Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökning slag en m. m.
1921-04-22 · 27 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 24 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1921:33, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökning slag en m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1921 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av utsökning slag en
m. m.
Närvarande: Herrar Åkerman, Alexanderson, Rogberg, Edw. Larson, K. G. Westman,
greve Spens, J. E. Berglund*), Carl Johansson, Hederstierna, Strid,
Rehn, Söderberg, Svensson i Betingetorp, Johanson i Hallagården,
Pehrsson*) i Bramstorp och Karlsson i Vätö.
*;> Ej närvarande vid utlåtandets justering.
.Genom en den 10 december 1920 dagtecknad, till lagutskott
hänvisad proposition, nr 19, vilken behandlats av första lagutskottet,
bär Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga bär nedan omförmälda förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;
4) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs;
5) lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt; samt
6) lag om ändrad lydelse av 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni
1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
Bihang till riksdagens protokoll 1321. 9 samt. 1 avd. 24 höft. (hr 33.) 1
Krig aberedskap
skommissionen.
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen jämte de därvid
fogade utdragen av protokoll, förda i statsrådet och lagrådet.
Den kommission, som på sin tid haft uppdrag att utreda frågan
om rikets ekonomiska krigsberedskap och föreslå av utredningen föranledda
åtgärder (krigsberedskapskommissionen), föreslog i sitt med
skrivelse den 24 augusti 1918 överlämnade betänkande bland annat
vissa lagstiftningsåtgärder till stärkande av fastighetskrediten under
sådana kriser på fastighetsmarknaden, som måste väntas uppkomma
vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
av krig föranledda förhållanden. Förslaget åsyftade härvidlag att förekomma
fastighetsförsäljningar utan att likväl förhindra exekution i fast
egendom. För sådant ändamål föreslogs i betänkandet vissa ändringar
i utsökningslagen, gående rit på en valrätt för borgenären mellan att
begära försäljning av gäldenärens egendom och att yrka på dess ställande
under särskild förvaltning. Genom förslaget öppnades således en ny
självständig form av fastighetsexekution.
Rörande syftet med den ifrågasatta lagstiftningen anförde krigsberedskapskommissionen
bland annat:
»Den översikt över Tysklands och Österrikes i stort sett inbördes likartade
lagbestämmelser i ämnet, som av kommissionen på annat ställe lämnas, utvisar,
att desamma skilja sig från vår främst i fråga om förutsättningarna för tvångsförvaltning.
Olikheten i förutsättningar är betingad därav, att tvångsförvaltningsinstitutet
i nämnda länder bildar en fullt självständig form av exekution vid sidan
av den, som består i tvångsförsäljning. Lika väl som en borgenär kan yrka försäljning
av gäldenärens fastighet för att ur köpeskillingen erhålla gottgörelse för
sin fordran, lika väl kan han begära att fastigheten, utan att äganderätten berövas
gäldenären, ställes under särskild förvaltning i ändamål att allenast avkastningen
användes till borgenärens förnöjande.
Jämväl i norsk och i viss utsträckning i dansk rättspraxis har utbildats ett
exekutivt förfarande, enligt vilket en gäldenärs fastighet kan utan föregående försök
till exekution på annat sätt för en eller flera borgenärers räkning förvaltas i
syfte att avkastningen må användas för nyssnämnda ändamål.
Enligt vår lag har borgenären däremot icke redan från början denna valrätt.
Först sedan utbud å exekutiv auktion ägt rum utan att försäljning kommit
till stämd, kan tvångsförvaltning tillgripas. Denna utgör alltså enligt svensk rätt
visserligen en särskild form av exekution men endast en subsidiär sådan.
Bestämmelserna om tvångsförvaltning infördes hos oss genom 1912 års lagstiftning
om exekution i fast egendom såsom ett komplement till de nya stadganden
om exekutiv auktion, som nämnda lagstiftning innehåller. Genom föreskriften
om fastställande av ett lägsta bud, under vilket fastigheten icke får försäljas, begränsades
borgenärens möjlighet att genom försäljning av fastigheten bereda sig
betalning ur densamma. Man ansåg sig då böra skapa en utväg för borgenären
Första lagutskottets utlåtande Nr 3
att komma till sin rätt, när auktionen misslyckades. I sådant syfte upptogos i
utsökningslagen, 7 kap., stadgande!! om tvångsförvaltning.
Uppenbart är, framhåller lagberedningen i sina motiv, att under kristider
med tillfälligtvis låga fastighetsvärden det kan för borgenären stå alldeles klart,
att en realisation av gäldenärens fastighet skulle visa sig vara för borgenären utan
nytta, medan det vore möjligt, att avkastningen, om den undandrages ägarens rådighet,
lämnade en behållning, som kunde användas till gäldande av borgenärens
fordran. Riktigheten härav torde icke kunna förnekas. Emellertid måste det just
i dylika kristider innebära en avsevärd olägenhet, att tvångsförvaltning icke får
tillgripas direkt såsom eu självständig form av exekution utan först såsom surrogat
efter en misslyckad auktion.
En bidragande orsak till att tvångsförvaltningen, på sätt nu nämnts, i 1912
års lagstiftning ställts i andra planet, torde hava legat däri, att man misströstat
om den praktiska möjligheten att i vårt land i någon större utsträckning genomföra
en sådan förvaltning av jordbruksfastigheter, detta därför att hos oss, i motsats
till vad förhållandet är i vissa främmande rättssystem, de inventarier, som erfordras
för en fastighets skötsel icke räknas såsom utgörande tillbehör till fastigheten.
Det låter sig då icke göra att förordna syssloman att förvalta en jordbruksegendom,
om icke nödiga inventarier stå till hans förfogande. Utan sådana kan
han helt enkelt icke besörja förvaltningen. A andra sidan får man ej förbise, att
tvångsförvaltningen, på sätt kommissionen tidigare framhållit, kan, rätt anordnad,
erhålla en mycket stor betydelse beträffande stadsfastigheter. Vidare kan även
utan hinder av nyssberörda, hos oss utbildade uppfattning av begreppet fast egendom
tvångsförvaltning av jordbruksfastighet med framgång drivas, därest egendomen
är utarrenderad. Tvångsförvaltning kan ock vara ett lämpligt medel att förhindra
vissa åtgärder från gäldenärens sida, som äro ägnade att minska egendomens
värde, t. ex. i fråga om skogsegendomar.
Syftet med det nu framlagda förslaget har varit att anordna ifrågavarande
rättsinstitut såsom en med tvångsförsäljning jämställd art av exekution och att
giva närmare anvisningar, huru förvaltningen bör anordnas för att bliva så effektiv
som möjligt.
Innan de särskilda delarna av förslaget upptagas till behandling, skola här
vidröras ytterligare ett par spörsmål av mera principiell innebörd.
Det skulle kunna ifrågasättas, att den rätt att omedelbart skrida till tvångsförvaltning,
som förslaget erbjuder, borde begränsas till att gälla sådana borgenärer,
som för sina fordringar hava inteckning i den fastighet, varom fråga är.
Redan nu medför ju inteckning i fråga om framtvingande av exekution en viss
företrädesrätt, därest borgenären vill hålla sig allenast till fastigheten. Något praktiskt
behov att bereda andra borgenärer än innehavare av intecknade fordringar
lättad utväg att förskaffa sig betalning ur fastighetens avkastning kan väl ej heller
sägas vara för handen. Emellertid torde tillräckliga skäl näppeligen föreligga för
en dylik, ur systematisk synpunkt mindre tilltalande inskränkning. Det naturligaste
synes vara att icke utesluta ointecknade fordringar, om det också kan förväntas,
att institutets användning med avseende å sådana fordringar ej kommer att bliva
synnerligen stor.
