Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1918.

1920-05-14 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1920:138, Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1918.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

1

Nr 138.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1918.

(2:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovan nämnda

revisionsberättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar

och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga

upplysningar, underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda

framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen

hlivit iakttagen.

Statens järnvägar.

§ i
(Rev.

ber. sid. 593—595; uti. sid. 796 — 799, 808—811.)

I berättelsen angående statens järnvägar hava revisorerna under

§ C anfört följande:

»I anledning av Kungl. Maj:ts framställning beviljade 1918 års

riksdag ett anslag å 2,489,700 kronor till uppförande av boställshus för

statens järnvägar.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 55 höft. (Nr 138—141.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

Som stationsföreståndarens vid Åkarp lägenhet i ett av dåvarande

boställshus var synnerligen trång och otidsenlig, men efter ändring

kunde inredas till lämpliga bostäder åt två stationskarlar, av vilka bostäder

stationen vore i stort behov, hade järnvägsstyrelsen föreslagit

uppförande av ett boställshus åt stationsföreståndaren om 5 rum och

kök; och hade av ovanberörda anslag avsetts ett belopp av 36,000

kronor för omförmälda boställshus.

På Kungl. Maj:ts framställning anvisade därefter innevarande års

riksdag såsom konjunkturtillägg till förut beviljade byggnadsanslag ett

belopp av 1,435,100 kronor. Av detta anslag hade efter av järnvägsstyrelsen

verkställd procentuell beräkning avsetts 9,000 kronor för här

ifrågavarande bygge.

Enligt vad revisorerna inhämtat, utbjöds av vederbörande lokalförvaltning

genom särskilda skrivelser den 19 december 1918 till tre

byggnadsfirmor arbetet med uppförandet av förenämnda boställshus, och

antogs den 4 januari innevarande år det lägsta anbudet, slutande å

64,800 kronor. Från anbudet hade likväl undantagits iordningsställande

av tomt och belysningsanordningar ävensom värmeledning och sanitära

anläggningar.

Arbetet med boställhusets uppförande tog sin början den 12

januari innevarande år och var byggnaden färdig för inflyttning den

18 sistlidna juli. De verkliga kostnaderna hava enligt erhållna uppgifter

uppgått till 74,197 kronor fördelande sig sålunda:

husbyggnadsentreprenaden..................................................... 64,800 kronor

rörledningsentreprenaden.......................................................... 8,335 »

makadam, grus och armeringsräler, som enligt kontrakt

statens järnvägar hade att betala..................................... 695 »

brunnstegel ............................................................................... 95 »

planering, utsättningar in. in........................................... 272 »

74,197 kronor.

Järnvägsstyrelsen har ock, enligt vad som meddelats, i skrivelse

den 29 sistlidna september angående anslagskrav till 1920 års riksdag

med anmälan att en brist uppkommit å 29,500 kronor gjort framställning''

om anvisande av nämnda belopp såsom konjunkturtillägg.

Utan att vilja ingå i prövning av frågan om det av lokalförvaltningen

använda sättet för infordrande av entreprenadanbud varit det

rätta, hava revisorerna icke kunnat undgå att finna det antagna anbudet

alltför högt, särskilt i betraktande av förut uppgjorda beräkningar och

på grund därav anvisade anslag. Det vill synas revisorerna, som om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

goda skäl förelegat för lokalförvaltningen att före anbudets antagande

underställa järnvägsstyrelsens prövning frågan huruvida icke med hänsyn

till föreliggande omständigheter ett uppskov med bygget lämpligen

bort ske.

Revisorerna hava under sina resor besökt Åkarp och därvid besett

ifrågavarande boställshus och fingo revisorerna det intryck, att bostaden

ingalunda motsvarade de därå nedlagda synnerligen dryga kostnaderna.

Det synes för övrigt revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke utan

att därigenom åsidosätta byggnadernas soliditet fullt tillfresställande bostäder

skulle kunna beredas vederbörande tjänstemän på ett vida enklare

och billigare sätt än vad bär varit fallet.)''

