Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.
1921-05-03 · 21 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 18 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1921:37, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 117.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1921 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Alexanderson, Högberg,
Edw. Larson*, K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson,
Carl Johansson*, P. A. Hansson, Engberg, Hederstierna, Svedberg,
Strid, Rehn* och Thore.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 4 februari 1921 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 144, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till
1 :o) L- f\ G
om ändring i vissa delar av strafflagen.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § och 14 kap. 6 § strafflagen
skola upphöra att gälla samt att 2 kap. 1 och 19 §§, 4 kap. 4 §, 5 kap.
2 och 6 §§, 8 kap. 1, 4, 5, 6, 11 och 27 §§, 9 kap. 1, 4 och 7 §§,
10 kap. 10 §, 14 kap. 1, 28 och 36 §§, 15 kap. 5 och 12 §§, 16 kap.
3 och 16 §§, 19 kap. 1, 7, 11 och 23 §§ samt 21 kap. 8 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse: • ...;
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 28 höft. (Nr 37.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
2 KAP.
1
Allmänna straffarter äro:
1. Straffarbete. .
2. Fängelse.
3. Böter.
Dessa straff arter anses, i förhållande till varandra, svårare eller lindrigare
efter den ordning, vari de här nämnda äro.
19 §.
Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att dén brottslige för
tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid
val av riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas
eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och
beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den
må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.
Är någon till sådan påföljd dömd, hare han ock förverkat allmän befattning,
som av honom innehaves.
Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder belagt
med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där
den dömde gjort sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall
intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter
utståndet straff blivit frigiven.
4 KAP.
4 §•
Med straffarbete på livstid må ej förenas annat frihetsstraff eller böter.
5 KAP.
2 §.
Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall straffarbete
på livstid till sådant arbete från och med sex till och med tio år
Första lagutskottet^ utlutande Nr c!7. 3
nedsättas; ocli må jämväl straffarbete pa viss tid nedsättas till hälften av
den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under tvä månader.
Är brottet belagt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröve domstolen,
efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådöma» bör.
, '' i , , • ! ’’ '' '' ■ '' ’
6 §.
Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kroppseller
sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad
förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses
efter 5 §;• då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad
i allmänhet å gärningen följa bort.
8 KAP.
1 §■
... Var som, i uppsåt;
1. att lägga riket under främmande makt, eller från riket söndra eu
därtill hörande del eller besittning; eller
2. att med våldsamma medel upphäva eller ändra någon av rikets
grundlagar; eller
3. att Konungen liv eller frihet beröva eller honom från tronen uttränga;
eller
4. att tronföljare eller annan prins, som till tronen arvinge år, livet
beröva, eller någon av dem från tronföljden utestänga;
gör uppror, eller annan gärning, den där innefattar uppsåtets fullbordan
eller försök därtill; eu sådan förrädare dömes till straffarbete på livstid.
Var faran ringa; då skall till straffarbete från och med sex till och
med tio år dömas.
4 §. -AH0: -
• Ni *V:*4’ 1*''• ''i.''
Bär svensk man vapen emot riket, eller mot någon med detta i krig
förbunden makt, dömes till straffarbete på livstid.
Har svensk man, genom uppmaning, eller eljest uppsåtligen, förmått
främmande • makt att med krig anfalla riket, eller makt,; som med detta i
krig förbunden är; dömes till straffarbete på livstid.-j_ : : v.;
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
6 §•
Svensk man, som
1. till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare i riket,
eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin,
vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer
riket eller makt, som med detta i krig förbunden är, eller något
sådant, i förrädlig avsikt, förstörer eller fördärvar; eller
2. förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk att till
fienden övergå, eller till uppror eller annan trolöshet; eller
3. i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med detta
förbunden makts krigsfolk emot fienden;
dömes till straffarbete på livstid.
11 §-
Den, som i krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas, dömes
till straffarbete på livstid.
27 §.
Förgriper sig någon, med våld eller annan misshandel, å främmande
stats regent, medan han här i riket vistas; dömes till straffarbete på livstid
eller från och med sex till och med tio år. Sker slik förgripelse å
främmande makts sändebud här i riket; då må, om för lika våld eller
misshandel i allmänhet straffarbete ådömas bort, straffarbetet, där högsta
strafftiden är bestämd till tio år, förhöjas till sådant arbete på livstid, och
eljest till två år utöver den för varje fall bestämda högsta strafftiden: är
brottet i allmänhet med fängelse eller böter belagt; må till straffarbete i
högst två år dömas. Sker dråp, som i 14 kap. 3 eller 4 § sägs, å någon
av de personer nu nämnda äro; dömes dråparen till straffarbete på livstid.
9 KAP.
1 §■
Förgriper sig någon emot Konungen med våld eller annan misshandel
å hans person; dömes till straffarbete på livstid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr .77. -r>
4 §•
Varder å någon av de i 2 eller a t? nämnda personer dråp förövat,
såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till straffarbete på livstid.
