Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser m. m.

1921-06-02 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1921:34, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning

till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser

m. m.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson, Tjällgren, Linder,

Boberg, Sigfrid Hansson, von Koch, Andersson i Knäppinge, Hagman,

Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo, Carlsson i Solberga, Johanson

i Stockholm, Ödströin och Holmström.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 5 av herrar Ingeström, Sederholm, K. J. A. Gustafsson, Isak

Svensson, August Johansson, Jesperson, Elof B. Andersson, Erik Andersson,

Joh. Nilsson i Skottlandshus, Pålsson, Joll. Carlsson i Hällsbäck, J. B.

Johansson, Frändén, S. M. Petterson, Heyman, Ediv. Larson och Öl.

Pettersson;

nr 73 av herrar Kvarnzelius, Carl G. Ekman, Pålsson, Hellberg,

Rune, N. Alexanderson och Johan Olofsson;

nr 131 av herrar Karl Johansson i Sölvedal, Petrus Nilsson,

Grevesmuhl, Elisson, Kjellén, Bodin, K. G. Westman, Johan Johansson i

Friggeråker, Johan Johansson i Tväråselet, Johan Johansson i Kälkebo

och Ernst Svensson;

nr 132 av herr von Sydow;

inom andra kammaren

nr 53 av herrar Nilsson i Landeryd, Erlansson, Andersson i Rasjön,

Carlström, Jönsson i Fridhill, Gustafson i Kasenberg, Ödström, Björkman

i Länghem, Svensson i Långelanda, Jönsson i Boa, Norman, Öberg,

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 28 käft. (Nr 34.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Bengtsson i Kullen, Olsson i Blädinge, Jonsson i Mörkkult, Pehr sson i

Bramstorp, Olsson i Broberg, Carlsson i Solberga, Olsson i Rösta, Jonsson

i Hökhult, Andersson i Milsmaden, Lundström, Olsson i Berg, Magnusson

i Skövde, Wiklund, Osberg, Olsson i Ramsta, Olsson i Hov, Eriksson i

Överbyn, Jonson i Remröd, Karlsson i Gasabäck, Bergström i Bäckland,

Igel, Eriksson i östanfors, Jansson i Edsbäcken, Holmner, Bergström i

Högsön, Brännström, Behn, Nilsson i Antnäs, Persson i Björsbyholm,

Danielsson, Schill, Ciodén i Skälby, Hansson i Bäck och Bengtsson i

Norup;

nr 121 av herrar Eden, greve Hamilton, Böing, Pettersson i Södertälje,

Bäckström, Hamrin, Karlsson i Gasabäck, Lundström, Jansson i Edsbäcken,

Nilson i Örebro och Leander;

nr 204 av herrar Westman i Brobygård, Hedlund i Östersund,

Jonsson i Risinge, Johansson i Bro, Anderson i Saxtorp, Karlström i

Tjouls, Gardell, Olsson i Kullenbergstorp, Larsson i Jonsjö, Ericson i

0 berga och Johansson i Brånalt;

nr 206 av herrar Björkman i Norrköping, Falk, Kant, Ros, af

Ekenstam, Block, Söderhielm, Pehrsson i Göteborg, Eriksson i Overbyn,

Norman, Lindström i Mörby, Jonson i Remröd, Gustafson i Kasenberg,

Holmgren, Poppius, Svensson i Betingetorp, Persson i Fritorp, Pettersson

1 Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Laurén, Öberg, Fjellman, Thore, Andersson

i Storegården, Nilsson i Bonarp, Olsson i Broberg, Larsson i Kroken,

Brännström, Sommelius, Starbäck, Erlansson, Björkman i Länghem, Lithander,

Thorsell och Sundling.

I de likalydande motionerna nr 5 i första kammaren av herr Ingeström

m. fl. och nr 53 i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd

m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta närmare utreda i motionerna

berörda spörsmål och snarast möjligt förelägga riksdagen förslag till

sådan lagstiftning och andra åtgärder i syfte att lämna jordbruket berättigat

skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser m. m. hotade

detsamma.

I de likalydande motionerna nr 73 i första kammaren av herr

Kvarnzelius m. fl. och nr 121 i andra kammaren av herr Edén m. fl.

hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kung]. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om skyndsam utredning angående

möjligheten att genom utbyggande av nuvarande lagstiftning

och genom nya lagstiftningsåtgärder i anslutning till de synpunkter, som

i motionerna blivit angivna, söka förebygga s. k. samhällsfarliga arbets
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3

inställelser, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning

kunde föranleda.

I de likalydande motionerna nr 131 i första kammaren av herr

Karl Johansson i Sölvedal m. fl. och nr 204 i andra kammaren av herr

Westman i Brobygård m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast

möjligt till främjande av arbetsfreden inom jordbruket framlägga förslag

till en på rättvisa och billighet byggd och efter jordbrukets behov avpassad

lagstiftning, som reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar

och därvid innehölle bestämmelser om obligatorisk medling och om

varseltid, som från båda sidor skulle iakttagas vid arbetstvister, samt

om obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister och vid sådana arbetskonflikter,

från vilken sida de än framkallades, vilka vore av samhällsfarlig

natur.

I herr von Sydows motion hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om

utredning angående användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga

blockader i arbetstvister samt till riksdagen inkomma med de lagförslag,

vartill utredningen kunde giva anledning.

I motionen nr 206 i andra kammaren av herr Björkman i Norrköping

m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta att anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om möjligheten att förebygga

s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelser samt förelägga riksdagen de förslag

i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina berörda

yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som

i anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande.

Utskottet tillåter sig hänvisa till detsamma.

