Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ägogränser m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.
1921-03-11 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1921:16, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ägogränser m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
1
Nr IG.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1921 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ägogränser m. m. dels ock i anledning
därav väckta motioner.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson, Hult, Tjällcren,
Linder, Boberg, Magnusson i Kalmar,* Andersson i Knäppinge, Karlsson
i Gasabäck, Hagman, Magnusson i Skövde, Hage och Falk.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 19 november 1920 dagtecknad proposition, nr 70,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
här nedan införda förslag till
i:°) Lag
om ägogränser.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Hava rågrannar i den ordning särskilt stadgats förenat sig om rätta
sträckningen av gränsen mellan byar, galle rågången som fastställd.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 13 käft. (Nr 16.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
2 §•
Hava vid skifte, vartill rågrannarna blivit behörigen kallade, rå och rör
eller andra märken funnits utmärka gränsens rätta sträckning, vare samma
rågång ansedd som fastställd.
3 §•
Uppstår tvist byar emellan om rågång, som icke blivit fastställd eller på
sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd, galle de rå och rör eller andra märken, som av
ålder ansetts utvisa gränsen.
4 §•
I insjöar och rinnande vatten hör till varje by, som ligger vid vattnet,
den del av vattenområdet, som är dess strand närmast, så framt ej annat föranledes
av lagligen bestämd rågång eller sådana märken, som i 3 § avses. I
fråga om strandägares rätt i vissa större insjöar gäller dock den inskränkning,
som i 6 § sägs.
5 §•
Vid öppna havsstranden och utom skären sträcker sig, så framt ej annorledes
är lagligen bestämt, strandägares område i vattnet etthundraåttio meter
från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. I fråga
om fördelning byar emellan av det område nu nämnts samt av vattenområdet
inom skären gälle vad i 4 § är sagt.
6 §•
Vad i 5 § är stadgat om utsträckningen av strandägares område vid
S havsstranden gälle ock beträffande de öppna delarna av Vänern, Vättern,
en, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; dock att, där hittills strandägare
varit rådande över större del av sjön, han skall därvid bibehållas. Yttergränsen
för det strandägarna tillkommande område i dessa sjöar skall bestämmas i den
ordning särskilt är stadgat.
7 §•
Finnas i vattenområde, vari efter ty i 4 eller 5 § sägs flera byar äga
del, mindre holmar eller skår, skall ej därför särskild andel av vattenområdet
tillkomma by, varunder sådan holme eller skär lyder.
8 §•
Vid tillämpning av stadgandena i 4 § och andra punkten i 5 § skall
äga, vilken såsom urfjäll tillhör annan by än den, inom vars område den ligger,
anses såsom del av sistnämnda by..
9 §•
Har by undergått skifte, skall i fråga om gränsen mellan de särskilda
ägolotterna skifteskartan med därtill hörande handlingar lända till efterrättelse.
Vad sålunda är stadgat om skifte skall äga motsvarande tillämpning beträffande
annan laga jorddelningsförrättning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16. 3
10 §.
Om ägogränser i vissa fall stadgas i lagen om fastighetsbildning i stad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Genom denna lag upphävas 12 kap. 3, 4 och 7 §§ samt 13 kap. jordabalken
så ock vad lag eller författning i övrigt innehåller mot denna lag stridande.
2:o) Lag
om syn i ägotvist.
Härigenom för ordnas som följer:
1 §•
Finnes i ägotvist, som är anhängig vid underrätt, nödigt, att syn hålles å
stället, träde rätten där tillsammans att hålla synen.
Prövas syn nödig i ägotvist, som är anhängig i hovrätt, förordne rätten en
av sina ledamöter att nälla synen och kalle två underdomare i orten att biträda
därvid; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens hörande. Hovrätten
äge ock, där det tinnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att förrätta
synen. Det protokoll, som föres vid synen, varde ingivet till hovrätten, och
döme hovrätten sedan i målet.
Finner Konungen ägotvist, som dragits under dess prövning, ej kunna
avgöras utan syn, förordnar Konungen, hur synen skall hållas.
2 §•
Kostnad för syn skall förskjutas av käranden eller, där målet är fullföljt
i högre rätt, av klaganden, men slutligen gäldas av den, som vid målets avgörande
rätten finner skyldig därtill.
