Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1918.
1920-05-14 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1920:138, Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1918.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
1
Nr 138.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1920 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1918.
(2:a avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovan nämnda
revisionsberättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga
upplysningar, underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen
hlivit iakttagen.
Statens järnvägar.
§ i
(Rev.
ber. sid. 593—595; uti. sid. 796 — 799, 808—811.)
I berättelsen angående statens järnvägar hava revisorerna under
§ C anfört följande:
»I anledning av Kungl. Maj:ts framställning beviljade 1918 års
riksdag ett anslag å 2,489,700 kronor till uppförande av boställshus för
statens järnvägar.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 55 höft. (Nr 138—141.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Som stationsföreståndarens vid Åkarp lägenhet i ett av dåvarande
boställshus var synnerligen trång och otidsenlig, men efter ändring
kunde inredas till lämpliga bostäder åt två stationskarlar, av vilka bostäder
stationen vore i stort behov, hade järnvägsstyrelsen föreslagit
uppförande av ett boställshus åt stationsföreståndaren om 5 rum och
kök; och hade av ovanberörda anslag avsetts ett belopp av 36,000
kronor för omförmälda boställshus.
På Kungl. Maj:ts framställning anvisade därefter innevarande års
riksdag såsom konjunkturtillägg till förut beviljade byggnadsanslag ett
belopp av 1,435,100 kronor. Av detta anslag hade efter av järnvägsstyrelsen
verkställd procentuell beräkning avsetts 9,000 kronor för här
ifrågavarande bygge.
Enligt vad revisorerna inhämtat, utbjöds av vederbörande lokalförvaltning
genom särskilda skrivelser den 19 december 1918 till tre
byggnadsfirmor arbetet med uppförandet av förenämnda boställshus, och
antogs den 4 januari innevarande år det lägsta anbudet, slutande å
64,800 kronor. Från anbudet hade likväl undantagits iordningsställande
av tomt och belysningsanordningar ävensom värmeledning och sanitära
anläggningar.
Arbetet med boställhusets uppförande tog sin början den 12
januari innevarande år och var byggnaden färdig för inflyttning den
18 sistlidna juli. De verkliga kostnaderna hava enligt erhållna uppgifter
uppgått till 74,197 kronor fördelande sig sålunda:
husbyggnadsentreprenaden..................................................... 64,800 kronor
rörledningsentreprenaden.......................................................... 8,335 »
makadam, grus och armeringsräler, som enligt kontrakt
statens järnvägar hade att betala..................................... 695 »
brunnstegel ............................................................................... 95 »
planering, utsättningar in. in........................................... 272 »
74,197 kronor.
Järnvägsstyrelsen har ock, enligt vad som meddelats, i skrivelse
den 29 sistlidna september angående anslagskrav till 1920 års riksdag
med anmälan att en brist uppkommit å 29,500 kronor gjort framställning''
om anvisande av nämnda belopp såsom konjunkturtillägg.
Utan att vilja ingå i prövning av frågan om det av lokalförvaltningen
använda sättet för infordrande av entreprenadanbud varit det
rätta, hava revisorerna icke kunnat undgå att finna det antagna anbudet
alltför högt, särskilt i betraktande av förut uppgjorda beräkningar och
på grund därav anvisade anslag. Det vill synas revisorerna, som om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
goda skäl förelegat för lokalförvaltningen att före anbudets antagande
underställa järnvägsstyrelsens prövning frågan huruvida icke med hänsyn
till föreliggande omständigheter ett uppskov med bygget lämpligen
bort ske.
Revisorerna hava under sina resor besökt Åkarp och därvid besett
ifrågavarande boställshus och fingo revisorerna det intryck, att bostaden
ingalunda motsvarade de därå nedlagda synnerligen dryga kostnaderna.
Det synes för övrigt revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke utan
att därigenom åsidosätta byggnadernas soliditet fullt tillfresställande bostäder
skulle kunna beredas vederbörande tjänstemän på ett vida enklare
och billigare sätt än vad bär varit fallet.)''
