Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser m. m.
1921-06-02 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1921:34, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser
m. m.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson, Tjällgren, Linder,
Boberg, Sigfrid Hansson, von Koch, Andersson i Knäppinge, Hagman,
Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo, Carlsson i Solberga, Johanson
i Stockholm, Ödströin och Holmström.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 5 av herrar Ingeström, Sederholm, K. J. A. Gustafsson, Isak
Svensson, August Johansson, Jesperson, Elof B. Andersson, Erik Andersson,
Joh. Nilsson i Skottlandshus, Pålsson, Joll. Carlsson i Hällsbäck, J. B.
Johansson, Frändén, S. M. Petterson, Heyman, Ediv. Larson och Öl.
Pettersson;
nr 73 av herrar Kvarnzelius, Carl G. Ekman, Pålsson, Hellberg,
Rune, N. Alexanderson och Johan Olofsson;
nr 131 av herrar Karl Johansson i Sölvedal, Petrus Nilsson,
Grevesmuhl, Elisson, Kjellén, Bodin, K. G. Westman, Johan Johansson i
Friggeråker, Johan Johansson i Tväråselet, Johan Johansson i Kälkebo
och Ernst Svensson;
nr 132 av herr von Sydow;
inom andra kammaren
nr 53 av herrar Nilsson i Landeryd, Erlansson, Andersson i Rasjön,
Carlström, Jönsson i Fridhill, Gustafson i Kasenberg, Ödström, Björkman
i Länghem, Svensson i Långelanda, Jönsson i Boa, Norman, Öberg,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 28 käft. (Nr 34.) 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Bengtsson i Kullen, Olsson i Blädinge, Jonsson i Mörkkult, Pehr sson i
Bramstorp, Olsson i Broberg, Carlsson i Solberga, Olsson i Rösta, Jonsson
i Hökhult, Andersson i Milsmaden, Lundström, Olsson i Berg, Magnusson
i Skövde, Wiklund, Osberg, Olsson i Ramsta, Olsson i Hov, Eriksson i
Överbyn, Jonson i Remröd, Karlsson i Gasabäck, Bergström i Bäckland,
Igel, Eriksson i östanfors, Jansson i Edsbäcken, Holmner, Bergström i
Högsön, Brännström, Behn, Nilsson i Antnäs, Persson i Björsbyholm,
Danielsson, Schill, Ciodén i Skälby, Hansson i Bäck och Bengtsson i
Norup;
nr 121 av herrar Eden, greve Hamilton, Böing, Pettersson i Södertälje,
Bäckström, Hamrin, Karlsson i Gasabäck, Lundström, Jansson i Edsbäcken,
Nilson i Örebro och Leander;
nr 204 av herrar Westman i Brobygård, Hedlund i Östersund,
Jonsson i Risinge, Johansson i Bro, Anderson i Saxtorp, Karlström i
Tjouls, Gardell, Olsson i Kullenbergstorp, Larsson i Jonsjö, Ericson i
0 berga och Johansson i Brånalt;
nr 206 av herrar Björkman i Norrköping, Falk, Kant, Ros, af
Ekenstam, Block, Söderhielm, Pehrsson i Göteborg, Eriksson i Overbyn,
Norman, Lindström i Mörby, Jonson i Remröd, Gustafson i Kasenberg,
Holmgren, Poppius, Svensson i Betingetorp, Persson i Fritorp, Pettersson
1 Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Laurén, Öberg, Fjellman, Thore, Andersson
i Storegården, Nilsson i Bonarp, Olsson i Broberg, Larsson i Kroken,
Brännström, Sommelius, Starbäck, Erlansson, Björkman i Länghem, Lithander,
Thorsell och Sundling.
I de likalydande motionerna nr 5 i första kammaren av herr Ingeström
m. fl. och nr 53 i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd
m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta närmare utreda i motionerna
berörda spörsmål och snarast möjligt förelägga riksdagen förslag till
sådan lagstiftning och andra åtgärder i syfte att lämna jordbruket berättigat
skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser m. m. hotade
detsamma.
I de likalydande motionerna nr 73 i första kammaren av herr
Kvarnzelius m. fl. och nr 121 i andra kammaren av herr Edén m. fl.
hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kung]. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om skyndsam utredning angående
möjligheten att genom utbyggande av nuvarande lagstiftning
och genom nya lagstiftningsåtgärder i anslutning till de synpunkter, som
i motionerna blivit angivna, söka förebygga s. k. samhällsfarliga arbets
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3
inställelser, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.
I de likalydande motionerna nr 131 i första kammaren av herr
Karl Johansson i Sölvedal m. fl. och nr 204 i andra kammaren av herr
Westman i Brobygård m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast
möjligt till främjande av arbetsfreden inom jordbruket framlägga förslag
till en på rättvisa och billighet byggd och efter jordbrukets behov avpassad
lagstiftning, som reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar
och därvid innehölle bestämmelser om obligatorisk medling och om
varseltid, som från båda sidor skulle iakttagas vid arbetstvister, samt
om obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister och vid sådana arbetskonflikter,
från vilken sida de än framkallades, vilka vore av samhällsfarlig
natur.
I herr von Sydows motion hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om
utredning angående användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga
blockader i arbetstvister samt till riksdagen inkomma med de lagförslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.
I motionen nr 206 i andra kammaren av herr Björkman i Norrköping
m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta att anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om möjligheten att förebygga
s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelser samt förelägga riksdagen de förslag
i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina berörda
yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som
i anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande.
Utskottet tillåter sig hänvisa till detsamma.