I överensstämmelse med av 1906 års riksdag, efter av Kungl. Maj:t

framlagd proposition, fattat beslut utfärdades den 31 december 1906 lag

angående medling i arbetstvister, enligt vilken lag dylik medling skulle

uppdragas åt förlikningsmän, var inom sitt distrikt av riket. Härigenom

togs i vårt land det första steget i syfte att på lagstiftningens väg

trygga arbetsfreden. Man nöjde sig emellertid icke härmed. År 1907

tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté för utredning av frågan om förbättrad

lagstiftning rörande olika slag av arbetsavtal. På grundval av det utav

Föregående

behandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

denna kommitté utförda arbete framlade Kungi. Maj:t i proposition nr 96

för 1910 års riksdag förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare

och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister samt

lag om vissa arbetsavtal jämte åtskilliga därmed sammanhängande mindre

lagändringsförslag. I fråga om lagen angående medling i arbetstvister

avsåg propositionen allenast en rent formell ändring av då gällande

lagens 2 §, men det särskilda utskott, till vilket propositionen av riksdagen

hänvisades, tillstyrkte utan meningsskiljaktighet ett förslag av

enskild motionär om vidgad befogenhet för förlikningsmännen och om

inrättande av en särskild förlikningskommission såsom andra instans för

behandling av tvister rörande kollektivavtal. Utskottets majoritet gjorde

emellertid förslagets godkännande beroende av, att de samtidigt framlagda

förslagen till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol jämväl

bleve antagna, medan en minoritet från andra kammaren yrkade på förslagets

godkännande oberoende av dylikt sammanhang. Ändringarna i

lagen angående medling i arbetstvister antogos av första kammaren blott

under den av utskottet föreslagna förutsättning, medan andra kammaren

antog lagen utan sådant förbehåll. Då kamrarna jämväl i andra delar

av propositionen stannat vid olika beslut, avgav särskilda utskottet ett

sammanjämkningsförslag, som antogs av första kammaren, men avslogs

av andra kammaren. Samtliga lagförslagen och således jämväl ändringarna

i medlingslagen hade därmed förfallit.

År 1911 framlade Kungl. Maj:t ånyo för riksdagen förslag till

lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild

domstol i vissa arbetstvister och lag om vissa arbetsavtal samt dessutom

förslag till lag om vissa arbetstvister jämte några i sammanhang därmed

stående lagändringsförslag. Dessa lagförslag skilde sig i flera

viktiga avseenden från de av Kungl. Maj:t för 1910 års riksdag i samma

ämne framlagda förslagen. Sålunda hade bland annat upptagits det

av särskilda utskottet vid sistnämnda riksdag tillstyrkta förslaget om

påbyggnad av medlingsinstitutionen i enlighet med den då väckta

motionen. Kamrarna vidhöllo emellertid sina ståndpunkter i förevarande

del från år 1910 och samtliga förslagen folio således jämväl

vid 1911 års riksdag.

Sedan Kungl. Magt den 18 juni 1915 uppdragit åt socialstyrelsen

att verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt

på lagstiftningens väg, i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden

kunde åstadkommas, ävensom att skyndsamt inkomma med yttrande

angående resultatet av den sålunda anbefallda undersökningen,

avgav socialstyrelsen den 13 juli 1916 utlåtande med förslag till lag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 5

om vissa åtgärder till Irämjande av arbetsfred, upptagande dels vissa

bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om

förlikningsväsendet, dels särskilda föreskrifter om villkor för arbetsinställelser,

dels ock bestämmelser om lokala arbetsdomare och om upprättande

av eu särskild domstol i vissa arbetstvister. På grund av den

djupt gående meningsskiljaktighet mellan arbetare och arbetsgivare beträffande

lagförslaget, som särskilt i inkomna yttranden kommit till

synes, fann emellertid Kungl. Maj:t socialstyrelsens betänkande icke

böra föranleda något förslag till riksdagen. De delar av socialstyrelsens

förslag, som innefattade bestämmelser om medlingsmyndigheter och

deras verksamhet, lades emellertid sedermera till grund för Kungl. Maj:ts

proposition nr 155 till 1920 års riksdag angående dels ny lag om medling

i arbetstvister, dels lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister,

dels ock lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister, vilka

förslag i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen antogos av

riksdagen samt trädde i kraft den 1 juli 1920.

Lagstiftningsmakten i vårt land har hittills intagit den ståndpunkten

att ej till arbetsfredens bevarande forcera fram en lagstiftning

emot de närmast intresserade parternas önskningar. Åven för framtiden

är givetvis av vikt, att på arbetslagstiftningens område söka vinna parternas

förtroende för de förslag som framläggas.

Emellertid får ej förbises, att verkningarna av upprepade arbetsstrider

sträcka sig vida utöver de däri engagerade parterna, varför lagstiftningsmakten,

som har att bevaka allas gemensamma intressen, ej

kan ställa sig likgiltig inför pågående maktstrider. En uppfattning om

en statsmaktens skyldighet att endast vid parternas gemensamma önskan

ingripa genom medling eller avkunnande av skiljedom kan utskottet ej

dela. En dylik passiv hållning kan tvärtom endast rättfärdigas genom

övertygande bevis för att arbetsfreden på så sätt minst äventyras. Vad

som ytterst varit en bidragande orsak till lagstiftningens hittillsvarande

passivitet, har varit hänsynen till den inom stora befolkningsskikt rådande

misstron till dess opartiskhet. En genomförd demokratiserings inverkan

på lagstiftningsmaktens utövning bör emellertid vara ägnad att så småningom

skingra denna misstro. Härigenom beredes vägen för genomförandet

av en rättsordning även på detta viktiga område av samhällslivet.

I andra lagutskottets utlåtande över ovan omnämnda proposition

nr 155 till 1920 års riksdag uttalade utskottet den förhoppningen, »att

Kungl. Maj:t, så snart i framtiden en fastare rättsuppfattning på ifråga
-

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

varande område bildats, måtte vidtaga åtgärder för att sådan rättsuppfattning

i största möjliga omfattning fastslås genom lag, på det att

arbetsfreden därigenom må effektivt främjas». Huruvida förutsättningarna

för lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens bevarande sedan förra året

ökats torde vara svårt att avgöra, men missförhållanden av den art,

som påpekas i den av herr von Sydow väckta motionen, kunna ej

undgå att ånyo draga uppmärksamheten till spörsmålet ifråga. Utskottet

delar socialstyrelsens uppfattning, att i varje fall en undersökning av

blockadsystemet och dess oarter för att erhålla material till ett opartiskt

omdöme om dessa företeelser skulle vara gagnelig. Inom utskottet har

gjorts gällande, att det erkända missbruket av blockadvapnet å arbetaresidan

skulle på arbetsgivaresidan hava sin motsvarighet i ett på missbruk

av fört arbetarregister och s. k. »svarta listor» tillämpat bojkottssystem

mot vissa arbetare. Utskottet, som saknar material för bedömande

av riktigheten av detta påstående, finner påtagligt, att en opartisk undersökning