Med hänsyn till tvångsförvaltningsinstitutets nya ställning inom utsökningsväsendet
skulle det kunna ifrågasättas att åt detsamma bereda en i processuellt
Utlåtanden.
Departements
chefen.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
avseende från ufcsökningen i övrigt helt fristående karaktär. Att så ej skett i förslaget,
har sin grund i följande skäl. För rätten att anordna tvångsförvaltning
måste naturligen uppställas vissa villkor i fråga om beskaffenheten av sökandens
fordran, och regler måste givas om den inbördes ordningen mellan denna fordran
och övriga borgenärers anspråk. I sistnämnda avseende lärer det vara nödigt att
anknyta till de redan befintliga reglerna för fordringskonkurrensen, enligt vilka förmånsrätten
beror av inteckning respektive utmätning, där den ej ändå enligt lag
äger rum. Och vad de antydda villkoren beträffar, måste desamma givetvis prövas
i en viss procedur, vilken väl komme att nära sammanfalla med vad som nu gäller ''
om exekution i och för egendomens försäljning. Härtill kommer, att det synts
lämpligt bereda borgenären vidsträckt möjlighet att övergå från en redan påbörjad
tvångsförvaltning till tvångsförsäljning och tvärtom, vadan förutsättningarna för
båda exekutionssätten lämpligen böra vara desamma. Med hänsyn till vad sålunda
anförts, har man i förslaget såsom villkor för tvångsförvaltning uppställt, att utmätning
skall hava skett för borgenärens fordran eller att fordringen i lagsökningsväg
fastställts till betalning ur egendomen.»
Över de uppgjorda författningsförslagen — vilka ej blott innebära,
att institutet tvångsförvaltning ryckes fram såsom ett med tvångsförsäljning
sidoordnat led i fastighetsexekutionen utan ock innefatta vissa
detaljförändringar rörande själva förvaltningens anordnande — hava
yttranden infordrats från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
och överexekutorer. Av nämnda myndigheter hava sex länsstyrelser
och tio överexekutorer avstyrkt eller ställt sig avvisande till förslagen,
varemot övriga länsstyrelser, däribland överståthållarämbetet,
samt ett sextiotal andra överexekutorer antingen förklarat sig icke hava
något att erinra mot desamma eller ock tillstyrkt dem. Bland de myndigheter,
som avstyrkt, hava emellertid tre medgivit, att den föreslagna ordningen
åtminstone i undantagsfall kunde vara till gagn. Huvudinvändningen
mot förslagen har varit, att tvångsförvaltningsinstitutet redan enligt den
nu gällande ordningen varit så föga prövat, att anledning att utvidga
detsamma saknades.
Vid ärendets remiss till lagrådet den 5 mars 1920 anförde föredragande
departementschefen bland annat följande:
»Läget på fastighetsmarknaden kännetecknas för närvarande i stort
sett av en högkonjunktur, så till vida som fastighetsvärdena under de
senaste åren varit i ständigt stigande. Denna företeelse har såvitt angår
fastigheter, vilkas huvudsakliga värde består i därå uppförda byggnader,
uppenbarligen närmast varit föranledd av den utomordentliga
stegring i priset på byggnadsmaterialier och arbetskraft, som under
sista tiden ägt rum och vilken i förening med oron på arbetsmarknaden
förlamat byggnadsverksamheten och därmed orsakat en i förhållande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 33. * å
till den ökade efterfrågan minskad tillgång å särskilt till bostäder avsedda
byggnader. Erfarenheten lär emellertid, att högkonjunktur avlöses
av lågkonjunktur i ständig växling. Uppkommer en fastighetskris med
sjunkande värden, kan lätt inträffa, att de, som förvärvat sina fastigheter
för jämförelsevis högt pris, nödgas låta dem gå till exekutiv försäljning,
därvid de kanske komma att avyttras till ett lågt. Innehavare av inteckningar,
särskilt sådana med svagare förmånsrätt, vilka förut under krisen
måhända i ett stort antal fall ej kunnat erhålla sin betingade ränta, nödgas,
när fastigheterna gå till försäljning, se sina inteckningar falla utom lägsta
buden och gå förlorade även till kapital. Många dylika borgenärer
torde vara att hänföra till den kategori av personer, som lyckats hopspara
ett mindre penningebelopp för sin ålderdom samt nödgats lör
den relativt höga räntesatsens skull hålla till godo med den ringa säkerhet,
högt belägna inteckningar erbjuda, och som således nu dyrt få
umgälla vad som dock icke kan läggas dem till last såsom bristande
förutseende. Uppenbarligen vore det ofta i angivna fall fördelaktigare
för en inteckningshavarc, om försäljning av fastigheten kunde undvikas
eller åtminstone någon tid uppskjutas och i stället försök göras att
bringa upp fastighetens avkastning, så att den räckte till täckande
av hans räntefordran. Enligt gällande rätt kan ju visserligen fast
egendom på exekutiv väg ställas under förvaltning, men först sedan
utbud å auktion skett utan att försäljning dock kommit till stånd. Inteckningshavarna,
särskilt de svagare, måste således först riskera att
deras inteckningar gå förlorade till kapitalet, innan de kunna vänta
någon nytta av en tvångsförvaltning. En ändring i detta förhållande
av den innebörd, att en borgenär redan från början äger välja mellan
att begära försäljning av gäldenärens egendom eller yrka på dess ställande
under särskild förvaltning skulle komma särskilt inteckningshavare till
godo, men även andra borgenärer, nämligen i de fall, då den fasta
egendomen, såsom utgörande gäldenärens huvudsakliga tillgång, måst
för deras fordran utmätas.
Även under normala tider kan det vara av visst gagn för en utsökningsborgenär
att få välja mellan de båda exekutionslormerna försäljning
och förvaltning, särskilt om anledningen till den låga räntabiliteten
hos den fastighet, som är föremål för exekutionen, främst
ligger i gäldenärens oförmåga att handhava skötseln av densamma.
Och ofta vore det ju en uppenbar fördel för gäldenären, om äganderätten
till hans fastighet ej nödvändigt behöver under exekutionen fråntagas
honom.
Jag erinrar i detta sammanhang om det av Eders Kungl. Maj:t
Utskottet.
6 * Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
till detta års riksdag framlagda förslaget till ackordsförhandling utan
konkurs, vari samma tanke, att förekomma att gäldenären berövas
äganderätten till sin egendom, kommer till uttryck.
Beträffande den i åtskilliga utlåtanden framkomna invändningen
mot lagförslaget, att tvångsförvaltningsinstitut enligt gällande rätt hittills
vunnit ringa användning, så torde detta förhållande hava berott på den
sekundära plats institutet i gällande rätt erhållit. Naturligen delar jag
den åsikt, som vissa myndigheter, i likhet med kommissionen själv, uttalat,
att tvångsförvaltning endast sällan kan komma till användning beträffande
andra fastigheter än bostadsfastigheter. De fördelar man, enligt vad
jag förut framhållit, skulle kunna ur fastighetskreditens synpunkt vinna
i de fall, då tvångsförvaltning skulle kunna användas, synas mig emellertid
motivera en lagstiftning. Jag ansluter mig sålunda i princip till
kommissionens förslag.»
