Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m.

1921-02-21 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1921:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 1 1.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1921 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen

m. m.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson, Högberg, greve

Spens, J. T. Larsson, J. E. Berglund, Johan Carlsson, P. A.

Hansson, Hederstierna, Löfgren i Stockholm, Thore och Johanson

i Hallagården.

Genom en den 29 oktober 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad

proposition nr 6, vilken behandlats av första lagutskottet, bar Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande lagförslag:

l o) Förslag

till

L /Y G

om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 6 höft. (Nr 11.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutslcottets utlåtande Nr 11.

Den, som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning

av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes för

djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro

omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

2:o) Förslag

till

LAG

om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är djur utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet, och sker ej på

tillsägelse av polismyndighet rättelse, äge polismyndigheten att i den ordning,

här nedan stadgas, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av

omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja det.

2 §•

Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande, som i 1 §

sägs, vare skyldig att, före eller omedelbart efter det åtgärd för djurets

omhändertagande vidtagits, tillkalla legitimerad veterinär för att anställa

besiktning å djuret.

Efter besiktningen, därvid protokoll skall föras, har veterinären att

avgiva yttrande angående djurets vidare behandling.

3 §■

Finner veterinären, att djuret bör avlivas, skall värdering av djuret

i närvaro av polismyndigheten verkställas av veterinären och tillkallad, i

husdjursskötsel kunnig, trovärdig person.

Jämväl vid sådan värdering skall protokoll föras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

4 §•

Efter det besiktning och värdering, som ovan sägs, ägt rum, skall

polismyndigheten ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.

Prövas djuret ej bära avlivas, och kan det ej vårdas utan oskälig

kostnad, må djuret av polismyndigheten försäljas.

5 §•

Då polismyndighet vidtager åtgärd, som i 1 § omförmäles, skall polismyndigheten

ofördröjligen väcka åtal för djurplågeriet eller, där polismyndigheten

ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra

angivelse om brottet.

Har talan om ansvar ej blivit väckt eller svaranden med stämning sökt

inom åtta dagar från åtgärdens vidtagande, gånge den där så ske kan åter.

6 §•

Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen från

den, då polismyndigheten meddelat beslut, som i 4 § omförmäles, må, så

framt ej djuret blivit avlivat eller försålt, den, mot vilken talan väckts, påkalla

Konungens befallningshavandes prövning av polismyndighetens beslut.

Yad Konungens befallningshavande beslutar gånge omedelbart i verkställighet.

7 §.

Har talan om ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord, och yrkar

svaranden, i fall då djuret icke blivit avlivat eller försålt, att vidtagen åtgärd

skall upphävas eller ändras, har domstolen att så snart ske kan meddela

beslut i frågan.

Över beslutet må klagan föras allenast av svaranden. Meddelas beslutet

under rättegången, skall klagan däröver föras särskilt.

8 §•

Ersättning till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka

föranledas av åtgärd, som enligt denna lag vidtages, skola förskjutas av

allmänna medel.

I slutliga utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva,

huruvida nämnda kostnader skola till statsverket återgäldas av allmän åklagare

eller av den tilltalade. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat fall än

då den åtgärd, som föranlett kostnaderna, blivit av honom utan skäl vidtagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

I

Historik.

4 Första lagutsJcottets utlåtande Nr 11.

Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla

belopp, svarande mot vad av allmänna medel förskjutits,

9 §.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde, landsfiskal,

polisuppsyningsman eller poliskommissarie samt i stad magistrat, polismästare,

stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning.

10 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

A). Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

»I 1734 års lag fanns icke någon bestämmelse om straff för djurplågeri.

I anledning av motioner, väckta vid 1857—58 års riksdag, hemställde

lagutskottet, att ständerna måtte besluta en så lydande författning:

»Visar någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet;

straffes med böter från fem till och med etthundra riksdaler riksmynt.»

Denna hemställan bifölls av riksdagen och den 21 december 1857 utfärdades

»förordning angående ansvar för misshandling av djur» av nyss

angiven lydelse. Stadgandet upptogs härifrån oförändrat i allmänna strafflagen

av år 1864, 18 kap. 16 §.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner gjordes emellertid

gällande, att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant

hänseende framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke

ägde tillämpning å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur;

att icke ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt

skydd; samt att straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att en

väsentlig höjning därav vore av nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision

av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,

att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 5

föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan

Kungl. Maj:t till 1890 års riksdag framlagt proposition i enlighet med

nämnda förslag oeh riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades

lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart

otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde riksdagen i

skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen,

att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff till

lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj:t för riksdagen

förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse

skulle göras följande tillägg: »Äro omständigheterna synnerligen försvå
rande;

må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts förslag

vann riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29 juni

1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter icke

undergått någon förändring.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det skydd

emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18 kap.

16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren, syntes

med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Varken denna motion eller

de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande

riksdagar, föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Först år

1907 beslöt riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga

följande ändrade lydelse av nämnda paragraf: »Visar någon i behandling

av djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna

ändring godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse

härmed lag i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande

lagrum ej ägt rum.

Vid 1912 års riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes om sådan

ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet skulle

angivas med orden »misshandel av djur». Dessa motioner blevo av lagutskottet

avstyrkta. Vid frågans behandling inom riksdagen stannade

kamrarna i olika beslut. Under det första kammaren biföll utskottets

hemställan, beslöt andra kammaren på grundvalen av en vid utskottsutlåtandet

fogad reservation för sin del skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,

varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra

fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet».

s. 6 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet

1912.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

Såsom skäl för sin avstyrkan hade 1912 års lagutskott bland annat

anfört, att uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild

betydelse, nämligen den, i vilken ordet förekomme i strafflagens 14 kap.

»om mord, dråp och annan misshandel», varför detta brottsbegrepp icke

lämpligen kunde utan vidare användas även i fråga om djur; varjämte utskottet

hänvisade till den allmänna revision av strafflagen, som för närvarande

förbereddes. Mot de skäl för avstyrkande, utskottet åberopat, anfördes

emellertid i ovannämnda reservation bland annat:

»På de skäl, som anförts av utskottets majoritet, finna vi oss ej kunna

tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande av djurplågeribrottet

uttrycket »uppenbar grymhet» utbytes mot ordet »misshandel». På samma

gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten av motionärernas mening,

att förstnämnda uttryck på ett allt för snävt sätt begränsar vad som i

ifrågavarande avseende bör anses straffbart. Domstolarna synas också ofta

i sin lagtillämpning benägna att giva uttrycket »uppenbar grymhet» en

mera omfattande betydelse än som ursprungligen torde därmed hava avsetts.

