtiteln (punkt 25) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, i det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till
ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem
genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar måtte beräknas
en minskning från dess nuvarande belopp 84,000 kronor med 54,000
kronor till 30,000 kronor.
I samma proposition har Kungl. Maj:t vidare under femte huvudtiteln
(punkt 40) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
om upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer,
menigheter och allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens
införande frångångna bötesandelar, beräkna en höjning av det
ordinarie anslaget till Allmänna Barnhuset i Stockholm från dess nuvarande
belopp 78,000 kronor med 6,700 kronor till 84,700 kronor.
Sedermera har Kungl. Magt i en till riksdagen avlåten, den 30
januari 1920 dagtecknad proposition, nr 87, vilken hänvisats till statsutskottets
förberedande behandling, under åberopande av bilagt utdrag
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
7
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att
dels — med förklarande ej mindre, beträffande de häradsnämnder,
rådhusrätter, poliskammaren i Norrköping, städer, stadsfiskalerna i Nyköping,
Sala, Säter, Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad,
Jönköping, Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och Norrköping,
Norrköpings polisgevaldiger, polispersonalen i Göteborg, stadsvaktmästaren
och två poliskonstaplar i Uddevalla, tre poliskonstaplar i
Härnösand, allmänna barnhusinrättningen, polispersonalens i Stockholm
pensionsinrättning, Stockholms stads poliskassa, polisgevaldigern i Karlskrona
och länsmannen i Trollhättans distrikt tillerkända ersättningar för
dem genom strafflagens införande frångångna bötesandelar, att sistnämnda
två ersättningar icke skola utgå för tiden efter 1920 års ingång samt
att övriga ersättningar skola upphöra med utgången av samma år, än
även att vederlag för ersättningens upphörande skall tilldelas såväl allmänna
barnhusinrättningen, på sätt nedan angives, som ock var stad
med vad efter en räntefot av fyra procent motsvarar det kapitaliserade
beloppet av ersättningen, beräknad för Halmstad till 116 kronor 70 öre,
för Göteborg till 4,556 kronor och för en var av övriga städer till det
staden i Kungl. Maj:ts brev den 7 september 1869 tillagda belopp, samt
att vederlaget till städerna må lyftas efter ingången av december månad
1920 — i riksstaten för år 1921 nedsätta det under andra huvudtiteln
uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt personer, menigheter
och allmänna inrättningar för dem genom strafflagens införande frångångna
bötesandelar, nu 84,000 kronor, med 57,100 kronor, till 26,900
kronor,
dels, för beredande av vederlag åt städerna i förut angivna hänseende,
på tilläggsstat för år 1920 under andra huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag, högst 218,118 kronor,
dels i riksstaten för år 1921 under femte huvudtiteln uppföra det
nu under åttonde huvudtiteln med 78,000 kronor upptagna ordinarie
anslaget till allmänna barnhuset i Stockholm med ett med 6,700 kronor
till 84,700 kronor förhöjt belopp,
dels ock, beträffande de ersättningar för frångångna bötesandelar,
som tillerkänts borgmästaren i Vaxholm, stadsfiskaler, med undantag av
förut nämnda tretton stadsfiskaler, och stadstjänaren i Umeå, förklara, att
ersättning ej skall utgå till den, som efter den dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer, utnämnes eller förordnas till innehavare av dylik tjänst
eller däremot svarande befattning.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
I fråga om utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
I 32 kapitlet 1 § rättegångsbalken stadgas, att böter, som ådömas
enligt 1734 års lag, skola, där ej finnes utsatt vilken dem njuta skall,
gå till treskiftes mellan Konungen, häradet eller staden samt målsäganden.
Enligt 3 § i samma kapitel taga av den häradet tillfallande
lott häradshövdingen, nämnden och häradet var sin tredjedel, under det
att av stadens lott två tredjedelar tillfalla rådhusrättens ledamöter och
fördelas så, att borgmästaren tager dubbel lott mot radman.
Vid sidan av nu omförmälda allmänna stadganden gällde, före införandet
av strafflagen av den 16 februari 1864, till följd av särskilda
föreskrifter i vissa fall andra regler för bötesfördelningen. Enligt
dessa tillföll andel av vissa böter någon menighet eller allmän inrättning,
såsom kyrkan, de fattiga eller allmänna barnhusinrättningen i
Stockholm.