Medan för närvarande tvångsförvaltning av fast egendom kan
komma att äga rum allenast om vid exekutiv auktion någon försäljning
av fastigheten ej kommit till stånd, har, såsom av den förestående översikten
framgår, tvångsförvaltning enligt det nu föreliggande förslaget
anordnats såsom en med tvångsförsäljningen likvärdig form för exekution.
Utmätningsborgenären äger enligt detsamma redan från början
valrätt med avseende å de nämnda båda exekutionsformerna. Finner
han det vara att föredraga, att fastigheten ställes under borgenärernas
förvaltning, eller står det klart, att någon försäljning ej kan bringas till
stånd, kan sådan förvaltning omedelbart anordnas. Borgenären behöver
alltså ej, såsom för närvarande, först låta fastigheten resultatlöst utbjudas
å auktion, för vilket fall dessutom skall, förutom övriga förrättningskostnader,
gäldas halva beloppet av den auktionsprovision, som skolat
utgå, om fastigheten blivit såld, utan han äger genast göra framställning
om den utmätta fastighetens ställande under tvångsförvaltning.
Att den föreslagna anordningen av tvångsförvaltningsinstitutet i
och för sig är att föredraga framför den nu gällande synes otvivelaktigt.
Å andra sidan är emellertid att antaga, att den praktiska användningen
av hela institutet hädanefter liksom hittills under normala
förhållanden lärer bliva skäligen ringa. För borgenär, som anser sig hava
goda utsikter att vid fastighetens försäljning få betäckning för sin
fordran, skall det regelmässigt falla sig naturligast att anlita d,enna utväg.
Ligger åter fordringen sämre till, äro även hans utsikter att genom
tvångsförvaltning vinna förnöjelse merendels icke så stora. Den influtna
avkastningen kan nämligen befaras komma att helt åtgå till gäl
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 83. _ 7
elände av bättre prioriterade inteckningsräntor. Å andra sidan står ju
sökanden risken att få betala förvaltningskostnaderna.
Vid tider av ekonomisk depression torde saken emellertid gestalta
sig i viss mån annorlunda. Om under en lågkonjunktur med sjunkande
värden eu kris på fastighetsmarknaden uppkommer, blir följden härav i
allmänhet, att fastigheter i större eller mindre- omfattning måste säljas
exekutivt, därvid en försäljning till underpris ofta kommer till stånd.
Vådorna härav ligga i öppen dag och hava även av föredragande departementschefen
påvisats. Att det för sådana fall ur såväl fastighetsägarens-gäldenärens
som borgenärernas synpunkt är ett önskemål av
vikt att undvika en dylik försäljning och i stället få fastigheten satt
under tvångsförvaltning, synes utskottet uppenbart.
I fråga om jordbruksfastigheter torde visserligen, på sätt av såväl
krigsberedskapskommissionen som departementschefen påpekats, det nya
tvångsförvaltningsinstitutet ej få större användning. Detta beror närmast
därpå, att enligt svensk rätt de inventarier, som erfordras för en
fastighets skötsel, icke räknas såsom tillbehör till fastigheten. Den
praktiska följden av detta förhållande blir, att i allmänhet syssloman
ej kan förordnas att förvalta egendomen, med mindre nödiga inventarier
ställas till hans förfogande.
Vad angår bostadsfastigheter torde däremot institutet, särskilt i
fråga om fastigheterna i städerna, under depressionstider kunna å fastighetsmarknaden
verka såsom eu säkerhetsanordning mot brådstörtade
fastighetsförsäljniDgar. Med hänsyn härtill anser utskottet sig böra i
princip förorda det nu framlagda förslaget. Vid granskning av lagförslagets
olika bestämmelser har utskottet emellertid föranlåtits till nedan
nämnda ändringsförslag.
28 §.
Såsom ovan nämnts, är tvångsförvaltningsinstitutet enligt det föreliggande
förslaget avsett att bliva en med den exekutiva försäljningen
likvärdig exekutionsform. Utmätningsborgenären skall redan från början
äga påkalla tvångsförvaltning. Med den avfattning 28 § i förslaget
erhållit har åvägabragts även en rent formell likställighet mellan de
båda exekutionsform erna. Det förordnande, som av överexekutor, då
fordringen fastställes till betalning ur egendomen, meddelas, skall nämligen
enligt paragrafen innehålla, att egendomen må utan föregående
utmätning säljas eller ock sättas under tvångsförvaltning. Förordnandet
skall alltså städse angiva de båda enligt förslaget förekommande
opaginerad Kontrollera mot PDF
''8 Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
exekution sform erna: försäljning eller tvångsförvaltning. (Jfr krigsberedskapskommissionens
betänkande s. 134 not 1.)
Med den principiella likställighet de båda exekutionsformerna enligt
förslaget erhållit är det visserligen rent formellt sett motiverat, att
denna likställighet jämväl kommer till uttryck i det förordnande, överexekutor
jämlikt 28 § -meddelar. Då det emellertid, på sätt utskottet
här ovan utvecklat, lärer kunna antagas, att det nya tvångsförvaltningsinstitutet
skall erhålla eu mycket begränsad användning, synes det mindre
lämpligt, att överexekutor det oaktat städse måste i förordnandet utsäga,
att egendomen får sättas under tvångsförvaltning. Eu jämkning
i denna punkt synes för övrigt stå i god överensstämmelse med den
tekniska läggning, förslaget erhållit. Själva huvudstadgandet angående
tvångsförvaltning, vilket återfinnes i 169 §, har nämligen fått en plats
och en utformning, som närmast låter denna exekutionsform få eu i
förhållande till tvångsförsäljningen sekundär ställning. Då dessutom
stadgandet i sistnämnda paragraf just innehåller, att förordnande om
försäljning enligt 28 § medför en rätt för borgenären att, där han så
önskar, i stället för att påkalla verkställighet av försäljningsförordnandet
påyrka tvångsförvaltning, synes man i 28 § lämpligen kunna inskränka
sig till en erinran om detta förhållande. Någon olikhet i sak innebär
alltså den föreslagna ändringen icke. Sedan förordnande meddelats om
egendomens försäljning, kan borgenären, även enligt utskottets förslag,
redan från början få den utmätta egendomen satt under tvångsförvaltning.
Som en följd av berörda av utskottet föreslagna ändring av 28 §
hava vissa jämkningar företagits i de framlagda förslagen om ändrad
lydelse av 51 och 87 §§ utsökningslagen samt övergångsbestämmelsen till
nämnda lag, ävensom av 2 kap. 32 § nya jordabalken, 38 § förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom och 18 § lagen
den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, varjämte
88 § utsökningslagen ansetts böra bibehållas i sin nuvarande lydelse.
86 §.
Enligt 86 § 2 mom. i dess nuvarande lydelse har borgenären i
fall, då överexekutor jämlikt 28 § förordnat om fastighetens försäljning,
att inom två månader efter det överexekutors utslag vunnit laga kraft
begära verkställighet därav. Nämnda bestämmelse har enligt förslaget
gjorts tillämplig även med avseende å tvångsförvaltning. Då tvångsförvaltning
emellertid kan äskas även innan försäljningsförordnandet
vunnit laga kraft, bör ordet »inom» lämpligen utbytas mot »sist».
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
9
98 §•
Det i paragrafen använda uttrycket »där borgenären begärt förordnande
enligt 28 §» torde ej vara fullt exakt. Borgenären skall nämligen
i det i paragrafen avsedda fall ej blott hava begärt förordnande
enligt 28 § utan även erhållit sådant och äskat verkställighet därav.
