Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

1921-05-03 · 21 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1921:37, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 117.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1921 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m.

ävensom en i ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Alexanderson, Högberg,

Edw. Larson*, K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson,

Carl Johansson*, P. A. Hansson, Engberg, Hederstierna, Svedberg,

Strid, Rehn* och Thore.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 4 februari 1921 dagtecknad, till lagutskott hänvisad

proposition, nr 144, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag

till

1 :o) L- f\ G

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § och 14 kap. 6 § strafflagen

skola upphöra att gälla samt att 2 kap. 1 och 19 §§, 4 kap. 4 §, 5 kap.

2 och 6 §§, 8 kap. 1, 4, 5, 6, 11 och 27 §§, 9 kap. 1, 4 och 7 §§,

10 kap. 10 §, 14 kap. 1, 28 och 36 §§, 15 kap. 5 och 12 §§, 16 kap.

3 och 16 §§, 19 kap. 1, 7, 11 och 23 §§ samt 21 kap. 8 § strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse: • ...;

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 28 höft. (Nr 37.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

2 KAP.

1

Allmänna straffarter äro:

1. Straffarbete. .

2. Fängelse.

3. Böter.

Dessa straff arter anses, i förhållande till varandra, svårare eller lindrigare

efter den ordning, vari de här nämnda äro.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att dén brottslige för

tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid

val av riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas

eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och

beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den

må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.

Är någon till sådan påföljd dömd, hare han ock förverkat allmän befattning,

som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder belagt

med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där

den dömde gjort sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall

intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter

utståndet straff blivit frigiven.

4 KAP.

4 §•

Med straffarbete på livstid må ej förenas annat frihetsstraff eller böter.

5 KAP.

2 §.

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall straffarbete

på livstid till sådant arbete från och med sex till och med tio år

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottet^ utlutande Nr c!7. 3

nedsättas; ocli må jämväl straffarbete pa viss tid nedsättas till hälften av

den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under tvä månader.

Är brottet belagt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröve domstolen,

efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådöma» bör.

, '' i , , • ! ’’ '' '' ■ '' ’

6 §.

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kroppseller

sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad

förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses

efter 5 §;• då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad

i allmänhet å gärningen följa bort.

8 KAP.

1 §■

... Var som, i uppsåt;

1. att lägga riket under främmande makt, eller från riket söndra eu

därtill hörande del eller besittning; eller

2. att med våldsamma medel upphäva eller ändra någon av rikets

grundlagar; eller

3. att Konungen liv eller frihet beröva eller honom från tronen uttränga;

eller

4. att tronföljare eller annan prins, som till tronen arvinge år, livet

beröva, eller någon av dem från tronföljden utestänga;

gör uppror, eller annan gärning, den där innefattar uppsåtets fullbordan

eller försök därtill; eu sådan förrädare dömes till straffarbete på livstid.

Var faran ringa; då skall till straffarbete från och med sex till och

med tio år dömas.

4 §. -AH0: -

• Ni *V:*4’ 1*''• ''i.''

Bär svensk man vapen emot riket, eller mot någon med detta i krig

förbunden makt, dömes till straffarbete på livstid.

Har svensk man, genom uppmaning, eller eljest uppsåtligen, förmått

främmande • makt att med krig anfalla riket, eller makt,; som med detta i

krig förbunden är; dömes till straffarbete på livstid.-j_ : : v.;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

6 §•

Svensk man, som

1. till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare i riket,

eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin,

vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer

riket eller makt, som med detta i krig förbunden är, eller något

sådant, i förrädlig avsikt, förstörer eller fördärvar; eller

2. förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk att till

fienden övergå, eller till uppror eller annan trolöshet; eller

3. i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med detta

förbunden makts krigsfolk emot fienden;

dömes till straffarbete på livstid.

11 §-

Den, som i krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas, dömes

till straffarbete på livstid.

27 §.

Förgriper sig någon, med våld eller annan misshandel, å främmande

stats regent, medan han här i riket vistas; dömes till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och med tio år. Sker slik förgripelse å

främmande makts sändebud här i riket; då må, om för lika våld eller

misshandel i allmänhet straffarbete ådömas bort, straffarbetet, där högsta

strafftiden är bestämd till tio år, förhöjas till sådant arbete på livstid, och

eljest till två år utöver den för varje fall bestämda högsta strafftiden: är

brottet i allmänhet med fängelse eller böter belagt; må till straffarbete i

högst två år dömas. Sker dråp, som i 14 kap. 3 eller 4 § sägs, å någon

av de personer nu nämnda äro; dömes dråparen till straffarbete på livstid.

9 KAP.

1 §■

Förgriper sig någon emot Konungen med våld eller annan misshandel

å hans person; dömes till straffarbete på livstid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr .77. -r>

4 §•

Varder å någon av de i 2 eller a t? nämnda personer dråp förövat,

såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till straffarbete på livstid.