I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden har järnvägsstyrelsen
infordrat yttrande från vederbörande distriktsförvaltning,
som i skrivelse i ämnet den 10 januari 1920 anfört följande:
»Behovet av boställshus för stationsinspektor i Åkarp och i sammanhang
därmed anordnande av bostäder för kontorsbiträde och stationskarlar
genom ändrad inredning'' av den byggnad vari bostad för stationsinspektor
förut varit inrymd, hade i augusti åren 1916 och 1917 av
distriktsförvaltningen framförts till kung!, styrelsen vid ingivande av
förslag till ny byggnadsstat. Kung!, styrelsen upptog förslaget i underdånig
framställning sistnämnda år, och 1918 års riksdag beviljade erforderligt
anslag enligt, det i augusti 1917 uppgjorda kostnadsförslaget,
slutande på kronor 36,000.
Kungl. styrelsen gav, genom skrivelse den 29 november 1918,
distriktsförvaltningen anmodan gå i författning om arbetets utförande
enligt här upprättade, ritningar och arbetsbeskrivning och meddelade
därvid, att »för täckande av det riksdagsans]aget överskjutande beloppet,
som torde komma att erfordras på grund av alltjämt ökade materialock
arbetspris, har kungl. styrelsen innevarande höst gjort underdånig
framställning om tilläggsanslag».
Vederbörande baningenjör, som den 4 därpå följande december
för verkställighet fått del av kungl. styrelsens skrivelse, infordrade på
grund härav anbud å husbj^ggnaden, med undantag för värme- och
sanitära anläggningar, för vilka då ej detaljerat förslag förelåg.
Infordrandet skedde den 19 december 1919 genom skrivelser till
de tre byggmästare, som under senare tiden avgivit antagbara anbud
och väl utfört nybyggnader vid bansektionen, och begränsades tävlan
till dessa, enär ett utbjudande genom annons skulle medföra större tidsutdräkt
genom att påfordra upprättandet av ett större antal entreprenadhandlingar
med ritningar för utdelning till spekulanter och det ej an
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
sågs kunna förväntas, att andra anbudsgivare skulle kunna avgiva förmånligare
anbud.
Tiden var nämligen val knapp, då det gällde att lå byggnaden
färdig för inflyttning i så god tid, att det trängande behovet att erhålla
flera bostäder för stationskarlar skulle genom ombyggnad av det äldre
boställshuset kunna tillgodoses före den 1 oktober.
De inkomna anbuden slutade å kronor 68,725, 64,800, och 69,350.
det lägsta blev antaget.
Anbudet antogs av baningenjören, som av missuppfattning av
gällande bestämmelser ansåg sig behörig härtill utan hänvändelse till
bandirektören. Han kände ej det belopp, som av kungl. styrelsen upptagits
såsom tilläggsanslag, och anbudsbeloppet kunde med hänsyn till
de sedan kostnadsförslagets uppgörande starkt ökade material- och arbetspriserna
samt fraktkostnader in. m. knappast anses i och för sig
för högt.
Till belysande av prisförhöjningarna får distriktsförvaltningen
framhålla,
att timlönen för yrkesarbetare vid statens järnvägar å linjen Arlöv
—Lund ökats från 60 till 125 öre och aekordsprisen proportionsvis mera,
att enligt statens järnvägars förråds enhetsprislista bräder av furu
höjts från kronor 37 till 100 för kubikmeter och plank från kronor 40
till 108 för kubikmeter, och
att tegel, vanligt, gått upp från kronor 45 till kronor 100 och
däröver för 1,000 stycken fritt å vagn vid bruket.
Härtill komma taxeförhöjningar å enskilda banor, vilka entreprenören
i stor utsträckning måste använda för materialtransporter.
Då sålunda arbets- och materialpriser vid tiden för kostnadsberäkningen
stigit avsevärt högre än omkring 100 procent, som anbudet
angav, ansåg baningenjören sig ej kunna genom infordrande av nya
anbud eller medelst tillsläppande av genom statens järnvägars försorganskaffade
materialier uppnå lägre byggnadskostnad.
Någon avsevärd förenkling av byggnaden syntes ej heller kunna
ifrågasättas, då ritningarna i huvudsak överensstämde med de för boställshusen
vid Svalöv och Lomma under åren 1913 och 1915 uppförda.