Utskottet liar i enlighet härmed föreslagit en omredigering av omförmälda
uttryck.
165 §.
Om utmätning av fast egendom skett, skall enligt 165 § utsökningslagen
utmätningsmannen så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder,
som på honom ankomma, att försäljningen av det utmätta ej må genom
hans vållande fördröjas i fråga om fast egendom å landet över fyra
månader och i stad över tre månader från mottagandet av de handlingar,
som omförmälas i 54 och 56 §§ utsökningslagen (dom eller utslag,
skriftligt fordringsbevis m. m.). Ehuru stadgandet direkt avser allenast
ett åläggande för utmätningsmannen, måste detsamma — vid det förhållande
att i stad, såvitt av utsökningslagens eget innehåll framgår,
överexekutor undantagslöst är den, som förrättar exekutiv auktion å
fastighet — anses äga tillämpning ej blott då försäljningen skall verkställas
av utmätningsmannen, utan även då den förrättas av överexekutor.
Åven överexekutor är förty pliktig att, i vad på honom ankommer, se
till att fastighetsauktionen hålles inom ovan angivna tid.
I följd av tvångsförvaltningens ändrade ställning såsom exekutionsmedel
enligt det nu föreliggande förslaget har i förevarande paragraf
ansetts böra stadgas en viss tid (tio veckor å landet och sex veckor i
stad), inom vilken det åligger vederbörande myndighet att tillse, att
‘tvångsförvaltning påbörjas. Då därjämte begäran om tvångsförvaltning
enligt förslaget alltid kommer att avgöras av överexekutor, har lagrummet
gjorts direkt tillämpligt även på nämnda myndighet.
Vid förslagets granskning i lagrådet yttrade två av de tre ledamöter
av lagrådet, som deltogo i granskningen, att de tidsfrister, som
i förslaget lämnades överexekutor för anordnande av tvångsförvaltning,
såsom regel syntes allt för långa. Sådan borde uppenbarligen komma
till stånd snarast möjligt efter därom framställd begäran. Borgenären
riskerade eljest att nödgas provisoriskt tillgripa förordnande enligt den
föreslagna 81 § för att få sin rätt tillbörligt tillgodosedd, vilket uppenbarligen
vore oegentligt. Då med hänsyn till ett eller annat möjligen
förekommande undantagsfall, där förberedande åtgärder kunde taga
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 24 käft. (Nr 33.) 2
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
någon tid av betydelse, tidrymden ej heller kunde i lagen begränsas
allt för snävt, syntes lämpligast att utesluta varje bestämmelse därom.
Beträffande förslaget att göra ifrågavarande paragraf direkt tillämplig
även å överexekutor framhöllo samma ledamöter av lagrådet, att det
lika litet som för närvarande torde framdeles erfordras någon direkt
anmaning till överexekutor att iakttaga skyndsamhet vid utmätningsärendets
handläggning vare sig det gällde försäljning eller tvångsförvaltning.
Och det ankomme på överexekutor att tillse, att utmätningsmannen
ej gjorde sig skyldig till dröjsmål. Den nödiga maximibegränsningen
innehölles i 178 §. .Ändringsförslaget syntes alltså enligt nämnda
ledamöter av lagrådet kunna förfalla.
Beträffande överexekutor finnas i utsökningslagen för närvarande
några föreskrifter ej givna med avseende å de tider, inom vilka överexekutors
åligganden enligt nämnda lag böra vara fullgjorda. Undantag
härifrån bildar allenast förevarande bestämmelse i 165 §, vilken, såsom
ovan nämnts, måste anses tillämplig jämväl å överexekutor, ehuru detta
ej uttryckligen i paragrafen utsäges. Anledning att, med hänsyn till
det nya tvångsförvaltningsinstitutets införande, göra en avvikelse från
angivna regel synes enligt utskottets mening så mycket mindre föreligga
som, på sätt inom lagrådet framhållits, de föreslagna tidsfristerna
såsom regel äro allt för långa. Och det kunde måhända vara att befara
att förekomsten av dessa tidsbestämmelser rent av komme att verka
därhän, att tvångsförvaltning understundom komme till stånd på eu
senare tidpunkt än utan sådana bestämmelser skulle bliva förhållandet.
Utskottet, som alltså anser någon ändring av ifrågavarande paragraf i
förevarande hänseende ej böra förekomma, är förvissat om, att tvångsförvaltning,
i vad på överexekutor ankommer, i allmänhet skall komma
till stånd inom väsentligt kortare tider än de i förslaget angivna.
Förevarande lagrum har enligt förslaget gjorts direkt tillämpligt
ej blott å överexekutor utan även å »annan förrättningsman». Därmed
torde avses sådan förrättningsman, som enligt 3 § 2 stycket jämfört med
90, 98 och 141 §§ utsökningslagen av överexekutor särskilt förordnas för
hållande av auktion å utmätt egendom eller fördelning av köpeskilling.
I berörda stycke av 3 § utsökningslagen finnes emellertid föreskrivet, att
vad i utsökningslagen sägs med avseende å utmätningsman skall i fråga
om uppdrag, för vilket sådan särskild förrättningsman blivit förordnad, i
stället tillämpas å denne. Vid sådant förhållande synes någon anledning att i
förevarande paragraf särskilt omnämna dylik förrättningsman icke föreligga.
Utskottet anser av nu anförda skäl, att förevarande paragraf bör
bibehållas i sin nuvarande lydelse.
11
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet, med anmälan
att utskottet framdeles skall avgiva utlåtande över propositionen, såvitt
den avser det under 6) här ovan upptagna förslaget till lag om ändrad
lydelse av 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser
om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk
kraft m. m., i övrigt hemställa,
att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag ej kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
följande:
l:o) Lag
om ändring i vissa delar av utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i utsökningslagen
skola, vissa paragrafer i nedan angivna delar, hava följande ändrade
lydelse:
Kungl. Maj ds förslag:
28 §.
Äro — — — utmätning.
Har borgenär enligt 13 § utsökt
betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning
ur egéndomen, förordne överexekutor
tillika, att egendomen må
utan föregående utmätning säljas i
den ordning, som om utmätt fast
egendom stadgas, eller ock sättas
under tvångsförvaltning enligt vad i
7 kap. sägs; och vare det så ansett,
som hade egendomen blivit utmätt.
Utskottets förslag:
28 §.
Äro — — — utmätning.
Har borgenär enligt 13 § utsökt
betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning
ur egendomen, förordne överexekutor
tillika att egendomen må
utan föregående utmätning säljas i
den ordning, som om utmätt fast
egendom stadgas; och vare det så
ansett, som- hade egendomen blivit
utmätt. Hurusom egendomen på
borgenärens äskande må sättas under
tvångsförvaltning, därom stadgas i
7 kap.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj:ts förslag:
Utskottets förslag:
39 §.
År — — — sagt. Visar efter utmätning gäldenären, att nedsättning
skett, och gäldar han tillika kostnaden för utmätningen och godsets
vård ävensom, där tvångsförvaltning kommit till stånd, förvaltningskostnaden
i den mån densamma ej gnidits av fastighetens avkastning, gånge
utmätningen åter, där så ske kan.
Vad — — — föreskrivet.
Huru — — — stadgat.
40 §.
Vad — — — försäljning.
Utmätt — — — stadgas.