3 §•
Är tvist härader emellan, söke de hovrätten om uthärads domare och
nämnd. År den mellan län eller landskap, give befallningshavanden det Konungen
tillkänna, som förordnar den däröver må döma.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Penna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Genom denna lag upphäves 14 kap. jordabalken.
Pär i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall sådan bestämmelse i stället
tillämpas.
3:o) Lag
om upphävande av gällande stadganden angående urminnes hävd.
Härigenom förordnas, att 15 kap. jordabalken så ock vad lag eller författning
eljest innehåller om tillgodonjutande av urminnes hävd skall upphöra att
gälla; dock att inskränkning ej göres i den rätt, som på grund av urminnes
ävd enligt sålunda upphävda stadganden redan må någon tillkomma.
Penna lag träder i kraft den 1 januari 1922. Låter inom tio år från
nämnda dag någon i den ordning 17 kap. 23 § rättegångsbalken stadgar avhöra
vittnen till bestyrkande därav, att fastighet på grund av urminnes hävd besväras
av servitut, må anmälan om förhöret göras för antecknande i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.
4:o) Lag
om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i vissa
större sjöar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland skall
yttergränsen för strandägarnas område fastställas genom särskild förrättning,
som för en var av dessa sjöar eller, där Konungen finner sådant nödigt, för
särskilda delar av sjön hålles på sätt här nedan stadgas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
5
2 §•
Förrättningen verkställes av lantmätare, som av Konungen förordnas. Att
honom vid förrättningen biträda förordne, på anmälan av lantmätaren, Konungens
befallningshavande eller, där förrättningen avser vattenområde, som ligger inom
särskilda län, en var av befallningshavandena i dessa län, såvitt angår länet, en
av statens fiskeritjänstemän samt en bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid lantmäteriförrättningar inom länet äro valde. I)et
åligger ock Konungens befallningshavande, var för sitt län, att förordna ombud
för bevakande vid förrättningen av det allmännas rätt.
3 §•
Emoi lantmätare och annan förrättningsman gälle dessa jäv: om han är
i den skyldskap eller det svågerlag med part, som i rättegångsbalken sägs om
jäv emot domare, eller om han eller någon, som sålunda är i skyldskap eller svågerlag
med honom, äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller skada
av förrättningen, eller om han såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör
saken, eller om han är parts vederdeloman eller uppenbare ovfin. Söker någon,
sedan ärendet är anhängigt, sak med förrättningsman eller tillfogar honom något
med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas
för jäv.
Anmäles vid förrättningen jäv, äga förrättningsmännen samfällt besluta
däröver. Finnes jäv mot lantmätaren lagligen grundat, göre han därom anmälan
hos Konungens befallningshavande i det eller de län, förrättningen angår; och
åligge det Konungens befallningshavande att hos Konungen begära förordnande
av förrättningsman i hans ställe. Angår jävet biträdande förrättningsman, meddela
den befallningshavande, som förordnat honom, på anmälan av lantmätaren
förordnande för annan förrättningsman i stället för den jävade.
Beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall ej medföra någon verkan
till rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan anmärkningen
gjordes.
Ogillas jävsanmärkning, må däremot anmält missnöje ej utgöra hinder mot
förrättningens fortgång.
4 §•
Stanna förrättningsmännen i olika meningar, gälle vad de fleste säga;
har var sin särskilda mening, gälle lantmätarens.
5 §•
För inhämtande av upplysningar om fiske, jakt, sjöslåtter och andra förhållanden,
som kunna inverka på bedömandet av frågan om strandäganderättens
utsträckning i särskilda delar av sjön, skall för varje tingslag och stad, som av
förrättningen beröres, hållas sammanträde med befolkningen i orten; ägande förrättningsmännen
för närmare utredning, där sådan finnes erforderlig, hålla syn
å stället. Lantmätaren utsätte efter samråd med övrige förrättningsmän tid och
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
ort för sammanträde eller syn och läte kungörelse därom minst fjorton dagar förut
uppläsas i tingslagets eller stadens kyrkor samt intagas i tidning inom orten;
underrätte ock i god tid det allmännas ombud om sammanträdet eller synen. Vid
sammanträde och vid syn skall protokoll föras av lantmätaren.
6 §■
Sedan erforderlig utredning blivit i ärendet förebragt, avgive förrättningsmännen,
särskilt för varje tingslag eller stad, förrättningen angär, utlåtande med
angivande, i vilka delar av sjön vattenområdet må anses i dess helhet tillkomma
strandägarna samt, för övriga delar därav, huru långt ut i sjön strandägarnas
områden skola sträcka sig.
