Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m.
1921-02-21 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1921:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 1 1.
Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1921 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen
m. m.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson, Högberg, greve
Spens, J. T. Larsson, J. E. Berglund, Johan Carlsson, P. A.
Hansson, Hederstierna, Löfgren i Stockholm, Thore och Johanson
i Hallagården.
Genom en den 29 oktober 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition nr 6, vilken behandlats av första lagutskottet, bar Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande lagförslag:
l o) Förslag
till
L /Y G
om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 6 höft. (Nr 11.) 1
2
Första lagutslcottets utlåtande Nr 11.
Den, som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning
av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes för
djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro
omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex
månader dömas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.
2:o) Förslag
till
LAG
om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Är djur utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet, och sker ej på
tillsägelse av polismyndighet rättelse, äge polismyndigheten att i den ordning,
här nedan stadgas, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av
omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja det.
2 §•
Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande, som i 1 §
sägs, vare skyldig att, före eller omedelbart efter det åtgärd för djurets
omhändertagande vidtagits, tillkalla legitimerad veterinär för att anställa
besiktning å djuret.
Efter besiktningen, därvid protokoll skall föras, har veterinären att
avgiva yttrande angående djurets vidare behandling.
3 §■
Finner veterinären, att djuret bör avlivas, skall värdering av djuret
i närvaro av polismyndigheten verkställas av veterinären och tillkallad, i
husdjursskötsel kunnig, trovärdig person.
Jämväl vid sådan värdering skall protokoll föras.
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
4 §•
Efter det besiktning och värdering, som ovan sägs, ägt rum, skall
polismyndigheten ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.
Prövas djuret ej bära avlivas, och kan det ej vårdas utan oskälig
kostnad, må djuret av polismyndigheten försäljas.
5 §•
Då polismyndighet vidtager åtgärd, som i 1 § omförmäles, skall polismyndigheten
ofördröjligen väcka åtal för djurplågeriet eller, där polismyndigheten
ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra
angivelse om brottet.
Har talan om ansvar ej blivit väckt eller svaranden med stämning sökt
inom åtta dagar från åtgärdens vidtagande, gånge den där så ske kan åter.
6 §•
Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen från
den, då polismyndigheten meddelat beslut, som i 4 § omförmäles, må, så
framt ej djuret blivit avlivat eller försålt, den, mot vilken talan väckts, påkalla
Konungens befallningshavandes prövning av polismyndighetens beslut.
Yad Konungens befallningshavande beslutar gånge omedelbart i verkställighet.
7 §.
Har talan om ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord, och yrkar
svaranden, i fall då djuret icke blivit avlivat eller försålt, att vidtagen åtgärd
skall upphävas eller ändras, har domstolen att så snart ske kan meddela
beslut i frågan.
Över beslutet må klagan föras allenast av svaranden. Meddelas beslutet
under rättegången, skall klagan däröver föras särskilt.
8 §•
Ersättning till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka
föranledas av åtgärd, som enligt denna lag vidtages, skola förskjutas av
allmänna medel.
I slutliga utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva,
huruvida nämnda kostnader skola till statsverket återgäldas av allmän åklagare
eller av den tilltalade. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat fall än
då den åtgärd, som föranlett kostnaderna, blivit av honom utan skäl vidtagen.
I
Historik.
4 Första lagutsJcottets utlåtande Nr 11.
Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i
avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla
belopp, svarande mot vad av allmänna medel förskjutits,
9 §.
Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde, landsfiskal,
polisuppsyningsman eller poliskommissarie samt i stad magistrat, polismästare,
stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning.
10 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.
A). Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
»I 1734 års lag fanns icke någon bestämmelse om straff för djurplågeri.
I anledning av motioner, väckta vid 1857—58 års riksdag, hemställde
lagutskottet, att ständerna måtte besluta en så lydande författning:
»Visar någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet;
straffes med böter från fem till och med etthundra riksdaler riksmynt.»
Denna hemställan bifölls av riksdagen och den 21 december 1857 utfärdades
»förordning angående ansvar för misshandling av djur» av nyss
angiven lydelse. Stadgandet upptogs härifrån oförändrat i allmänna strafflagen
av år 1864, 18 kap. 16 §.
I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner gjordes emellertid
gällande, att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant
hänseende framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke
ägde tillämpning å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur;
att icke ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt
skydd; samt att straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att en
väsentlig höjning därav vore av nöden.
Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision
av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,
att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt
Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 5
föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan
Kungl. Maj:t till 1890 års riksdag framlagt proposition i enlighet med
nämnda förslag oeh riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades
lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart
otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde riksdagen i
skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen,
att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff till
lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj:t för riksdagen
förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse
skulle göras följande tillägg: »Äro omständigheterna synnerligen försvå
rande;
må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts förslag
vann riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29 juni
1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter icke
undergått någon förändring.
Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det skydd
emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18 kap.
16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren, syntes
med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Varken denna motion eller
de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande
riksdagar, föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Först år
1907 beslöt riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga
följande ändrade lydelse av nämnda paragraf: »Visar någon i behandling
av djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna
ändring godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse
härmed lag i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande
lagrum ej ägt rum.
Vid 1912 års riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes om sådan
ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet skulle
angivas med orden »misshandel av djur». Dessa motioner blevo av lagutskottet
avstyrkta. Vid frågans behandling inom riksdagen stannade
kamrarna i olika beslut. Under det första kammaren biföll utskottets
hemställan, beslöt andra kammaren på grundvalen av en vid utskottsutlåtandet
fogad reservation för sin del skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,
varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra
fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet».
Lagutskottet
1912.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
Såsom skäl för sin avstyrkan hade 1912 års lagutskott bland annat
anfört, att uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild
betydelse, nämligen den, i vilken ordet förekomme i strafflagens 14 kap.
»om mord, dråp och annan misshandel», varför detta brottsbegrepp icke
lämpligen kunde utan vidare användas även i fråga om djur; varjämte utskottet
hänvisade till den allmänna revision av strafflagen, som för närvarande
förbereddes. Mot de skäl för avstyrkande, utskottet åberopat, anfördes
emellertid i ovannämnda reservation bland annat:
»På de skäl, som anförts av utskottets majoritet, finna vi oss ej kunna
tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande av djurplågeribrottet
uttrycket »uppenbar grymhet» utbytes mot ordet »misshandel». På samma
gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten av motionärernas mening,
att förstnämnda uttryck på ett allt för snävt sätt begränsar vad som i
ifrågavarande avseende bör anses straffbart. Domstolarna synas också ofta
i sin lagtillämpning benägna att giva uttrycket »uppenbar grymhet» en
mera omfattande betydelse än som ursprungligen torde därmed hava avsetts.