Fäst egendom, som efter 39 § är utmätt, må sättas under tvångsförvaltning
ändå att domen ej vunnit laga kraft, där ej domstol, hos
vilken talan mot domen är anhängig, annorlunda förordnar; dock äge
borgenär ej lyfta något av behållningen annorledes än mot pant eller
borgen.
50 §.
Ändras eller upphäves dom, varå utmätning, kvarstad eller annan
verkställighet följt, gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres,
verkställigheten åter, där så ske kan; och fylle den, som verkställigheten
sökt, all skada; vare ock den, som något lyfta eller tillträda fått,
pliktig att det genast med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart
återställa. Äro penningar lyftade, gälde ränta därå efter sex för
hundrade om året från lyftningsdagen.
51 §.
Om — — — fall.
Har överexekutor i fråga om fast
egendom meddelat förordnande, som
i 28 § sägs, må egendömen ej försäljas,
förr än laga kraft å utslaget
kommit. Utan hinder av att ändring
i utslaget sökes, må egendomen
sättas under tvångsförvaltning, där ej
51 §.
Om — — — fall.
Har överexekutor i fråga om fast
egendom meddelat förordnande, som
i 28 § sägs, må ej försäljning äga
rum, förr än laga kraft å utslaget
kommit. Har jämlikt 169 § äskats, att
egendomen skall sättas under tvångsförvaltning,
må sådan verkställighet
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
13
Kungl. Maj.ts förslag -.
hovrätten, sedan ändringssökandot
där anmälts, annorlunda förordnar;
dock gälle om borgenärs rätt att
lyfta behållningen vad i 40 § tredje
stycket för där omförmält fall sägs.
Utskottets förslag:
ske, utan hinder av att ändring i
utslaget sökes, där ej hovrätten, sedan
ändringssökandet där anmälts, annorlunda
förordnar; dock gälle om
borgenärs rätt att lyfta behållningen
vad i 40 § tredje stycket för där
omförmält fall sägvs.
79 §.
Utmätes — — — värderade.
Finnes — — — station.
Vad nu är sagt gälle ock, där överexekutor i fråga om fast egendom
meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller där sådan egendom
skall säljas på begäran av borgenärer jämlikt 70 § konkurslagen. Finnes
å egendom, i fråga om vilken överexekutor meddelat förordnande på
sätt nyss nämnts, elektrisk understation, som hör till egendomen, åligge
utmätningsmannen att därom ofördröjligen göra anmälan hos överexekutor.
År egendomen intecknad gemensamt med annan egendom och
finnes för någon av egendomarna icke uppskattning till allmän bevillning,
skall värdering ske jämväl av den eller de andra egendomarna;
skolande om förrättningen • ägarna underrättas på sätt i 60 § stadgas.
80 §.
Fast egendom, som blivit utmätt, skall utbjudas till försäljning i
den ordning 5 kap. stadgar, där ej borgenären begär tvångsförvaltning
av densamma på sätt i 7 kap. sägs.
81 §.
Då utmätning av fast egendom skett och egendomen ej är satt
under tvångsförvaltning, skall, där borgenären det yrkar, avrad, hyra,
eller ränta, som av egendomen faller till dess den varder såld och av
köparen tillträdd, uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman,
som av honom förordnas; och kungöre utmätningsmannen utan dröjsmål
den, vilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgiva något
till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen. Har överexekutor
i fråga om fast egendom meddelat förordnande, som i 28 § sägs, och
är egendomen ej satt under tvångsförvaltning; då skall överexekutor,
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
där borgenären det yrkar, tillsätta syssloman, som avkomsten uppbär,
och låta förbud kungöras, som nu är sagt.
År fara, att egendomen av ägaren genom vanvård eller annorledes
i större mån försämras, äge överexekutor, där borgenären det påstår,
förordna syssloman att egendomen om bänder taga och förvalta; dock
vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för
egendomens förvaltning kan vara nödig.
Har syssloman blivit jämlikt första eller andra stycket förordnad och
skall egendomen säljas, åligger det sysslomannen att till auktionsförrättaren
före auktionen eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållasT
före det sammanträde redovisa avrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar
och av honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman,
där han jämlikt första stycket uppburit sådan avkastning och
icke själv skall förrätta auktionen. Utgår avrad, ränta eller hyra i varor,
skall utmätningsmannen föranstalta om deras försäljning på sätt i 90 §
stadgas och redovisa därför influtna medel efter ty nu är sagt; skolande
i sådant fall syssloman hålla de av honom uppburna varor utmätningsmannen
tillhanda. För medel, som ej sålunda redovisats, skall redovisning
lämnas före det sammanträde, då fördelning av köpeskillingen skall
äga rum.
Varder egendomen ställd under tvångsförvaltning, skall förordnande,
som enligt vad ovan är sagt blivit för syssloman meddelat, anses
förfallet. Redovisning ''för avkastning, som uppburits av sysslomannen
eller av utmätningsman, skall i ty fall inom tid, som av överexekutor
bestämmes, avgivas till den, som enligt 170 § förordnats att omhänderhava
tvångsförvaltningen.
85 §.
Då — — — tillkänna.
Då — — — skett.
Utmätes — —- — erfordras.
Myndighet, vilken meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller
hos vilken enligt 70 eller 71 § konkurslagen äskats, att fastighet eller
intecknat fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pliktig att därom
insända bevis efter ty nyss är sagt.
Sker utmätning av elektrisk understation eller ledning, vare utmätningsmannen
skyldig att genast till kommerskollegium insända bevis
om utmätningen. Har myndighet i fråga om fast egendom, till vilken
hör elektrisk understation, meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller
15
första lagutskottets utlåtande Nr Hd.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
har enligt 70 § konkurslagen hos myndighet äskats, att sådan egendom
må utmätningsvis säljas, åligger myndigheten att, så snart ske kan,
därom insända bevis till kommerskollegium.
86 §.
Har--— åter.
Har i fall, då överexekutor i
fråga om fast egendom meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, borgenären
icke inom två månader efter
det överexekutors utslag vunnit laga
kraft, antingen med företeende av
bevis därom samt av den handling
i huvudskrift, på grund varav betalning
blivit sökt, begärt försäljning
av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning,
vare förordnandet utan
verkan. Lag samma vare, där borgenären
begärt sådan verkställighet,
som nu sagts, men därefter lämnat
gäldenären anstånd, som fortfar när
sex månader förflutit från det verkställigheten
begärdes.
87 §.
År fast egendom utmätt och har
någon fordran, varför egendomen
på grund av inteckning eller enligt
11 kap. 2 § jordabalken häftar, eller
ock nyttjanderätt till egendomen eller
rätt till servitut, till elektrisk kraft
eller till avkomst eller annan förmån,
äge sådan rättsägare, där hans rätt
kan vara beroende av försäljning
eller tvångsförvaltning av egendomen,
mot det att han till utmätningsmannen
eller överexekutor, om ärendet
där är anhängigt, erlägger fordringsbeloppet
jämte kostnad, varför
86 §.
Har — — — åter.
Har i fall, då överexekutor i
fråga om fast egendom meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, borgenären
icke sist två månader efter
det överexekutors utslag vunnit
laga kraft, antingen med företeende
av bevis därom samt av den handling
i huvudskrift, på grund varav
betalning blivit sökt, begärt försäljning
av egendomen eller ock äskat
tvångsförvaltning, vare förordnandet
utan verkan. Lag samma vare, där
borgenären begärt sådan verkställighet,
som nu sagts, men därefter
lämnat gäldenären anstånd, som fortfar
när sex månader förflutit från
det verkställigheten begärdes.