Genom strafflagen av den 16 februari 1864 upphävdes med vissa
undantag missgärnings- och straffbalkarna i 1734 års lag tillika med
alla de särskilda stadganden, som utgjorde förklaring eller ändring av
vad sagda balkar innehöllo eller tillägg däri, ävensom alla i övriga
balkar av samma lag eller i särskilda lagar, författningar eller vitesförbud
givna straffbestämmelser för brott, å vilka i nya lagen utsatts
straff. I 2 kapitlet 8 § av strafflagen stadgas, att böter, som enligt
densamma ådömas, skola tillfalla kronan.
Från och med strafflagens trädande i kraft den 1 januari 1865
upphörde sålunda förut omförmälda föreskrifter rörande bötesfördelning
att äga tillämpning å böter för brott, därå i strafflagen utsatts sådan
straffpåföljd.
Vid 1862—1863 års riksdag anförde rikets ständer, efter antagande
av det då framlagda förslaget till strafflagen, i skrivelse den 21
oktober 1863, att ständernas uppmärksamhet blivit fäst på billigheten
av att bereda ersättning åt de menigheter, inrättningar och tjänstemän,
vilka genom den förändrade dispositionen av böter, som efter den nya
strafflagen ådömdes, komme i saknad av förut åtnjutna och tillförsäkrade
inkomster beroende på andelar i böter, och beslöt ständerna att
såsom ersättning för de förluster, som till följd av strafflagens innehåll
att däri stadgade böter böra kronan tillfalla knnde drabba personer,
menigheter eller allmänna inrättningar, finge av inflytande bötesmedel
från och med det år den nya strafflagen .trädde i verksamhet tills vidare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 120.
!)
dem tilläggas ett belopp motsvarande vad de efter medelberäkning för
senaste fem år ditintills årligen uppburit.
Statskontoret, som anbefalldes att inkomma med yttrande och
förslag angående lämpligaste sättet att bereda verkställighet åt vad
rikets ständer sålunda beslutat, avgav i anledning härav utlåtande den
2 juni 1865. Jämväl justitiekansler! yttrade sig i ärendet.
I enlighet med hemställan av statskontoret och justitiekansler!
utfärdades den 29 augusti 1865 kungörelse av innehåll, att alla de, vare
sig menigheter, allmänna inrättningar, tjänstemän eller andra personer,
vilka ansågo sig äga grundade anspråk på ersättning för förlust, som
tillskyndats dem därigenom att böter, uti vilka de tillförene åtnjutit
andel, dåmera enligt nya strafflagen helt och hållet tillfölle kronan,
borde före den 1 mars 1866 till utbekommande av sådan ersättning
anmäla sig hos Kungl. Maj:ts befallningshavande och därvid med behöriga
handlingar styrka vad de under åren 1860—1864 åtnjutit i andelar
av ifrågavarande slags böter ävensom, därest rättigheten att uppbära
andelar av böter grundade sig på annat än allmän lag och författning
eller kunde vara någon inrättning eller menighet för all framtid tillförsäkrad,
sådant behörigen ådagalägga; och ville Kung!. Maj:t, sedan
befallningshavandena granskat nämnda handlingar och yttrat sig över
de väckta anspråken, vidare besluta i anledning av desamma.
Frågan om särskilt anslag för bestridande av utgifterna för ersättning
uti ifrågakomna hänseende väcktes härefter vid 1865—1866 års
riksdag. Under erinran om ständernas förut berörda, den 21 oktober
1863 anmälda beslut, föreslog Kungl. Maj:t nämligen i statsverkspropositionen,
att ständerna måtte för nästa statsregleringsperiod anvisa ett
särskilt förslagsanslag att under rubrik »ersättning till personer, menigheter
eller allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens införande
frångångna bötesandelar» uppföras å riksstatens andra huvudtitel
med 250,000 riksdaler. Denna framställning blev av ständerna i skrivelse
den 24 februari 1866 bifallen.