Protokollet för upphandlingen inkom till bandirektören den 10
januari och kunde då svårligen frågan om ett uppskjutande upptagas,
emedan entreprenören redan antagits och med hänsyn till arbetets brådskande
natur redan vid den tiden gått i författning om anskaffande av
material och arbetskraft för arbetet, som påbörjades den 12 i samma
månad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
i>
Byggnaden var ii,ven färdig för inflyttning den IS juli, varefter
ombyggnaden av det Äldre boställshuset omedelbart igångsattes, och
harm utföras så att de nya bostäderna kunde tagas i bruk den 1 oktober.
Av ovanstående torde framgå,
alt kungl. styrelsen anmodat distriktsförvaltningen gå i författning
om byggnadens uppförande enligt fastställda ritningar, och därvid meddelat,
att underdånig framställning gjorts om tilläggsanslag med belopp,
som dock ej då delgavs distriktsförvaltningen.
att baningenjören antagit ett anbud, som med hänsyn till intill
tiden för antagandet skedda förhöjningar i arbets- och materialpriser i
huvudsak motsvarade det år 1917 uppgjorda kostriadsförslaget med
nödigt tillägg, varvid dock baningenjören i så måtto överskred sin
befogenhet, att han enligt gällande bestämmelser skulle hänskjuta detta
antagande till bandirektören, vid vilket fall frågan om arbetets uppskjutande
på grund av de höga kostnaderna säkerligen kommit under
vederbörlig omprövning,
att ett uppskjutande av den stora kostnaden emellertid ej av baningenjören
förutsattes, enär behovet om ordnandet av ifrågasatta bostäder
för stationspersonalen var överhängande och det ej var att förvänta, att
avsevärd nedgång å arbets- och materialpriser skulle inträffa under den
närmare framtiden,
att någon förenkling av fastställda ritningar oph arbetsbeskrivning
ej ifrågasattes, enär dessa med obetydliga ändringar voro desamma, som
legat till grund för uppförande under åren 1913 och 1915 av boställshus
å tvenne andra platser inom distriktet,
att med vid tiden för antagandet gällande materialpriser, det ej
kunde förväntas avsevärd minskning i kostnaderna, om arbetet utförts
genom statens järnvägars egen försorg eller med tillsläppande av materialier,
då upphandling av dessa ej redan förut i huvudsak ägt rum, och
att i övrigt ett upprivande av beslutet om antagandet ej lämpligen
kunnat ske, då protokollet kommit till bandirektörens kännedom,
enär entreprenören redan då träffat för utförandet erforderliga leveransavtal
m. m.»
För egen del har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 19 januari
1920 i förevarande fråga anfört följande:
»Järnvägsstyrelsen kan för sin del icke godtaga vad i distriktsförvaltningens
skrivelse anföres såsom försvar för av distriktsförvaltningen
vidtagna åtgärder. Styrelsen anser nämligen att, då kostnaderna
för byggnadens uppförande visat sig så avsevärda, frågan bort underställas
styrelsens prövning. Därjämte framgår uppenbart, att icke några
6
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Utskottets
yttrande.
som helst försök från distriktsförvaltniugens sida vidtagits för att söka
nedbringa byggnadskostnaderna. Styrelsen har ock, så snart detta höga
anbud av styrelsen blivit känt i april förlidet år, låtit framhålla för
distriktsförvaltningen det olämpliga i att utan vidare antaga ett så höo-t
anbud, och har styrelsen därvid även påpekat att undersökning bort ske,
huruvida icke utan större olägenheter tiden för arbetets påbörjande kunnat
framflyttas i avvaktan på bättre konjunkturer, vilken utväg exempelvis
i ett par fall måst av styrelsen tillgripas vid annat statens järnvägars
distrikt efter vederbörlig anmälan från distriktsförvaltningen. Åven har
styrelsen framhållit att före anbudets antagande undersökning bort ske,
om ej genom arbetets utförande i helt eller delvis egen regi byggnadskostnaderna
hade kunnat nedbringas.»
Med anledning av att statsrevisorerna i berättelsen ifrågasatt, huruvida
icke, utan att därigenom åsidosätta byggnadernas soliditet, fullt
tillfredsställande bostäder skulle kunna beredas vederbörande tjänstemän
på ett vida enklare och billigare sätt än vad som här varit fallet anför
järvägsstyrelsen vidare:
»I nådig skrivelse den 13 januari 1911 anbefallde Eders Kung!.