87 §.
År fast egendom utmätt och har
någon fordran, varför egendomen
på grund av inteckning eller enligt
11 kap. 2 § jordabalken häftar, eller
ock nyttjanderätt till egendomen eller
rätt till servitut, till elektrisk kraft
eller till avkomst eller annan förmån,
äge sådan rättsägare, där hans rätt
kan vara beroende av försäljning
av egendomen, mot det att han till
utmätningsmannen eller överexekutor,
om ärendet där är anhängigt,
erlägger fodringsbeloppet jämte
kostnad, varför utmätningssökanden
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
16
Kungl. Maj:ts förslag:
utmätningssökanden ansvarar, göra
gällande den rätt, som tillkom denne;
dock att, där utmätning skett för
allenast del av fordran, varför egendomen
på grund av inteckning eller
enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar,
utmätningssökanden för sin återstående
fordran äger företräde.
88 §.
Har utmätning av fast egendom
upphävts eller fråga om försäljning
eller tvångsförvaltning av sådan egendom
eljest förfallit, åligger det utmätningsmannen
eller överexekutor,
om ärendet där är anhängigt, att
därom genast göra anmälan å landet
hos domaren och i stad hos rätten.
98 §.
Å landet äge gäldenären bestämma,
om auktion å fast egendom
skall hållas å landskans!iet eller å
tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären
annat ställe i orten, må ock
auktionen där hållas, om överexekutor
prövar stället lämpligt. Har
ej gäldenär vid utmätningen eller,
där borgenären begärt förordnande
enligt 28 §, hos överexekutor före
målets avgörande uppgivit auktionsställe,
eller äro flere, som äga auktionsställe
nämna, och kunna de ej
därom sig förena, bestämme överexekutor,
var auktionen skall hållas.
Skall auktionen hållas på annat
ställe än landskansliet, varde den
förrättad av den, som överexekutor
Utskottets förslag:
ansvarar, göra gällande den rätt,
som tillkom denne; dock att, där
utmätning skett för allenast del av
fordran, varför egendomen på grund
av inteckning eller enligt 11 kap.
2 § jordabalken häftar, utmätningssökanden
för sin återstående fordran
äger företräde.
98 §.
Å landet äge gäldenären bestämma,
om auktion å fast egendom
skall hållas å landskansliet eller å
tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären
annat ställe i orten, må ock
auktionen där hållas, om överexekutor
prövar stället lämpligt. Har
ej gäldenär vid utmätningen eller,
där egendomen skall säljas på grund
av förordnande enligt 28 §, hos överexekutor
före målets avgörande uppgivit
auktionsställe, eller äro flere,
som äga auktionsställe nämna, och
kunna de ej därom sig förena, bestämme
överexekutor, var auktionen
skall hållas. Skall auktionen hållas
på annat ställe än landskansliet,
varde den förrättad av den, som
17
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj-.ts förslag:
för sådant ändamål till förrättningsman
särskilt förordnar.
I — — — hållas.
Skola — — — landskansliet.
Utskottets förslag:
överexekutor för sådant ändamål till
förrättningsman särskilt förordnar.
I — — — hållas.
Skola — — — landskansliet.
114 §.
År fast egendom avträdd till konkurs, och skall efter ty i 70 §
konkurslagen stadgas på begäran av borgenärerna auktion hållas för
egendomens försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad,
vare borgenär, som i konkursen bevakat fordran, varför egendomen
häftar enligt 17 kap. 9 § handelsbalken eller 11 kap. 2 § jordabalken
eller som skall ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad
fordran, berättigad att, där hans rätt till betalning ur egendomen är
ostridig eller styrkt, äska att försäljningen i stället sker till gäldande
av hans fordran; framställe dock yrkande därom hos auktions förrättaren
inom den tid, som i 106 § är föreskriven för anmälan av fordran eller
rättighet. Göres ej sådant yrkande, må ej försäljning ske till förfång
för de i borgenärsförteckningen upptagna rättsägare.
133 §.
Köparen — — — uppsäges.
Sedan — — — tid. Ej må å legoavgift, som förfaller till betalning
mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader efter det första
gången auktion hölls eller, där egendomen först ställts under tvångsförvaltning,
syssloman enligt 170 § förordnades i det utsökningsmål,
varom fråga är, legotagaren avräkna vad han må bava att fordra av
förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådan avgift betalning, som av
legotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med
denne träffats; fordran, varav legotagaren blivit innehavare, eller uppgörelse,
som träffats, efter det legotagaren fick kunskap om egendomens
utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må ej åberopas mot
köparen.
Vid — — — sagts.
Angående — — — tillämpning.
165 §.
Har utmätning skett av fast egendom
eller har överexekutor i fråga
om sådan egendom meddelat förord
Bihang
till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 24 höft. (Nr 33.)
3
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Mai:ts förslag: Utskottets förslag:
nande, som i 28 § sägs, skall överexekutor,
utmätningsman eller annan
förr ältning sman, en var i den mån
ärendet av honom vidare handlägges,
så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder,
vilka på honom ankomma, att genom
hans vållande dröjsmål ej må äga
rum med försäljning av egendom å
landet över fyra månader och i stad
över tre månader samt med tvångsf
örvaltnings påbörjande å landet över
tio veckor och i stad över sex veckor
från mottagandet av de i 54 och
56 §§ nämnda handlingar eller i det
fall, som avses i 28 §, från det
borgenärens begäran om dylik verkställighet
jämte erforderliga handlingar
till vederbörande myndighet
inkom.
År å landet fartyg, som i 94 §
sägs, utmätt, skall vad i första stycket
är stadgat angående åtgärder för försäljning
av fast egendom i stad äga
motsvarande tillämpning.
169 §.
Vill borgenär, att fast egendom, som blivit för hans fordran utmätt,
eller i fråga om vilken överexekutor på hans yrkande meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, icke skall säljas eller att försäljning
icke omedelbart skall äga rum, utan att egendomens avkastning skall
användas till gäldande av fordringen, äge han äska, att egendomen
sättes under särskild förvaltning, eller där sådan förvaltning redan är
anordnad för annan borgenärs räkning, att densamma framdeles skall
äga rum till gäldande jämväl av hans fordran.
Yrkande om tvångsförvaltning göres hos överexekutor, dock att,
om egendomen utbjudits å auktion, yrkandet framställes hos auktionsförrättaren,
innan förrättningen avslutats. Vid ansökningen foge sökanden
i huvudskrift den handling, på grund av vilken betalning blivit
sökt, där densamma ej förvaras hos överexekutor eller finnes hos ut
-
19
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:
mätningsmannen, i vilket senare fall den av överexekutor från utmätningsmannen
infordras. Överexekutor införskaffe tillika protokoll över
utmätningen, övriga i 79 § omförmälda handlingar samt borgenärsförteckning
eller, där sådan ej tinnes upprättad, gravationsbevis, i den
mån nämnda handlingar ej äro för överexekutor tillgängliga. Göres yrkandet
hos auktionsförrättare, som förordnats jämlikt 98 §, åligge honom
att ofördröjligen göra anmälan därom hos överexekutor och tillika insända
ovan angivna handlingar, i den mån de finnas hos honom.