Då emellertid denna tendens i domstolarnas praxis är långt ifrån allmän,

oaktat den säkerligen stödjes av rättsuppfattningen hos större delen av

vårt folk, synes det önskvärt, att djurplågeribegreppet i själva strafflagen

erhåller eu något vidare omfattning.»

I stället för den formulering av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen,

som vid 1912 års riksdag föreslagits, hemställdes i en vid 1913 års

riksdag väckt motion, att åt lagrummets första punkt skulle givas följande

avfattning: »Djurplågeri straffas med böter».

I motionen anfördes bland annat: »Tveksamheten att ändra djur
plågeriparagrafens

lydelse synes bottna i svårigheten att finna ett korrekt

språkligt uttryck för begreppet straffbart djurplågeri. Yarje försök till

omskrivning av detta begrepp synes på förhand vara dömt att misslyckas.

Dock torde saken i själva verket vara enklare än den ser ut. I stället

för omskrivningar sådana som »uppenbar grymhet vid behandling av

djur», »grymhet i behandling av djur», »misshandel av djur», m. fl.

torde utan risk för missförstånd kunna sättas helt enkelt »Djurplågeri

straffas med böter», etc. Ordet djurplågeri har redan vunnit burskap i

svenska språket. Allmänna rättsmedvetandet uppfattar detta ords betydelse.

Att plåga djur är straffvärd Begreppet »plåga» innebär i detta sammanhang

en avsiktlig handling eller också straffvärd tanklöshet. "V fika omskrivningar

för djurplågeribegreppet, som än kunna uppfinnas, torde det

dock aldrig kunna tänkas, att alla former av straffvärt djurplågeri däri

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 1

kunna specificeras, och vilken form en ny djurplågeriparagraf Un kan få,

så torde det ändock till sist få lämnas åt domstolarna att i varje särskilt

fall avgöra, huruvida straffbart djurplågeri föreligger eller ej.»

I avgivet utlutande i anledning av denna motion anförde lagutskottet:

Utskottet funne, i likhet med motionären och reservanterna vid 1912 års

utskottsbetänkande, det ifrågavarande lagrummet icke kunna anses giva ett

riktigt uttryck för vad som enligt numera rådande uppfattning borde hänföras

till straffbart djurplågeri och ansåge därför en omarbetning av stadgandet

vara av behovet påkallad. Det torde med fog kunna påstås, att den allmänna

rättsuppfattningen såsom straffvärt djurplågeri stämplade flera fall, som enligt

nu gällande bestämmelse vore straffria eller åtminstone endast med stor tveksamhet

kunde därunder inbegripas. Härtill komme, att stadgandets nuvarande

avfattning lätteligen kunde giva anledning till och även syntes hava

föranlett ojämnheter vid tillämpningen, i det att domstolarna å några orter

under intryck av den rådande uppfattningen såsom straffbar bedömt behandling

av djur, vars bestraffande domstolarna å andra håll ansett uteslutet på

grund av stadgandets ordalag.

I vissa nyare utländska strafflagar hade en mera utförlig beskrivning

lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits

en vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så vore t. ex. i den norska strafflagen

av år 1902 stadgat straff för den, som »ved van regi, overanstrengelse eller

paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld mishandling av

dyr eller som medväder hertil»; dock gjordes visst undantag till förmån för

den vetenskapliga vi visektionen. I den italienska strafflagen av år 1889

straffades för djurplågeri den, som behandlade ett djur grymt eller utan nödvändighet

misshandlade det eller tvingade det till överdriven ansträngning.

Ehuru utskottet sålunda vore ense med motionären därom, att den

nuvarande beskrivningen på förevarande brottsbegrepp i strafflagen icke

vore tillfredsställande, kunde utskottet dock icke finna den av motionären

föreslagna formuleringen lämplig. Innebörden av ordet djurplågeri torde vara

alltför obestämd, för att med detta ord skulle med erforderlig klarhet kunna

angivas, vilka handlingar av ifrågavarande slag skulle vara straffbara. ''Särskilt

syntes den av motionären föreslagna formuleringen föga ägnad att förhindra

den olikhet vid bedömandet, som även det nuvarande stadgandet,

enligt vad ovan nämnts, medgivit.

Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom

skulle formuleras, borde enligt utskottets mening ankomma på en närmare

Lagutskottet

1913.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet

1917.

8 Första lagutshottets utlåtande Nr IT.

undersökning, vilken borde genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning

syntes dock icke behöva anstå till den fullständiga revisionen av

strafflagen, som för närvarande förbereddes.

Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte i anledning av förevarande

motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom

begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av

djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet». Denna hemställan

bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren.

I en vid 1917 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen

ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t

behagade låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan

bestämmelse i strafflagen, att kupering av hästar — därest den icke av

uteslutande veterinära skäl ansåges nödvändig — skulle betraktas som

straffbart djurplågeri.

Lagutskottet förklarade i avgivet utlåtande sig finna motionärens yrkande

behjärtansvärt. Kuperingen måste genom det ingrepp, som därvid

gjordes å en vital del av djurets kropp, åsamka djuret sådan smärta, att

ingreppet, därest det icke vore motiverat av veterinära skäl, finge betraktas

såsom djurplågeri. Emellertid torde denna övergående smärta vara jämförelsevis

obetydlig i förhållande till den olägenhet och plåga, som för framtiden

vållades hästen därigenom att han berövats sitt naturliga försvarsmedel

mot insekter. Såsom i motionen omförmälts hade kuperingen jämväl

i vissa fall blivit bedömd såsom djurplågeri, medan i andra fall så ej varit

förhållandet. Utskottet funne därför önskligt, att bestämmelsen i 18 kap.

16 § strafflagen för djurplågeri erhölle sådan avfattning, att ifrågavarande

förfarande in gin ge under densamma. Fråga om en ändring av lagrummet

i syfte att därunder inbegripa även sådan plågsam behandling av djur,

vilken med dess nuvarande lydelse ej ansetts kunna hänföras därunder,

hade vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. I

anslutning till vad utskottet förordat vid 1913 års riksdag hemställde utskottet,

att riksdagen måtte i anledning av den förevarande motionen besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet

straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri

än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet.»

Denna hemställan bifölls av riksdagen. (Riksdagens skrivelse nr 126.)

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 9

Sedan inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till ändrad lydelse

av ifrågavarande paragraf — vilket förslag överensstämde med det

nu framlagda utom därutinnan, att orden »eller äro omständigheterna synnerligen

försvårande» ej förefunnos — yttrade vid berörda förslags remiss

till lagrådet föredragande departementschefen följande:

»Att åt det ifrågavarande lagrummet bör givas en sådan avfattning att

därunder även komma fall, angående vilkas hänförande till djurplågeri för

närvarande råder tveksamhet, finner jag mig böra förorda. Såsom djurplågeri

bör anses varje handling, som kan betecknas som misshandel av ett djur,

således varje handling, som tillskyndar djur lidande av ej alltför obetydlig

beskaffenhet och icke varit av omständigheterna påkallad. Under begreppet

djurplågeri skulle alltså icke falla varje hård behandling av ett djur. Tillskyndas

djur smärta i praktiskt syfte, såsom t. ex. vid aga, och är behandlingen

ej svårare än omständigheterna påkalla, kan djurplågeri ej anses föreligga.