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden har järnvägsstyrelsen

infordrat yttrande från vederbörande distriktsförvaltning,

som i skrivelse i ämnet den 10 januari 1920 anfört följande:

»Behovet av boställshus för stationsinspektor i Åkarp och i sammanhang

därmed anordnande av bostäder för kontorsbiträde och stationskarlar

genom ändrad inredning'' av den byggnad vari bostad för stationsinspektor

förut varit inrymd, hade i augusti åren 1916 och 1917 av

distriktsförvaltningen framförts till kung!, styrelsen vid ingivande av

förslag till ny byggnadsstat. Kung!, styrelsen upptog förslaget i underdånig

framställning sistnämnda år, och 1918 års riksdag beviljade erforderligt

anslag enligt, det i augusti 1917 uppgjorda kostnadsförslaget,

slutande på kronor 36,000.

Kungl. styrelsen gav, genom skrivelse den 29 november 1918,

distriktsförvaltningen anmodan gå i författning om arbetets utförande

enligt här upprättade, ritningar och arbetsbeskrivning och meddelade

därvid, att »för täckande av det riksdagsans]aget överskjutande beloppet,

som torde komma att erfordras på grund av alltjämt ökade materialock

arbetspris, har kungl. styrelsen innevarande höst gjort underdånig

framställning om tilläggsanslag».

Vederbörande baningenjör, som den 4 därpå följande december

för verkställighet fått del av kungl. styrelsens skrivelse, infordrade på

grund härav anbud å husbj^ggnaden, med undantag för värme- och

sanitära anläggningar, för vilka då ej detaljerat förslag förelåg.

Infordrandet skedde den 19 december 1919 genom skrivelser till

de tre byggmästare, som under senare tiden avgivit antagbara anbud

och väl utfört nybyggnader vid bansektionen, och begränsades tävlan

till dessa, enär ett utbjudande genom annons skulle medföra större tidsutdräkt

genom att påfordra upprättandet av ett större antal entreprenadhandlingar

med ritningar för utdelning till spekulanter och det ej an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

sågs kunna förväntas, att andra anbudsgivare skulle kunna avgiva förmånligare

anbud.

Tiden var nämligen val knapp, då det gällde att lå byggnaden

färdig för inflyttning i så god tid, att det trängande behovet att erhålla

flera bostäder för stationskarlar skulle genom ombyggnad av det äldre

boställshuset kunna tillgodoses före den 1 oktober.

De inkomna anbuden slutade å kronor 68,725, 64,800, och 69,350.

det lägsta blev antaget.

Anbudet antogs av baningenjören, som av missuppfattning av

gällande bestämmelser ansåg sig behörig härtill utan hänvändelse till

bandirektören. Han kände ej det belopp, som av kungl. styrelsen upptagits

såsom tilläggsanslag, och anbudsbeloppet kunde med hänsyn till

de sedan kostnadsförslagets uppgörande starkt ökade material- och arbetspriserna

samt fraktkostnader in. m. knappast anses i och för sig

för högt.

Till belysande av prisförhöjningarna får distriktsförvaltningen

framhålla,

att timlönen för yrkesarbetare vid statens järnvägar å linjen Arlöv

—Lund ökats från 60 till 125 öre och aekordsprisen proportionsvis mera,

att enligt statens järnvägars förråds enhetsprislista bräder av furu

höjts från kronor 37 till 100 för kubikmeter och plank från kronor 40

till 108 för kubikmeter, och

att tegel, vanligt, gått upp från kronor 45 till kronor 100 och

däröver för 1,000 stycken fritt å vagn vid bruket.

Härtill komma taxeförhöjningar å enskilda banor, vilka entreprenören

i stor utsträckning måste använda för materialtransporter.

Då sålunda arbets- och materialpriser vid tiden för kostnadsberäkningen

stigit avsevärt högre än omkring 100 procent, som anbudet

angav, ansåg baningenjören sig ej kunna genom infordrande av nya

anbud eller medelst tillsläppande av genom statens järnvägars försorganskaffade

materialier uppnå lägre byggnadskostnad.

Någon avsevärd förenkling av byggnaden syntes ej heller kunna

ifrågasättas, då ritningarna i huvudsak överensstämde med de för boställshusen

vid Svalöv och Lomma under åren 1913 och 1915 uppförda.

