Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om utarbetande och framläggande för riksdagen av riktlinjer för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel.

1921-05-27 · 44 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1921:10, Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om utarbetande och framläggande för riksdagen av riktlinjer för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1921 kl. 3 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 10, i

anledning av herr Nyländers motion, nr 146, om skrivelse

till Kungl. Maj:t i fråga om utarbetande och framläggande

för riksdagen av riktlinjer för kommunikationsverkens

ekonomiska skötsel.

Närvarande: herrar Eriksson i Stockholm, Hansson i Bäck, Corneliusson, Ros,

Granath, Wahren, Leffler, Ericson i Boxholm, Andersson i Saxtorp,

* och Janson i Talby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,

nr 146, har herr Nyländer hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla, att förslag till riktlinjer för kommunikationsverkens

ekonomiska skötsel snarast möjligt utarbetas och föreläggas riksdagen för

godkännande.

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

Som bilagor äro härvid fogade till utskottet inkomna utlåtanden från

kungl. järnvägsstyrelsen, kungl. generalpoststyrelsen, kungl. telegrafstyrelsen,

kungl. vattenfallsstyrelsen, Sveriges allmänna exportförenings styrelse

samt Sveriges industriförbund.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra kammarens tredje tillf ulliga utskotts utlåtande Nr 10.

Härjämte är vid utlåtandet fogat en inom utskottet uppgjord tablå

över statens järnvägars ekonomiska resultat åren 1912—1919.

Vid besvarande av motionärens förevarande framställning har utskottet

sökt att genom en närmare granskning av motionens motivering utfinna

de önskemål, för vilkas realiserande motionären velat göra sig till tolk, och

i samband därmed tagit under övervägande i vad mån dessa önskemål äro

av beskaffenhet att böra föranleda någon riksdagens åtgärd i anledning av

motionen.

. Enligt utskottets uppfattning har motionären framför allt velat i

motionen betona det allmänna önskemålet, att statens kommunikationsverk

måtte i utövningen av sin verksamhet i väsentligen högre grad än vad

som hittills synts vara fallet, tillämpa affärsmässig förvaltning samt rationella

arbetsmetoder och arbetsnormer. Motionären har i motionen icke närmare

angivit de förhållanden, vari, enligt motionärens åsikt, den bristande

affärsmässigheten i kommunikationsverkens, särskilt statens järnvägars, verksamhet

kommit till synes. Inom utskottet har emellertid framhållits några

med dessa verks förvaltning sammanhängande angelägenheter, beträffande

vilka uppenbarligen det ifrågakomna spörsmålet måste framstå såsom högst

betydelsefullt.

Det har betonats, att en affärsmässig skötsel av kommunikationsverken

bl. a. borde komma till synes uti följande avseenden. Inköpen borde

skötas med förutseende och köpmannaomdöme, avlöningspolitiken inriktas

å att betala vad som fordras för att få och varaktigt upprätthålla ett verkligt

effektivt arbete av de olika slag, som behövas men heller icke mera,

alltså att undvika onödigt stor personal och överkvalificerad arbetskraft.

Därigenom att driftskostnaderna hölles så låga, som i en mönstergillt skött

enskild affär vore möjligt, kunde den mot näringslivets behov tillmötesgående

taxepolitik, som man måste kräva av kommunikationsverken, få en

ekonomiskt hållbar grund. Tariffpolitiken borde inriktas på, att tarifferna

icke skulle behöva höjas under dåliga tider, ett önskemål som kunde realiseras

därigenom, att tarifferna under goda konjunkturer kunde lämna överskott

utöver en knapp kapitalförräntning. Samtrafikpolitiken med utlandet

borde skötas med stor försiktighet och största möjliga förutseende. Med

hänsyn till möjligheten att upprätthålla kravet å att de i kommunikationsverken

nedlagda kapitalen i allmänhet skola förränta sig, borde stor återhållsamhet

iakttagas i fråga om nyanläggningar, som icke kunde förväntas

bliva inom rimlig tid räntabla. Förverkligandet av dessa önskemål beford
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 3

rades bäst genom att ansvaret för verkens ekonomiska skötsel så helt som

möjligt läge hos verkens styrelse, varjämte dessa styrelser borde förstärkas

med erfarna och kunniga representanter för näringslivet.

Det synes utskottet icke kunna råda mer än en mening därom att

kravet å affärsmässighet i den ekonomiska förvaltningen av våra kommunikations

verk, sålunda formulerat, måste betraktas såsom välbefogat. Och

ej heller lärer det kunua bestridas, att det tyvärr ofta kunnat med avseende

å ifrågavarande institutioners verksamhet konstateras förhållanden,

som rimligen icke kunnat tydas annorlunda än som uttryck för bristande

insikt^ hos respektive verks ledningar uti ifrågavarande hänseende.

A andra sidan vore det enligt utskottets förmenande ej heller riktigt

att vid bedömande av den under senare tider emot kommunikationsverken

riktade kritiken, och då det gäller att på grundvalen av denna kritik taga

ställning till förslag avseende de påtalade felaktigheternas undanröjande

för framtiden, underskatta det påtagliga faktum, att kommunikationsverken

vid sina funktioners upprätthållande under kristiden i alldeles särskilt hög

grad kommit att påverkas av den mångfald av nya och till sina verkningar

okända faktorer, som under denna tid uppträtt inom det ekonomiska

samhällslivet. Och ur sådan synpunkt synes det utskottet icke oberättigat,

om de för kommunikationsverkens behöriga skötsel i sista hand ansvarige,

Kungl. Maj:t och riksdagen, med viss försiktighet upptaga den del av kritiken,

som befinnes hava sin grund i specifika kristidsförkållanden. Och

det torde i detta sammanhang även böra betonas, att kommunikationsverken

framför allt äro statens kommunikationsverk, d. v. s. att de böra utöva

sina funktioner icke i någon eller några enskilda grupper av samhällsmedlemmars

utan i samhällets eget intresse.

Bland hithörande frågor intager givetvis spörsmålet angående kommunikationsverkens

styrelsers organisation en betydande plats. Kunskapen

om, att ett affärsdrivande verks arbetsresultat i väsentlig mån äro beroende

av de ledande personernas kvalifikationer och de former, varunder dessa

personer sättas i tillfälle att utöva sina funktioner, har åstadkommit, att

inom riksdagen sedan lång tid tillbaka ägnats ett stort intresse åt dessa

organisationsproblem. Utskottet saknar emellertid nu så mycket mera anledning

till någon närmare granskning av förhållandet emellan dessa problem

och det i förevarande motion berörda ämne, som riksdagen nu har

att i annat sammanhang härutinnan fatta ståndpunkt. I anledning av herr

Lubeeks motion nr 252, har nämligen andra kammaren för sin del beslutat,

att riksdagen ville i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

rörande dels organisationen av de affärsdrivande verkens styrelser, dels

möjligheten att bedriva statens nuvarande affärsverksamhet under friare

former än hittills i syfte att därigenom vinna ökad trygghet för ekonomisk

drift utan eftersättande av andra ur allmän synpunkt berättigade krav.

Utskottet kan icke underlåta att framhålla, att därest första kammaren

biträder andra kammarens nyssnämnda beslut, riksdagen redan genom den

senare delen av samma beslut måste anses hava i ej ringa mån beaktat

de i herr Nyländers motion framförda önskemål.

Vidkommande de önskemål i övrigt, som enligt vad utskottet ovan

anfört kunna antagas innefattas i motionen vill utkottet anföra följande.