I anledning av kungörelsen den 29 augusti 1865 hade emellertid
åtskilliga ansökningar om ersättning, efter förberedande granskning hos
länsstyrelserna, av dessa insänts till Kungl. Maj:t och i justitiedepartementet
slutligen granskats. I ett härefter den 13 mars 1866 utfärdat
brev förklarade Kungl. Maj:t, att vid prövning av dessa ansökningar
Kungl. Maj t, på sätt i ständernas skrivelse den 21 oktober 1863 anförts,
väl ansett det icke vara en ovillkorlig följd av rättvisans och billighetens
fordringar varken, att ifrågavarande ersättningar bleve vid vissa
tjänstebefattningar fästade längre än under de innehavares tjänstetid,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 saml. 62 käft. (Nr 124 — 131). 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
vilka tillträtt sina befattningar före den nya strafflagens trädande i
verket, eller att de för all framtid skulle tilläggas kommunerna eller att
allmänna inrättningar skulle förklaras därtill berättigade. Men då, vad
först anginge tjänstemännen, ej allenast för en stor del av allmänna
åklagarna, såsom även av justitiekanslern vore framhållet, ifrågavarande
bötesandelar utgjort en väsentlig del av deras avlöning, som icke skulle
kunna utan motsvarande ersättning dessa befattningar fråntagas, med
mindre möjligheten av deras framtida tillsättande äventyrades, än hven
många domare- och tjänstebefattningar, vilka dittills andelar av ifrågavarande
slags böter tillkommit, för det dåvarande vore så svagt avlönade,
att någon minskning i deras inkomster icke skäligen syntes böra
ifrågakomma, samt särskiljandet av de befattningar, för vilka någon
ersättning måhända icke för all framtid vore oundgänglig, lämpligen
icke kunde ske annorlunda än i sammanhang med det förslag till definitiv
reglering, varom rikets ständer gjort framställning; då, i fråga om
kommunerna, ständerna funnit billigt, att kommunerna, åtminstone intill
dess de hunnit att med avseende å de nya förhållandena vidtaga förändrade
anordningar för sina penningbehovs reglerande, bibehölles vid
förut varande av bötesandelar beroende inkomster; och då av ständernas
uttalade förutsättning att sådana allmänna inrättningar, som förtjänade
och behövde understöd av staten, skulle erhålla detta under
lämpligare form än ifrågavarande ersättningsanslag syntes följa, att
samma ersättning icke borde dem fråntagas, förr än frågan om behovet
av direkt anslag hunnit prövas, fann Kungl. Maj:t skäligt förordna, att
alla ersättningar, som bleve av Kungl. Maj:t bestämda, skulle utgå tills
vidare och intill dess den av ständerna begärda reglering kunde åstadkommas
eller annorlunda förordnades; dock att, därest ersättning sålunda
komme att tillfalla någon tjänsteman, vilken blivit till sin befattning
utnämnd efter det nya strafflagen trätt i verket, icke på nämnda ersättning
finge grundas anspråk på att jämväl vid en framtida reglering
varda därvid bibehållen.
Tillika förordnade Kungl Maj:t, att ersättningarna skulle utbetalas,
för år 1^65 ofördröjligen samt för åren 1866 och 1867 efter december
månads ingång.
De belopp, som efter sålunda angivna grunder blevo intill 1866 års
slut anvisade att utgå från förevarande förslagsan slag å 250,000 kronor,
uppgingo till 134,301 kronor. Åtskilliga ansökningar om ersättning
hade emellertid då ännu ej hunnit prövas.
Under åberopande av sistberörda förhållande anförde justitiestatsministern
till statsrådsprotokollet den 4 januari 1867, att något förslag
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
11
till slutlig- reglering av ersättningen för mistade bötesandelar då icke
torde kunna ifrågasättas, även om det skulle anses lämpligt att avgöra
denna fråga på en gång för alla dem, vilka förklarats berättigade till
en dylik ersättning. Denna prövning om ersättning för mistade bötesandelar
torde, yttrade justitiestatsministern vidare, i fråga om de tjänstemannastater,
för vilka ny lönereglering även av andra skäl vore att
emotse, såsom t. ex. landsstaten, måhända böra företagas i sammanhang
med den allmänna löneregleringen särskilt för varje stat. I alla händelser
torde det dock vara Kungl. Maj:t obetaget att efter sig företeende
omständigheter beträffande statens tjänstemän förordna om ersättningens
upphörande för sådana, som efter 1865 års början tillträtt
sina befattningar och för vilkas tillräckliga avlöning Kungl. Maj:t funne
sådan ersättning icke vidare vara av nöden. Justitiestatsministern hemställde
därför, att ett förslagsanslag för ifrågavarande ändamål och under
enahanda villkor, som för det då beviljade blivit stadgade, måtte av
riksdagen jämväl för nästa statsregleringsperiod anvisas, men att beloppet
av detsamma måtte nedsättas till 160,000 kronor.
Kungl. Majrts proposition härom blev av riksdagen bifallen; och
blev anslaget vid 1868 års riksdag upptaget i riksstaten med oförändrat
belopp 160,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t jämlikt brev den 7 september 1869
beslutat, att de ersättningar, som borde tillkomma dels rådhusrätterna
och dels i följd av särskilda resolutioner eller privilegier vissa städer,
skulle till följd av den därutinnan åstadkomna utredning utgå med vissa
angivna belopp. Tillika meddelade Kungl. Maj:t i samma brev ytterligare
föreskrifter rörande ifrågavarande anslag, bland annat om indragning
av vissa ersättningsbelopp.