I överensstämmelse med av 1906 års riksdag, efter av Kungl. Maj:t
framlagd proposition, fattat beslut utfärdades den 31 december 1906 lag
angående medling i arbetstvister, enligt vilken lag dylik medling skulle
uppdragas åt förlikningsmän, var inom sitt distrikt av riket. Härigenom
togs i vårt land det första steget i syfte att på lagstiftningens väg
trygga arbetsfreden. Man nöjde sig emellertid icke härmed. År 1907
tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté för utredning av frågan om förbättrad
lagstiftning rörande olika slag av arbetsavtal. På grundval av det utav
Föregående
behandling.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
denna kommitté utförda arbete framlade Kungi. Maj:t i proposition nr 96
för 1910 års riksdag förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister samt
lag om vissa arbetsavtal jämte åtskilliga därmed sammanhängande mindre
lagändringsförslag. I fråga om lagen angående medling i arbetstvister
avsåg propositionen allenast en rent formell ändring av då gällande
lagens 2 §, men det särskilda utskott, till vilket propositionen av riksdagen
hänvisades, tillstyrkte utan meningsskiljaktighet ett förslag av
enskild motionär om vidgad befogenhet för förlikningsmännen och om
inrättande av en särskild förlikningskommission såsom andra instans för
behandling av tvister rörande kollektivavtal. Utskottets majoritet gjorde
emellertid förslagets godkännande beroende av, att de samtidigt framlagda
förslagen till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol jämväl
bleve antagna, medan en minoritet från andra kammaren yrkade på förslagets
godkännande oberoende av dylikt sammanhang. Ändringarna i
lagen angående medling i arbetstvister antogos av första kammaren blott
under den av utskottet föreslagna förutsättning, medan andra kammaren
antog lagen utan sådant förbehåll. Då kamrarna jämväl i andra delar
av propositionen stannat vid olika beslut, avgav särskilda utskottet ett
sammanjämkningsförslag, som antogs av första kammaren, men avslogs
av andra kammaren. Samtliga lagförslagen och således jämväl ändringarna
i medlingslagen hade därmed förfallit.
År 1911 framlade Kungl. Maj:t ånyo för riksdagen förslag till
lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister och lag om vissa arbetsavtal samt dessutom
förslag till lag om vissa arbetstvister jämte några i sammanhang därmed
stående lagändringsförslag. Dessa lagförslag skilde sig i flera
viktiga avseenden från de av Kungl. Maj:t för 1910 års riksdag i samma
ämne framlagda förslagen. Sålunda hade bland annat upptagits det
av särskilda utskottet vid sistnämnda riksdag tillstyrkta förslaget om
påbyggnad av medlingsinstitutionen i enlighet med den då väckta
motionen. Kamrarna vidhöllo emellertid sina ståndpunkter i förevarande
del från år 1910 och samtliga förslagen folio således jämväl
vid 1911 års riksdag.
Sedan Kungl. Magt den 18 juni 1915 uppdragit åt socialstyrelsen
att verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt
på lagstiftningens väg, i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden
kunde åstadkommas, ävensom att skyndsamt inkomma med yttrande
angående resultatet av den sålunda anbefallda undersökningen,
avgav socialstyrelsen den 13 juli 1916 utlåtande med förslag till lag
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 5
om vissa åtgärder till Irämjande av arbetsfred, upptagande dels vissa
bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om
förlikningsväsendet, dels särskilda föreskrifter om villkor för arbetsinställelser,
dels ock bestämmelser om lokala arbetsdomare och om upprättande
av eu särskild domstol i vissa arbetstvister. På grund av den
djupt gående meningsskiljaktighet mellan arbetare och arbetsgivare beträffande
lagförslaget, som särskilt i inkomna yttranden kommit till
synes, fann emellertid Kungl. Maj:t socialstyrelsens betänkande icke
böra föranleda något förslag till riksdagen. De delar av socialstyrelsens
förslag, som innefattade bestämmelser om medlingsmyndigheter och
deras verksamhet, lades emellertid sedermera till grund för Kungl. Maj:ts
proposition nr 155 till 1920 års riksdag angående dels ny lag om medling
i arbetstvister, dels lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister,
dels ock lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister, vilka
förslag i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen antogos av
riksdagen samt trädde i kraft den 1 juli 1920.
Lagstiftningsmakten i vårt land har hittills intagit den ståndpunkten
att ej till arbetsfredens bevarande forcera fram en lagstiftning
emot de närmast intresserade parternas önskningar. Åven för framtiden
är givetvis av vikt, att på arbetslagstiftningens område söka vinna parternas
förtroende för de förslag som framläggas.
Emellertid får ej förbises, att verkningarna av upprepade arbetsstrider
sträcka sig vida utöver de däri engagerade parterna, varför lagstiftningsmakten,
som har att bevaka allas gemensamma intressen, ej
kan ställa sig likgiltig inför pågående maktstrider. En uppfattning om
en statsmaktens skyldighet att endast vid parternas gemensamma önskan
ingripa genom medling eller avkunnande av skiljedom kan utskottet ej
dela. En dylik passiv hållning kan tvärtom endast rättfärdigas genom
övertygande bevis för att arbetsfreden på så sätt minst äventyras. Vad
som ytterst varit en bidragande orsak till lagstiftningens hittillsvarande
passivitet, har varit hänsynen till den inom stora befolkningsskikt rådande
misstron till dess opartiskhet. En genomförd demokratiserings inverkan
på lagstiftningsmaktens utövning bör emellertid vara ägnad att så småningom
skingra denna misstro. Härigenom beredes vägen för genomförandet
av en rättsordning även på detta viktiga område av samhällslivet.
I andra lagutskottets utlåtande över ovan omnämnda proposition
nr 155 till 1920 års riksdag uttalade utskottet den förhoppningen, »att
Kungl. Maj:t, så snart i framtiden en fastare rättsuppfattning på ifråga
-
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
varande område bildats, måtte vidtaga åtgärder för att sådan rättsuppfattning
i största möjliga omfattning fastslås genom lag, på det att
arbetsfreden därigenom må effektivt främjas». Huruvida förutsättningarna
för lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens bevarande sedan förra året
ökats torde vara svårt att avgöra, men missförhållanden av den art,
som påpekas i den av herr von Sydow väckta motionen, kunna ej
undgå att ånyo draga uppmärksamheten till spörsmålet ifråga. Utskottet
delar socialstyrelsens uppfattning, att i varje fall en undersökning av
blockadsystemet och dess oarter för att erhålla material till ett opartiskt
omdöme om dessa företeelser skulle vara gagnelig. Inom utskottet har
gjorts gällande, att det erkända missbruket av blockadvapnet å arbetaresidan
skulle på arbetsgivaresidan hava sin motsvarighet i ett på missbruk
av fört arbetarregister och s. k. »svarta listor» tillämpat bojkottssystem
mot vissa arbetare. Utskottet, som saknar material för bedömande
av riktigheten av detta påstående, finner påtagligt, att en opartisk undersökning
av illojala stridsmetoder bör omfatta sådana, utövade vare
sig av arbetsgivarna eller av arbetarna. Svårigheterna att från en opartisk
undersökning av rådande missförhållanden komma fram till gagnande
lagstiftningsåtgärder emot desamma inser utskottet i likhet med socialstyrelsen
till fullo. Inom utskottet har emellertid anförts, att dansk
lagstiftning i förevarande avseende skulle kunna vara vägledande för
motsvarande svensk lagstiftning. Då i socialstyrelsens utlåtande den
danska lagstiftningen ej omnämnes i den i utlåtandet lämnade redogörelsen
för utländsk rätt, vill utskottet erinra om Danmarks »Lov om
den fäste Voldgiftsret» av den 4 oktober 1919. Enligt denna lag finnes
inrättad en ständig skiljedomstol, som har att handlägga frågor om
överträdelser av den mellan de centrala danska arbetare- och arbetsgivareorgansationerna
träffade överenskommelsen av den 5 september
1899 ävensom talan om behörigheten av utbruten lockout, strejk eller
blockad. Skiljedomstolen avgör huruvida den handling, som legat till
grund för käromålet, är stridande mot träffat avtal eller huruvida det
beslut, varom saken rör sig, såsom avtalsstridigt är ogiltigt.
