Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj;t i fråga om ändring av i lagen om fattigvården meddelade stadganden rörande förvärv av hemortsrätt.

1921-02-11 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1921:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj;t i fråga om ändring av i lagen om fattigvården meddelade stadganden rörande förvärv av hemortsrätt.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1921 kl. 11 f. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj;t i fråga om ändring av i lagen om fattigvården

meddelade stadganden rörande förvärv av hemortsrätt.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson*), Petrén, Boberg,

von Kock, Ivar Pettersson, Julin, Magnusson i Kalmar, Andersson i

Knäppinge*), Karlsson i Gasabäck, Hagman, Magnusson i Skövde, Nilsson

i Vibberbo, Carlsson i Solberga och Holmström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 13, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Jonsson i

Risinge och Westman i Brobygård hemställt, att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder

för åstadkommande av ändring i nu gällande stadganden i lagen den

14 juni 1918 om fattigvården rörande förvärv av hemortsrätt i syfte att

bringa dessa stadganden i närmare överensstämmelse med de riktlinjer,

som angivits i riksdagens skrivelse den 12 maj 1905.

Angående motiven för berörda hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Spörsmålet om hemortsrätten har städse ansetts vara ett av de mest

svårlösta inom fattigvårdslagstiftningen. Såväl den svenska som den

utländska lagstiftningen i ämnet hava under tidernas lopp undergått de

mest skiftande förändringar. Före den nu gällande lagen om fattigvården

gällde en av Kung]. Maj:t den 9 juni 1871 utfärdad fattigvårdsförordning.

Denna innehöll följande huvudbestämmelse angående hemortsrätten,

nämligen att svensk medborgare ansåges hava hemortsrätt i

det fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt blivit eller

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 4 käft. (Nr 5—6.) 37221

Historik.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

bort bliva mantalsskriven. Vidare stadgades bland annat, att, därest

någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behov av fattigvård

innan ett år förflutit, sedan han, till följd av inflyttning, blivit eller

bort bliva mantalsskriven inom visst fattigvårdssamhälle, eller därest

någon, som med avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits inom

visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat, han icke skulle anses hava hemortsrätt

i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han sålunda blivit eller

bort bliva mantalsskriven, utan behölle den hemortsrätt, han näst därförut

ägde. Detsamma gällde, där någon, som till följd av inflyttningblivit

eller bort bliva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskriven,

under loppet av ett år näst därförut eller näst därefter för sig, hustru

eller minderårigt barn av annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

Förordningens bestämmelser om hemortsrätt blevo under de följande

åren inom riksdagen föremål för ett flertal i olika riktningar gående

ändringsförslag. Av alla dessa förslag blev dock allenast ett lagfästat.

Vid 1894 års riksdag föreslogs nämligen, att den fattigvård, som enligt

25 § uteslöt förvärv av hemortsrätt i den kommun, där vederbörande

blivit eller bort bliva mantalsskriven, skulle hava lämnats under det

första kalenderåret, för vilket mantalsskrivning skett eller bort ske, i

stället för inom ett år från mantalsskrivningen. Detta förslag antogs,

och Kungl. Maj:ts förordning härom utfärdades den 31 december 1894.

Vid 1905 års riksdag väcktes av enskilda motionärer förslag om

revision av fattigvårdslagstiftningen. I anledning av berörda motioner

anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1905, att Kungl. Maj:t måtte

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till bland annat

ändrade bestämmelser beträffande hemortsrätt i fråga om fattigvård och

rörande förhållanden, som därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser

borde upptaga strängare villkor för hemortsrätts uppkomst än de då i

ämnet gällande och vara ägnade att såvitt ske kunde inskränka och förenkla

tvisterna mellan kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård.

Såsom motivering härför anfördes i skrivelsen bland annat. Den

även i 1871 års förordning upptagna grundsatsen, att en var enligt

regeln borde i avseende å fattigvård höra till den kommun, dit han i

allmänhet i borgerligt avseende hörde, syntes riksdagen ej vidare böra

upprätthållas. Från den i enlighet med densamma uppställda huvudregeln

i fråga om förvärvande av hemortsrätt gjordes visserligen undantag,

bland annat genom stadgande, att under viss tid åtnjuten fattigvård

hindrade hemortsrätts uppkomst. Men därigenom undvekes ej de

menliga verkningarna av huvudregeln. Vid då gällande bestämmelsers

tillämpning t. ex. å en person, som mantalsskreves i ett samhälle, men

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

kort därefter åter utflyttade samt tillbringade större delen av det år, för

vilket mantalsskrivning skett, i annan kommun utan att åtnjuta fattigvård,

komme det att inträffa, att han i fråga om dels näst därpå följande

år och — om ny hemortsrätt ej bevisligen förvärvades — dels

även senare åtnjuten obligatorisk fattigvård folie förstnämnda kommun

till last. Grunderna för hemortsrätt borde enligt riksdagens åsikt fastställas

så, som omsorgen för en rättvis fördelning av ansvaret anbefallde.

Men i den mån sådant läte härmed förena sig, borde de bestämmas

på ett sätt, som vore ägnat att till antal och vidlyftighet inskränka

tvisterna mellan kommunerna.