Sker å någon av dessa personer dråp, som i 5 § av samma kapitel

sägs; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid eller från och med

sex till och med tio år.

7 §•

Förgriper sig någon med våld emot riksstyrelse, som, i de fall grundlagen

utsätter, i Konungens ställe regeringen förer, och sker brottet för

att störa friheten i sådan styrelses överläggningar eller beslut, eller att dess

sammankomster hindra; dömes till straffarbete på livstid eller från och med

sex till och med tio år: varder i det brott dråp å någon av styrelsens

medlemmar förövat, såsom i 14 kap. 3 eller 4 §sägs; dömes dråparen till

straffarbete på livstid. Innefattar gärningen förräderi; galle vad därom i

8 kap. 1 § stadgat är.

10 KAP.

10 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete

på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

14 KAP.

1 §•

Den som, i uppsåt att döda, med berått mod berövar någon livet,

skall, för mord, dömas till straffarbete på livstid.

28 §.

fii '' ; y ''.« ‘ /• , .t'' ;:**<» v f : i\;; • ! i

Har någon, utan kvinnans vilja, sökt döda eller fördriva hennes foster,

på sätt i 26 § sägs; dömes, om fostret klammer utan liv eller ofullgånget

fram, till straffarbete från och med sex till och med tio år, och, i annat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

.Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

fall, till sådant arbete från och med sex månader till och med två år.

Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada; dömes till straffarbete på

livstid eller i tio år: fick hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete

på livstid.

:Ii ■ ■ 36 §.

Begår någon dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller å sin maka,

eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,

husbonde eller annan, under vars lydnad man står; varde den

omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande

led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro

omständigheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete

på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i

annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden.

Sker sådan misshandel å annan av de personer, som i första stycket äro

nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd,

och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

15 KAP.

tiar någon med våld eller annorledes bemäktigat sig annan och honom

å öde ort eller annat sådant ställe utsatt, att uppenbar fara var för hans

liv; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick

den utsatte därav svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller

från och med åtta till och med tio år: ljöt han därav döden; dömes gärningsmannen

till straffarbete på livstid.

12 §. : • • o ,

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar

otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande

fara; varde dömd till straffarbete från och med sex till och med tio år.

Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på

livstid eller i tio år: ljöt höft därav döden; dömes gärningsmannen till

straffarbete på livstid. : : . a/-; ■ , .....:. ;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Forsta lagutskottets tillåtande Nr 37,

1(5 KAP.

7

3 §.

Blev den tilltalade till sträft'' falld, och straffet till fullo eller till någon

del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete

på livstid; om det var straffarbete på livstid, till samma straff eller

sådant arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda

straff på lika tid eller till och med två år utöver den, soin för den tilltalade

bestiimd blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i

rikets tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med sex år ;

om det var avsättning, till straffarbete från och med sex månader till och

med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete på viss tid,

till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och i andra

• fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

16 §.

Den, som efter 1, 2, 3 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete

i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

19 KAP.

1 §.

Sätter man uppsåtligen eld å bus, byggnad, fartyg eller annat, där

människor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas, eller å

något, varifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen spridas

kan; dömes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med

tio år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för

straffarbetet nedsättas till fyra år, samt, om ej någon å stället förevar och

för fara blottställdes, till två år. Fick någon, som förevar, av branden

svår kroppsskada; varde mordbrännaren dömd till straffarbete på livstid

eller från och med åtta till och med tio år. Fick den, som förevar, av

branden döden; dömes mordbrännaren till straffarbete på livstid.

7 §.

Yar som uppsåtligen sänker fartyg, däri folk är, eller det på grund,

klippa eller annat sätter, så att skeppsbrott eller annan sjöskada sker;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Fr 37.

dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Får någon

av den gärning svår kroppsskada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete

på livstid eller från och med åtta till och med tio år. Ljuter någon

därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.

11 §•

Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk eller annan

sådan vattenbyggnad, eller järnvägs- eller spårvägsanläggning, eller å desamma,

därtill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten

å järnväg eller spårväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel

gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller

olycka vid kanal-, järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt

farlig översvämning därav uppkomma kan; dömes till straffarbete från och

med två till och med sex år. Kom därav ej olycka, och var sådan ej

heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader, eller,

om faran var ringa, till sådant arbete i två månader eller till fängelse eller

böter, dock ej under etthundra riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling

av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var

att befara; dömes gärningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och

med sex till och med tio år eller på livstid, och, i senare fallet, till straffarbete

på livstid. Var gärningen ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är,

men fick annan därav svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt

farlig översvämning; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och

med fyra till och med åtta år.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §,

17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

Lag samma vare, om någon efter 3, 5, 6, 9 eller 21 § gjort sig skyldig

till straffarbete i minst sex månader.