Utan att vilja uttala något förhandsomdöme, anser utskottet den
givna anvisningen vara förtjänt av att bliva närmare prövad.
De svårigheter, som möta vid genomförandet av en lagstiftning
till arbetsfredens bevarande på hela det industriella området och som
fullt genomförd i enlighet med socialstyrelsens uppfattning torde tarva
en fullständig förenings- och avtalslagstiftning, bör enligt utskottets
förmenande ej hindra att till ingående prövning upptages frågan om
åtgärder på vissa speciella arbetsområden, där förhållandena gestalta
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 7
aig avsevärt olika mot dem, som äro förhärskande inom industrien i
allmänhet. Sådana områden äro särskilt de av motionärerna berörda
statliga och kommunala företagen, såsom transportväsendet, samhällenas
förseende med vatten, gas och elektrisk kraft, brandväsendet m. m.
ävensom jordbruket. Utskottet finner önskvärt, att försök till lagstiftning
på dessa områden göres, varigenom även — om försöken utfälla
tillfredsställande — en grund vinnes för rättsordningens vidare utbyggande.
Vad beträffar de kommunala företagen, från vilka motionärerna
hämtat flertalet av exempel för ådagaläggandet av faran av samhällsskadliga
arbetsinställelser, lämnar utlandet exempel på lagstiftning eller
försök till lagstiftning, som böra uppmärksammas. Då på dessa områden
driftens oavbrutna fortgång måste upprätthållas, fordras det för
att full effektivitet skall ernås, en lagstiftning, som tryggar arbetsfreden
jämväl utöver avtalstiden. Detta förutsätter lönevillkorens fastställande
genom obligatorisk skiljedom. I händelse man ej kan komma så långt,
återstår förhandlingsordning, varseltid och obligatorisk medling. Frågan,
huruvida en lagstiftning till förhindrande eller försvårande av samhällsfarliga
arbetsinställelser kan låta sig göra på för det allmänna särskilt
viktiga arbetsområden utöver de i egentlig mening samhälleliga företagen,
bör även uppmärksammas.
"V ad åter arbetsinställelser vid jordbruket beträffar anser utskottet,
att uppmärksamheten härvidlag bör inriktas på förhindrandet av driftsavbrott
under kontraktstiden. I motsats till vad fallet är inom industrien
hava jordbrukets arbetsgivare intet intresse av att under avtalstiden
kunna etablera lockout. Under senare tider ingångna avtal vid jordbruket
förutsätta även, att intet slag av arbetsinställelse får förekomma
under avtalstiden. För lagstiftningen återstår att i någon form sanktionera
och garantera dessa parternas frivilliga överenskommelser. För
avtalslagstiftning på industriens område hava de svåraste stötestenarna
varit att åstadkomma enighet rörande omfattningen av arbetsfreden
under avtalstiden samt formen och omfattningen av parternas skadeståndsskyldighet
vid avtalsbrott. Den förra av dessa frågor synes utskottet
ej behöva innebära några svårigheter för jordbrukets del, då
principiell enighet mellan parterna synes föreligga därom, att fullständig
arbetsfred under avtalstiden bör råda. Skadeståndsfrågan innebär
däremot givetvis vanskligheter. För undvikande av varje missförstånd
vill utskottet understryka, att kriminellt ansvar för brytande av de civilrättsliga
arbetsavtalen givetvis måste vara uteslutet. Att kriminella
handlingar i samband med arbetsinställelser däremot straffas enligt all
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
män lag är en sak för sig. Sålunda har straff för djurplågeri ådömts
deltagare i mjölkningsstrejk.
Frågan om arbetsfreden på jordbrukets område bör beaktas i samband
med behandlingen av riksdagens på utskottets hemställan gjorda
begäran om modern avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade
tjänstehjonsstadgan. Utskottet vill erinra, hurusom i motiveringen till
denna riksdagsskrivelse framhållits, att en avtalslagstiftning på jordbrukets
område bör kunna åstadkommas utan sammankoppling med den
ännu mera svårlösta frågan om avtalslagstiftning inom industrien.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 5, 73,
131 och 132 samt II: 53, 121, 204 och 206 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t,
med beaktande av vad ovan anförts, måtte till prövning
upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens
bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunna
företagas samt för riksdagen framlägga de förslag,
som härav må föranledas.
*
Stockholm den 2 juni 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
9
Reservation
av herrar C. E. Svensson, Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Johanson
i Stockholm och Holmström, vilka anfört följande:
Som ett allmänt omdöme om de föreliggande motionerna torde
kunna sägas, att de grunda sig på en oriktig föreställning om förhållandena
på den svenska arbetsmarknaden och en benägenhet att generalisera
vissa enstaka, av det abnorma tillståndet under krisåren föranledda
händelser. Motionärerna synas vilja göra gällande, att vårt land befunnit
eller befinner sig i ett särskilt svårt nödläge sett ur arbetsrättslig
synpunkt och att exceptionella åtgärder äro av behovet påkallade för
att förebygga och förhindra avtalsstridiga, samhällsvådliga och allmänfarliga
arbetskonflikter. En var, som vill bedöma denna sak objektivt,
torde emellertid nödgas erkänna, att vårt land i stort sett varit förskonat
från konflikter av detta slag, och att det, tack vare ett på sunda rättsgrundsatser
fotat organisationsväsende och ett till detta smidigt anpassat
förliknings- och skiljenämndsinstitut, icke hotas av en ur samhällets synpunkt
ogynnsam utveckling på detta område. De avtalsstridiga arbetskonflikterna
ha utgjort rena undantag, ofta direkt föranledda av det av
krisen skapade nödläget, och ifråga om de samhällsvådliga eller allmänfarliga
arbetskonflikterna måste man, för att citera en av motionerna, konstatera,
att de »åtminstone intill sista tiden varit relativt taget sällan
förekommande».
