Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av fastighetslåneräntan.

1921-02-25 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1921:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av fastighetslåneräntan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1921 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av

fastighetslåneräntan.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson*, Rogberg, Edw. Larson ,

K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson, Carl Johansson*, P. A.

Hansson, Pettersson i Bjälbo*, Svedberg*, Strid och Billqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 79, som behandlats av första lagutskottet, har herr Karl Johan Ekman

hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t, efter verkställd utredning, låta utarbeta samt för riksdagen

framlägga förslag till bestämmelser därom, att ingen må taga eller låta förskriva

sig större ränta än sex för hundra om året vid lån mot säkerhet av

inteckning i fast egendom eller pant av i sådan egendom intecknat skuldebrev.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande

hemställan får utskottet hänvisa till motionen.

I överensstämmelse med den kanoniska rättens grundsatser innehöllo

våra gamla lagar förbud mot allt tagande av ränta. Förbudet kunde emellertid

icke upprätthållas, och med reformationen samt den närmare bekantskapen

med den romerska rätten följde omsider ett övergivande av den kanoniska

rättens grundsatser i ämnet. Man erkände sålunda lagenligheten i ränteutfästelse

och sökte stävja ocker genom att föreskriva ett maximibelopp för

räntan. Denna ståndpunkt intogs jämväl av 1734 års lag, som stadgade ett

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 8 käft. (Nr 13—14.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

räntemaximum av sex procent. Då försöken att underkasta långivares och

låntagares överenskommelser om räntans storlek tvånget av ett i lag fixerat

maximum emellertid visade sig stå emot det praktiska livets krav, uppstod

en allt starkare tendens till upphävande av förbudet ifråga. I vårt land sattes

sålunda genom en kungl. förordning den 18 september 1864 föreskrifterna

om räntans storlek ur kraft ifråga om förskrivningar på sex månader eller

därunder utan säkerhet av inteckning i fast egendom eller av i sådan egendom

intecknat skuldebrev. I utlandet hade redan dessförinnan stadgandena

om räntemaximum mer eller mindre fullständigt blivit upphävda.

Sedan räntan sålunda i stort sett frigivits, utbildades ett nytt ockerbegrepp,

enligt vilket ocker karaktäriserades såsom ett förfarande, varigenom

någon begagnar sig av medkontrahentens brydsamma ställning till

att förskaffa sig oskälig vinst på hans bekostnad. Med svensk rätt införlivades

det moderna ockerbegreppet genom lagen den 14 juni 1901, vilken

emellertid gäller allenast s. k. kreditocker. I samband med nämnda lags

behandling var ifrågasatt att upphäva räntebegränsningen även i berörda

då ännu kvarstående hänseende. Ett dylikt upphävande kom emellertid till

stånd först år 1907.

Därefter hava bestämmelser mot ocker givits i lagen den 11 juni 1915

om avtal m. m. Där föreskrives nämligen, att, om någon begagnat sig

av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande

till honom till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i

uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt

eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, rättshandling,

som sålunda tillkommit, icke skall vara gällande mot den förfördelade

(31 §). Detta lagrum likställer alltså sakocker och kreditocker. Även andra

bestämmelser avseende skydd mot missbruk av ekonomisk övermakt hava

meddelats genom 1915 års avtalslag (se 36 och 37 §§).

Det framgår av den nu lämnade redogörelsen, att sättet att genom

i lag bestämda maxima söka hålla räntan nere visat sig ineffektivt

och att detsamma därför allmänt övergivits. Att nu, på sätt i motionen

föreslagits, i viss utsträckning återgå till det gamla och olämpligt befunna

systemet synes utskottet ej böra ifrågakomma. Det är dessutom att befara,

att en bestämmelse av i motionen angivet slag skulle, i den mån den komme

att efterlevas, verka motsatsen till det av motionären avsedda syftet att

skydda fastighetsägarklassen. Då nämligen det föreslagna räntemaximet

av sex procent skulle gälla endast vid lån mot säkerhet av inteckning, medan

för lån mot andra säkerheter en högre räntefot tillätes, skulle sannolikt

svårighet uppstå att belåna även mycket goda inteckningar. Och på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

grund därav kunde inträffa, att stora ekonomiska svårigheter uppstå just för

den samhällsklass, motionären velat hjälpa. Ej heller torde den föreslagna

bestämmelsen, på sätt motionären antagit, komma att verka därhän,

att det kapital, som nu söker placering mot hög ränta i fastigheter,

i stället i form av försträckning skulle komma industrien till godo. Tvärtom

är det ju ett känt förhållande, att den säkerhet, som av våra stora

industriföretag vid upptagande av obligationslån lämnas långivarne, till

stor del består just av inteckningar i företagens fasta egendom. Även

dessa lån skulle förty drabbas av det föreslagna räntemaximet med alla

därav följande olägenheter.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1921.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.