21 KAF.

8 §•

Varder, i något av de fall nu sagda äro, någon så våldförd, att han

därav ljuter döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid. ;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

2:o) L /\ C*

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom forordnas, att 16, 28, 33, 67 och 133 §§ i strafflagen för

krigsmakten den 23 oktober 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning, där

ej annorlunda är stadgat efter ty här nedan sägs. Förut gives den dömde

lämplig tid att sig till döden bereda. Innan han till avrättsplatsen utföres,

skall domen där uppläsas. Vid avrättningen skola närvara fängelsets föreståndare,

fångpredikant eller den, som berett fånge till döden, fängelseeller

provinsialläkare, landsfiskal eller magistratsledamot, av Konungens

befallningshavande förordnad tjänsteman, som förer protokoll över vad därvid

förekommer, samt andra personer, vilka Konungens befallningshavande

tillkallar. Den kommun, inom vars område avrättningen sker, äge ock

utse högst tolv personer att avrättningen övervara. Den avrättades kropp

varde i stillhet å närmaste begravningsplats jordfäst.

Genom skjutning skall dödsstraff verkställas i de fall, vilka äro i

denna lag särskilt anmärkta; och må jämväl i övrigt skjutning användas,

där i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle saknas att

få straffet verkställt i den ordning, som för halshuggning är föreskriven.

Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som havande är, utan uppskjutas

till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som för

sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan med honom bättre varder.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i den

militära bestraffningsförordningen stadgat är.

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill dömas

skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till mistning av

ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det ämbete eller den

tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän lag sägs.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 28 käft. (Nr 37.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bär påföljd enligt 2 kap. 19 § av den allmänna strafflagen stadgas

i denna lag, skall den ådömas för alltid, om den dömde gjort sig skyldig

till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss

tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff

blivit, frigiven; och galle i övrigt vad den allmänna strafflagen stadgarom

förutsättning för påföljdens åläggande samt om förverkande av allmän befattning,

som av den dömde innehaves.

33 §.

År någon till dödsstraff förfallen; då skola i den bestraffning anses

inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden dömde jämväl

kan hava gjort sig skyldig.

Ej skall dödsstraff ådömas den, som vid brottets begående icke fyllt

aderton år, eller den, som därvid saknat förståndets fulla bruk på sätt i

5 kap. 6 § allmänna strafflagen sägs. I stället för dödsstraff skall i tv

fall till straffarbete från och med sex till och med tio år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott,

om sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva

straffbarhet, lända till efterrättelse vid tillämpning av denna lag

likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som

däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande

av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som under

utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid

fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs,

vare dock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke

skyldig att gälda skåda eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats

kronan eller annan.

67 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete

på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna

strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande, Nr 37.

denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag'' såsom försvårande

omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på livstid

eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet

till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begär någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7, 8,

9, 10, .17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes

efter tv i nämnda lag är sagt; dock att i de fall, som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas,

till dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande.

Förövas brottet av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,

vare det, vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling lorehaft

en med anledning av densamma av herr Lindhagen inom första kammaren

väckt motion, nr 187, däri motionären hemställt, att riksdagen i

anledning av propositionen ville uttala sig för livets otänkbarhet såsom

grundval för eu mänsklig samhällsordning samt i anslutning till denna

uppfattning för sin del besluta dödsstraffets utplånande även ur strafflagens

för krigsmakten krigsartiklar eller ock hos regeringen begära förslag till

en revision av dessa artiklar i sådant syfte.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag

och den av motionären gjorda hemställan, får utskottet, i den mån ej redogörelse

därför här nedan lämnas, hänvisa till propositionen och motionen

jämte de vid propositionen fogade protokollsutdrag.

Frågan om dödsstraffets borttagande ur vår strafflagstiftning har sedan

lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Redan under förarbetena

till 1S64 års strafflag sattes bibehållandet av denna straffart i fråga, och

när nämnda strafflag förelåg till behandling vid 1862—63 års riksdag,

beslöt bondeståndet för sin del, att dödsstraffet icke skulle upptagas i densamma.

Sedermera har frågan om dödsstraffets fullständiga borttagande ur

den allmänna strafflagen upprepade gånger varit föremål för riksdagens

prövning. Vid den sista ståndsriksdagen år 1866 väcktes inom bondeståndet

motion om dödsstraffets suspenderande på tio år, för att man under

tiden skulle vinna erfarenhet, om detsamma därefter kunde utan olägenhet

avskaffas. Bondeståndet biföll enhälligt denna motion, varemot ridderskapet

och adeln, präste- samt borgarestånden anslöto sig till lagutskottets

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

avstyrkande hemställan. Frågan kom åter före vid 1867 års riksdag genom

en inom andra kammaren väckt motion, vilken, av lagutskottet avstyrkt,

vann andra kammarens bifall, men föll i första kammaren med

endast en rösts majoritet. År 1868 väcktes liknande motioner i båda

kamrarna, och denna gång tillstyrktes de av lagutskottet, men avslogos avbåda

kamrarna. Därefter väcktes frågan ånyo på tal vid 1872 års riksdag

genom en motion i andra kammaren, vilken motion, av lagutskottet

avstyrkt, delade sina föregångares öden.