Någon bärande saklig grund finns alltså icke för den opinionsyttring,
som kommit till uttryck i de av motionärerna framställda yrkandena
på lagstiftningsåtgärder. Redan av den anledningen ha vi
funnit, att motionerna icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Härtill kommer, att i motionerna överhuvudtaget icke givits några
vägledande riktlinjer för en eventuell lagstiftning på detta område,
vilket omöjliggör ett bedömande av konsekvenserna av ett bifall till de
i motionerna framställda yrkandena. Detta gäller särskilt herr von
Sydows motion, där icke ens en antydan gjorts i detta hänseende. I
t. ex. de av herrar Kvarnzelius m. fl. och Eden m. fl. väckta motionerna
har man visserligen hänvisat till vissa i utlandet vidtagna eller
ifrågasatta åtgärder, men vid en närmare granskning av dessa anvisBihang
till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 28 käft. (Nr 34.) 2
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
ningar kan man icke undgå att konstatera, att ifrågavarande åtgärder
så gott som undantagslöst visat sig resultatlösa eller rent av skadliga
med hänsyn till arbetsrättens sunda utveckling och de intressen, som
man avsett att skydda. Det torde hävidlag vara tillräckligt att erinra
om de erfarenheter, som gjorts i Australien och Norge.
Socialstyrelsen har också i sitt yttrande över motionerna nödgats
giva uttryck åt en synnerligen pessimistisk uppfattning angående möjligheterna
att på lagstiftningens väg förhindra konflikter av det slag,
varom motionärerna orda. Den framhåller sålunda med tanke på herr
von Sydows motion, att utsikter ej synas förefinnas för genomförande
på lagstiftningens väg av några allmänt verkande åtgärder emot användandet
av avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister.
Med hänsyn till de i utlandet gjorda erfarenheterna understryker socialstyrelsen,
att en lagstiftning angående organisationers och avtals rättsliga
ställning måste utgöra grundvalen för lagstiftningsåtgärder av den
art, som nu ifrågasättes, men den ställer sig å andra sidan tveksam,
huruvida det kan anses påkallat eller lämpligt att nu ånyo upptaga
berörda spörsmål i hela dess vidd till omprövning. Förutsättningarna
för ett dylikt omfattande lagstiftningsförsök anser styrelsen icke föreligga
och erinrar om behandlingen av detta ärende vid 1910 och 1911
års riksdagar samt det förslag angående lag om arbetsfred, som styrelsen
utarbetade år 1916.
Svårigheterna ifråga om lagstiftning rörande arbetsförhållandena
vid s. k. allmän viktiga företag och vid jordbruket har styrelsen läst
uppmärksamheten vid med sitt uttalande, att »i varje fall lärer det
varken för de allmän viktiga enskilda företagens del eller för jordbruket
bliva i längden gagneligt att under särskilt bindande former reglera anställningens
art utan att på samma gång sörja för möjlighet till ett
rättvist avvägande av löne- och arbetsvillkoren».
Med detta uttalande har socialstyrelsen pekat på de ofrånkomliga
konsekvenserna av en lagstiftning av det slag, som flertalet av motionärerna
synas ha tänkt sig. Men man måste fråga sig: finnas de nödiga
förutsättningarna för en sådan ekonomisk tvångslagstiftning, vars verkningar
svårligen kunna på förhand överskådas? Kan det vara möjligt
att genomföra en sådan lagstiftning, som säkerligen ingen av de direkt
intresserade parterna är benägna att lämna sin medverkan till? Kan
det vara klokt att på detta sätt ingripa på ett område, där förhållandena
hittills utan större olägenheter för samhällsintresset reglerats genom
fria förhandlingar och fria överenskommelser?
Genom att successivt utbygga det frivilliga förliknings- och skilje
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 11
uämndsinstitutet lia statsmakterna på ett verksamt sätt främjat arbetsrättens
utveckling i vårt land. Samhällsintresset gagnas utan tvivel
bäst, om utvecklingen utan onödiga tvångsåtgärder får fortskrida på den
vägen. Ett stöd för denna uppfattning lämna icke minst de erfarenheter,
som gjorts i Australien, där man, efter att under årtionden ha
fåfängt experimenterat med tvångslagar på detta område, funnit klokheten
och samhällsintresset bjuda en övergång till ett friare förhållande
på kollektivavtalets grund.
I anslutning till vad vi här anfört, få vi alltså hemställa,
att motionerna nr 5, 73, 131 och 132 i första
kammaren samt nr 53, 121, 204 och 206 i andra
kammaren icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Bilaga.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom nådigt beslut den 11 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna yttrande över
följande dels inom första kammaren väckta motioner, nämligen nr 5, angående förslag
till lagstiftning och andra åtgärder i syfte att skydda jordbruket mot den fara,
som genom arbetsnedläggelser m. m. hotar detsamma, nr 73, om åvägabringande
av utredning och förslag angående åtgärder till förebyggande av s. k. samhällsfarliga
arbetsinställelser, nr 131, om åvägabringande av lagbestämmelser rörande arbetsavtalet
inom jordbruket och dess rättsverkningar och nr 132, om åvägabringande
av utredning och lagförslag rörande användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga
blockader i arbetstvister, dels ock inom andra kammaren väckta motioner,
nämligen nr 53, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om beredande av berättigat
skydd för jordbruket mot arbetsnedläggelser m. m., nr 121, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående lagstiftning till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser,
nr 204, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagstiftning angående
arbetsavtalet inom jordbruket och dess rättsverkningar, samt nr 206, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag om möjligheten att förebygga
s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelser.
Till fullgörande av det av Kungl. Maj:t sålunda lämnade uppdraget får socialstyrelsen
anföra följande.
Spörsmålet om lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden har
alltsedan år 1887 vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar
från denna varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga. En för ändamålet tillsatt kommitté avgav
sålunda år 1901 utlåtande med förslag till inrättande av förliknings- och skiljenämnder
i arbetstvister, vilket förslag efter vissa omarbetningar förelädes 1903 års
riksdag. Förslaget godkändes icke men blev, efter ytterligare granskning av tillkallade
sakkunniga, i delvis omarbetat skick förelagt 1906 års riksdag, som antog
detsamma med en mindre ändring. Den 31 december 1906 utfärdades i överensstämmelse
härmed lagen angående medling i arbetstvister.
