Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vädd motion om antagande av förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

1921-05-10 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1921:30, Utlåtande i anledning av vädd motion om antagande av förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1921 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om antagande av förslag

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Närvarande: herrar von Sneidern, Carl E, Svensson*, Hult*, Linder, Boberg,

Frändén, Lindhagen*, Magnusson i Kalmar, Andersson i Knäppinge,

Hagman*, Hage, Carlsson i Solberga, Ödström, Sundling och Persson

i Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 85, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen anhållit,

att riksdagen ville för sin del antaga det av regeringen vid 1920 års riksdag

genom propositionen nr 397 framlagda och av andra lagutskottet i utlåtandet

nr 39 behandlade förslaget till lag om förlängning av vissa

arrendeavtal.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan,

tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver infordrat yttrande från jordkommissionen. Detta yttrande, som

jämväl avser herr Lindhagens motion nr 84, är såsom bilaga fogat vid

utskottets utlåtande.

Det med motionen avsedda lagförslag är av följande lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 24 käft. (Nr 30.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Förslag

till

Lag

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 inom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt

i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid,

skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av

arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda

år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,

vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör

del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen utan att,

om han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet

eller å fastighet, som därmed är i sambruk.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,

må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga

tillämpning å upplåtaren.

2 inom. Vårder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall

beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§''stadgas.

2 §.

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke

äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren

medföra, avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

3

3 §. ‘

Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna

lag, give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens

utgång. Påkallar arrendator!! tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet

innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar,

som äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen

eller med vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

4 §.

Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av

arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill

jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan

avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna

välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten

är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda

grunder utgivas av allmänna medel.

5 §•

Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna

lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn

påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles

i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta

tvisten till skiljenämnd. Försummas det, galle, därest förlängning

av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med

de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

Jordägarén skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han

meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom

äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 §•

Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän

stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt

denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor

skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke

givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i

ärendet.

Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom

skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.

7 §•

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.

Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts

tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa

förlikning mellan parterna. Sådan förlikning'' skall upprättas skriftligen

samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.

Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande

sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.

8 §•

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge

han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan

inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift

delgavs honom.

9 §•

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,

lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej

av domstol annorlunda förordnas.

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande

villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett

eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för

arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet

stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att

det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda

förordnas.

10 §.

År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall

upphöra, avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag

skall äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra-lagutskottets utlåtande Nr 30.

5

i andra stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta

tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst

efter det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn

på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till

den dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.

Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver

den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den

mån han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning

med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.

Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande

nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§

sägs äga motsvarande tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall

domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må

domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss

tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget

må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant

förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §

utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget

talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet

slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet

icke må äga rum.

11 §•

Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att

få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens

utlöpande må tillkomma jordägaren.

12 §.

. Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av

jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något

fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller

på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september

1920.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,

skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade

uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall

uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.

Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 ''om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å-den

arrenderade egendomen.

Förslaget ifråga tillstyrktes av andra lagutskottet vid 1920 års riksdag

men blev av riksdagen avslaget. Emot utskottets hemställan hade

emellertid anförts ett flertal reservationer, bland annat av herrar von

Sneidern, Hult och Ödström — med instämmande i huvudsak av herrar

von Sydow och J. B. Johansson — vilka ansett, att utskottet bort hemställa

om avslag å propositionen och såsom motivering härför anfört följande:
»I

jordkommissionens uppdrag ingår att verkställa utredning rörande

en hela riket omfattande social arrendelagstiftning ävensom huruvida och

i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål,

utöver vad för närvarande stadgas, bör på lagstiftningens väg genomföras.

Kommissionen föreslår nu som en förberedande åtgärd för lagstiftning på

ifrågavarande områden, att. föreliggande förslag till lag om förlängning av

vissa arrendeavtal skall antagas. Detta förslag motiveras därmed, att man

måste förebygga, att jordägare, genom uppsägning av arrendeavtal före den

nya tvångslagstiftningens införande, skola kunna undandraga sig dennas

verkningar. Utskottet kan ej finna denna motivering bindande, utan anser

fastmer, att den vilar därpå, att kommissionen missuppfattar den

ifrågasatta sociala arrendelagens uppgift och lägger en felaktig grund .för

den eventuella tvångsavlösningen av jord för tillgodseende av jordbruksändamål.