Protokollet för upphandlingen inkom till bandirektören den 10

januari och kunde då svårligen frågan om ett uppskjutande upptagas,

emedan entreprenören redan antagits och med hänsyn till arbetets brådskande

natur redan vid den tiden gått i författning om anskaffande av

material och arbetskraft för arbetet, som påbörjades den 12 i samma

månad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

i>

Byggnaden var ii,ven färdig för inflyttning den IS juli, varefter

ombyggnaden av det Äldre boställshuset omedelbart igångsattes, och

harm utföras så att de nya bostäderna kunde tagas i bruk den 1 oktober.

Av ovanstående torde framgå,

alt kungl. styrelsen anmodat distriktsförvaltningen gå i författning

om byggnadens uppförande enligt fastställda ritningar, och därvid meddelat,

att underdånig framställning gjorts om tilläggsanslag med belopp,

som dock ej då delgavs distriktsförvaltningen.

att baningenjören antagit ett anbud, som med hänsyn till intill

tiden för antagandet skedda förhöjningar i arbets- och materialpriser i

huvudsak motsvarade det år 1917 uppgjorda kostriadsförslaget med

nödigt tillägg, varvid dock baningenjören i så måtto överskred sin

befogenhet, att han enligt gällande bestämmelser skulle hänskjuta detta

antagande till bandirektören, vid vilket fall frågan om arbetets uppskjutande

på grund av de höga kostnaderna säkerligen kommit under

vederbörlig omprövning,

att ett uppskjutande av den stora kostnaden emellertid ej av baningenjören

förutsattes, enär behovet om ordnandet av ifrågasatta bostäder

för stationspersonalen var överhängande och det ej var att förvänta, att

avsevärd nedgång å arbets- och materialpriser skulle inträffa under den

närmare framtiden,

att någon förenkling av fastställda ritningar oph arbetsbeskrivning

ej ifrågasattes, enär dessa med obetydliga ändringar voro desamma, som

legat till grund för uppförande under åren 1913 och 1915 av boställshus

å tvenne andra platser inom distriktet,

att med vid tiden för antagandet gällande materialpriser, det ej

kunde förväntas avsevärd minskning i kostnaderna, om arbetet utförts

genom statens järnvägars egen försorg eller med tillsläppande av materialier,

då upphandling av dessa ej redan förut i huvudsak ägt rum, och

att i övrigt ett upprivande av beslutet om antagandet ej lämpligen

kunnat ske, då protokollet kommit till bandirektörens kännedom,

enär entreprenören redan då träffat för utförandet erforderliga leveransavtal

m. m.»

För egen del har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 19 januari

1920 i förevarande fråga anfört följande:

»Järnvägsstyrelsen kan för sin del icke godtaga vad i distriktsförvaltningens

skrivelse anföres såsom försvar för av distriktsförvaltningen

vidtagna åtgärder. Styrelsen anser nämligen att, då kostnaderna

för byggnadens uppförande visat sig så avsevärda, frågan bort underställas

styrelsens prövning. Därjämte framgår uppenbart, att icke några

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

Utskottets

yttrande.

som helst försök från distriktsförvaltniugens sida vidtagits för att söka

nedbringa byggnadskostnaderna. Styrelsen har ock, så snart detta höga

anbud av styrelsen blivit känt i april förlidet år, låtit framhålla för

distriktsförvaltningen det olämpliga i att utan vidare antaga ett så höo-t

anbud, och har styrelsen därvid även påpekat att undersökning bort ske,

huruvida icke utan större olägenheter tiden för arbetets påbörjande kunnat

framflyttas i avvaktan på bättre konjunkturer, vilken utväg exempelvis

i ett par fall måst av styrelsen tillgripas vid annat statens järnvägars

distrikt efter vederbörlig anmälan från distriktsförvaltningen. Åven har

styrelsen framhållit att före anbudets antagande undersökning bort ske,

om ej genom arbetets utförande i helt eller delvis egen regi byggnadskostnaderna

hade kunnat nedbringas.»

Med anledning av att statsrevisorerna i berättelsen ifrågasatt, huruvida

icke, utan att därigenom åsidosätta byggnadernas soliditet, fullt

tillfredsställande bostäder skulle kunna beredas vederbörande tjänstemän

på ett vida enklare och billigare sätt än vad som här varit fallet anför

järvägsstyrelsen vidare:

»I nådig skrivelse den 13 januari 1911 anbefallde Eders Kung!.