Förut hava berörts de svårigheter, som möta, att giva det ifrågavarande

lagrummet en tillfredsställande avfattning. Vid övervägande av olika förslag,

som i sådant avseende förelagts mig, har jag funnit mig kunna förorda,

att detsamma gives en lydelse utformad med ledning av ordalagen

i 1 § av den danska lagen den 17 maj 1916 om skydd för djur. Denna

paragraf innehåller att den, som misshandlar djur eller genom överansträngning,

vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt, straffas med

böter från tjugu till fyratusen kronor eller fängelse. Enligt den avfattning,

jag ville förorda, skulle för djurplågeri straffas den, som gjorde sig

skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller

genom vanvård tillfogade djur lidande. Jag vill nu närmare redogöra för

grunderna för detta förslag.

De i den danska lagen använda begreppen misshandel, överansträngning

och vanvård synas mig väl ägnade att läggas till grund för beskrivningen

av djurplågerihandlingen. Beträffande misshandel ligger visserligen

den invändningen nära, att uttrycket icke kan erhålla samma innebörd

som i bestämmelserna om misshandel av människor i 14 kap. strafflagen.

Den olikhet i detta avseende, som påkallas av beskaffenheten hos det misshandlade

objektet, torde dock icke vålla olägenhet. Strafflagen innehåller

redan nu i 11 kap. 4 § en bestämmelse om misshandel av lik, där nämnda

uttryck äger en betydelse, som avviker från 14 kapitlets misshandelsbegrepp.

I jämförelse med detta begrepp kan misshandel av djur icke

anses omfatta sådana ingrepp i integriteten, som äro säregna för den mänskBihang

till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 6 käft. (Nr 11.) 2

Departe
mentschefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

liga konstitutionen, utan hänför sig blott till ett tillfogande av smärta eller

lidande i mera primitiv mening. Med denna tolkning synes uttrycket väl

ägnat att ingå i brottsbeskrivningen. Det har också i främmande lagstiftning

vunnit allmän användning.

Däremot vill det synas som om uttrycket i den danska lagen: »behandla

djur oförsvarligt» skulle vara allt för obestämt för att läggas till

grund för en straffbestämmelse. Då »oförsvarligt» endast betyder, att

handlingen icke kan försvaras på grund av särskilda intressen, som påkalla

dess företagande, komme handlingens beskrivning såsom »behandling

av djur» uppenbarligen att förläna brottet en alltför vidsträckt omfattning.

Oförsvarlig behandling kan sägas föreligga t. ex. då djur utsättes för fara

att bliva skadat, även om skada icke sker; då djur användes för otuktigt

bruk utan att tillfogas lidande; då remontryttaren genom olämplig inridning

gör hästen skrämd och orolig för framtiden o. s. v. Formuleringen i den

danska lagen har även övergivits i professor Carl Torps år 1917 offentliggjorda

förslag till strafflag, enär densamma ansetts alltför vittgående och obestämd.

För min del anser jag ordsammanställningen »misshandla», »överanstränga»

och »vanvårda» ägnad att uttömmande beskriva djurplågerihandlingen.

En överblick över främmande lagstiftningar utvisar, att knappast

någon särskilt uppmärksammad handlingstyp faller utanför den gräns,

som vinnes med denna beskrivning. Visserligen erbjuda de förhållanden,

som stå i samband med slakt, vissa svårigheter. Då avlivandet i och för

sig icke kan straffas, måste för detta ändamål nödiga ingrepp tillåtas.

Men kan ingreppet enligt vanlig praktisk åskådning icke betraktas såsom

erforderligt medel för avlivandet, synes detsamma kunna och böra erhålla

självständig betydelse och enligt vanliga regler bedömas såsom tillfogande

av lidande, d. v. s. »misshandel». Ett annat viktigt fall är onödigt pinsam

behandling vid transport. I allt huvudsakligt torde dock sådana handlingar

kunna hänföras till »vanvård» (t. ex. olämpligt sammanpackande,

underlåtenhet att sörja för föda o. s. v.), där de ej rentav antaga karaktären

av misshandel.

En ytterligare begränsning av handlingstypen vid djurplågeri kan

tänkas genomförd på grundval av en gradering utav hithörande handlingar.

Straffet kan t. ex. inskränkas till åtgärder av »svår», »grov», »brutal»

beskaffenhet. Den nu gällande bestämmelsen i 18 kap. 16 § visar en

jämförelsevis snäv gränsdragning i denna riktning, då där förutsättes

»uppenbar grymhet». I allmänhet äro dock beskrivningarna å brottet mera

omfattande. Såsom ett exempel från senaste tid kan anföras formuleringen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

i professor Torps ovannämnda förslag år 1917: »den, som gör sig skyldig

till grov misshandel, överansträngning eller vanvård av djur».

Det ligger emellertid i sakens natur, att eu gradering av handlingen

icke kan genomföras med något större mått av skärpa, och det förtjänar

därför att undersökas, om icke en begränsning av detta slag kunde alldeles

bortfalla. I själva verket synes både misshandel och överansträngning

kunna kriminaliseras utan att behov av gradering gör sig gällande. Misshandel

av djur innebär, på grund av vanligen föreliggande grövre konstitution

hos objektet, i allmänhet, som jag förut framhållit, ett mera avsevärt

ingrepp än som förutsattes för misshandel av människor. Även överansträngning

innebär redan i och för sig en gradering i förhållande till

ansträngning, vilken gör ytterligare gradering överflödig. Däremot kan

vanvård svårligen straffbeläggas utan vidare. Vill man där undvika graderingen,

kan detta endast ske genom att införa någon annan avgränsning.

Eu möjlighet härtill erbjuder det förhållandet, att vanvård äger betydelse

såsom djurplågeri endast om densamma tillfogar djuret lidande. Annan

vanvård, som t. ex. äventyrar djurets utvecklingsmöjligheter, dess högmjölknings-

eller avelsförmåga o. s. v., kommer här icke i betraktande.

Med tillämpning av denna synpunkt torde vanvårdshandlingen kunna beskrivas

såsom tillskyndande av lidande genom vanvård.

Enligt förslaget liksom enligt gällande rätt straffas djurplågeri i förhållande

till djur i allmänhet. Visserligen erhåller straffet för överansträngning

och vanvård praktisk betydelse huvudsakligen i förhållande till husdjur

eller djur i fångenskap. Någon anledning att för dessa fall särskilt begränsa

brottsobjektet föreligger emellertid icke.