Enligt utskottets förmenande avser nämligen en social arrendelagstiftning

att, utöver vad gällande arrendelag innehåller, vid vissa arrendeupplåtelser

bereda ökat skydd och ökade förmåner åt arrendator. Däremot

torde skäligen ej kunna avses, som justitierådet Améen i motiveringen

till sin i lagrådet gjorda avstyrkan av lagförslaget uttalar, att tvinga

en jordägare »att mot sin vilja arrendera ut honom tillhörig jord». Ur

den sociala arrendelagens synpunkt synas därför inga skäl föreligga för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

7

lagförslagets antagande, lika litet som dylika åtgärder varit föreslagna som

förberedelse för föregående omarbetningar av arrendelagar, vilka gemenligen

även avsett åstadkommande av ökat skydd för arrendatorer.

Vad åter beträffar frågan om tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål,

säger sig kommissionen komma att i »sinom tid söka lösa denna

uppgift genom framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom i viss

omfattning jord, som brukas av annan än ägaren, må lösas från denne

samt särskiljas för bildande av självständiga jordbruk». För att förhindra

att jordägare genom underlåtenhet att utarrendera sin jord skall undandraga

sig tvångsinlösning, anser jordkommissionen behövligt, att tvångsvis

åstadkomma förlängning av bestående arrendeavtal till tid, då den åsyftade

lagen om tvångsinlösen kan vara antagen. Utskottet medger, att från

kommissionens utgångspunkt skäl kunna anföras för den föreslagna lagen.

Så gör ock lagrådets majoritet, som visserligen ej tillstyrker men säger

sig ej anse sig böra avstyrka lagen, då en blivande lagstiftning skulle

kunna i någon mån försvåras, om arrendeförhållandena nu lämnas oreglerade.

Men utskottet anser, att till grund för tvångsinlösen ej kan eller

bör läggas den omständigheten, att jorden är utarrenderad. På så sätt

skulle rena tillfälligheter kunna bli avgörande för, om jordägaren tvångsvis

skall berövas sin egendom. Enligt utskottets förmenande bör, i den

mån en tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål visar sig behövlig,

denna så anordnas, att sådan jord avlöses, som på samma gång den lämpar

sig för ändamålet åstadkommer minsta skada för de brukningsdelar,

varifrån avlösning sker. Att anläggandet av denna synpunkt ofta leder

till avlösning av jord, som är eller varit utarrenderad, är en sak för sig.

Men själva fastslåendet av principen, att det är den utarrenderade jorden,

som skall avlösas, är på samma gång, som den enligt utskottets uppfattning är

felaktig, även farlig just för de intressen, som man med den nu föreslagna lagen

vill skydda. Härvidlag hjälper ej, att, som jordkommissionen säger, jordägaren

även efter arrendets upphörande ej »helt kan undgå verkningarne

av exempelvis en blivande friköpningslagstiftning». Efter antagande av nu

föreliggande lagförslag och med den snart spridda kännedomen om dess motivering

kommer för landets jordägare stå klart, att möjligheten att undgå

en icke önskad tvångsavlösning av jord ligger i att indraga arrendejord

och torp under eget bruk och avhysning av arrendatorer och torpare.

Föredragande departementschefen säger, att lagförslaget tillkommit för att

»förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt, som måste vara förenade

med en indragning i större omfattning av arrenden». Utskottet

anser av samma skäl, att det är av synnerlig vikt, att lagförslaget avslås

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

och att därmed underkännes den grund, som jordkommissionen tänkt sig

för den blivande lagen om tvångsavlösning.

Sker icke detta, har man nämligen att befara, att jordägarne komma

att söka på olika vägar bli utav med sina arrendatorer och torpare.

Detta kan ske genom frivilliga överenskommelser, genom åtgärder

enligt nuvarande arrendelag och genom uppsägningar, sedan arrendatorer

eller torpare underlåtit att utnyttja de möjligheter, som förslaget lämnar

till arrenderättens bevarande. I det senare avseendet vill utskottet erinra

om herr Lindhagens reservationsvis till jordkommissionens utlåtande framförda

betänkligheter mot lagförslagets processuella föreskrifter, vilka herr

Lindhagen anser vara för arrendatorerna för betungande, varför herr Lindhagen

påyrkar, att förlängningen skall inträda automatiskt. Herr Lindhagen

anser, att en sådan åtgärd skulle vara så mycket mindre betänklig, »som

de flesta av dessa arrenden, utan hotet om en ingripande lagstiftning, säkerligen

skulle utan vidare förlängts». Då hotet ligger i det sätt, varpå jordkommissionen

förklarat sig komma att lägga sin lag om tvångsinlösen, anser

utskottet, att detta hot bör undanröjas genom underkännande av jordkommissionens

uttalade princip för tvångsinlösen, varigenom, som herr Lindhagen

säger, arrendena utan vidare komma att förlängas.