Magt styrelsen att med biträde av två sakkunniga personer, dem chefen

för civildepartementet ägde tillkalla, verkställa utredning i syfte att utröna

huruvida icke, utan att ändamålsenligheten äventyrades eller underhållskostnaderna

alltför mycket ökades, kostnaderna för utförande av

boställshus vid statens järnvägar skulle genom ett billigare byggnadssätt

kunna nedbringas. Dessa sakkunniga tillika med de av styrelsen

utsedda avgav den 26 september 1911 utredning angående uppförande

av boställshus vid statens järnvägar. Denna utredning, som Eders Kungl.

Maj:t och riksdagen genom uttalande vid olika tidpunkter i sina huvudsakliga

delar biträtt, har sedermera legat till grund för utarbetande av

ritningar för boställshusen vid statens järnvägar liksom även för här

förevarande boställshus. Styrelsen har emellertid inför de under kristiden

uppträdande höga byggnadskostnaderna efter hand föranletts att

vidtaga ytterligare förenklingar vid uppförande av husbyggnader vid

statens järnvägar, varigenom ovannämnda utredning delvis måst frångås,

och har styrelsen allt fortfarande sin strävan inriktad på att åstadkomma

det enklaste byggnadssätt som nu kan vara möjligt och ändamålsenligt

med hänsyn till å ena sidan berättigade krav på byggnadernas standard

ur boställshavarens synpunkt, å andra sidan deras framtida underhåll.»

I fråga om förevarande byggnadsföretag hava enligt utskottets

mening vederbörande gjort sig skyldiga till ett förfarande, som åsamkat

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

7

staten onödigt höga kostnader. Utskottet har härutinnan särskilt uppmärksammat,

att nybyggnaden i fråga icke genom annons utbjudits på

entreprenad, samt att distriktsförvaltningen antagit angivet anbud

utan att hänskjuta ärendet till järnvägsstyrelsen, något som utskottet

finner så mycket mera anmärkningsvärt, som samtliga inkomna entreprenadanbud

rörde sig om relativt höga belopp. Enligt utskottets

mening hade dessa anbud bort föranleda vederbörande att vidtaga en

närmare undersökning för utrönande av huruvida kostnaderna icke kunnat

på något sätt nedbringas.

Utskottet, som sålunda funnit ovan angivna åtgärder vittna om eu

anmärkningsvärd brist på omtanke i avseende å handhavandet av allmänna

medel, har velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

§ 2.

(Rev. ber. sid. 597—601; uti. sid. 799—805.)

I § 9 under berättelsen angående statens järnvägar hava revisorerna

anfört följande:

»Genom beslut den 8 november 1915 medgav järnvägsstyrelsen,

att personal vid statens järnvägar, som hade eget hushåll och icke innehade

bostad in natura, finge för eget behov tills vidare från statens järnvägars

förråd uppköpa 240 kilogram stenkol (ej antracit) per kök och

månad samt 175 kilogram s. k. lokomotivkoks per rum och månad. De

totala stenkols- och koksmängderna per person och år skulle dock ej få

överstiga 3,000 kilogram respektive 1,300 kilogram per kök eller rum,

och skulle koksmängden per hushåll beräknas efter det antal rum, tjänstinnehavarens

bostad omfattade, dock ej till större antal än det, vartill

han skulle varit berättigad, därest han haft tjänstebostad in natura.

Priset fastställdes till 39 kronor per ton.

Sedan styrelsen genom handelsavtalet med Tyskland kommit i besittning

av tyska stenkolsbriketter, vilka styrelsen ansåg väl lämpa sig

såsom hushållsbränsle, förklarade styrelsen, efter framställningar under

hand från personalen, genom beslut den 25 april 1916, att ovanberörda

medgivande om erhållande av bränsle finge omfatta jämväl sistnämnda

slag av bränsle.

Genom beslut under augusti månad 1917 utsträcktes medgivandet

jämväl till personalen vid statens järnvägsbyggnader.

På grund av den alltjämt fortgående prisstegringen å bränsle be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

slöt styrelsen i november 1917, att bränsle, som utlämnades från och

med den 1 december samma år, skulle betalas efter ett pris av 43 kronor

per ton.