Frågan vilade nu till år 1893, då den återupptogs av tvenne motionärer,

av vilka den ene föreslog dödsstraffets upphävande, under det att

den andre önskade dess suspenderande och ersättande med livstids straffarbete

under så lång tid, att erfarenhet kunde vinnas, huruvida rättssäkerheten

kunde tryggas utan att avrättningar ägde rum. Lagutskottet

avstyrkte motionerna, vilka också av kamrarna avslogos.

Liknande motioner hava sedermera väckts vid 1901 och 1908 års

riksdagar, men då på hemställan av lagutskottet avslagits.

Åren 1909 och 1912 återupptogs frågan genom motioner, vilka, avstyrkta

av lagutskottet, avslogos av första kammaren, under det att andra

kammaren antog skrivelseförslag i motionernas syfte. Slutligen har vid

1919 års lagtima riksdag första lagutskottet i utlåtande över en inom första

kammaren väckt motion hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj.t anhålla, det Kungl. Maj:t ville, utan avvaktande av en allmän strafflagsreform,

efter verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till borttagande av dödsstraffet såsom straffart i den allmänna

strafflagen ävensom taga under övervägande, i vilken omfattning dödsstraffet

måtte kunna borttagas jämväl ur strafflagen för krigsmakten, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som härav kunde föranledas. Denna hemställan

bifölls av andra kammaren utan votering men avslogs medelst anlitande

av den förseglade sedeln av första kammaren med 46 röster mot 45.

Den 21 augusti 1919 uppdrogs åt för ändamålet särskilt tillkallade

sakkunniga att utreda frågan om dödsstraffets avskaffande, och dessa hava

i ett den 14 januari 1920 avgivet betänkande framlagt de förslag till

ändringar i allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, som ligga

till grund för propositionen, enligt vilken dödsstraffet skall borttagas ur

allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, så vitt gäller dennas

tillämpning i fredstid, men bibehållas i de s. k. krigsartiklarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i;>

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

Över de sakkunnigas förslag hava efter särskilda remisser utlåtanden

avgivits av justitiekanslersämbetet, hovrätterna och fångvårdsstyrelsen. Av

de hörda myndigheterna hava justitiekanslersämbetet och hovrätten över

Skåne och Jllekingo förklarat sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas

betänkande och förslag. Även fångvårdsstyrelsen har i likhet

med de sakkunniga ansett, att ifrågavarande, numera nästan endast till

bokstaven i allmänna strafflagen kvarstående straffart kunde och därför

också borde därur bortfalla.

Däremot hava de föreliggande lagförslagens upphöjande till lag avstyrkts

av såväl Svea som Göta hovrätt. Starka minoriteter inom nämnda

hovrätter hava dock varit av skiljaktig mening och förklarat sig icke hava

något att erinra emot förslagen.

Vid granskningen i lagrådet har en av dess ledamöter lämnat förslagen

utan anmärkning, under det att de övriga tre ledamöterna väl

funnit dödsstraffets bibehållande icke vara erforderligt för normala samhällsförhållanden,

men uttalat betänkligheter mot att statsmakten skulle

berövas möjligheten att under tider av svår inre oro tillämpa detta straff

såsom ett yttersta skyddsmedel för den hotade rättsordningen. En av

sistnämnda ledamöter har därjämte velat ifrågasätta, huruvida icke med

hänsyn till faran för en under dylika tidsomständigheter starkt tilltagande

allmän kriminalitet dödsstraffet borde bibehållas även för vissa andra

brott än sådana av nyss antydd politisk karaktär, dock under förbehåll,

att verkställighet av straffet icke komme att äga rum, där ej den brottsliga

gärningen vore begången under ett tillstånd av försvagad rättssäkerhet.

Emot de av lagrådets flertal sålunda framhållna synpunkterna har

föredragande departementschefen anfört bland annat följande:

»De yttranden, vilka sålunda angiva uppfattningen hos lagrådets flertal,

utgå från förutsättningen av ett tillstånd, under vilket statsmaktens förmåga

att hävda den lagliga ordningen äventyras genom egna samhällsmedlemmars

angrepp. De antydningar, som lämnats om vad härmed avses,

leda tanken till samhällsfientliga rörelser av betydande omfattning, vilkas

art och syfte ådagalagts genom öppna våldshandlingar. Att i dylika lägen

samhället kan std inför tvånget att till sitt värn använda även medlet att

taga de brottsligas liv, lärer icke av någon strafflagstiftning kunna lämnas

opåaktat. Under de förhållanden, som här avses, ställes våld mot våld,

och med väpnad makt går samhället till försvar för sitt bestånd. Yår nuvarande

strafflag erkänner uttryckligen statens rätt att i fall av uppror

bruka allt det våld, som nöden kräver, och därmed ock att taga människo
-

UUåtanden

över förslagen.