Då utskottet således finner de intressen, som lagen vill skydda, av

densamma hotade, måste utskottet ställa sig avvisande till de ingrepp i

äganderätt och avtalsfrihet, som lagen innebär. Jordkommissionen säger:

»upphävandet av jordägarens frihet, att vid löpande arrendeperiods utgång

få efter sitt gottfinnande antingen ånyo på arrende upplåta eller ock i en

eller annan form för egen räkning disponera över den honom tillhöriga

brukningsenheten, måste ovillkorligen framstå såsom ett synnerligen långt

gående ingrepp i den enskildes rätt att råda över sin egendom.» Ehuru

utskottet givetvis ingalunda vill motsätta sig betydande inskränkningar i

äganderätten för främjande av socialt väl, anser det dylika inskränkningar

otillåtliga, då sådana eller likartade skäl icke föreligga.

Jordkommissionens jämförelse i detta sammanhang av lagförslaget

med ensittarlagen finner utskottet ej bärande. Ensittarlagen avser att åt

ägare av hus och hem bereda möjlighet att friköpa tomt, som på grund

av hinder i äldre lagstiftning eller folkvana endast upplåtits med nyttjanderätt.

Då tomt numer allmänt upplåtes med äganderätt, förelåg beträffande

ensittarlagen ej den fara, att lagens retroaktiva karaktär skulle verka hämmande

på blivande tomtupplåtelser. En retroaktiv lagstiftning beträffande

arrenden av nu föreslagen art skulle verka hämmande på blivande upplåtelser

av jord till bedrivande av jordbruk, vilka upplåtelser i motsats

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 9

mot tomtupplåtelser under nyttjanderätt fortfarande äro socialt och ekonomiskt

betydelsefulla.

Beträffande vissa av lagens detalj bestämmelser, vill utskottet göra

följande erinringar.

Genom formuleringen av lagens 1 § har åt lagen givits en omfattning,

som ej kan anses förenlig med dess ändamål eller att vara en förberedelse

för en social arrendelagstiftning och lag om expropriation för jordbruksändamål.

Under lagen skulle nämligen komma att falla alla även de minsta

upplåtelser av jord, för vilka någon form av lega erlägges. Men dessa

smärre jordupplåtelser hava ofta karaktären ej av jordbruksarrenden utan

av arbetarebostäder med tillhörande mindre jordområden. De äro ofta

resultatet av strävanden att åt skogs- och jordbrukets arbetare skapa gynnsammare

levnadsförhållanden och på så sätt åstadkomma en bättre och

socialt högre stående arbetareklass. Att då vidtaga åtgärder, varigenom

dessa smärre jordupplåteiser skulle göras oberoende av arbetsavtalet och

varigenom arbetarebostäder skulle kunna komma att upptagas av innehavare,

som icke äro att påräkna för det avsedda arbetet, synes orimligt.

I detta sammanhang kan förtjäna att omnämnas, att den befintliga sociala

arrendelagen för Norrland undantager arrenden, där inrösningsjord en understiger

fyra hektar.

De missförhållanden, som kunna bli följden av lagens stora omfattning,

bli särskilt framträdande genom bestämmelsen i 2 §, att jordägaren mot

tvångsförlängning av arrende endast kan göra invändning på grund av att

skada kan förorsakas honom genom fortsatt utarrendering, men ej på grund

av fortsatt utarrendering till nuvarande innehavaren. Även beträffande

verkliga jordbruksarrenden kommer denna inskränkning att verka ogynnsamt.

Departementschefen har avvisat lagrådets enhälliga anmärkning på

denna punkt med hänvisning till möjligheten av rättsligt förfarande enligt

arrendelagen för arrendatorns skiljande från arrendet. Denna utväg synes

utskottet emellertid föga tillfredsställande.