av illojala stridsmetoder bör omfatta sådana, utövade vare

sig av arbetsgivarna eller av arbetarna. Svårigheterna att från en opartisk

undersökning av rådande missförhållanden komma fram till gagnande

lagstiftningsåtgärder emot desamma inser utskottet i likhet med socialstyrelsen

till fullo. Inom utskottet har emellertid anförts, att dansk

lagstiftning i förevarande avseende skulle kunna vara vägledande för

motsvarande svensk lagstiftning. Då i socialstyrelsens utlåtande den

danska lagstiftningen ej omnämnes i den i utlåtandet lämnade redogörelsen

för utländsk rätt, vill utskottet erinra om Danmarks »Lov om

den fäste Voldgiftsret» av den 4 oktober 1919. Enligt denna lag finnes

inrättad en ständig skiljedomstol, som har att handlägga frågor om

överträdelser av den mellan de centrala danska arbetare- och arbetsgivareorgansationerna

träffade överenskommelsen av den 5 september

1899 ävensom talan om behörigheten av utbruten lockout, strejk eller

blockad. Skiljedomstolen avgör huruvida den handling, som legat till

grund för käromålet, är stridande mot träffat avtal eller huruvida det

beslut, varom saken rör sig, såsom avtalsstridigt är ogiltigt.

Utan att vilja uttala något förhandsomdöme, anser utskottet den

givna anvisningen vara förtjänt av att bliva närmare prövad.

De svårigheter, som möta vid genomförandet av en lagstiftning

till arbetsfredens bevarande på hela det industriella området och som

fullt genomförd i enlighet med socialstyrelsens uppfattning torde tarva

en fullständig förenings- och avtalslagstiftning, bör enligt utskottets

förmenande ej hindra att till ingående prövning upptages frågan om

åtgärder på vissa speciella arbetsområden, där förhållandena gestalta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 7

aig avsevärt olika mot dem, som äro förhärskande inom industrien i

allmänhet. Sådana områden äro särskilt de av motionärerna berörda

statliga och kommunala företagen, såsom transportväsendet, samhällenas

förseende med vatten, gas och elektrisk kraft, brandväsendet m. m.

ävensom jordbruket. Utskottet finner önskvärt, att försök till lagstiftning

på dessa områden göres, varigenom även — om försöken utfälla

tillfredsställande — en grund vinnes för rättsordningens vidare utbyggande.

Vad beträffar de kommunala företagen, från vilka motionärerna

hämtat flertalet av exempel för ådagaläggandet av faran av samhällsskadliga

arbetsinställelser, lämnar utlandet exempel på lagstiftning eller

försök till lagstiftning, som böra uppmärksammas. Då på dessa områden

driftens oavbrutna fortgång måste upprätthållas, fordras det för

att full effektivitet skall ernås, en lagstiftning, som tryggar arbetsfreden

jämväl utöver avtalstiden. Detta förutsätter lönevillkorens fastställande

genom obligatorisk skiljedom. I händelse man ej kan komma så långt,

återstår förhandlingsordning, varseltid och obligatorisk medling. Frågan,

huruvida en lagstiftning till förhindrande eller försvårande av samhällsfarliga

arbetsinställelser kan låta sig göra på för det allmänna särskilt

viktiga arbetsområden utöver de i egentlig mening samhälleliga företagen,

bör även uppmärksammas.

"V ad åter arbetsinställelser vid jordbruket beträffar anser utskottet,

att uppmärksamheten härvidlag bör inriktas på förhindrandet av driftsavbrott

under kontraktstiden. I motsats till vad fallet är inom industrien

hava jordbrukets arbetsgivare intet intresse av att under avtalstiden

kunna etablera lockout. Under senare tider ingångna avtal vid jordbruket

förutsätta även, att intet slag av arbetsinställelse får förekomma

under avtalstiden. För lagstiftningen återstår att i någon form sanktionera

och garantera dessa parternas frivilliga överenskommelser. För

avtalslagstiftning på industriens område hava de svåraste stötestenarna

varit att åstadkomma enighet rörande omfattningen av arbetsfreden

under avtalstiden samt formen och omfattningen av parternas skadeståndsskyldighet

vid avtalsbrott. Den förra av dessa frågor synes utskottet

ej behöva innebära några svårigheter för jordbrukets del, då

principiell enighet mellan parterna synes föreligga därom, att fullständig

arbetsfred under avtalstiden bör råda. Skadeståndsfrågan innebär

däremot givetvis vanskligheter. För undvikande av varje missförstånd

vill utskottet understryka, att kriminellt ansvar för brytande av de civilrättsliga

arbetsavtalen givetvis måste vara uteslutet. Att kriminella

handlingar i samband med arbetsinställelser däremot straffas enligt all
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

män lag är en sak för sig. Sålunda har straff för djurplågeri ådömts

deltagare i mjölkningsstrejk.

Frågan om arbetsfreden på jordbrukets område bör beaktas i samband

med behandlingen av riksdagens på utskottets hemställan gjorda

begäran om modern avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade

tjänstehjonsstadgan. Utskottet vill erinra, hurusom i motiveringen till

denna riksdagsskrivelse framhållits, att en avtalslagstiftning på jordbrukets

område bör kunna åstadkommas utan sammankoppling med den

ännu mera svårlösta frågan om avtalslagstiftning inom industrien.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 5, 73,

131 och 132 samt II: 53, 121, 204 och 206 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t,

med beaktande av vad ovan anförts, måtte till prövning

upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens

bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunna

företagas samt för riksdagen framlägga de förslag,

som härav må föranledas.

*

Stockholm den 2 juni 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

9

Reservation

av herrar C. E. Svensson, Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Johanson

i Stockholm och Holmström, vilka anfört följande:

Som ett allmänt omdöme om de föreliggande motionerna torde

kunna sägas, att de grunda sig på en oriktig föreställning om förhållandena

på den svenska arbetsmarknaden och en benägenhet att generalisera

vissa enstaka, av det abnorma tillståndet under krisåren föranledda

händelser. Motionärerna synas vilja göra gällande, att vårt land befunnit

eller befinner sig i ett särskilt svårt nödläge sett ur arbetsrättslig

synpunkt och att exceptionella åtgärder äro av behovet påkallade för

att förebygga och förhindra avtalsstridiga, samhällsvådliga och allmänfarliga

arbetskonflikter. En var, som vill bedöma denna sak objektivt,

torde emellertid nödgas erkänna, att vårt land i stort sett varit förskonat

från konflikter av detta slag, och att det, tack vare ett på sunda rättsgrundsatser

fotat organisationsväsende och ett till detta smidigt anpassat

förliknings- och skiljenämndsinstitut, icke hotas av en ur samhällets synpunkt

ogynnsam utveckling på detta område. De avtalsstridiga arbetskonflikterna

ha utgjort rena undantag, ofta direkt föranledda av det av

krisen skapade nödläget, och ifråga om de samhällsvådliga eller allmänfarliga

arbetskonflikterna måste man, för att citera en av motionerna, konstatera,

att de »åtminstone intill sista tiden varit relativt taget sällan

förekommande».