Därest misshandel, överansträngning eller vanvård av djur kriminaliseras

oberoende av graden, måste särskild uppmärksamhet ägnas åt det

förhållandet, att handlingar av detta slag ofta påkallas av legitima intressen

och på grund därav framstå såsom fullt försvarliga. Denna synpunkt kan

visserligen icke lämnas alldeles åsido ens beträffande misshandel, överansträngning

eller vanvård av högre grad, men den erhåller en vida mer ingripande

betydelse, därest även handlingar av ringare vikt inrymmas under

dj urplågeribegreppet.

En positiv reglering helt eller delvis av hithörande intressekollisioner

är varken genomförbar eller erforderlig. På många områden kan hänvisas

till vissa vedertagna grundsatser om vad som vid behandling av djur är tilllåtet

eller icke. Men även i andra fall torde det icke vara förenat med alltför

stor vansklighet att avgöra, vad som med nuvarande kulturståndpunkt och

s. 12 Kontrollera mot PDF

Lagrådet.

12 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

samhällsåskådning skall anses befogat eller obefogat. Så t. ex. måste, som jag

förut antytt, aga inom de gränser, som betingas av vanligen förekommande uppfostringsmetoder,

anses tillåten. Kupering av hästsvansar för tillgodoseende

av blotta lyx- eller modehänsyn är obefogad, men åtgärden kan bliva befogad

i den mån den fortfarande uppbäres av ett allmänt avelsintresse.

Det blir rättstillämpningens uppgift att här anpassa sig till åskådningen i

livet självt. Naturligen förutsättes därjämte, att ingreppet sker med all

den hänsyn till djuret, som praktiskt möjliggöres av nutida tekniska hjälpmedel.

— Det speciella djurskyddsintresset har i detta och andra liknande

fall tillfälle att på den allmänna övertygelsens väg medelbart inverka på

rättstilläm pningen.

Att intressekollisionerna icke regleras i lagen utesluter dock icke att

en allmän erinran om kollisionsfallen kan upptagas därstädes. I verkligheten

spela de en så framträdande roll, att en sådan erinran, som i sak

är obehövlig, måhända kan försvara sin plats. Det i förslaget använda

uttrycket »oförsvarlig» synes lämpa sig för ändamålet bättre än det i »utländsk

rätt vanligen förekommande uttrycket »onödig», vilket leder tanken

mera till frånvaron över huvud av ett motstående intresse än till en

avvägning mellan intressena å ömse sidor.

Den ifrågavarande förutsättningen bör emellertid med samma skäl

anknytas till samtliga kandlingstyper i lagbudet, dock med undantag beträffande

vanvård, vilket uttryck efter vanlig uppfattning i sig inbegriper

något oförsvarligt.

Yad särskilt angår vivisektion såsom medel för vetenskaplig forskning

eller undervisning, uppställas i främmande rätt stundom särskilda garantier

mot djurplågeri. Det fordras t. ex. tillåtelse av eller åtminstone anmälan

till myndighet, som därigenom beredes tillfälle att utöva kontroll.

Eller bedömes vivisektion, som företages vid offentliga institutioner, enligt

vanliga regler, under det att annan vivisektion underkastas begränsningar

av nyssnämnda slag. Erfarenheten i vårt land torde icke hava ådagalagt

behov av särskilda föreskrifter i detta ämne.

Då den föreslagna bestämmelsen skall infogas i nu gällande strafflag,

torde det redan av denna anledning icke kunna ifrågakomma att straffa

annat än uppsåtligt djurplågeri. Att särskilt omnämna uppsåtet i brottsbeskrivningen

synes icke erforderligt.»

Vid lagrådets behandling av ifrågavarande förslag yttrade tre av lagrådets

ledamöter:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

13

»Visserligen liirer den föreslagna nya avfattningen av ifrågavarande

lagrum icke vara av beskaffenhet att, om förslaget upphöjes till lag, det

därigenom skulle bliva lättare än förut att vid rättstillämpningen draga

den behöriga gränsen mellan straffbar behandling av djur och sådan mindre

god behandling, som ej bör utgöra föremål för straff; men då man genom

att i lagtexten utbyta den nuvarande brottsbeteckningen mot den föreslagna

otvivelaktigt skulle vinna ett uttryck, som bättre än det nuvarande angiver

syftet med straffskyddet och dessutom är mera anpassat efter de

skiftande förhållanden, som kunna förekomma, synes förslaget icke böra

avstyrkas.

Beträffande paragrafens andra punkt erinras att, då anledning torde

saknas att från den där upptagna strängare straffbestämmelsen utesluta

sådana fall, då väl icke själva djurplågeriet kan anses vara av svår beskaffenhet

men omständigheterna vid brottets begående äro synnerligen

försvårande, förslaget i denna del synes böra undergå komplettering.»

En ledamot av lagrådet yttrade:

»Insikten om det otillbörliga i att lidande tillfogas djur, vare sig de

såsom husdjur direkt brukas till människans nytta eller leva i vilt tillstånd,

utan att ett förfarande, som vållar djuret smärta, nödvändiggöres av

legitima, högre stående intressen, torde numera hava hos oss vunnit allmänt

insteg, måhända i vidsträcktare omfattning än i många andra högt stående

kulturländer. Såsom den i första hand därvid bestämmande faktorn lärer

icke vara att räkna den gällande strafflagstiftningen mot djurplågeri; ökad

folkupplysning och humanitet i allmänhet, som medfört en fördjupad uppfattning

även på detta område, stå härutinnan i främsta rummet. Och med

den fortskridande kulturella utvecklingen kommer för visso känslan av

människans förpliktelser mot djuren att yttermera rotfästas och dessa förpliktelsers

omfattning att vidgas.

Det är emellertid uppenbarligen av vikt att tillse, att den lagstiftning,

som skall giva uttryck åt den allmänna uppfattningen om vad som är tillbörligt

eller icke tillbörligt i fråga om behandlingen av djur, verkligen

motsvarar denna uppfattning, och, om så befinnes icke vara fallet, revidera

densamma. Det remitterade lagförslaget utgår från att sådan omarbetning

nu är påkallad, och riksdagen har jämväl framfört samma mening.

Härutinnan må emellertid erinras om ett av lagutskottet vid 1915

års riksdag avgivet, av föredragande departementschefen i hans yttrande

rörande det senare av de nu ifrågavarande båda lagförslagen återgivet uttalande.

Utskottet förklarar däri, att under inflytande av såväl skärp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

ningar av straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans

gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren,

man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare

tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare

torde varit fallet. Sålunda torde man numera vara ense om att straff

för djurplågeri borde ådömas icke blott den, som av lust att tillfoga lidande

eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom

prygling, stympning o. s. v., utan till dylikt straff ansåges jämväl den

hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade

sina djur utan nödig föda eller vård eller som utan nödtvång tillfogade

dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig

hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.

