Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:i med begäran om utredning och förslag till ändring av vattenlagens bestämmelser om vitsord till vattenregleringsföretag med tv ting sdelaktighet.
1921-04-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1921:18, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:i med begäran om utredning och förslag till ändring av vattenlagens bestämmelser om vitsord till vattenregleringsföretag med tv ting sdelaktighet.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1921 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:i med begäran om utredning och förslag till ändring
av vattenlagens bestämmelser om vitsord till vattenregleringsföretag
med tv ting sdelaktighet.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson, Hult, Tjällgren,
J. B. Johansson*, Julin, Lundberg, Magnusson i Kalmar*, Andersson
i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck, Hagman*, Magnusson i Skövde*,
Nilsson i Vibberbo, Hage och Carlsson i Solberga.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 77, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lyberg föreslagit,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag angående sådan ändring av vattenlagens bestämmelser om vitsord
till vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet, att den i 3 kap.
1 § av samma lag stadgade inskränkning i initiativrätten helt eller delvis
bortfölle.
Angående de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet dels i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av vattenfallsstyrelsen, dels ock lämnat
Svenska vattenkraftföreningen tillfälle att yttra sig.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 15 käft. (Nr 18.)
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottet.
I anledning härav hava yttranden inkommit från vattenfallsstyrelsen
och Svenska vattenkraftföreningen, vilka yttranden såsom bilagor T
och II äro fogade vid detta utlåtande.
Såsom motionären anfört, har förevarande spörsmål varit föremål
för behandling av de sakkunniga, vilka tillkallats för att biträda med
överarbetning av vissa delar i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
den 17 december 1910 avgivna förslag till vattenlag. De
sakkunniga ansågo för sin del, att kravet på majoritet för rätt att påfordra
tvångsdelaktighet i vattenregleringsföretag icke borde frånträdas,
och anförde till stöd härför de skäl, vilka äro omnämnda i motionen.
Ehuru utskottet finner, att motionären framfört beaktansvärda skäl
till stöd för motionen, har utskottet dock icke ansett sig kunna tillstyrka
densamma. Vattenlagen har nämligen varit i tillämpning eu
jämförelsevis kort tid, och de erfarenheter, som under denna tid vunnits,
torde icke vara av beskaffenhet att kunna motivera, att redan nu till
förnyad prövning upptages den omdiskuterade frågan. De olägenheter,
som följa med lagens nuvarande avfattning och som av motionären
skarpt framhållas, voro nämligen, som omtalats, under förarbetena till
lagen uppmärksammade utan att kunna leda till annan lösning av frågan,
än den lagen nu giver. Enligt utskottets uppfattning har ej heller
motionären givit uppslag, vilka kunna giva anledning antaga, att vid
vidare bearbetning skall ernås ett bättre resultat, än det vartill lagstiftarna
nu kommit.
Så har motionären framfört möjligheten av att införa olika bestämmelser
för å ena sidan regleringar för såväl kraft- som torrläggningsändamål
och å andra sidan för enbart kraftändamål. Ett dylikt
förfaringssätt skulle emellertid förrycka hela underlaget för regleiingsinstitutet,
vilket går ut på att varje regieringsföretag bör, såvitt möjligt,
planläggas som ett gemensamhetsföretag för de båda nyssnämnda grupperna.
Vid bibehållandet av denna princip skulle ett upphävande av
majoritetsvillkoret i fråga om vattenregleringar nödvändiggöra en ändring
jämväl i fråga om sjösänkningar och invallningar, beträffande vilka företag
majoritetsbestämmelser förefinnas i 7 kap. av vattenlagen. Det torde
nändigen icke låta sig göra att praktiskt uppdraga en gräns mellan sjösänkning
och vattenreglering.
Under sådana förhållanden anser utskottet, under fullt beaktande
av den svaghet i den nuvarande lagstiftningen, till vilken motionären
dragit uppmärksamheten, att vidare erfarenhet av lagens verkningar i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
3
olika avseenden bör avvaktas, innan man går till förnyad prövning av
frågor av så pass genomgripande art, som den av motionären framförda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 april 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEDJERN.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Kungi. Vattenfallsstyrelsen.
Bilaga I.
Till konungen.
Genom nådig resolution den 18 februari 1921 har Eders Kungl. Maj:t på
framställning av riksdagens andra lagutskott anbefallt vattenfallsstyrelsen avgiva
yttrande i anledning av en av herr Lyberg inom riksdagens första kammare
väckt motion, nr 77, angående ändring av vattenlagens bestämmelser om vitsord
till vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet.