Där så prövas nödigt, äge överexekutor, innan beslut i ärendet
meddelas, förordna, att sammanträde för behandling av förvaltningen
rörande frågor skall inför överexekutor eller särskilt förordnad förrättningsman
hållas med gäldenären och dem, vilka hava fordran eller
rättighet, som vilar å fastigheten. Om kungörande av sådant sammanträde
samt om kallelser till detsamma gälle vad i 173 § angående där
nämnt sammanträde är stadgat.
Sökanden skall på anfordran av överexekutor förskjuta den för
förvaltningen nödiga kostnaden.
no §.
År tvångsförvaltning, som i 169 § sägs, begärd, förordne överexekutor
så snart ske kan syssloman att omhändertaga egendomen och
besörja förvaltningen; och varde underrättelse därom införd en gång i
allmänna tidningarna och, där så kan ske, i tidning inom orten.
Vid utseende av syssloman skall överexekutor fästa synnerligt
avseende å den erfarenhet och insikt, som erfordras för förvaltningens
ändamålsenliga bedrivande.
Till syssloman må jämväl utses bolag, förening eller inrättning,
inom vars verksamhet förvaltning av fast egendom faller eller åt vilken
förvaltningen eljest lämpligen må anförtros. På begäran av borgenären
må gäldenären förordnas till syssloman, där överexekutor på grund av
särskilda omständigheter finner så böra ske.
År gäldenären ej syssloman och har han ej annat hemvist än
egendomen att tillgå, anvise sysslomannen honom nödiga rum till bostad;
och må han i dem bo kvar till näst infallande fardag för avträdande
av förhyrd lägenhet.
År egendomen upplåten till arrendator eller hyresgäst eller har
från egendomen upplåtits rätt till elektrisk kraft, skall i fråga om rätt
att å arrende eller annan avgift avräkna fordran hos gäldenären eller
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
åberopa uppgörelse, som träffats med denne, vad i 133 § andra och
tredje styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har syssloman blivit förordnad, varde av överexekutor förbud att
utgiva avrad, hyra eller ränta av egendomen till annan än sysslomannen
ofördröjligen kungjort den, vilken betalningsskyldigheten åligger.
171 §.
Sysslomannen äge i avseende å förvaltningen befogenhet att vidtaga
alla sådana åtgärder, som erfordras för egendomens ändamålsenliga
nyttjande; ställe sig dock till efterrättelse de anvisningar härutinnan,
som överexekutor må finna skäligt meddela. Utan överexekutors
tillstånd må sysslomannen ej å egendomen avverka skog annorledes än
för egendomens behov, ej heller för längre tid än ett år sluta avtal,
varigenom från egendomen upplåtes nyttjanderätt, rätt till servitut, till
elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån.
Sysslomannen skall för tid, som av överexekutor bestämmes, dock
minst för varje kalenderår, inom en månad från den sålunda bestämda
tidens utgång till överexekutor avgiva redovisning för sin förvaltning.
I redovisningen äge sysslomannen tillgodoföra sig skäligt arvode för
sitt bestyr.
Överexekutor äge skilja sysslomannen från befattningen, där skäl
därtill äro, och förordna annan i hans ställe, ävensom förelägga sysslomannen
vite för fullgörandet av hans åligganden samt fälla till försutet
vite.
174 §.
Vid — — — stadgar.
Har auktion föregått, varde å fordran, som finnes upptagen i den
för auktionen upprättade borgenärsförteckningen, utdelning beräknad,
ändå att fordringen ej anmäles vid sammanträdet; och gälle anmälan
vid ett sammanträde jämväl för ett senare.
I — — — stadgat.
177 §.
Hen, som begärt tvångsförvaltning, äge när som helst hos överexekutor
äska, att egendomen utbjudes till försäljning. Har sådant
yrkande gjorts, eller skall egendomen säljas på begäran av annan,
åligge sysslomannen att till auktionsförrättaren före auktionen eller, där
jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det sammanträde
21
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
avgiva redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats, skall redovisning
lämnas före det sammanträde, då fördelning av köpeskillingen
skall äga rum.
178 §.
Sedan utmätuingssökandens fordran blivit till fullo gulden, gånge
utmätningen åter och varde egendomen till gäldenären återställd. Lag
samma vare, där syssloman icke blivit förordnad inom tre månader
från det tvångsförvaltning begärdes, i den mån av borgenären lämnat
anstånd icke utgör hinder för sådant förordnande, eller där ny syssloman
icke blivit förordnad inom samma tid från det företrädaren skilts
från sin befattning eller denna annorledes upphört eller där vid
auktion, som ej lett till egendomens försäljning, borgenären försummat
att före förrättningens avslutande påkalla tvångsförvaltning eller ock
där av överexekutor jämlikt 169 § fjärde stycketv avfordrat förskott ej
inom bestämd tid lämnats.
Har tvångsförvaltning pågått minst ett kalenderår utan att lämna
behållning till täckande av någon del av borgenärens fordran, må överexekutor
på yrkande av annan borgenär eller gäldenären eller på framställning
av sysslomannen förordna, att förvaltningen skall upphöra,
där det genom den i 171 § omförmälda redovisning eller eljest göres
sannolikt, att ej heller under det närmast påföljande kalenderåret skall
uppkomma sådan behållning. Över yrkande eller framställning, som
nu sagts, skola de i 169 § tredje stycket omförmälda borgenärer ävensom,
där framställningen gjorts av annan än gäldenären, denne å sammanträde,
vartill kungörelse och kallelser utgå på sätt i 173 § sägs, varda
hörda, och äge den, som begärt tvångsförvaltningen, där förordnande
meddelas om förvaltningens upphörande, inom eu månad därefter begära
egendomens utbjudande å auktion. Sker det ej eller kommer ej
försäljning till stånd, gånge utmätningen åter, och varde egendomen till
gäldenären återställd.
När egendom, som stått under tvångsförvaltning, återställes till
gäldenären, skall inom en månad därefter redovisning lämnas för förvaltningen
under den tid, som ej omfattas av förut avgiven redovisning.
I fråga om klander av sådan redovisning gälle vad i 176 § är stadgat.
Då tvångsförvaltning upphör av annan anledning än att egendomen
säljes, varde underrättelse därom införd en gång i allmänna tidningarna
så ock, där så kan ske, i tidning inom orten.
22 Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
181 §.
Överexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom
och vad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År
synnerlig fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård
eller annorledes i större mån försämras, vare lag, som i 81 §
andra stycket sägs.
184 §.
Finner överexekutor skäl att i kvarstad sätta avrad, hyra eller ränta,
som av fast egendom faller, varde, på sätt i 81 § första stycket sägs,
syssloman tillsatt att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige
kungjort. Den som blivit satt till syssloman skall tillse, att utskyld
eller avgift, som bör för egendomen gäldas och under kvarstadstiden
till betalning förfaller, gulden varder.
198 §.
All — — — kostnaden.
Sökes — — — utmätningsmannen.
Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom
eller utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes av sökanden. Den, som begär utmätning av fast
egendom eller verkställighet av förordnande, som i 28 § sägs, vare,
ändå att domen eller utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran
förskjuta erforderligt belopp till bestridande av förrättningskostnaden.
Åskas jämlikt 70 § konkurslagen försäljning av konkursboets fasta
egendom, skall ock kostnaden på anfordran förskjutas.
210 §.
Ej må klagan över utmätning hindra förrättningens fullbordan
eller egendomens försäljning eller ställande under tvångsförvaltning,
eller klagan över annan av utmätningsman vidtagen åtgärd verka uppehåll
däri, med mindre överexekutor annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1922.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1922.
