Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

1921-05-03 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1921:38, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Farstu lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1921 kl. 2 e. m

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Rogberg, Edw. Larson*,

K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson, A. W. Johansson,

Carl Johansson*, P. A. Hansson, Engberg, Hederstierna, Svedberg,

Strid, Rehn*, och Thore.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 11 februari 1921 dagtecknad, till lagutskott hänvisad

proposition nr 71, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

LAG

om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 22, 23, 24, 25, 26 och 27 §§

strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse blivit havande, vid födseln

eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 29 käft. (Nr 38.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

eller underlåtenhet av det, som till fostrets bibehållande vid liv nödigt

var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet till sex år höjas: äro de synnerligen mildrande;

må till fängelse, dock ej under sex månader, dömas.

23 §.

Har kvinnan med berått mod gjort försök att döda fostret, och blev

endast genom omständigheter, som voro av hennes vilja oberoende, brottets

fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen från

sig skilt och i hjälplöst tillstånd försatt; varde hon dömd till fängelse

eller till straffarbete i högst ett år. Fick fostret svår kroppsskada, eller

ljöt det, utan moderns uppsåt, döden; dömes till straffarbete eller fängelse

från och med sex månader till och med två år. Sättes fostret ut å sådant

ställe eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare straffet

böter eller fängelse i högst sex månader, men, om barnet fick svår kroppsskada

eller död, fängelse eller straffarbete i högst ett år.

24 §.

Har kvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död, utan

hennes uppsåt, orsakad av det hjälplösa tillstånd, vari hon sig försatt;

dömes till fängelse'' eller straffarbete i högst två år.

25 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse havande varit, fött i enslighet

och fostret förstört eller å lönn lagt; dömes, om hon den enslighet sökt,

till fängelse, och, om hon den ej sökt, till sådant straff i högst sex månader,

där ej i något av dessa fall utrönes, att fostret omkommit utan

moderns vållande, eller att det varit dödfött eller så ofullgånget, att det

ej med liv framfödas kunnat.

26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda eller fördriva sitt foster, nyttjar invärtes

eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan, varde dömd, om

fostret kommer utan liv eller ..ofullgånget fram, till fängelse, och, i annat

fall, till fängelse i högst sex månader eller böter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, söker döda eller fördriva hennes foster,

på sätt i 26 § sägs, varde dömd, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget

fram, till straffarbete från och med sex månader till och med två

år eller till fängelse i minst sex månader, och, i annat fall, till fängelse

i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att därmed

bereda sig vinning; dömes, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget

fram, till straffarbete från och med ett till och med sex år, och, i annat

fall, till sådant arbete i högst ett år.

Därjämte har till utskottet överlämnats ett vid remissen av den kungl.

propositionen inom andra kammaren hållet anförande.

Sedan Kungl. Maj:t den 13 februari 1920 uppdragit åt särskilda

sakkunniga att verkställa utredning och inkomma med förslag i vissa till

strafflagstiftningen hörande frågor, däribland den om straffnedsättning vid

barnamord och fosterfördrivning, hava nämnda sakkunniga den 10 januari

1921 framlagt ett förslag rörande ändring i 14 kap. 22—27 §§ strafflagen.

Den nu framlagda propositionen ansluter sig i huvudsak till de sakkunnigas

förslag. I fråga om barnamord innebär propositionen, bortsett

från en i redaktionellt syfte företagen jämkning i lydelsen av 23 §, endast

nedsättning av de nu gällande straffsatserna. För fullbordat barnamord

(22 §), nu belagt med straffarbete 1—6 år och, vid synnerligen försvårande

omständigheter, straffarbete i högst 10 år, föreslås sålunda straffarbete 6

månader—4 år, resp. upp till 6 år. Därjämte föreslås för det fall, att

omständigheterna äro synnerligen mildrande, införandet av en särskild latitud,

nämligen fängelse, dock ej under 6 månader. För försök till barnamord

och för därmed jämställt utsättande av barn (23 §), vilka brott nu

äro belagda med straffarbete i högst 2 år, samt, då fostret får svår kroppsskada

eller, vid fall av utsättande, ljuter döden utan moderns uppsåt, straffarbete

6 månader—4 år, föreslås nedsättning av straffet till fängelse eller

till straffarbete i högst ett år samt, vid svår kroppsskada eller död, till

straffarbete eller fängelse 6 månader—2 år. För det fall, att fostret utsatts

å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att fara för dess

liv eller hälsa ej syntes vara för handen, men fostret ändock fått svår

Det kungl.

förslagets

innehåll.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

kroppsskada eller död, föreslås nedsättning i straffet från straffarbete i

högst 2 år, resp. 6 månader-—4 år, till fängelse eller straffarbete i högst

1 år. För vållande av fosters död (24 §), nu belagt med straffarbete i

högst 2 år, föreslås fängelse eller straffarbete i högst två år. För förstörande

eller läggande å lönn av i enslighet fött foster (25 §), nu belagt

med straffarbete i högst 2 år, om ensligheten sökts, och eljest med sådant

arbete eller fängelse i högst 6 månader, föreslås, om ensligheten sökts,

fängelse och eljest sådant straff i högst 6 månader.

Beträffande fosterfördrivning bibehåller det nu framlagda förslaget gällande

lags metod att genomgående hava olika stränga straffskalor för fullbordat

brott och för försök. Straffsatserna hava emellertid sänkts. För

kvinna, som å sig själv använder foster fördrivande medel (26 §), föreslås

straffet nedsatt, för fullbordat brott från straffarbete 1—6 år till fängelse

och för försök från straffarbete eller fängelse i högst 6 månader till fängelse

i högst 6 månader eller böter. För foster för drivning med kvinnans

medgivande av annan än kvinnan själv (27 §) föreslås nedsättning av

straffet, för fullbordat brott från straffarbete 2—6 år till straffarbete 6

månader—2 år eller till fängelse i minst 6 månader och för försök från

straffarbete i högst ett år till fängelse i högst ett år. För de svårartade

fäll, där fosterfördrivning begåtts vanemässigt eller för vinnings skull, hava

däremot nu gällande straff bibehållits med allenast den förändring, att

straffminimum i det fall, att fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram,

föreslås nedsatt från två till ett års straffarbete.

