Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol i brottmål.

1921-04-05 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1921:28, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol i brottmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1921 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om

laga domstol i brottmål.

Närvarande: Herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson, Rogberg, Edw. Larson,

K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson, Carl Johansson, Pettersson

i Bjälbo*, Engberg, Hederstierna, Svedberg*, Strid, Löfgren i

Stockholm och Billqvist.

• Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

207, som behandlats av första lagutskottet, hava herrar Björkman i Norrköping,

Kant, Falk och af Ekenstam hemställt, att riksdagen måtte anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring av bestämmelserna i avseende å laga domstol i brottmål, att under

i huvudsak i motiveringen angivna förutsättningar rannsakning och dom

må kunna ske vid annan domstol, än där den brottsliga gärningen ägt rum.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört

följande:

”De allmänna bestämmelserna om laga domstol i brottmål upptagas i

kap. 10 § 21 Rättegångsbalken och äro av följande lydelse:

»Brott och missgärningsmål, svårare och mindre, rannsakas och dömes,

där gärningen gjord är, ehvad rätt han eljest hörer till, som brutit. Häfver

någon å flera ställen gjort enahanda missgärning, rannsake och pröfve

domaren å hvarje ort, om han till gärningen saker är, men varde dömd för

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 19 käft. (Nr 28.)

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

alltsammans af den rätt, där han sist lagföres. Häfver han flera slags missgärningar

å särskilda orter gjort, som svåra äro, eller å lif gå, då skall om

hvardera rannsakas, där det skett och gånge sedan dom öfver den brottslige.

Äro alla brotten ringa, dömes för vardera, där det skett, och varde där dom

i fullbordan ställd.»

Genom vissa kungliga kungörelser, brev och förordningar äro närmare

stadganden och förklaringar givna i fråga om rannsakningsförfarandet

angående dem, som äro för brott eller delaktighet däruti tilltalade.

Bestämmelserna därom, att rannsakning angående för brott tilltalade,

bör ske inför den domstol, där gärningen gjord är, torde enligt vår åsikt

dock böra i viss mån modifieras. Vår uppmärksamhet har nämligen varit

fästad därå, att det allt oftare förekommer att personer inom olika rätters

domvärjo förövat vissa slags brott, särskilt tillgreppsbrott, förfalskningsbrott

eller bedrägeribrott, härför häktas och sedermera forslas från en domstol

till en annan. I de flesta fall hava dessa personer, så fort de vid den

första domstolen erkänt sig skyldiga, även vidgått sin skuld till de liknande

brott, för vilka de angivits inom andra domstolars domvärjo. Den utredning

— oftast en polisrapport —, som härefter lämnas vid de efterföljande domstolarna,

är i de flesta fall av den beskaffenhet att densamma kunnat skriftligen

tillhandahållas den första domstolen. Målsägande låter sig vanligen

företrädas på grund av fullmakt, som lämnats till polismyndigheten. Endast

sällan förekomma olika meningar angående skadestånd mellan den tilltalade

och målsägandens ombud, oftast av den anledning att den tilltalade ej har

någon möjlighet att ersätta skadan och således frågan om ersättning har

föga betydelse för någondera av parterna.

I dessa nu angivna, synnerligen ofta förekommande fall synes det oss

att rannsakningsmålets överlämnande från en domstol till en annan icke är

lämpligt. Den för brott tilltalade får icke sin dom och således ej möjlighet

att avtjäna sitt straff så fort, som såväl ur straffets som den sakfälldes synpunkt

vore att önska. Domstolar bliva nödsakade att hålla sammanträden,

vilka, särskilt då det gäller lantdomstolarna, kunna vara för såväl domstolens

ledamöter som åklagare betungande och vilka sammanträden medföra

avsevärda kostnader. Härtill komma de synnerligen dyrbara och besvärliga

fångtransporterna.