Sker å någon av dessa personer dråp, som i 5 § av samma kapitel
sägs; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid eller från och med
sex till och med tio år.
7 §•
Förgriper sig någon med våld emot riksstyrelse, som, i de fall grundlagen
utsätter, i Konungens ställe regeringen förer, och sker brottet för
att störa friheten i sådan styrelses överläggningar eller beslut, eller att dess
sammankomster hindra; dömes till straffarbete på livstid eller från och med
sex till och med tio år: varder i det brott dråp å någon av styrelsens
medlemmar förövat, såsom i 14 kap. 3 eller 4 §sägs; dömes dråparen till
straffarbete på livstid. Innefattar gärningen förräderi; galle vad därom i
8 kap. 1 § stadgat är.
10 KAP.
10 §.
Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete
på livstid.
Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.
14 KAP.
1 §•
Den som, i uppsåt att döda, med berått mod berövar någon livet,
skall, för mord, dömas till straffarbete på livstid.
28 §.
fii '' ; y ''.« ‘ /• , .t'' ;:**<» v f : i\;; • ! i
Har någon, utan kvinnans vilja, sökt döda eller fördriva hennes foster,
på sätt i 26 § sägs; dömes, om fostret klammer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med sex till och med tio år, och, i annat
6
.Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
fall, till sådant arbete från och med sex månader till och med två år.
Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada; dömes till straffarbete på
livstid eller i tio år: fick hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete
på livstid.
:Ii ■ ■ 36 §.
Begår någon dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller å sin maka,
eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,
husbonde eller annan, under vars lydnad man står; varde den
omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.
Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro
omständigheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete
på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i
annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden.
Sker sådan misshandel å annan av de personer, som i första stycket äro
nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd,
och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.
15 KAP.
tiar någon med våld eller annorledes bemäktigat sig annan och honom
å öde ort eller annat sådant ställe utsatt, att uppenbar fara var för hans
liv; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick
den utsatte därav svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller
från och med åtta till och med tio år: ljöt han därav döden; dömes gärningsmannen
till straffarbete på livstid.
12 §. : • • o ,
Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar
otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande
fara; varde dömd till straffarbete från och med sex till och med tio år.
Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på
livstid eller i tio år: ljöt höft därav döden; dömes gärningsmannen till
straffarbete på livstid. : : . a/-; ■ , .....:. ;
Forsta lagutskottets tillåtande Nr 37,
1(5 KAP.
7
3 §.
Blev den tilltalade till sträft'' falld, och straffet till fullo eller till någon
del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete
på livstid; om det var straffarbete på livstid, till samma straff eller
sådant arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda
straff på lika tid eller till och med två år utöver den, soin för den tilltalade
bestiimd blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i
rikets tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med sex år ;
om det var avsättning, till straffarbete från och med sex månader till och
med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete på viss tid,
till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och i andra
• fall till fängelse i högst sex månader eller böter.
16 §.
Den, som efter 1, 2, 3 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete
i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.
19 KAP.
1 §.
Sätter man uppsåtligen eld å bus, byggnad, fartyg eller annat, där
människor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas, eller å
något, varifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen spridas
kan; dömes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med
tio år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för
straffarbetet nedsättas till fyra år, samt, om ej någon å stället förevar och
för fara blottställdes, till två år. Fick någon, som förevar, av branden
svår kroppsskada; varde mordbrännaren dömd till straffarbete på livstid
eller från och med åtta till och med tio år. Fick den, som förevar, av
branden döden; dömes mordbrännaren till straffarbete på livstid.
7 §.
Yar som uppsåtligen sänker fartyg, däri folk är, eller det på grund,
klippa eller annat sätter, så att skeppsbrott eller annan sjöskada sker;
8
Första lagutskottets utlåtande Fr 37.
dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Får någon
av den gärning svår kroppsskada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete
på livstid eller från och med åtta till och med tio år. Ljuter någon
därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.
11 §•
Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk eller annan
sådan vattenbyggnad, eller järnvägs- eller spårvägsanläggning, eller å desamma,
därtill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten
å järnväg eller spårväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel
gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller
olycka vid kanal-, järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt
farlig översvämning därav uppkomma kan; dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år. Kom därav ej olycka, och var sådan ej
heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader, eller,
om faran var ringa, till sådant arbete i två månader eller till fängelse eller
böter, dock ej under etthundra riksdaler.
Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling
av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var
att befara; dömes gärningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och
med sex till och med tio år eller på livstid, och, i senare fallet, till straffarbete
på livstid. Var gärningen ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är,
men fick annan därav svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt
farlig översvämning; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och
med fyra till och med åtta år.
23 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §,
17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.
Lag samma vare, om någon efter 3, 5, 6, 9 eller 21 § gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader.