A. Barnamord.

Gällande ratt. j fråga om den gällande svenska rättens bestämmelser om barnamord

lämna de sakkunniga följande översikt:

»Privilegieringen i barnamordsstadgandet grundar sig på det egenartade

motivläget hos modern. Dels har man fäst sig vid vissa positiva motiv till

brottet, omständigheter, vilka i synnerligt hög grad driva henne att begå detsamma

och till sin verkan kunna närma sig en straffuteslutande intressekollision:

ett sådant motiv är det sociala tryck, vilket ofta driver kvinna, som blivit

havande av olovlig beblandelse, att söka dölja detta förhållande genom att undanröja

barnet; ett annat motiv, ofta kombinerat med det förra, härf!}''ter därur,

att kvinnan, i och med barnsbörden, kanske övergiven av barnafadern, står inför

ekonomiska svårigheter, som synas henne oöverkomliga. Dels har lagstiftaren

ägnat sin uppmärksamhet åt vissa andra omständigheter, som äro ägnade att

psykologiskt neutralisera avhållande motiv. Härvid framträder särskilt barnaföderskans

starka depression under och närmast efter förlossningen, framkallad

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr ,38. 5

redan av fysiologiska orsaker och för ifrågavarande kvinna stegrad av de ogynnsamma

förhållanden, varunder förlossningen antagits merendels äga rum. »Om

den med omsorg», heter det i lagkommitténs motivering, »vårdade och av inga

näringsbekymmer plågade äkta makan icke vid sin nedkomst kan bibehålla lugn

och redig sinnesförfattning, kan man ännu mindre antaga full besinning hos

den oäkta barnaföderskan, vilken, utom kroppens smärtor, är blottställd för alla

själens lidanden, som väckas av föreställningen om följderna av hennes nedkomst.

Hon befinner sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kan uppkomma

och i handling övergå». Ytterligare har åberopats, att kvinnan, som i

nio månader burit på barnet, bar svårt att under och närmast efter förlossningen

fullt frigöra sig från den uppfattningen, att barnet är en del av hennes

kropp, över vilken hon förfogar. Straffet för barnamord, som trots benämningen

kan begås såväl i hastigt mod som i berått mod, är lägst ett års straffarbete

samt stiger endast vid synnerligen försvårande omständigheter över sex

års, upp till högst tio års straffarbete. Allenast inom ramen för detta straff får

således hänsyn tagas till sådana fall, där den rationella förutsättningen för barnamordsbrottets

privilegiering visar sig icke vara för handen: där varken fruktan

för vanära eller nöd har förefunnits. Påföljd enligt S. L. 2: 19 är utesluten.

Barnamörderskans medbrottsling straffas efter vanliga regler.

Under samma betingelser som vid vanligt mordförsök, att gärningen skett

med berått mod och att utgången varit oberoende av brottslingens vilja, straffas

försök till barnamord. Straffet är straffarbete i högst två år samt, vid komplikation

med svår ouppsåtlig kroppsskada, straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år.

Samma regler som för bestraffning av barnamordsförsök gälla, då modern

utan att försöka döda barnet skiljer detsamma från sig och försätter det i hjälplöst

tillstånd. Skulle barnet lida döden genom dylikt förfarande av modern, ett

fall, varom lagen icke uttalar sig, får detta, där »eventuellt uppsåt» ej föreligger,

anses falla under bestämmelsen rörande svår kroppsskada. Där barnet

utsattes å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att fara syntes utesluten,

behandlas brottet enligt allmänna regler om utsättning (14: 32), som för

detta fall synts lagstiftaren tillräckligt milda för att onödiggöra ytterligare privilegiering.

Härigenom har emellertid lagen kommit att, oegentligt nog, för kvinnan

stadga samma straff (sex månaders till fyra års straffarbete), oavsett graden

av fara, så snart barnet fått svår kroppsskada eller död genom utsättningen.

Sedan själva förlossningstillståndet upphört, hemföll, enligt lagens ursprungliga

lydelse, modern under vanliga straffbestämmelser. Numera finnes — genom

stadgandet i 14: 34 — möjlighet att nedgå under eljest gällande minimum, för

såvitt moderns gärning prövas vara förövad »under inflytande av den övergivna

eller nödställda belägenhet», vari hon befunnit sig i följd av barnets födelse.

För dessa fall har domstolen att operera med synnerligen vidsträckta strafflatituder:

vid mord från två års straffarbete upp till maximum av vanligt mordstraff

o. s. v. Påföljd enligt 2: 19 är emellertid även här obetingat utesluten.

Angående delaktighet i barnamord må här, till vad ovan är sagt, erinras,

att föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

sakkunnis

motivering.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

myndare äro under straffhot ålagda att från utförande av brott, varom de vetskap

äga, hindra den, som står under deras vård och lydnad (3: 7); samt att

andra än nyss nämnda personer, så framt de veta brott, därav någons liv eller

hälsa i synnerlig fara sättes, å färde vara, hava skyldighet, vid äventyr av

straff, att, såvitt sådant kan ske utan angivelse till åtal, i tid »upptäcka

brottet» (3: 8).

Barnafader, som undandrager sig att giva kvinnan nödig hjälp i anledning

av havandeskapet eller barnets födelse, belägges med straff, från böter upp till

två års straffarbete, för det fall att kvinnan, under inflytande av den övergivna

eller nödställda belägenhet, vari hon i följd härav befinner sig, begår brott, varigenom

fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för fara (14: 35).

De bestämmelser, varom ovan varit tal, grunda sig på en av lagen, utan

tillåtelse till motbevisning, fastställd presumption angående behjärtansvärda motiv

hos den moder, som under beskrivna omständigheter förgriper sig på

sitt barn.

Men i andra fall uppställes tvärtom en presumtion till nackdel för denna

moder. Om det bevisas, att sådan kvinna genom att undandraga sig hjälp vid

förlossningen vållar sitt barns död, belägges hon icke med vanligt straff för

vårdslöst dödande — vilket kan stanna vid böter eller fängelse — utan skall,

tydligen med hänsyn till misstanken om hennes uppsåt att bringa barnet om

livet, ovillkorligen dömas till straffarbete upp till två år (14: 24). Kan det

visserligen bevisas, att hon sökt enslighet vid födseln, men däremot icke, att

ensligheten haft något orsakssamband med barnets död, ådrager hon sig likafullt

enahanda straff, såvida hon företager den misstänkta åtgärden att gömma

undan eller förstöra fostret. Och slutligen, om det icke kan styrkas, att hon

sökt enslighet utan blott att hon fött i enslighet och därefter undangömt eller

förstört fostret, dömes hon till straffarbete eller fängelse upp till sex månader

(14: 25). I sistberörda båda fall tillåtes emellertid motbevisning därom, »att

fostret omkommit utan moderns vållande, eller att det varit dödfött eller så

ofullgånget, att det ej med liv framfödas kunnat» — med vilket sista något

oegentliga uttryck lagen tydligen avser det fall, att fostret, ehuru icke dödfött,

saknat livsduglighet (»viabilitet»).»

De sakkunniga anföra uti sin motivering följande:

»Den gällande svenska rättens ovan anförda bestämmelser om barnamord

kunna otvivelaktigt föranleda berättigade anmärkningar. Särskilt synes önskvärt,

att, med begagnande av en annan formulering än den nuvarande av själva

brottsbegreppet, en smidigare anslutning kunde ernås till vad som får anse3

vara lagens förnuftiga mening vid förevarande privilegiering.