Motivet för järnvägsstyrelsens beslut var, enligt vad som meddelats

från styrelsen, att i görligaste mån utjämna den skiljaktighet i löneförmåner,

som på grund av rådande höga bränslepriser uppkommit mellan

den personal, vilken enligt gällande avlöningsreglemente för statens

järnvägar åtnjuter bostad och bränsle in natura, och den personal, som

icke erhåller denna förmån. Styrelsen hade härvid beräknåt, att av den

till omkring 24,500 personer uppgående personalen 18,000 hade eget

hushåll och att bland dessa 6,173 befattningshavare hade bostad och

bränsle in natura samt att således återstående 11,827 personer kunde

antagas komma att begagna sig av den medgivna förmånen.

Genom beslut den 16 april innevarande år fann järnvägsstyrelsen,

enär de kristidsförhållanden, som betingat ifrågavarande förmån för personalen,

i början av året delvis lättat och ansåges icke längre komma

att bestå, skäligt upphäva samtliga föreskrifter rörande tillhandahållande

av bränsle från statens järnvägars förråd.

Enligt erhållna uppgifter hava de kvantiteter bränsle, som jämlikt

styrelsens medgivande utlämnats till personalen, utgjort sammanlagt

77,250 ton med ett av styrelsen beräknat värde av 3,201,159 kronor.

Dessa siffror fördela sig å de olika åren sålunda:

År.

Ton.

Kronor.

1915

1,740

67,760: —

1916

8,560

333,690: —

1917

20,430

800,990: —

1918

23,950

1,028,360: —

1919

22,570

970,350: —

Vid beräknande av det av styrelsen fastställda priset, 39 kronor

per ton, har styrelsen, enligt vad som meddelats, utgått från att bränsle,

vare sig det uttoges i importhamnen eller från plats inåt landet, skulle

betalas efter ett visst fastställt pris, beräknat efter inköpspriset med

tillägg av ett beräknat medelvärde för transporten, upplastningen in. m.

Detta medelvärde beräknades utgöra kronor 1.5 0 per ton och med tilllägg

av inköpspriset ansågs priset böra fastslås till 39 kronor per ton.

I anledning av den fortsatta prisstegringen å bränsle höjdes som nämnt

detta pris i november 1917 till 43 kronor per ton.

Det har vidare meddelats, att »under så gott som hela kristiden»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

9

statens järnvägars stenkolslager varit och fortfarande är bokfört efter

en kostnad av 20 kronor per ton.»

Beträffande de priser, statens järnvägar under tiden oktober 1915-—- maj 1919 betalt vid inköp av kol, de mängder, som inköpts, ävensom

inneliggande lager vid utgången av vart och ett av åren 1915 —1918

meddela revisorerna att de från statens järnvägars förrådsbyrå fått emottaga

en uppgift, som finnes återgiven i revisionsberättelsen.

Revisorerna anföra vidare:

»Av den från statens järnvägars förrådsbyrå inkomna uppgiften

framgår, att vid tiden för stju-elsens beslut att medgiva här ifrågavarande

förmån leverauspriset utgjorde kronor 39.9 4 per ton, att detta sedermera

stigit vid 1916 års utgång till kronor 64.3 6 per ton och vid 1917

års utgång till kronor 270.07 per ton samt att under den månad, då

prisberäkningen höjdes till 43 kronor per ton eller november 1917,

priset uppgått till kronor 260.92 per ton. Under år 1918 började priset

åter sjunka, så att detta vid slutet av året utgjorde kronor 169.6 4 per

ton och i maj månad innevarande år kronor 150.7 9 per ton.

Det har särskilt tilldragit sig revisorernas uppmärksamhet, att.

ehuru inköpspriset i november 1917 som nyss nämnts utgjorde ej mindre

än kronor 260.9 2 per ton medgivandet alltjämt kvarstod med endast

den förändring, att debiteringen hädanefter skulle ske efter 43 kronor

per ton. Tydligt är att ifrågavarande bränsle i själva verket bort beräknas

efter väsentligt högre priser än styrelsen gjort. Under sådana

förhållanden lära ock de verkliga utgifterna för statens järnvägar endast

till ringa del komma att täckas av de från personalen influtna beloppen.