Det spörsmål, som motionären fört fram, har, redan före vattenlagens tillkomst,
varit föremål för dryftning. Vattenfallsstyrelsen vill erinra, att, såsom
motionären också framhållit, styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 29 juli
1912 i anledning av vattenrätts- och dikningskommittéernas betänkande den 17
december 1910 med förslag till vattenlag, funnit sig böra föra fram liknande
synpunkter, som motionären nu framhållit. Den kritik, som vattenrättssakkunnige
i sitt utlåtande den 14 mars 1917 (sid. 275) häremot riktat, kan icke anses
uttömmande, och de sakkunnige hava själva för övrigt medgivit, att i huvudfrågan
delade meningar kunna råda om lämpligheten av kommittéförslaget eller
vattenfallsstyrelsens förslag.
Det synes emellertid vattenfallsstyrelsen fortfarande uppenbart, att vattenlagen
i sin nuvarande form drar alltför snäva gränser för initiativrätten till
vattenregleringsföretag, framkallf för sig betänksamhet hos eu före
tagare,
även om han har att vänta stor ekonomisk nytta av företaget. Det kan
under sådana förhållanden synas vara mindre rättvist, att, när en företagare med
måhända betydande ekonomiska uppoffringar genomfört ett dylikt företag, en
annan fallägare skall utan någon kostnad för sig skörda vinst av detsamma. a
andra sidan bör man ej förglömma, att de ifrågavarande majoritetsbestämmelserna
i III kapitlet stå i ett visst organiskt samband med övriga majoritetsbestämmelser
i vattenlagen, särskilt II kapitlets 5 och 7 §§, vadan en ändring icke bör ske
utan föregången undersökning av dess inverkan på vattenlagen i dess helhet.
Dock vill vattenfallsstyrelsen till sist framhålla att den av motionären väckta
frågan har betydelse jämväl för kronan som fallägare i flera älvar, där kronan
icke äger större delen av fallhöjden, men där utredning av möjligheterna av en
reglering pågår.
Det synes emellertid icke lämpligt att redan nu företaga en ändring i
förevarande del av vattenlagen, innan man ännu har någon vidare erfarenhet av
lagens verkningar i olika hänseenden. Därest vattenlagen efter någon tids giltighet
skulle visa sig i behov av komplettering och till och med ändring i vissa
delar, bör det spörsmål, som motionären berört, givétvis underkastas förnyad
granskning.
tvångsreglering. De betydande
som i regel äro förbundna med
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
I anslutning till vad sålunda framförts, anser sig vattenfallsstyrelsen kunna
förorda, att en förnyad utredning av det av motionären väckta spörsmålet i sinom
tid kommer till stånd.
Stockholm den 11 mars 1921.
Underdånigst
FR. MALM.
Mauritz Skejopstedt.
Svenska Vattenkraftföreningen.
Bilaga II.
Till Biksdagens Andra Lagutskott.
Genom skrivelse av den 4 februari har Riksdagens andra lagutskott lämnat
Svenska vattenkraftföreningen tillfälle avgiva yttrande över en vid årets riksdag
av herr Lyterg väckt motion (I: 77) angående ändring av vattenlagens bestämmelser
om vitsord till vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet, och får vattenkraftföreningen
med anledning härav vördsamt anföra följande.
Genom 1918 års vattenlag med däri sedermera vid dess fullständigande —
åren 1919 och 1920 — vidtagna ändringar har stadgats såsom förutsättning för
initiativrätt såväl beträffande enhetligt utbyggande av en olika ägare tillhörig
fallsträcka som beträffande genomförandet av sjöregleringar och sjösänkningsföretag
med tvångsdelaktighet, att sökanden till företaget eller de som förena sig med
honom skola äga minst halva vattenkraften i fallsträckan respektive komma i åtnjutande
av minst halva den med företagets genomförande förknippade båtnaden.
Undantag härifrån medgives endast beträffande utnyttjande av vattenkraft under
begränsad tid för kvarn, såg eller annan mindre anläggning av samfällt strömfall
(2 kap. 7 § 2 stycket) och beträffande invallningsföretag. Med avseende på
sistnämnda företag kan ej en majoritet av invallningsintresserade påkalla tvångsanslutning,
utan har föreskrivits, att jordägare, som vägrar sin anslutning till ett
invallningsföretag, kan påfordra att få sin av invallningen berörda mark utlöst
enligt vissa i lagen stadgade grunder. Den princip, som vattenlagen alltså antagit
beträffande utövande av tvångsrätt vid vattenregleringsföretag, förordas
också såväl av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, vattenrättssakkunniga
och 1919 års torrläggningssakkunniga som i 1918 och 1920 års vattenlagspropositioner.
Kommittéerna ansågo nämligen, att vid införandet av en ny tvångsrätt en
skälig begränsning måste sökas, detta även av praktisk anledning. Vattenrätts
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
sakkunniga anslöto sig härtill särskilt emedan den intagna ståndpunkten stode i
god överensstämmelse med den grundsats, som för likartat fall vunnit tilllämpning
beträffande vitsord till vattenavledning enligt 13 § av då gällande
dikningslag.
