Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vackt motion om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård.

1921-02-25 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1921:11, Utlåtande i anledning av vackt motion om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1921 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av vackt motion om utsträckt skyldighet för

landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för

vård av sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av

fattigvård.

Närvarande: herrar von Snéidern, von Sydow, Carl E. Svensson*, Petrén, Boberg,

von Kock, Ivar Pettersson*, Julin, Magnusson i Kalmar*

Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck*, Hagman, Magnusson

i Skövde, Nilsson i Vibberbo* Carlsson i Solberga och

Holmström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 119, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olsson i Blädinge

hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta sådant tillägg till eller

ändring uti 40 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att gottgörelse

för vård av sinnessjuk eller sinnesslö, som enligt 1 § av lagen om fattigvården

förklarats vara i behov av vård å anstalt för sinnessjuka eller

sinnesslöa, skall lämnas av landsting och utgå med belopp motsvarande

3. betalningsklassen från den dag beslutet meddelats, att den sjuke i mån

av utrymme å anstalten intages.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»I 40 § av lagen om fattigvård den 14 juni 1918 stadgas om bidrag

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 9 käft (Nr 11.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

av landsting för å sinnessjukvårdsanstalt intagen person, som enligt 1 §

ovannämnda lag åtnjuter fattigvård.

Det är emellertid ett känt förhållande, att det råder stor brist på

utrymme å statens anstalter för sinnessjuka, och att i följd härav dessa

sjuka ofta få vänta kortare eller längre tid, ja åratal, innan plats kan

beredas dem å dessa anstalter.

De kommuner, som hava sådana sjuka, vilka en längre tid få vänta

på att bliva intagna å sjukvårdsanstalt, utsättas ©förvållande för stora

kostnader för deras vård under denna väntetid utan möjlighet att erhålla

något bidrag av landsting, vars betalningsskyldighet inträder först efter att

de sjuka intagits å sjukvårdsanstalt. Detta synes vara ett missförhållande,

som bör ändras därhän, att landstingets betalningsskyldighet intrader från

den dag, då vederbörande hospitalsdirektion beslutat, att den sjuke i mån

av utrymme må intagas å sådan anstalt, varom här är fråga. En sådan

förändring synes vara så mycket mera befogad, som bestämmelsen om landstingets

betalningsskyldighet uteslutande tillkommit i skatteutjämningssyfte.»

I riksdagens skrivelse den 12 maj 1905, som gav anledning till

fattigvårdslagstiftningskommitténs tillsättande och sedermera till den nya

fattigvårdslagens antagande, påyrkades bland annat, i syfte att lätta trycket

av fattigvården, att fattigvårdssamhälle skulle berättigas till »gottgörelse av

staten för kostnader i anledning av fattigvård åt sinnesslöa personer och

fallandesjuke och med dylika personer jämförliga». Fattigvårdslagstiftningskommittén

yttrar i sitt 1915 avgivna utlåtande härom: »Uppenbart är, att

ett avlyftande eller väsentligt lättande av utgifterna för vård av sinnessjuka

skulle i fråga om utjämnande av fattigvårdstrycket på kommunerna

hava en ej ringa betydelse. Yad beträffar sättet för lättande av kommunernas

bördor för vård av dessa personer synes riksdagen närmast hava

tänkt sig denna lättnad så, att staten skulle lämna kommunerna gottgörelse

för deras kostnader för vården av sinnesslöa, fallandesjuka och ''med dylika

personer jämförliga''. Mot ett sadant sätt att ordna saken föreligger emellertid

den mycket viktiga betänkligheten, att någon norm för ett rättvist

bestämmande av denna ersättning icke kan angivas. Detta är så mycket

mera av vikt med avseende å de kategorier, om vilka här är fråga, som

erfarenheten giver vid handen, att den vård, varav de äro i behov, är av

mycket växlande beskaffenhet, något som också gäller om den våld, vilken

bestås dem och som på många håll ännu lämnar mycket övrigt att önska.