Då emellertid denna tendens i domstolarnas praxis är långt ifrån allmän,
oaktat den säkerligen stödjes av rättsuppfattningen hos större delen av
vårt folk, synes det önskvärt, att djurplågeribegreppet i själva strafflagen
erhåller eu något vidare omfattning.»
I stället för den formulering av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen,
som vid 1912 års riksdag föreslagits, hemställdes i en vid 1913 års
riksdag väckt motion, att åt lagrummets första punkt skulle givas följande
avfattning: »Djurplågeri straffas med böter».
I motionen anfördes bland annat: »Tveksamheten att ändra djur
plågeriparagrafens
lydelse synes bottna i svårigheten att finna ett korrekt
språkligt uttryck för begreppet straffbart djurplågeri. Yarje försök till
omskrivning av detta begrepp synes på förhand vara dömt att misslyckas.
Dock torde saken i själva verket vara enklare än den ser ut. I stället
för omskrivningar sådana som »uppenbar grymhet vid behandling av
djur», »grymhet i behandling av djur», »misshandel av djur», m. fl.
torde utan risk för missförstånd kunna sättas helt enkelt »Djurplågeri
straffas med böter», etc. Ordet djurplågeri har redan vunnit burskap i
svenska språket. Allmänna rättsmedvetandet uppfattar detta ords betydelse.
Att plåga djur är straffvärd Begreppet »plåga» innebär i detta sammanhang
en avsiktlig handling eller också straffvärd tanklöshet. "V fika omskrivningar
för djurplågeribegreppet, som än kunna uppfinnas, torde det
dock aldrig kunna tänkas, att alla former av straffvärt djurplågeri däri
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 1
kunna specificeras, och vilken form en ny djurplågeriparagraf Un kan få,
så torde det ändock till sist få lämnas åt domstolarna att i varje särskilt
fall avgöra, huruvida straffbart djurplågeri föreligger eller ej.»
I avgivet utlutande i anledning av denna motion anförde lagutskottet:
Utskottet funne, i likhet med motionären och reservanterna vid 1912 års
utskottsbetänkande, det ifrågavarande lagrummet icke kunna anses giva ett
riktigt uttryck för vad som enligt numera rådande uppfattning borde hänföras
till straffbart djurplågeri och ansåge därför en omarbetning av stadgandet
vara av behovet påkallad. Det torde med fog kunna påstås, att den allmänna
rättsuppfattningen såsom straffvärt djurplågeri stämplade flera fall, som enligt
nu gällande bestämmelse vore straffria eller åtminstone endast med stor tveksamhet
kunde därunder inbegripas. Härtill komme, att stadgandets nuvarande
avfattning lätteligen kunde giva anledning till och även syntes hava
föranlett ojämnheter vid tillämpningen, i det att domstolarna å några orter
under intryck av den rådande uppfattningen såsom straffbar bedömt behandling
av djur, vars bestraffande domstolarna å andra håll ansett uteslutet på
grund av stadgandets ordalag.
I vissa nyare utländska strafflagar hade en mera utförlig beskrivning
lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits
en vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så vore t. ex. i den norska strafflagen
av år 1902 stadgat straff för den, som »ved van regi, overanstrengelse eller
paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld mishandling av
dyr eller som medväder hertil»; dock gjordes visst undantag till förmån för
den vetenskapliga vi visektionen. I den italienska strafflagen av år 1889
straffades för djurplågeri den, som behandlade ett djur grymt eller utan nödvändighet
misshandlade det eller tvingade det till överdriven ansträngning.
Ehuru utskottet sålunda vore ense med motionären därom, att den
nuvarande beskrivningen på förevarande brottsbegrepp i strafflagen icke
vore tillfredsställande, kunde utskottet dock icke finna den av motionären
föreslagna formuleringen lämplig. Innebörden av ordet djurplågeri torde vara
alltför obestämd, för att med detta ord skulle med erforderlig klarhet kunna
angivas, vilka handlingar av ifrågavarande slag skulle vara straffbara. ''Särskilt
syntes den av motionären föreslagna formuleringen föga ägnad att förhindra
den olikhet vid bedömandet, som även det nuvarande stadgandet,
enligt vad ovan nämnts, medgivit.
Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom
skulle formuleras, borde enligt utskottets mening ankomma på en närmare
Lagutskottet
1913.
Lagutskottet
1917.
8 Första lagutshottets utlåtande Nr IT.
undersökning, vilken borde genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning
syntes dock icke behöva anstå till den fullständiga revisionen av
strafflagen, som för närvarande förbereddes.
Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom
begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av
djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet». Denna hemställan
bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren.
I en vid 1917 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
behagade låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
bestämmelse i strafflagen, att kupering av hästar — därest den icke av
uteslutande veterinära skäl ansåges nödvändig — skulle betraktas som
straffbart djurplågeri.
Lagutskottet förklarade i avgivet utlåtande sig finna motionärens yrkande
behjärtansvärt. Kuperingen måste genom det ingrepp, som därvid
gjordes å en vital del av djurets kropp, åsamka djuret sådan smärta, att
ingreppet, därest det icke vore motiverat av veterinära skäl, finge betraktas
såsom djurplågeri. Emellertid torde denna övergående smärta vara jämförelsevis
obetydlig i förhållande till den olägenhet och plåga, som för framtiden
vållades hästen därigenom att han berövats sitt naturliga försvarsmedel
mot insekter. Såsom i motionen omförmälts hade kuperingen jämväl
i vissa fall blivit bedömd såsom djurplågeri, medan i andra fall så ej varit
förhållandet. Utskottet funne därför önskligt, att bestämmelsen i 18 kap.
16 § strafflagen för djurplågeri erhölle sådan avfattning, att ifrågavarande
förfarande in gin ge under densamma. Fråga om en ändring av lagrummet
i syfte att därunder inbegripa även sådan plågsam behandling av djur,
vilken med dess nuvarande lydelse ej ansetts kunna hänföras därunder,
hade vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. I
anslutning till vad utskottet förordat vid 1913 års riksdag hemställde utskottet,
att riksdagen måtte i anledning av den förevarande motionen besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet
straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri
än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet.»
Denna hemställan bifölls av riksdagen. (Riksdagens skrivelse nr 126.)
Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 9
Sedan inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till ändrad lydelse
av ifrågavarande paragraf — vilket förslag överensstämde med det
nu framlagda utom därutinnan, att orden »eller äro omständigheterna synnerligen
försvårande» ej förefunnos — yttrade vid berörda förslags remiss
till lagrådet föredragande departementschefen följande:
»Att åt det ifrågavarande lagrummet bör givas en sådan avfattning att
därunder även komma fall, angående vilkas hänförande till djurplågeri för
närvarande råder tveksamhet, finner jag mig böra förorda. Såsom djurplågeri
bör anses varje handling, som kan betecknas som misshandel av ett djur,
således varje handling, som tillskyndar djur lidande av ej alltför obetydlig
beskaffenhet och icke varit av omständigheterna påkallad. Under begreppet
djurplågeri skulle alltså icke falla varje hård behandling av ett djur. Tillskyndas
djur smärta i praktiskt syfte, såsom t. ex. vid aga, och är behandlingen
ej svårare än omständigheterna påkalla, kan djurplågeri ej anses föreligga.