Lagstiftarna hava alltså vid införande av ifrågavarande tvångsrätt ansett
sig böra framgå med försiktighet och med vidhållande i viss mån av de principer,
som i äldre lag tillämpats beträffande jämförliga förhållanden. Såsom
motionären framhållit, var frågan om uppgivande av majoritetsprincipen före under
lagstiftningsarbetet, men lagstiftarna funno likväl, att densamma borde bibehållas.
För att under sådana förhållanden en utredning enligt motionärens förslag
skulle anses påkallad, måste ett starkt behov av en lagändring i motionens
syfte hava gjort sig gällande. Len tid av omkring två år, under vilken vattenlagen
varit i tillämpning, torde dock vara alltför kort — med hänsyn även till
att dessa år intagit en särställning i ekonomiskt avseende med åtföljande minskning
av verksamheten på vattenbyggnadsområdet — för att vare sig något dylikt
behov skulle hava kunnat göra sig gällande i större omfattning eller någon
vidare erfarenhet skulle hava vunnits av ifrågavarande tvångsrätt.
Motionären utgår från att den genom en sjöreglering vunna båtnaden för
ägare av nedanför liggande strömfall alltid skulle fördela sig å samtliga strömfall
emellan den ifrågavarande sjön och havet ungefärligen i proportion till fallhöjden.
Detta är ej med verkligheten överensstämmande. Särskilt när det gäller
ett sådant _ förhållande, som det av motionären framdragna, nämligen att avrinningen
i »bivattendrag» till en större älv som Dalälven regleras, torde det snarare
kunna påstås, att nyttan blir i regel proportionsvis större för ägare av strömfall
i bivattendraget än för ägare av strömfall i huvudvattendraget. Strömfall i
huvudvattendraget erhålla den huvudsakliga vattenmängden från annat håll och
det är ingalunda visst, att det från bivattendraget kommande tillskottet framkommer
till dem på tider, då det är behövligt till täckande av brist i den för
respektive vattenverk erforderliga vattentillgången. För huvudvattendraget finnas
ock andra möjligheter till utjämning av vattenframrinningen, t. ex. genom reglering
av sjöar, genom vilka huvudvattendraget rinner, eller genom reglering av
sjöar i andra bivattendrag. Båtnaden av en sjöreglering kan för ägare av längre
ned belägna strömfall till och med helt upphöra, om regleringen av en mellanliggande
sjö kunnat genomföras i den utsträckning, att s. k. fullständig reglering
av avrinningen från dess nederbördsområde ernåtts. nveu kan båtnaden av en
sjöreglering avsevärt beskäras nedanför en eller flera större oreglerade sjöar,
vilkas vattenståndsvariationer och avbördningsförhållanden delvis eller i huvudsak
bestämmas av tillrinningen från andra delar av vattendragets nederbördsområde.
Regleringen av ett bivattendrag kan och bör också i flere fall ordnas
särskilt med hänsyn till ägarnas av strömfall i bivattendraget intresse att t. ex.
genomföra dygns- och veckoreglering. Även härigenom erhålla dessa strömfallsägare
en proportionsvis större båtnad av sjöregleringen än ägare av strömfall i
huvudvattendraget.
Det sålunda papekade förhållandet, att båtnaden av en sjöreglering i ett
bivattendrag kan vara i förhållande till fallhöjden mindre för strömfall i huvudvattendraget
än för strömfall i bivattendraget medför, att ägare av strömfall i
bivattendraget hava större möjligheter än motionären antagit att erhålla den
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
majoritet i fråga om båtnaden, som erfordras för att tvinga övriga fallägare till
deltagande i regleringsföretaget.
Det är icke heller under alla förhållanden berättigat att ägare av strömfall
i ett bivattendrag få möjlighet att tvinga ägare av strömfall i huvudvattendraget
till deltagande i reglering av vattenavrinningen i bivattendraget, även
om de senare skulle till en början få nytta av regleringen. Den möjligheten
föreligger nämligen, att huvudvattendraget framdeles kan komma att regleras
genom andra sjöregleringar, så att ägarna av strömfallen i huvudvattendraget
icke vidare hava någon nytta av bivattendragets reglering. Under dylika förhållanden
är det knappt rättvist, att sistnämnda strömfallsägare skola kunna
tvingas att för all framtid bidraga till bivattendragets reglering.
Vattenkraftföreningen anser pa nu anförda skäl — och med hänsyn även
därtill att motionärens syftemål icke torde kunna vinnas utan ganska vittgående
lagändringar — lämpligt, att större erfarenhet först bör vinnas i fråga om verkningarna
av den nya vattenlagens bestämmelser i nu ifrågavarande avseenden,
innan någon ändring av densamma ifrågasättes, varför det icke synes föreningen
vara påkallat att för närvarande anordna en utredning i det av motionären angivna
syftet.
Stockholm den 12 mars 1921.
Svenska vattenkraft fö reningen
J. C:SON KJELLBERG.
Otto It. Air utz.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.