Departe
mentschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

14 Första lagutskottets .utlåtande Nr 87.

liv, om det visar sig nödvändigt för ordningens upprätthållande. Härutinnan

åsyftas med de föreliggande förslagen icke någon förändring. Ej

heller beröra förslagen dödsstraffets kvarstående i krigsartiklarna. Då under

dylika förhållanden staten begagnar sin makt över den enskildes liv,

hämtar detta sitt berättigande i samhällets ovillkorliga nödvärnsrätt. Men

utanför dessa gränser lärer denna grund näppeligen kunna åberopas för

en vidsträcktare tillämpning av dödsstraff'' för brott av nu avsedd art, om

detta straff'' i övrigt avskaffats och staten därmed valt andra utvägar för

bestraffande eller oskadliggörande av även de svåraste och farligaste

förbrytare. Dödsstraffet skulle eljes erhålla en utpräglad karaktär av

speciellt politiskt straff''. För mig framstår en sådan lösning såsom den

minst lyckliga. Under upprörda tider skulle eu dylik lagstiftning helt

visst ingalunda verka till sarahällslugnets återställande utan fastmera vara

ägnad att på ett måhända ödesdigert sätt skärpa motsättningarna. I stället

för att med hänsyn till eventuella inrepolitiska strider behålla dödstraffet

i den allmänna strafflagen, synes lagstiftaren häri snarare böra se en anledning

till att avskaffa detsamma för att förebygga dess tillämpning endast

-under dylika spända förhållanden.»

Frågan om dödsstraffets bibehållande eller avskaffande måste enligt

utskottets mening i första hand bedömas med hänsyn till dess betydelse

för rättsordningens upprätthållande. Befinnes vid ett grundligt övervägande

dödsstraffet vara ett för denna uppgift oumbärligt hjälpmedel, nödgas man

alltjämt bibehålla detsamma. Kunna däremot tillgängliga erfarenheter icke

sägas giva ett bestämt utslag i denna riktning, eller tala de rent av övervägande

till förmån för en annan uppfattning, synes det däremot böra avskaffas.

Såsom redan föredragande departementschefen framhållit, har icke

någon av de över det föreliggande förslaget hörda myndigheterna ansett

dödsstraffet kunna försvaras ur vare sig vedergällnings- eller individualpreventiv

synpunkt. Däremot har bibehållandet av nämnda straff i straffsystemet

från vissa håll ansetts erforderligt ur allmän preventiv synpunkt,

d. v. s. med hänsyn till den avskräckande verkan, det anses hava på andra.

Den erfarenhet, som vunnits från de länder, där dödsstraffet sedan

längre eller kortare tid tillbaka antingen uttryckligen upphävts eller kommit

ur bruk, giver dock, såsom de sakkunniga med stöd av statistiska

uppgifter framhållit, intet som helst stöd för den meningen, att dödsstraffet

ens ur nyssnämnda synpunkt skulle vara överlägset den strafform

(livstidsfängelse), varmed det gemenligen ersatts.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 117. 15

Sålunda uppvisar Finland, där dödsstraffet icke tillämpats sedan 1826,

under första årtiondet efter denna tidpunkt ett absolut årsrnedeltal av 24

domar för uppsåtligt dödande men 50 år senare, för 1870-talet, ett årsmedeltal

av endast 10 sådana domar. I Uelgien tillämpades dödsstraffet

sista gången är 18(53, och antalet domar för mord har sedan dess icke

stigit (promilletalet, som år 1861 var O,006, var år 1910 endast 0,002).

Detsamma är förhållandet i Danmark, där ingen avrättning ägt rum sedan

1892, och i Norge, där dödsstraffet avskaffades genom den nya strafflagen

1902. T Rumänien avskaffades dödsstraffet år 1864. Det absoluta talet

för uppsåtligt dödande, som nyssnämnda år utgjorde 204, sjönk under

1880-talet till 188 för år och under 1890-talet till 183. T Italien avskaffades

dödsstraffet genom strafflagen 1889. Under de närmaste 20 åren

efter dess antagande sjönk promilletalet av de svåraste brotten mot kroppslig

otänkbarhet successivt ned till ungefär hälften av 1880-talets medelsiffra.