Magt styrelsen att med biträde av två sakkunniga personer, dem chefen
för civildepartementet ägde tillkalla, verkställa utredning i syfte att utröna
huruvida icke, utan att ändamålsenligheten äventyrades eller underhållskostnaderna
alltför mycket ökades, kostnaderna för utförande av
boställshus vid statens järnvägar skulle genom ett billigare byggnadssätt
kunna nedbringas. Dessa sakkunniga tillika med de av styrelsen
utsedda avgav den 26 september 1911 utredning angående uppförande
av boställshus vid statens järnvägar. Denna utredning, som Eders Kungl.
Maj:t och riksdagen genom uttalande vid olika tidpunkter i sina huvudsakliga
delar biträtt, har sedermera legat till grund för utarbetande av
ritningar för boställshusen vid statens järnvägar liksom även för här
förevarande boställshus. Styrelsen har emellertid inför de under kristiden
uppträdande höga byggnadskostnaderna efter hand föranletts att
vidtaga ytterligare förenklingar vid uppförande av husbyggnader vid
statens järnvägar, varigenom ovannämnda utredning delvis måst frångås,
och har styrelsen allt fortfarande sin strävan inriktad på att åstadkomma
det enklaste byggnadssätt som nu kan vara möjligt och ändamålsenligt
med hänsyn till å ena sidan berättigade krav på byggnadernas standard
ur boställshavarens synpunkt, å andra sidan deras framtida underhåll.»
I fråga om förevarande byggnadsföretag hava enligt utskottets
mening vederbörande gjort sig skyldiga till ett förfarande, som åsamkat
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
7
staten onödigt höga kostnader. Utskottet har härutinnan särskilt uppmärksammat,
att nybyggnaden i fråga icke genom annons utbjudits på
entreprenad, samt att distriktsförvaltningen antagit angivet anbud
utan att hänskjuta ärendet till järnvägsstyrelsen, något som utskottet
finner så mycket mera anmärkningsvärt, som samtliga inkomna entreprenadanbud
rörde sig om relativt höga belopp. Enligt utskottets
mening hade dessa anbud bort föranleda vederbörande att vidtaga en
närmare undersökning för utrönande av huruvida kostnaderna icke kunnat
på något sätt nedbringas.
Utskottet, som sålunda funnit ovan angivna åtgärder vittna om eu
anmärkningsvärd brist på omtanke i avseende å handhavandet av allmänna
medel, har velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
§ 2.
(Rev. ber. sid. 597—601; uti. sid. 799—805.)
I § 9 under berättelsen angående statens järnvägar hava revisorerna
anfört följande:
»Genom beslut den 8 november 1915 medgav järnvägsstyrelsen,
att personal vid statens järnvägar, som hade eget hushåll och icke innehade
bostad in natura, finge för eget behov tills vidare från statens järnvägars
förråd uppköpa 240 kilogram stenkol (ej antracit) per kök och
månad samt 175 kilogram s. k. lokomotivkoks per rum och månad. De
totala stenkols- och koksmängderna per person och år skulle dock ej få
överstiga 3,000 kilogram respektive 1,300 kilogram per kök eller rum,
och skulle koksmängden per hushåll beräknas efter det antal rum, tjänstinnehavarens
bostad omfattade, dock ej till större antal än det, vartill
han skulle varit berättigad, därest han haft tjänstebostad in natura.
Priset fastställdes till 39 kronor per ton.
Sedan styrelsen genom handelsavtalet med Tyskland kommit i besittning
av tyska stenkolsbriketter, vilka styrelsen ansåg väl lämpa sig
såsom hushållsbränsle, förklarade styrelsen, efter framställningar under
hand från personalen, genom beslut den 25 april 1916, att ovanberörda
medgivande om erhållande av bränsle finge omfatta jämväl sistnämnda
slag av bränsle.
Genom beslut under augusti månad 1917 utsträcktes medgivandet
jämväl till personalen vid statens järnvägsbyggnader.
På grund av den alltjämt fortgående prisstegringen å bränsle be
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
slöt styrelsen i november 1917, att bränsle, som utlämnades från och
med den 1 december samma år, skulle betalas efter ett pris av 43 kronor
per ton.