Redan under förarbetena till 1864 års strafflag framhölls av lagkommittén

år 1832, hurusom »de bevekelsegrunder, som allmännast föranleda den av olovlig

beblandelse havande kvinnan att avhända sitt foster livet, äro fruktan för vanära,

med alla därav för henne själv uppkommande följder, och bekymmer över

förlägenhet för barnets skötsel och underhåll». Ifrågavarande bevekelsegrunder,

hette det vidare, vore icke »av neslig beskaffenhet, såsom de, vilka vanligen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

föranleda annat mord». På grund härav och framför allt med hänsyn till det

»tillstånd av kropps- eller själslidande, vari barnaföderskan sig befinner», vore

det rättfärdigt att för dessa fall uppställa eu särskild, lindrigare straffskala.

Då det emellertid föreslogs, såsom ock sedermera blev gällande lag, att

nämnda mildring skulle utan åtskillnad tillgodoföras varje »oäkta barnaföderska»

men frånkännas varje annan barnaföderska, torde detta, förutom av historiska

grunder, hava föranletts av önskan att, med hänsyn tagen allenast till sakens

vanliga förlopp, vinna erforderlig enkelhet och lättillämplighet åt lagens bestämmelse.

I förbigående kan här förtjäna framhållas, att även den valda formuleringen

i fråga om säkerhet i tillämpningen ej går fri från anmärkning,

bland annat därför, att den visat sig lämna rum för tvekan rörande omfattningen

av begreppet olovlig beblandelse, rörande inverkan av misstag från kvinnans

sida o. s. v.

Emellertid fick mildringen på detta sätt å ena sidan en onaturligt vid

omfattning, inneslutande fall (t. ex. då modern är en notoriskt lösaktig kvinna),

där svårligen vare sig fruktan för vanära eller andra särskilt urskuldande omständigheter

vid brottets begående kunna anses föreligga. Och ju mer den ogifta

moderns sociala och ekonomiska ställning i våra dagar förbättras, desto mindre

välgrundad blir denna förbehållslösa eftergift. Det måste ihågkommas, att allvarliga

skäl tala för att icke förfara släpphänt i fråga om skyddet av nyfödda

barn i deras ytterligt hjälplösa läge och således i fråga om det strafflidande, som

bör drabba eu moder, då hon driver pliktförgätenheten emot barnet utöver den

yttersta gränsen. Icke alldeles utan grund, ens för nutida åskådning, stod barnamord

i forna tider under strängare straff än åtskilliga andra former av uppsåtligt

dödande.

A andra sidan kan det med lagkommitténs säkerligen principiellt riktiga

utgångspunkt knappast anses förenligt att alltid utesluta straffmildringen, så

snart ingen olovlig beblandelse förevarit. Det är icke otänkbart, att, oberoende

av beblandelsens lovlighet eller olovlighet, vid förlossningen sådana omständigheter

kunna föreligga, att det måste befinnas mindre straffbart än vanligt, om

modern, då hennes motståndskraft är av fysiologiska orsaker i hög grad nedsatt,

giver vika för en impuls att låta barnet omkomma.

En mera rationell reglering av berörda stadganden lärer emellertid ej kunna

vinnas utan att ingå på strafflagens allmänna bestämmelser i fråga om dödande.

Då ett förslag om revidering av hela det fjortonde kapitlet i strafflagen på grund

av det sakkunniga härom meddelade uppdrag är under utarbetande, synes det

önskvärt att, intill dess detsamma hinner framläggas, lämna de nuvarande

brottsbeskrivningarna orubbade. I denna del föreslå sakkunnige för den skull

icke nu annan ändring än att i 23 § ett där befintligt, uppenbart fel aflägsnas.

Såsom ovan nämnt, har lagen, i fråga om utsättning av nyfött barn, en straffskärpningsregel

för det fall, att gärningen medför svår kroppsskada för barnet,

men den saknar en bestämmelse för det fall, att barnet, utan moderns uppsåt,

omkommer. Tolkningsvis har detta senare fall ansetts inbegripet under straffet

för det förra, och torde genom en obetydlig jämkning av lagtexten, på sätt förslaget

innehåller, nu uttryckligen böra bestämmas, att så skall vara förhållandet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Vad åter angår straffshalorna för barnamord och försök därtill samt de i

samband därmed behandlade utsättningsförbrytelser, torde hinder icke föreligga

att, utan avvaktan på ett mera utförligt ändringsförslag, omedelbart företaga en

viss jämkning i mildrande riktning. Det torde vara eu allmän och befogad uppfattning

— redan antvdd i lagkommittéus ovan citerade yttrande av 1832 —

att man av barnamordsbrotten i långt mindre utsträckning än av de flesta andra

svårt bestraffade brott kan sluta till ett i djupare mening brottsligt sinnelag.

Om denna reflexion gällt redan i äldre tider, så torde i vår tid än mer kunna

sägas, att den procent av ogifta barnaföderskor, som begår barnamord, ingalunda

utgöres av de till karaktären mest förkastliga. Snarare utmärkes denna

typ därav, att antingen kvinnan själv är känsligare i fråga om den kvinnliga

könsäran, eller hennes föräldrar eller överhuvud närmare omgivning har en

strängare uppfattning i fråga om olovlig beblandelse än den numera vanliga;

och att sålunda kvinnan, vid frestelsen att dölja födseln genom att taga barnets

liv, befinner sig i en svårare intressekollision än den nu gemenligen förekommande.

Ur individualpreventiv synpunkt lärer därför, för de flesta fall av barnamord,

icke någon längre behandling i straffanstalt kunna anses nödig och torde

icke någon mera allvarlig invändning kunna göras mot att sänka straffet så

långt ned, att villkorlig dom kan komma till användning. Kanske kan till och

med ifrågasättas, om icke användningen av villkorlig dom — alltjämt ur indivudualpreventiv

synpunkt betraktat -— i det hela möter mindre betänkligheter

vid detta brott än vid vissa andra, där det redan kan förekomma.

Om sålunda individualpreventionen icke lärer utgöra ett hinder för nedsättning

av straffminimum, är det visserligen en annan fråga, huru saken ställer

sig ur allmänpreventiv synpunkt. Det läte ju tänka sig, att en mildhet från lagstiftarens

sida skulle kunna verka till ökande av brottsfrekveusen. Detta göres

emellertid a priori mindre sannolikt redan av nyss anförda resonnemang: just

därför att den utomäktenskapliga födseln nu mestadels ses med helt andra ögon

än förr, ävensom därför, att mycket blivit gjort från det allmännas sida för att

skydda kvinnan mot de ekonomiska följderna av födseln — förändringar, som

måste tänkas alltjämt fortgå i samma riktning — bliva de fall, där kvinnan

känner sig frestad att genom ett sådant brott dölja sin vanära, allt färre. Erfarenheten

bekräftar också på ett omisskännligt sätt denna förmodan. Samtidigt

med att domstolarnes utslag visa.en ständigt ökad mildhet, visar statistiken

en ständigt minskad frekvens. Minimum sänktes 1890 från 4 år till 2 år och

1907 från 2 år till 1 år. Maximum försvagades 1890 genom bestämmelsen, att

sex års straffarbete finge endast vid synnerligen försvårande omständigheter

överskridas. De senare årens rättspraxis visar nu, att domstolarne i så hög

grad begagnat sig av straffnedsättningen, att, ifråga om fullbordat barnamord,

under åren 1913—1919 för mera än en tredjedel utav fallen (44 av 127) straffet

ej överskridit minimum (1 år), och att det endast i en ringa minoritet av fallen

(9 av 127) överstigit vad som ända till 1907 var minimum (två års straffarbete).