Utlåtandet varde av lantmätaren tillställt rättens ordförande för att å
näst infallande rättegångsdag uppläsas och i domboken intagas, och värde tillika
de vid sammanträde eller syn inom tingslaget eller staden förda protokoll ingivna
till rättens ordförande att bland rättens handlingar förvaras.
7 §•
Till Konungens befallningsbavande i län, som av förrättningen beröres,
insände lantmätaren avskrift av utlåtandet för varje till länet hörande tingslag
eller stad att i länskungörelserna intagas.
8 §•
Är strandägare missnöjd med förrättningsmännens utlåtande, äge han, inom
ett år från det utlåtandet vid rätten upplästes, efter stämning å kronan påkalla
prövning av sitt anspråk. Kronan vare ock öppet att inom tid, som nu är sagt,
föra talan mot utlåtandet efter stämning, som, där svarandena äro flere än tio,
må delgivas på sätt och inom tid, som i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken
stadgas.
Försittes tid för talan, lände utlåtandet till efterrättelse.
9 §•
Kostnad för förrättning, som i denna lag avses, skall bestridas av allmänna
medel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
7
I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 179 av herr Tjällgren, nr 180 av herr Karl Andreas Andersson
och nr 181 av herr Lindhagen, samt
inom andra kammaren:
nr 271 av herr Rehn med instämmande i motionens syfte av herrar
Wikström och Ilolmner.
Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag ävensom de
skäl, som motionärerna åberopa till stöd för sina yrkanden, får utskottet,
1 den mån ej redogörelse därför här nedan lämnats, hänvisa till den
kungl. propositionen resp. motionerna.
‘Av föreliggande lagförslag motsvarar nr 1 andra kapitlet i lagberedningens
år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk, lagförslagen nr
2 och 3 återgiva bestämmelser i 5 resp. 27 § av förslaget till promulgationslag
till jordabalken och lagförslaget nr 4 upptager med oväsentliga
jämkningar innehållet i ett vid jordabalksförslaget fogat särskilt
förslag. Av lagberedningens förslag till ny jordabalk hava som bekant
väsentliga delar redan åren 1907 och 1912 upphöjts till lag, medan
återstoden genom särskilt tillkallade sakkunniga är föremål för ytterligare
överarbetning. De nu framlagda lagförslagen hänga emellertid icke så
nära samman med jordabalksförslaget i de ännu ej prövade delarna, att
hinder därav möter att nu antaga dem. Genom förslagens antagande
vinnes fördelen, att i de stora sjöarna gränsen mellan strandrättsvattnet
och allmänningsvattnet fastställes. Härigenom fylles en lucka i vår nya
vattenrättslagstiftning, varigenom möjliggöres ett effektivt utnyttjande i
dessa sjöar av gällande bestämmelser rörande vattenavledning och invallning.
Betydelsen för fiskets del i dessa sjöar av att en bestämd
gräns mellan strandägar- och allmänningsfisket uppdrages, har i den kungl.
propositionen särskilt framhållits.
För den länge förberedda lagstiftningen om delning av jord har
framhållits, att en fördel vinnes, om, innan denna företages till slutlig
legislativ behandling, de allmänna grundsatser, som den nu föreslagna
lagen om ägogränser innehåller, lagfästas. Med hänsyn till jordabalksförslagets
stora omfattning kan även ur arbetssynpunkt vara fördelaktigt,
att icke hela förslaget på en gång företages till slutlig prövning. Vidare
är att bemärka, att, vad lagförslaget innehåller beträffande gränser å land,
detta icke innebär några nyheter utan allenast utgör ett lagfästande av
gällande rätt, sådan den nu tillämpas.
Utskottet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
I fråga om de i förevarande motioner framställda ändringsförslagen
beträffande förslaget till lag om ägogränser får utskottet erinra
följande:
5 §•
Herr Karl Andreas Andersson har beträffande förevarande paragraf
i sin motion yrkat, att paragrafen icke måtte antagas i vad den avser bestämmande
av strandägares område i vattnet vid havsstrand.
I 2 § av lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske finnes i fråga
om strandägares enskilda fiskerätt vid öppna havsstranden samt utom
skären enahanda gränsföreskrift, som beträffande äganderätten i vattenområdet
föreslås i nu omhandlade 5 §. Detta förhållande får emellertid
icke tolkas så, att ägogränsen måste vara densamma som fiskerättsgränsen.