Någon bärande saklig grund finns alltså icke för den opinionsyttring,

som kommit till uttryck i de av motionärerna framställda yrkandena

på lagstiftningsåtgärder. Redan av den anledningen ha vi

funnit, att motionerna icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Härtill kommer, att i motionerna överhuvudtaget icke givits några

vägledande riktlinjer för en eventuell lagstiftning på detta område,

vilket omöjliggör ett bedömande av konsekvenserna av ett bifall till de

i motionerna framställda yrkandena. Detta gäller särskilt herr von

Sydows motion, där icke ens en antydan gjorts i detta hänseende. I

t. ex. de av herrar Kvarnzelius m. fl. och Eden m. fl. väckta motionerna

har man visserligen hänvisat till vissa i utlandet vidtagna eller

ifrågasatta åtgärder, men vid en närmare granskning av dessa anvisBihang

till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 28 käft. (Nr 34.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

ningar kan man icke undgå att konstatera, att ifrågavarande åtgärder

så gott som undantagslöst visat sig resultatlösa eller rent av skadliga

med hänsyn till arbetsrättens sunda utveckling och de intressen, som

man avsett att skydda. Det torde hävidlag vara tillräckligt att erinra

om de erfarenheter, som gjorts i Australien och Norge.

Socialstyrelsen har också i sitt yttrande över motionerna nödgats

giva uttryck åt en synnerligen pessimistisk uppfattning angående möjligheterna

att på lagstiftningens väg förhindra konflikter av det slag,

varom motionärerna orda. Den framhåller sålunda med tanke på herr

von Sydows motion, att utsikter ej synas förefinnas för genomförande

på lagstiftningens väg av några allmänt verkande åtgärder emot användandet

av avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister.

Med hänsyn till de i utlandet gjorda erfarenheterna understryker socialstyrelsen,

att en lagstiftning angående organisationers och avtals rättsliga

ställning måste utgöra grundvalen för lagstiftningsåtgärder av den

art, som nu ifrågasättes, men den ställer sig å andra sidan tveksam,

huruvida det kan anses påkallat eller lämpligt att nu ånyo upptaga

berörda spörsmål i hela dess vidd till omprövning. Förutsättningarna

för ett dylikt omfattande lagstiftningsförsök anser styrelsen icke föreligga

och erinrar om behandlingen av detta ärende vid 1910 och 1911

års riksdagar samt det förslag angående lag om arbetsfred, som styrelsen

utarbetade år 1916.

Svårigheterna ifråga om lagstiftning rörande arbetsförhållandena

vid s. k. allmän viktiga företag och vid jordbruket har styrelsen läst

uppmärksamheten vid med sitt uttalande, att »i varje fall lärer det

varken för de allmän viktiga enskilda företagens del eller för jordbruket

bliva i längden gagneligt att under särskilt bindande former reglera anställningens

art utan att på samma gång sörja för möjlighet till ett

rättvist avvägande av löne- och arbetsvillkoren».

Med detta uttalande har socialstyrelsen pekat på de ofrånkomliga

konsekvenserna av en lagstiftning av det slag, som flertalet av motionärerna

synas ha tänkt sig. Men man måste fråga sig: finnas de nödiga

förutsättningarna för en sådan ekonomisk tvångslagstiftning, vars verkningar

svårligen kunna på förhand överskådas? Kan det vara möjligt

att genomföra en sådan lagstiftning, som säkerligen ingen av de direkt

intresserade parterna är benägna att lämna sin medverkan till? Kan

det vara klokt att på detta sätt ingripa på ett område, där förhållandena

hittills utan större olägenheter för samhällsintresset reglerats genom

fria förhandlingar och fria överenskommelser?

Genom att successivt utbygga det frivilliga förliknings- och skilje
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 11

uämndsinstitutet lia statsmakterna på ett verksamt sätt främjat arbetsrättens

utveckling i vårt land. Samhällsintresset gagnas utan tvivel

bäst, om utvecklingen utan onödiga tvångsåtgärder får fortskrida på den

vägen. Ett stöd för denna uppfattning lämna icke minst de erfarenheter,

som gjorts i Australien, där man, efter att under årtionden ha

fåfängt experimenterat med tvångslagar på detta område, funnit klokheten

och samhällsintresset bjuda en övergång till ett friare förhållande

på kollektivavtalets grund.

I anslutning till vad vi här anfört, få vi alltså hemställa,

att motionerna nr 5, 73, 131 och 132 i första

kammaren samt nr 53, 121, 204 och 206 i andra

kammaren icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Bilaga.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom nådigt beslut den 11 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna yttrande över

följande dels inom första kammaren väckta motioner, nämligen nr 5, angående förslag

till lagstiftning och andra åtgärder i syfte att skydda jordbruket mot den fara,

som genom arbetsnedläggelser m. m. hotar detsamma, nr 73, om åvägabringande

av utredning och förslag angående åtgärder till förebyggande av s. k. samhällsfarliga

arbetsinställelser, nr 131, om åvägabringande av lagbestämmelser rörande arbetsavtalet

inom jordbruket och dess rättsverkningar och nr 132, om åvägabringande

av utredning och lagförslag rörande användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga

blockader i arbetstvister, dels ock inom andra kammaren väckta motioner,

nämligen nr 53, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om beredande av berättigat

skydd för jordbruket mot arbetsnedläggelser m. m., nr 121, om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående lagstiftning till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser,

nr 204, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagstiftning angående

arbetsavtalet inom jordbruket och dess rättsverkningar, samt nr 206, om skrivelse

till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag om möjligheten att förebygga

s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelser.

Till fullgörande av det av Kungl. Maj:t sålunda lämnade uppdraget får socialstyrelsen

anföra följande.

Spörsmålet om lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden har

alltsedan år 1887 vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar

från denna varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda

av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga. En för ändamålet tillsatt kommitté avgav

sålunda år 1901 utlåtande med förslag till inrättande av förliknings- och skiljenämnder

i arbetstvister, vilket förslag efter vissa omarbetningar förelädes 1903 års

riksdag. Förslaget godkändes icke men blev, efter ytterligare granskning av tillkallade

sakkunniga, i delvis omarbetat skick förelagt 1906 års riksdag, som antog

detsamma med en mindre ändring. Den 31 december 1906 utfärdades i överensstämmelse

härmed lagen angående medling i arbetstvister.