Mycket anmärkningsvärt är i detta sammanhang, att domstolarne i så betydande

utsträckning (jfr ned.) tillämpa 25 §; en omständighet, som säkerligen samman
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 88.

hänger med eu strävan att finna utväg för lindrigare straff, eventuellt villkorlig

dom, vid brottet i fråga.

Trots denna ytterst påfallande mildhet i lagtillämpningen visar statistiken

ett stadigt sjunkande av antalet sakfällda ända sedan strafflagens tillkomst och

detta bortsett från relationen till den undér tiden växande befolkningssiffran.

Under åren 1879 — 1912 äro siffrorna för barnamord (14: 22—25) sammanslagna

med dem för fosterfördrivning. Det absoluta medeltalet pr år för dessa båda

brottsgrupper är för de fem tioårsperioderna från och med 1866 följande:

1866—1875 :

70,0.

1876—1885 :

65,0.

1886—1895 :

62,0.

1896—1905 :

56,8.

1906—1915:

55,7*

Samma årliga medeltal är under fyraårsperioden 1916—1919 51,3 — således

alltjämt sjunkande.

Kravet på mildring av barnamordsstraffet gör sig särskilt kännbart i fråga

om minimum. Med hänsyn till de omständigheter, varunder brottet ej sällan

förövas, bör, såsom redan framhållits, domstolen icke uteslutas från att använda

villkorlig dom, ej heller nödgas att under alla förhållanden ådöma straffarbete.

Med beaktande härav hava sakkunnige funnit sig höra föreslå, att minimum

från ett års straffarbete sänkes till sex månaders frihetsstraff, att utgå, för vanliga

fall, i straffarbete, men, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, i

fängelse. Aven maximum torde, på sätt sakkunnige föreslagit, böra göras till

föremål för eu viss nedsättning: av de 127 fallen av sakfällda under åren

1913—19 har blott ett enda (och detta på grund av sammanläggning utav straff

för tvenne barnamord) belagts med så högt straff som fyra års straffarbete (under

det att det legala maximum är tio år).

Det kunde ifrågasättas att efter t. ex. den norska strafflagens föredöme

medgiva straffrihet för vissa lindriga fall av barnamordsförsök (eller utsättning),

något som läte motivera sig särskilt därmed, att, sedan tillbudet lyckligen avvärjts

och modern återvunnit sin jämvikt och sin normala moderskänsla, det

måste anses motbjudande att vare sig skilja henne från barnet eller inspärra

barnet tillsammans med henne i fängelset. Ett proklamerande av straffrihet för

dylikt fall kan dock icke undgå att väcka betänklighet (särskilt, så länge försök

till fosterfördrivning straffas) och skulle konsekvent fordra samma eftergift även

i andra fall, så snart frihetsstraff (för vad brott det vara må) skall undergås av

en moder, som har nyfött barn. Vid tillgång till villkorlig dom enligt förslaget

kan för övrigt tydligen i stor utsträckning undvikas, att avtjänande äger rum

av det ådömda frihetsstraffet. Förgätas må ej heller, att enligt svensk rätt

barnamordsförsöket såsom sådant är straffbart, endast då gärningen sker med

berått mod.

* Årliga medeltalet av brott enligt 14: 22, som för åren 1866—1876 var 39,7, utgjorde för

åren 1913—1919 18,2.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. lavd. 29 käft. (Nr 38.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Gällande rätt.

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Medan huvudstadgandena om barnamord i 14: 22, 23 vila på en presumtion

till moderns förmån, är förhållandet motsatt i fråga om nästföljande två

paragrafer. Den ofta inträffande svårigheten eller omöjligheten, särskilt om bevisprövningen

är bunden av formella bestämmelser, att lagligen fastställa, huruvida

ett nyfött barn omkommit med moderns vilja eller icke, har föranlett lagstiftaren

att för dylika fall eftergiva vanligen gällande bevisförutsättningar, men

till gengäld mildra skärpan av eljest gällande straff. Huru vanligt det i praxis

ännu är att straffa särskilt efter 25 § framgår av 1913—1919 års brottmålsstatistik.

Medan sammanlagt 135 (127 + 8) personer dömdes enligt 22 och 23

§§ samt 11 personer efter 24 §, fälldes ej mindre än 172 personer till straff

efter 25 §.

I trots av de anmärkningar, som otvivelaktigt äro att framställa emot

själva grunden för berörda lagstadganden, hava sakkunnige ansett sig böra, även

här, för det närvarande stanna vid en mildring av hittills gällande straffskalor.

Upphävande av bestämmelserna torde förutsätta nya straffsanktionerade föreskrifter,

t. ex. rörande skyldighet att tillkalla hjälp vid förlossning och att i

övrigt därom iakttaga visst anmälningsförfarande; rörande förbud emot att hemligen

begrava lik o. s. v. Dessutom torde bestämmelsernas utpräglat straffprocessuella

natur göra önskvärt, att förslag till deras upphävande framlägges

först efter samråd med den för processreformen tillsatta kommissionen.

Ifråga om brott enligt 24 § torde genom inskjutande av fängelse i latituden

densamma böra bringas i närmaste överensstämmelse med den allmänna regeln

i S. L. 14: 9 om vållande till annans död, så vitt sistnämnda regel icke avser

de lindrigaste, med allenast böter straffbelagda fallen. Sänkning av maximum

i 24 § lärer icke kunna ske, eftersom modern, för allt annat vårdslöst dödande

av fostret än det i 24 § nämnda fall, står under 9 §:s maximum.

Beträffande 25 § visar sig, att av de under åren 1913—1919 enligt detta

lagrum dömda 172 kvinnor ej mindre än 78 dömdes allenast till fängelsestraff,

ned till en månads tidslängd, samt att av de övriga endast nio dömdes

till mera än sex månaders straffarbete och endast fyra till straffarbete i mera

än ett år. I ganska nära överensstämmelse med vad sålunda synes vara i praxis

brukligt hava sakkunnige avfattat sitt förslag om straffnedsättning.»

B. Fosterfördrivning.

I fråga om gällande rätts bestämmelser om fosterfördrivning lämna de

sakkunniga följande översikt:

»Från det ögonblick då, rent biologiskt sett, ett människoliv börjar, alltså

från befruktningens inträdande, och till dess det slutar med döden, är detsamma

av svensk strafflag skyddat emot godtycklig förgripelse. Emellertid göres härvid

en i flera avseenden vitt gående skillnad emellan foster och självständig

människa; i de flesta hänseenden till nackdel för fostrets straffskydd. Fostret

åtnjuter sålunda icke strafflagens skydd emot vårdslöst förfarande, där icke sådant

fall är för handen, att någon förövar misshandel å kvinna, den han vet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande Nr d8.

havande vara. I detta fall (14: 29) är straffet, om fostret förgås eller kommer

fram ofullgånget, utan att gärningsmannen hade sådant uppsåt, straffarbete från

och med två till och med fyra år, för så vitt misshandeln skedde med berått

mod, och straffarbete från och med sex månader till och med två år, för så

vitt den skedde av hastigt mod; dock att, där brottet är förenat med synnerligen

mildrande omständigheter, straffet må nedsättas, i förra fallet till straffarbete

i sex månader och i senare fallet till sådant arbete i två månader eller

till fängelse.