Vad beträffar lagens processuella föreskrifter, ha ovan anförts de av

herr Lindhagen gjorda anmärkningarna, som gå ut på att visa de svårigheter,

som möta en svagt ställd arrendator att göra sin rätt enligt lagen

gällande. Men även ur andra synpunkter äro en del av dessa bestämmelser

ej lyckliga. Genom dem skapas ett osäkerhetstillstånd, som är menligt

för båda parterna ävensom för produktionen. Departementschefen har vidhållit

kommissionens av lagrådet avstyrkta förslag att lämna arrendator

möjlighet att så sent som 90 dagar före arrendetidens utgång meddela

jordägaren sin önskan om tvångsförlängning. Jordägaren har sedan 30

dagar på sig att besluta om påkallande av skiljedom. Resultatet blir att

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 24 käft. (Nr 30.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

i regel skiljedomen ej kommer att falla, innan arrendetiden utgår, och sker

så, blir ingen tid övrig för vare sig jordägaren eller arrendatorn att ordna

sina förhållanden, i händelse att arrendet upphör. Det kan påpekas för

att bedöma den tid, som anses skälig för avveckling av ett arrende, att

enligt gamla J. B. 16: 5 ett arrende skulle uppsägas 15V2 månader före

dess upphörande och enligt nya arrendelagen 6 månader före fardag. Faller

åter skiljedomen efter arrendetidens utgång, får arrendatorn sitta kvar till

nästa fardag. Ett års förlängning av arrendet kan således arrendator

nästan alltid tilltvinga sig. Vidare få båda parterna draga tvisten inför

domstol, varigenom uppskov med det slutliga avgörandet kan uppskjutas

flere år.

Om det nu endast gällde arrenderätten, skulle man ju kunna hoppas,

att antalet tvister ej skulle behöva bli så stort, Men genom vad som förväntas

skola följa på detta lagförslag, kommer arrendatorn att fatta tvisten

som gällande ej blott arrenderätten utan en blivande äganderätt — en

förhoppning, som visserligen kan medföra besvikelse — och jordägaren ej

blott några års fortsatt arrende utan förlusten av jorden för alltid. Detta

gör, att man har att befara ett otal rättstvister på grund av såväl denna

lag som arrendelagen, om ej lagen avvisas och därmed jordkommissionens

principer för expropriation. Dessa rättstvister komma att medföra en

olycklig skärpning av motsättningen mellan jordägare och arrendatorer.

Men de komma även att medföra, såväl på grund härav som på grund av

det osäkerhetstillstånd, som skapas av pågående tvister, skadliga följder för

jordens brukning och ''produktionen.

Lagen avser att åstadkomma tvångsförlängning av tiden för bestående

arrenden. Däremot avses ej, att bestående arrendevillkor skola fastlåsas

för den förlängda arrendetiden. I händelse att frivillig överenskommelse

om dessa villkor ej kan träffas mellan parterna, är möjlighet lämnad för

båda att få sina anspråk prövade och villkoren fastställda av skiljedom

eller domstol. En arrendator, som fordrar tvångsförlängning, kan således

bli nödgad att inneha ett arrende och en jordägare att upplåta jord på

villkor, som ingendera skulle vara hågad för i händelse av avtalsfrihet.

Under nuvarande förhållanden torde, då ändring av villkoren företages, vid

penningarrenden arrendatorn löpa den större risken att få legan höjd och

vid arrenden mot natura- eller arbetsprestationer jordägaren att få legan

sänkt. I den senare omständigheten eller möjligheten att på legal väg

reglera arrenden, som kunna vara ofördelaktiga för arrendatorn, har på en

del håll den föreslagna lagens största förtjänst ansetts vara att finna.

Under kristiden har antagits och är fortfarande gällande en lag om oskälig

arrendestegring, beroende på höjda priser å arrendatorernas naturapresta
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande ATr HO.

tioner. Men däremot har intet ingripande skett mot arrendestegring på

grund av arrendator arbetsprestationer, vilket påstådda missförhållande

förmenas skola bli rättat genom den nu föreslagna lagen.

Utskottet vill då erinra, att denna eventuella fördel endast kommer

att vinnas av dem, vilkas arrenden utgå under de närmaste åren och som

äro beredda att under de former, lagen föreskriver, söka förlängning av

sina arrenden till dag under år . 1925, varken längre eller kortare tid.

Enligt utskottets uppfattning bör därför, om efter prövning ett ingripande

på detta område skulle visa sig önskvärt, ett sådant ske genom en därför

avpassad lagstiftning och ej genom en lag tillkommen för ett helt annat

ändamål och som endast i mycket inskränkt omfattning kan tillgodose,

vad som åsyftas.»