Motivet för järnvägsstyrelsens beslut var, enligt vad som meddelats
från styrelsen, att i görligaste mån utjämna den skiljaktighet i löneförmåner,
som på grund av rådande höga bränslepriser uppkommit mellan
den personal, vilken enligt gällande avlöningsreglemente för statens
järnvägar åtnjuter bostad och bränsle in natura, och den personal, som
icke erhåller denna förmån. Styrelsen hade härvid beräknåt, att av den
till omkring 24,500 personer uppgående personalen 18,000 hade eget
hushåll och att bland dessa 6,173 befattningshavare hade bostad och
bränsle in natura samt att således återstående 11,827 personer kunde
antagas komma att begagna sig av den medgivna förmånen.
Genom beslut den 16 april innevarande år fann järnvägsstyrelsen,
enär de kristidsförhållanden, som betingat ifrågavarande förmån för personalen,
i början av året delvis lättat och ansåges icke längre komma
att bestå, skäligt upphäva samtliga föreskrifter rörande tillhandahållande
av bränsle från statens järnvägars förråd.
Enligt erhållna uppgifter hava de kvantiteter bränsle, som jämlikt
styrelsens medgivande utlämnats till personalen, utgjort sammanlagt
77,250 ton med ett av styrelsen beräknat värde av 3,201,159 kronor.
Dessa siffror fördela sig å de olika åren sålunda:
År.
Ton.
Kronor.
1915
1,740
67,760: —
1916
8,560
333,690: —
1917
20,430
800,990: —
1918
23,950
1,028,360: —
1919
22,570
970,350: —
Vid beräknande av det av styrelsen fastställda priset, 39 kronor
per ton, har styrelsen, enligt vad som meddelats, utgått från att bränsle,
vare sig det uttoges i importhamnen eller från plats inåt landet, skulle
betalas efter ett visst fastställt pris, beräknat efter inköpspriset med
tillägg av ett beräknat medelvärde för transporten, upplastningen in. m.
Detta medelvärde beräknades utgöra kronor 1.5 0 per ton och med tilllägg
av inköpspriset ansågs priset böra fastslås till 39 kronor per ton.
I anledning av den fortsatta prisstegringen å bränsle höjdes som nämnt
detta pris i november 1917 till 43 kronor per ton.
Det har vidare meddelats, att »under så gott som hela kristiden»
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
9
statens järnvägars stenkolslager varit och fortfarande är bokfört efter
en kostnad av 20 kronor per ton.»
Beträffande de priser, statens järnvägar under tiden oktober 1915-—- maj 1919 betalt vid inköp av kol, de mängder, som inköpts, ävensom
inneliggande lager vid utgången av vart och ett av åren 1915 —1918
meddela revisorerna att de från statens järnvägars förrådsbyrå fått emottaga
en uppgift, som finnes återgiven i revisionsberättelsen.
Revisorerna anföra vidare:
»Av den från statens järnvägars förrådsbyrå inkomna uppgiften
framgår, att vid tiden för stju-elsens beslut att medgiva här ifrågavarande
förmån leverauspriset utgjorde kronor 39.9 4 per ton, att detta sedermera
stigit vid 1916 års utgång till kronor 64.3 6 per ton och vid 1917
års utgång till kronor 270.07 per ton samt att under den månad, då
prisberäkningen höjdes till 43 kronor per ton eller november 1917,
priset uppgått till kronor 260.92 per ton. Under år 1918 började priset
åter sjunka, så att detta vid slutet av året utgjorde kronor 169.6 4 per
ton och i maj månad innevarande år kronor 150.7 9 per ton.
Det har särskilt tilldragit sig revisorernas uppmärksamhet, att.
ehuru inköpspriset i november 1917 som nyss nämnts utgjorde ej mindre
än kronor 260.9 2 per ton medgivandet alltjämt kvarstod med endast
den förändring, att debiteringen hädanefter skulle ske efter 43 kronor
per ton. Tydligt är att ifrågavarande bränsle i själva verket bort beräknas
efter väsentligt högre priser än styrelsen gjort. Under sådana
förhållanden lära ock de verkliga utgifterna för statens järnvägar endast
till ringa del komma att täckas av de från personalen influtna beloppen.