Såsom motionären antytt, pågår utredning angående fiskerättsförhållandena
i havet, vilken utredning, enligt vad utskottet inhämtat, framskridit
så långt, att den bör kunna föreligga inför riksdagen om något
år. Även om utredningen i fråga kommer att utmynna i ett förslag,
som bättre tillgodoser yrkesfiskarnas intressen än den nuvarande lagstiftningen,
torde emellertid en lagstiftning härutinnan ej komma att föregripas
av ett antagande av bestämmelser beträffande ägogränser i enlighet
med vad i 5 § föreslås. Utskottet anser sig härutinnan böra erinra
om att enligt gällande lagstiftning inskränkningar finnas i fråga om en
ägares dispositionsrätt till hans enskilda vattenområde; så finnas ju redan
nu bestämmelser om rätt att i särskilda fall fiska vid annans strand,
och vidare kan t. ex. en allmän flottled gå fram genom enskilt vatten.
För övrigt lärer, i vilken inbördes ordning frågorna om äganderätt och
fiskerätt än företagas, alltid vara att beakta, att den ena gränsen icke
torde annat än tillfälligtvis eller för en tid sammanfalla med den andra.
Äganderättsgränsen bör vara fix och orubblig, rätten till fiske däremot
kan tid efter annan ändras efter inträffande förändringar i fråga om
fångstsätt och dylikt, likasom även olika gränser kunna tänkas för fiske
under olika årstider eller med hänsyn till olika slag av fiske. Utskottet
håller alltså före, att ur den synpunkt, som gjorts gällande i herr Karl
Andreas Anderssons motion, hinder icke möter att nu antaga förslaget i
förevarande paragraf.
Herr Lindhagen har i sin motion föreslagit, att 5 § skulle erhålla
följande lydelse:
»Vid öppna havsstranden och utom skären sträcker sig, så framt ej
annorledes är lagligen bestämt, strandägares område i vattnet till det ställe
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
9
invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Lag samma vare
ifråga om vattenområde inomskärs. 1 fråga om fördelning av det område,
nu nämnts, gälle vad i 4 § är sagt.
Vad sålunda stadgats, utgör ingen inskränkning i den strandägare,
enligt särskild författning, tillagda fiskerätt.''»
Några absolut övertygande skäl för fastställandet av strandägares
vattenområde vid havet till det ena eller andra avståndet från stranden
hava icke presterats. Då, som utskottet förut framhållit, strandäganderätten
och fiskerätten ingalunda behöva med varandra sammanfalla, torde
i själva verket den större eller mindre utsträckningen av strandäganderätten
vara av mindre betydelse, huvudsaken är att en gräns finnes.
Utskottet anser emellertid den i lagförslaget föreslagna gränsen — 180
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager
— kunna väl försvaras. Att vidtaga någon inskränkning däri torde
i varje fall icke vara lämpligt i den utsträckning, som av motionären
föreslagits. Ett fastställande av gränsen till det ställe invid stranden,
där stadigt djup av två meter vidtager, skulle leda till att en strandägare,
vars ägor på sjösidan omgåves av bråddjupt vatten, icke skulle erhålla
någon som helst vattenrätt. Lika olämpligt skulle det enligt utskottets
förmenande vara att fastställa en dylik gräns i fråga om vattenområde
inomskärs.
Herr Lindhagens motion avser jämväl, att i lagen skall uttryckligen
utsägas, att bestämmelsen om strandägarens äganderätt icke skall
utgöra någon inskränkning i den strandägare, enligt särskild författning,
tillagda fiskerätt. Av vad utskottet i det föregående anfört om de särskilda
lagstiftningarnas inbördes förhållande framgår, att utskottet anser
det föreslagna tillägget i denna del överflödigt.
På grund av vad sålunda anförts, anser utskottet, att såväl herr
Karl Andreas Anderssons som herr Lindhagens motion böra avslås.
9 §•
Herr Tjällgren har i sin motion hemställt, att riksdagen måtte besluta
att vidtaga sådan ändring i förslaget till lag om ägogränser, att däri
föreskrives, dels att i by, som undergått skifte, ifråga om gränser mellan
särskilda ägolotter skall gälla, att sådan gräns kan fastställas på grund av
förening av vederbörande rågrannar samt att därest av å marken förefintliga
rå och rör eller andra märken tydligt framgår, varest gräns tidigare legat,
dessa märken skola äga vitsord före skifteskarta, dels ock att vid rågångsreglering
likvid skall kunna förekomma liksom vid laga skifte.