Förut hava berörts de svårigheter, som möta, att giva det ifrågavarande
lagrummet en tillfredsställande avfattning. Vid övervägande av olika förslag,
som i sådant avseende förelagts mig, har jag funnit mig kunna förorda,
att detsamma gives en lydelse utformad med ledning av ordalagen
i 1 § av den danska lagen den 17 maj 1916 om skydd för djur. Denna
paragraf innehåller att den, som misshandlar djur eller genom överansträngning,
vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt, straffas med
böter från tjugu till fyratusen kronor eller fängelse. Enligt den avfattning,
jag ville förorda, skulle för djurplågeri straffas den, som gjorde sig
skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller
genom vanvård tillfogade djur lidande. Jag vill nu närmare redogöra för
grunderna för detta förslag.
De i den danska lagen använda begreppen misshandel, överansträngning
och vanvård synas mig väl ägnade att läggas till grund för beskrivningen
av djurplågerihandlingen. Beträffande misshandel ligger visserligen
den invändningen nära, att uttrycket icke kan erhålla samma innebörd
som i bestämmelserna om misshandel av människor i 14 kap. strafflagen.
Den olikhet i detta avseende, som påkallas av beskaffenheten hos det misshandlade
objektet, torde dock icke vålla olägenhet. Strafflagen innehåller
redan nu i 11 kap. 4 § en bestämmelse om misshandel av lik, där nämnda
uttryck äger en betydelse, som avviker från 14 kapitlets misshandelsbegrepp.
I jämförelse med detta begrepp kan misshandel av djur icke
anses omfatta sådana ingrepp i integriteten, som äro säregna för den mänskBihang
till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 6 käft. (Nr 11.) 2
Departe
mentschefen.
10 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
liga konstitutionen, utan hänför sig blott till ett tillfogande av smärta eller
lidande i mera primitiv mening. Med denna tolkning synes uttrycket väl
ägnat att ingå i brottsbeskrivningen. Det har också i främmande lagstiftning
vunnit allmän användning.
Däremot vill det synas som om uttrycket i den danska lagen: »behandla
djur oförsvarligt» skulle vara allt för obestämt för att läggas till
grund för en straffbestämmelse. Då »oförsvarligt» endast betyder, att
handlingen icke kan försvaras på grund av särskilda intressen, som påkalla
dess företagande, komme handlingens beskrivning såsom »behandling
av djur» uppenbarligen att förläna brottet en alltför vidsträckt omfattning.
Oförsvarlig behandling kan sägas föreligga t. ex. då djur utsättes för fara
att bliva skadat, även om skada icke sker; då djur användes för otuktigt
bruk utan att tillfogas lidande; då remontryttaren genom olämplig inridning
gör hästen skrämd och orolig för framtiden o. s. v. Formuleringen i den
danska lagen har även övergivits i professor Carl Torps år 1917 offentliggjorda
förslag till strafflag, enär densamma ansetts alltför vittgående och obestämd.
För min del anser jag ordsammanställningen »misshandla», »överanstränga»
och »vanvårda» ägnad att uttömmande beskriva djurplågerihandlingen.
En överblick över främmande lagstiftningar utvisar, att knappast
någon särskilt uppmärksammad handlingstyp faller utanför den gräns,
som vinnes med denna beskrivning. Visserligen erbjuda de förhållanden,
som stå i samband med slakt, vissa svårigheter. Då avlivandet i och för
sig icke kan straffas, måste för detta ändamål nödiga ingrepp tillåtas.
Men kan ingreppet enligt vanlig praktisk åskådning icke betraktas såsom
erforderligt medel för avlivandet, synes detsamma kunna och böra erhålla
självständig betydelse och enligt vanliga regler bedömas såsom tillfogande
av lidande, d. v. s. »misshandel». Ett annat viktigt fall är onödigt pinsam
behandling vid transport. I allt huvudsakligt torde dock sådana handlingar
kunna hänföras till »vanvård» (t. ex. olämpligt sammanpackande,
underlåtenhet att sörja för föda o. s. v.), där de ej rentav antaga karaktären
av misshandel.
En ytterligare begränsning av handlingstypen vid djurplågeri kan
tänkas genomförd på grundval av en gradering utav hithörande handlingar.
Straffet kan t. ex. inskränkas till åtgärder av »svår», »grov», »brutal»
beskaffenhet. Den nu gällande bestämmelsen i 18 kap. 16 § visar en
jämförelsevis snäv gränsdragning i denna riktning, då där förutsättes
»uppenbar grymhet». I allmänhet äro dock beskrivningarna å brottet mera
omfattande. Såsom ett exempel från senaste tid kan anföras formuleringen
11
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
i professor Torps ovannämnda förslag år 1917: »den, som gör sig skyldig
till grov misshandel, överansträngning eller vanvård av djur».
Det ligger emellertid i sakens natur, att eu gradering av handlingen
icke kan genomföras med något större mått av skärpa, och det förtjänar
därför att undersökas, om icke en begränsning av detta slag kunde alldeles
bortfalla. I själva verket synes både misshandel och överansträngning
kunna kriminaliseras utan att behov av gradering gör sig gällande. Misshandel
av djur innebär, på grund av vanligen föreliggande grövre konstitution
hos objektet, i allmänhet, som jag förut framhållit, ett mera avsevärt
ingrepp än som förutsattes för misshandel av människor. Även överansträngning
innebär redan i och för sig en gradering i förhållande till
ansträngning, vilken gör ytterligare gradering överflödig. Däremot kan
vanvård svårligen straffbeläggas utan vidare. Vill man där undvika graderingen,
kan detta endast ske genom att införa någon annan avgränsning.
Eu möjlighet härtill erbjuder det förhållandet, att vanvård äger betydelse
såsom djurplågeri endast om densamma tillfogar djuret lidande. Annan
vanvård, som t. ex. äventyrar djurets utvecklingsmöjligheter, dess högmjölknings-
eller avelsförmåga o. s. v., kommer här icke i betraktande.
Med tillämpning av denna synpunkt torde vanvårdshandlingen kunna beskrivas
såsom tillskyndande av lidande genom vanvård.
Enligt förslaget liksom enligt gällande rätt straffas djurplågeri i förhållande
till djur i allmänhet. Visserligen erhåller straffet för överansträngning
och vanvård praktisk betydelse huvudsakligen i förhållande till husdjur
eller djur i fångenskap. Någon anledning att för dessa fall särskilt begränsa
brottsobjektet föreligger emellertid icke.