Ej heller eu jämförelse mellan å ena sidan de länder, som bibehållit

och praktiserat dödsstraffet, och ä andra sidan de länder, som avskaffat

eller upphört att använda det, giver något stöd för påståendet om dödsstraffets

överlägsenhet eller nödvändighet ur allmänpreventiv synpunkt. Siffrorna

för de svåraste brotten äro ingalunda lägre inom den förra gruppen

än inom den senare. Ej heller är proportionen mellan de brott, för vilka

dödsstraff plägar ådömas, i förhållande till andra brott mindre i de länder,

där dödsstraffet finnes, än i de länder, där det avskaffats. Sålunda utvisar

exempelvis Spanien, med dödsstraff, för år 1904 proportionen 1: 40 mellan

mord och tjuvnad, medan Norge, utan dödsstraff, för samma år utvisar proportionen

1 : 2600.

Erfarenheten från de nu nämnda och övriga länder, där dödsstraffet

avskaffats eller kommit ur tillämpning, giver sålunda icke stöd för farhågan,

att dess borttagande skulle vara till skada för rättssäkerheten. Under

sådana förhållanden har utskottet icke tvekat att tillstyrka avskaffandet av

en straffart, vars bibehållande i och för sig måste ur allmän humanitetssynpunkt

framstå såsom allt annat än önskvärt.

Härvidlag torde dock undantag i ett avseende böra göras. Såsom

redan 1919 års lagutskott framhöll, möta starka betänkligheter mot att

för närvarande upphäva dödsstraffet såvitt angår gärningar, som avses i

strafflagen för krigsmakten och som begåtts under krigstid. Under dylika

utomordentliga förhållanden torde dödsstraffet böra bibehållas. I likhet

med såväl de sakkunniga som föredragande departementschefen anser ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 3J.

skottet därför, att dödsstraffet alltjämt bör kvarstå i de s. k. krigsartiklarna.

Huruvida och i vad mån en inskränkning av dödsstraffets tillämplighet

i förevarande fall kan ske, torde dock vara förtjänt av en närmare

undersökning.

Däremot kan utskottet icke dela den inom lagrådet uttalade meningen,

att dödsstraffet bör bibehållas även i den allmänna strafflagen för att i

tider av svår inre oro kunna tillgripas såsom ett yttersta skyddsmedel för

den hotade rättsordningen. En sådan anordning skulle nämligen komma

att förläna dödsstraffet en utpräglad karaktär av ett speciellt politiskt straff,

vilket säkerligen just ur synpunkten av upprätthållande av aktningen för

rättsordningen icke vore lyckligt.

Upphävandet av dödsstraffet skulle kunna tänkas förbundet med en

omläggning av straffsatserna överhuvud för de svårare brotten. Så har

emellertid icke skett i föreliggande förslag, utan har man där för att undvika

rubbning i det bestående straffsystemet i de fall, där lagen hittills

upptagit dödsstraff som alternativ till straffarbete på livstid, borttagit det

första alternativet och sålunda stadgat straffarbete på livstid som absolut

straff. Emot denna anordning har utskottet icke haft något att erinra.

På grund av vad sålunda anförts och då utskottet icke haft någon

anmärkning att framställa mot avfattningen av de i propositionen framlagda

lagförslagen, får utskottet hemställa,

1) att ifrågavarande proposition må av riksdagen

bifallas; samt

2) att den i ämnet väckta motionen må anses besvarad

genom vad utskottet under 1) hemställt.

Stockholm den 3 maj 1921.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTEKSSON.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

Reservationer:

17

1) av herr Engberg mot vissa delar av motiveringen;

2) av herr P. A. Hansson i Stockholm, som ansett, att utskottets

yttrande bort hava följande lydelse:

Frågan om dödsstraffets — — — ur allmän humanitetssynpunkt

framstå såsom allt annat än önskvärt.

Härvidlag har dock undantag i ett avseende ansetts böra göras. Redan

1919 års lagutskott framhöll, att starka betänkligheter möta mot att för

närvarande upphäva dödsstraffet såvitt angår gärningar, som avses i strafflagen

för krigsmakten och som begåtts under krigstid. Såväl de sakkunniga

som föredragande departementschefen ha också nu föreslagit, att dödsstraffet

alltjämt bör bibehållas i de s. k. krigsartiklarna. Utskottet förstår

väl, att de utomordentliga förhållandena under krig anses kunna motivera

ett dylikt undantag. Emellertid synes det utskottet önskvärt, att en

närmare undersökning kommer till stånd för utrönande av möjligheten av

att avlägsna bestämmelserna om dödsstraff även ur krigsartiklarna. En

dylik undersökning kunde lämpligen anförtros åt de sakkunniga, som för

närvarande äro sysselsatta med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande.

Utskottet kan icke dela den inom lagrådet uttalade meningen, att

dödsstraffet bör bibehållas även i den allmänna strafflagen för att i tider

av svår inre oro — — — icke vore lyckligt.