Revisorerna, som anse sig sakna anledning att ingå i prövning av

frågan huruvida styrelsens åtgärd såsom sådan varit att förorda, vilja

emellertid framhålla, att, då genom densamma personalen i själva verket

erhållit ökat krigstidstillägg, frågan härom bort i vederbörlig ordning

hänskjutas till riksdagens prövning.

Å nu anförda förhållanden hava revisorerna ansett sig böra fästa

riksdagens uppmärksamhet.»

Vid denna paragraf i revisionsberättelsen har avgivits reservation

av herr E. Kristensson, som ansett, att näst sista stycket av paragrafen

bort erhålla följande lydelse:

»Revisorerna, som icke kunnat se bort från det förhållandet, att

dyrtiden gjorde sig kännbart gällande för tjänstemännen av olika grader,

innan staten vidtog åtgärder att medels dyrtidstillägg lindra det ekonomiska

trycket, och att alltså vid beaktande av den sålunda inträffade

situationen ömmande skäl kunna anföras för styrelsens åtgärd, vilja

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 55 höft. (Nr 138—141.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

emellertid framhålla, att, då genom densamma personalen i själva verket

erhållit ökade avlöningsförmåner, frågan härom bort i vederbörlig ordning

hänskjutas till prövning av riksdagen.»

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden har järnvägsstyrelsen

i utlåtande den 19 januari 1920 anfört följande:

»På grund av de sedan krigsutbrottet ständigt ökade svårigheterna

att till rimligt pris kunna anskaffa erforderliga mängder hushållsbränsle

ingingo under år 1915 flera av statens järnvägars personalsammanslutningar

till järnvägsstyrelsen med framställning att tillfälle måtte beredas

dem att få upphandla erforderligt behov av kolbränsle från statens

järnvägars förlag. En fråga av så vidsträckt betydelse, vars konsekvenser

även kunde komma att beröra andra statsorganisationer, ansåg

styrelsen vara av sådan beskaffenhet, att den icke borde avgöras enbart

för ett statsverk. För att fördenskull få utrönt huru andra myndigheter

ställde sig till frågan remitterade järnvägsstyrelsen de inkomna

ansökningarna till vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen och generalpoststyrelsen

med anhållan om yttrande över nämnda styrelsers åsikter i

detta spörsmål. Samtliga framhöllo i sina svar att det med hänsyn

till den rådande dyrtiden syntes dem föreligga allt fog för att resp.

verks styrelser så långt ske kunde sökte underlätta sin egen personals

i många fall betryckta läge. Samtidigt hänvände sig järnvägsstyrelsen

även till socialstyrelsen med förfrågan, huruvida möjligheterna för den

enskilde att erhålla bränsle under dåvarande förhållanden kunde anses

så svåra, att ett tillmötesgående på personalens anhållan kunde anses

motiverad. Svaret från nämnda styrelse avgavs i samma anda som

övriga styrelsers och framhöll socialstyrelsen särskilt den stora svårigheten

för enskilda konsumenter att anskaffa bränsle.

Med hänsyn till detta förhållande och med hänsyn till den här

nedan berörda omständigheten att genom de av kristiden förorsakade

stegringar av bränslekostnaderna uppstått eu på grund av vissa föreskrifter

i avlöningsreglementet för statens järnvägars personal högst

betänklig rubbning i den under normala tider avsedda jämställdheten

mellan tjänstemannagrupper med och utan bostadsförmån medgav styrelsen

i november 1915 personal vid statens järnvägar, som icke ägde

åtnjuta bostad med bränsle in natura, rätt att från statens järnvägars

förråd få inköpa stenkolsbränsle.