Följande år tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté för utredning av frågan om

förbättrad lagstiftning rörande olika slag av arbetsavtal. På grundval av kommitténs

utredningar framlade Kungl. Maj:t för 1910 års riksdag förslag till lag om kollektivavtal

mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister

samt lag om vissa arbetsavtal jämte åtskilliga därmed sammanhängande mindre

lagändringsförslag. Det omfattande lagkomplexet, som i vissa delar godkändes,

förföll emellertid i sin helhet på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vid följande års riksdag framlades ånyo förslag till lag om kollektivavtal,

lag om särskild domstol i vissa arbetstvister och om vissa arbetsavtal samt dess
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

utom lag om vissa arbetstvister jämte i sammanhang därmed stående förslag till

lagändringar, vilka lagförslag i liera avseenden skilde sig från de vid föregående

riksdag framlagda. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan i dess helhet föll

densamma även denna gång.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1915 uppdrogs åt socialstyrelsen att

verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt på lagstiftningens

väg i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden kunde åstadkommas. Såsom

resultat av utredningen avgav styrelsen den 13 juli 1916 till Kungl. Maj:t utlåtande

med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred, upptagande dels

vissa bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om lörlikningsväsendet,

dels särskilda föreskrifter om villkor för arbetsinställelser, dels

.slutligen bestämmelser om lokala arbetsdomare och om upprättande av en särskild

domstol i vissa arbetstvister. YTid förslagets utarbetande hade styrelsen i de delar,

som särskilt berörde avtalslagstiftning och föreskrifter om villkor för arbetsinställelser,

sökt ledning i de olika uppfattningar, som härvidlag gjort sig gällande inom riksdagens

kamrar vid behandlingen av förslagen till avtalslagstiftning åren 1910 och

1911, ävensom i övrigt sökt anpassa förslaget efter de erfarenheter, som vunnits

under förlikningsinstitutionens verksamhet.

Sedan det emellertid av inkomna yttranden från åtskilliga myndigheter och

korporationer framgått, att en dylik lagstiftning icke vann gillande inom de närmast

intresserade kretsarna, fann Kungl. Maj:t styrelsens betänkande icke böra föranleda

något förslag till riksdagen. De delar av förslaget, som innefattade bestämmelser

om medlingsmyndigheter och deras verksamhet, lades sedermera till grund för en

Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag angående ny lag om medling i arbetstvister

jämte tvenne lagar, om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om

särskilda skiljedomare i arbetstvister, vilka förslag i huvudsaklig överensstämmelse

med propositionen antogos av riksdagen samt trädde i kraft den 1 juli 1920.

Den nu senast antagna medlingslagen innefattar som bekant vissa ändringar

av 1906 års lag, åsyftande att giva förlikningsinstitutionen större smidighet och

effektivitet. Bland annat har införts stadgande om skyldighet för de tvistande att

efterkomma förlikningsmans kallelse till förhandling. Genom inrättande av en central

skiljenämnd samt genom förordnandet av särskilda skiljedomare i arbetstvister har

man sökt underlätta och befrämja utvecklingen av det frivilliga skiljedomsväsendet

ifråga om arbetstvister av rättslig innebörd. Under den korta tid, de nya institutionerna

fungerat har givetvis ej någon avsevärd erfarenhet kunnat vinnas rörande

deras verksamhet, men det synes dock styrelsen, som om man borde kunna förvänta,

att den nu genomförda lagstiftningen skall visa sig ägnad att för framtiden på ett

mera verksamt sätt än hittills bidraga till såväl förebyggande av arbetsinställelser

som ett skyndsamt biläggande av utbrutna sådana.

I de nu föreliggande motionerna förordas lagstiftningsåtgärder till mera

effektivt förebyggande av arbetsnedläggelser inom vissa speciella verksamhetsområden,

där olägenheterna därav äro särskilt kännbara för samhället, nämligen

vid verk och arbeten av allmännyttig natur, såsom kommunikationsanstalter, gas-,

elektricitets- och vattenverk, renhållningsverk, sjukvårdsinrättningar, brandväsendet

in. m. Motionärerna betona den omedelbara störning i samhällsfunktionernas gilla

gång, som inställande av arbetet på sådana områden vållar samt framhålla, att

beträffande dylika företag, vilka i mycket stor utsträckning drivas av staten eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

kommuner, alla medborgare efter samhällets nu genomförda demokratisering hava

möjlighet att utöva behörigt inflytande på med arbetsförhållandenas reglering

sammanhängande åtgärder. Det borde sålunda finnas förutsättning för att ett ingripande

från lagstiftarens sida till förhindrande av arbetsnedläggelse på dessa områden

komme att stödjas av en allmän opinion. Vidare framhålles, hurusom behovet

av skyddsmedel mot arbetsinställelser på jordbrukets område på sista tiden

gjort sig starkt gällande. De senaste årens arbetskonflikter inom lantbruket, vilka

vid större omfattning allvarligt kunna äventyra livsmedelsförsörjningen, hava ådagalagt,

att särskilda åtgärder härvidlag kunna anses påkallade. Slutligen föreslås i

en motion, nr i 32, med anförande av exempel på förekomsten av så kallade okynnesblokader

utredning angående användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga

blockader i arbetstvister.

Då i samtliga motioner föreslås utredningar rörande vissa speciella arbetsområden

eller särskilda slag av arbetsinställelser har socialstyrelsen sökt inhämta

upplysningar rörande förekomsten i främmande länder av lagstiftning uti ifrågavarande

avseenden, varvid givetvis jämväl beaktats andra åtgärder till tryggande

av arbetsfreden. Någon närmare undersökning har emellertid icke kunnat åvägabringas,

utan kan här endast lämnas en kortfattad översikt över en del viktigare

lagar eller lagförslag.