Upphävandet av dödsstraffet — — — icke haft något att erinra. ''

På grund av — — — — under 1) hemställt;

3) av herr J. T. Larsson, som anfört:

Enligt utskottets mening måste frågan om dödsstraffets bibehållande

eller avskaffande i första hand bedömas med hänsyn till dess betydelse för

rättsordningens upprätthållande. Genom detta uttalande, varmed utskottet

å sid. 14 inleder sitt eget yttrande över det föreliggande förslaget, har

utskottet helt anslutit sig till den tankegång, som uppbär såväl de sakkunnigas

betänkande som flertalet av de i ärendet hörda myndigheternas

och även de föredragande departementschefernas yttranden. Problemet har

blivit bedömt huvudsakligen eller nästan uteslutande med hänsyn till vad

man ansett statsnyttan kräva. Däremot synes föga om ens någon uppmärksamhet

hava ägnats åt den ur principiell synpunkt lika viktiga frågan

om dödsstraffets berättigande i och för sig. Denna så att säga moraliska sida

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. lavd. 28 käft. (Nr 37.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

av problemet bar endast en av de i ärendet hörda myndigheterna, nämligen

fångvårdsstyrelsen, med lätt hand vidrört. I sitt utlåtande, vilket, såsom

naturligt är, präglats mera av allmänt mänskliga än av kriminalistiska

synpunkter, har fångvårdsstyrelsen betecknat dödsstillhet såsom i sig innebärande

den högsta grad av brutalitet. Detta omdöme, sammanställt med

vad samma styrelse haft att saga om den till minskande av respekten för

andras liv ledande inverkan, som »vetskapen om samhällets blodiga våldshand»

kan utöva på just dem, för vilka drifterna till råa dåd icke ligga

fjärran, synes mig vittna om, att fångvårdsstyrelsen icke kan stå främmande

för en viss tvekan, huruvida statens »makt att utöva dråp under namn av

straff» —- såsom J. G. Bichert uttryckt sig i sin av de sakkunniga citerade

»sista bekännelse» i fråga om dödsstraff — må kunna ur moralisk

synpunkt finnas berättigad. Då jag i det hänseendet hyser icke någon

tvekan utan en bestämd övertygelse om dödsstraffets förkastlighet, har jag

icke kunnat ansluta mig till den för utskottet grundläggande uppfattningen

av problemställningen i fråga om dödsstraffets bibehållande eller avskaffande.

Om än den nu angivna principiella skiljaktigheten mellan min uppfattning

och den, från vilken utskottsmajoriteten utgått, icke praktiskt taget

har någon vidare betydelse för ställningstagandet till Kung]. Maj:ts proposition,

då jag är ense med utskottets majoritet i dess hemställan under

punkt 1 om bifall till samma proposition, måste nämnda skiljaktighet följdriktigt

föra mig till annat slut än det, vartill utskottet kommit i fråga om

dödsstraffets bibehållande i de s. k. krigsartiklarna. I sitt anförande till

statsrådsprotokollet den 4 februari 1921 yttrar föredragande departementschefen,

att då staten under de förhållanden, vilka avses i krigsartiklarna,

begagnar sin makt över den enskildes liv, hämtar detta sitt berättigande

i samhällets ovillkorliga nödvärnsrätt; och i anslutning härtill anser utskottet,

att dödsstraffet alltjämt bör bibehållas i krigsartiklarna. Huruvida

härmed menas, att denna fråga skall med dessa uttalanden anses vara

definitivt avförd från dagordningen, är visserligen icke utsagt. En passus

i utskottets motivering häntyder dock på, att det fortfarande skulle få

bli en öppen fråga, huruvida icke även krigsartiklarna skulle kunna i detta

stycke undergå någon liten modifikation. Hitintills bär man emellertid

omsorgsfullt undvikit att på allvar undersöka, om verkligen samhällets ovillkorliga

nödvärnsrätt med nödvändighet kräver bibehållandet av dödsstraff

i krigsartiklarna. För departementschefen och utskottet synes här föreligga

ett axiom, som ej tarvar bevis. De sakkunniga hava emellertid, sid. 37 i

betänkandet, motiverat sin uppfattning om det otillrådliga i att för när
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

varande upphäva dödsstraffet, såvitt angår gärningar, vilka falla inom krigslagen

och som begåtts under krigstid, med en viss tvekan, huruvida det

ordinarie straffsystemet vore fullt tillämpligt och effektivt under krigstid,

således med eu rent praktisk synpunkt, vilken naturligtvis kan och därför

också bör göras till föremål för utredning. I överenstämmelse med min

principiella uppfattning om dödstraffots förkastlighet har jag också ansett,

att ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition borde åtföljas av ett initiativ

till dödsstraffets utplånande även ur krigsartiklarna eller åtminstone till att,

om dess fullständiga utplånande skulle med ovedersägliga skäl visas vara

för närvarande omöjligt, de fall, för vilka dödsstraff tills vidare finnas med

nödvändighet böra bibehållas, bliva begränsade till det minsta möjliga.