I anledning av de beslutade indragningarna upptogs förevarande
anslag i riksstaten för åren 1871—1874 med allenast 117,000 kronor.
Till följd av beslutad indragning vid reglering av häradshövdingarnas
löneförmåner av de till dem utgående ersättningsbelopp nedsattes
anslaget vid 1874 års riksdag ytterligare till 111,000 kronor.
Genom Kungl. Majrts brev den 26 maj och den 24 november 1876
förklarades, genom det förra, att bötesersättning icke vidare skulle utgå
till landsfiskal, som därefter förordnades, och genom det senare, att den
advokatfiskalerna i rikets hovrätter dittills tillkommande ersättning för
mistade bötesandelar skulle med 1876 års utgång upphöra.
1 anledning härav samt med avseende jämväl därå att åtskilliga
av ifrågavarande ersättningar voro anslagna till vissa personer och följ
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
aktligen komme att upphöra vid dessa personers död blev anslaget vid
1877 års riksdag än vidare nedsatt till 107,000 kronor.
Slutligen minskades detsamma vid 1879 års riksdag till 84,000
kronor, enär genom den med nämnda år inträdda löneregleringen för
kronofogdar och länsmän dessas rättighet till ifrågavarande ersättning
upphört. Med sistnämnda belopp är anslaget fortfarande i riksstaten
upptaget.
1 sin den 30 november 1901 avgivna berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1900 erinrade riksdagens revisorer
beträffande ifrågavarande anslag om rikets ständers skrivelse den 21
oktober 1863 och anförde vidare, att det kunde ifrågasättas, huruvida
den utredning i förevarande ämne och den därav föranledda reglering,
som i berörda skrivelse åsyftats, verkligen blivit åstadkommen, samt
att önskligt vore, att en fullständig utredning bleve åvägabragt till beredande
av möjlighet för ifrågavarande ersättnings slutliga upphörande.
I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse den 10 maj 19(»2,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa fullständig utredning i fråga om
nämnda ersättning och till riksdagen inkomma med förslag till åtgärder
för ersättningens upphörande. Enligt riksdagens åsikt skulle det nämligen
otvivelaktigt lända till enkelhet och reda i förvaltningen, om ifrågavarande
mångskiftande ersättning kunde upphöra; ett beslut därom
måste emellertid byggas på en omfattande utredning i avseende å såväl
vederbörandes rätt till ersättningens utbekommande som sättet för dess
avlösning, där sådan måste förekomma.
Genom remiss den 6 juni 1902 anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret
att med anledning av riksdagens framställning och efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet.
I cirkulärskrivelse den 27 april 1904 anmodade därefter statskontoret
överståthållarämbetet och länsstyrelserna dels att inhämta yttrande
från samtliga ersättningstagare, huruvida den till dem utgående ersättning
av ifrågavarande slag vore av beskaffenhet att fortfarande böra
utgå och i sådant, fall varpå detta förhållande grundade sig samt på
vilka villkor ett avstående från ersättningen skulle kunna äga rum, dels
ock att meddela utlåtande i ärendet med upplysning, huruvida utgående
ersättning grundade sig på särskilda privilegier eller före strafflagens
tillkomst givna resolutioner, samt avgiva förslag beträffande
sättet för en eventuell avlösning av samma ersättning.
Sedan yttranden i åsyftad riktning under åren 1904—1907 avgivits,
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
13
liar statskontoret den 28 januari 1913 inkommit med sitt infordrade
utlåtande.
I anledning av den utav statskontoret förebragta utredningen i
ärendet underkastades detta ytterligare bearbetning inom justitiedepartementet.
Efter det därpå yttrande iufordrats från justitiekanslersämbetet,
avgav detta den 17 oktober 1916 utlåtande i ärendet.
Vid anmälan av förevarande ärende i och för reglering för år 1918
av riksstatens andra huvudtitel, anförde föredragande departementschefen,
att den i ärendet verkställda undersökning givit vid handen att, därest
till vissa städer erlades vederlag en gång för alla med sammanlagt
211,000 å 213,000 kronor samt vidare vissa anslag höjdes med tillhopa
omkring 11,000 kronor, ifrågavarande förslagsanslag skulle kunna nedsättas
till 32,000 å 36,000 kronor, därvid dock en övergångstid av två
år för indragning av ett belopp om i runt tal 7,200 kronor skulle kunna
ifrågasättas. Då enligt den sålunda förebragta utredningen de åtgärder,
som skulle kunna vidtagas för ersättningens upphörande, syntes medföra
en engångsutgift, som skulle avsevärt överstiga 200,000 kronor, hölle
departementschefen före, att på grund av då rådande kris förhållanden
det borde få tills vidare anstå med dylika åtgärders sättande i verket.