23
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj:ts förslag:
Mål, som före nämnda dag äro
anhängiga, skola behandlas enligt
äldre lag; dock att, där ej före
samma dag skett utmätning eller
meddelats förordnande, som i 28 §
sägs, om fast egendoms försäljning,
nya lagen skall lända till efterrättelse.
De i 79, 85, 114 och 198 §§
upptagna ändrade hänvisningar till
konkurslagen skola icke tillämpas
i avseende å egendom, den där
avträtts till konkurs, som skall behandlas
enligt konkurslagen den
18 september 1862. Vad i 13 §
sistnämnda lag stadgas skall icke
utgöra hinder för att på begäran
av intecknings- eller panthavare
tvångsförvaltning, utan att auktion
ägt rum, anordnas å fast egendom,
som avträtts till konkurs, å vilken
samma lag är tillämplig.
Utskottets förslag:
Mål, som före nämnda dag äro
anhängiga, skola behandlas enligt
äldre lag; dock att, där ej före
samma dag skett utmätning eller
meddelats förordnande, som i 28 §
sägs, nya lagen skall lända till efterrättelse.
De i 79, 85, 114 och 198 §§
upptagna ändrade hänvisningar till
konkurslagen skola icke tillämpas
i avseende å egendom, den där
avträtts till konkurs, som skall behandlas
enligt konkurslagen den
18 september 1862. Vad i 13 §
sistnämnda lag stadgas skall icke
utgöra hinder för att på begäran
av intecknings- eller panthavare
tvångsförvaltning, utan att auktion
ägt rum, anordnas å fast egendom,
som avträtts till konkurs, å vilken
samma lag är tillämplig.
2:o) Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola, förstnämnda
lagrum i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse:
2 kap.
32 §. 32 §.
Varder, innan tid för tillträde Varder, innan tid för tillträde
är inne, fastigheten utmätt eller i är inne, fastigheten utmätt eller i
fråga om densamma förordnande fråga om densamma förordnande
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj:ts förslag:
meddelat, som i 28 § utsökningslagen
sägs, äge arrendatorn frånträda
avtalet och bekomma ersättning
för skada; uppsäge dock avtalet
inom en månad efter det han
erhöll kunskap om utmätningen eller
förordnandet, eller vare sin rätt därtill
förlustig. Varder utmätningen
upphävd, eller kommer eljest frågan
om fastighetens försäljning eller
tvångsförvaltning att förfalla, må ej
därefter uppsägning ske.
Vad — — — konkurs.
Utskottets förslag:
meddelat, som i 28 § utsökningslagen
sägs, äge arrendatorn frånträda
avtalet och bekomma ersättning
för skada; uppsäge dock avtalet
inom en månad efter det han
erhöll kunskap om utmätningen eller
förordnandet, eller vare sin rätt därtill
förlustig. Varder utmätningen
upphävd, eller kommer eljest frågan
om fastighetens försäljning att förfalla,
må ej därefter uppsägning
ske.
Vad — — — konkurs.
3 kap.
20 §.
Varder, innan tid för tillträde av förhyrd lägenhet är inne, fastigheten
utmätt eller i fråga om densamma förordnande meddelat, som i
28 § utsökningslagen sägs, eller hyresvärden försatt i konkurs, skall
vad i 2 kap. 32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
3:o) Lag
om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 38 §
i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom
skall i nedan angivna del hava
följande ändrade lydelse:
Då fast egendom blivit utmätt
eller i fråga om densamma förordnande
meddelats, som i 28 § utsök
-
Härigenom förordnas, att 38 §
i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom
skall i nedan angivna del hava
följande ändrade lydelse:
Då fast egendom blivit utmätt
eller i fråga om densamma förordnande
meddelats, som i 28 § utsök
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 r>
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj ds förslag:
ningslagen sägs, så ock då jämlikt
70 § konkurslagen äskats försäljning
av konkursbos fastighet i den
ordning, som om utmätt fast egendom
är stadgad, skall, sedan bevis
härom till rätten eller domaren inkommit,
beviset vid rätten uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas,
å landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting och i stad å nästa
rättegångsdag för inteckningsärenden.
Inkommer anmälan, att utmätningen
upphävts eller att frågan om
försäljning eller tvångsförvaltning av
egendomen eljest förfallit, varde ock
sådant i protokollet antecknat.
Har — — — inkommer.
Utskottets förslag:
ningslagen sägs, så ock då jämlikt
70 § konkurslagen äskats försäljning
av konkursbos fastighet i den
ordning, som om utmätt fast egendom
är stadgad, skall, sedan bevis
härom till rätten eller domaren inkommit,
beviset vid rätten uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas,
å landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting och i stad å nästa
rättegångsdag för intecknmgsärenden.
Inkommer anmälan, att utmätningen
upphävts eller att frågan om
försäljning av egendomen eljest förfallit,
varde ock sådant t protokollet
antecknat.
Har — — —. inkommer.
Uenna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
4:o) Lag
om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.
Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så öck i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs, skall i nedan angivna d.elar hava följande ändrade lydelse:
Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter
därom enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, ävensom i det
fall att överexekutor omedelbart förordnat om järnvägens försäljning,
överexekutor, evad borgenär gör yrkande, som i 81 § samma lag omförmäles,
eller icke, genast förordna en eller, där så nödigt anses, flera
erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana sysslomän, som
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 1 avd. 24 käft. (Nr 33.) 4
26
Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag;
i nyssnämnda paragraf avses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt
om trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest
finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laglig ordning såld
eller utmätningen eljest avslutats.
I — — — sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
5:o) Lag
om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt. ,
Härigenom förordnas, att 18 §
i lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt
skall i nedan angivna delar hava
följande ändrade lydelse:
Då tomträtt blivit utmätt eller
överexekutor i fråga om sådan rättighet
meddelat förordnande, som i
28 § utsökningslagen sägs, så ock
då vid tomträttshavares konkurs
borgenärerna äskat, att tomträtt,
som hör till konkursboet, skall försäljas
i den ordning, som om utmätt
fast egendom är .stadgad, skall,
sedan bevis härom till rätten eller
domaren inkommit, beviset vid rätten
uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas, i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden och å
landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting. Inkommer anmälan, att
utmätningen upphävts eller att frågan
Härigenom förordnas, att 18 §
i lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt
skall i nedan angivna delar hava
följande ändrade lydelse:
Då tomträtt blivit utmätt eller
överexekutor i fråga om sådan rättighet
meddelat förordnande, som i
28 § utsökningslagen sägs, så ock
då vid tomträttshavares konkurs
borgenärerna äskat, att tomträtt,
som hör till konkursboet, skall försäljas
i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad, skall,
sedan bevis härom till rätten eller
domaren inkommit, beviset vid rätten
uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas, i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden och å
landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting. Inkommer anmälan,
att utmätningen upphävts eller att
27
Förda lagutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl. May.ts förslag:
om försäljning eller tvångsförvaltning
av tomträtten eljest förfallit, varde
ock sådant i protokollet antecknat.
Har — — — inkommer.
Utskottets förslag:
frågan om försäljning av tomträtten
eljest förfallit, varde ock sådant i
protokollet antecknat.
Har — — — inkommer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Stockholm den 22 april 1921.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Reservation
av herrar greve Spens och Högberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:226 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen in. in. a1 i texten