Följande år tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté för utredning av frågan om
förbättrad lagstiftning rörande olika slag av arbetsavtal. På grundval av kommitténs
utredningar framlade Kungl. Maj:t för 1910 års riksdag förslag till lag om kollektivavtal
mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister
samt lag om vissa arbetsavtal jämte åtskilliga därmed sammanhängande mindre
lagändringsförslag. Det omfattande lagkomplexet, som i vissa delar godkändes,
förföll emellertid i sin helhet på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.
Vid följande års riksdag framlades ånyo förslag till lag om kollektivavtal,
lag om särskild domstol i vissa arbetstvister och om vissa arbetsavtal samt dess
-
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
utom lag om vissa arbetstvister jämte i sammanhang därmed stående förslag till
lagändringar, vilka lagförslag i liera avseenden skilde sig från de vid föregående
riksdag framlagda. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan i dess helhet föll
densamma även denna gång.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1915 uppdrogs åt socialstyrelsen att
verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt på lagstiftningens
väg i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden kunde åstadkommas. Såsom
resultat av utredningen avgav styrelsen den 13 juli 1916 till Kungl. Maj:t utlåtande
med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred, upptagande dels
vissa bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om lörlikningsväsendet,
dels särskilda föreskrifter om villkor för arbetsinställelser, dels
.slutligen bestämmelser om lokala arbetsdomare och om upprättande av en särskild
domstol i vissa arbetstvister. YTid förslagets utarbetande hade styrelsen i de delar,
som särskilt berörde avtalslagstiftning och föreskrifter om villkor för arbetsinställelser,
sökt ledning i de olika uppfattningar, som härvidlag gjort sig gällande inom riksdagens
kamrar vid behandlingen av förslagen till avtalslagstiftning åren 1910 och
1911, ävensom i övrigt sökt anpassa förslaget efter de erfarenheter, som vunnits
under förlikningsinstitutionens verksamhet.
Sedan det emellertid av inkomna yttranden från åtskilliga myndigheter och
korporationer framgått, att en dylik lagstiftning icke vann gillande inom de närmast
intresserade kretsarna, fann Kungl. Maj:t styrelsens betänkande icke böra föranleda
något förslag till riksdagen. De delar av förslaget, som innefattade bestämmelser
om medlingsmyndigheter och deras verksamhet, lades sedermera till grund för en
Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag angående ny lag om medling i arbetstvister
jämte tvenne lagar, om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om
särskilda skiljedomare i arbetstvister, vilka förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med propositionen antogos av riksdagen samt trädde i kraft den 1 juli 1920.
Den nu senast antagna medlingslagen innefattar som bekant vissa ändringar
av 1906 års lag, åsyftande att giva förlikningsinstitutionen större smidighet och
effektivitet. Bland annat har införts stadgande om skyldighet för de tvistande att
efterkomma förlikningsmans kallelse till förhandling. Genom inrättande av en central
skiljenämnd samt genom förordnandet av särskilda skiljedomare i arbetstvister har
man sökt underlätta och befrämja utvecklingen av det frivilliga skiljedomsväsendet
ifråga om arbetstvister av rättslig innebörd. Under den korta tid, de nya institutionerna
fungerat har givetvis ej någon avsevärd erfarenhet kunnat vinnas rörande
deras verksamhet, men det synes dock styrelsen, som om man borde kunna förvänta,
att den nu genomförda lagstiftningen skall visa sig ägnad att för framtiden på ett
mera verksamt sätt än hittills bidraga till såväl förebyggande av arbetsinställelser
som ett skyndsamt biläggande av utbrutna sådana.
I de nu föreliggande motionerna förordas lagstiftningsåtgärder till mera
effektivt förebyggande av arbetsnedläggelser inom vissa speciella verksamhetsområden,
där olägenheterna därav äro särskilt kännbara för samhället, nämligen
vid verk och arbeten av allmännyttig natur, såsom kommunikationsanstalter, gas-,
elektricitets- och vattenverk, renhållningsverk, sjukvårdsinrättningar, brandväsendet
in. m. Motionärerna betona den omedelbara störning i samhällsfunktionernas gilla
gång, som inställande av arbetet på sådana områden vållar samt framhålla, att
beträffande dylika företag, vilka i mycket stor utsträckning drivas av staten eller
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
kommuner, alla medborgare efter samhällets nu genomförda demokratisering hava
möjlighet att utöva behörigt inflytande på med arbetsförhållandenas reglering
sammanhängande åtgärder. Det borde sålunda finnas förutsättning för att ett ingripande
från lagstiftarens sida till förhindrande av arbetsnedläggelse på dessa områden
komme att stödjas av en allmän opinion. Vidare framhålles, hurusom behovet
av skyddsmedel mot arbetsinställelser på jordbrukets område på sista tiden
gjort sig starkt gällande. De senaste årens arbetskonflikter inom lantbruket, vilka
vid större omfattning allvarligt kunna äventyra livsmedelsförsörjningen, hava ådagalagt,
att särskilda åtgärder härvidlag kunna anses påkallade. Slutligen föreslås i
en motion, nr i 32, med anförande av exempel på förekomsten av så kallade okynnesblokader
utredning angående användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga
blockader i arbetstvister.
Då i samtliga motioner föreslås utredningar rörande vissa speciella arbetsområden
eller särskilda slag av arbetsinställelser har socialstyrelsen sökt inhämta
upplysningar rörande förekomsten i främmande länder av lagstiftning uti ifrågavarande
avseenden, varvid givetvis jämväl beaktats andra åtgärder till tryggande
av arbetsfreden. Någon närmare undersökning har emellertid icke kunnat åvägabringas,
utan kan här endast lämnas en kortfattad översikt över en del viktigare
lagar eller lagförslag.