Då riktigheten av detta uttalande torde kunna vitsordas, och det jämväl

kan påstås, att efter dess avgivande rättstillämpningen i dess helhet

betraktad fortgått i samma riktning och således väl kommit till rätta

med sin uppgift, synes föga fog finnas för en önskan om ändring av ett

lagrum, vars lydelse ingalunda kan sägas stå i strid med den tillämpning

av detsamma, som sålunda kommit till synes och måste anses till fullo

motsvara den rådande allmänna rättsuppfattningen.

Att ändock önskningar i sådant hänseende framkommit torde väsentligen

hava föranletts av uppfattningen att beträffande ett eller annat åtal

för djurplågeri, som resulterat i ett frikännande, domstolens utslag icke

varit uttryck för de grundsatser, som eljest varit bestämmande för den

ovan angivna rättstillämpningen. Att någon gång ett sådant omdöme kunnat

vara befogat låter sig givetvis icke bestridas. Men att därav draga

den slutsatsen, att en reformering av lagen är av nöden, vore ej riktigt.

Huru än lagen gestaltas lärer aldrig en så fast avgränsning av djurplågeribegreppet

kunna genomföras, att icke olika tolkning och tillämpning kan

förekomma.

Och i fråga om en del av de antydda rättsfallen kan antagas, att

berörda omdöme berott på saknaden av antingen kännedom om de närmare

omständigheterna eller förmåga att objektivt bedöma desamma. Erfarenheten

vid domstolarna giver vid handen, att icke sällan de angivelser

och därvid fogade intyg, på grund av vilka åtal för djurplågeri kommit

till stånd, i belysning av den vidare utredning, som sedermera åstadkommits,

visa beklagliga brister i nyss angivna hänseenden.

Att under sådana förhållanden och då ett verkligt behov av lagstiftningens

ändrande icke torde hava uppvisats, skrida till sådan ändring och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

15

därmed rubba grunderna för den praxis, som i det stora hela på ett jämnt och

tillfredsställande sätt utbildat sig, synes knappast önskvärt utan lätt kunna,

åtminstone till en början, åstadkomma en viss osäkerhet och leda till ökning

av förhastade angivelser med därav följande betydande obehag och

kostnader för de därav drabbade.

Med hänsyn till det sålunda anförda, finner jag mig icke böra tillstyrka,

att den föreslagna lagändringen må komma till stånd.»

Såsom av den förestående redogörelsen framgår, har vid upprepade

tillfällen inom riksdagen framhållits som ett önskemål att få till stånd tydligare

straffbestämmelser i fråga om djurplågeri. Sedan dessa önskemål

behjärtats av riksdagen genom dess ovanberörda skrivelse till Kungl. Maj:t

av år 1917, har nu för riksdagen framlagts här ovan intagna förslag till

ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

I överensstämmelse med den uppfattning, som under den föregående

behandlingen av förenämnda ämne gjorts gällande av riksdagen, håller utskottet

före, att det är av vikt att tillse, att varje sådan behandling av

djur, som av den allmänna uppfattningen stämplas såsom rättsstridig, skall

inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri. Och

prövostenen på eu ny lag bör därför i första hand vara, om det genom

densamma blir lättare att beivra sådana fall av otillbörlig behandling

av djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart djurplågeri för närvarande

tveksamhet möjligen kunnat råda. Vid sin granskning av det

nu framlagda förslaget har utskottet emellertid funnit detsamma ej på ett

fullt tillfredsställande sätt fylla de fordringar, som, på sätt nämnts, måste

ställas å detsamma. Förslaget angiver såsom straffbart djurplågeri »oförsvarlig»

misshandel eller överansträngning av djur samt genom vanvård

djur tillfogat lidande. Det synes med skäl kunna ifrågasättas, huvuvida

denna bestämning är ägnad att uttömmande beskriva djurplågerihandlingen.

Åtminstone kan det anses vara förenat med tvekan, huruvida det låter

sig göra att i någon av de angivna kategorierna inpassa en del praktiskt

betydelsefulla fall av djurplågeri, exempelvis att en häst, behäftad med

ett öppet sår i lokstaden eller smällande ömhet i foten, användes i körslor.

Att ett dylikt fall med den tolkning nu ifrågavarande lagrum i praxis erhållit

skulle bliva att bedöma såsom straffbart djurplågeri, lärer vara

otvivelaktigt; men med den nu föreslagna avfattningen synes det kunna

befaras, att i rättstillämpningen tvekan skall uppstå, huruvida det är möjligt

att inpassa ett dylikt förfarande under vare sig den ena eller den

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottds utlåtande Nr 11.

andra kategorien av de i förslaget angivna formerna för djurplågeri. Överhuvudtaget

torde det vara att frukta, att om man, på sätt som skett i

förslaget, i lagen söker uttömmande angiva det straffbara djurplågeriets

olika former, dettas område rent av kommer att bliva mera begränsat

än som är förhållandet för närvarande med den extensiva tolkning

av begreppet »uppenbar grymhet», som allt mer gjort sig gällande i

praxis.

Ytterligare ett steg i riktning mot en sådan ej önskad begränsning

av det straffbara djurplågeriets område torde den i förslaget uppställda

fordran på oförsvarlig misshandel eller överansträngning innebära. I propositionen

påpekas, att ordet »oförsvarlig» såsom bestämning av misshandeln

respektive överansträngningen upptagits allenast såsom en erinran om

de talrika fall av s. k. intressekollisioner, som på bär förevarande område

kunna förekomma och må kunna betinga, att ett eljest straffvärt förfarande

under givna förhållanden framstår såsom icke obefogat eller i allt fall icke

brottsligt. Att djurplågandet vore oförsvarligt, skulle alltså innebära, att

det ej betingades av något förnuftigt skäl, som i det särskilda fallet gjorde

det ursäktligt. Enligt utskottets mening är emellertid begreppet »oförsvarlig»

ej blott för obestämt att läggas till grund för en straffbestämmelse

utan ock till sin språkliga valör av sådan art, att det kunde vara att befara,

att man med hänsyn därtill i rättstillämpningen uppställde alltför

stränga förutsättningar för förfarandets straffbarhet.

Det framgår av vad utskottet sålunda anfört, att den föreslagna nya

lydelsen av 18 kap. 16 § strafflagen enligt utskottets mening näppeligen är

att föredraga framför den nu gällande. Utskottet har förty ej kunnat tillstyrka

den i propositionen föreslagna avfattningen av ifrågavarande lagrum.