Efter av riksdagen i skrivelse den 11 juni 1919 gjord framställning

uppdrog Ivungl. Maj:t på sin tid åt en kommission att snarast möjligt verkställa

och för Kungl. Maj:t framlägga en allsidig utredning rörande de åtgärder,

som borde vidtagas för erhållande för framtiden av ett tillfredsställande

resultat av driften vid statens järnvägar. I denna kommission, vars

ordförande till en början varit förre finansministern, direktören Axel Yennersten,

och sedermera nuvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Malm, hava såsom ledamöter tjänstgjort överdirektören vid statens

järnvägar Ivar Virgin, verkställande direktören vid Stockholm—Västerås—

Bergslagens järnväg A. O. L. Kamph, ledamöterna av riksdagen A. C.

Lindblad i Göteborg, Bernhard Eriksson i Grängesberg och Anders Anderson

i Båstock, förre finansministern, riksgäldsfullmäktigen H. S. Tamm,

bruksdisponenten C. A. Sahlin, kaptenen O. Wallenberg, järnvägsmannaförbundets

ordförande A. Eorslund samt bergsingenjören I. Olsson. Kommissionen,

som vid utförande av sitt arbete anlitat ett stort antal å de

skilda undersökningsområdena sakkunniga, har den 6 maj 1921 avlämnat

första delen av »betänkande och förslag angående statens järnvägars ekonomi»,

innefattande resultatet av kommissionens undersökningar angående

de på ekonomien direkt och omedelbart inverkande faktorerna utgifter, inkomster

och finanser, och har kommissionen i betänkandet uppgivit, att

den avser att i en andra del därav giva en utredning angående huvuddragen

av statsbanornas organisation och deras ställning i förhållande till

statsmakterna, vilka frågor finge anses vara av stor medelbar betydelse för

ekonomien.

Uti den nu avgivna delen av sitt betänkande har kommissionen i första

hand verkställt en undersökning av föreliggande möjligheter för en begränsning

av järnvägarnas utgifter till minsta möjliga omfång utan åsidosättande

av sådant, som vore erforderligt för rörelsens besörjande på tillfredsställande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. ö

sätt. Korn missionen hur nämligen betraktat utgiftsbegränsningen såsom det

primära och grundläggande för den föreliggande ekonomiska utredningen.

Ifråga om taxeväsendet har kommissionen med hänsyn till de härutinnan

förut av järnvägstaxekommittén företagna utredningar begränsat sin uppgift

till ett uttalande angående de grundläggande allmänna principerna,

men betraktat den slutliga utformningen av taxa och tariffer — allt efter

skiftande ekonomiska konjunkturer — som en verkställiglietsåtgärd, vilken

det ålåge järnvägsstyrelsen att oavlåtligen bereda. Vidare bär kommisionen

behandlat spörsmålen angående behovet av ytterligare kapitalinvestering,

vidmakthållandet av befintliga anläggningars kapitalvärde förmedelst fortsatt

arbete på anläggningarnas bibehållande i och utveckling till ett för trafikskötseln

ändamålsenligt skick och förmedelst verkställande av erforderliga

avskrivningar och slutligen den speciella frågan rörande ordnande av personalens

pensionering på sådant sätt, att icke bördan härför övervältras på

framtiden. Slutligen har kommissionen även behandlat spörsmålet, angående

vilken nettoavkastning, som bör anses rimlig och önskvärd och således uppställas

som mål för den löpande ekonomiska politiken. I detta sammanhang

har kommissionen beaktat den av motionären särskilt berörda frågan

om de ekonomiskt icke bäriga bandelarnas (kulturbanor, strategiska banor)

förhållande i avseende å finansieringen till de räntabla bandelarna. Av vad

kommissionen härom anfört må här allenast nämnas, att kommissionen ansett

det praktiskt taget ofrånkomligt att bibehålla en enhetlig taxa för hela

statsbanenätet, vadan, enligt kommissionens mening, förhoppningen om gynnsammare

ekonomiskt resultat av de sämre ställda järnvägarna väsentligen

måste byggas dels på en successivt utökad trafikomfattning och dels på eu

intensivt genomförd sparsamhet till nedbringande av driftkostnaderna.

Kedan av den nu lämnade kortfattade redogörelsen för innehållet uti

den av kommissionen förebragta utredning lärer oförtydbart framgå, att

genom nämnda utredning riktlinjer för statens järnvägars ekonomiska politik

blivit och i fortsättningen komma att än vidare bliva av kommissionen

uppdragna. Och det är därtill enligt utskottets uppfattning tydligt, att

kommissionens utredning omfattat i allt väsentligt just de spörsmål, som

utskottet kunnat finna vara med motionen åsyftade. Gent emot invändningen,

att denna utredning avser allenast statens järnvägar, vill utskottet

hänvisa därtill, att motionären vid motionens avfattande uppenbarligen i

alldeles övervägande mån haft för ögonen förhållandena vid statens järnvägar.

Härtill kommer att i den mån genom den angående statens järnvägar

verkställda utredningen åstadkommes för järnvägarnas ekonomiska

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

förvaltning acceptabla riktlinjer, dessa uppenbarligen komma att i tillämpliga

delar göra sig gällande även beträffande de övriga verkens förvaltning.

Då utskottet alltså på grund av vad ovan anförts icke finner någon

framställning i berörda syfte av behovet påkallad, får utskottet hemställa,

att herr Nyländers motion, nr 146, icke måtte

till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 maj 1921.

På utskottets vägnar:

DUNST ERIKSSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

7

Bilaga 1.

Till ordföranden i andra kammarens tredje tillfälliga utskott.

Styrelsen får härmed avgiva anbefallt yttrande över motion i andra kammaren

nr 146 med hemställan att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att förslag till riktlinjer för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel

snarast möjligt utarbetas och förelägges riksdagen för godkännande. Yttrandet

är givetvis begränsat till statens järnvägar.

Styrelsen ber inledningsvis få erinra, att statens järnvägars ekonomiska

skötsel är ett mycket vidsträckt begrepp såsom inneslutande alla åtgärder, ägnade

att öva inverkan på inkomster och utgifter, byggnadsverksamheten, förrådsrörelsen

m. m. eller med ett ord affärsresultatet. Enär praktiskt sett varje förvaltningsåtgärd

övar sådan inverkan, kan begreppet »riktlinjer för den ekonomiska

skötseln» anses nära synonymt med begreppet riktlinjer för förvaltningen.

Det torde emellertid icke vara motionärens avsikt, att riktlinjer med sådan syftning

skola utarbetas och framläggas riksdagen för godkännande. I sina konsekvenser

skulle nämligen detta — då statens järnvägars förvaltning ständigt

måste anpassas efter de skiftande konjunkturerna i landets näringsliv, och riktlinjer

kunna fixeras endast för kortare tid framåt —- medföra, att statsbaneledningen

i sista instans överflyttades från Kungl. Maj:t till riksdagen, en förändring

av tidigare statsrättsliga förhållanden, som icke ur någon synpunkt lärer

synas önskvärd.

Av den motivering, som motionären förebragt, vill det ock synas, som om

med ordet riktlinjer avsetts vissa helt allmänna och rent principiella riktlinjer,

t. ex. rörande den taxenivå, som anses lämplig, med hänsyn dels till det i banor

av olika karaktär investerade kapitalets storlek, dels till näringslivets läge eller

beträffande frågan, i vilken omfattning det egna landets industri bör anlitas vid

beställningar och varuinköp.

Vid sådan begränsning av motionens syfte har styrelsen att avge yttrande

dels huruvida och i vilken omfattning allmänna riktlinjer för den ekonomiska

ledningen lämpligen böra utarbetas, dels ock huruvida de sålunda utarbetade

riktlinjerna böra föreläggas riksdagen till prövning. Den första av dessa båda

frågor är av ekonomisk natur, den andra frågan är väsentligen av statsrättslig

natur, men övar givetvis dess avgörande i ena eller andra riktningen det största

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

inflytande även på den ekonomiska ledningen. Ur denna synpunkt anser sig

styrelsen böra behandla jämväl frågan om riksdagens granskning av de ekonomiska

riktlinjerna. Först skola beröras de områden, inom vilka riksdagen redan

nu bestämmer den ekonomiska utvecklingen.