Icke ens emot allt slags uppsåt att döda har strafflagen tagit fostret i sitt

hägn. Dels erfordras, att uppsåtet tager sig uttryck i anbringande av särskilt

»invärtes eller utvärtes medel», vilket tolkas så, att från straff för fosterfördrivning

eller försök därtill uteslutes ej blott sådan åtgärd, då en havande kvinna

för att bliva fostret kvitt utsätter sig för ytterlig ansträngning, utan också det

fall, att någon genom skrämsel eller annan psykisk påverkan söker föranleda

missfödsel; icke ens uppsåtligt orsakande i dylikt syfte av sjukdom hos modern

hemfaller under gällande fosterfördrivningsbestämmelser, t. ex. om barnafadern

påför henne syfilis för att framkalla missfall. Dels förutsattes, att det använda

medlet skall vara sådant, som »sådan verkan hava kan», vilket så tolkats, att,

om exempelvis eu havande kvinna i fosterfördrivningsuppsåt intagit fosfor, men

det befinnes, att den intagna mängden varit för ringa för att kunna hava sådan

verkan, eller det ej kan utredas, huru härmed förhåller sig, straff är uteslutet.

Vidare finnes intet straffstadgande till skydd emot sådan handling, som

går ut på allenast skadande av fostret. Slutligen äro straffsatserna väsentligt

mildare för fosterfördrivning än för annat dödande.

Å andra sidan äro de i fråga om fosterfördrivning följda grundsatserna i

vissa hänseenden strängare än eljest. För att fullbordat dödande skall prövas

vara för handen, erfordras, när saken rör en självständig människa, att bevisning

förebringas ej blott om viss företagen angreppsåtgärd från gärningsmanmannens

sida och om offrets inträffade död utan även därom, att döden varit

en följd av angreppet. Men en fällande dom å fullbordad fosterfördrivning får

avkunnas utan uppvisande av dylikt orsakssamband. Det skall antagas vara

förhanden, om icke den tilltalade själv uppvisar, att fostrets död eller förtidiga

avgång har en annan förklaringsgrund.

Försök till dödande av en självständig människa straffas allenast för den

händelse berått mod prövas hava varit för handen samt under förutsättning, att

misslyckande! varit oberoende av gärningsmannens egen vilja. Dessa inskränkningar

gälla icke, när fråga är om straff för försök till fosterfördrivning.

I fråga om straffet särskiljer lagen trenne grupper av fosterfördrivning och

försök därtill, nämligen allt efter som gärningen förövas av kvinnan själv eller

med hennes begivande av någon annan eller slutligen begås av någon, som icke

har hennes tillstånd. För de först nämnda båda brottsgrupperna äro straffskalorna,

som ursprungligen voro alldeles identiska, ännu tämligen lika. I vad

saken rör fullbordad "förbrytelse, skilja de sig endast däruti, att straffet, som i

maximum har sex års straffarbete samt i minimum för annan än den fosterfördrivande

kvinnan själv har två års straffarbete, kan för hennes vidkommande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

nedgå till ett års straffarbete, därmed möjliggörande, att häktningsåtgärd icke

nödvändigt behöver tillgripas emot henne. Vid ofullbordad fosterfördrivning är

maximum för kvinnan sex månaders, för annan person ett års straffarbete; för

kvinnan kan straffet även utgöra fängelse i högst sex månader. Eu väsentlig

olikhet i behandlingen av kvinnan och annan person ligger däri, att varje

straff enligt 27 § å minst sex månaders straffarbete drager med sig påföljd enligt

2: 19.

I rättspraxis förekommer icke sällan den uppfattning, att den, som utan

att själv företaga någon gärningsmannahandling lämnar kvinnan hjälp till avhenne

själv verkställd fosterfördrivning, bör straffas efter 26 och icke efter 27 §

— således i rak strid med den regel, som allmänneligen anses gälla i fråga om

barnamord (där under inga omständigheter privilegieringen kommer någon annan

än kvinnan själv till godo). Nämnda uppfattning lärer dock vara avgjort oriktig.

En dylik skillnad mellan barnamord och fosterfördrivning skulle endast så kunna

förklaras, att sistnämnda brott, företaget av annan än kvinnan själv, inneslöte

angrepp mot två objekt, nämligen dels fostret, dels kvinnan själv, varvid angreppet

mot kvinnan skulle upphöra att vara straffbart, så snart själva gärningen

företages av henne själv (överensstämmande med straffriheten, enligt

svensk rätt, för delaktighet i självmord). Men att denna dubbelhet i angreppet

icke av vår lag erkännes i fråga om 27 §, framgår tydligt vid en jämförelse

med 28 §: förstnämnda § har nämligen, i motsats till den sistnämnda, inga

särskilda bestämmelser för de fall, att kvinnan av gärningen får svår kroppsskada

eller död; eu skillnad, som vore fullkomligt obegriplig, om man icke finge

förklara den så, att lagstiftaren anser den för kvinnan framkallade faran förlora

sin rättsstridighet, därmed att hon samtyckt till gärningen. Brottet enligt 27 §

maste därför anses rikta sig uteslutande mot fostret och således ingen anledning

finnas till att behandla fosterfördrivningen annorlunda än barnamordet; m. a. o.

ingen anledning att principiellt skilja mellan gärningsmannaskap och delaktighet.

Privilegieringen i 26 § bör, liksom den i 22 §, i intet fall komma någon

annan än kvinnan själv till godo.

Den tredje gruppens brott har en vida mer brutal karaktär än de övriga

och belägges med betydligt strängare straff. Kompliceras fördrivningsåtgärden

med vållande till kvinnans död eller till svår kroppsskada, skarpes straffet, och

kan i förstnämnda händelse stiga till dödsstraff. Påföljd enligt 2: 19 är för

detta brott oundviklig.

Angående barnafader, som genom sin försumlighet ådrager sig medansvar

för kvinnans förgripelse emot fostret, gälla de bestämmelser, som omtalats vid

barnamord.»

De sakkunnigas

motivering.

Såsom motivering för de föreslagna straffnedsättningarna anföra de

sakkunniga följande:

»Liksom i fråga om barnamord hava sakkunnige i fråga cm fosterfördrivningsbrottets

beskrivning icke ansett sig för det närvarande böra föreslå någon

ändring. Sådan kunde väl ifrågasättas i vissa punkter, bland annat i fråga om

fördrivningshandlingen (»nyttjar invärtes eller utvärtes medel») ävensom i fråga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande Nr ö‘8.

om åtskiljandet mellan fullbordad och ofullbordad fosterfördrivning. Men även

här gäller, att dylika ändringar icke böra företagas till prövning förr än i samband

med behandlingen av hela fjortonde kapitlet i strafflagen.

