Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av patronatsrätt m. m.
1921-02-25 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1921:17, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av patronatsrätt m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1921 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upphävande av patronatsrätt m. m.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson *), Rogberg, Edw. Larson *),
greve Spens, J. T. Larsson, J. P. Johansson *), Carl Johansson *), Pettersson
*) i Bjälbo, Hederstierna, Svensson i Betingetorp, Löfgren *) i Stockholm,
Johanson®) i Hallagården och Billqvist.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 23 december 1920 dagtecknad, till lagutskott
hänvisad proposition, nr 21, vilken behandlats av första lagutskottet,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
i statsrådet och lagrådet förda protokoll jämte bilagor, föreslagit riksdagen
att antaga följande lagförslag:
l:o) Förslag
till
Lag om upphävande av patronatsrätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest finnes stadgat stridande
mot nedanstående bestämmelser upphöra att gälla den 1 januari 1922.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 11 käft. (Nr 17—18.) 1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
I sammanhang härmed upphöra följande rättigheter:
1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig
tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst
inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;
2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig
tjänst i församling, som må tillkomma enskild person;
3) patronus tillkommande rätt att förvalta kyrkan med dess inkomster
och egendom.
2 §•
Då patronus tillkommande kallelserätt till kyrkoherdetjänst upphört
efter vad i 1 § sägs, skall kyrkoherde i motsvarande fall tillsättas
på det sätt, att, sedan förslag blivit upprättat och val ägt rum efter
vad i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga
tjänster är stadgat, Konungen skall äga att till tjänsten utnämna antingen
eu av de å förslaget uppförda eller ock, utan hinder av eljest
gällande stiftsband, annan till kyrkoherdetjänst behörig präst, vilken
såsom sökande anmält sig hos Konungen.
Varder församling, i vilken patronus ägt kallelserätt till kyrkoherdetjänst,
i pastoratsgemenskap förenad med annan församling, i vilken
kyrkoherde tillsättes efter vad i allmänhet är stadgat, skall den utnämningsrätt,
som efter vad nyss är sagt tillkommer Konungen, i samma
omfattning gälla kyrkoherdetjänsten i det nybildade pastoratet; dock
äger Konungen, på framställning av till pastoratet hörande församling,
i vilken kyrkoherde tillsatts efter vad i allmänhet är stadgat, efter domkapitlets
hörande förordna, att tjänsten skall tillsättas i sistnämnda
ordning.
Beträffande tillsättning av kyrkoherdetjänst, till vilken annan särskild
rätt än kallelserätt tillkommer enskild person, samt i fråga om
tillsättning av annan i 1 § avsedd tjänst än kyrkoherdetjänst ävensom
i avseende å förvaltningen av kyrkan med dess inkomster och egendom
gälle efter patronatsrätts upphörande vad i allmänhet är stadgat.
3 §•
Med kallelserätt förenad rätt till kyrkotionde eller annan kyrkoinkomst
skall från och med den 1 januari 1922 övergå å församlingen,
varefter å kyrkotionde skall tillämpas förordningen den 14 oktober 1898
angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne med flera provinser
utgående kyrkotionde. Patronus tillkommande rätt till kronotionde
och andra nu ej . nämnda rättigheter av ekonomisk natur skola
Första lagutskottets utlåtande Nr 17. 3
från samma, tidpunkt upphöra ocli skall ifråga om sådan kronotionde
gälla vad därom särskilt stadgas.
Med kallelserätt förbunden skyldighet ifråga om kyrkas byggande
eller underhåll, avlönande av tjänstinnehavare eller annan skyldighet
av ekonomisk natur skall upphöra från och med den 1 januari 1922, ändå att
skyldigheten må vara patronus ålagd i gällande löneregleringsresolution.
Beträffande fullgörandet av vad skyldigheten avsett gälle därefter vad
allmänhet är stadgat eller Konungen för visst fall förordnar.
4 §•
Anser patronus, att han på grund av patronatsrättens upphörande
är berättigad att utfå ersättning för förlust av behållen inkomst eller
att återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i
samband med patronatsrättens uppkomst eller blivit av dess innehavande
föranledd, framställe, vid äventyr av talans förlust, före den 1 januari
1923 anspråk därå hos den i 5 § omförmälda förlikningsnämnd.
Anser församlingen, att patronus är pliktig utgiva något av vad
han i denna egenskap uppburit, eller vill församlingen eller kronan
framställa anspråk i fråga om fast egendom, som i samband med patronatsrätten
kommit i patronus’ besittning, vare lag som i första stycket sägs.
5 §•
För behandling av anspråk, som i 4 § avses, tillsätter Konungen
en av tre personer bestående förlikningsnämnd.