Bihang till riksdagens protokoll 1.921. .9 sand. 2 avd. 13 höft. (AV 16.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
De i 9 § av lagförslaget inrymda bestämmelserna äro, på sätt redan
yttrats i avseende å de föreslagna bestämmelserna i fråga om ägogränser
å land, i allmänhet allenast ett kodifierande av gällande rätt. En ändring
av paragrafen i motionens syfte skulle strida mot nu gällande praxis,
som innebär, att skifteskartan med tillhörande handlingar har vitsord
mot rå och rör eller andra gränsmärken. Där, såsom motionären anför,
skifteskartan är bristfällig och otillfredsställande, har man skifteshandlingarna
att följa. För den händelse dessa skulle hava förkommit, kunna
de ej åberopas mot rå och rör. Om en bestämmelse angående träffande
av förening om ägogränser inom ett skifteslag, som redan undergått delning,
skall införas, för vilken lagändring motionären framfört beaktansvärda
skäl, bör den lämpligen upptagas icke i en lag om ägogränser
utan i skiftestadgan. Nu gällande skiftesstadga medgiver ingen dylik
rätt, men däremot finnas bestämmelser därom intagna i jordstyckningskommissionens
ovan omförmälda förslag till lag om delning av jord på
landet, vilket lagförslag inom kort kommer att av riksdagen behandlas.
Motionärens förslag, att vid rågångsreglering likvid skall kunna
förekomma liksom vid laga skifte, torde ej heller falla under en lag om
ägogränser utan även detta under skiftesstadgan.
I ärendets nuvarande läge kan utskottet endast med hänvisning till
blivande skifteslagstiftning avstyrka motionen.
Skri vélseförslag.
Herr Rehn har slutligen — med instämmande i motionens syfte av
herrar Wikström och Holmner — hemställt, att riksdagen, med avslag å
förevarande proposition, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag i frågan, huruvida vattenområde, som vid verkställt
skifte icke ingått i delning, bör betraktas såsom byamännens gemensamma
egendom eller skall anses uteslutande tillhöra de ägolotter, som kommit att
få ägor vid stranden.
Motionären har härmed framfört frågan om lagfästande av 10 §
i lagberedningens förslag till ägogränskapitel i nya jordabalken, vilket
kapitel i övrigt ingår i nu föreliggande förslag till lag om ägogränser.
Denna 10 § var av följande lydelse:
»Har vid skifte av by till byn hörande vattenområde, vilket icke
undantagits såsom samfällt för delägarne, likväl icke ingått i delningen,
då skall eu var strandägare äga rätt att, så länge området är oskiftat,
nyttja den del av området, som ligger hans strand närmast.»
Andra lagutskottets ''utlåtande Nr Hd.
11
Föredragande departementschefen har vid framläggandet av nu
behandlade lag uteslutit omnämnda 10 § med hänvisning till yttrande
till statsrådsprotokollet av dåvarande departementschefen, statsrådet Löfgren,
den 15 mars 1918. Statsrådet Löfgren yttrade då följande:
»Den fråga, varom meningsskiljaktigheten mellan lagberedningen
och lagrådets majoritet rör sig, är denna: när skifte övergått en by, men
skifteshandlingarna, såsom ofta är fallet, icke utmärka, huruvida vattenområde,
som tillhör byn, blivit mellan skiftesdelägarna fördelat eller bibehållits
såsom för dem samfällt, skall då vattenområdet anses tillhöra
strandägarna, en var till den del, som ligger utanför hans strand, eller
är det att betrakta såsom fortfarande oskiftat? Lagberedningens åsikt
är, att, där varje hållpunkt saknas för antagande, att vattenområdet verkligen
ingått i skiftet, området måste fortfarande betraktas såsom en byns
gemensamma tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett.
Att detta måste anses vara gällande rätt, stöder lagberedningen väsentligen
på en av beredningen framlagd rättshistorisk utredning.
Fn av lagrådets ledamöter ställer sig principiellt på samma ståndpunkt
som lagberedningen. De övriga däremot komma vid frågans besvarande
till motsatt resultat, dock med något skiljaktiga motiveringar.