Tydligen är det ej lämpligt, att staten utgiver gottgörelse för en vård,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Horn är av underhaltig beskaffenhet, och detta kanske med belopp, som i

allt fall kunna bliva ganska dryga.» Kommittén föreslår vidare — vilket

av Kungl. Maj:t oeh riksdagen godkändes — ett system för fattigvårdssamhällenas

understödjande, som vilar dels därpå, att det är landstingen,

som lämna ersättningen, dels ock därpå, att kontrollen över den lämnade

vården ej avser beskaffenheten av vården beträffande det enskilda sjukdomsfallet

utan att vården lämnats å anstalt, som uppfyller vissa uppställda

betingelser. T överensstämmelse härmed äro fattigvårdslagens

40—42 §§, som handla om ersättning för vård åt såväl sinnessjuka och

sinnesslöa som tuberkulösa, vanföra och kroniskt sjuka, avfattade. Den

ändring, som av 1920 års riksdag vidtogs i 40 §, avsåg ej heller något

annat än att till vården vid ett nytt slags anstalter — kommunala, av

Kungl. Maj:t godkända sinnessjukanstalter — utsträcka landstingens skyldigheter

att ersätta fattigvårdssamhällenas kostnader.

Ett bifall till den föreliggande motionen skulle tydligen helt bryta

mot den angivna grunden för 40—42 §§. Antingen skulle ersättning

lämnas fattigvårdssamhällena utan kontroll över den vård, som lämnades,

eller också, vilket givetvis vore riktigare, skulle någon slags kontroll av

vården i det enskilda fallet anordnas. Svårigheterna att anordna en sådan

kontroll, att den, på samma gång som den blir i tillfredsställande mån

enhetlig och effektiv, ej uppställer fordringar, vilka av de smärre kommunerna

ej kunna fyllas och varigenom den för dessa i utsikt ställda ekonomiska

fördelen blir illusorisk, torde vara uppenbara.

En följd av ett bifall till motionen skulle vidare vara, att krav suart

nog kunde ställas och att till prövning måste upptagas frågan, huruvida

ej beträffande övriga i 40—42 §§ omnämnda sjuka kravet på anstaltsvård

bör släppas och ett bifall till ingiven ansökan om anstaltsvård vara tillfyllest.

Utskottet anser sig redan på grund av vad nu anförts böra avstyrka

motionen.

Men härtill kommer, att själva motivet för lagändringen genom

vidtagna eller väntade samhälleliga åtgärder nu gör sig svagare gällande

än när samma motiv år 1918 ledde till antagandet av 40—42 §§ fattigvårdslagen.

Som motionären framhåller har bestämmelsen om landstingens

betalningsskyldighet tillkommit i skatteutjämningssyfte. Men trots att denna

synpunkt lades på frågan, ansåg man dock år 1918, att kravet på eu tillfredsställande

vård fordrade, att ersättning endast lämnades för eu betryggande

anstaltsvård och ej till en för kommunerna ofta dyrare vård på

annat håll.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Andra särskilda utskottet vid 1918 års lagtima riksdag yttrade härom

följande: »Ehuru genom antagande av det nu föreliggande förslaget väsentliga

lättnader komma att beredas kommunerna, åstadkommes därigenom ingen

direkt utjämning mellan kommunerna, utan torde även fortfarande kvarstå

det missförhållandet, att en del kommuner hava oproportionerligt stora omkostnader

för fattigvården. Denna olägenhet kan ej anses avhjälpt genom

den provisoriska skatteutjämning, som beslöts vid 1917 års riksdag. Frågan

om en mera omfattande skatteutjämning lärer komma att tagas under

övervägande i sammanhang med den utredning av den kommunala beskattningen,

som för närvarande beror på Kungl. Maj:ts prövning. Då

den del av denna utredning, som hittills föreligger, avsett andra delar av

beskattningsfrågan och skatteutjämningen skulle tillhöra ett senare skede

av reformarbetet, har något förslag om åtgärder för en sådan ännu icke

framkommit. Då genom den nya fattigvårdslagstiftningen ökade förpliktelser

särskilt i avseende å anstaltsvården lagts å kommunerna, lärer ett

ökat behov av utjämning uppstå. Under sådana förhållanden har utskottet

ansett sig böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag om en utjämning av de kommunala skattebördorna, i den

mån en dylik utjämning bör äga rum.»