Yid sådant förhållande och på grund av svårigheten att på ett tillfredsställande

sätt i lagen uttrycka begreppet straffbart djurplågeri bar

inom utskottet ifrågasatts, huruvida det ej vore lämpligast att åtnöjas med

den nuvarande avfattningen av ifrågavarande lagrum och att allt fortfarande

åt rättstillämpningen, som i det stora hela visat sig stå i överensstämmelse

med den rådande allmänna uppfattningen på förevarande område, överlämna

att från fall till fall avgöra, huruvida djurplågeri kan anses föreligga.

Emellertid bar från annan sida gjorts gällande, att i eu del fall, där

åtal för djurplågeri uteblivit eller ogillats, detta förhållande måste antagas

hava haft sin grund i en snävare tolkning av lagrummets innebörd från

vederbörande åklagares eller underrätts sida. Då jämväl riksdagen i

sin förberörda skrivelse givit uttryck åt sin uppfattning av behovet av en

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Forsla lagutskottets utlåtande Nr It.

omarbetning av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen, liar utskottet sökt

duna eu lydelse, som på samma gång den nära ansluter sig till den äldre

avfattningen och sålunda även för den framtida rättstillämpningen tillgodogör

den utveckling av djurplågeribegreppet, som rättspraxis redan framvunnit,

tillika otvetydigt angiver, att under begreppet falla, förutom misshandel,

bl. a. jämväl sådana former som överansträngning och vanvård.

Ytterligare ett skäl för utskottet att slå in på nu angivna väg har

varit, att det, på sätt jämväl i förslaget skett, ansetts lämpligt att, såsom

utgångspunkt för det framlagda förslaget till lag angående rätt i vissa

fall för polismyndighet att omhändertaga djur, uttryckligen i lagen beteckna

ifrågavarande brott såsom »djurplågeri» samt att såsom särskild kvalifikationsgrund

för straffet angiva det fall, att djurplågeriet är av svår beskaffenhet.

I sistnämnda hänseende har utskottet, med en formell jämkning,

begagnat sig av den i propositionen föreslagna lydelsen av andra

punkten i förevarande paragraf.

B.) Förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga

djur.

Uti eu vid 1915 års riksdag inom första kammaren väckt motion,

nr 28, hade motionären hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring av eller tillägg till 18 kap. 16 §

strafflagen, att polismyndighet, under förbehåll, som trygga mot övergrepp,

må lämnas befogenhet att vid fall av fortfarande grymhet mot och misshandel

av djur, varvid rättelse ej genom lämpor eller i den ordning lagen

nu föreskriver vinnes, på ägarens bekostnad taga vård om sådant djur och

i värsta fall låta nedslakta det».

I motionen anfördes bland annat:

»Personer, som av tanklöshet eller dåligt föredöme förleddes till grymhet

mot djur, korrigerades lätt. Och i svårare fall torde straffhotet i 18

kap. 16 § strafflagen verka tillräckligt avskräckande från att upprepa

brottet. Men råa naturer toge sällan rättelse eller avskräcktes. Då sinnet

runne till eller rusdryckerna spelade in, trotsade de och framhärdade

i sina dåliga handlingar. I regeln vore djurplågare också människoplågare

och såsom sådana fruktade och bleve därför länge lämnade oantastade vid

Bihang Ull riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. G käft. (Nr 11.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet

1915.

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

sitt djurplågeri. Bleve de tilltalade, behövde de endast i det längsta hålla

sig undan eller under rättegången anlita de många utvägar, som stode

öppna att draga ut på målet, för att särskilt på landsbygden långa tider

kunna utöva djurplågeriet. Ja, straffet avskräckte dem icke ens från att

fortsätta. Under tiden vore djuren ohjälpligt hemfallna åt sina plågoandar,

tills i bästa fall döden befriade dem.»

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 52, bland annat:

»Enligt vad motionären erinrat, hade vid tidigare tillfällen, nämligen

åren 1896 och 1898, denna fråga motions vis lagts under riksdagens övervägande

i samband med andra spörsmål rörande effektivare djurskydd.

Motionerna avstyrktes av lagutskottet, men ett yrkande i ifrågavarande

riktning blev det sistnämnda året bifallet av andra kammaren och hade

jämväl i första kammaren förespråkare.

Sedan dess hade denna fråga vilat. Då den genom förevarande motion

ånyo bragtes under riksdagens prövning, ville det synas utskottet som om

densamma under de förflutna decenniernas lopp finge anses hava kommit

i viss mån i ett annat läge. Under inflytande av såväl skärpningar av

straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans

gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren, hade

man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare

tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare

torde varit fallet. Sålunda torde man numera vara ense om att

straff för djurplågeri borde ådömas icke blott den som av lust att tillfoga

lidande eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom

prygling, stympning o. s. v.; utan till dylikt straff ansåges jämväl den

hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade

sina djur utan nödig föda eller vård, eller som utan nödtvång tillfogade

dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig

hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.

Men just i fråga om vissa grövre fall av dessa sistnämnda slag av

djurplågeri syntes det icke kunna förnekas, att den skyldiges befordrande

till laga näpst icke vore till fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet.

I fråga om en akut djurplågande handling eller ett snart övergående

grymt behandlingssätt över huvud vore tydligen intet annat medel

än straff påkallat, utöver den befogenhet, som utan behov av lagstadgande

givetvis tillkomme i första hand polismyndighet och under vissa omständigheter

en var enskild att ingripa till avstyrande av ett pågående ofog.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 19

Meu annorlunda ställdo sig saken i fråga om ett fortfarande lidande, som

tillfogades djuren genom en alltjämt fortsatt vanvård eller överansträngning.

Å ena sidan kunde rättskänslan icke finna sig tillfredsställd med

den förväntan, att den skyldige i sinom tid, måhända efter eu länge utdragen

rättegång, skulle erhålla sitt vederbörliga straff, om emellertid, trots

tillsägelse, trots väckt ansvarstalan, djurens vanvård oförändrad bestode. Och

onekligen förekomme fall, om ock lyckligtvis sällan, där eu trilska eller slö

likgiltighet förelåge, som icke läte sig brytas genom åtal, knappast genom

straffdom. A andra sidan vore eu avstyrande åtgärd i dessa fall eu vida

allvarsammare sak, enär dels ett verkligt och varaktigt besittningsingrepp

kunde bliva av nöden, dels utväg kuude saknas att bestrida de med omhändertagande

och vård förenade kostnaderna. Man kunde alltså icke förvåna

sig över, om, såsom motionären givit exempel på, polismyndighet

funne sig i saknad av lagstöd icke äga befogenhet till ett dylikt ingripande.