Den av lagberedningen förebragta utredningen godtages ej av dem såsom
särskilt bindande bevis för riktigheten av lagberedningens åsikt. Särskilt
framhålles från deras sida mot denna åsikt, att högsta domstolen
sedan ett trettiotal år tillbaka utan större meningsskiljaktighet omfattat
den grundsatsen, att ett vattenområde under ifrågakomna omständigheter
är att anse såsom skiftat. Det betonas också, att denna stadiga
praxis, som fått uttryck i en mängd rättsfall, fortfarit jämväl efter det
lagberedningens betänkande framlagts.
På grund av den skiljaktighet, som sålunda visat sig råda mellan
olika auktoriteter, å ena sidan lagberedningen jämte en av lagrådets
ledamöter och å andra sidan högsta domstolens och lagrådets majoritet,
måste man ställa sig betänksam mot en lagstiftning i ämnet. Detta särskilt
på grund av den ifrågasatta lagstiftningens beskaffenhet. Lagstiftaren
ingår här i själva verket på ett bedömande av frågan, vilka rättsverkningar
ett redan inträffat rättsfaktum skall anses hava, och griper
sålunda in i den funktion, som egentligen tillkommer den dömande myndigheten.
Mot en dylik retroaktiv lagstiftning vore föga att invända, därest
därmed avsåges undanröjande endast av någon mindre betydelsefull
oklarhet i lagen, om vars rätta tydning man dock i det hela vore ense,
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
och avgörandet ej heller komme att öva någon djupare verkan på de
bestående rättsförhållandena.
Men så är icke fallet härvidlag. Skiljaktigheterna i uppfattning
stå klara och skarpa mot varandra, och det är för visso icke obetydliga
intressen, som skulle träffas, vare sig frågans avgörande ginge i ena eller
andra riktningen.
Med hänsyn härtill har jag funnit riktigast att icke söka lösa frågan
genom lagstiftning utan liksom hittills lämna dess besvarande åt
rättstillämpningen. Framhållas bör härvid, att någon bestämmelse i ämnet
med avseende å framtida skiften icke torde vara erforderlig. Genom
bestämda föreskrifter i skifteslagstiftningen kan man givetvis sörja för
att vattenområdena icke vid blivande skiften förbigås; och det förslag till
lag om skifte, som av en särskild kommitté utarbetats, innehåller också
stadgande i sådant syfte. Ävenledes må märkas, att införandet av en
lagbestämmelse i ämnet i ena eller andra riktningen ingalunda bringar
full klarhet i äganderättsförhållandena i det förevarande avseendet. Det
tillkommer nämligen i alla händelser domstolarna att utreda, huruvida på
grund av skifteshandlingarnas innehåll eller omständigheterna i övrigt
vid skifte vattenområde skall anses delat eller bibehållet såsom oskiftat,
en fråga, där olika synpunkter ju ofta kunna göra sig gällande. Och jag
vill därutinnan erinra om vad inom lagrådet i detta hänseende uttalats,
särskilt därom, att då strömfall funnits inom bys område, underlåtenhet
att vid skifte avsätta gemensamt utmål måste i regel betraktas såsom en
omständighet, utvisande att vattenområdet ingått i delningen».
Utskottet biträder för sin del denna mening, och då utskottet förmenar,
att en utredning icke torde kunna lämna några avgörande bidrag
till slitande av denna tvist, har utskottet ansett sig böra avstyrka
motionen.