21 KAF.
8 §•
Varder, i något av de fall nu sagda äro, någon så våldförd, att han
därav ljuter döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid. ;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
2:o) L /\ C*
om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Härigenom forordnas, att 16, 28, 33, 67 och 133 §§ i strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:
16 §.
Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning, där
ej annorlunda är stadgat efter ty här nedan sägs. Förut gives den dömde
lämplig tid att sig till döden bereda. Innan han till avrättsplatsen utföres,
skall domen där uppläsas. Vid avrättningen skola närvara fängelsets föreståndare,
fångpredikant eller den, som berett fånge till döden, fängelseeller
provinsialläkare, landsfiskal eller magistratsledamot, av Konungens
befallningshavande förordnad tjänsteman, som förer protokoll över vad därvid
förekommer, samt andra personer, vilka Konungens befallningshavande
tillkallar. Den kommun, inom vars område avrättningen sker, äge ock
utse högst tolv personer att avrättningen övervara. Den avrättades kropp
varde i stillhet å närmaste begravningsplats jordfäst.
Genom skjutning skall dödsstraff verkställas i de fall, vilka äro i
denna lag särskilt anmärkta; och må jämväl i övrigt skjutning användas,
där i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle saknas att
få straffet verkställt i den ordning, som för halshuggning är föreskriven.
Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som havande är, utan uppskjutas
till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som för
sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan med honom bättre varder.
Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i den
militära bestraffningsförordningen stadgat är.
28 §.
Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill dömas
skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till mistning av
ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det ämbete eller den
tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän lag sägs.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 28 käft. (Nr 37.) 2
10 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
Bär påföljd enligt 2 kap. 19 § av den allmänna strafflagen stadgas
i denna lag, skall den ådömas för alltid, om den dömde gjort sig skyldig
till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss
tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff
blivit, frigiven; och galle i övrigt vad den allmänna strafflagen stadgarom
förutsättning för påföljdens åläggande samt om förverkande av allmän befattning,
som av den dömde innehaves.
33 §.
År någon till dödsstraff förfallen; då skola i den bestraffning anses
inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden dömde jämväl
kan hava gjort sig skyldig.
Ej skall dödsstraff ådömas den, som vid brottets begående icke fyllt
aderton år, eller den, som därvid saknat förståndets fulla bruk på sätt i
5 kap. 6 § allmänna strafflagen sägs. I stället för dödsstraff skall i tv
fall till straffarbete från och med sex till och med tio år dömas.
I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott,
om sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva
straffbarhet, lända till efterrättelse vid tillämpning av denna lag
likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som
däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande
av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.
I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som under
utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid
fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs,
vare dock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke
skyldig att gälda skåda eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan eller annan.
67 §.
Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete
på livstid.
Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.
133 §.
Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är i
11
Första lagutskottets utlåtande, Nr 37.
denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag'' såsom försvårande
omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på livstid
eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet
till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.
Begär någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7, 8,
9, 10, .17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes
efter tv i nämnda lag är sagt; dock att i de fall, som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas,
till dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande.
Förövas brottet av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
vare det, vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling lorehaft
en med anledning av densamma av herr Lindhagen inom första kammaren
väckt motion, nr 187, däri motionären hemställt, att riksdagen i
anledning av propositionen ville uttala sig för livets otänkbarhet såsom
grundval för eu mänsklig samhällsordning samt i anslutning till denna
uppfattning för sin del besluta dödsstraffets utplånande även ur strafflagens
för krigsmakten krigsartiklar eller ock hos regeringen begära förslag till
en revision av dessa artiklar i sådant syfte.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag
och den av motionären gjorda hemställan, får utskottet, i den mån ej redogörelse
därför här nedan lämnas, hänvisa till propositionen och motionen
jämte de vid propositionen fogade protokollsutdrag.
Frågan om dödsstraffets borttagande ur vår strafflagstiftning har sedan
lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Redan under förarbetena
till 1S64 års strafflag sattes bibehållandet av denna straffart i fråga, och
när nämnda strafflag förelåg till behandling vid 1862—63 års riksdag,
beslöt bondeståndet för sin del, att dödsstraffet icke skulle upptagas i densamma.
Sedermera har frågan om dödsstraffets fullständiga borttagande ur
den allmänna strafflagen upprepade gånger varit föremål för riksdagens
prövning. Vid den sista ståndsriksdagen år 1866 väcktes inom bondeståndet
motion om dödsstraffets suspenderande på tio år, för att man under
tiden skulle vinna erfarenhet, om detsamma därefter kunde utan olägenhet
avskaffas. Bondeståndet biföll enhälligt denna motion, varemot ridderskapet
och adeln, präste- samt borgarestånden anslöto sig till lagutskottets
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
avstyrkande hemställan. Frågan kom åter före vid 1867 års riksdag genom
en inom andra kammaren väckt motion, vilken, av lagutskottet avstyrkt,
vann andra kammarens bifall, men föll i första kammaren med
endast en rösts majoritet. År 1868 väcktes liknande motioner i båda
kamrarna, och denna gång tillstyrktes de av lagutskottet, men avslogos avbåda
kamrarna. Därefter väcktes frågan ånyo på tal vid 1872 års riksdag
genom en motion i andra kammaren, vilken motion, av lagutskottet
avstyrkt, delade sina föregångares öden.