Enligt ännu gällande avlöningsreglemente utgår nämligen för

statens järnvägars tjänstemän antingen kontant ersättning för bostad och

bränsle eller ock bostad med bränsle in natura. Under normala förhållanden

är avsett att båda dessa alternativ för avlöningen skulle vara

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 138-

11

ungefär jämnvärdiga, det vill säga att eu tjänsteman med kontant ersättning

för bostaden skulle vara i avlöningshänseende jämställd med

en annan tjänsteman i samma avlöningsgrupp men med bostad och

bränsle in natura. På grund av de under kristiden särskilt å bränsle

våldsamt stegrade prisen blev emellertid som ovan anförts denna normalt

såsom riktig avsedda jämlikhet mellan de i övrigt lika tjänstemannagrupperna

väsentligt rubbad. Genom den berörda åtgärden att

medgiva viss del av personalen rättighet att från statens järnvägars

förlag inköpa hushållsbränsle kunde emellertid olägenheten med den

angivna förskjutningen åtminstone någorlunda utjämnas. Den bränslemängd,

som styrelsen sålunda medgav den personal, som icke hade

bostad och bränsle in natura att från statens järnvägars förlag inköpa,

fick uppgå till den myckenhet, som motsvarade vad innehavare av bostad

in natura hade sig tillerkänt, och skulle betalas enligt av styrelsen

fastställda priser, vid vilkas bedömande man har att taga hänsyn till

dels allmänna prisnivån, dels bekomna löneförbättringar, dels ock verkets

egna kostnader för kolen. Till eu början motsvarade dessa priser

ungefärligen statens järnvägars anskaffningspris med visst tillägg för

transportkostnader eller 39 kronor per ton, vilket pris sedermera höjdes

till 43 kronor per ton. Däremot ansåg sig järnvägsstyrelsen icke kunna

ytterligare höja priset på det personalen tillhandahållna bränslet, efterhand

som kostnaden för nyanskaffningar av kol alltmer ökades, enär

genom en sådan åtgärd hela ändamålet med anordningen skulle förfelas,

i det att dessa priser, bland annat av den anledningen att järnvägsstyrelsen

på grund av kända förhållanden nödsakades inköpa oskäligt

dyra engelska kol, skulle ställt sig så höga, att någon förmån att från

statens järnvägar få inköpa bränsle icke skulle för vederbörande personal

uppstå. Den eftersträvade och riktiga jämställdheten i avlöningshänseende

mellan de ovannämnda olika personalgrupperna skulle sålunda

icke vinnas. Därtill kom att det ansågs ur tjänstens synpunkt

nödvändigt tillse att personalen icke genom den med hänsyn till den

relativt ringa avlöningen synnerligen stora svårigheten skaffa bränsle

för uppvärmningsändamål skulle bliva mindre tjänstbar för det särskilt

under kristiden synnerligen krävande järn vägsarbetet.

Vid bedömandet av frågan vilket pris personalen rätteligen bort

betala för det bränsle, som av densamma från statens järnvägars förråd

fått inköpas, bör enligt järnvägsstyrelsens mening beaktas att statens

järnvägar vid ingången av kristiden eller i början av år 1915 ägde ett

lager av stenkolsbränsle uppgående till 309,600 ton och till en bokförd

kostnad av 13.a 4 per ton. I november månad 1915, då rättigheten att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 138-

inköpa stenkolsbränsle från Statens järnvägars förlag medgavs personalen,

utgjorde detta lager i runt tal 420,000 ton till en bokförd kostnad av

19.58 kronor per ton. Varierande med olika proportioner mellan tillförsel

och konsumtion av stenkol har det bokförda enhetspriset under

den tid utförsäljningspriset var 39 kronor ej uppgått till mera än 24.6 7

och sedermera, då utförsäljningspriset var 43 kronor, ej till mera än

39.41 kronor. Det är vidare att märka att under den tid anordningen

i fråga ägde tillämpning eller från november 1915 till och med juni

1919 försåldes till personalen sammanlagt 77,250 ton stenkolsbränsle,

vilket utgör endast en mindre del till och med av det vid anordningens

början i statens järnvägars förråd befintliga lagret. För statens järnvägars

drift anskaffades under samma tidsperiod eller november 1915

—juni 1919 en sammanlagd stenkolskvantitet av omkring 2,600,000 ten.

Av dessa siffror torde framgå att anordningen med försäljning av stenkolsbränsle

till personalen icke haft någon som helst inverkan av betydelse

på storleken av den stenkolskvantitet, som järnvägsstyrelsen för

statens järnvägars drift och för hållande av erforderlig beredskap måst

anskaffa. Järnvägsstyrelsen sökte nämligen under ifrågavarande tid,

alldeles oberoende av bränsleförsäljningen till personalen, att anskaffa

så mycket bränsle som över huvud taget var möjligt med hänsyn till

de rådande förhållandena på världsmarknaden.