Därest misshandel, överansträngning eller vanvård av djur kriminaliseras
oberoende av graden, måste särskild uppmärksamhet ägnas åt det
förhållandet, att handlingar av detta slag ofta påkallas av legitima intressen
och på grund därav framstå såsom fullt försvarliga. Denna synpunkt kan
visserligen icke lämnas alldeles åsido ens beträffande misshandel, överansträngning
eller vanvård av högre grad, men den erhåller en vida mer ingripande
betydelse, därest även handlingar av ringare vikt inrymmas under
dj urplågeribegreppet.
En positiv reglering helt eller delvis av hithörande intressekollisioner
är varken genomförbar eller erforderlig. På många områden kan hänvisas
till vissa vedertagna grundsatser om vad som vid behandling av djur är tilllåtet
eller icke. Men även i andra fall torde det icke vara förenat med alltför
stor vansklighet att avgöra, vad som med nuvarande kulturståndpunkt och
Lagrådet.
12 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
samhällsåskådning skall anses befogat eller obefogat. Så t. ex. måste, som jag
förut antytt, aga inom de gränser, som betingas av vanligen förekommande uppfostringsmetoder,
anses tillåten. Kupering av hästsvansar för tillgodoseende
av blotta lyx- eller modehänsyn är obefogad, men åtgärden kan bliva befogad
i den mån den fortfarande uppbäres av ett allmänt avelsintresse.
Det blir rättstillämpningens uppgift att här anpassa sig till åskådningen i
livet självt. Naturligen förutsättes därjämte, att ingreppet sker med all
den hänsyn till djuret, som praktiskt möjliggöres av nutida tekniska hjälpmedel.
— Det speciella djurskyddsintresset har i detta och andra liknande
fall tillfälle att på den allmänna övertygelsens väg medelbart inverka på
rättstilläm pningen.
Att intressekollisionerna icke regleras i lagen utesluter dock icke att
en allmän erinran om kollisionsfallen kan upptagas därstädes. I verkligheten
spela de en så framträdande roll, att en sådan erinran, som i sak
är obehövlig, måhända kan försvara sin plats. Det i förslaget använda
uttrycket »oförsvarlig» synes lämpa sig för ändamålet bättre än det i »utländsk
rätt vanligen förekommande uttrycket »onödig», vilket leder tanken
mera till frånvaron över huvud av ett motstående intresse än till en
avvägning mellan intressena å ömse sidor.
Den ifrågavarande förutsättningen bör emellertid med samma skäl
anknytas till samtliga kandlingstyper i lagbudet, dock med undantag beträffande
vanvård, vilket uttryck efter vanlig uppfattning i sig inbegriper
något oförsvarligt.
Yad särskilt angår vivisektion såsom medel för vetenskaplig forskning
eller undervisning, uppställas i främmande rätt stundom särskilda garantier
mot djurplågeri. Det fordras t. ex. tillåtelse av eller åtminstone anmälan
till myndighet, som därigenom beredes tillfälle att utöva kontroll.
Eller bedömes vivisektion, som företages vid offentliga institutioner, enligt
vanliga regler, under det att annan vivisektion underkastas begränsningar
av nyssnämnda slag. Erfarenheten i vårt land torde icke hava ådagalagt
behov av särskilda föreskrifter i detta ämne.
Då den föreslagna bestämmelsen skall infogas i nu gällande strafflag,
torde det redan av denna anledning icke kunna ifrågakomma att straffa
annat än uppsåtligt djurplågeri. Att särskilt omnämna uppsåtet i brottsbeskrivningen
synes icke erforderligt.»
Vid lagrådets behandling av ifrågavarande förslag yttrade tre av lagrådets
ledamöter:
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
13
»Visserligen liirer den föreslagna nya avfattningen av ifrågavarande
lagrum icke vara av beskaffenhet att, om förslaget upphöjes till lag, det
därigenom skulle bliva lättare än förut att vid rättstillämpningen draga
den behöriga gränsen mellan straffbar behandling av djur och sådan mindre
god behandling, som ej bör utgöra föremål för straff; men då man genom
att i lagtexten utbyta den nuvarande brottsbeteckningen mot den föreslagna
otvivelaktigt skulle vinna ett uttryck, som bättre än det nuvarande angiver
syftet med straffskyddet och dessutom är mera anpassat efter de
skiftande förhållanden, som kunna förekomma, synes förslaget icke böra
avstyrkas.
Beträffande paragrafens andra punkt erinras att, då anledning torde
saknas att från den där upptagna strängare straffbestämmelsen utesluta
sådana fall, då väl icke själva djurplågeriet kan anses vara av svår beskaffenhet
men omständigheterna vid brottets begående äro synnerligen
försvårande, förslaget i denna del synes böra undergå komplettering.»
En ledamot av lagrådet yttrade:
»Insikten om det otillbörliga i att lidande tillfogas djur, vare sig de
såsom husdjur direkt brukas till människans nytta eller leva i vilt tillstånd,
utan att ett förfarande, som vållar djuret smärta, nödvändiggöres av
legitima, högre stående intressen, torde numera hava hos oss vunnit allmänt
insteg, måhända i vidsträcktare omfattning än i många andra högt stående
kulturländer. Såsom den i första hand därvid bestämmande faktorn lärer
icke vara att räkna den gällande strafflagstiftningen mot djurplågeri; ökad
folkupplysning och humanitet i allmänhet, som medfört en fördjupad uppfattning
även på detta område, stå härutinnan i främsta rummet. Och med
den fortskridande kulturella utvecklingen kommer för visso känslan av
människans förpliktelser mot djuren att yttermera rotfästas och dessa förpliktelsers
omfattning att vidgas.
Det är emellertid uppenbarligen av vikt att tillse, att den lagstiftning,
som skall giva uttryck åt den allmänna uppfattningen om vad som är tillbörligt
eller icke tillbörligt i fråga om behandlingen av djur, verkligen
motsvarar denna uppfattning, och, om så befinnes icke vara fallet, revidera
densamma. Det remitterade lagförslaget utgår från att sådan omarbetning
nu är påkallad, och riksdagen har jämväl framfört samma mening.
Härutinnan må emellertid erinras om ett av lagutskottet vid 1915
års riksdag avgivet, av föredragande departementschefen i hans yttrande
rörande det senare av de nu ifrågavarande båda lagförslagen återgivet uttalande.
Utskottet förklarar däri, att under inflytande av såväl skärp
-
14 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
ningar av straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans
gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren,
man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare
tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare
torde varit fallet. Sålunda torde man numera vara ense om att straff
för djurplågeri borde ådömas icke blott den, som av lust att tillfoga lidande
eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom
prygling, stympning o. s. v., utan till dylikt straff ansåges jämväl den
hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade
sina djur utan nödig föda eller vård eller som utan nödtvång tillfogade
dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig
hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.