Vi anse därför att härvidlag en möjlighet borde givas att under vissa

förutsättningar kunna vid första domstolen slutligen bedöma hela den tilltalades

skuld. Såsom sådana förutsättningar torde böra angivas, att den tilltalade

erkänner de uppgivna brotten, att icke det oaktat åklagare, målsägande

eller den tilltalade yrkar på rannsaknings verkställande inför dom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

3

stol å de orter, där övriga brott skett, eller att första domstolen anser att

rannsakningcn bör i vanlig ordning fortgå, alt utredning och yttrande infordras

från vederbörande åklagare vid de domstolar, där eljest brottet skolat

rannsakas, att förfarandet må äga rum endast i avseende å bedömandet

av vissa brott och att i varje fall vissa grövre brott undantagas från möjlighet

att avdömas annat än vid den domstol, inom vars domvärjo de blivit

begångna. Jämväl kan ifrågasättas, huruvida förfarandet skulle tillämpas

endast efter yrkande av högre åklagaremyndighet än den vid första domstolen

fungerande.

Då vi nu funnit oss böra framlägga de nu angivna synpunkterna, har

det varit i förhoppning att en ändring skulle kunna ske utan sammanhang

med det förslag, som kan förväntas i avseende på straffprocessen i övrigt.

Skulle det dock anses att en ändring i nu avsedd riktning bör anstå i avvaktan

på berörda förslag, hålla vi dock före, att intet hinder bör föreligga för

ett uttalande i ämnet.”

Såsom av det i motionen återgivna stadgandet i 10 kap. 21 § rättegångsbalken

framgår, är enligt gällande svensk rätt laga domstol eller forum

i brottmål, som handläggas i första instans, i allmänhet underrätten i den

ort, där den brottsliga gärningen blivit begången. Denna huvudregel gäller

jämväl för det fall, att den tilltalade på en gång lagföres för flera brott, som

förövats inom olika underrätters domvärjo. Äro samtliga brotten ringa, varmed

enligt numera antagen tolkning torde förstås sådana brott, för vilka

straffsatsens maximum är böter, har varje domstol att både rannsaka och

döma i målet. Om däremot brotten icke äro av nämnda beskaffenhet, hava

domstolarna att i tur och ordning pröva, huruvida den tilltalade gjort sig

skyldig till brott inom domstolens område, varefter den tilltalade slutligen

dömes för samtliga förbrytelserna vid den domstol, där han sist lagföres.

Motionärernas förevarande yrkande riktar sig nu emot sistberörda förfarande,

som förklaras i åtskilliga hänseenden hava visat sig medföra olägenheter

ur såväl samhällets som den tilltalades synpunkt.

Förevarande spörsmål har år 1912 varit föremål för riksdagens prövning

i anledning av en av herr Klefbeck väckt motion (I : 48), vari hemställdes

om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till sådan ändring

i 10 kap. 21 § rättegångsbalken, att de olägenheter, som vore förbundna med

gällande bestämmelser angående en brottslings rannsakande och dömande på

flera olika platser, kunde undanröjas. Berörda motion blev av riksdagen

på hemställan av lagutskottet avslagen.

I sitt utlåtande över motionen yttrade lagutskottet bland annat:

Utskottet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Företa lagutekottete utlåtande Nr 28.

Lagutskottet

'' 1912.

”Den gemensamma grunden för såväl civil- som straffprocessens bestämmelser

om forum är uppenbarligen strävandet att lägga utredningen och avgörandet av varje

mål hos den domstol, som ur olika synpunkter är bäst skickad att i domen tillgodose

sanning och rättvisa. Den svenska rätten, alltifrån landskapslagarna till 1734 års lag,

som i detta stycke bibehåller förut gällande princip orubbad, har i fråga om brottmål

ansett nämnda syfte bäst vinnas genom dylika måls behandling av domstolen i gärningsorten,

där den bästa utredningen i allt vad med målet äger sammanhang vanligen

lättast kan erhållas. Även i andra länders lagstiftning har samma grundsats i

allmänhet gjort sig gällande. Den utveckling, som flerstädes genomfört modernare

former för straffprocessen i dess helhet, har emellertid övat inverkan även i det hänseende,

varom här är fråga. Äldre allmängiltiga och likformiga föreskrifter om forum

hava jämkats i ändamål att möjliggöra behandling av brottmål vid den domstol,

som i varje särskilt fall befinnes vara den lämpligaste.”

Efter att hava lämnat eu översikt av några utländska processlagars

ställning till frågan fortsatte utskottet:

”Reglerna om forum stå i all processlagstiftning i nära sammanhang såväl

med rättegångsförfarandets allmänna grunder och den därefter inrättade domstolsorganisationen

som med åklagarväsendets ställning och utveckling. I de främmande länder,

för vilkas hithörande lagstiftning ovan redogjorts, är straffprocessen ordnad efter

moderna principer och därmed det nödvändiga underlaget skapat för en tidsenlig lösning

även av processuella detaljfrågor. I vårt land däremot saknas ännu denna förutsättning

för att fristående förändringar av nämnda slag skola medföra åsyftat gagn.