Uppgifter om särskilda åtgärder till förhindrande av arbetsinställelser vid s. k
allmännyttiga företag föreligga från flera länder. Sådana åtgärder synas emellertid
ofta vara av mera tillfällig natur, vidtagna i avsikt att under kristiden säkerställa
driften inom vissa för samhället särskilt viktiga arbetsområden. I främsta rummet
märkes härvid lagstiftning i de krigförande länderna beträffande krigsindustrien,
exempelvis ammunitionslagarna i England (1915 —1917), men även i neutrala länder
har lagstiftningen, under trycket av de onormala förhållandena på arbetsmarknaden,
i många fall inriktas speciellt på förhindrandet av arbetsnedläggelser vid företag av
allmännyttig karaktär. I vårt grannland Norge infördes sålunda genom lov om
tvungen voldgift den 9 juni 1916, vilken lag antogs såsom en tillfällig åtgärd och
numera (1921) upphört att gälla, obligatorisk skiljedom i för samhället farliga konflikter.
Innebörden av begreppet samhällsfarlig var icke fastslagen i lagen, utan
hade man överlämnat åt Konungen att i inträffande fall avgöra, huruvida konflikten
skulle betraktas såsom samhällsfarlig eller icke. Fann Konungen en tvist mellan
en fackförening och en arbetsgivare eller arbetsgivareförening angående arbets- eller
lönevillkor eller andra arbetsförhållanden utgöra en fara för betydande samhällsintressen,
kunde han besluta tvistens avgörande genom skiljedom samt förbjuda
igångsättandet eller fortsättandet av arbetsinställelse i anledning av tvisten. För
brott mot sådant förbud stadgades böter från 5 till 25,000 kronor.
En liknande anordning hade intagits i ett förslag till lag om medling i arbetstvister
i Finland (1920). Därest vid förhandlingar inför förlikningsman enighet icke
kunnat vinnas och frivillig överenskommelse icke träffats om att låta tvisten avgöras
av skiljenämnd, skulle regeringen, om tvisten berörde sådana arbetsområden,
att en eventuell arbetsinställelse kunde skada det allmännas intressen, äga att efter
socialstyrelsens hörande förordna om tvistens hänskjutande till en för tillfället utsedd
skiljedomstol, vars utslag vore bindande för parterna.
I Frankrike föreligger i parlamentet ett lagförslag som jämte föreskrifter
angående medlings- och skiljedomsförfarande vid arbetskonflikter i allmänhet, tagit
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
särskilt sikte pa s. k. allmänfarliga arbetsinställelser. Efter förhandlingar mellan
parterna samt inför do officiella förlikningsinstitutionerna (kommittéer) går saken
till obligatorisk skiljedom i fråga om företag, vilkas avstannande ansetts innebära
en fara för statens existens, befolkningens bilisa eller landets ekonomiska eller sociala
liv, nämligen: järn- och spårvägar samt övriga kommunikationsanstalter till lands,
till sjöss eller å inre vattenfarleder, gas- och elektricitetsverk, kolgruvor, företag
för distribution av vatten, ljus eller elektrisk drivkraft, sjukvårdsinrättningar samt
begravningsbyråer och renhållningsverk i städer med över 25,000 invånare. Arbetsinställelse
får icke äga rum under den tid skiljedomsförfarande pågår. Överträdelse
häremot belägges enligt förslaget med böter upp till 20,000 francs för anstiftaren
eller med fängelsestraff. Regeringen tillägges därjämte befogenhet att i händelse av
arbetsinställelse beslagtaga lokaler och material samt i övrigt tillgripa alla åtgärder,
som äro nödvändiga för driftens upprätthållande. De allmännyttiga företagen skola
i allmänhet ställas under regeringens överinseende så till vida, att därstädes gällande
arbets- och lönevillkor skola underställas vederbörande minister för godkännande.
Enligt den tyska riksförfattningen äger rikspresidenten att förbjuda arbetsinställelse
vid vissa företag, därest härigenom den allmänna ordningen och säkerheten
äventyras. I enlighet härmed utfärdade rikspresidenten i november 1920 med anledning
av elektricitetsarbetarnas strejk i Berlin en förordning angående strejkrätten,
vari förbjöds tillgripande av arbetsinställelse vid sådana företag, som förse befolkningen
med gas, vatten eller elektricitet, med mindre en skiljenämnd först fällt
utslag och efter utslagets förkunnande minst tre dagar förgått. Den som i strid
med förordningen uppfordrar till arbetsnedläggelse eller vid genomförandet av sådan
skadar maskiner eller anläggningar, så att upprätthållandet av driften omöjliggöres
eller försvåras, kan straffas med fängelse eller böter intill 15,000 mark. Förordningen
och strejkförbudet vid gas-, elektricitets- och vattenverken har genom riksdagens
beslut förklarats förbliva gällande, till dess riksdagen hunnit besluta en
särskild lag i hela frågan om medling och skiljedom i arbetstvister. Ett förslag
till sådan lag förberedes inom riksregeringen, vilket, bland annat lär föreskriva att
innan arbetsinställelse får företagas, förlikningsnämnd skall anlitas och antingen ha
åstadkommit enighet mellan parterna eller själv fällt ett utslag i tvisten. Utslag
är ej bindande för parterna, men lockout eller strejk får tillgripas först sedan efter
företagen hemlig votering arbetsinställelsen beslutats med minst 3/s majoritet. Därest
arbetsinställelsen skulle medföra fara för befolkningens hälsa eller försörjning, får
den icke påbörjas, förrän en vecka förflutit, sedan beslutet därom meddelats förvaltningsmyndigheterna.
Bland åtgärder i syfte att förhindra vissa slag av arbetsinställelser, torde
även böra omnämnas, att i Förenta Staterna helt nyligen framkommit ett lagförslag
— antaget av senaten —- som går ut på förhindrande av arbetsinställelser
inom transportväsendet. Varje försök till avsiktligt hämmande av den mellanstatliga
handeln, vare sig detta sker genom muntlig eller skriftlig agitation, genom att
arbetsvilliga avhållas från anställning eller genom åtgärder av vad slag det vara
må i avsikt att bringa transportmedlen ur funktion, förbjudes uti förslaget.
Synnerligen rigorösa straffbestämmelser stadgas för brott mot lagen, nämligen
böter från 10 till 15,000 dollars eller fängelse från 10 till 15 år eller
bäggedera.
Av utländsk lagstiftning under de senaste åren angående arbetskonflikters
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
biläggande och förebyggande i allmänhet erbjuder den australiska mycket av intresse.
I Australien infördes som bekant redan i slutet av förra århundradet obligatorisk
skiljedom i arbetstvister i flera stater. Sedermera avlöstes detta system i
allmänhet av lönenämndsinstitutioner, vilka liksom skiljedomsförfarandet åsyftade
tvångsreglering av de industriella arbetsvillkoren. På senaste tiden har en återgång
skett så till vida, att vissa stater ånyo upptagit skiljedomslagstiftningen men
i förbindelse med lönenämndssystemet, varvid straffbestämmelser införts till förhindrande
av arbetsinställelser. Dylika bestämmelser innehöllos ej i den rena lönenämndslagstiftningen.