Nämnden har att söka åvägabringa överenskommelse rörande
framställda anspråk. Varder överenskommelse ej träffad, skall nämnden
avgiva utlåtande, innefattande avgörande av framställda anspråk. Om
dagen för utlåtandets avgivande skall dessförinnan meddelande sändas
dels till parterna i rekommenderade brev, dels ock till pastorsämbetet
för uppläsande nästa söndag i församlingens kyrka. Den, som ej nöjes
med utlåtandet, äge inom nittio dagar från dess avgivande till den
hovrätt, inom vars domvärjo församlingen är belägen, instämma klander
däremot. Till den del utlåtandet ej sålunda klandras, vinner det giltighet
såsom lagakraftägande dom.
Kostnaderna för förlikningsnämnd en skola gäldas av statsmedel.
Närmare bestämmelser angående det i denna paragraf avsedda
förfarandet meddelas av Konungen.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
6 §•
Om patronatsrätten har egenskap av fideikommiss, skall ersättning,
som enligt denna lag varder tillerkänd patronus, nedsättas hos
Konungens befallningshavande i avbidan å Konungens besked, huru
därmed skall förfaras.
2:o) Förslag
till
Lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den
16 oktober 1723.
Härigenom förordnas, att § 7 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen att
starka principiella skäl tala för patronatsrättens upphävande. Det strider
mot nutida rättsuppfattning, att tillsättandet av prästerliga befattningshavare
utövas av enskild person. Detta missförhållande blir så mycket
mer framträdande, som denna tillsättningsrätt såsom ett accessorium är
knuten vid ägandet av en viss fastighet. Under den tid, då patronatsrätterna
tillkommo, framstod detta icke såsom något anmärkningsvärt.
Själva ägandet av större jordegendomar var då i huvudsak förbehållet
adeln; och med äganderätten till dessa egendomar följde en mängd frioch
rättigheter av olika slag — även av rent offentlig-rättslig natur, såsom
domsrätt och bestraffningsrätt i viss omfattning. Det var adeln ensam
förbehållet att såsom innehavare av de högsta ämbetena deltaga i rikets
styrande; och på grund av sin bildning och sin ställning i övrigt i förhållande
till övriga samhällsklasser, särskilt på landsbygden, framstodo de adliga
innehavarna av de stora jordegendomarna såsom de naturliga utövarna
av funktioner, som eljest skulle hava ankommit på statens organ eller
utövats av medborgarna i gemen. Den från den kanoniska rätten här
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 17. 5
stammande grundsatsen, att grundandet av en kyrka eller andra mera
betydelsefulla uppoffringar gentemot kyrka eller prästerskap berättigade
givaren och hans efterträdare å egendomen att vara kyrkans särskilda
skyddsherrar med befogenhet tillika att tillsätta dess präst, fann därför
en naturlig jordmån i de rådande samfundsförhållandena.
Nu äro förhållandena i många avseenden helt annorlunda. Jordens
bundenhet vid vissa släkter med vad därav följer av känsla för ställningens
förpliktelse har i stor utsträckning upphört. Jordegendomarna
gå numera ofta i handel och äro för innehavarna ej sällan endast en
penningplacering. I stor omfattning hava de egendomar, med vilka
patronatsrätt är förenad, övergått å bolag. Om och i den mån utvecklingen
kommer att fortgå i denna riktning, torde de missförhållanden,
som nu någon gång redan förekommit med avseende å patronatsrättens
utövande, ej kunna undgå att mera framträda. I varje fall finnes ju
icke någon garanti för att de erforderliga förutsättningarna för ett rätt
utövande av ifrågavarande funktion alltid skola vara tillfinnandes hos
ägaren av en viss jordegendom. Församlingsbegreppets utveckling samt
bortfallandet av enskilda privilegier och företrädesrättigheter samverka
till att låta patronatsrätten numera framstå såsom ett institut, fullständigt
stridande mot nutida rättsuppfattning.
Till dessa rent principiella skäl för patronatsrättens upphävande
knyta sig även flera andra skäl, som tala i samma riktning. Att kyrkooch
kronotionden ännu kvarstå i de församlingar inom de forna danska
provinserna, där s. k. lukrativ patronatsrätt tillkommer patronus, måste
anses såsom ett stort missförhållande. Härigenom vilar beskattningen
i dessa församlingar på helt andra grunder än de eljest gällande, och
denna beskattning kommer även i det avseendet att framstå såsom
oegentlig, att medlen måste betalas, även om behov därav för bestridande
av kyrkliga utgifter ej föreligger. Då förvaltningen av de influtna tiondemedlen
liksom av andra kyrkoinkomster ligger helt i patronus’ händer
och varje verklig kontroll däröver saknas, blir det anmärkta missförhållandet
än mera framträdande.