Såsom jämväl inom riksdagen vid åtskilliga tillfällen framhållits, är processen det

rättsområde, som minst ägnar sig för partiella reformer, även om sådana i och för

sig kunna befinnas önskvärda. Utskottet har även funnit en lagändring i den riktning,

motionären föreslagit, icke kunna med fördel inpassas i vårt i så många hänseenden

föråldrade rättegångssystem.

Gemensam handläggning av åtal för flera brott, som förövats inom olika underrätters

domvärjo, ställer sålunda enligt utskottets mening på den part, som i rättegången

har att bevaka det offentliga intresset, större krav än under nuvarande förhållanden

kan anses tillrådligt. Det lärer för närvarande icke kunna ifrågasättas annat

än att den förberedande utredningen och därmed sammanhängande anskaffning av

bevismaterial skall utföras av åklagaren i gärningsorten. Då i vårt land saknas en i

omförmälda fall verksam överordnad åklagarmyndighet eller åklagare med högre

kompetens, skulle det uppenbarligen möta svårighet att låta åtalet vid domstolen utföras

av en annan åklagare, än den som med målet i första hand tagit befattning. En

dylik anordning skulle för övrigt helt visst snarare vara ägnad att befordra uppskov

i rättegången, än verka i motsatt riktning.

Även med hänsyn till de bevismedel, som i den nuvarande svenska straffprocessen

användas, möta emot ett antagande av den föreslagna lagändringen avgörande

betänkligheter. Då i detta hänseende vittnesbeviset intager det ojämförligt viktigaste

rummet, skulle en överflyttning av ifrågavarande mål från domstolen i gärningsorten

för varje särskilt brott till annan domstol vara i hög grad ägnad att försvåra laga

bevisnings förebringande inför domstolen. De olägenheter, som det nuvarande förfarandet

innebär för den tilltalade, skulle genom förändringen i viss mån överflyttas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

5

på vittnen och andra personer som måste höras i målet såsom målsägande m. fl. De

ökade utgifterna för dessa personers inställelse vid domstol på stort avstånd från

hemorten torde därjämte komma att fullt ut motväga den kostnadsbesparing, som skulle

vinnas genom borttagandet av den häktades förpassning från en domstol till en annan.

Motionären, som icke förbisett de svårigheter, som möta för genomförande av

hans förslag i fråga om större eller mera invecklade mål, har alternativt påyrkat en

reform av begränsad omfattning och i sådant hänseende framhållit, att i sådana mål,

där den tilltalade vid en domstol erkänt de brott, som lagts honom till last, och behov

av vidlyftigare utredning sålunda ej förefunnes, vidare rannsakning skulle vara överflödig.

Häremot får utskottet anmärka, att det i vårt land lärer vara ytterligt sällsynt,

att i ett brottmål av den beskaffenhet, att den tilltalade hålles häktad, domstolen kan

grunda sitt utslag allenast på den tilltalades eget erkännande. För prövning av möjligen

uppkomna skadeståndsanspråk eller för utrönande av omständigheter, som inverka

på straffmätningen, torde även i dylika fall målsägandes eller vittnens hörande

oftast vara av nöden. Med sålunda angiven begränsning, även om en sådan begränsning

läte sig praktiskt genomföras, vilket icke torde vara fallet, skulle därför den

ifrågasatta förändringen erhålla synnerligen ringa praktisk räckvidd.

Det torde vidare böra framhållas, att den olägenhet, som det nuvarande förfarandet

kan medföra för den tilltalade, i viss mån lindras därigenom, att domstolen

vid straffets bestämmande äger befogenhet att från strafftiden medgiva avdrag för

den tid, som den tilltalade hållits häktad.

Slutligen får utskottet erinra, att frågan om fullständig ombildning av vårt

rättegångsväsen numera återupptagits, i det att förarbeten till en sådan reform med

detta år tagit sin början. Då det icke lärer kunna betvivlas, att den i motionärens

förevarande framställning berörda frågan därvid kommer att bliva föremål för allsidigt

övervägande, och utskottet, på sätt förut utvecklats, i allt fall håller före, att denna

fråga endast i dylikt sammanhang kunde lösas, finner utskottet sig nu icke kunna

tillstyrka någon riksdagens åtgärd i ämnet.”