Revisorerna, som anse sig sakna anledning att ingå i prövning av
frågan huruvida styrelsens åtgärd såsom sådan varit att förorda, vilja
emellertid framhålla, att, då genom densamma personalen i själva verket
erhållit ökat krigstidstillägg, frågan härom bort i vederbörlig ordning
hänskjutas till riksdagens prövning.
Å nu anförda förhållanden hava revisorerna ansett sig böra fästa
riksdagens uppmärksamhet.»
Vid denna paragraf i revisionsberättelsen har avgivits reservation
av herr E. Kristensson, som ansett, att näst sista stycket av paragrafen
bort erhålla följande lydelse:
»Revisorerna, som icke kunnat se bort från det förhållandet, att
dyrtiden gjorde sig kännbart gällande för tjänstemännen av olika grader,
innan staten vidtog åtgärder att medels dyrtidstillägg lindra det ekonomiska
trycket, och att alltså vid beaktande av den sålunda inträffade
situationen ömmande skäl kunna anföras för styrelsens åtgärd, vilja
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 55 höft. (Nr 138—141.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
emellertid framhålla, att, då genom densamma personalen i själva verket
erhållit ökade avlöningsförmåner, frågan härom bort i vederbörlig ordning
hänskjutas till prövning av riksdagen.»
I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden har järnvägsstyrelsen
i utlåtande den 19 januari 1920 anfört följande:
»På grund av de sedan krigsutbrottet ständigt ökade svårigheterna
att till rimligt pris kunna anskaffa erforderliga mängder hushållsbränsle
ingingo under år 1915 flera av statens järnvägars personalsammanslutningar
till järnvägsstyrelsen med framställning att tillfälle måtte beredas
dem att få upphandla erforderligt behov av kolbränsle från statens
järnvägars förlag. En fråga av så vidsträckt betydelse, vars konsekvenser
även kunde komma att beröra andra statsorganisationer, ansåg
styrelsen vara av sådan beskaffenhet, att den icke borde avgöras enbart
för ett statsverk. För att fördenskull få utrönt huru andra myndigheter
ställde sig till frågan remitterade järnvägsstyrelsen de inkomna
ansökningarna till vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen och generalpoststyrelsen
med anhållan om yttrande över nämnda styrelsers åsikter i
detta spörsmål. Samtliga framhöllo i sina svar att det med hänsyn
till den rådande dyrtiden syntes dem föreligga allt fog för att resp.
verks styrelser så långt ske kunde sökte underlätta sin egen personals
i många fall betryckta läge. Samtidigt hänvände sig järnvägsstyrelsen
även till socialstyrelsen med förfrågan, huruvida möjligheterna för den
enskilde att erhålla bränsle under dåvarande förhållanden kunde anses
så svåra, att ett tillmötesgående på personalens anhållan kunde anses
motiverad. Svaret från nämnda styrelse avgavs i samma anda som
övriga styrelsers och framhöll socialstyrelsen särskilt den stora svårigheten
för enskilda konsumenter att anskaffa bränsle.
Med hänsyn till detta förhållande och med hänsyn till den här
nedan berörda omständigheten att genom de av kristiden förorsakade
stegringar av bränslekostnaderna uppstått eu på grund av vissa föreskrifter
i avlöningsreglementet för statens järnvägars personal högst
betänklig rubbning i den under normala tider avsedda jämställdheten
mellan tjänstemannagrupper med och utan bostadsförmån medgav styrelsen
i november 1915 personal vid statens järnvägar, som icke ägde
åtnjuta bostad med bränsle in natura, rätt att från statens järnvägars
förråd få inköpa stenkolsbränsle.