Genom sin anslagsbeviljande myndighet utövar riksdagen ett avgörande inflytande

i fråga om såväl statsbanedriftens utvidgning i lokalt hänseende som

ock möjligheterna för driftens ökade intensitet och kapacitet på dess gamla

arbetsområden genom nya byggnader och anläggningar, elektrifiering m. m.

Järnvägsstyrelsen har tid efter annan uppgjort planer för sådana arbetens bedrivande

under en längre följd av år. Riksdagen, som årligen fastställer budgeten,

har dock i regel — undantag bilda t. ex. vissa stora järnvägsbyggnadsprogram,

som mer eller mindre noggrant följts — icke tagit ställning till andra

frågor än sådana, för vilka anslag ifrågakommit vid förevarande session. Styrelsen

har tidigare påpekat önskvärdheten, att riksdagen måtte för sin del antaga

en plan även för anslags beviljande under en följd av år för sådana arbeten,

vilka i princip godkänts, enär härigenom större planmässighet med åtföljande

besparingar skulle kunna vinnas, men har riksdagen icke antagit sådana

utöver budgetåret siktande anslagsplaner. Styrelsen, som alltjämt anser önskligt,

att anslag för beslutade arbeten kunde planmässigt, om oek preliminärt,

fastställas för hela byggnadstiden, finner dock tiden icke lämplig för en reform

i sådan riktning och en utredning i förevarande hänseende utöver redan gjorda

sålunda för närvarande icke erforderlig.

På de löpande driftkostnadernas storlek utövar löneskalan ett avgörande

inflytande. Lönerna fastställas av riksdagen beträffande ordinarie personal och

härmed även indirekt, åtminstone i viss mån, beträffande icke ordinarie personal.

Härvid är att märka, att löneskalan för den ordinarie personalen bestämmes icke

med hänsyn till vad statens järnvägar såsom affärsföretag betraktat kan betala

utan ur allmänna sociala synpunkter, varför på senare tiden styrelsens yttrande

icke heller infordrats beträffande de i lönekostnaderna dominerande dyrtidstillläggens

storlek. Sedan lönenivån numera genom årliga riksdagsbeslut ställes i

viss relation till levnadskostnadernas storlek, hava riktlinjer för lönekostnadernas

beräkning uppdragits, vilka möjliggöra något säkrare kalkyler än tidigare beträffande

statsbanornas blivande ekonomiska resultat och en ändamålsenlig taxenivä.

Dessa kalkyler kunna emellertid väsentligt ändras genom nya riksdagsbeslut, på

vilka styrelsens uppfattning icke utövar större inflytande. Under hänvisning till

erfarenheterna från åren 1918 och 1919, då riksdagen beviljade mycket stora

löneförhöjningar, får styrelsen fästa uppmärksamheten på angelägenheten, att

riksdagen vid fattande av beslut om åtminstone retroaktiv höjning av lönerna

jämväl tar under övervägande och meddelar samtidigt beslut, huruvida medel

härför lämpligen böra utgå i form av anslag eller förskotteras av statsmedel att

i efterhand täckas av trafikmedel, som anskaffas genom taxeförhöjning. I övrigt

torde riktlinjer för fastställande av lönenivån utöver de redan angivna svårligen

kunna tänkas, varför en utredning i detta hänseende synes sakna praktiska

möjligheter och fog för sig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. D

Driftkostnaderna i övrigt bestämmas väsentligen dels av trafikens omfattning,

dels av de åtgärder, som träffas för trafikens besörjande och dels av materialprisens

storlek. Till största delen ligga de faktorer, som starkast påverka

driftkostnaderna, utanför järnvägsledningens maktsfär, om ock ledningen kan

genom tidtabell- och transportplanernas anordning och i vissa andra hänseenden,

särskilt på personaluppsättningens område, utöva ett begränsat inflytande på

driftkostnadernas storlek. Av anförda förhållanden följer, att en järnvägs driftkostnader

under tider med stigande pris eller växande trafik icke låta sig begränsas

inom en ram av givna anslag. Med insikt härom har riksdagen icke

heller indragit den löpande statsbanebudgeten i riksbudgeten på annat sätt, än

att överskottet eller skillnaden mellan inkomster och utgifter ingår bland statsverkets

inkomster. Däremot fastställer Kungl. Maj:t en kostnadsstat, vars totalsumma

och olika poster dock endast äro att anse som förslagsanslag. Några

fasta riktlinjer beträffande styrelsens handhavande av utgifterna för drift och

underhåll synas styrelsen icke kunna dragas i annan mån, än att styrelsen liksom

varje annan affärsledning givetvis har att med uppmärksamhet följa trafikrörelsens

utveckling och samtidigt anpassa driften efter denna under noggrant

hänsyntagande till motsebara verkningar i ekonomiskt hänseende. Än mindre

låter det tänka sig, att riktlinjer beträffande vad som under skiftande konjunkturer

skulle få anses som ändamålsenlig utgiftsförvaltning skulle med lycklig

verkan kunna fastställas av riksdagen, enär ledningen härigenom berövades den

erforderliga handlingsfriheten, särskilt nödvändig under brydsamma och skiftande

konjunkturer.

Om således utgifterna i avgörande grad bestämmas av förhållanden, som

ligga utanför järnvägsledningens maktområde, så kan å andra sidan ledningen

genom en varierande taxenivå i stor utsträckning reglera bruttoinkomsternas och

härmed överskottets storlek. Det är särskilt detta förhållande, som av motionären

beaktats, och synes motionären tänkt sig, att riktlinjer lämpligen borde

utarbetas och fastställas av riksdagen beträffande den taxenivå, som under skiftande

förhållanden bör åsättas.

Vid bedömande av frågan, huruvida sådana under alla förhållanden gällande

riktlinjer med lycklig verkan kunna fastställas, har man främst att beakta,

att överskottets storlek genom taxeåtgärder icke kan obegränsat regleras uppåt,

Höjas tarifferna över en viss gräns, vilken dock, när det ej gäller specialtransporter,

icke kan objektivt närmare bestämmas utan endast erfarenhetsmässigt

bedömas, så minskas trafiken dels genom dess avledning till andra kommunikationsmedel,

dels genom dess upphörande. Om detta gäller som obestridd

regel under tider, då det ekonomiska livets utveckling fortlöper efter jämna,

blott smärre växlingar underkastade linjer, så har det så mycket större giltighet

under de svåra brytningstider, som landet för närvarande genomgår. Även om

man begränsar betraktandet av taxefrågan till den rent järnvägselrononjiska synT

punkten och således bortser från tariffernas inflytande på det ekonomiska livet

i dess helhet, så kan enligt styrelsens uppfattning ingen allmängiltig formel

uppställas, med vars hjälp skall kunna uträknas, vilka tariffer giva den bästa

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 Käft. (Nr 10.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

avkastningen. Det kan således icke heller uppställas allmängiltiga riktlinjer för

tariffnivån, gående ut på erhållandet av en viss fixerad nettoinkomst.

Den allmänna taxenivån vid en viss järnväg under en viss bestämd tid

måste sålunda fastställas under noggrant beaktande av de för tillfället rådande

konkreta förhållandena. Tillämpat på statens järnvägar betyder detta, att taxenivån

måste bestämmas med hänsyn dels till statens järnvägars sammansättning

av mer eller mindre bärkraftiga linjer, dels ock till rådande förhållanden beträffande

driftkostnadernas storlek och konjunkturernas läge. Då det förhållandet,

att en väsentlig del av statsbanekapitalet är bundet i s. k. oräntabla linjer, vilka

beslutits för att främja landets allmänna kulturella utveckling, starkt beaktats i

förda diskussioner rörande statsbanornas taxefråga och även av motionären berörts,

skall styrelsen nedan angiva sin uppfattning i denna fråga.