Då riktigheten av detta uttalande torde kunna vitsordas, och det jämväl
kan påstås, att efter dess avgivande rättstillämpningen i dess helhet
betraktad fortgått i samma riktning och således väl kommit till rätta
med sin uppgift, synes föga fog finnas för en önskan om ändring av ett
lagrum, vars lydelse ingalunda kan sägas stå i strid med den tillämpning
av detsamma, som sålunda kommit till synes och måste anses till fullo
motsvara den rådande allmänna rättsuppfattningen.
Att ändock önskningar i sådant hänseende framkommit torde väsentligen
hava föranletts av uppfattningen att beträffande ett eller annat åtal
för djurplågeri, som resulterat i ett frikännande, domstolens utslag icke
varit uttryck för de grundsatser, som eljest varit bestämmande för den
ovan angivna rättstillämpningen. Att någon gång ett sådant omdöme kunnat
vara befogat låter sig givetvis icke bestridas. Men att därav draga
den slutsatsen, att en reformering av lagen är av nöden, vore ej riktigt.
Huru än lagen gestaltas lärer aldrig en så fast avgränsning av djurplågeribegreppet
kunna genomföras, att icke olika tolkning och tillämpning kan
förekomma.
Och i fråga om en del av de antydda rättsfallen kan antagas, att
berörda omdöme berott på saknaden av antingen kännedom om de närmare
omständigheterna eller förmåga att objektivt bedöma desamma. Erfarenheten
vid domstolarna giver vid handen, att icke sällan de angivelser
och därvid fogade intyg, på grund av vilka åtal för djurplågeri kommit
till stånd, i belysning av den vidare utredning, som sedermera åstadkommits,
visa beklagliga brister i nyss angivna hänseenden.
Att under sådana förhållanden och då ett verkligt behov av lagstiftningens
ändrande icke torde hava uppvisats, skrida till sådan ändring och
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
15
därmed rubba grunderna för den praxis, som i det stora hela på ett jämnt och
tillfredsställande sätt utbildat sig, synes knappast önskvärt utan lätt kunna,
åtminstone till en början, åstadkomma en viss osäkerhet och leda till ökning
av förhastade angivelser med därav följande betydande obehag och
kostnader för de därav drabbade.
Med hänsyn till det sålunda anförda, finner jag mig icke böra tillstyrka,
att den föreslagna lagändringen må komma till stånd.»
Såsom av den förestående redogörelsen framgår, har vid upprepade
tillfällen inom riksdagen framhållits som ett önskemål att få till stånd tydligare
straffbestämmelser i fråga om djurplågeri. Sedan dessa önskemål
behjärtats av riksdagen genom dess ovanberörda skrivelse till Kungl. Maj:t
av år 1917, har nu för riksdagen framlagts här ovan intagna förslag till
ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
I överensstämmelse med den uppfattning, som under den föregående
behandlingen av förenämnda ämne gjorts gällande av riksdagen, håller utskottet
före, att det är av vikt att tillse, att varje sådan behandling av
djur, som av den allmänna uppfattningen stämplas såsom rättsstridig, skall
inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri. Och
prövostenen på eu ny lag bör därför i första hand vara, om det genom
densamma blir lättare att beivra sådana fall av otillbörlig behandling
av djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart djurplågeri för närvarande
tveksamhet möjligen kunnat råda. Vid sin granskning av det
nu framlagda förslaget har utskottet emellertid funnit detsamma ej på ett
fullt tillfredsställande sätt fylla de fordringar, som, på sätt nämnts, måste
ställas å detsamma. Förslaget angiver såsom straffbart djurplågeri »oförsvarlig»
misshandel eller överansträngning av djur samt genom vanvård
djur tillfogat lidande. Det synes med skäl kunna ifrågasättas, huvuvida
denna bestämning är ägnad att uttömmande beskriva djurplågerihandlingen.
Åtminstone kan det anses vara förenat med tvekan, huruvida det låter
sig göra att i någon av de angivna kategorierna inpassa en del praktiskt
betydelsefulla fall av djurplågeri, exempelvis att en häst, behäftad med
ett öppet sår i lokstaden eller smällande ömhet i foten, användes i körslor.
Att ett dylikt fall med den tolkning nu ifrågavarande lagrum i praxis erhållit
skulle bliva att bedöma såsom straffbart djurplågeri, lärer vara
otvivelaktigt; men med den nu föreslagna avfattningen synes det kunna
befaras, att i rättstillämpningen tvekan skall uppstå, huruvida det är möjligt
att inpassa ett dylikt förfarande under vare sig den ena eller den
Utskottet.
16
Första lagutskottds utlåtande Nr 11.
andra kategorien av de i förslaget angivna formerna för djurplågeri. Överhuvudtaget
torde det vara att frukta, att om man, på sätt som skett i
förslaget, i lagen söker uttömmande angiva det straffbara djurplågeriets
olika former, dettas område rent av kommer att bliva mera begränsat
än som är förhållandet för närvarande med den extensiva tolkning
av begreppet »uppenbar grymhet», som allt mer gjort sig gällande i
praxis.
Ytterligare ett steg i riktning mot en sådan ej önskad begränsning
av det straffbara djurplågeriets område torde den i förslaget uppställda
fordran på oförsvarlig misshandel eller överansträngning innebära. I propositionen
påpekas, att ordet »oförsvarlig» såsom bestämning av misshandeln
respektive överansträngningen upptagits allenast såsom en erinran om
de talrika fall av s. k. intressekollisioner, som på bär förevarande område
kunna förekomma och må kunna betinga, att ett eljest straffvärt förfarande
under givna förhållanden framstår såsom icke obefogat eller i allt fall icke
brottsligt. Att djurplågandet vore oförsvarligt, skulle alltså innebära, att
det ej betingades av något förnuftigt skäl, som i det särskilda fallet gjorde
det ursäktligt. Enligt utskottets mening är emellertid begreppet »oförsvarlig»
ej blott för obestämt att läggas till grund för en straffbestämmelse
utan ock till sin språkliga valör av sådan art, att det kunde vara att befara,
att man med hänsyn därtill i rättstillämpningen uppställde alltför
stränga förutsättningar för förfarandets straffbarhet.
Det framgår av vad utskottet sålunda anfört, att den föreslagna nya
lydelsen av 18 kap. 16 § strafflagen enligt utskottets mening näppeligen är
att föredraga framför den nu gällande. Utskottet har förty ej kunnat tillstyrka
den i propositionen föreslagna avfattningen av ifrågavarande lagrum.