Att svåra olägenheter från såväl samhällets som den tilltalades synpunkt

vidlåda den nu gällande ordningen i förevarande avseende lärer ej

kunna bestridas. Vanligen är det i bär förekommande fall fråga om sådana

brott som tjuvnad och bedrägeri, förövade inom ett flertal olika underrätters

domvärjo. Då den häktade nu måste undergå rannsakning vid var och

en av dessa domstolar, blir det ofta nödvändigt att för målets utredning före

taga långa och tidsödande fångtransporter. Exempel har sålunda givits på

att den häktade för omedelbart erkända bedrägeribrott undergått rannsakning

vid 27 olika domstolar och nödgats å järnväg tillryggalägga 400 mil. Domens

avkunnande blir i sådana fall oskäligt fördröjt. Brottslingen åsamkas genom

den långa häktningstiden onödigt lidande, och domstolarnas arbetsbörda ökas

onödigtvis. Statsverket åsamkas såväl genom de långa fångtransporterna som

genom de extra sammanträden med domstolarna, som särskilt å landet vanligen

bliva erforderliga, dryga kostnader. Att en ändring i dessa missförhållanden

är önskvärd ligger i öppen dag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Yäl torde, på sätt lagutskottet vid 1912 års riksdag gjort gällande, en

gemensam handläggning av åtal för inom olika underrätters domvärjo begångna

brott med hänsyn till vårt nuvarande rättegångsförfarande vara

iörenat med slöra vanskligheter i åtskilliga hänseenden. En allmän bestämmelse

om gemensam handläggning av mål i dylika fall lär följaktligen för närvarande

näppeligen vara möjlig att genomföra. En dylik allmän regel för mål

av ifrågavarande slag föreslås emellertid ej i den nu förevarande motionen.

Densamma avser allenast, att under vissa i motionen närmare angivna förutsättningar

en gemensam handläggning må äga rum. Med en begränsning i

av motionärerna angiven riktning bliva svårigheterna för den föreslagna reformen

enligt utskottets mening uppenbarligen mindre framträdande. Att

märka är vidare, att de mål, varom här är fråga, i regel äro av skäligen enkel

beskaffenhet, och under förutsättning att erkännande från den brottslige föreligger

lärer rannsakning vid allenast en domstol i regel vara till fyllest för

vinnande av erforderlig utredning.

Utskottet har ej förbisett, att processkommissionen för närvarande har

frågan om straffprocessens omgestaltning under utredning. Det är säkerligen

att antaga, att nu förevarande fråga därvid kommer att tagas under övervägande.

Enligt utskottets mening bör emellertid denna reform om möjligt

ej uppskjutas i avvaktan på berörda omgestaltning av straffprocessen i dess

helhet. Utskottet föreställer sig emellertid, att en utredning av ifrågavarande

spörsmål ej behöver föregripa eller komma att verka hindrande för processkommissionens

arbete.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte, i anledning av ifrågavarande motion,

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte taga under övervägande, huruvida och under vilka förutsättningar

vid sammanträffande av brott, begångna inom

skilda domstolars domvärjo, rannsakning och dom må äga

rum vid allenast eu av dessa domstolar, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen må giva anledning.

Stockholm den 5 april 1921.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

7

Reservation '' >

av herr Hederstierna, som, med instämmande av herrar Högberg och

Engberg, anfört: ”1 likhet med utskottets majoritet anser jag det vara önskvärt

att en ändring äger rum i fråga om det i motionen berörda förfaringssättet.

Men däremot kan jag icke finna att behovet av samma ändring är av

så brådskande natur, att icke densamma kan uppskjutas till dess frågan om

hela straffprocessens omgestaltning föreligger till avgörande. Att göra småfrågor

av förevarande art till föremål för behandling av processkommissionen

måste komma att verka förryckande på kommissionens arbete och synes endast

böra ifrågasättas i trängande undantagsfall. Något sådant föreligger

icke enligt min mening uti förevarande avseende, och hemställer jag därför,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.”

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:132 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol i brottmål. a1 i texten