Förslaget om tvångsförlängning av arrendeavtal i avvaktan på ett Utskottet.

blivande lagförslag om tvångsavlösning av jord blev vid 1920 års riksdag

avslaget av båda kamrarna. Då frågan nu ånyo genom herr Lindhagens

motion föreligger till prövning hava inga nya skäl, vare sig av motionären

eller av jordkommissionen i dess infordrade yttrande, anförts, vilka kunna

giva anledning till en förändrad hållning från riksdagens sida. Fastmer

torde vara att beakta, att från intet håll ens föreburits att någon uppsägning

av arrendeavtal i anmärkningsvärd utsträckning förekommit, sedan

riksdagen förra året avvisade föreliggande lagförslag, vars framläggande då

motiverades med eu befarad massuppsägning av dessa avtal. Då utskottet

sålunda icke funnit sådana skäl föreligga, som nödvändiggöra en provisorisk

lagstiftning i berörda hänseende, utan anser att riksdagen må kunna

utan vidare invänta den fullständiga utredning, som jordkommissionen i

anbefallt hänseende kommer att utföra, och de förslag, som ined anledning

härav kunna komma att av Kungl. Maj:t till riksdagens prövning

framläggas, får utskottet hemställa,

att herr Lindhagens förevarande motion icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 maj 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Reservation:

av herrar Linder, Carl E. Svensson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,

Hagman och Hage, vilka anfört:

Enahanda skäl, som år 1920 talade för framläggande av förslaget

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, synas oss alltjämt vara för

handen.

E nligt utlåtande, som andra lagutskottet låtit inhämta från jordkommissionen,

har kommissionen, med hävdande av sin förut i ämnet intagna

ståndpunkt, på ytterligare, närmare angivna skäl hemställt, att utskottet

måtte även i år tillstyrka lagförslagets antagande.

Vid sålunda upptagna förhållanden hava vi ansett oss böra hemställa

om bifall till ifrågavarande motion.

211 591 — Kartong med ändring i rad 8 uppifrån.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

13

JORDKOMMISSIONEN.

Bilaga.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen

att till andra lagutskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet

remitterade motioner, bland dem motionerna nr 84 och 85 i första kammaren av

herr Lindhagen, den förra om antagande av förslag till provisorisk lag om expropriation

av jord för vissa sociala ändamål m. m., den senare om antagande av

förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. I anledning härav får kommissionen

anföra följande.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då hemställan

gjordes om tillkallande av sakkunniga för verkställande av den utredning av jordfrågan,

som sedermera anförtroddes åt jordkommissionen, erinrade chefen för justitiedepartementet,

dels därom att andra kammaren vid liera tillfällen, senast år 1918, för sin

del på förslag av enskilda motionärer uttalat sig för, att Kungl. Maj:t ville efter

verkställd utredning taga under övervägande, i vad mån 1907 års lag om nyttjanderätt

till fast egendom kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,

torpare och med dem socialt jämställda arrendatorer en i rättsligt avseende mera

tryggad ställning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda,

dels därom att redan Norrlandskommittén upptagit spörsmålet om tvångsavlösning

såsom medel att skapa nya självständiga jordbruk, där en för långt

driven monopolisering av jorden skett eller eljest starka samhälleliga skäl talade

för ett dylikt ingripande i den bestående jordfördelningen, och att kommittén i

sitt år 1904 avgivna betänkande framlagt förslag till lag angående åtgärder för

beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter,

i vilket förslag tvångsavlösen ingick såsom yttersta medel,

dels därom att de sakkunniga för utredning angående jordförhållandena i

Värmlands län i sitt år 1915 avgivna betänkande hemställt, att frågan om användningen

av legala tvångsmedel för tillgodoseende av jordbruks- oqJi bostadsändamål

måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts

ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla betryggande

villkor, och

_ dels slutligen därom att andra kammaren vid 1918 års riksdag för sin del

antagit en skrivelse till Kungl. Maj:t av den innebörd, att Kungl. Maj:t ville låta

utreda och, i den mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga

förslag om ytterligare åtgärder i ändamål att för jordbrukets upprätthållande

och utveckling och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall och under

för framtiden betryggande villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers

och vederlikars jordbruk på enskilda domäner.