Yid sådant förhållande och på grund av svårigheten att på ett tillfredsställande
sätt i lagen uttrycka begreppet straffbart djurplågeri bar
inom utskottet ifrågasatts, huruvida det ej vore lämpligast att åtnöjas med
den nuvarande avfattningen av ifrågavarande lagrum och att allt fortfarande
åt rättstillämpningen, som i det stora hela visat sig stå i överensstämmelse
med den rådande allmänna uppfattningen på förevarande område, överlämna
att från fall till fall avgöra, huruvida djurplågeri kan anses föreligga.
Emellertid bar från annan sida gjorts gällande, att i eu del fall, där
åtal för djurplågeri uteblivit eller ogillats, detta förhållande måste antagas
hava haft sin grund i en snävare tolkning av lagrummets innebörd från
vederbörande åklagares eller underrätts sida. Då jämväl riksdagen i
sin förberörda skrivelse givit uttryck åt sin uppfattning av behovet av en
17
Forsla lagutskottets utlåtande Nr It.
omarbetning av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen, liar utskottet sökt
duna eu lydelse, som på samma gång den nära ansluter sig till den äldre
avfattningen och sålunda även för den framtida rättstillämpningen tillgodogör
den utveckling av djurplågeribegreppet, som rättspraxis redan framvunnit,
tillika otvetydigt angiver, att under begreppet falla, förutom misshandel,
bl. a. jämväl sådana former som överansträngning och vanvård.
Ytterligare ett skäl för utskottet att slå in på nu angivna väg har
varit, att det, på sätt jämväl i förslaget skett, ansetts lämpligt att, såsom
utgångspunkt för det framlagda förslaget till lag angående rätt i vissa
fall för polismyndighet att omhändertaga djur, uttryckligen i lagen beteckna
ifrågavarande brott såsom »djurplågeri» samt att såsom särskild kvalifikationsgrund
för straffet angiva det fall, att djurplågeriet är av svår beskaffenhet.
I sistnämnda hänseende har utskottet, med en formell jämkning,
begagnat sig av den i propositionen föreslagna lydelsen av andra
punkten i förevarande paragraf.
B.) Förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga
djur.
Uti eu vid 1915 års riksdag inom första kammaren väckt motion,
nr 28, hade motionären hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring av eller tillägg till 18 kap. 16 §
strafflagen, att polismyndighet, under förbehåll, som trygga mot övergrepp,
må lämnas befogenhet att vid fall av fortfarande grymhet mot och misshandel
av djur, varvid rättelse ej genom lämpor eller i den ordning lagen
nu föreskriver vinnes, på ägarens bekostnad taga vård om sådant djur och
i värsta fall låta nedslakta det».
I motionen anfördes bland annat:
»Personer, som av tanklöshet eller dåligt föredöme förleddes till grymhet
mot djur, korrigerades lätt. Och i svårare fall torde straffhotet i 18
kap. 16 § strafflagen verka tillräckligt avskräckande från att upprepa
brottet. Men råa naturer toge sällan rättelse eller avskräcktes. Då sinnet
runne till eller rusdryckerna spelade in, trotsade de och framhärdade
i sina dåliga handlingar. I regeln vore djurplågare också människoplågare
och såsom sådana fruktade och bleve därför länge lämnade oantastade vid
Bihang Ull riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. G käft. (Nr 11.) 3
Lagutskottet
1915.
18 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
sitt djurplågeri. Bleve de tilltalade, behövde de endast i det längsta hålla
sig undan eller under rättegången anlita de många utvägar, som stode
öppna att draga ut på målet, för att särskilt på landsbygden långa tider
kunna utöva djurplågeriet. Ja, straffet avskräckte dem icke ens från att
fortsätta. Under tiden vore djuren ohjälpligt hemfallna åt sina plågoandar,
tills i bästa fall döden befriade dem.»
Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 52, bland annat:
»Enligt vad motionären erinrat, hade vid tidigare tillfällen, nämligen
åren 1896 och 1898, denna fråga motions vis lagts under riksdagens övervägande
i samband med andra spörsmål rörande effektivare djurskydd.
Motionerna avstyrktes av lagutskottet, men ett yrkande i ifrågavarande
riktning blev det sistnämnda året bifallet av andra kammaren och hade
jämväl i första kammaren förespråkare.
Sedan dess hade denna fråga vilat. Då den genom förevarande motion
ånyo bragtes under riksdagens prövning, ville det synas utskottet som om
densamma under de förflutna decenniernas lopp finge anses hava kommit
i viss mån i ett annat läge. Under inflytande av såväl skärpningar av
straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans
gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren, hade
man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare
tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare
torde varit fallet. Sålunda torde man numera vara ense om att
straff för djurplågeri borde ådömas icke blott den som av lust att tillfoga
lidande eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom
prygling, stympning o. s. v.; utan till dylikt straff ansåges jämväl den
hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade
sina djur utan nödig föda eller vård, eller som utan nödtvång tillfogade
dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig
hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.
Men just i fråga om vissa grövre fall av dessa sistnämnda slag av
djurplågeri syntes det icke kunna förnekas, att den skyldiges befordrande
till laga näpst icke vore till fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet.
I fråga om en akut djurplågande handling eller ett snart övergående
grymt behandlingssätt över huvud vore tydligen intet annat medel
än straff påkallat, utöver den befogenhet, som utan behov av lagstadgande
givetvis tillkomme i första hand polismyndighet och under vissa omständigheter
en var enskild att ingripa till avstyrande av ett pågående ofog.
Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 19
Meu annorlunda ställdo sig saken i fråga om ett fortfarande lidande, som
tillfogades djuren genom en alltjämt fortsatt vanvård eller överansträngning.
Å ena sidan kunde rättskänslan icke finna sig tillfredsställd med
den förväntan, att den skyldige i sinom tid, måhända efter eu länge utdragen
rättegång, skulle erhålla sitt vederbörliga straff, om emellertid, trots
tillsägelse, trots väckt ansvarstalan, djurens vanvård oförändrad bestode. Och
onekligen förekomme fall, om ock lyckligtvis sällan, där eu trilska eller slö
likgiltighet förelåge, som icke läte sig brytas genom åtal, knappast genom
straffdom. A andra sidan vore eu avstyrande åtgärd i dessa fall eu vida
allvarsammare sak, enär dels ett verkligt och varaktigt besittningsingrepp
kunde bliva av nöden, dels utväg kuude saknas att bestrida de med omhändertagande
och vård förenade kostnaderna. Man kunde alltså icke förvåna
sig över, om, såsom motionären givit exempel på, polismyndighet
funne sig i saknad av lagstöd icke äga befogenhet till ett dylikt ingripande.