Uppgifter om särskilda åtgärder till förhindrande av arbetsinställelser vid s. k

allmännyttiga företag föreligga från flera länder. Sådana åtgärder synas emellertid

ofta vara av mera tillfällig natur, vidtagna i avsikt att under kristiden säkerställa

driften inom vissa för samhället särskilt viktiga arbetsområden. I främsta rummet

märkes härvid lagstiftning i de krigförande länderna beträffande krigsindustrien,

exempelvis ammunitionslagarna i England (1915 —1917), men även i neutrala länder

har lagstiftningen, under trycket av de onormala förhållandena på arbetsmarknaden,

i många fall inriktas speciellt på förhindrandet av arbetsnedläggelser vid företag av

allmännyttig karaktär. I vårt grannland Norge infördes sålunda genom lov om

tvungen voldgift den 9 juni 1916, vilken lag antogs såsom en tillfällig åtgärd och

numera (1921) upphört att gälla, obligatorisk skiljedom i för samhället farliga konflikter.

Innebörden av begreppet samhällsfarlig var icke fastslagen i lagen, utan

hade man överlämnat åt Konungen att i inträffande fall avgöra, huruvida konflikten

skulle betraktas såsom samhällsfarlig eller icke. Fann Konungen en tvist mellan

en fackförening och en arbetsgivare eller arbetsgivareförening angående arbets- eller

lönevillkor eller andra arbetsförhållanden utgöra en fara för betydande samhällsintressen,

kunde han besluta tvistens avgörande genom skiljedom samt förbjuda

igångsättandet eller fortsättandet av arbetsinställelse i anledning av tvisten. För

brott mot sådant förbud stadgades böter från 5 till 25,000 kronor.

En liknande anordning hade intagits i ett förslag till lag om medling i arbetstvister

i Finland (1920). Därest vid förhandlingar inför förlikningsman enighet icke

kunnat vinnas och frivillig överenskommelse icke träffats om att låta tvisten avgöras

av skiljenämnd, skulle regeringen, om tvisten berörde sådana arbetsområden,

att en eventuell arbetsinställelse kunde skada det allmännas intressen, äga att efter

socialstyrelsens hörande förordna om tvistens hänskjutande till en för tillfället utsedd

skiljedomstol, vars utslag vore bindande för parterna.

I Frankrike föreligger i parlamentet ett lagförslag som jämte föreskrifter

angående medlings- och skiljedomsförfarande vid arbetskonflikter i allmänhet, tagit

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

särskilt sikte pa s. k. allmänfarliga arbetsinställelser. Efter förhandlingar mellan

parterna samt inför do officiella förlikningsinstitutionerna (kommittéer) går saken

till obligatorisk skiljedom i fråga om företag, vilkas avstannande ansetts innebära

en fara för statens existens, befolkningens bilisa eller landets ekonomiska eller sociala

liv, nämligen: järn- och spårvägar samt övriga kommunikationsanstalter till lands,

till sjöss eller å inre vattenfarleder, gas- och elektricitetsverk, kolgruvor, företag

för distribution av vatten, ljus eller elektrisk drivkraft, sjukvårdsinrättningar samt

begravningsbyråer och renhållningsverk i städer med över 25,000 invånare. Arbetsinställelse

får icke äga rum under den tid skiljedomsförfarande pågår. Överträdelse

häremot belägges enligt förslaget med böter upp till 20,000 francs för anstiftaren

eller med fängelsestraff. Regeringen tillägges därjämte befogenhet att i händelse av

arbetsinställelse beslagtaga lokaler och material samt i övrigt tillgripa alla åtgärder,

som äro nödvändiga för driftens upprätthållande. De allmännyttiga företagen skola

i allmänhet ställas under regeringens överinseende så till vida, att därstädes gällande

arbets- och lönevillkor skola underställas vederbörande minister för godkännande.

Enligt den tyska riksförfattningen äger rikspresidenten att förbjuda arbetsinställelse

vid vissa företag, därest härigenom den allmänna ordningen och säkerheten

äventyras. I enlighet härmed utfärdade rikspresidenten i november 1920 med anledning

av elektricitetsarbetarnas strejk i Berlin en förordning angående strejkrätten,

vari förbjöds tillgripande av arbetsinställelse vid sådana företag, som förse befolkningen

med gas, vatten eller elektricitet, med mindre en skiljenämnd först fällt

utslag och efter utslagets förkunnande minst tre dagar förgått. Den som i strid

med förordningen uppfordrar till arbetsnedläggelse eller vid genomförandet av sådan

skadar maskiner eller anläggningar, så att upprätthållandet av driften omöjliggöres

eller försvåras, kan straffas med fängelse eller böter intill 15,000 mark. Förordningen

och strejkförbudet vid gas-, elektricitets- och vattenverken har genom riksdagens

beslut förklarats förbliva gällande, till dess riksdagen hunnit besluta en

särskild lag i hela frågan om medling och skiljedom i arbetstvister. Ett förslag

till sådan lag förberedes inom riksregeringen, vilket, bland annat lär föreskriva att

innan arbetsinställelse får företagas, förlikningsnämnd skall anlitas och antingen ha

åstadkommit enighet mellan parterna eller själv fällt ett utslag i tvisten. Utslag

är ej bindande för parterna, men lockout eller strejk får tillgripas först sedan efter

företagen hemlig votering arbetsinställelsen beslutats med minst 3/s majoritet. Därest

arbetsinställelsen skulle medföra fara för befolkningens hälsa eller försörjning, får

den icke påbörjas, förrän en vecka förflutit, sedan beslutet därom meddelats förvaltningsmyndigheterna.

Bland åtgärder i syfte att förhindra vissa slag av arbetsinställelser, torde

även böra omnämnas, att i Förenta Staterna helt nyligen framkommit ett lagförslag

— antaget av senaten —- som går ut på förhindrande av arbetsinställelser

inom transportväsendet. Varje försök till avsiktligt hämmande av den mellanstatliga

handeln, vare sig detta sker genom muntlig eller skriftlig agitation, genom att

arbetsvilliga avhållas från anställning eller genom åtgärder av vad slag det vara

må i avsikt att bringa transportmedlen ur funktion, förbjudes uti förslaget.

Synnerligen rigorösa straffbestämmelser stadgas för brott mot lagen, nämligen

böter från 10 till 15,000 dollars eller fängelse från 10 till 15 år eller

bäggedera.

Av utländsk lagstiftning under de senaste åren angående arbetskonflikters

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

biläggande och förebyggande i allmänhet erbjuder den australiska mycket av intresse.