Kiksdagarna under åren 1917—1920 anslogo för skatteutjämning

åren 1918—1921 förslagsanslag: de tre första åren 600,000 kronor per

år, det sista året 3 miljoner kronor. Anslaget för år 1918 överskreds med

1,055,888 kronor och för år 1919 med 1,651,765 kronor. I budgeten för

år 1922 tinnes intet belopp upptaget för detta ändamål, enär den år 1920

beslutade progressiva kommunalskatten då beräknas lämna medel till ändamålet.

Enligt andra särskilda utskottets vid 1920 års riksdag utlåtande

beräknas de 25 % av progressivskatten, som skola stå till Kungl. Maj:ts

förfogande för skatteutjämning, komma att uppgå till 11 miljoner kronor.

Alltså har, sedan riksdagen avlät sin skrivelse år 1905 och fattigvårdslagstiftningskommittén

framlade sitt betänkande år 1915, avsevärda belopp

anslagits och använts i samma skatteutjämnande syfte, som avsågs med

överflyttandet av vissa fattigvårdskostnader på landstingen, och möjligheter

till användning av eu flerdubbelt större årlig summa för detta ändamål

föreligger genom förra riksdagens beslut. Vidare erhålla kommunerna numera

bidrag till vårdkostnaderna för fattiga sinnessjuka genom dem tillkommande

pension från allmänna pensionsföräkringen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Till sist vill utskottet erinra om, att motionären i sin framställning

uteslutande fäster uppmärksamheten vid skatteutjämningsfrågan, under det

att en minst lika viktig synpunkt är att åt ifrågavarande beklagansvärda

sjuka beredes en lämplig vård. Denna synpunkt kan emellertid ej på ett

tillfredsställande sätt tillgodoses genom att följa den väg, som motionären

anvisar, utan endast genom att åt alla, som äro i behov av anstaltsvård,

så småningom beredes sådan vård genom utökning av antalet vårdplatser,

varigenom även de kommunala kostnaderna under en långvarig

expektanstid komma att bortfalla.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEDJERN.

Reservation:

av herrar Boberg, Andersson i Knäppinge, Magnusson i Skövde, Nilsson

i Vibberbo och Carlsson i Solberga, vilka anfört följande:

»Föreliggande utskottsutlåtande ha vi för vår del ej kunnat biträda.

De skäl, som av utskottsmajoriteten anförts för ett avslag å motionen, äro

enligt vår uppfattning i flera hänseenden uppkonstruerade och ej tillräckligt

bärande.

Inom ett stort antal mindre och fattiga kommuner finnes en proportionsvis

stor procent sinnessjuka och sinnesslöa, vilkas vård är för kommunerna

ekonomiskt synnerligen betungande, emedan vanligen mycket lång

tid förflyter, innan de sjuka kunna beredas sådan anstaltsvård, att kommunen

äger av landstinget uppbära någon ersättning för vårdkostnaderna. Vid

ett bifall till motionen skulle sådan ersättning vinnas betydligt tidigare och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

därigenom icke blott en rättvis utjämning av kostnaderna inträda, utan än

mer åt fattiga kommuner beredas ökade ekonomiska möjligheter till båttre

vård av ifrågavarande sjuka. — Utskottets farhåga, att vid bifall till motionärens

framställning ersättning av landstingsmedel skulle utgå utan att

nödig kontroll över vårdnaden vinnes, är överdriven, ty givetvis föreligger

med litet god vilja möjlighet att i här ifrågasatta fall anordna behövlig

kontroll. Förutom andra möjligheter till sådan torde man väl kunna hysa

det förtroendet till fattigvårdskonsulenterna, att de även härutinnan bli

verksamma.

Yi hålla alltså före, att ett bifall till motionen skulle bli till nytta

för vården av sinnessjuka och sinnesslöa samt därjämte åstadkomma en

behövlig utjämning av kommunernas kostnader för denna vård och att

motionen sålunda bort bifallas.»

#

ii!*

. ,.

; • • Yi.KfY. )i /* ! ’ t * ’

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.