Utskottet, som icke funnit något att erinra mot de i propositionen
föreliggande lagförslagen, får i enlighet med vad sålunda anförts hemställa,
A) att förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas,
B) att motionen nr 179 i första kammaren av
herr Tjällgren icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda,
C) att motionen nr 180 i första kammaren av
herr Karl Andreas Andersson icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
13
D) att motionen nr 181 i första kammaren av
herr Lindhagen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, samt
E) att motionen nr 271 i andra kammaren av
herr Rehn icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 11 mars 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
Reservationer:
A) av herrar Carl E. Svensson, Linder, Magnusson i Kalmar, Hagman
och Hage, vilka anfört:
»Det föreliggande lagförslaget om ägogränser synes oss äga sin
största betydelse med hänsyn till de stadganden, som innehållas i förslagets
5 och 6 §§. Genom den förstnämnda § skulle bestämmas, att
vid öppna havsstranden och utom skären skulle, så framt ej annorlunda
vore lagligen bestämt, strandägares område i vattnet sträcka sig etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter
vidtager, och enligt 6 § skulle vad i 5 § stadgades om utsträckningen
av strandägares område vid öppna havsstranden också gälla beträffande
de öppna delarna av Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön
i Jämtland; dock att, där hittills strandägare varit rådande över större
del av sjön, han skulle därvid bibehållas. — Genom att godtaga sagda
stadganden bringas till avgörande en fråga, om vilken vår rätt ej i annan
mån än såvitt angår rätten till fisket haft något klart uttalande, nämligen
frågan om strandäganderättens innebörd. Enligt nyssnämnda §§
skulle såsom allmän princip fastslås strandägarens rätt att inom vissa i
lagen närmare angivna gränser få med andras uteslutande fritt förfoga
över område i vattnet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Jämsides med frågan om den rätt, som bör tillerkännas strandägaren
över vattnet utanför hans strand, föreligger en för stora delar
av vårt folk viktig fråga, nämligen om den rätt till fiske, som kan tillkomma
annan än strandägaren. Det torde vara en allmänt känd sak,
att sedan många år stridigheter äga rum mellan strandägare och fiskare
angående rätten till fiske. Då klagomålen i anledning av dessa stridigheter
under senare tid varit föremål för riksdagens behandling, hava
starka röster inom riksdagen höjts, att, då frågan om ägogränserna bleve
föremål för lagstiftarens avgörande, också frågan om fiskerätten skulle
tagas upp till behandling för att på sådant sätt lagstiftaren skulle bliva
satt i tillfälle att åstadkomma ett rättvist vägande av rätten i det ena
hänseendet mot rätten i det andra. Genom att på sätt som nu sker
lagfästa strandäganderättens innebörd, synes oss stor fara vara å färde
att därmed föregripes det avgörande, som skulle komma att äga rum
angående rätten till fiske, en fara så mycket större, när man besinnar
vilket svårlöst spörsmål ett normerande av strandägarerättens förhållande
till fiskerätten innebär.
Då enligt vårt förmenande nyssnämnda båda frågor ej böra avgöras
annat än i ett sammanhang, och då inga som helst bindande skäl
hava presterats för nödvändigheten av att just nu träffa avgörande vidkommande
strandäganderätten eller i fråga om lagförslagets om ägogränser
innehåll i övrigt samt det nämnda lagförslaget jämte sig därtill
anslutande lagar näppeligen bör antagas, utan att frågan om strandäganderättens
förhållande till fiskerätten blivit på tillfredsställande sätt
fastställd, synes oss — allra helst som den nu pågående revisionen av
fiskestadgan inom jämförelsevis kort tid kan väntas slutförd — det föreliggande
lagförslaget om ägogränser med därtill anslutna författningar
ej nu böra upphöjas till lag. — Vi hemställa därför, att förevarande
kungl. proposition ej måtte av riksdagen bifallas.
Med vad sålunda yttrats må tillika i ämnet väckta motioner anses
besvarade.»
B) av herr Tjällgren;
C) av herrar Boberg och Andersson i Knäppinge mot viss del av
motiveringen å sid. 8;
D) av herr Karlsson i Gasabäck, som anfört följande:
»Till den uppfattning, varåt utskottet givit uttryck i den fråga,
.som innefattas under punkt E i utskottets hemställan, har jag icke kunnat
ansluta mig.
Särskilt vill jag framhålla, att herr Rehns motion, i vad den avser
skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning angående ett bland landets
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
15
juridiska auktoriteter omtvistat ämne av så betydelsefull innebörd, icke
bort behandlas på det summariska sätt, som utskottet funnit lämpligt.
I likhet med motionären anser även jag, att allmogens egen rättsuppfattning
måste tillmätas den största betydelse vid bedömande av innebörden
av skedda jorddelningar, och då denna uppfattning icke lärer
kunna utrönas med mindre en utredning härom igångsättes, har jag
ansett, att motionen i denna del bort bifallas. Till vilket resultat en
sådan utredning än må komma, bör dock en objektiv prövning av sakfrågan
vara ägnad att tillfredsställa det allmänna rättsmedvetandet, vilket
däremot ej blir händelsen, om tvistefrågan om strandäganderätten skall
avgöras genom indirekt stöd åt den ena riktningen inom en vacklande
domstolspraxis.
På grund härav hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av det i herr Rehns motion berörda
spörsmål samt att förslag i ämnet, så snart ske
kan, må bliva riksdagen förelagt.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.