Utskottet funne alltså motionens syfte behj ärtans värt. Det finge emellertid

ingalunda förbises, att ett realiserande av detta syfte vore förenat

med avsevärda svårigheter, som i allt fall bjöde att man här framginge

med synnerlig försiktighet. Motionären hade själv betonat att han insåge,

att den ifrågasatta befogenheten till ingripande måste kringgärdas med betryggande

garantier. Skulle emellertid syftet i tillfredsställande mån uppnås,

kunde dessa garantier icke lämpligen sökas i ett domstolens beslut,

avkunnat i samband med straffdomen i själva djurplågerimålet. Särskilt

på landsbygden, med den omgång, varmed rättegångssättet där esomoftast

vore förenat, komme den nödiga åtgärden i så fall gärna att vidtagas

först då det vore för sent. Mot att lägga bestämmanderätten i de underordnade

polismyndigheternas hand kunde anföras, att uppfattningen om

vad som vore att betrakta som verkligt djurplågeri växlade högst betydligt

hos olika funktionärer; och även om man fordrade tillstyrkande utlåtande

från distriktsveterinär, kvarstode alltjämt, att även hos dessa tjänstemän

åskådningarna i frågan skiftade efter sinnesart och betraktelsesätt i hög grad.

Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att lägga avgöranderätten hos länets

högsta polismyndighet, Konungens befallningshavande. Men i så fall torde

antingen förfarandet bliva förenat med alltför stor omgång och tidsutdräkt,

eller ock komme beslutet i själva verket att stödja sig på den underordnades

ingångna rapport. Det torde därför i regel vara att föredraga,

att den underordnade myndigheten finge själv fatta sitt beslut på eget ansvar.

Funne man sig böra stanna vid eu sådan utväg, vore det emellertid

desto mera av nöden att skapa garantier mot missgrepp. Inträffande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

dylika missgrepp skulle nämligen icke blott kännas synnerligen kränkande

för dem som därav drabbades, utan ock vara ägnade att bringa djurskyddssaken

i misskredit. Först och främst torde sålunda befogenheten till

åtgärd, som innebure ett ej blott helt tillfälligt skiljande från besittningen

eller som medförde kostnader, avsedda att i sista hand drabba djurets innehavare,

böra starkt begränsas till uppenbara fall av grovt djurplågeri.

Och vidare torde behörigheten av den vidtagna åtgärden om möjligt med

det snaraste bringas under domstols prövning, utan att djurets ägare behövde

vidtaga särskild anstalt härför. För sådant ändamål syntes befogenheten

till ingrepp av här åsyftade art lämpligen kunna bindas vid förutsättningen,

att den mot vilken detsamma riktades redan blivit delgiven

stämning med ansvarsyrkande för djurplågeriet, eller att han åtminstone

blivit för sådan stämnings delgivning sökt. Domstolen skulle sedan tillkomma

att, på vilket stadium av målet anledning därtill förekomme, upptaga

till prövning frågan om åtgärdens bestånd, samt att i slutliga utslaget

avgöra om uppkomna kostnader borde bäras av den tilltalade eller

av den som företagit åtgärden eller ock stanna å statsverket.

Med nu givna antydningar ville utskottet självfallet icke göra anspråk

på att hava givit någon slutgiltig lösning av förevarande spörsmål, utan

endast ett första bidrag till dess utredning. Att en dylik utredning komrae

till stånd, funne sig emellertid utskottet böra förorda. Slutligen finge

anmärkas, att om lagbestämmelser i frågan utarbetades, desamma icke på

sätt motionären ifrågasatt, lämpligen kunde inarbetas i eller såsom tillägg

fogas till 18 kap. 16 § strafflagen.

På grund av det anförda har utskottet hemställt, att riksdagen i anledning

av den ifrågavarande motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande huruvida, i vilken

omfattning och på vad sätt, i fall av svårartat fortfarande djurplågeri

genom vanvård eller annan uppenbar grymhet, offentlig myndighet kunde

tilläggas befogenhet att, där ej rättelse annorledes kunde vinnas, ombesörja

djurets vårdande eller befrielse från dess lidande, samt därefter för riksdagen

framlägga de förslag, vartill sådant övervägande kunde föranleda.»

Denna hemställan bifölls av riksdagen, varom till Kungl. Maj:t avläts

skrivelse den 27 maj 1915, nr 208.

Genom remiss den 2 juli 1915 anbefallde Kungl. Maj:t samtliga länsstyrelser

att, efter att i den omfattning, som prövades lämplig, hava in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 21

hämtat yttranden från vederbörande polismyndigheter och länsveterinärer,

avgiva utlåtande i anledning av riksdagens nyssberörda framställning.

Utlåtanden hava därefter inkommit från överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser. Med dessa utlåtanden har överlämnats ett stort

antal yttranden från magistrater, kronofogdar, länsmän, poliskamrar, läns-,

distrikts- och stadsveterinärer med liera myndigheter.

I de avgivna yttrandena med undantag för dem från magistraterna i

Visby och Trälleborg, stadsstyrelsen i Djursholm, kronofogdarna i Torna

och Bara härads fögderi och Göteborgs fögderi samt länsmännen i Södra Möre

härads norra distrikt, Allbo härads södra distrikt och Stångenäs härad samt

ett fåtal yttranden av mera odeciderat innehåll har den ifrågasatta lagstiftningen

tillstyrkts; i ett stort antal av utlåtandena har därvid lagstiftningen

betecknats såsom synnerligen välbehövlig och av behovet påkallad.

Beträffande det närmare innehållet av berörda yttranden hänvisar utskottet

till propositionen (s. 24—29).

Vid remissen till lagrådet uttalade föredragande departementschefen

bland annat:

»Såsom förut nämnts har den ifrågasatta lagstiftningen förordats från ett

flertal håll. Även jag finner en lagstiftning på området böra komma till

stånd. En sådan bör dock, såsom ock riksdagen förutsatt, avse allenast

svårare fall av djurplågeri. Beträffande lindrigare fall av sådant brott synes

en lagstiftning så mycket mindre påkallad som det redan med gällande bestämmelser

lärer tillkomma polismyndighet att vidtaga de åtgärder, som kunna

erfordras till förhindrande av fortsatt sådan förseelse. Med sådan myndighets

förpliktelse att förhindra brotts begående lärer få anses följa rätt att

vidtaga ej alltför vittgående inskridanden i enskild rätt, där sådant erfordras

för nyssberörda syftes vinnande. I de fall åter, som i den förevarande

lagstiftningen avses, skulle ofta i enskild rätt ganska ingripande åtgärder

förekomma, nämligen djurs mera stadigvarande skiljande från deras ägare

eller djurs avlivande. Då det måste anses tvivel underkastat, om så vidsträckt

rätt nu tillkommer polismyndighet, samt i allt fall dess närmare

reglerande är av behovet påkallat, har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet.»