Frågan vilade nu till år 1893, då den återupptogs av tvenne motionärer,
av vilka den ene föreslog dödsstraffets upphävande, under det att
den andre önskade dess suspenderande och ersättande med livstids straffarbete
under så lång tid, att erfarenhet kunde vinnas, huruvida rättssäkerheten
kunde tryggas utan att avrättningar ägde rum. Lagutskottet
avstyrkte motionerna, vilka också av kamrarna avslogos.
Liknande motioner hava sedermera väckts vid 1901 och 1908 års
riksdagar, men då på hemställan av lagutskottet avslagits.
Åren 1909 och 1912 återupptogs frågan genom motioner, vilka, avstyrkta
av lagutskottet, avslogos av första kammaren, under det att andra
kammaren antog skrivelseförslag i motionernas syfte. Slutligen har vid
1919 års lagtima riksdag första lagutskottet i utlåtande över en inom första
kammaren väckt motion hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj.t anhålla, det Kungl. Maj:t ville, utan avvaktande av en allmän strafflagsreform,
efter verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till borttagande av dödsstraffet såsom straffart i den allmänna
strafflagen ävensom taga under övervägande, i vilken omfattning dödsstraffet
måtte kunna borttagas jämväl ur strafflagen för krigsmakten, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som härav kunde föranledas. Denna hemställan
bifölls av andra kammaren utan votering men avslogs medelst anlitande
av den förseglade sedeln av första kammaren med 46 röster mot 45.
Den 21 augusti 1919 uppdrogs åt för ändamålet särskilt tillkallade
sakkunniga att utreda frågan om dödsstraffets avskaffande, och dessa hava
i ett den 14 januari 1920 avgivet betänkande framlagt de förslag till
ändringar i allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, som ligga
till grund för propositionen, enligt vilken dödsstraffet skall borttagas ur
allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, så vitt gäller dennas
tillämpning i fredstid, men bibehållas i de s. k. krigsartiklarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
i;>
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
Över de sakkunnigas förslag hava efter särskilda remisser utlåtanden
avgivits av justitiekanslersämbetet, hovrätterna och fångvårdsstyrelsen. Av
de hörda myndigheterna hava justitiekanslersämbetet och hovrätten över
Skåne och Jllekingo förklarat sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas
betänkande och förslag. Även fångvårdsstyrelsen har i likhet
med de sakkunniga ansett, att ifrågavarande, numera nästan endast till
bokstaven i allmänna strafflagen kvarstående straffart kunde och därför
också borde därur bortfalla.
Däremot hava de föreliggande lagförslagens upphöjande till lag avstyrkts
av såväl Svea som Göta hovrätt. Starka minoriteter inom nämnda
hovrätter hava dock varit av skiljaktig mening och förklarat sig icke hava
något att erinra emot förslagen.
Vid granskningen i lagrådet har en av dess ledamöter lämnat förslagen
utan anmärkning, under det att de övriga tre ledamöterna väl
funnit dödsstraffets bibehållande icke vara erforderligt för normala samhällsförhållanden,
men uttalat betänkligheter mot att statsmakten skulle
berövas möjligheten att under tider av svår inre oro tillämpa detta straff
såsom ett yttersta skyddsmedel för den hotade rättsordningen. En av
sistnämnda ledamöter har därjämte velat ifrågasätta, huruvida icke med
hänsyn till faran för en under dylika tidsomständigheter starkt tilltagande
allmän kriminalitet dödsstraffet borde bibehållas även för vissa andra
brott än sådana av nyss antydd politisk karaktär, dock under förbehåll,
att verkställighet av straffet icke komme att äga rum, där ej den brottsliga
gärningen vore begången under ett tillstånd av försvagad rättssäkerhet.
Emot de av lagrådets flertal sålunda framhållna synpunkterna har
föredragande departementschefen anfört bland annat följande:
»De yttranden, vilka sålunda angiva uppfattningen hos lagrådets flertal,
utgå från förutsättningen av ett tillstånd, under vilket statsmaktens förmåga
att hävda den lagliga ordningen äventyras genom egna samhällsmedlemmars
angrepp. De antydningar, som lämnats om vad härmed avses,
leda tanken till samhällsfientliga rörelser av betydande omfattning, vilkas
art och syfte ådagalagts genom öppna våldshandlingar. Att i dylika lägen
samhället kan std inför tvånget att till sitt värn använda även medlet att
taga de brottsligas liv, lärer icke av någon strafflagstiftning kunna lämnas
opåaktat. Under de förhållanden, som här avses, ställes våld mot våld,
och med väpnad makt går samhället till försvar för sitt bestånd. Yår nuvarande
strafflag erkänner uttryckligen statens rätt att i fall av uppror
bruka allt det våld, som nöden kräver, och därmed ock att taga människo
-
UUåtanden
över förslagen.