Vid järnvägsnätets första utbyggnad vågade man icke motse någon ränteavkastning

på det kapital, som nedlades i vårt södra statsbanenät. Det visade

sig emellertid snart, att dessa linjer voro räntabla även vid den till en början

tämligen obetydliga trafik, som framfördes å banorna. Sedermera bar som bekant

fram till år 1914 trafiken å dessa mångdubblats, utan att av skäl, som

längre fram skola anföras, avkastningens storlek, sedd i relation till det nedlagda

kapitalet, synnerligen vuxit. Sedan det södra statsbanenätet utbyggts, bar

norra Sverige efter band försetts med ett alltmera utgrenat statsbanenät, varvid

järnvägar efter band blivit byggda i allt glesare befolkade och ekonomiskt

mindre utvecklade trakter. Även beträffande de norra linjerna bar dock iakttagits,

att linjer, av vilka ingen bärighet motsetts, visat sig bliva bärkraftiga,

medan trafiken efter band stegras vid sådana linjer, vid vilka inkomsterna ännu

ej täcka driftkostnaderna och långt mindre räcka till förräntning av kapitalet.

Det försiggår sålunda en utvecklingsprocess, enligt vilken trafiken tämligen regelbundet

stegras vid olika linjer, och utsikterna till bärighet i enlighet, härmed

ökas under förutsättning av lämpligt avvägda tariffer. Bärighetens tillväxt bar

emellertid icke varit på långt när jämförlig med trafikens stegring, beroende,

som sedermera kommer att närmare utvecklas, därpå, att under tidernas längd

taxorna icke blivit höjda, i mån som lönekostnader och andra utgifter stigit.

Vid bedömande av statens järnvägars ekonomiska ställning och förutsättningarna

för sådana tariffer, att ett tillfredsställande ekonomiskt resultat erbålles,

får givetvis mycket stor betydelse tillmätas de s. k. oräntabla, ur allmän kulturell

eller strategisk synpunkt byggda järnvägarna, men styrelsen anser dock icke,

att denna betydelse bör överskattas. Det södra statsbanenätet liksom ock vissa

av de norrländska järnvägarna äga enligt styrelsens uppfattning under normala

konjunkturer och under förutsättning att tariffnivån icke hålles onödigt låg en

så stor inkomstgivande förmåga, att överskottet från dessa statsbanedelar bör

kunna täcka betydande underskott vid oräntabla kulturbanor. Styrelsen, som

anser det ändamålsenligt och lämpligt, att det växande överskott från vinstgivande

statsbanedelar, som med trafikstegringen ordinärt bör uppstå vid tilllämpning

av normalt avvägda tariffer, tages i anspråk för kommunikationsväsendets

förbättring i fattigare landsdelar, kan för sin del icke godkänna den niotio
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 11

närens uppfattning-, enligt vilken taxenivån ordinärt bör bestämmas med hänsyn

till de ekonomiska resultaten vid endast de vinstgivande bandelarna eller med

hänsyn till det i dessa bandelar nedlagda kapitalet. Å andra sidan bör givetvis

under tider med brydsamma ekonomiska förhållanden vederbörlig hänsyn

kunna och böra tagas till de driftförluster, som uppstå vid de svagt trafikerade

linjerna.

1 detta sammanhang ber styrelsen få erinra, att styrelsen som lägsta gräns

för den behållning av statsbanerörelsen, som under normala förhållanden bör

eftersträvas, numera och alltifrån i december 1919 avlåten skrivelse till Kungl.

Maj:t angående behållen inkomst för år 1921 upptager ett belopp, svarande mot

räntan å statsbanornas andel i statsskulden. Styrelsen har motiverat denna beräkningsmetod

med att nämnda belopp tillsammans med driftkostnaderna bildar

statens sammanlagda utgifter för statsbanedriften, medan det överskott, som tilläventyrs

kan erhållas på sådant byggnadskapital, som anskaffats av skattemedel

eller trafiköverskottsmedel, utgör eu statens nettovinst av statsbanerörelsen. Styrelsen,

vilken tidigare utgått från motsvarande ränta å i räntabla bandelar nedlagt

kapital som den lägsta behållning, vilken bör eftersträvas, har så mycket

lättare kunnat övergå till denna ändrade beräkningsmetod, som, enligt vad eu

företagen utredning givit vid handen, det i de oräntabla linjerna nedlagda kapitalet

icke mycket skiljer sig från det kapital, som anskaffats av skatte- och

trafiköverskottsmedel. För de närmare liggande taxepolitiska frågornas avgörande

saknar sålunda närmast berörda principfråga större praktisk betydelse. Däremot

kan den för framtiden bliva mera betydelsefull, för så vitt riksdagen kommer

att i ökad relativ omfattning besluta byggande av oräntabla linjer med upplånat

kapital.

Från den här hävdade uppfattningen ha emellertid överdirektör Flodin och

järnvägsfullmäktigen Strömberg uttalat en avvikande mening i en till styrelsens

skrivelse av den 5 december 1919 fogad reservation.

Ett större och mera direkt verkande inflytande på taxenivåns lämpliga höjd

än relationen mellan räntabla och icke räntabla bandelar utövar enligt styrelsens

uppfattning konjunkturernas allmänna läge. Detta inflytande gör sig gällande

på två helt olika sätt, nämligen dels genom konjunkturernas samhörighet med

prisnivån och härmed på driftkostnadernas storlek, dels genom konjunkturernas

inverkan på näringslivets intensitet och härmed på inkomsternas storlek.

Allt från den första trafiktiden och fram till år 1920 har tiden kännetecknats

av en i Sverige i det hela kontinuerligt stigande prisnivå, med därav

följande successiva höjningar av löner och andra omkostnader för driften. Högst

betydlig har denna driftfördyring varit redan under den långa, utomordentligt

starka uppgångstiden från 1895 till 1914; därefter har driftfördyringen varit av

exceptionell storlek. Oaktat nämnda utgiftsfördyring ha tarifferna fram till år

1915 icke höjts, utan tvärtom ha tid efter annan partiella sänkningar företagits.

Redan därigenom, att tarifferna icke höjts jämsides med prisnivån och driftfördyringen,

har sålunda en real sänkning av tarifferna inträtt. De företagna partiella

taxesänkningarna innebära -reduktion även av tariffernas nominella belopp.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

Att märka är, att sänkningen av realtarifferna varit vida större än sänkningen

av nominaltarifferna. Att sålunda trots kontinuerliga driftkostnadsstegringar tarifferna

kunnat bibehållas eller till och med sänkas har berott på att nytillkomna

nettoinkomster av ökad trafik lämnat ersättning för driftkostnadernas stegring.

Först under år 1915 stego driftkostnaderna i sådan skala, att en nominell taxeförhöjning

ansågs böra företagas. Med de därefter successivt genomförda taxeregleringarna

har ända till sommaren 1919 dock icke avsetts att bringa taxenivån

i jämnhöjd med den ändrade prisnivån utan blott att medföra sådan förbättring

av de ekonomiska resultaten, som vid vissa tidpunkter ansetts med hänsyn

till statsbaneekonomien strängt nödvändig eller med hänsyn till näringslivet

överhuvud taget möjlig. Först den från och med den 1 augusti 1919 tillämpade

taxeregleringen gavs sådan storlek, att därefter en viss jämvikt inträdde mellan

tariffer och driftkostnader, så att, så länge trafiken höll sig på normal höjd, ett

tillfredsställande ekonomiskt resultat erhölls. Detta tillstånd varade till hösten

1920, då på grund av trafikens krisartade nedgång statsbanornas ekonomiska resultat

åter i hög grad försämrades.