Utskottet funne alltså motionens syfte behj ärtans värt. Det finge emellertid
ingalunda förbises, att ett realiserande av detta syfte vore förenat
med avsevärda svårigheter, som i allt fall bjöde att man här framginge
med synnerlig försiktighet. Motionären hade själv betonat att han insåge,
att den ifrågasatta befogenheten till ingripande måste kringgärdas med betryggande
garantier. Skulle emellertid syftet i tillfredsställande mån uppnås,
kunde dessa garantier icke lämpligen sökas i ett domstolens beslut,
avkunnat i samband med straffdomen i själva djurplågerimålet. Särskilt
på landsbygden, med den omgång, varmed rättegångssättet där esomoftast
vore förenat, komme den nödiga åtgärden i så fall gärna att vidtagas
först då det vore för sent. Mot att lägga bestämmanderätten i de underordnade
polismyndigheternas hand kunde anföras, att uppfattningen om
vad som vore att betrakta som verkligt djurplågeri växlade högst betydligt
hos olika funktionärer; och även om man fordrade tillstyrkande utlåtande
från distriktsveterinär, kvarstode alltjämt, att även hos dessa tjänstemän
åskådningarna i frågan skiftade efter sinnesart och betraktelsesätt i hög grad.
Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att lägga avgöranderätten hos länets
högsta polismyndighet, Konungens befallningshavande. Men i så fall torde
antingen förfarandet bliva förenat med alltför stor omgång och tidsutdräkt,
eller ock komme beslutet i själva verket att stödja sig på den underordnades
ingångna rapport. Det torde därför i regel vara att föredraga,
att den underordnade myndigheten finge själv fatta sitt beslut på eget ansvar.
Funne man sig böra stanna vid eu sådan utväg, vore det emellertid
desto mera av nöden att skapa garantier mot missgrepp. Inträffande
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
dylika missgrepp skulle nämligen icke blott kännas synnerligen kränkande
för dem som därav drabbades, utan ock vara ägnade att bringa djurskyddssaken
i misskredit. Först och främst torde sålunda befogenheten till
åtgärd, som innebure ett ej blott helt tillfälligt skiljande från besittningen
eller som medförde kostnader, avsedda att i sista hand drabba djurets innehavare,
böra starkt begränsas till uppenbara fall av grovt djurplågeri.
Och vidare torde behörigheten av den vidtagna åtgärden om möjligt med
det snaraste bringas under domstols prövning, utan att djurets ägare behövde
vidtaga särskild anstalt härför. För sådant ändamål syntes befogenheten
till ingrepp av här åsyftade art lämpligen kunna bindas vid förutsättningen,
att den mot vilken detsamma riktades redan blivit delgiven
stämning med ansvarsyrkande för djurplågeriet, eller att han åtminstone
blivit för sådan stämnings delgivning sökt. Domstolen skulle sedan tillkomma
att, på vilket stadium av målet anledning därtill förekomme, upptaga
till prövning frågan om åtgärdens bestånd, samt att i slutliga utslaget
avgöra om uppkomna kostnader borde bäras av den tilltalade eller
av den som företagit åtgärden eller ock stanna å statsverket.
Med nu givna antydningar ville utskottet självfallet icke göra anspråk
på att hava givit någon slutgiltig lösning av förevarande spörsmål, utan
endast ett första bidrag till dess utredning. Att en dylik utredning komrae
till stånd, funne sig emellertid utskottet böra förorda. Slutligen finge
anmärkas, att om lagbestämmelser i frågan utarbetades, desamma icke på
sätt motionären ifrågasatt, lämpligen kunde inarbetas i eller såsom tillägg
fogas till 18 kap. 16 § strafflagen.
På grund av det anförda har utskottet hemställt, att riksdagen i anledning
av den ifrågavarande motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande huruvida, i vilken
omfattning och på vad sätt, i fall av svårartat fortfarande djurplågeri
genom vanvård eller annan uppenbar grymhet, offentlig myndighet kunde
tilläggas befogenhet att, där ej rättelse annorledes kunde vinnas, ombesörja
djurets vårdande eller befrielse från dess lidande, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill sådant övervägande kunde föranleda.»
Denna hemställan bifölls av riksdagen, varom till Kungl. Maj:t avläts
skrivelse den 27 maj 1915, nr 208.
Genom remiss den 2 juli 1915 anbefallde Kungl. Maj:t samtliga länsstyrelser
att, efter att i den omfattning, som prövades lämplig, hava in
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 21
hämtat yttranden från vederbörande polismyndigheter och länsveterinärer,
avgiva utlåtande i anledning av riksdagens nyssberörda framställning.
Utlåtanden hava därefter inkommit från överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser. Med dessa utlåtanden har överlämnats ett stort
antal yttranden från magistrater, kronofogdar, länsmän, poliskamrar, läns-,
distrikts- och stadsveterinärer med liera myndigheter.
I de avgivna yttrandena med undantag för dem från magistraterna i
Visby och Trälleborg, stadsstyrelsen i Djursholm, kronofogdarna i Torna
och Bara härads fögderi och Göteborgs fögderi samt länsmännen i Södra Möre
härads norra distrikt, Allbo härads södra distrikt och Stångenäs härad samt
ett fåtal yttranden av mera odeciderat innehåll har den ifrågasatta lagstiftningen
tillstyrkts; i ett stort antal av utlåtandena har därvid lagstiftningen
betecknats såsom synnerligen välbehövlig och av behovet påkallad.
Beträffande det närmare innehållet av berörda yttranden hänvisar utskottet
till propositionen (s. 24—29).
Vid remissen till lagrådet uttalade föredragande departementschefen
bland annat:
»Såsom förut nämnts har den ifrågasatta lagstiftningen förordats från ett
flertal håll. Även jag finner en lagstiftning på området böra komma till
stånd. En sådan bör dock, såsom ock riksdagen förutsatt, avse allenast
svårare fall av djurplågeri. Beträffande lindrigare fall av sådant brott synes
en lagstiftning så mycket mindre påkallad som det redan med gällande bestämmelser
lärer tillkomma polismyndighet att vidtaga de åtgärder, som kunna
erfordras till förhindrande av fortsatt sådan förseelse. Med sådan myndighets
förpliktelse att förhindra brotts begående lärer få anses följa rätt att
vidtaga ej alltför vittgående inskridanden i enskild rätt, där sådant erfordras
för nyssberörda syftes vinnande. I de fall åter, som i den förevarande
lagstiftningen avses, skulle ofta i enskild rätt ganska ingripande åtgärder
förekomma, nämligen djurs mera stadigvarande skiljande från deras ägare
eller djurs avlivande. Då det måste anses tvivel underkastat, om så vidsträckt
rätt nu tillkommer polismyndighet, samt i allt fall dess närmare
reglerande är av behovet påkallat, har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet.»
Efter att hava redogjort för innehållet av ifrågavarande förslag fortsatte
departementschefen:
»Lagen äger endast tillämpning i fall av svårare djurplågeri. Att
Avgivna
yttranden.