Departe
mentschefen.
Utskottets
yttrande.
14 Första lagutskottets .utlåtande Nr 87.
liv, om det visar sig nödvändigt för ordningens upprätthållande. Härutinnan
åsyftas med de föreliggande förslagen icke någon förändring. Ej
heller beröra förslagen dödsstraffets kvarstående i krigsartiklarna. Då under
dylika förhållanden staten begagnar sin makt över den enskildes liv,
hämtar detta sitt berättigande i samhällets ovillkorliga nödvärnsrätt. Men
utanför dessa gränser lärer denna grund näppeligen kunna åberopas för
en vidsträcktare tillämpning av dödsstraff'' för brott av nu avsedd art, om
detta straff'' i övrigt avskaffats och staten därmed valt andra utvägar för
bestraffande eller oskadliggörande av även de svåraste och farligaste
förbrytare. Dödsstraffet skulle eljes erhålla en utpräglad karaktär av
speciellt politiskt straff''. För mig framstår en sådan lösning såsom den
minst lyckliga. Under upprörda tider skulle eu dylik lagstiftning helt
visst ingalunda verka till sarahällslugnets återställande utan fastmera vara
ägnad att på ett måhända ödesdigert sätt skärpa motsättningarna. I stället
för att med hänsyn till eventuella inrepolitiska strider behålla dödstraffet
i den allmänna strafflagen, synes lagstiftaren häri snarare böra se en anledning
till att avskaffa detsamma för att förebygga dess tillämpning endast
-under dylika spända förhållanden.»
Frågan om dödsstraffets bibehållande eller avskaffande måste enligt
utskottets mening i första hand bedömas med hänsyn till dess betydelse
för rättsordningens upprätthållande. Befinnes vid ett grundligt övervägande
dödsstraffet vara ett för denna uppgift oumbärligt hjälpmedel, nödgas man
alltjämt bibehålla detsamma. Kunna däremot tillgängliga erfarenheter icke
sägas giva ett bestämt utslag i denna riktning, eller tala de rent av övervägande
till förmån för en annan uppfattning, synes det däremot böra avskaffas.
Såsom redan föredragande departementschefen framhållit, har icke
någon av de över det föreliggande förslaget hörda myndigheterna ansett
dödsstraffet kunna försvaras ur vare sig vedergällnings- eller individualpreventiv
synpunkt. Däremot har bibehållandet av nämnda straff i straffsystemet
från vissa håll ansetts erforderligt ur allmän preventiv synpunkt,
d. v. s. med hänsyn till den avskräckande verkan, det anses hava på andra.
Den erfarenhet, som vunnits från de länder, där dödsstraffet sedan
längre eller kortare tid tillbaka antingen uttryckligen upphävts eller kommit
ur bruk, giver dock, såsom de sakkunniga med stöd av statistiska
uppgifter framhållit, intet som helst stöd för den meningen, att dödsstraffet
ens ur nyssnämnda synpunkt skulle vara överlägset den strafform
(livstidsfängelse), varmed det gemenligen ersatts.
Första lagutskottets utlåtande Nr 117. 15
Sålunda uppvisar Finland, där dödsstraffet icke tillämpats sedan 1826,
under första årtiondet efter denna tidpunkt ett absolut årsrnedeltal av 24
domar för uppsåtligt dödande men 50 år senare, för 1870-talet, ett årsmedeltal
av endast 10 sådana domar. I Uelgien tillämpades dödsstraffet
sista gången är 18(53, och antalet domar för mord har sedan dess icke
stigit (promilletalet, som år 1861 var O,006, var år 1910 endast 0,002).
Detsamma är förhållandet i Danmark, där ingen avrättning ägt rum sedan
1892, och i Norge, där dödsstraffet avskaffades genom den nya strafflagen
1902. T Rumänien avskaffades dödsstraffet år 1864. Det absoluta talet
för uppsåtligt dödande, som nyssnämnda år utgjorde 204, sjönk under
1880-talet till 188 för år och under 1890-talet till 183. T Italien avskaffades
dödsstraffet genom strafflagen 1889. Under de närmaste 20 åren
efter dess antagande sjönk promilletalet av de svåraste brotten mot kroppslig
otänkbarhet successivt ned till ungefär hälften av 1880-talets medelsiffra.