Jag har därför yrkat, att utskottet måtte hemställa under punkt

2) att riksdagen i anledning av den i ämnet väckta

motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning för

riksdagen framlägga förslag till dödsstraffets avskaffande

såsom straffart även såvitt angår gärningar, som avses

i de uti strafflagen för krigsmakten ingående krigsartiklarna,

eller, om detta skulle befinnas omöjligt, förslag

till sådan ändring av krigsartiklarna, att stadgandet

av dödsstraff i görligaste måtto inskränkes.

4) av herr Hederstierna, som med instämmande av herr Thore anfört:

Att staten har rätt att taga en medborgares liv, om detta är nödvändigt

för rättsordningens upprätthållande, finner jag vara uppenbart.

Frågan gäller därför, enligt min mening, huruvida en sådan nödvändighet

i vårt nuvarande samhälle föreligger eller icke. Till bevis för att denna

nödvändighet icke förefinnes åberopas ständigt av dödsstraffets motståndare

en jämförande statistik å svåra brott i sådana länder, där detta straff är

avskaffat och där det ännu kvarstår i lagarna. För min del kan jag icke

tillmäta denna statistik ett sådant avgörande vitsord. Det är så många

andra faktorer, som här kunna verka i den ena eller andra riktningen

och som göra, att statistiken icke förtjänar den beviskraft uti förevarande

avseende, som man vill tillägga densamma. För mig står det i stället

klart, att möjligheten av tillämpningen utav ett i lagen förefintligt dödsstraff

måste i vida högre grad verka avskräckande och återhållande på

mången, som är frestad att begå mord, än ett livstidsstraff, varifrån han

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

vet, att han efter ett antal år blir benådad. Det är ju möjligt, att den

tid kommer, då alla kunna ena sig om att en sådan mildring i sederna

inträtt, att detta straff kan undvaras, men för visso kan icke vår tid uppvisa

eu sådan sedernas förbättring. När jag avstyrker dödsstraffets borttagande

ur lagen, gör jag det alldeles särskilt med tanke på alla dem, som

under utförande av dem åliggande plikter vare sig i det allmännas eller

i enskildas tjänst försättas i situationer, där staten icke kan skydda dem

på annat sätt än genom ett kraftigt straffbot. Det är enligt min mening

statens oavvisliga skyldighet att så mycket den kan skydda den oförvitlige

medborgarens liv.

På grund härav hemställer jag,

l:o) att ifrågavarande proposition icke måtte av

riksdagen bifallas;

2:o) att herr Lindhagens förevarande motion icke

måtte av riksdagen bifallas.

5) av herrar Högberg och greve Spens, vilka anfört:

Med anledning av de vid 1909 och 1912 års riksdagar väckta motionerna

om dödsstraffets avskaffande uttalade lagutskottet väl den förhoppningen,

att med hänsyn till de grövsta förbrytelsernas fortfarande avtagande

dödsstraffets användning skulle allt mera inskränkas, men utskottet ansåg

i övrigt, att då staten hade rätt till offer av människoliv till skydd mot

yttre fiender, så borde staten hava samma rätt till skydd emot angrepp å

den inre rättsordningen. Dödsstraffet var, enligt utskottets mening, fortfarande

behövligt såsom ett sista medel att upprätthålla rättens och statens

auktoritet, och dess befintlighet i svensk rätt uppbars av ett allmänt medvetande,

som understundom kunde påkalla dess tillämpning.

Nu har Ivungl. Maj:t uttalat den uppfattningen, att på strafflagens

område utom i vad anginge de s. k. krigsartiklarna i strafflagen för krigsmakten

samhället icke längre behöver dödsstraffet till sitt skydd, ävensom

ansett att denna uppfattning stödes av det allmänna tänkesättet hos folket,

och utskottet har denna gång anslutit sig till Kungl. Maj:ts åsikt om obehövligheten

av sagda straff.

Att staten för framtiden skulle kunna avvara dödsstraffet inom samtliga

områden för det uppsåtliga dödandet synes oss dock mer än tvivelaktigt.

Staten synes icke nu böra avhända sig det yttersta medlet mot

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

kallblodiga mördare, exempelvis utlänningar med förakt för människoliv,

vilka av våra lagars mildhet kunna hitlockas och ej väja för rånmord.

Den allmänna opinionen har visserligen icke med någon avgörande

styrka uttalat sig för bibehållande av dödsstraffet, men å andra sidan har

icke heller avhörts någon allmän önskan om borttagande av samma straff,

t. ex. vid det tillfälle, då det senast verkställdes. I det stora hela taget

torde allmänheten, likgiltig för teorier, vara tillfreds med den gällande lagstiftningen,

och uppfattningen hos flertalet inom rikets två största överrätter

synes även tala för ett uppskov med den nu föreslagna lagändringen.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

l:o) att ifrågavarande proposition icke måtte av

riksdagen bifallas;

2:o) att herr Lindhagens förevarande motion icke

måtte av riksdagen bifallas.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.