De gångna tidernas taxepolitik fram till sommaren 1919 kännetecknas

sålunda av eu strävan att i allmänt intresse hålla taxan nere vid en

synnerligen låg nivå. Under tider med starkt stigande trafik kan även en kontinuerlig

realsänkning av tarifferna äga rum, utan att det nominella inkomstresultatet

därav påverkas. Statsmakterna ha ock, då de uraktlåtit att höja tarifferna

i jämnhöjd med prisnivån, låtit en sådan sänkning så gott som omärkligt

fortglida, och näringslivet har inkasserat de därav följande vinsterna, utan

att rätt göra sig reda för, att tarifferna i realiteten undergingo vida större sänkningar

än vad tarifftabellerna angåvo. Om man tillsvidare bortser från åren

1917—1919, under vilka särskilda förhållanden, till vilka styrelsen ber få återkomma,

föranledde starka, försämringar av statens järnvägars bokförda inkomstresultat,

så har berörda sänkning av realtarifferna i regel fortgått, utan att därav

föranletts avsevärda sänkningar av statsbanornas avkastning på det nedlagda

kapitalet, och det har därför synts, som om den följda taxepolitiken varit även

ur statsfinansiell synpunkt försvarbar.

Det är dock härvid att märka, att man icke tagit med i räkningen möjligheten

av en kommande sekulär sänkning av prisnivån med därav följande förbilligande

av driftkostnaderna och därmed, enligt vad erfarenheten visar, i samband

stående minskning av eller stillestånd i trafiken och än större minskning

av inkomsterna. Förestår nu efter krigsårens kraftförbrukning en sådan mera

långvarig ekonomisk reaktion, så föreligger taxeproblemet i helt nytt och ytterst

ogynnsamt läge. Tariffernas nominella belopp borde i mån som prisnivåns nedgång

inverkar på driftkostnadernas storlek kunna nedbringas, men trafikens tillbakagång

måste föranleda, att inkomstresultatet härvid försämras, enär inkomster

bortfalla, utan att häremot ens närmelsevis svarande utgifter kunna inbesparas.

Detta innebär, att om man vid sjunkande konjunkturer eftersträvar samma nettobehållning

som tidigare under stigande konjunkturer, så måste en höjning väl

ej av de nominella tarifferna men av realtarifferna genomföras, eller med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 13

andra ord uttryckt, tarifferna kunna ej sänkas i full paritet med prisnivåns

nedgång.

Den traditionella,, gent emot allmänheten och näringslivet hänsynsfulla, taxepolitik,

som följts i den svenska statsbaneförvaltningen, har, såvitt styrelsen känner,

blivit iakttagen i alla andra länder, och detta vare sig stats- eller privatbanedrift

i dem varit förhärskande. Överallt har man strävat att hålla tarifferna

vid lägsta nivå, och ingenstädes har den ekonomiska uppgångsperioden utnyttjats

för att skapa en fond av tillräcklig storlek att även under längre nedgångsperioder

möjliggöra en låg tariffnivå. De fondbildningar för utjämning av de

årliga nettoinkomsternas storlek, som före kristidens inträde verkligen bär och

var gjorts, ha inskränkts till rätt blygsamma mått och endast avsett att trygga

en jämnare behållning av järn vägsrörelsen, än som eljest kunde beräknas med

hänsyn till de smärre periodiska växlingar, som konjunkturerna enligt vad erfarenheten

visar undergå. Den brydsamma ekonomiska situation, som kännetecknar

det nuvarande läget beträffande statens järnvägar, torde därför ock vara en

universell företeelse.

Någon befogad anmärkning mot den i Sverige följda taxepolitiken anser

styrelsen därför icke kunna riktas av den anledningen, att tarifferna under gångna

uppgångstider icke genom en mot driftkostnadernas ökning svarande höjning av

nominaltarifferna, hållits vid tidigare realnivå i förhållande till den allmänna

prisnivån. Styrelsen, som rönt visst motstånd till och med mot de blygsamma,

endast nominella taxeförhöjningarna under kristiden, håller för visst, att eventuella

framställningar från järnvägsstyrelsens sida om så högt tillmätta taxeförhöjningar,

att uppgångstidernas trafikstegringar trots samtidig driftfördyring alltid

kunnat följas av i motsvarande grad förbättrade nettoresultat, icke skulle ha

vunnit beaktande, och styrelsen betvivlar, att statsmakterna skulle ha befunnits

villiga att av sålunda erhållna överskottsmedel bilda en till sitt behov och sin

storlek icke bestämbar fond för mötande av en under en oviss framtid möjligen

uppträdande depressionstids svårigheter.

Vad särskilt de senaste årens erfarenheter angår, vill styrelsen bringa i erinran,

att Kungl. Maj:t aldrig höjt men väl flera gånger sänkt de av järnvägsstyrelsen

föreslagna grunderna för tilläggsavgifternas utgående, och att, när 1918

års riksdag och järnvägsrådet haft att behandla taxeproblemet, inga röster höjts

för andra beräkningsgrunder eller högre avgifter än dem styrelsen ansett sig böra

eller kanske rättare kunna föreslå.

Skärskådar man emellertid de gångna tidernas taxepolitik ur teoretisk synpunkt,

så anser styrelsen, att en högre tariffnivå varit med hänsyn till prisnivåns

fortgående höjning motiverad såväl före 1914 som efter denna tid fram till

augusti 1919. En smidigare anpassning av tarifferna efter den stigande prisnivåns

fordringar skulle, utan att näringslivet därigenom otillbörligt betungats,

ha medfört oförändrad eller nära oförändrad nettoinkomst pr trafikenhet och

härmed växande överskott, i mån som trafikintensiteten tillväxte. Från dessa,

vid tillämpning av en strävare taxepolitik erhållna större överskott hade, då avsättningar

kunnat göras till en fond, ur vilken dels byggnadsmedel för icke

räntabla banor hade kunnat erhållas, dels kontanta medel kunnat hämtas för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

mötande av förluster vid eventuellt kommande trafikminskningar. Såsom ovan

anförts liåller dock styrelsen före, att en sådan teoretiskt följdriktig taxepolitik

icke varit möjlig att under gångna tider praktiskt förverkliga.

Styrelsen skall härefter återkomma till de särskilda förhållanden, som under

åren 1917—1919 föranledde starka försämringar av statens järnvägars bokförda

inkomstresultat. Under dessa år ha bokförts, för år 1917 ett överskott av endast

7,257,520 kronor och för åren 1918—1919 driftunderskott av 60,298,171 resp.

11,070,940 kronor. Det ligger nära till hands att antaga, att huvudorsaken till

dessa dåliga ekonomiska resultat varit, att en i förhållande till den förutsebara

driftkostnadsnivån alltför låg tariffnivå kommit till användning. Så är också i

viss mån fallet, men förhållandena äro vida mera komplicerade. För närmare

belysning härav skall nedan redogöras för de huvudsakliga faktorer, som vållat

förenämnda driftförlust under år 1918 av i runt tal 60.3 miljoner kronor.