Enligt ännu gällande avlöningsreglemente utgår nämligen för
statens järnvägars tjänstemän antingen kontant ersättning för bostad och
bränsle eller ock bostad med bränsle in natura. Under normala förhållanden
är avsett att båda dessa alternativ för avlöningen skulle vara
Statsutskottets utlåtande Nr 138-
11
ungefär jämnvärdiga, det vill säga att eu tjänsteman med kontant ersättning
för bostaden skulle vara i avlöningshänseende jämställd med
en annan tjänsteman i samma avlöningsgrupp men med bostad och
bränsle in natura. På grund av de under kristiden särskilt å bränsle
våldsamt stegrade prisen blev emellertid som ovan anförts denna normalt
såsom riktig avsedda jämlikhet mellan de i övrigt lika tjänstemannagrupperna
väsentligt rubbad. Genom den berörda åtgärden att
medgiva viss del av personalen rättighet att från statens järnvägars
förlag inköpa hushållsbränsle kunde emellertid olägenheten med den
angivna förskjutningen åtminstone någorlunda utjämnas. Den bränslemängd,
som styrelsen sålunda medgav den personal, som icke hade
bostad och bränsle in natura att från statens järnvägars förlag inköpa,
fick uppgå till den myckenhet, som motsvarade vad innehavare av bostad
in natura hade sig tillerkänt, och skulle betalas enligt av styrelsen
fastställda priser, vid vilkas bedömande man har att taga hänsyn till
dels allmänna prisnivån, dels bekomna löneförbättringar, dels ock verkets
egna kostnader för kolen. Till eu början motsvarade dessa priser
ungefärligen statens järnvägars anskaffningspris med visst tillägg för
transportkostnader eller 39 kronor per ton, vilket pris sedermera höjdes
till 43 kronor per ton. Däremot ansåg sig järnvägsstyrelsen icke kunna
ytterligare höja priset på det personalen tillhandahållna bränslet, efterhand
som kostnaden för nyanskaffningar av kol alltmer ökades, enär
genom en sådan åtgärd hela ändamålet med anordningen skulle förfelas,
i det att dessa priser, bland annat av den anledningen att järnvägsstyrelsen
på grund av kända förhållanden nödsakades inköpa oskäligt
dyra engelska kol, skulle ställt sig så höga, att någon förmån att från
statens järnvägar få inköpa bränsle icke skulle för vederbörande personal
uppstå. Den eftersträvade och riktiga jämställdheten i avlöningshänseende
mellan de ovannämnda olika personalgrupperna skulle sålunda
icke vinnas. Därtill kom att det ansågs ur tjänstens synpunkt
nödvändigt tillse att personalen icke genom den med hänsyn till den
relativt ringa avlöningen synnerligen stora svårigheten skaffa bränsle
för uppvärmningsändamål skulle bliva mindre tjänstbar för det särskilt
under kristiden synnerligen krävande järn vägsarbetet.
Vid bedömandet av frågan vilket pris personalen rätteligen bort
betala för det bränsle, som av densamma från statens järnvägars förråd
fått inköpas, bör enligt järnvägsstyrelsens mening beaktas att statens
järnvägar vid ingången av kristiden eller i början av år 1915 ägde ett
lager av stenkolsbränsle uppgående till 309,600 ton och till en bokförd
kostnad av 13.a 4 per ton. I november månad 1915, då rättigheten att
12
Statsutskottets utlåtande Nr 138-
inköpa stenkolsbränsle från Statens järnvägars förlag medgavs personalen,
utgjorde detta lager i runt tal 420,000 ton till en bokförd kostnad av
19.58 kronor per ton. Varierande med olika proportioner mellan tillförsel
och konsumtion av stenkol har det bokförda enhetspriset under
den tid utförsäljningspriset var 39 kronor ej uppgått till mera än 24.6 7
och sedermera, då utförsäljningspriset var 43 kronor, ej till mera än
39.41 kronor. Det är vidare att märka att under den tid anordningen
i fråga ägde tillämpning eller från november 1915 till och med juni
1919 försåldes till personalen sammanlagt 77,250 ton stenkolsbränsle,
vilket utgör endast en mindre del till och med av det vid anordningens
början i statens järnvägars förråd befintliga lagret. För statens järnvägars
drift anskaffades under samma tidsperiod eller november 1915
—juni 1919 en sammanlagd stenkolskvantitet av omkring 2,600,000 ten.
Av dessa siffror torde framgå att anordningen med försäljning av stenkolsbränsle
till personalen icke haft någon som helst inverkan av betydelse
på storleken av den stenkolskvantitet, som järnvägsstyrelsen för
statens järnvägars drift och för hållande av erforderlig beredskap måst
anskaffa. Järnvägsstyrelsen sökte nämligen under ifrågavarande tid,
alldeles oberoende av bränsleförsäljningen till personalen, att anskaffa
så mycket bränsle som över huvud taget var möjligt med hänsyn till
de rådande förhållandena på världsmarknaden.