För patronatsrättens upphävande talar ytterligare ett skäl av mera
praktisk art, som närmare utvecklas i propositionen. De bestående
patronatsrätterna utgöra nämligen ett stort hinder för genomförande av
de planerade ändringarna i den kyrkliga indelningen, vilket särskilt
gäller Skåne, där ett mycket stort antal patronatsrätter finnas och där
även ganska vittgående ändringar i pastoratsindelningen ingå i den
planerade omorganisationen.
Frågan om patronatsrättens upphävande har stått på dagordningen
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
i snart hundra år, utan att frågan kunnat få sin lösning. Orsaken härtill,
har varit, att man ansett hinder av rättslig art föreligga för institutets
avveckling på lagstiftningens väg. Man har gjort gällande, att
patronatsrätten innefattade en del av äganderätten till en fastighet och
därför icke kunde utan patronus’ samtycke berövas honom. Då emellertid
institutets upphävande ansetts önskvärt, har man inskränkt sig
till att söka på överenskommelsens väg få de bestående rättigheterna
avvecklade. Denna väg har emellertid icke lett till målet.
Med denna åsikt om patronatsrättens rättsliga karaktär har emellertid
senare brutits, och torde den i propositionen utvecklade uppfattningen
om att den patronella kallelserätten är en rätt av offentligrättslig
natur, som på lagstiftningens väg kan upphävas, numera vara
tämligen allmänt omfattad. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning.
I fråga om de i patronatsrätten ingående delarna av privaträttslig natur
är det ju givet, att något rättsligt hinder icke kan föreligga för avveckling
av dessa delar under förutsättning att ersättning gives för rättens
verkliga värde.
I fråga om sättet för avveckling av patronatsrättsinstitutet kunna
givetvis olika vägar tänkas och hava även varit ifrågasatta. I Kungl.
Maj:ts skrivelse till 1920 års kyrkomöte föreslogs — i överensstämmelse
med de linjer för frågans lösning, som utstakades vid ärendets behandling
inför Kungl. Maj:t under 1902 — att den patronella kallelserätten
skulle, vare sig den vore förenad med rätt att uppbära tionden m. m.
eller icke, genom särskild lag upphävas, därvid tillika vissa med kallelserätten
förenade förpliktelser skulle upphävas samt vissa ersättningsfrågor
skulle regleras — allt frågor utan omedelbart samband med de lukrativa
delarna av patronatsrätten. Den föreslagna lagen innehöll icke några
bestämmelser för avveckling av dessa delar av patronatsrätten, men det
förutsattes, att samtidigt med utfärdandet av en lag om upphävande av
kallelserätten ett särskilt förlikningsförfarande skulle anordnas i ändamål
att söka få även dessa delar avvecklade. Det av kyrkomötet antagna
lagförslaget innehåller emellertid även bestämmelser i detta ämne. Enligt
detta förslag skola samtliga till den lukrativa delen av patronatsrätten
hänförliga rättigheter och förpliktelser upphöra samtidigt med
kallelserätten, varefter bedömandet av de anspråk, som i anledning
härav kunna framställas, i första hand skall ankomma på en särskilt
för ändamålet tillsatt förlikningsnämnd, bestående av tre av Konungen
därtill utsedda personer. Om denna nämnd ej kan åvägabringa förlikning
mellan de intresserade parterna, skall nämnden framlägga ett utlåtande,
innefattande avgörande av framställda anspråk, varefter det
7
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
skall stå part fritt att inom viss tid, vid äventyr av sin talans förlust,
instämma klander mot utlåtandet till domstol med hovrätt såsom forsta
instans. Av skäl, som angivas i propositionen, innehåller lagförslaget
icke några materiella regler för anspråkens bedömande utan förutsattes
detta bedömande skola ske efter allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna
i varje särskilt fall.
Det nu nämnda förfarandet är avsett att komma till tillämpning även
i fråga om de anspråk på ersättning för vissa i samband med patronatsrätten
stående gåvor och kostnader, som tilläventyrs kunna framställas
i anledning av upphävandet av icke-lukrativ patronatsrätt.
Då utskottet finner det angeläget, att allt vad till patronatsrätten
hörer snarast bringas att upphöra och de föreslagna reglerna för denna
avveckling synas vara ägnade att väl tillgodose alla berättigade intressen
i samband med avvecklingen, har utskottet icke någon erinran
att framställa mot dessa regler.
Enligt det för kyrkomötet framlagda förslaget skulle efter den
patronella kallelserättens upphörande de tjänster, denna rätt gällt, tillsättas
i vanlig ordning, d. v. s. att i fråga om prästerliga befattningshavare
1910 års lag om tillsättning av prästerliga tjänster skulle tilllämpas.