Kombinationen av lönenämnder, vilka i första hand blivit
medlande institutioner, och skiljedomsförfarande synes böra medföra en mera mjuk
och varsam handläggning av tvistefrågor än skiljedomssystemet enbart. Aven i
den australiska förbundslagstiftningen, som redan år 1904 genomförde obligatorisk
skiljedom, har numera det renodlade skiljedomssystemet ersatts med ett kombinerat
system av medling och skiljedom, som avser att åstadkomma smidigare former för
biläggande av arbetstvister, än som stått till buds genom den förut gällande skiljedomslagstiftningen.
I september 1920 antogs av förbundsparlamentet en lag om
arbetsfred inom industrien, enligt vilken skola tillsättas fyra organ, nämligen ett
förbundsråd samt distriktsråd, specialdomstolar och lokala nämnder, bestående av lika
antal arbetsgivare- och arbetarerepresentanter jämte en ordförande, som väljes av
de övriga ledamöterna eller, om dessa icke kunna enas, utses av generalguvernören.
Förbunds- och distriktsråd en hava i främsta rummet till uppgift att söka förebygga
arbetstvister och skola för detta ändamål föranstalta om utredningar samt avgiva
betänkanden och yttranden rörande frågor, som avse arbetsförhållanden inom industrien.
Skulle trots dessa förebyggande åtgärder öppen konflikt utbryta eller hota
att uppkomma, kan densamma hänskjutas till avgörande av specialdomstolar eller
lokala nämnder, vilkas beslut äro bindande för parterna.
Den engelska arbetslagstiftningen synes i viss mån följa samma utvecklingslinjer
som den australiska. Statlig reglering av arbetslöner, som i England förekommit
alltsedan 1909 års lag om lönenämnder och till en början var begränsad
till s. k. »utsvettade» yrken, har under de senaste åren tagit en högst betydande
omfattning, så att praktiskt taget större delen av det engelska näringslivet torde
ha rönt påverkan därav. Vid krigets upphörande genomfördes vidare till skydd
mot lönenedpressning under den period av arbetslöshet, som då kunde väntas, eu
lag om tillfällig reglering av arbetslöner (1918), sedermera med vissa förändringar
prolongerad i november 1919 (Industrial Courts Act). Enligt sistnämnda lag skall
en permanent skiljedomstol upprättas jämte särskilda undersökningsdomstolar för
verkställande av utredning vid vissa större arbetskonflikter, speciellt sådana av
allmänfarlig karaktär. Anlitande av skiljedomsförfarande för tvisters lösning är
emellertid beroende av parternas fria vilja.
En liknande anordning med en lönekommission samt vid dess sida lönenämnder
för olika näringsgrenar och yrken har även förslagsvis varit under behandling
i Schweiz (lagförslaget antogs av förbundsförsamlingen 1919, men förkastades vid
referendum med obetydlig röstövervikt). Lönekommissionen och lönenämnderna
skulle i första hand fastställa minimilöner för vissa arbetargrupper — lagens tilllämpningsområde
var till en början avsett att omfatta industrier, där organisationsförhållandena
voro föga utvecklade — men därjämte efter uppdrag av förbundsförsamlingen
utfärda andra mera detaljerade lönebestämmelser. Arbetsinställelse för
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Andra lagutskottets utlåtande AV ''64.
genomförande av ändringar i arbetsvillkoren skulle icke få företagas under den tid,
då i lagen föreskriven procedur för reglering av arbetsförhållandena påginge eller
enligt lagen fastställda lönebestämmelser ägde tillämpning.
Sistnämnda stadgande tar särskilt sikte på önskvärdheten av att, innan arbetsnedläggelse
tillgripes, tillräckligt rådrum beredes för allvarligt övervägande av alla
möjligheter att med undvikande av öppen konflikt ernå överenskommelse. Dylika
föreskrifter förekomma även i en del andra fall. Den norska medlingslagen (1915)
ger sålunda riksförlikningsmannen befogenhet att, såvida han finner, att arbetsinställelse
skulle på grund av företagets art eller sitt omfång kunna skada allmänna
intressen, förbjuda arbetets nedläggande, innan den i lagen föreskrivna medlingsproceduren
avslutats.
I detta sammanhang torde även böra omnämnas, att, till förebyggande av
de skadliga verkningar, som samhällsfarliga arbetsnedläggelser kunna medföra, i
vissa länder vidtagits särskilda organisativa åtgärder för utförande av för befolkningens
livsbehov oundgängliga arbeten.
Av vad ovan anförts framgår, att ett starkt intresse gjort sig gällande i en
de! andra länder under de senaste åren för att på lagstiftningens väg söka förhindra
arbetsnedläggelser, speciellt sådana av samhällsfarlig art. Någon närmare kännedom
om verkningarna av dessa åtgärder, vilka i många fall torde befinna sig på
experimentets stadium, föreligger emellertid icke. En närmare undersökning av
sådan lagstiftning, dess tillämpning och resultat vore givetvis av största vikt för
bedömande av frågan om lämpligheten av att i vårt land införa likartad lagstiftning.
Det torde emellertid redan nu kunna konstateras att, där statsmakterna sökt
sträcka sin medverkan vid tvisters lösande längre än till en rent medlande verksamhet,
de haft att utgå från en redan befintlig eller samtidigt genomförd lagstiftning
angående förenings- och avtalsväsendet. Man har sålunda i utlandet, där ej
redan tidigare en allmän förenings- och avtalslagstiftning förefunnits, jämsides med
lagstiftning till förebyggande av arbetsinställelser upptagit till legislativ reglering
fackorganisationers och avtal sinstitutets rättsliga ställning eller i själva medlingsoch
skiljedomslagstiltningen inpassat bestämmelser härom, varförutan de speciella
föreskrifterna om villkor för eller förbud mot arbetsnedläggelse med straffpåföljd
måste bliva ineffektiva.