Den främsta huvudanledningen till nämnda förlust har på utgiftssidan varit

sådana riksdagens beslut i lönefrågorna, på vilka, enligt vad ovan anförts, styrelsen

saknar större inflytande. För år 1917 hade beviljats krigstidshjälp och

krigstidstillägg, som sammanlagt uppgingo till 11,885,000 kronor, men beslöt riksdagen,

att berörda utgift skulle bokföras under 1918 års utgifter. Vid 1918 års

lagtima riksdag beslöts en höjning av berörda lönetillägg, medförande en utgift

av 37,193,000 kronor. Samtidigt beslöts, att icke blott 1917 års utan jämväl

årets krigstidsförhöjningar av lönerna skulle bokföras som 1918 års utgifter. Vid

slutet av året fattade slutligen 1918 års urtima riksdag beslut om extra, retroaktivt

utgående, krigstidsförhöjningar, vilka medförde ett i december 1918 utbetalt

och bokfört belopp av 19,772,000 kronor. 1918 års utgifter kommo härigenom

att belastas med inalles kronor 68,350,000 för löneförbättringar. Av

detta belopp kunde vid årets ingång med hänsyn till riksdagens beslut om bokföringstiden

för 1917 års motsvarande utgifter endast kr. 11,385,000 förväntas

bliva upptagna under 1918 års utgifter. Genom riksdagens beslut ökades således

statens järnvägars utgifter för löner under år 1918 med i runt tal 57 miljoner

kronor, utan att andra åtgärder samtidigt träffades för anskaffande av härför erforderliga

medel, än att riksdagen anslog vissa förslagsanslag att utgå av tillfälliga

lånemedel och i riksstaten föras under titel »Utgifter för kapitalökning»,

tillfällig försträckning åt statens järnvägar, innebärande, enligt det propositionen

i detta ärende bifogade statsrådsprotokollet, att statens järnvägar genom taxeförhöjningens

bibehållande i erforderlig tid skulle beredas tillfälle att framdeles

återbetala lånet. Emellertid får erinras, att 1919 års riksdag sedermera anslagit

25 miljoner kronor att utgå under verkliga utgifter som bidrag till täckande av

1918 års driftförlust.

En annan huvudanledning till driftförlusten har vant, att statens järnvägars

budget i mycket betydande utsträckning tagits i anspråk för syften, vilka ligga

utanför statens järnvägars verksamhetsområde. Styrelsen får sålunda erinra, att,

då det ur handelspolitiska synpunkter ansågs önskvärt att inköpa en större mängd

engelska stenkol, sådant inköp överlämnades åt statens järnvägar, som, enär de

engelska kolen ställde sig dyrare än de för inköp tillgängliga tyska kolen, till

skyndades en förlust, vilken endast för år 1918 beräknas till 22 miljoner kronor.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

I samband härmed erinras, att ersättningen för transporter av postgods och för

militära transporter utgingo efter så låga tariffer, att statens järnvägar beräknas

hava lidit en förlust för året av ti miljoner kronor, vilken bort bäras till 4.5 miljoner

kronor av postverket och 1.6 miljoner kronor av försvarstitlarna. För allmänna

statsändamål har således statens järnvägars budget under år 1918 betungats

med inalles omkring 28 miljoner kronor, vilka vid eu rationellt ordnad statsbokföring

bort föras å andra statsverkets titlar.

Vidare är att märka, att förlusten till väsentlig del motväges av fordran

eller uppkommit genom gjord inbetalning till statsverket. För driftförlust å malmbanorna

år 1918 har statens järnvägar sålunda krävt Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag på ett belopp av 16.18 miljoner kronor, vilket belopp, såsom omtvistat

och icke influtet, ej redovisats som inkomst, och bland årets utgifter ingår en

post på 1.87 miljoner kronor ränta till statskontoret för förskotterade rörelsemedel.

Dessa båda poster utgöra tillsammans 18 miljoner kronor.

Förenämnda utgifter eller förluster om tillsammans 103 miljoner kronor äro

i själva verket av den natur, att de vid 1918 års ingång icke eller åtminstone

endast till en mindre del kunde förutses. Också beräknades i styrelsens skrivelse

till Kungl. Maj:t av den 30 oktober 1917 med förslag till taxeförhöjning under

år 1918 detta års utgifter till 213 miljoner kronor, medan på grund av huvudsakligen

förenämnda anledningar de verkliga utgifterna stego till 316 miljoner

kronor.

Helt förklaras emellertid ökningen av kostnader utöver de beräknade icke

av förenämnda orsaker, på vilka styrelsen icke kan ha större inflytande, utan är

utgiftsökningen till en viss del att hänföra till förhållanden, vilkas reglering faller

inom styrelsens befogenhet. Av den största betydelsen äro härvid personalförhållandena.

1 medeltal under år 1918 ökades den för drift och underhåll sysselsatta

personalen med 3,294 man. Styrelsen får härvidlag måhända förebrå sig

att ej ha tillräckligt tidigt ingripit för att hejda denna avsevärda nyrekrytering,

men även om man utgår från det mindre sannolika antagandet, att hela den

under år 1918 företagna personalökningen hade kunnat genom ett effektivt uttagande

av personalens arbetskraft undvikas, skulle härigenom 1918 års driftkostnader

vid då rådande lönenivå ej ha minskats med mera än 8,700,000 kronor,

en i och för sig givetvis högst betydande summa, men dock ej dominerande

i relation till övriga här diskuterade utgiftsökningar.

Styrelsen anser sig på grund av vad här anförts kunna hävda, att de för

1918 års förra del — en ny taxeförhöjning trädde i kraft den 15 juni 1918 —

av styrelsen föreslagna tarifferna, vilka i huvudsak godkändes av Kungl. Maj:t,

stodo i tämligen god överensstämmelse med den utgiftsnivå, som på samma tid

kunde på förhand beräknas. Den huvudsakliga anledningen till att styrelsens

ekonomiska beräkningar icke förverkligades låg utanför styrelsens befogenhet att

kunna reglera. Motsvarande förhållanden ha om ock i mindre omfattning gjort

sig gällande under övriga för statens järnvägar förlustbringande delar av krigstiden.

1918 års taxeförslag, som underställdes riksdagens prövning och av riksdagen

godkändes i dess av styrelsen gjorda avfattning, utgick av hänsyn till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

näringslivet icke från drift- och räntekostnadernas storlek, utan begränsades taxestegringen

avsevärt under härför erforderlig nivå. De höjningar av krigstidstilläggen

å lönerna, som gjordes av 1918 års urtima riksdag, gjorde emellertid,

jämte andra förhållanden, såsom trafikens nedgång m. m., taxestegringen alldeles

otillräcklig, och betydande förluster uppträdde, utan att man dock genast vågade

gå till ytterligare taxehöjning. Sedan 1919 års riksdag ytterligare höjt

lönerna för statens järnvägars personal, och förlusterna tydligen hotade att växa

över huvudet, blev dock en ny taxereglering oundgänglig. Vid denna togs så

äntligen steget fullt ut och avmättes tarifferna så, att under förutsättning av

viss trafikstorlek en behållning av 25,700,000 kronor skulle ernås. Med denna

taxereglering genomfördes för första gången en verklig och icke endast en nominell

höjning av tarifferna. I anledning härav uttalade ock styrelsen i sin skrivelse

till Kungl. Maj:t allvarliga farhågor, att den ifrågasatta taxeregleringen

skulle ogynnsamt inverka på landets näringsliv.

En sådan mera märkbar ogynnsam inverkan gjorde sig emellertid icke gällande

från tiden för taxeförhöjningens genomförande augusti 1919 och till hösten

1920, då en allmän depression inträdde på näringslivets område. Det torde höra

erinras, att den nya taxan under denna tid medförde en nettobehållning, fullt

motsvarande skälig avkastning på statsbanekapitalet, och detta trots de ytterligare

stora löneförhöjningar, som beslötos av 1920 års riksdag.

För 1919 års driftförlust anvisades ett förslagsanslag av högst 25 miljoner

kronor att utgå som verkliga utgifter. Härav har dock genom driftförlustens

begränsning ett belopp av endast il,070,938 kronor behövt tagas i anspråk. Av

krisårens driftförluster återstår som tillsvidare kapitaliserat i statens järnvägar

ett belopp av kronor 35,298,171, vilket, såvida andra förfoganden ej träffas,

skall amorteras av trafikmedel, erhållna genom bibehållande av något högre tariffer,

än som eljest skulle behövas.

Såsom ovan visats ha statsmakterna sålunda understundom ställt stora ekonomiska

krav på statens järnvägar utan att samtidigt ha träffat avstalter eller

givit direktiv beträffande åtgärder för anskaffande av härför erforderliga medel.