Departe
mentschefen.
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
närmare angiva, när sådant skall anses föreligga, kan givetvis icke ske i
lagen, utan avgörandet därutinnan måste anförtros dem, som skola tillämpa
lagen. Genom bestämmelserna om förfaringssättet vid ingripande enligt
lagen torde garantier vunnits mot förhastade eller eljest ej påkallade åtgärder.
Innan djuret skiljes från ägaren eller innehavaren, skall polismyndigheten
genom föreställningar och råd söka åstadkomma rättelse och först
sedan detta visat sig resultatlöst, skall polismyndigheten omhändertaga djuret.
Säkerligen kommer i många fall sådan åtgärd icke att bliva erforderlig, då
vederbörande kunna antagas välja att följa lämnade föreskrifter framför att
få djuren omhändertagna. Av inkomna yttranden framgår ock, att polismyndighets
tillsägelse att på närmare angivet sätt vårda djur eller att låta
avliva djur i många fall efterkommits endast mot löfte att åtal för djurplågeri
i sådan händelse skulle utebliva.
Fordran på att veterinär skall anställa besiktning å omhändertaget
djur, innan polismyndigheten beslutar, huru med djuret skall förfaras, har
jag ansett icke böra eftergivas. Då det emellertid understundom kan
möta svårigheter att inhämta veterinärs yttrande, innan djuret omhändertages,
har medgivits, att tillkallandet av veterinär jämväl kan få äga rum
omedelbart efter djurets skiljande från innehavaren.
Att besittningsingreppet ej bör vara varaktigare än omständigheterna
kräva, torde utan vidare vara klart. Omhändertaget djur bör alltså återställas,
så snart detta kan ske utan risk för vidare vanvård eller misshandel.
Riksdagen har i sin skrivelse ifrågasatt, att ansvarstalan för djurplågeri
borde vara väckt, innan ingripande skedde. Då uppställande av
en sådan fordran understundom skulle vara hinderlig för lagens syfte, har
i stället föreslagits, att åtal ofördröjligen skall anhängiggöras mot den, gent
emot vilken åtgärd enligt lagen vidtagits.
Rättsskipningen på landsbygden är, som bekant, i allmänhet förhållandevis
långsam, och ganska stora ekonomiska intressen kunna genom ett
ovist inskridande äventyras. Det synes därför böra stå den, mot vilken
talan väckts, öppet att, därest målet ej förekommer vid domstolen inom
viss kortare tid, i förslaget bestämd till fjorton dagar efter av polismyndigheten
meddelat beslut om djurets behandling, få lämpligheten av polismyndighetens
inskridande prövad av vederbörande länsstyrelse. Denna
myndighets beslut i ämnet gäller givetvis endast tillsvidare och i avbi dan
på domstolens avgörande.
Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 23
Att prövning av länsstyrelse ej kan påkallas, (lä djur avlivats, lärer
väl få anses utan vidare klart. Likaså kan givetvis ej domstols prövning
av befogenheten av den vidtagna åtgärden i sådant fall sträcka sig längre
än till frågan om vom som skall gälda kostnaden.
För övriga föreslagna bestämmelser torde någon särskild motivering ej
vara erforderlig.
Då närmare bestämmelser angående (^anordnande av medel till bestridande
av de kostnader, som av lagens tillämpning föranledas, böra i administrativ
ordning meddelas, samt särskilda föreskrifter även i övrigt kunna
visa sig i nödiga, har i lagen inryckts föreskrift om rätt för Kungl. Maj:t
att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen.»
I likhet med den uppfattning, som uttalats av 1915 års riksdag i
dess ovannämnda skrivelse, håller utskottet före, att i fall av djurplågeri
av grov beskaffenhet den skyldiges befordrande till laga näpst icke är till
fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet och att förty en lagstiftning,
som bereder möjlighet för vederbörande myndighet att, om rättelse
ej sker, omhändertaga ett för dylik misshandel utsatt djur, är av behovet
påkallad. Utskottet anser också det nu framlagda lagförslaget vara ägnat
att i det stora hela på ett tillfredsställande sätt tillgodose berörda syfte,
och om än inom utskottet tvivel uttalats, huruvida vissa av de särskilda
bestämmelserna i förslaget vore de för ändamålet mest lämpliga, har utskottet
dock ej funnit anledning föreslå någon jämkning i förslaget.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
l:o) att riksdagen, med tillkännagivande, att Kungl.
Maj:ts förslag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 §
strafflagen ej kunnat av riksdagen godkännas, måtte
för sin del antaga följande
Förslag till lag
om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet,
genom misshandel, överansträngning, vanvård eller
annorledes, straffes för djurplågeri med böter. År
Utskottet.
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande; må till fängelse
i högst sex månader dömas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.»
2:6) att Kungl. Maj:ts förslag till lag om rätt i
vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur
måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 21 februari 1921.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Reservation
beträffande den under l:o) gjorda hemställan dels av herr Hederstierna,
som anfört:
»I stort sett torde kunna sägas, att lagskipningen vid tillämpningen
av nu gällande lagbestämmelser uti förevarande ämne följt med den allmänna
rättsuppfattningen på ifrågavarande område. I samma mån som
den växande folkupplysningen gjort klart för den stora allmänheten, att
ett visst förfarande vid behandlingen av djur är att hänföra till djurplågeri,
i samma mån har lagskipningen icke tvekat att låta lagens stadganden
om straff härför träda i tillämpning. Att under sådana förhållanden och
då ett verkligt behov av förändring i strafflagen icke torde hava uppvisats
företaga en sådan lagändring, träffås enligt min mening av den anmärkning,
som i sådant avseende gjordes av eu ledamot i lagrådet vid behandling av
Kungl. Maj:ts förevarande förslag eller att man därigenom rubbar grunderna för
den praxis, som i det stora hela på ett jämnt och tillfredsställande sätt utbildat
sig, och därigenom lätt kan, åtminstone till en början, åstadkomma
eu viss osäkerhet och föranleda till ökning av förhastade angivelser med
därav följande obehag och kostnader för de därav drabbade. Den anmärkning,
som sålunda riktades emot Kungl. Maj:ts förslag, drabbar, enligt min åsikt,
med samma fog utskottets hemställan. Att företaga ändringar i strafflagen
endast för att där få in uttrycket »djurplågeri» och således där erhålla en
opaginerad Kontrollera mot PDF
2f>
Första lagutskottets utlåtande Nr 11.
motsvarighet till samma uttrycks användande i det jämväl föreliggande
förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga
djur, synes mig icke vara av behovet påkallat. Jag hemställer följaktligen
i förevarande punkt, att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag
som utskottets hemställan;»
dels och av herr Thore.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 6 käft. (Nr 11.) 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. s. 1 i texten