Det av kyrkomötet antagna och för riksdagen nu framlagda
lagförslaget innehåller däremot bestämmelser om en ny särskild ordning
för tillsättning av de kyrkoherdetjänster, som förut tillsatts i patronell
ordning. Enligt 2 § i det föreliggande lagförslaget skulle dessa tjänster
tillsättas av Kungl. Maj:t, dock sedan förslag, predikoprov och val i vanlig
ordning föregått. De skäl, som legat till grund för kyrkomötets
beslut, hava i dess skrivelse till Kungl. Maj:t utvecklats och har även
föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 23 december 1920 angivit, varför han ansett sig kunna tillstyrka
ett biträdande av kyrkomötets beslut. Utskottet, som icke anser, att
det bör uppställas någon oeftergivlig fordran på enahanda ordning för
tillsättning av alla prästerliga tjänster, vill framhålla, att ett återupplivande
i denna form av de regula gällen icke kommer att sakna
sitt värde i vissa fall. Utskottet utgår därvid, liksom departementschefen,
från den förutsättningen, att stort avseende alltid kommer att
fästas vid församlingens val, så att den prästman, som vid detta vunnit
en avgjord anslutning framför andra, även i regel kommer att bliva av
Kungl. Maj:t utnämnd.
Under åberopande av det ovan anförda och då utskottet icke har
någon erinran att göra mot de särskilda bestämmelserna i lagförslagen,
hemställer utskottet,
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
l:o) att riksdagen måtte för sin del bifalla det
i förevarande proposition intagna förslaget till lag om
upphävande av patronatsrätt m. m.
2:6) att riksdagen måtte för sin del bifalla det
i förevarande proposition intagna förslaget till lag om
upphävande av 7 § i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723.
Stockholm den 25 februari 1921.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Reservation
av herr Hederstierna, som anfört:
»I likhet med den åsikt, som blivit uttalad i den kungl. propositionen,
anser även jag, att den del av patronatsrätten, som utgöres av jus
vocandi, är av offentlig-rättslig natur, och att därför staten är berättigad
att överflytta denna rätt till annan utan att i anledning därav utgiva
någon ersättning till nuvarande innehavare av densamma. Emellertid
lärer man icke kunna frånse de förhållanden, varunder nämnda del av
patronatsrätten tillkommit. I ett vid propositionen fogat, av numera
hovrättsrådet Gunnar Beskow upprättat lagförslag i förevarande ämne
var stadgat, att om boställe skänkts till församlingen eller annan kostnad
till dess förmån blivit gjord under uttryckligt förbehåll om ifrågavarande
rätts uppkomst eller fortsatta bestånd, skulle rättens innehavare
äga att av församlingen erhålla ersättning med värdet av vad sålunda
utgivits. Kungl. Maj:ts föreliggande förslag däremot innehåller icke
något direkt stadgande i förevarande ämne, utan förklarar allenast, att
om någon anser sig berättigad till ersättning för uppoffringar, som
gjorts för kallelserättens erhållande eller i samband därmed, så skall
han erhålla ersättning härför, om han framställer sitt anspråk inom viss
opaginerad Kontrollera mot PDF
<)
Första lagutskottets utlutande Nr 17.
tid. Han erhåller följaktligen genom detta sistnämnda förslag ingen
annan rätt än han redan har, om patronatsrätten berövas honom, och i
sak innehåller stadgandet därför icke annat än eu preklusionsbestämmelse.
För min del kan jag icke ansluta mig till något av dessa förslag.
Det är tydligt att dessa patronatsrätter tillkommit pa sa sätt, att det vid
tiden för deras tillkomst var allmänt känt att om en person gjort någon
särskild uppoffring för en församling, skänkt ett boställe för kyrkoherden,
byggt en kyrka eller på annat sätt i avsevärd mån befordrat
ett kyrkligt ändamål, så tillerkände Kungl. Maj:t honom och efterföljande
ägare av hans fastighet patronatsrätt i församlingen. När personen i
fråga gjorde dessa uppoffringar, så visste han följaktligen vilken förmån
han därefter skulle erhålla, och det var säkerligen denna förmån som
framkallade uppoffringen. När staten nu fråntager en sådan persons
efterträdare i patronatsrätten denna rätt, så synes det mig icke böra
ifrågakomma att staten så gör utan att samtidigt återställa den egendom
som givits i samband med rättens förvärvande eller denna egendoms
värde. Ett motsatt förfarande synes mig icke vara förenligt med
vad man har rätt att fordra av en stat.
Då jag således icke kan ansluta mig till förevarande stadgande i
Kungl. Maj:ts förslag, och detta utgör en av hörnstenarna i förslaget,
nödgas jag hemställa om avslag å Kungl. Maj:ts proposition.))
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. Il haft. (Nr 17 18.) 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:76 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om upphävande av patronatsrätl in. in. a1 i texten