Under sådana omständigheter synes det icke kunna anses oriktigt
att vid bedömandet av prisfrågan för det till personalen försålda bränslet
betrakta detta bränsle såsom taget ur det lager, över vilket järnvägsstyrelsen
vid anordningens början förfogade och vilket var anskaffat
och bokfört till lägre kostnader än de pris personalen fått betala.
Vad beträffar vidtagandet av själva åtgärden att försälja bränsle
till personalen torde enligt styrelsens uppfattning densamma falla inom
styrelsens befogenhet. Då vidare försäljningspriset, som här ovan angivits,
icke understigit de på sin tid havda anskaffningskostnaderna för
motsvarande kvantiteter, kan även i fråga om prissättningen styrelsen
icke anse sig hava handlat egenmäktigt. Styrelsen vill icke förneka att
anordningen i fråga varit en förmån för statens järnvägars personal, som
motsvarande befattningshavare vid övriga statens verk måhända saknat,
närmast väl då på grund av att bränsle att försälja till personalen icke
stått dessa verks styrelser till buds, men det torde emellertid härvidlag
vara att märka att vid intet av statens verk förekommer i motsvarande
utsträckning som vid statens järnvägar den till den 1 juli 1920, då
nytt avlöningsreglemente träder i kraft, gällande uppdelning av personalen
i fråga om avlöningssättet att en del av personalen åtnjuter bostad
”,Statsutskottet8 utlåtande Nr 138. 13
och bränsle in natura och eu del lämnas kontant bostadsersättning. Olägenheterna
av den genom kristiden åstadkomna lörskjutningen i avlöningsförmånerna
mellan de olika personalgrupperna torde därför icke inom
något annat statens verk gjort sig så gällande sotn vid statens järnvägar.
Vid besvarandet av en nådig remiss av den 29 november 1915
med yttrande iiver en av svenska postmannaförbundet gjord framställning
om rätt för i statens tjänst anställd personal att frän statens järnvägars
förråd få inköpa sitt behov av kol och koks framhöll järnvägsstyrelsen
skillnaden i ovannämnda avseende mellan personalen vid statens
järnvägar och vid övriga statens verk. Eders Kungl. Maj:t fann också
icke skäl bifalla postmannaförbundets ifrågavarande hemställan. Åtgärden
att söka i möjligaste mån utjämna denna förskjutning har varit
betingad av skyldig hänsyn och omtanke för underställd personal från
en god arbetsgivares sida och den därigenom för viss del av personalen
åstadkomna förmånen torde enligt styrelsens mening näppeligen kunna
värdesättas så, att en ändring av krigstillägget för berörda statens järnvägars
personal på grund härav kunnat anses befogad.»
Vid prövning av vad uti ifrågavarande ärende förekommit har
utskottet måst finna anmärkningsvärt, att järnvägsstyrelsen utan Kungl.
Maj:ts och riksdagens medgivande vidtagit åtgärder av så vittomfattande
ekonomisk innebörd som de förevarande, i all synnerhet som i följd
härav i realiteten uppkommit en av förhållandena i övrigt icke motiverad
^likställighet i avlöningshänseende mellan vissa befattningshavare vid
statens järnvägar och motsvarande personal vid andra statens verk och
inrättningar. Den av järnvägsstyrelsen lämnade förklaringen, att ifrågavarande
stenkolsbränsle till stor del försålts från det vid anordningens
början i statens järnvägars förråd befintliga lagret, finner sig utskottet
icke kunna godtaga.
Vad i ärendet sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra
för riksdagen
omförmäla.
§ 3.
Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara
av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt,
att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
Utskottets
yttrande.
14
- Statsutskottets utlåtande Nr 138.
åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit
av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket
utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 14 maj 1920.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarmelius, N. A. Nilsson, H. F. Lamm, J. L.
Widell, E. A. Hallin, C. P. V. Nilsson, J. Nilsson i Malmö och P. M. Olsson samt
från andra kammaren: herrar A. WHclund i Brattfors, P. Nilsson i Bonarp, S- Bengtsson
i Norup, W. Bäckström, 0. Nilsson i Örebro, K A. W. Björck, K. E. W. Söderhielm, S. E.
Ljungkvist, S. N. Torgen och J. Erlansson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.