Departementschefen inskränkte sig därför till att angiva anslaget till
upptagande i riksstaten med oförändrat belopp.
Samma skäl, som då avhöll Kungl. Maj:t från att vidtaga några
åtgärder för ifrågavarande ersättnings upphörande, fann departementschefen
vid anmälan av ärendet för regleringarna för år 1919 och 1920
av riksstatens andra huvudtitel, alltjämt föreligga och hemställde därför
om anslagets upptagande med oförändrat belopp.
I skrivelse den 12 juni 1919 anförde riksdagen, att riksdagen funne
att, därest på angivet sätt förevarande anslag skulle kunna nedbringas
till 32,000 å 36,000 kronor, det vore — även med hänsyn tagen till
det jämförelsevis betydande anslagsbelopp, som därför skulle på en gångerfordras
— för staten fördelaktigast att en uppgörelse med vederbörande
städer snarast komme till stånd. För år 1920 ansåg emellertid riksdagen,
att anslaget borde beräknas till samma belopp som för år 1919.
Under erinran om riksdagens nyssberörda uttalande får utskottet,
som icke funnit skäl till erinran mot Kungl. Mapts förevarande förslag,
hemställa,
att riksdagen må
a) — med förklarande ej mindre, beträffande de
14
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
häradsnämnder, rådhusrätter, poliskammare!! i Norrköping,
städer, stadsfiskalerna i Nyköping, Sala, Säter,
Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad, Jönköping,
Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och
Norrköping, Norrköpings polisgevaldiger, polispersonalen
i Göteborg, stadsvaktmästaren och två poliskonstaplar
i Uddevalla, tre poliskonstaplar i Härnösand,
allmänna barnhusinrättningen, polispersonalens i Stockholm
pensionsinrättning, Stockholms stads poliskassa,
polisgevaldigern i Karlskrona och länsmannen i Trollhättans
distrikt tillerkända ersättningar för dem genom
strafflagens införande frångångna bötesandelar, att sistnämnda
två ersättningar icke skola utgå för tiden efter
1920 års ingång samt att övriga ersättningar skola
upphöra med utgången av samma år, än även att
vederlag för ersättningens upphörande skall tilldelas
såväl allmänna barnhusinrättningen, på sätt nedan
angives, som ock var stad med vad efter en räntefot
av fyra procent motsvarar det kapitaliserade beloppet
av ersättningen, beräknad för Halmstad till 116 kronor
70 öre, för Göteborg till 4,556 kronor och för en
var av övriga städer till det staden i Kungl. Maj:ts
brev den 7 september 1869 tillagda belopp, samt att
vederlaget till städerna må lyftas efter ingången av
december månad 1920 — i riksstaten för år 1921 nedsätta
det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till ersättning åt personer, menigheter
och allmänna inrättningar för dem genom strafflagens
införande frångångna bötesandelar, nu 84,000 kronor,
med 57,100 kronor, till 26,900 kronor,
b) för beredande av vederlag åt städerna i förut
angivna hänseende, på tilläggsstat för år 1920 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag, högst,
218,118 kronor,
c) i riksstaten för år 1921 under femte huvudtiteln
uppföra det nu under åttonde huvudtiteln med
78,000 kronor upptagna ordinarie anslaget till allmänna
barnhuset i Stockholm med ett med 6,700 kronor till
84,700 kronor förhöjt belopp,
d) beträffande de ersättningar för frångångna
Statsutskottets utlåtande Nr 126.
15
bötesandelar, som tillerkänts borgmästaren i Vaxholm,
stadsliskaler, med undantag av förut nämnda tretton
stadsfiskaler, och stadstjänaren i Umeå, förklara, att
ersättning ej skall utgå till den, som efter den dag,
som Kung], Maj:t bestämmer, utnämnes eller förordnas
till innehavare av dylik tjänst eller däremot svarande
befattning.
Stockholm den 11 maj 1920.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 124.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:2b Skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under tillägg sstatens för år 1920 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet s. 22 i texten
- Rskr. 1920:288 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter och al s. 3 i texten