Ej heller eu jämförelse mellan å ena sidan de länder, som bibehållit
och praktiserat dödsstraffet, och ä andra sidan de länder, som avskaffat
eller upphört att använda det, giver något stöd för påståendet om dödsstraffets
överlägsenhet eller nödvändighet ur allmänpreventiv synpunkt. Siffrorna
för de svåraste brotten äro ingalunda lägre inom den förra gruppen
än inom den senare. Ej heller är proportionen mellan de brott, för vilka
dödsstraff plägar ådömas, i förhållande till andra brott mindre i de länder,
där dödsstraffet finnes, än i de länder, där det avskaffats. Sålunda utvisar
exempelvis Spanien, med dödsstraff, för år 1904 proportionen 1: 40 mellan
mord och tjuvnad, medan Norge, utan dödsstraff, för samma år utvisar proportionen
1 : 2600.
Erfarenheten från de nu nämnda och övriga länder, där dödsstraffet
avskaffats eller kommit ur tillämpning, giver sålunda icke stöd för farhågan,
att dess borttagande skulle vara till skada för rättssäkerheten. Under
sådana förhållanden har utskottet icke tvekat att tillstyrka avskaffandet av
en straffart, vars bibehållande i och för sig måste ur allmän humanitetssynpunkt
framstå såsom allt annat än önskvärt.
Härvidlag torde dock undantag i ett avseende böra göras. Såsom
redan 1919 års lagutskott framhöll, möta starka betänkligheter mot att
för närvarande upphäva dödsstraffet såvitt angår gärningar, som avses i
strafflagen för krigsmakten och som begåtts under krigstid. Under dylika
utomordentliga förhållanden torde dödsstraffet böra bibehållas. I likhet
med såväl de sakkunniga som föredragande departementschefen anser ut
-
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 3J.
skottet därför, att dödsstraffet alltjämt bör kvarstå i de s. k. krigsartiklarna.
Huruvida och i vad mån en inskränkning av dödsstraffets tillämplighet
i förevarande fall kan ske, torde dock vara förtjänt av en närmare
undersökning.
Däremot kan utskottet icke dela den inom lagrådet uttalade meningen,
att dödsstraffet bör bibehållas även i den allmänna strafflagen för att i
tider av svår inre oro kunna tillgripas såsom ett yttersta skyddsmedel för
den hotade rättsordningen. En sådan anordning skulle nämligen komma
att förläna dödsstraffet en utpräglad karaktär av ett speciellt politiskt straff,
vilket säkerligen just ur synpunkten av upprätthållande av aktningen för
rättsordningen icke vore lyckligt.
Upphävandet av dödsstraffet skulle kunna tänkas förbundet med en
omläggning av straffsatserna överhuvud för de svårare brotten. Så har
emellertid icke skett i föreliggande förslag, utan har man där för att undvika
rubbning i det bestående straffsystemet i de fall, där lagen hittills
upptagit dödsstraff som alternativ till straffarbete på livstid, borttagit det
första alternativet och sålunda stadgat straffarbete på livstid som absolut
straff. Emot denna anordning har utskottet icke haft något att erinra.
På grund av vad sålunda anförts och då utskottet icke haft någon
anmärkning att framställa mot avfattningen av de i propositionen framlagda
lagförslagen, får utskottet hemställa,
1) att ifrågavarande proposition må av riksdagen
bifallas; samt
2) att den i ämnet väckta motionen må anses besvarad
genom vad utskottet under 1) hemställt.
Stockholm den 3 maj 1921.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTEKSSON.
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
Reservationer:
17
1) av herr Engberg mot vissa delar av motiveringen;
2) av herr P. A. Hansson i Stockholm, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:
Frågan om dödsstraffets — — — ur allmän humanitetssynpunkt
framstå såsom allt annat än önskvärt.
Härvidlag har dock undantag i ett avseende ansetts böra göras. Redan
1919 års lagutskott framhöll, att starka betänkligheter möta mot att för
närvarande upphäva dödsstraffet såvitt angår gärningar, som avses i strafflagen
för krigsmakten och som begåtts under krigstid. Såväl de sakkunniga
som föredragande departementschefen ha också nu föreslagit, att dödsstraffet
alltjämt bör bibehållas i de s. k. krigsartiklarna. Utskottet förstår
väl, att de utomordentliga förhållandena under krig anses kunna motivera
ett dylikt undantag. Emellertid synes det utskottet önskvärt, att en
närmare undersökning kommer till stånd för utrönande av möjligheten av
att avlägsna bestämmelserna om dödsstraff även ur krigsartiklarna. En
dylik undersökning kunde lämpligen anförtros åt de sakkunniga, som för
närvarande äro sysselsatta med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande.
Utskottet kan icke dela den inom lagrådet uttalade meningen, att
dödsstraffet bör bibehållas även i den allmänna strafflagen för att i tider
av svår inre oro — — — icke vore lyckligt.