Det erinras, att andra kammarens sist omförmälda beslut fattades i sam
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

band med antagandet av då föreliggande förslag till lag om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k.

ensittarlagen), samt att till grund för beslutet låg en motion, vari hemställdes

om vissa ändringar i det föreliggande lagförslaget och tillika uttalades, att det

icke förelåge tillräckliga skäl att ställa det stora antalet torpare och arrendator

på bolags- och andra större domäner, som ej hade egna hus, utanför rätten

att få friköpa den jord de brukat i lång tid och att det utan tvivel skulle verka

i hög grad uppmuntrande för denna grupp av jordbrukare, om statsmakten beredde

även dem möjlighet att friköpa sin jord.

Det uppdrag, som i ovanberörda ämnen skulle lämnas de sakkunniga, sammanfattades

i statsrådsprotokollet sålunda, att de sakkunniga skulle verkställa

utredning rörande dels i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom^ den

14 juni 1907 kunde jämkas i syfte att bereda b olagsarr endator er, torpare och deras

vederlikar en mera tryggad ställning, och dels huruvida och i vad mån tvångsavlösning

av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för närvarande

vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras, ävensom avgiva

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Såsom en förberedande åtgärd för den sociala arrendelagstiftning och den

lagstiftning om tvångsavlösning, som kommissionen sålunda har att utarbeta,

framlade kommissionen i januari 1920 det förslag till lag om förlängning av vissa

arrendeavtal, varom förmäles i hr Lindhagens ovanberörda motion nr 85. I den

vid lagförslaget fogade motiveringen framhölls, att syftet med den föreslagna

lagen var att förhindra, att utarrenderade brukningsdelar, å vilka en blivande

social arrendelagstiftning eller friköpningslagstiftning kunde antagas komma att

vinna tillämpning, skulle, innan en sådan lagstiftning kommit till stånd, i större

omfattning vid nuvarande arrendens upphörande under de närmaste åren av sina

ägare indragas. Förslaget blev som bekant av Kungl. Maj:t förelagt samma års

riksdag, tillstyrktes av andra lagutskottet, men avslogs av båda kamrarna, av

den andra under hänvisning till en inom utskottet av herrar von Sneidern, Hult

och Ödström avgiven reservation.

Genom herr Lindhagens motion är sagda lagförslag nu åter föremål för

riksdagens behandling. Då andra lagutskottet anhållit om jordkommissionens

yttrande i anledning av motionen, torde därmed hava avsetts bereda kommissionen

tillfälle dels att till granskning upptaga de skäl, som i herr von Sneiderns

med fleras berörda reservation anförts för avslag å kommissionens lagförslag och

dels att uttala sig i frågan, huruvida en lagstiftning av den innebörd som med

förslaget avses fortfarande kan antagas vara behövlig.

I reservationen har gjorts gällande, att förslaget utvisade, dels att

kommissionen missuppfattat den ifrågasatta sociala arrendelagens uppgift, och

dels att kommissionen vore på väg att lägga en felaktig grund för den eventuella

tvångsavlösningen. Kommissionen skulle nämligen ifråga om arrendelagstiftningen

hysa den uppfattningen, att en jordägare skulle kunna tvingas att mot

sin vilja arrendera ut honom tillhörig jord,, och beträffande tvångsavlösningen

skulle kommissionen hava-uttalat, att till grund därför borde läggas den omständigheten,

att jorden vore utarrenderad. Det vore förty av synnerlig vikt, att

lagförslaget, såsom vilande på felaktiga grunder, avsloges. Reservanterna hava

till och med tilltrott sig kunna påstå, att de intressen, som den föreslagna lagen

ville skydda, skulle av densamma bliva hotade.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lag utskottets utlåtande Nr 30.

15

Yad först angår den sociala arrendelagstiftningens innebörd har kommissionen

i motiveringen till berörda lagförslag antytt, efter vilka ungefärliga riktlinjer

kommissionen tänkt sig en lagstiftning för tryggande av mindre arrendatorers

och torpares rättsliga ställning. Däremot har kommissionen icke anfört

något som kunnat giva reservanterna anledning förmoda, att den sociala arrendelagstiftningen

enligt kommissionens åsikt borde innehålla bestämmelser om tvång

för jordägaren att utarrendera av honom själv innehavd jord. Då jämväl denna

lagstiftning angivits såsom krävande en preventiv lag om tvångsförlängning av

de arrenden, som kunde tänkas bliva reglerade genom en social arrendelagstiftning,

har därmed endast åsyftats framhålla, att farhågorna hos jordägaren angående

en sådan lagstiftnings större eller mindre stränghet icke borde i förtid

få föranleda avhysning av arendatorer, till vars förmån samma lagstiftning anordnades.