I Australien infördes som bekant redan i slutet av förra århundradet obligatorisk

skiljedom i arbetstvister i flera stater. Sedermera avlöstes detta system i

allmänhet av lönenämndsinstitutioner, vilka liksom skiljedomsförfarandet åsyftade

tvångsreglering av de industriella arbetsvillkoren. På senaste tiden har en återgång

skett så till vida, att vissa stater ånyo upptagit skiljedomslagstiftningen men

i förbindelse med lönenämndssystemet, varvid straffbestämmelser införts till förhindrande

av arbetsinställelser. Dylika bestämmelser innehöllos ej i den rena lönenämndslagstiftningen.

Kombinationen av lönenämnder, vilka i första hand blivit

medlande institutioner, och skiljedomsförfarande synes böra medföra en mera mjuk

och varsam handläggning av tvistefrågor än skiljedomssystemet enbart. Aven i

den australiska förbundslagstiftningen, som redan år 1904 genomförde obligatorisk

skiljedom, har numera det renodlade skiljedomssystemet ersatts med ett kombinerat

system av medling och skiljedom, som avser att åstadkomma smidigare former för

biläggande av arbetstvister, än som stått till buds genom den förut gällande skiljedomslagstiftningen.

I september 1920 antogs av förbundsparlamentet en lag om

arbetsfred inom industrien, enligt vilken skola tillsättas fyra organ, nämligen ett

förbundsråd samt distriktsråd, specialdomstolar och lokala nämnder, bestående av lika

antal arbetsgivare- och arbetarerepresentanter jämte en ordförande, som väljes av

de övriga ledamöterna eller, om dessa icke kunna enas, utses av generalguvernören.

Förbunds- och distriktsråd en hava i främsta rummet till uppgift att söka förebygga

arbetstvister och skola för detta ändamål föranstalta om utredningar samt avgiva

betänkanden och yttranden rörande frågor, som avse arbetsförhållanden inom industrien.

Skulle trots dessa förebyggande åtgärder öppen konflikt utbryta eller hota

att uppkomma, kan densamma hänskjutas till avgörande av specialdomstolar eller

lokala nämnder, vilkas beslut äro bindande för parterna.

Den engelska arbetslagstiftningen synes i viss mån följa samma utvecklingslinjer

som den australiska. Statlig reglering av arbetslöner, som i England förekommit

alltsedan 1909 års lag om lönenämnder och till en början var begränsad

till s. k. »utsvettade» yrken, har under de senaste åren tagit en högst betydande

omfattning, så att praktiskt taget större delen av det engelska näringslivet torde

ha rönt påverkan därav. Vid krigets upphörande genomfördes vidare till skydd

mot lönenedpressning under den period av arbetslöshet, som då kunde väntas, eu

lag om tillfällig reglering av arbetslöner (1918), sedermera med vissa förändringar

prolongerad i november 1919 (Industrial Courts Act). Enligt sistnämnda lag skall

en permanent skiljedomstol upprättas jämte särskilda undersökningsdomstolar för

verkställande av utredning vid vissa större arbetskonflikter, speciellt sådana av

allmänfarlig karaktär. Anlitande av skiljedomsförfarande för tvisters lösning är

emellertid beroende av parternas fria vilja.

En liknande anordning med en lönekommission samt vid dess sida lönenämnder

för olika näringsgrenar och yrken har även förslagsvis varit under behandling

i Schweiz (lagförslaget antogs av förbundsförsamlingen 1919, men förkastades vid

referendum med obetydlig röstövervikt). Lönekommissionen och lönenämnderna

skulle i första hand fastställa minimilöner för vissa arbetargrupper — lagens tilllämpningsområde

var till en början avsett att omfatta industrier, där organisationsförhållandena

voro föga utvecklade — men därjämte efter uppdrag av förbundsförsamlingen

utfärda andra mera detaljerade lönebestämmelser. Arbetsinställelse för

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Andra lagutskottets utlåtande AV ''64.

genomförande av ändringar i arbetsvillkoren skulle icke få företagas under den tid,

då i lagen föreskriven procedur för reglering av arbetsförhållandena påginge eller

enligt lagen fastställda lönebestämmelser ägde tillämpning.

Sistnämnda stadgande tar särskilt sikte på önskvärdheten av att, innan arbetsnedläggelse

tillgripes, tillräckligt rådrum beredes för allvarligt övervägande av alla

möjligheter att med undvikande av öppen konflikt ernå överenskommelse. Dylika

föreskrifter förekomma även i en del andra fall. Den norska medlingslagen (1915)

ger sålunda riksförlikningsmannen befogenhet att, såvida han finner, att arbetsinställelse

skulle på grund av företagets art eller sitt omfång kunna skada allmänna

intressen, förbjuda arbetets nedläggande, innan den i lagen föreskrivna medlingsproceduren

avslutats.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas, att, till förebyggande av

de skadliga verkningar, som samhällsfarliga arbetsnedläggelser kunna medföra, i

vissa länder vidtagits särskilda organisativa åtgärder för utförande av för befolkningens

livsbehov oundgängliga arbeten.

Av vad ovan anförts framgår, att ett starkt intresse gjort sig gällande i en

de! andra länder under de senaste åren för att på lagstiftningens väg söka förhindra

arbetsnedläggelser, speciellt sådana av samhällsfarlig art. Någon närmare kännedom

om verkningarna av dessa åtgärder, vilka i många fall torde befinna sig på

experimentets stadium, föreligger emellertid icke. En närmare undersökning av

sådan lagstiftning, dess tillämpning och resultat vore givetvis av största vikt för

bedömande av frågan om lämpligheten av att i vårt land införa likartad lagstiftning.

Det torde emellertid redan nu kunna konstateras att, där statsmakterna sökt

sträcka sin medverkan vid tvisters lösande längre än till en rent medlande verksamhet,

de haft att utgå från en redan befintlig eller samtidigt genomförd lagstiftning

angående förenings- och avtalsväsendet. Man har sålunda i utlandet, där ej

redan tidigare en allmän förenings- och avtalslagstiftning förefunnits, jämsides med

lagstiftning till förebyggande av arbetsinställelser upptagit till legislativ reglering

fackorganisationers och avtal sinstitutets rättsliga ställning eller i själva medlingsoch

skiljedomslagstiltningen inpassat bestämmelser härom, varförutan de speciella

föreskrifterna om villkor för eller förbud mot arbetsnedläggelse med straffpåföljd

måste bliva ineffektiva.