Upphävandet av dödsstraffet — — — icke haft något att erinra. ''
På grund av — — — — under 1) hemställt;
3) av herr J. T. Larsson, som anfört:
Enligt utskottets mening måste frågan om dödsstraffets bibehållande
eller avskaffande i första hand bedömas med hänsyn till dess betydelse för
rättsordningens upprätthållande. Genom detta uttalande, varmed utskottet
å sid. 14 inleder sitt eget yttrande över det föreliggande förslaget, har
utskottet helt anslutit sig till den tankegång, som uppbär såväl de sakkunnigas
betänkande som flertalet av de i ärendet hörda myndigheternas
och även de föredragande departementschefernas yttranden. Problemet har
blivit bedömt huvudsakligen eller nästan uteslutande med hänsyn till vad
man ansett statsnyttan kräva. Däremot synes föga om ens någon uppmärksamhet
hava ägnats åt den ur principiell synpunkt lika viktiga frågan
om dödsstraffets berättigande i och för sig. Denna så att säga moraliska sida
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. lavd. 28 käft. (Nr 37.) 3
18 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
av problemet bar endast en av de i ärendet hörda myndigheterna, nämligen
fångvårdsstyrelsen, med lätt hand vidrört. I sitt utlåtande, vilket, såsom
naturligt är, präglats mera av allmänt mänskliga än av kriminalistiska
synpunkter, har fångvårdsstyrelsen betecknat dödsstillhet såsom i sig innebärande
den högsta grad av brutalitet. Detta omdöme, sammanställt med
vad samma styrelse haft att saga om den till minskande av respekten för
andras liv ledande inverkan, som »vetskapen om samhällets blodiga våldshand»
kan utöva på just dem, för vilka drifterna till råa dåd icke ligga
fjärran, synes mig vittna om, att fångvårdsstyrelsen icke kan stå främmande
för en viss tvekan, huruvida statens »makt att utöva dråp under namn av
straff» —- såsom J. G. Bichert uttryckt sig i sin av de sakkunniga citerade
»sista bekännelse» i fråga om dödsstraff — må kunna ur moralisk
synpunkt finnas berättigad. Då jag i det hänseendet hyser icke någon
tvekan utan en bestämd övertygelse om dödsstraffets förkastlighet, har jag
icke kunnat ansluta mig till den för utskottet grundläggande uppfattningen
av problemställningen i fråga om dödsstraffets bibehållande eller avskaffande.
Om än den nu angivna principiella skiljaktigheten mellan min uppfattning
och den, från vilken utskottsmajoriteten utgått, icke praktiskt taget
har någon vidare betydelse för ställningstagandet till Kung]. Maj:ts proposition,
då jag är ense med utskottets majoritet i dess hemställan under
punkt 1 om bifall till samma proposition, måste nämnda skiljaktighet följdriktigt
föra mig till annat slut än det, vartill utskottet kommit i fråga om
dödsstraffets bibehållande i de s. k. krigsartiklarna. I sitt anförande till
statsrådsprotokollet den 4 februari 1921 yttrar föredragande departementschefen,
att då staten under de förhållanden, vilka avses i krigsartiklarna,
begagnar sin makt över den enskildes liv, hämtar detta sitt berättigande
i samhällets ovillkorliga nödvärnsrätt; och i anslutning härtill anser utskottet,
att dödsstraffet alltjämt bör bibehållas i krigsartiklarna. Huruvida
härmed menas, att denna fråga skall med dessa uttalanden anses vara
definitivt avförd från dagordningen, är visserligen icke utsagt. En passus
i utskottets motivering häntyder dock på, att det fortfarande skulle få
bli en öppen fråga, huruvida icke även krigsartiklarna skulle kunna i detta
stycke undergå någon liten modifikation. Hitintills bär man emellertid
omsorgsfullt undvikit att på allvar undersöka, om verkligen samhällets ovillkorliga
nödvärnsrätt med nödvändighet kräver bibehållandet av dödsstraff
i krigsartiklarna. För departementschefen och utskottet synes här föreligga
ett axiom, som ej tarvar bevis. De sakkunniga hava emellertid, sid. 37 i
betänkandet, motiverat sin uppfattning om det otillrådliga i att för när
-
19
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
varande upphäva dödsstraffet, såvitt angår gärningar, vilka falla inom krigslagen
och som begåtts under krigstid, med en viss tvekan, huruvida det
ordinarie straffsystemet vore fullt tillämpligt och effektivt under krigstid,
således med eu rent praktisk synpunkt, vilken naturligtvis kan och därför
också bör göras till föremål för utredning. I överenstämmelse med min
principiella uppfattning om dödstraffots förkastlighet har jag också ansett,
att ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition borde åtföljas av ett initiativ
till dödsstraffets utplånande även ur krigsartiklarna eller åtminstone till att,
om dess fullständiga utplånande skulle med ovedersägliga skäl visas vara
för närvarande omöjligt, de fall, för vilka dödsstraff tills vidare finnas med
nödvändighet böra bibehållas, bliva begränsade till det minsta möjliga.