Det synes styrelsen nödvändigt, att under loppet av ett visst redogörelseår icke

från statsmakternas sida vidtagas åtgärder, ägnade att förhindra förverkligandet

av uppgjorda budgetförslag för statens järnvägar, vare sig beträffande inkomsterna

genom tariffernas sänkning eller beträffande utgifterna genom dessas stegring,

utan att anstalter samtidigt träffas för täckande av härigenom bortfallande

beräknade överskott.

Med här anförda förhållanden vill styrelsen ha visat, att väsentliga brister,

för vilka styrelsen icke är ensam ansvarig, vidlått och, om än i reducerad omfattning,

fortfarande vidlåda planläggningen av statens järnvägars ekonomiska

verksamhet. Gjorda erfarenheter få emellertid väntas medföra erforderliga förändringar

härvidlag, och detta helt visst utan att en särskild utredning i berörda

hänseende företages.

Motionären gör gällande, att den ekonomiska ledningen av statens järnr

vägar bör handhas med hänsyn till såväl statsekonomiska som privatekonomiska

synpunkter. Styrelsen vill gärna instämma i att ett lands kommunikationssystem

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr It).

måste så utnyttjas, att landet i sin helhet härav erhåller det största möjliga

gagn. Fall kunna givetvis tänkas — såsom exempel från bland annat våra skandinaviska

grannländer visa — när en tillämpning av denna sats leder till så låg

tariffbildning, att förluster uppstå. Men styreisen kan vid satsens tillämpning

icke anse lämpligt att under för handen varande förhållanden beträffande järnvägsväsendet

i Sverige göra, någon mera avsevärd skillnad mellan stats- och privatbanor.

Båda måste såtillvida handhas ur »privatekonomiska» synpunkter, att

de bära sig inom som skäliga befunna gränser. Anse statsmakterna vare sig för

statens eller för enskilda järnvägars del andra än till detta mål syftande principer

böra följas vid företagens ekonomiska ledning, så synes styrelsen den rätta

utvägen vara, att, på sätt t. ex. i fråga om kalkfrakter för jordbrukets behov

sedan länge tillämpats, anslag beviljas för täckande av de förluster, som företagen

komma att lida genom statsmakternas åtgärder. Fn dylik strängt tillämpad

budgetprincip skulle otvivelaktigt ställa statens järnvägar i en vida gynnsammare

sifferbelysning beträffande de ekonomiska resultaten, än vad hittills vid

tillämpad praxis kunnat uppnås.

Styrelsen instämmer till fullo i motionärens yttrande, att hänsyn måtte vid

avgifternas bestämmande tagas till näringslivets behov. Men styrelsen får erinra,

att en nedsättning av tarifferna under den gräns, som betingas av driftoch

räntekostnaderna, medför, såvida man ej skall fortgå på skuldsättningens

väg, behov av ökade skatter för täckande av härvid uppstående förluster. En

avsiktlig sådan sänkning av tarifferna vid statens järnvägar, att drift- och räntekostnader

ej täckas, bör därför enligt styrelsens uppfattning föregås av ett riksdagens

beslut om anslag för bestridande av berörda förluster. Yad särskilt järnvägarna

angår får styrelsen erinra, att härvid uppkommande spörsmål i hög grad

kompliceras av järnvägssystemets splittring på dels stats- dels ock en mängd i

ekonomiskt hänseende olikställda enskilda järnvägar, på vilka senares ekonomi

statsbanetaxan genom samtranktarifferna övar det största inflytande.

Yad angår frågan om utarbetande av riktlinjer för den framtida taxepolitiken

får styrelsen erinra, att styrelsen har på remiss jämvägstaxekommitténs

yttrande i frågan samt att statsbanornas ekonomikommission enligt densamma

lämnat uppdrag jämväl har att till prövning upptaga frågan om statens järnvägars

taxepolitik. Anledning att ifrågasätta ny ytterligare utredning i detta

ärende torde sålunda för närvarande icke föreligga.

Slutligen har styrelsen att yttra sig över förslaget, att blivande riktlinjer

beträffande taxepolitiken skola underställas riksdagens prövning. Styrelsen får

härvid erinra, dels att frågan om ytterligare taxeförhöjning år 1918 underställdes

riksdagen för yttrande, dels att 1918 års riksdag gjort ett viktigt principuttalande

i taxefrågan. Riksdagen uttalade bland annat följande:

»Under nu rådande förhållanden synes en ytterligare genomgående taxeförhöjning

vara ofrånkomlig, och det vill synas riksdagen, att en sådan höjning redan

tidigare bort vidtagas. Ur rent principiell synpunkt böra statens järnvägar icke

blott bära sina egna driftkostnader, utan även lämna överskott till förräntning av

det i statsbanorna, såsom helhet betraktade, nedlagda kapitalet. Under de extraordinära

förhållanden, som nu råda, lärer emellertid denna grundsats ej kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

upprätthållas i full utsträckning. Riksdagen håller likväl före, att direkt förlust

å driften så vitt möjligt bör förhindras.»

Mot de ledande principer, som riksdagen här uttalat, har styrelsen intet

att erinra. Deras tillämpning i praktiken måste emellertid, på sätt styrelsen ovan

visat, bliva beroende av det för tillfället rådande konkreta läget. Skulle således

detta förändras i sådan riktning, att de av riksdagen givna, ovan anförda

direktiven befinnas icke lämpligen kunna följas, utan att en lägre, förlustbringande

taxenivå anses böra införas, så anser styrelsen, att beslut i sådan riktning bör

föregås av riksdagens börande, varvid beslut jämväl synes böra fattas om varifrån

medel till de på förhand emotsedda driftförlusternas täckande, såväl vid statens

som berörda enskilda järnvägar, böra tagas.

Motionären bar även framhållit, att vid inköp av materiel och förnödenheter

såväl privatekonomiska som statsekonomiska synpunkter böra anläggas.

Berörda inköp regleras genom en kungl. förordning av den 16 januari 1920,

i vilken bestämmelser äro givna beträffande svensk varas företräde framför utländsk.

Någon erinran mot dessa föreskrifter har motionären ej riktat, och

saknar styrelsen anledning närmare behandla denna fråga.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en utredning, sådan den av motionären

föreslagits, skulle komma att giva vid handen, att fastare riktlinjer för

statens järnvägars ekonomiska ledning än de, som redan följas eller givits, kunna

fastställas, då riktlinjerna i viss mån måste bestämmas med hänsyn till de vid

varje tid uppträdande konjunkturernas karaktär. Enär riksdagen utövar ett avgörande

inflytande på statens järnvägars ekonomiska förhållanden redan därigenom,

att byggnadsanslag och framför allt lönestandard bestämmas av densamma,

kunde det anses rationellt, att riksdagen jämväl fastställde taxor och tariffer och

i övrigt mera än hittills skett reglerande ingrepe på den ekonomiska ledningen.

Flera omständigheter tala emellertid enligt styrelsens uppfattning avgjort häremot.

Ledningen för ett affärsföretag sådant som statens järnvägar måste kunna

någorlunda snabbt anpassa sina dispositioner efter konjunkturernas svängningar,

men detta bleve omöjligt, om alla åtgärder av mera ingripande art måste underställas

riksdagens prövning. Vidare kan måhända befaras, att riksdagens partier

eller dess i olika näringsgrenar eller olika sociala önskemål intresserade ledamöter

vid avgörande av järn vägsfrågor kunna påverkas av dessa sina intressen

och ej i full utsträckning beakta nödvändigheten, att statens järnvägar handleddes

ur de ekonomiska synpunkter, som för ett affärsföretag måste vara de i

första hand bestämmande.