Efter att hava redogjort för innehållet av ifrågavarande förslag fortsatte

departementschefen:

»Lagen äger endast tillämpning i fall av svårare djurplågeri. Att

Avgivna

yttranden.

Departe
mentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

närmare angiva, när sådant skall anses föreligga, kan givetvis icke ske i

lagen, utan avgörandet därutinnan måste anförtros dem, som skola tillämpa

lagen. Genom bestämmelserna om förfaringssättet vid ingripande enligt

lagen torde garantier vunnits mot förhastade eller eljest ej påkallade åtgärder.

Innan djuret skiljes från ägaren eller innehavaren, skall polismyndigheten

genom föreställningar och råd söka åstadkomma rättelse och först

sedan detta visat sig resultatlöst, skall polismyndigheten omhändertaga djuret.

Säkerligen kommer i många fall sådan åtgärd icke att bliva erforderlig, då

vederbörande kunna antagas välja att följa lämnade föreskrifter framför att

få djuren omhändertagna. Av inkomna yttranden framgår ock, att polismyndighets

tillsägelse att på närmare angivet sätt vårda djur eller att låta

avliva djur i många fall efterkommits endast mot löfte att åtal för djurplågeri

i sådan händelse skulle utebliva.

Fordran på att veterinär skall anställa besiktning å omhändertaget

djur, innan polismyndigheten beslutar, huru med djuret skall förfaras, har

jag ansett icke böra eftergivas. Då det emellertid understundom kan

möta svårigheter att inhämta veterinärs yttrande, innan djuret omhändertages,

har medgivits, att tillkallandet av veterinär jämväl kan få äga rum

omedelbart efter djurets skiljande från innehavaren.

Att besittningsingreppet ej bör vara varaktigare än omständigheterna

kräva, torde utan vidare vara klart. Omhändertaget djur bör alltså återställas,

så snart detta kan ske utan risk för vidare vanvård eller misshandel.

Riksdagen har i sin skrivelse ifrågasatt, att ansvarstalan för djurplågeri

borde vara väckt, innan ingripande skedde. Då uppställande av

en sådan fordran understundom skulle vara hinderlig för lagens syfte, har

i stället föreslagits, att åtal ofördröjligen skall anhängiggöras mot den, gent

emot vilken åtgärd enligt lagen vidtagits.

Rättsskipningen på landsbygden är, som bekant, i allmänhet förhållandevis

långsam, och ganska stora ekonomiska intressen kunna genom ett

ovist inskridande äventyras. Det synes därför böra stå den, mot vilken

talan väckts, öppet att, därest målet ej förekommer vid domstolen inom

viss kortare tid, i förslaget bestämd till fjorton dagar efter av polismyndigheten

meddelat beslut om djurets behandling, få lämpligheten av polismyndighetens

inskridande prövad av vederbörande länsstyrelse. Denna

myndighets beslut i ämnet gäller givetvis endast tillsvidare och i avbi dan

på domstolens avgörande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 23

Att prövning av länsstyrelse ej kan påkallas, (lä djur avlivats, lärer

väl få anses utan vidare klart. Likaså kan givetvis ej domstols prövning

av befogenheten av den vidtagna åtgärden i sådant fall sträcka sig längre

än till frågan om vom som skall gälda kostnaden.

För övriga föreslagna bestämmelser torde någon särskild motivering ej

vara erforderlig.

Då närmare bestämmelser angående (^anordnande av medel till bestridande

av de kostnader, som av lagens tillämpning föranledas, böra i administrativ

ordning meddelas, samt särskilda föreskrifter även i övrigt kunna

visa sig i nödiga, har i lagen inryckts föreskrift om rätt för Kungl. Maj:t

att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen.»

I likhet med den uppfattning, som uttalats av 1915 års riksdag i

dess ovannämnda skrivelse, håller utskottet före, att i fall av djurplågeri

av grov beskaffenhet den skyldiges befordrande till laga näpst icke är till

fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet och att förty en lagstiftning,

som bereder möjlighet för vederbörande myndighet att, om rättelse

ej sker, omhändertaga ett för dylik misshandel utsatt djur, är av behovet

påkallad. Utskottet anser också det nu framlagda lagförslaget vara ägnat

att i det stora hela på ett tillfredsställande sätt tillgodose berörda syfte,

och om än inom utskottet tvivel uttalats, huruvida vissa av de särskilda

bestämmelserna i förslaget vore de för ändamålet mest lämpliga, har utskottet

dock ej funnit anledning föreslå någon jämkning i förslaget.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att riksdagen, med tillkännagivande, att Kungl.

Maj:ts förslag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 §

strafflagen ej kunnat av riksdagen godkännas, måtte

för sin del antaga följande

Förslag till lag

om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet,

genom misshandel, överansträngning, vanvård eller

annorledes, straffes för djurplågeri med böter. År

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna

eljest synnerligen försvårande; må till fängelse

i högst sex månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.»

2:6) att Kungl. Maj:ts förslag till lag om rätt i

vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur

måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 21 februari 1921.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation

beträffande den under l:o) gjorda hemställan dels av herr Hederstierna,

som anfört:

»I stort sett torde kunna sägas, att lagskipningen vid tillämpningen

av nu gällande lagbestämmelser uti förevarande ämne följt med den allmänna

rättsuppfattningen på ifrågavarande område. I samma mån som

den växande folkupplysningen gjort klart för den stora allmänheten, att

ett visst förfarande vid behandlingen av djur är att hänföra till djurplågeri,

i samma mån har lagskipningen icke tvekat att låta lagens stadganden

om straff härför träda i tillämpning. Att under sådana förhållanden och

då ett verkligt behov av förändring i strafflagen icke torde hava uppvisats

företaga en sådan lagändring, träffås enligt min mening av den anmärkning,

som i sådant avseende gjordes av eu ledamot i lagrådet vid behandling av

Kungl. Maj:ts förevarande förslag eller att man därigenom rubbar grunderna för

den praxis, som i det stora hela på ett jämnt och tillfredsställande sätt utbildat

sig, och därigenom lätt kan, åtminstone till en början, åstadkomma

eu viss osäkerhet och föranleda till ökning av förhastade angivelser med

därav följande obehag och kostnader för de därav drabbade. Den anmärkning,

som sålunda riktades emot Kungl. Maj:ts förslag, drabbar, enligt min åsikt,

med samma fog utskottets hemställan. Att företaga ändringar i strafflagen

endast för att där få in uttrycket »djurplågeri» och således där erhålla en

opaginerad Kontrollera mot PDF

2f>

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

motsvarighet till samma uttrycks användande i det jämväl föreliggande

förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga

djur, synes mig icke vara av behovet påkallat. Jag hemställer följaktligen

i förevarande punkt, att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag

som utskottets hemställan;»

dels och av herr Thore.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 6 käft. (Nr 11.) 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. s. 1 i texten