Jag har därför yrkat, att utskottet måtte hemställa under punkt
2) att riksdagen i anledning av den i ämnet väckta
motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning för
riksdagen framlägga förslag till dödsstraffets avskaffande
såsom straffart även såvitt angår gärningar, som avses
i de uti strafflagen för krigsmakten ingående krigsartiklarna,
eller, om detta skulle befinnas omöjligt, förslag
till sådan ändring av krigsartiklarna, att stadgandet
av dödsstraff i görligaste måtto inskränkes.
4) av herr Hederstierna, som med instämmande av herr Thore anfört:
Att staten har rätt att taga en medborgares liv, om detta är nödvändigt
för rättsordningens upprätthållande, finner jag vara uppenbart.
Frågan gäller därför, enligt min mening, huruvida en sådan nödvändighet
i vårt nuvarande samhälle föreligger eller icke. Till bevis för att denna
nödvändighet icke förefinnes åberopas ständigt av dödsstraffets motståndare
en jämförande statistik å svåra brott i sådana länder, där detta straff är
avskaffat och där det ännu kvarstår i lagarna. För min del kan jag icke
tillmäta denna statistik ett sådant avgörande vitsord. Det är så många
andra faktorer, som här kunna verka i den ena eller andra riktningen
och som göra, att statistiken icke förtjänar den beviskraft uti förevarande
avseende, som man vill tillägga densamma. För mig står det i stället
klart, att möjligheten av tillämpningen utav ett i lagen förefintligt dödsstraff
måste i vida högre grad verka avskräckande och återhållande på
mången, som är frestad att begå mord, än ett livstidsstraff, varifrån han
20 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
vet, att han efter ett antal år blir benådad. Det är ju möjligt, att den
tid kommer, då alla kunna ena sig om att en sådan mildring i sederna
inträtt, att detta straff kan undvaras, men för visso kan icke vår tid uppvisa
eu sådan sedernas förbättring. När jag avstyrker dödsstraffets borttagande
ur lagen, gör jag det alldeles särskilt med tanke på alla dem, som
under utförande av dem åliggande plikter vare sig i det allmännas eller
i enskildas tjänst försättas i situationer, där staten icke kan skydda dem
på annat sätt än genom ett kraftigt straffbot. Det är enligt min mening
statens oavvisliga skyldighet att så mycket den kan skydda den oförvitlige
medborgarens liv.
På grund härav hemställer jag,
l:o) att ifrågavarande proposition icke måtte av
riksdagen bifallas;
2:o) att herr Lindhagens förevarande motion icke
måtte av riksdagen bifallas.
5) av herrar Högberg och greve Spens, vilka anfört:
Med anledning av de vid 1909 och 1912 års riksdagar väckta motionerna
om dödsstraffets avskaffande uttalade lagutskottet väl den förhoppningen,
att med hänsyn till de grövsta förbrytelsernas fortfarande avtagande
dödsstraffets användning skulle allt mera inskränkas, men utskottet ansåg
i övrigt, att då staten hade rätt till offer av människoliv till skydd mot
yttre fiender, så borde staten hava samma rätt till skydd emot angrepp å
den inre rättsordningen. Dödsstraffet var, enligt utskottets mening, fortfarande
behövligt såsom ett sista medel att upprätthålla rättens och statens
auktoritet, och dess befintlighet i svensk rätt uppbars av ett allmänt medvetande,
som understundom kunde påkalla dess tillämpning.
Nu har Ivungl. Maj:t uttalat den uppfattningen, att på strafflagens
område utom i vad anginge de s. k. krigsartiklarna i strafflagen för krigsmakten
samhället icke längre behöver dödsstraffet till sitt skydd, ävensom
ansett att denna uppfattning stödes av det allmänna tänkesättet hos folket,
och utskottet har denna gång anslutit sig till Kungl. Maj:ts åsikt om obehövligheten
av sagda straff.
Att staten för framtiden skulle kunna avvara dödsstraffet inom samtliga
områden för det uppsåtliga dödandet synes oss dock mer än tvivelaktigt.
Staten synes icke nu böra avhända sig det yttersta medlet mot
21
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
kallblodiga mördare, exempelvis utlänningar med förakt för människoliv,
vilka av våra lagars mildhet kunna hitlockas och ej väja för rånmord.
Den allmänna opinionen har visserligen icke med någon avgörande
styrka uttalat sig för bibehållande av dödsstraffet, men å andra sidan har
icke heller avhörts någon allmän önskan om borttagande av samma straff,
t. ex. vid det tillfälle, då det senast verkställdes. I det stora hela taget
torde allmänheten, likgiltig för teorier, vara tillfreds med den gällande lagstiftningen,
och uppfattningen hos flertalet inom rikets två största överrätter
synes även tala för ett uppskov med den nu föreslagna lagändringen.
På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,
l:o) att ifrågavarande proposition icke måtte av
riksdagen bifallas;
2:o) att herr Lindhagens förevarande motion icke
måtte av riksdagen bifallas.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.