Under sådana omständigheter synes det icke kunna anses oriktigt

att vid bedömandet av prisfrågan för det till personalen försålda bränslet

betrakta detta bränsle såsom taget ur det lager, över vilket järnvägsstyrelsen

vid anordningens början förfogade och vilket var anskaffat

och bokfört till lägre kostnader än de pris personalen fått betala.

Vad beträffar vidtagandet av själva åtgärden att försälja bränsle

till personalen torde enligt styrelsens uppfattning densamma falla inom

styrelsens befogenhet. Då vidare försäljningspriset, som här ovan angivits,

icke understigit de på sin tid havda anskaffningskostnaderna för

motsvarande kvantiteter, kan även i fråga om prissättningen styrelsen

icke anse sig hava handlat egenmäktigt. Styrelsen vill icke förneka att

anordningen i fråga varit en förmån för statens järnvägars personal, som

motsvarande befattningshavare vid övriga statens verk måhända saknat,

närmast väl då på grund av att bränsle att försälja till personalen icke

stått dessa verks styrelser till buds, men det torde emellertid härvidlag

vara att märka att vid intet av statens verk förekommer i motsvarande

utsträckning som vid statens järnvägar den till den 1 juli 1920, då

nytt avlöningsreglemente träder i kraft, gällande uppdelning av personalen

i fråga om avlöningssättet att en del av personalen åtnjuter bostad

s. 13 Kontrollera mot PDF

”,Statsutskottet8 utlåtande Nr 138. 13

och bränsle in natura och eu del lämnas kontant bostadsersättning. Olägenheterna

av den genom kristiden åstadkomna lörskjutningen i avlöningsförmånerna

mellan de olika personalgrupperna torde därför icke inom

något annat statens verk gjort sig så gällande sotn vid statens järnvägar.

Vid besvarandet av en nådig remiss av den 29 november 1915

med yttrande iiver en av svenska postmannaförbundet gjord framställning

om rätt för i statens tjänst anställd personal att frän statens järnvägars

förråd få inköpa sitt behov av kol och koks framhöll järnvägsstyrelsen

skillnaden i ovannämnda avseende mellan personalen vid statens

järnvägar och vid övriga statens verk. Eders Kungl. Maj:t fann också

icke skäl bifalla postmannaförbundets ifrågavarande hemställan. Åtgärden

att söka i möjligaste mån utjämna denna förskjutning har varit

betingad av skyldig hänsyn och omtanke för underställd personal från

en god arbetsgivares sida och den därigenom för viss del av personalen

åstadkomna förmånen torde enligt styrelsens mening näppeligen kunna

värdesättas så, att en ändring av krigstillägget för berörda statens järnvägars

personal på grund härav kunnat anses befogad.»

Vid prövning av vad uti ifrågavarande ärende förekommit har

utskottet måst finna anmärkningsvärt, att järnvägsstyrelsen utan Kungl.

Maj:ts och riksdagens medgivande vidtagit åtgärder av så vittomfattande

ekonomisk innebörd som de förevarande, i all synnerhet som i följd

härav i realiteten uppkommit en av förhållandena i övrigt icke motiverad

^likställighet i avlöningshänseende mellan vissa befattningshavare vid

statens järnvägar och motsvarande personal vid andra statens verk och

inrättningar. Den av järnvägsstyrelsen lämnade förklaringen, att ifrågavarande

stenkolsbränsle till stor del försålts från det vid anordningens

början i statens järnvägars förråd befintliga lagret, finner sig utskottet

icke kunna godtaga.

Vad i ärendet sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra

för riksdagen

omförmäla.

§ 3.

Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara

av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt,

att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

- Statsutskottets utlåtande Nr 138.

åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit

av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket

utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 14 maj 1920.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarmelius, N. A. Nilsson, H. F. Lamm, J. L.

Widell, E. A. Hallin, C. P. V. Nilsson, J. Nilsson i Malmö och P. M. Olsson samt

från andra kammaren: herrar A. WHclund i Brattfors, P. Nilsson i Bonarp, S- Bengtsson

i Norup, W. Bäckström, 0. Nilsson i Örebro, K A. W. Björck, K. E. W. Söderhielm, S. E.

Ljungkvist, S. N. Torgen och J. Erlansson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.