Sedan Kung]. Maj:t genom nådigt brev den 21 juni 1907 uppdragit

åt en kommitté att utarbeta förslag till den förändrade lagstiftning angående,

bland annat, fattigvården, som kunde finnas erforderlig och

lämplig, överlämnade kommittén den 19 februari 1915 betänkande med

förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar.

1 45 § av nämnda lagförslag föreslog kommittén, att svensk medborgare

skulle i fråga om fattigvård hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,

inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att hava

under det år, som mantalsskrivningen avsåge, kommit i åtnjutande av

fattigvård, som, enligt vad i 49 § i samma lagförslag sades, utövade

inverkan på förvärv av hemortsrätt.

Som anledning till att riksdagens direktiv icke följts anförde kommittén,

bland annat, följande. Med hänsyn till de såväl av riksdagen

som från annat håll uttalade önskemålen om strängare villkor för förvärv

av hemortsrätt ansåg sig kommittén emellertid böra göra ett försök

att anordna hemortsrätten på grundvalen av viss tids vistelse i en

kommun. Kommittén utarbetade därför ett förslag till lagbestämmelser

om hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställdes, att en person förvärvade

hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han under en

tid av ett år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade föreskrifter

måste lämnas om de förhållanden, som konstituerade en bosättning.

Trots det fullständigare uttryck detta förslag g av åt samhörighetssynpunkten

framstod det för kommittén såsom i hög grad tvivelaktigt,

huruvida detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen

såsom utgångspunkt. Tillkomsten av lagen om allmän

pensionsförsäkring den SO juni 1913 hade även givit kommittén anledning

att taga under övervägande, huruvida och i vad mån hemortsrättsspörsmålet

därigenom kommit i förändrat läge. I den mån personer,

som vore i behov av det allmännas hjälp, finge sitt behov tillgodosett

genom pension i stället för fattigvård, komme stadgandena om hemorts
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Utskottet.

rätt att få minskad användning. Om tvekan förut kunnat råda, huruvida

en omläggning av hemortsrätten enligt ovan angivna grunder borde

äga rum, hade det efter pensionsförsäkringens införande synts kommittén

klart, att tidpunkten ej vore lämplig att föreslå eu dylik omläggning

av hemortsrätten, utan att hemortslagstiftningen hos oss allt fortfarande

borde ställas i förbindelse med mantalsskrivningen.

I proposition nr 135 till 1918 års lagtima riksdag med förslag till

lag om fattigvården m. m. upptogs kommitténs förslag med vissa smärre

ändringar i hithörande paragrafer. Enligt propositionen hade föredragande

departementschefen — under anförande, bland annat, att sakläget

syntes hava i någon mån ändrats sedan 1905 års riksdag formulerade

sin ståndpunkt i hemortsrättsfrågan — förklarat, att han ansåge sig

böra tillstyrka kommitténs förslag om mantalsskrivningen såsom grundläggande

för hemortsrätten.

Andra särskilda utskottet, som till förberedande behandling förehade

förevarande proposition, gjorde i sitt utlåtande häröver icke någon

erinran mot propositionens förslag om hemortsrättsbestämmelserna. Endast

en ledamot var skiljaktig.

Propositionen blev av riksdagen på denna punkt i oförändrat skick

bifallen.

Genom att år 1918 antaga fattigvårdslagstiftningskommitténs ifrågavarande

principer för hemortsrättsfrågan, har riksdagen frångått sitt år

1905 fattade beslut i ämnet. I det förhållandet, att så utan nämnvärd

meningsskiljaktighet skedde, finner utskottet bevis för, att riksdagen

blivit övertygad av de skäl, som av kommittén och Kungl. Maj:t anförts

för deras från 1905 års riksdagsskrivelse skiljaktiga ståndpunkt.

Av motionärerna hava nu inga nya, vid frågans avgörande 1918

obeaktade synpunkter framförts. Att, såsom motionärerna framhållit,

fall kunna förekomma, då det rådande systemet kan vara obilligt, har

aldrig förnekats och kan ej heller förnekas. Men med ett system, som

försvårar förvärvet av hemortsrätt, följer andra olägenheter. Antagas

bestämmelser, som bereda kommunerna större möjligheter att undgå

fattigvårdsberättigades hemortsrättsförvärv av sådan art, att de kunna

verka obilligt, komma samma bestämmelser att försvåra det för kommunerna

att i fattigvårdshänseende bliva utav med personer, vilkas

bristande samhörighet med kommunen är lika uppenbar. Fordran på

ökad samhörighet mellan kommunen och den fattigvårdsberättigade för

förvärv av hemortsrätt torde vidare svårligen kunna lösas utan mera invecklade

bestämmelser än de nuvarande enkla och på den faktiska man
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

tal sskri vin ngen grundade, varigenom även ökade möjligheter öppnas

för tvister om hemortsrätt mellan kommunerna. Men inskränkningar

och förenklingar av dessa tvister var även ett önskemål, som framhölls

i 1905 års riksdagsskrivelse.

Utskottet finner därför inga övertygande skäl framförda för upprivande

av 1918 års riksdags beslut. Endast en längre tillämpning av

den gällande fattigvårdslagen kan lämna möjlighet till nya erfarenheter

på detta invecklade och svåra område.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.