I fråga om tvångsavlösningen vill det synas som om reservanterna missförstått

vad kommissionen därutinnan anfört såsom skäl för sitt förslag om tvångsförlängning

av arrenden. Denna missuppfattning torde framför allt bero därpå,

att reservanterna icke gjort fullt klart för sig tvångsavlösningens innebörd. Kommissionen

har för den skull här ovan mera i detalj redogjort för vad vederbörande

statsråd anförde, då beslut fattades om tillkallande av sakkunniga för behandling

av jordfrågan. Av denna redogörelse torde framgå, att begreppet tvångsavlösning

av jord för jordbruksändamål i sig innesluter dels friköpning av redan bestående

utarrenderade självständiga brukningsdelar, som sortera under bolags- och

andra större enskilda domäner, och dels tvångsavlösning av mark för bildande av

nya jordbruk, varjämte tvångsavlösning kan tänkas komma ifråga jämväl för komplettering

av bestående brukningsdelar, som med hänsyn till sina ägors omfattning,

beskaffenhet och läge kunnä anses vara i behov av någon utökning i eller

avrundning av sitt markinnehav.

Nu hade kommissionen vid avgivande av sitt ifrågavarande lagförslag

givetvis icke anledning att omnämna annat slag av tvångsavlösning än den som

inneslutes i begreppet friköpning av arrendeställen. Lagförslaget avser ju tvångsförlängning

av arrenden och kommissionen förmodade, att den begränsning av

ämnet, som sålunda var angiven i och med rubricerandet av själva lagförslaget,

skulle vara tillfyllest och att följaktligen ingen skulle kunna av kommissionens motivering

draga den ingalunda befogade slutsatsen, att kommissionen tänkte begränsa

tvångsavlösningen till att omfatta endast utarrenderade brukningsdelar.

Icke nog med att de tre reservanterna sålunda missuppfattat kommissionens

motivering, de synas till och med icke vilja vara med om att ifråga om en blivande

friköpning såsom huvudprincip fastslå, att arrendatorer å bolags- och andra

större enskilda domäner skola äga friköpa sina torp och arrendeställen. Härvid

torde de göra sig till målsmän för åsikter, som stå i strid mot andra kammarens

år 1918 fattade, här ovan omförmälda beslut, vilket av vederbörande statsråd

åberopades vid kommissionens tillsättande. Nu har visserligen andra kammaren

vid 1920 års riksdag under anslutning till berörda reservation avslagit ifrågavarande

lagförslag, men kommissionen förmodar, att kammaren icke avsett att

därmed uttryckligen frånträda sitt beslut år 1918.

Reservanterna hava försökt precisera de fall, då enligt deras åskådning

tvångsavlösning bör komma i fråga, och anföra därutinnan följande: »Enligt ut
skottets

förmenande bör, i den mån en tvånsgavlösning av jord för jordbruksän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

damål visar sig behövlig, denna så anordnas, att sådan jord avlöses som på samma

gång den lämpar sig för ändamålet åstadkommer minsta skada för de brukningsdelar,

varifrån avlösning sker.» Vid närmare granskning av detta uttalande torde

man finna, dels att det icke alls utsäger, när tvångsavlösning bör komma ifråga,

och dels att det endast hänför sig till sättet för genomförande av en eljest såsom

önsklig ansedd tvångsavlösning och härutinnan endast framhåller vad som kan

anses självklart.

Här ovan har framhållits, hurusom reservanterna förmenat, att den ifrågasatta

lagen om tvångsförlängning av arrenden så långt ifrån skulle vara arrendatorerna

till gagn och skydd, att den fastmera skulle svårt hota dem sålunda,

att jordägarna skulle söka att på alla upptänkliga sätt bliva av med dem. Kommissionen

delar icke dessa farhågor och är i tillfälle att såsom bevis för lagens

gagnelighet åberopa, att tre arrendatorsföreningar och ett flertal enskilda arrendatorer

inför kommissionen framhållit önskvärdheten och nödvändigheten av att

arrendeförlängningslagen ånyo måtte bliva underställd riksdagens prövning. Dessa

opinionsyttringar inför kommissionen torde följaktligen ådagalägga, att den av

reservanterna uttalade farhågan, att lagen skulle vara arrendatorerna till skada,

saknar stöd i de faktiska förhållandena.