Sakkunnige hava därför nu inskränkt sig till att föreslå en mildring i

straffet, framför allt för kvinnan själv men även för den, som med hennes vilja

begår brottet mot hennes foster. Jb''ör kvinnan själv inträder enligt sakkunniges

förslag en stark sänkning av såväl minimum som maximum. Minimum föreslås

nedsatt, för det fall, att fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram (fullbordad

fosterfördrivning), från ett års straffarbete till en månads fängelse samt

vid annat fall (försök till fosterfördrivning) från eu månads fängelse till böter.

Maximum föresläs nedsatt i förra fallet från sex års straffarbete till två års

fängelse, i senare fallet från sex månaders straffarbete till sex månaders fängelse.

För den utanför stående, som handlar med kvinnans vilja, föreslås även eu avsevärd

sänkning av minimum men ingen egentlig sänkning av maximum. Minimum

skulle enligt förslaget vid fullbordad fosterfördrivning utgöra sex månaders

fängelse i stället för två års straffarbete och vid försök en månads

fängelse i stället för två månaders straffarbete. Maximum skulle fortfarande

utgöra sex, resp. ett års straffarbete. Dock skulle de högre graderna (upp till

sex års, resp. ett års straffarbete) förbehållas den gärningsman, som begår brottet

vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning. Denne skulle även ställas

under ett högre minimum än andra, nämligen vid fullbordad fosterfördrivning

ett års och vid försök två månaders straffarbete.

Beträffande skälen för en straffnedsättning, så vitt det rör kvinnan själv

(26 §), må först framhållas den uppenbara, genom lagändring uppkomna, oegentligheten

i nu gällande lag, att samma minimum som för barnamord (ett års

straffarbete) stadgas för fullbordad fosterfördrivning, företagen av kvinnan själv.

Det är dock oemotsägligt, att eu fördrivning måste för kvinnan själv framstå

i en helt annan dager, särskilt om, såsom förhållandet vanligen är, det gäller

ett ingrepp i början av havandeskapet, än gärna någonsin kan bliva fallet, så

snart saken rör sådant dödande, som låter rubricera sig såsom barnamord. Även

om barnamordets straffskala behölles oförändrad, vore därför en sänkning av

minimum vid detta fall utav fosterfördrivning fullt befogad. Desto mer måste,

om nu eu reducering sker av barnamordsstraffets minimum, redan konsekvensen

härav bliva en avsevärd nedsättning av minimum vid fosterfördrivning. Sätter

man för barnamord gränsen vid sex månaders fängelse, kan den för fosterfördrivning

ej gärna sättas högre än vid eu månads fängelse.

Det lärer även få anses såsom en oegentlighet i nu gällande lag — om

ock mindre stor än den nyss berörda — att fosterfördrivning enligt 26 § belägges

med ett maximum, sex års straffarbete, lika högt som det, vilket gäller

för barnamord, så snart icke sistnämnda brott begås under synnerligen försvårande

omständigheter. Nämnda oegentlighet är så mycket större, som 26 §,

enligt vad ovan framhållits, icke rätteligen är tillämplig på annat brottssubjekt

än den havande kvinnan själv, således icke å hennes medhjälpare eller medgärningsman.

Finner man med sakkunnige, att för barnamord fyra års straffarbete

må anses vara tillräckligt högt maximum, där icke synnerligen försvå‘

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

rande omständigheter föreligga, bör således, vid ifrågavarande fall av fosterfördrivning,

maximum understiga nämnda straffsats.

Även bortsett från nu framställda jämförelse med barnamordsstraffet, synes

det emellertid ligga i öppen dag, att, enligt rådande rättsuppfattning, straffet

för lindrigaste fall av fosterfördrivningsbrott ej kan kvarstå vid nuvarande minimum

av ett års straffarbete. Brottsstatistiken talar här ett särdeles tydligt språk.

Det visar sig nämligen, att, sådan lagen nu är, åtal och fällande dom, så vitt

saken rör den fosterfördrivande kvinnan själv, endast i få fall årligen förekomma.

i trots av fosterfördrivningsförbrytelsens veterliga vanlighet, samt att

fällda domar genomgående hålla sig vid eller nära straffminimum, oberoende

av om särskilt mildrande omständigheter äro för handen. Av 77 för brott enligt

26 och 27 §§ under åren 1913—1919 åtalade personer sakfälldes 55, däribland

för brott enligt 26 § ett antal av 28 kvinnor. Endast 6 av dessa kvinnor erhöllo

för ett enstaka fosterfördrivningsbrott högre straff än minimum. Där talan

förts emot den fosterfördrivande kvinnan själv, har det vanligast skett i samband

med rättegång emot annan person, som gått tillhanda vid fördrivningen;

ej sällan såsom en följd av utredningen i s. k. fosterfördrivningsaffärer av mer

eller mindre vittgripande natur. Exempelvis i ett vid Stockholms rådstuvurätt

anhängigt mål dömdes år 1916 sammanlagt 16 personer för fosterfördrivning

eller delaktighet däri.

Uppenbart är, att hela frågan om lagens förhållande till fosterfördrivningen

bör, så snart ske kan, från grunden underkastas eu sorgfällig omprövning. Men

huru denna än kan komma att framdeles utfalla, synes önskvärt, att för kvinnans

vidkommande straffminimum nu sänkes på sätt sakkunnige föreslagit, sålunda

för fullbordad fördrivning ned till en månads fängelse och för försök ned

till böter, ävensom att åtal i dessa fall uteslutes, sedan viss tid förflutit efter

brottets begående, samt slutligen att häktningsåtgärd icke må, enligt regeln,

kunna ifrågakomma. För att vinna sistberörda båda önskemål hava sakkunnige

uteslutit straffarbete ur latituden och förty föreslagit såsom maximum två års

fängelsestraff. För vad angår frihetsstraffets tidslängd står, såsom av nyss anförda

statistiska siffror framgår, detta maximum även i överensstämmelse med nuvarande

rättspraxis.