Om sålunda lagstiftning angående organisationers och avtals rättsliga ställning
måste anses utgöra grundvalen för lagstiftningsåtgärder av den art, som nu
ifrågasattes, inställer sig frågan, huruvida det kan anses påkallat eller lämpligt att
nu ånyo upptaga berörda spörsmål i hela dess vidd till omprövning. Med hänsyn
till. riksdagens behandling av avtalslagstiftningen åren 1910 och 1911 samt särskilt
till vad som förekom med avseende å det förut omförmälda av styrelsen år 1916
framlagda lagförslaget, vill det synas som om förutsättningar för ett dylikt omfattande
lagstiftningsförsök icke föreligga.
Vid sådant förhållande synas ej heller utsikter förefinnas för genomförande
på lagstiftningens väg av några allmänt verkande åtgärder emot användandet av
avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister. Det torde nämligen
vara uppenbart, att lagstiftning i detta avseende icke kan genomföras fristående
utan samband med en förenings- och avtalslagstiftning. Men även om sålunda
motionen icke lärer giva anledning till lagstiftningsåtgärder, synas de i densamma
anförda förhållanden vara av beskaffenhet att påkalla statsmakternas uppmärksamhet.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 28 käft. (Nr 34.) 3
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Det torde vara allmänt känt, att blockadvapnet under de senaste åren kommit
att av vissa arbetargrupper tillämpas i sådan omfattning och under sådana former,
att beteckningen »okynnesblockader», som motionären använder, i många fall kan
anses vara fullt berättigad. Det torde emellertid även vara uppenbart, att det är
just de senast förflutna årens exempellöst goda konjunkturer, som å båda sidor
skapat förutsättningar för en vidsträckt användning av blockadvapnet, varvid givetvis
jämväl fackorganisationernas styrka och monopol inom olika yrken i hög grad
spelat in. Anmärkas må även, att användningen av dylika blockadåtgärder icke
varit begränsad till enbart förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare utan även
förekommit å andra områden, där förutsättningar därför förefunnits. Men även om
man sålunda torde kunna förvänta en förändring härvidlag, i den män arbetsmarknaden
återgår till mera normala förhållanden, synes en utredning rörande förekomsten
av och anledningen till blockader vara av betydelse. De många fall av s. k. hemliga
och okynnesblockader, stundom i samband med rena utpressningsförsök m. in.,
som förekommit, ge vid handen, att en utredning kan anses påkallad för att närmare
belysa och giva allmänheten inblick i dessa förhållanden. En dylik utredning, som
skulle bereda den allmänna opinionen tillfälle att bedöma, i vad mån blockaderna
kunna betraktas såsom lojala eller illojala vapen i arbetsstriderna, skulle också
sannolikt vara ägnad att i viss mån tjäna motionens syfte.
Även om, såsom nyss framhållits, förutsättningar icke för närvarande torde
föreligga för den mera allmängiltiga avtals- och föreningsrättsliga reglering, utan
vilken mera effektiva åtgärder för arbetsfredens tryggande icke synas möjliga att
vidtaga, så låter det tänka sig, att en sådan lagstiftning skulle kunna genomföras
med avseende å de ur samhällets synpunkt särskilt viktiga arbetsområden, på vilka
flertalet av de föreliggande motionerna äro inriktade. Det må härvid erinras, att
speciallagstiftningen rörande arbetsavtal icke är något för vår rätt främmande, utan
att sådan sedan lång tid tillbaka äger bestånd inom några hithörande områden,
nämligen inom sjöfarten och jordbruket ävensom statstjänsten.
Att icke desto mindre frågan om särskilda åtgärder beträffande jordbruket
nu upptagits, beror väsentligen på det kända förhållandet, att hithörande lagstiftning,
den s. k. tjänstehjonsstadgan, dels genom förändringar i den allmänna åskådningen
alltmer blivit olämplig och kommit ur tillämpning, dels genom lagändringar
förlorat i betydelse även där den tillämpas. Riksdagen har därför ock uttalat sig
för att densamma måtte ersättas med en efter tidsförhållandena bättre avpassad
avtalslagstiftning. Visserligen synes bland lantarbetarna den meningen vara förhärskande,
att någon speciell lagstiftning för dessa icke bör förefinnas utan att här
samma lösliga förhållanden böra vara gällande, som på arbetsmarknaden i allmänhet.
Å andra sidan torde man dock ej förneka, att ett mera stadigvarande arbetsförhållande
är av vikt för jordbruksproduktionens tryggande samt att detsamma även
för arbetarna kan innebära vissa förmåner, särskilt till förebyggande av säsongarbetslöshet
och andra för åtminstone de gifta jordbruksarbetarna kännbara olägenheter.
Då vidare det faktiska missnöjet med tjänstehjonsstadgan varit väl förklarligt
på grund av dennas otidsenliga innehåll, lärer det icke på förhand böra betecknas
såsom utsiktslöst att skrida till eu revision av densamma. I samband därmed skulle
då lämpligen kunna upptagas frågan om förebyggandet av arbetsinställelser på
ifrågavarande område.
Vad beträffar de i vissa motioner åsyftade företagen av särskilt allmänviktig
19
Andra lagutskottet?; utlåtande Nr 34.
karaktär synas likartade synpunkter kunna göras gällande. Aven för deras del
skulle sålunda kunna övervägas, huruvida icke deras speciella betydelse — som beträffande
flertalet av sådana företag redan givit anledning till koncessionslagstiftning
— kunde motivera en särskild lagstiftning rörande personalens anställningsförhållanden.
Ledning härvid skulle möjligen vara att hämta från vad som gäller
för statstjänsten. Beträffande denna har socialstyrelsen i annat sammanhang —
betänkande med förslag till lag angående förhandling mellan staten och dess tjänstemän,
avgivet den 16 december 1920 — uttalat sig för önskvärdheten av att de
gällande rättsliga bestämmelserna revideras och sammanföras i en särskild tjänstemannalag,
varjämte styrelsen föreslagit vissa bestämmelser till beredande åt statstjänstemannen
av en viss förhandlingsrätt rörande deras löne- och arbetsvillkor m. m.
I varje fall lärer det varken för de allmänviktiga enskilda företagens del
eller för jordbruket bliva i längden gagneligt att under särskilt bindande former
reglera anställningens art utan att på samma gång sörja för möjlighet till ett rättvist
avvägande av löne- och arbetsvillkoren.
I detta ärendes slutliga behandling hava deltagit tillförordnade generaldirektören
Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tillförordnade byråchefen Järte samt
tillförordnade sekreteraren Ekblom.
Stockholm den 11 maj 1921.
GUNNAR HUSS.
Olle Ekblom.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:345 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser m. m. a1 i texten