Kommissionen finner alltså de av reservanterna anförda skälen mot lagens

antagande vila på en oriktig uppfattning av tvångsavlösningens innebörd och en

mindre klar blicn för de intressen lagen avsett att skydda; och då talrika representanter

för den jordbruk arklass, som skulle hava gagn av lagen, inför kommissionen

betygat, att hos dem föreligger en livlig önskan att lagen måtte ånyo

komma under riksdagens prövning och bliva antagen, får kommissionen hemställa,

att utskottet måtte även i år tillstyrka lagförslagets antagande.

Den av herr Lindhagen i motionen nr 84 väckta frågan angående en provisorisk

lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål avser dels friköpningsrätt

för torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt beroende

jordbrukare och dels expropriation för beredande av jordbruk åt den jordlösa obemedlade

befolkningen. Båda dessa ämnen falla, såsom framgår av vad ovan anförts,

inom det för kommissionen uppdragna arbetsfältet, och hr Lindhagen åsyftar

med sin motion ett provisoriskt lösande av dessa lagstiftningsfrågor.

Antages en lag om tvångsförlängning av arrenden, blir därigenom ett tillfredsställande

provisorium anordnat för säkerställandet av friköpningslagstiftningen,

och det synes kommissionen som kunde i sådant fall med lagstiftningen

om tvångsavlösning i dess helhet anstå, till dess kommissionen hunnit taga definitiv

ställning i denna fråga.

Utdrag av kommissionens protokoll, utvisande av hr Lindhagen uttalad

särskild mening, bifogas.

Stockholm den 22 april 1921.

På Jordkommissionens vägnar:

J. HANSSON.

Seve Ekberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet» utlåtande Hr 30.

IT

Utdrag ur Jordkommissionens protokoll

nedannämnda dagar år 1921.

Den DS april.

Närvarande: Herrar Hansson, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,

Johansson, Lindhagen, Olsson och Wohlin.

Diskuterades herr Lindhagens motioner i första kammaren vid innevarande

riksdag nr 84 med förslag till provisorisk lag om expropriation av jord för vissa

sociala ändamål m. m. och nr 85 om antagande av förslag till lag om förlängningav

vissa arrendeavtal, över vilka motioner jordkommissionen genom Knngl. Maj:ts

skrivelse den 25 februari 1921 anbefallts avgiva utlåtande till riksdagens andra

lagutskott.

Som ovan.

In lidem:

Seve Ekberg.

Justerat den M/« 1921.

J. Hansson.

Den 22 april.

Närvarande: Herrar Hansson, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,

Johansson, Lindhagen, Olsson, Pettersson och Wohlin.

Beslöts utlåtande i det under § 2 i protokollet för den 18 april 1921 antecknade

ärendet angående hr Lindhagens motioner i första kammaren vid innevarande

riksdag nr 84 med förslag till provisorisk lag om expropriation av jord

för vissa sociala ändamål in. in. och nr 85 om antagande av förslag till lag om

vissa arrendeavtal. (Se registratur.)

Hr Lindhagen anförde:

»För ifrågavarande ändamål har jag ansett den även av kommissionen nu

förordade lagen om förlängning av vissa arrendeavtal icke vara ett tillräckligt

provisorium utan att den bör kompletteras även med en provisorisk tvångsavlös
Bihavg

till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 24 käft. (Hr 30.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra Lagutskottets utlåtande Nr 30.

nirigsförfattning, Det finnes nämligen åtskilliga fall, då av skilda anledningar

brukaren icke kan bliva betjänt med att vänta på jordbrukets frigivande medelst

en definitiv lagstiftning även om riskerna av en sådan väntan mildras genom en

legal förlängning av arrendet. För att bereda dessa brukare tillfälle att omedelbart

få sin jord utbruten i det för dem lägliga ögonblicket har jag således ansett

mig böra framlägga det förslag som innefattas uti motionen nr 84. Detta förslag

är icke någon nyhet. Det har förut vid flera tillfällen även för lång tid tillbaka

framförts i andra kammaren i sammanhang med ett begärt skrivelseförslag om

definitiv lagstiftning rörande social jordexpropriation. För min del får jag såledestillstyrka

den väckta motionen.»

Denna paragraf justerades omedelbart.

Som ovan.

In fidein:

Seve Ekberg.

Rätt utdraget betygar

Ex officio:

Seve Ekberg.

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt Jc Söner.

2 tass

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.