Det är välbekant, att, enligt gällande svensk rätt. avbrytande av havandeskap

kan, på grund av konflikt emellan olika hänsyn (intressekollision), framför

allt hänsyn till livsfara för modern, vara straffritt. Vid den kommande allmänna

utredning, varom ovan talats, synes närmast påkallat att undersöka, dels

huruvida det straffria området genom ett eller annat uttryckligt stadgande lämpligen

låter sig närmare fixeras, möjligen utvidgas (med avseende på andra medicinska

hänsyn än till moderns livsfara; vid fall, där fostret avlats i våldtäkt,

eller där abnormitet hos fostret måste antagas, eller där andra fall av svåra

intressekollisioner föreligga, dels också huruvida bestämda former böra fastställas

(exempelvis, vid fördrivning på grund av medicinska skäl: handlingens

företagande av läkare efter konsultation, däri tjänsteläkare deltagit, i den mån

sådant kan ske; skyldighet att till medicinalstyrelsen göra anmälan om åtgärden

o. s. v.).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 38. 15

Vad angår fosterfördrivning, företagen med kvinnans begivande av annan

än kvinnan själv, synes en skarp skillnad böra göras mellan de fall, där gärningen

begås mer eller mindre yrkesmässigt (»vauemässigt eller för att därmed

bereda sig vinning») och övriga fall. Rörande brottslingar av förstnämnda slag

hava sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon sänkning av nu fastställda

straff. Beträffande åter de övriga, har straffet sänkts, men stannar dock väsentligt

över det för kvinnan föreslagna. Den betydliga skillnaden i straffbarhet

mellan även en brottsling av sistnämnda slag och kvinnan själv förklaras dels

av analogien med barnamordet, där, enligt allmän uppfattning, varje annat

brottssubjekt än kvinnan själv faller under de vanliga bestämmelserna om mord

och dråp, dels därav, att ganska elakartade fall ofta kunna förekomma, även

bortsett från brott, förövade av vinningslystnad, t. ex. när kvinnans älskare, för

att för egen del undgå obehag, själv företager fosterfördrivningen eller övertalar

kvinnan att låta den företagas av tredje man.

Nämnas bör slutligen, att, vad angår 28 och 29 §§ (under åren 1913—1919

ej någon gång tillämpade) samt 34 och 35 §§, någon anledning icke synes föreligga

att nu ingå på frågan om önskvärdheten av deras omgestaltning eller

jämkning i det ena eller andra avseendet. Även sådana frågor som angående

regleringen vid förevarande förbrytelser av påföljd enligt S. L. 2: 19, av straffskärpning

enligt S. L. 2: 6, 7 m. m. torde höra först i annat sammanhang upptagas

till prövning*.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har redan i nu

gällande lag straffet för barnamord ansetts böra väsentligt understiga det

för uppsåtligt dödande i allmänhet stadgade. Anledningen till den privilegierade

ställning barnamordsbrottet sålunda erhållit har varit dels att de

bevekelsegrunder, som i allmänhet driva till brott av ifrågavarande slag,

ej härröra från ett i djupare mening brottsligt sinnelag men å andra sidan

äro av beskaffenhet att verka med synnerlig styrka, dels ock att det tillstånd

av fysisk och psykisk depression, vari en kvinna vid förövande av

dylikt brott befinner sig, i viss mån förlamar de krafter, som eljest verka

avhållande från brott.

Nu angivna skäl för en privilegiering av barnamordsbrottet hava givetvis

alltjämt giltighet. A andra sidan är det emellertid enligt utskottets

mening uppenbart, att de från denna utgångspunkt bestämda straffsatserna

för närvarande måste anses för höga och stå i strid med den nuvarande

rättsuppfattningen hos vårt folk. Särskilt gäller detta i fråga om straffminimum.

Att eu moder, som i ett tillstånd av djup depression och utsatt

för det starkaste sociala och ekonomiska tryck oöverlagt dödar sitt

* För de senaste åren från och med 1915 grunda sig här ovan anförda statistiska siffror på

uppgifter, vilka i statistiska centralbyrån ännu icke undergått slutlig granskning. De äro sålunda i

viss mån preliminära.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlutande Nr 38.

nyfödda barn, ej kan ådömas mindre straff än ett års straffarbete, torde

ej kunna anses rimligt. En sänkning av straffminimum är därför av behovet

påkallad. Detsamma gäller, om ock i mindre grad, i fråga om gällande

straffmaximum. Det har också visat sig, att domstolarna vid straffets

utmätande tillämpa en avsevärt mildare straffmätningsmetod än eljest och

i allmänhet söka hålla straffet vid eller strax intill minimum. Trots denna

påfallande mildhet i lagtillämpningen är frekvensen av ifrågavarande brott

i stadigt sjunkande.

Yad angår fosterfördrivning är det, på sätt de sakkunniga påpekat,

en uppenbar oegentlighet, att samma minimum som för barnamord (ett

års straffarbete) stadgas för fullbordad fosterfördrivning, företagen av kvinnan

själv. För den allmänna rättsuppfattningen torde nämligen ett dödande

av det ännu ej framfödda fostret i regel framstå såsom mindre straffvärt

än ett dödande av det framfödda barnet. Redan härav följer, att en

mildring i straffet för barnamord måste leda till, att straffet för fosterfördrivning

nedsättes i ännu högre grad, så att det kommer att understiga barnamordsstraffet.

Men alldeles oavsett'' denna omständighet, måste det anses

vara av behovet påkallat och med den allmänna rättsuppfattningens krav

överensstämmande, att fosterfördrivning företagen av kvinnan själv eller av

annan med hennes samtycke bör kunna sonas med ett väsentligt lägre straff

än det för närvarande gällande.

Utskottet finner alltså starka skäl föreligga för en sänkning av de

gällande straffsatserna för såväl barnamord som fosterfördrivning, och utskottet

har vid granskning av de föreslagna strafflatituderna funnit desamma

väl avvägda.

Särskilt har utskottet med tillfredsställelse antecknat, att med de föreslagna

straffsatserna häktning åtminstone i regel icke skulle behöva ifrågakomma

vid fosterfördrivningsbrottet samt att i fråga om detsamma den i

5 kap. 14 § strafflagen stadgade preskriptionstiden av två år skall komma

till tillämpning. Såsom en vinst må slutligen framhållas, att enligt förslaget

villkorlig dom skulle kunna komma till användning i fråga om såväl

barnamord som fosterfördrivning.

Utskottet har ansett sig böra i detta sammanhang framhålla några

omständigheter, som enligt utskottets mening äro av beskaffenhet att vid

den fortsatta strafflagsrevisionen påkalla särskild uppmärksamhet.

I fråga om barnamord synas sålunda enligt utskottets mening liknande

skäl, som föranlett brottsprivilegieringen för ogift moder, i viss mån kunna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

åberopas jämväl beträffande gift kvinna, som gör sig skyldig till barnamord.

Särskilt synes den lekamliga och andliga drepression, vari en barnaföderska

befinner sig och som minskar hennes förmåga att motstå de motiv,

som driva till brottet, i många fall kunna anföras som straffnedsättningsgrund

även för den gifta modern.

Utskottet har vidare, i samband med -behandlingen av de föreslagna

straffnedsättningarna för fosterfördrivning, även dryftat frågan om straffbarheten

överhuvud av fosterfördrivning, företagen av kvinnan själv eller, med

hennes begivande, av annan.

I detta hänseende lärer enligt svensk rätt straffriket inträda allenast

om det under rannsakningen styrkes, att det för att rädda moderns liv

eller för att undanröja en allvarligt hotande fara för hennes hälsa befunnits

nödvändigt att avbryta havandeskapet. Däremot torde kvinnan ej gå

fri från straff, om hon exempelvis söker fördriva sitt foster, sedan hon

blivit havande till följd av våldtäkt, eller förövar sådant brott under

trycket av ett svårt socialt eller ekonomiskt nödläge.