Om sålunda lagstiftning angående organisationers och avtals rättsliga ställning

måste anses utgöra grundvalen för lagstiftningsåtgärder av den art, som nu

ifrågasattes, inställer sig frågan, huruvida det kan anses påkallat eller lämpligt att

nu ånyo upptaga berörda spörsmål i hela dess vidd till omprövning. Med hänsyn

till. riksdagens behandling av avtalslagstiftningen åren 1910 och 1911 samt särskilt

till vad som förekom med avseende å det förut omförmälda av styrelsen år 1916

framlagda lagförslaget, vill det synas som om förutsättningar för ett dylikt omfattande

lagstiftningsförsök icke föreligga.

Vid sådant förhållande synas ej heller utsikter förefinnas för genomförande

på lagstiftningens väg av några allmänt verkande åtgärder emot användandet av

avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister. Det torde nämligen

vara uppenbart, att lagstiftning i detta avseende icke kan genomföras fristående

utan samband med en förenings- och avtalslagstiftning. Men även om sålunda

motionen icke lärer giva anledning till lagstiftningsåtgärder, synas de i densamma

anförda förhållanden vara av beskaffenhet att påkalla statsmakternas uppmärksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 28 käft. (Nr 34.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Det torde vara allmänt känt, att blockadvapnet under de senaste åren kommit

att av vissa arbetargrupper tillämpas i sådan omfattning och under sådana former,

att beteckningen »okynnesblockader», som motionären använder, i många fall kan

anses vara fullt berättigad. Det torde emellertid även vara uppenbart, att det är

just de senast förflutna årens exempellöst goda konjunkturer, som å båda sidor

skapat förutsättningar för en vidsträckt användning av blockadvapnet, varvid givetvis

jämväl fackorganisationernas styrka och monopol inom olika yrken i hög grad

spelat in. Anmärkas må även, att användningen av dylika blockadåtgärder icke

varit begränsad till enbart förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare utan även

förekommit å andra områden, där förutsättningar därför förefunnits. Men även om

man sålunda torde kunna förvänta en förändring härvidlag, i den män arbetsmarknaden

återgår till mera normala förhållanden, synes en utredning rörande förekomsten

av och anledningen till blockader vara av betydelse. De många fall av s. k. hemliga

och okynnesblockader, stundom i samband med rena utpressningsförsök m. in.,

som förekommit, ge vid handen, att en utredning kan anses påkallad för att närmare

belysa och giva allmänheten inblick i dessa förhållanden. En dylik utredning, som

skulle bereda den allmänna opinionen tillfälle att bedöma, i vad mån blockaderna

kunna betraktas såsom lojala eller illojala vapen i arbetsstriderna, skulle också

sannolikt vara ägnad att i viss mån tjäna motionens syfte.

Även om, såsom nyss framhållits, förutsättningar icke för närvarande torde

föreligga för den mera allmängiltiga avtals- och föreningsrättsliga reglering, utan

vilken mera effektiva åtgärder för arbetsfredens tryggande icke synas möjliga att

vidtaga, så låter det tänka sig, att en sådan lagstiftning skulle kunna genomföras

med avseende å de ur samhällets synpunkt särskilt viktiga arbetsområden, på vilka

flertalet av de föreliggande motionerna äro inriktade. Det må härvid erinras, att

speciallagstiftningen rörande arbetsavtal icke är något för vår rätt främmande, utan

att sådan sedan lång tid tillbaka äger bestånd inom några hithörande områden,

nämligen inom sjöfarten och jordbruket ävensom statstjänsten.

Att icke desto mindre frågan om särskilda åtgärder beträffande jordbruket

nu upptagits, beror väsentligen på det kända förhållandet, att hithörande lagstiftning,

den s. k. tjänstehjonsstadgan, dels genom förändringar i den allmänna åskådningen

alltmer blivit olämplig och kommit ur tillämpning, dels genom lagändringar

förlorat i betydelse även där den tillämpas. Riksdagen har därför ock uttalat sig

för att densamma måtte ersättas med en efter tidsförhållandena bättre avpassad

avtalslagstiftning. Visserligen synes bland lantarbetarna den meningen vara förhärskande,

att någon speciell lagstiftning för dessa icke bör förefinnas utan att här

samma lösliga förhållanden böra vara gällande, som på arbetsmarknaden i allmänhet.

Å andra sidan torde man dock ej förneka, att ett mera stadigvarande arbetsförhållande

är av vikt för jordbruksproduktionens tryggande samt att detsamma även

för arbetarna kan innebära vissa förmåner, särskilt till förebyggande av säsongarbetslöshet

och andra för åtminstone de gifta jordbruksarbetarna kännbara olägenheter.

Då vidare det faktiska missnöjet med tjänstehjonsstadgan varit väl förklarligt

på grund av dennas otidsenliga innehåll, lärer det icke på förhand böra betecknas

såsom utsiktslöst att skrida till eu revision av densamma. I samband därmed skulle

då lämpligen kunna upptagas frågan om förebyggandet av arbetsinställelser på

ifrågavarande område.

Vad beträffar de i vissa motioner åsyftade företagen av särskilt allmänviktig

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottet?; utlåtande Nr 34.

karaktär synas likartade synpunkter kunna göras gällande. Aven för deras del

skulle sålunda kunna övervägas, huruvida icke deras speciella betydelse — som beträffande

flertalet av sådana företag redan givit anledning till koncessionslagstiftning

— kunde motivera en särskild lagstiftning rörande personalens anställningsförhållanden.

Ledning härvid skulle möjligen vara att hämta från vad som gäller

för statstjänsten. Beträffande denna har socialstyrelsen i annat sammanhang —

betänkande med förslag till lag angående förhandling mellan staten och dess tjänstemän,

avgivet den 16 december 1920 — uttalat sig för önskvärdheten av att de

gällande rättsliga bestämmelserna revideras och sammanföras i en särskild tjänstemannalag,

varjämte styrelsen föreslagit vissa bestämmelser till beredande åt statstjänstemannen

av en viss förhandlingsrätt rörande deras löne- och arbetsvillkor m. m.

I varje fall lärer det varken för de allmänviktiga enskilda företagens del

eller för jordbruket bliva i längden gagneligt att under särskilt bindande former

reglera anställningens art utan att på samma gång sörja för möjlighet till ett rättvist

avvägande av löne- och arbetsvillkoren.

I detta ärendes slutliga behandling hava deltagit tillförordnade generaldirektören

Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tillförordnade byråchefen Järte samt

tillförordnade sekreteraren Ekblom.

Stockholm den 11 maj 1921.

GUNNAR HUSS.

Olle Ekblom.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:345 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till förebyggande av samhälls farlig a arbetsinställelser m. m. a1 i texten