Frågan huruvida och i vad mån lagen bör uttryckligen stadga strafffrihet

för dylika ömmande fall kan enligt utskottets förmenande icke avgöras

utan en ingående och allsidig utredning. Med hänsyn till räckvidden

av ifrågavarande spörsmål samt den stora vikten ur social synpunkt

av att detsamma med det snaraste bringas till en tillfredsställande lösning,

har utskottet emellertid velat i detta sammanhang uttala som ett önskemål,

att vid den fortsatta revisionen av 14 kapitlet strafflagen frågan om

fosterfördrivnings straffbarhet i hela dess vidd upptages till prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 3 maj 1921.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTEBSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1021. 9 sand. 1 avd. 29 käft. (Nr 38.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utslcottet.

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservation

av lirr TVcstman, Bogberg, greve Spens, Hederstierna och Thore, vilka

ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Såsom (s. 15) — — brott.

Nu angivna — — — stadigt sjunkande.

Vad angår fosterfördrivning — — — närvarande gällande.

Utskottet finner alltså starka skäl föreligga för en sänkning av de

gällande straffsatserna för såväl barnamord som fosterfördrivning, och utskottet

bar vid granskning av de föreslagna strafflatituderna funnit desamma

i fråga om barnamord väl avvägda. Utskottet bar emellertid ej

kunnat undgå att finna det betänkligt att bestämma straffiatituderna vid

vissa fall av fosterfördrivning på sätt i den framlagda propositionen föreslås.

För kvinna, som å sig själv använder fosterfördrivande medel med

den verkan, att fostret omkommer, stadgas i gällande rätt straffarbete 1—6

år. I propositionen (26 §) föreslås straffets nedsättning till fängelse d. v. s.

enkelt frihetsstraff i högst 2 år. Utskottet anser det ej vara lämpligt, att

straffmaximum, som ju är avsett att komma till användning i de svåraste

fallen, sättes så lågt, som i propositionen föreslås, och finner skäligt, att

den i propositionen föreslagna strafflatituden något vidgas, så att den kommer

att omfatta förutom fängelse även straffarbete i högst ett år. Såsom

skäl till att utskottet ej kunnat anse, att det nu gällande höga straffmaximum

bör nedsättas så lågt, som av Kungl. Maj:t föreslås, får utskottet

anföra, att utskottet ej blivit övertygat om riktigheten därav, att fosterfördrivning

av här ifrågavarande slag betecknas såsom en av de förbrytelser,

vilka äro av den mindre betydelse, att de ej äro belagda med straffarbete.

Utskottet har för övrigt ej funnit tillräckliga skäl förebragta för

att föranleda den omklassificering av ifrågavarande brott, vilken skulle angivas

genom ett fullständigt ombyte av straffart, nämligen från uteslutande

straffarbete till uteslutande fängelse.

I samma lagrum (^6 §) behandlas även det fall, att kvinna å sig

själv med fosterfördrivande medel anställer försök till fosterfördrivning. Utskottet

finner visserligen den nu gällande strafflatituden ligga för högt,

men kan likväl ej biträda förslaget om dess nedsättning så lågt som till

fängelse i högst 6 månader eller böter. Utskottet anser nämligen, att bötesstraff

i detta fall ej är lämpligt och bör utgå. Straffet bör alltså enligt

utskottets mening bestämmas till fängelse i högst 6 månader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

19

Med do av utskottet föreslagna straffsatserna skulle häktning åtminstone

i regel ej behöva ifrågakomma vid fosterfördrivningsbrottet, och villkorlig

dom skulle kunna komma till användning i fråga om fosterfördrivning

liksom förhållandet även är vid barnamord.

A andra sidan har utskottet ej förbisett, att det av utskottet föreslagna

bibehållandet av straffarten straffarbete såsom maximum vid fullbordad

fosterfördrivning av här omtalat slag medför, att den i 5 kap.

14 § strafflagen stadgade preskriptionstiden av två år ej skulle komma

till tillämpning. Preskriptionstiden skulle i stället bliva 5 år. Utskottet

vill emellertid framhålla, att frågan om preskriptionstiden lämpligast löses i

samband med den förestående reformen av straffrätten i dess helhet.

Vad slutligen angår strafflatituden för fosterfördrivning, som verkställes

av person, vilken begår sådant brott vanemässigt eller för att därmed

bereda sig vinning (27 § 2 st.) har utskottet ansett, att den i propositionen

föreslagna nedsättningen av nu gällande straffminimum 2 års straffarbete

till 1 års straffarbete ej bör vidtagas.

Vid bestämmande av den ståndpunkt utskottet borde intaga med anledning

av föreliggande kungl. proposition har utskottet givetvis icke kunnat

undgå att känna olägenheten av att nödgas behandla de genom propositionen

väckta lagstiftningsfrågorna utan att kunna upptaga dem till lösning i det

större sammanhang och med den vägledning, som kunnat föreligga, därest

de för riksdagen framlagts såsom led i den förestående reformen av straffrätten

i dess helhet. Att nu ifrågavarande delar av straffrätten komma

att ånyo genomgås och granskas .vid arbetet på den stora straffrättsreformen

anser utskottet givet. Utskottet finner emellertid icke anledning föreligga

att söka i detta avseende binda det pågående lagstiftningsarbetet genom att

meddela särskilda direktiv.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förslag ej kunnat av riksdagen i eförändrat skick bifallas,

måtte för sin del antaga följande:

LAG

om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 22, 23, 24, 25, 26 och 27 §§

strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

22 §.

Har kvinna — — sex månader, dömas.

23 §.

Har kvinnan — — i högst ett år.

(Utskottets förslag

enligt reservationen:)

24 §.

Har kvinnan — — i högst två år.

25 §.

Har kvinna, — — framfödas kunnat.

26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda

eller fördriva sittfoster, nyttjar invärtes

eller utvärtes medel, som sådan verkan

hava kan, varde dömd, om fostret

kommer utan liv eller ofullgånget

fram, till fängelse, och, i annat fall,

till fängelse i högst sex månader eller

böter.

■ 26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda

eller fördriva sitt foster, nyttjar invärtes

eller utvärtes medel, som sådan

verkan hava kan, varde dömd,

om fostret kommer utan liv eller

ofullgånget fram, till straffarbete i

högst ett år eller till fängelse, och, i

annat fall, till fängelse i högst sex

månader.

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, söker döda eller fördriva hennes foster,

på sätt i 26 § sägs, värde dömd, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget

fram, till straffarbete från och med sex månader till och med två

år eller till fängelse i minst sex månader, och, i annat fall, till fängelse

i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs,

vanemässigt eller för att därmed bereda

sig vinning; dömes, om fostret

kommer utan liv eller ofullgånget

fram, till straffarbete från och med

ett till och med sex år, och, i annat

fall, till sådant arbete i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs,

vanemässigt eller för att därmed bereda

sig vinning; dömes, om fostret

kommer utan liv eller ofullgånget

fram, till straffarbete från och med

två till och med sex år, och, i annat

fall, till sådant arbete i högst ett år.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen. a1 i texten