Då motionären hänvisar till den förevarande tidens krav på utnyttjandet

av kommunikationsmedlen till statens och medborgarnas ekonomiska skydd, vill

det synas, som om med motionen avsetts att bereda mark för en skyndsam sänkning

av kommunikationsverkens tariffer. Till belysning av statens järnvägars taxefråga

i dess nuvarande konkreta läge får styrelsen därför närlägga sitt den 15

februari 1921 avgivna yttrande över av järnkontoret gjord framställning angående

sänkning av tarifferna för järnvaror m. m. och sitt den 12 april 1921 avgivna

yttrande över industriförbundets framställning om allmän fraktnedsättning.

Yad beträffar de för tillfället dominerande ekonomiska problemen torde det få

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

anses som i hög grad ovisst, huruvida eu ny utredning i det av motionären

avsedda syftet skulle kunna så hastigt genomföras, att utredningsarbetet kunde

få betydelse för lösande av dessa problem. Vad åter beträffar problemställningen

för framtiden må erinras, att, som redan anförts, icke blott järnvägsstyrelsen

utan även statsbanornas ekonomikommission hava det viktigaste av dessa eller

taxefrågan under systematisk prövning. Statsbanornas ekonomikommission får

ock väntas komma att undersöka järnvägsstyrelsens ställning med hänsyn till

befogenhet och plikter i förhållande till Kungl. Maj:t och riksdag och föreslå

de ändringar i berörda hänseende, vartill undersökningen kan giva anledning.

Under hänvisning till att såväl statens järn-vägars framtida taxepolitik som

ock styrelsens ställning till statsmakterna redan ligger under utredning av en

på riksdagens begäran tillsatt kommission samt att förslag till ny taxa är under

utarbetande och snart kommer att föreligga till regeringens prövning, får styrelsen

avstyrka motionärens yrkande i vad detta berör statens järnvägar.

Samtidigt får styrelsen rikta uppmärksamheten på angelägenheten, att

statens järnvägars budget icke betungas med utgifter, som äro för järnvägen,

såsom affärsföretag betraktad, främmande eller som beslutas att retroaktivt utgå,

liksom att tax-itferna, såväl de allmänna som de vis å vis andra statsmyndigheter

gällande, icke genom statsmakternas beslut sättas lägre, än som betingas av driftoch

räntekostnadernas storlek, utan att anslag samtidigt beviljas för täckande

av härigenom föi-anledda utgifter eller bortfallande inkomster.

I behandlingen av detta ärende hava jämväl deltagit överdirektörerna

Virgin och Modin, järnvägsfullmäktigen Strömberg, jämvägsfullmäktigssuppleanten

Ekman, överingenjörerna Eogelmarck och Sundberg samt byråcheferna

Kjellin, von Eriesen, Åberg, Englund och t. f. byråchefen Alving.

Stockholm den 12 april 1921.

Kungl. Järnvägsstyrelsen

AXEL GRANHOLM.

Sven Norrman.

Till bil. 1.

Till Konungm.

Med remissaktens återställande får järnvägsstyrelsen härmed avgiva yttrande

över av Sveriges industriförbund i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 26 mars

1^21 gjord hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes dels förordna om nedsättning

till 100 % av alla nu utgående procentuella tilläggsavgifter i godstrafik vid statens

järnvägar, dels även låta verkställa utredning om lämpligheten och möjligheten

av att med regelbundna mellantider anpassa fraktavgifterna efter den allmänna

prisnivåns växlingar.

Vad först frågan om berörda nedsättning av tarifferna angår, vill styrelsen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

hänvisa till det utförliga yttrande, som styrelsen den sistlidne 15 februari avgivit

i anledning av från järnkontoret till Kungl. Maj:t ingiven framställning om

sänkning av jämvägsfrakterna för vissa järnvaror m. m. Enär emellertid industriförbundet

synes i centrala punkter hava missuppfattat styrelsens berörda yttrande,

vill styrelsen något mera ingående behandla förbundets framställning.

Åberopande nedgången dels av kol- och andra materialpris, dels lönerna,

känner sig förbundet övertygat, att en högst betydande nedsättning av godsfrakterna

skulle kunna omedelbart vidtagas, utan att statsbanornas ekonomi

skulle äventyras.

Förbundet synes härvid icke fullt beaktat den dominerande inverkan på

statsbanornas ekonomiska resultat, som trafikens omfattning utövar. Rådde inom

landet samma intensitet på näringslivets område som under förra delen av 1920,

så kunde visserligen en viss tariffsänkning — dock icke uppgående till av förbundet

begärd storlek — genomföras, utan att härigenom statens järnvägars

ekonomiska resultat skulle på oskäligt sätt nedbringas. Men den nuvarande

godstrafiken utgör endast omkring 70 % av motsvarande trafik år 1920, och omkostnaderna

kunna givetvis icke i på långt när motsvarande grad reduceras.

Det ekonomiska läget vid statens järnvägar är därför, som av styrelsen i skrivelse

till Kungl. Maj:t av den 28 februari 1921 angives, sådant, att även om nuvarande

tariffer bibehållas oförändrade, man icke kan beräkna något överskott av

rörelsen för bestridande av statsverkets räntekostnader för i statsbanorna nedlagt

lånat kapital, utan blott att inkomster och utgifter skola under året som helhet

taget ungefär balansera varandra. Styrelsen vill vidare med anledning av förbundets

beräkningar rörande möjliga driftkostnadsbesparingar erinra, att 1921 års

kolkostnad av styrelsen i dess reviderade inkomst- och utgiftsberäkning icke beräknas

till mer än omkring 30 milj. kronor, varvid kolet konsumeras efter ett

pris av 80 kr. per ton, och att lönerna i samma beräkning upptagits till det lägre

belopp, som framgick vid en för året i dess helhet beräknad levnadskostnadsindex

av 260. De ytterligare sänkningar av berörda kostnader, som kunna

föranledas av eventuella riksdagsbeslut och av en fortgående sänkning av prisnivån,

reducera enligt gjorda beräkningar icke driftkostnadernas totalbelopp med

större belopp, än att kolprisets sänkning till 60 kr. minskar driftkostnaderna

med 7 milj. kronor, och att lönernas sänkning kan medföra en utgiftsminskning

av 10 milj. kronor, belopp, som, i och för sig stora, dock i förhållande till statsbanornas

stora omslutningstal äro för små för att möjliggöra en taxesänkning

av betydelse.

Förbundet, som bibragts den uppfattningen, att omkring tre fjärdedelar av

godsvagnparken stå oanvända, medan det i och för sig stora överskottet av godsvagnar

dock ej är mer än en tredjedel av vagnparken, gör emellertid gällande,

att en sänkning av godsfrakterna i begärd omfattning säkerligen skulle förhindra

den av styrelsen beräknade nedgången i trafiken. Något som helst bevis för

denna sats har emellertid icke av förbundet presterats, ehuru spörsmålet om en

tariffsänknings inflytande på trafikrörelsens storlek är av grundläggande natur

vid taxefrågans bedömande. De undersökningar, som av styrelsen företagits,

liksom gjorda iakttagelser ge emellertid med största tydlighet vid handen, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 21

den dominerande orsaken till näringslivets tryckta läge och trafikens därav föl"

jande nedgång icke ligger i frakternas storlek. Det vill också synas, som om i

själva verket även förbundet vore av samma mening, då det anför, att det gäller

att i fråga om råvarupriser, löner, kapitalkostnader ock transportavgifter åstadkomma

den reduktion, som erfordras för att åter möjliggöra lönande avsättning

vid den lägre, till världsmarknadens förändrade läge anpassade, nya prisnivå,

vilken kåller på att utbildas. Med fullt instämmande i denna tankegång drager

styrelsen därur den slutsatsen, att en nedsättning av järnvägsfrakterna kan ledä

till effektiv trafikökning endast i samband med nedpressande av alla andra

kostnadsfaktorer, som för närvarande bestämma de svenska produktionskostnadernas

sammanslagna storlek. Att endast företaga taxesänkning som en fristående

åtgärd kan icke leda till målet, som är näringslivets böjande, utan föranleder

blott, att statens järnvägar utan vinnande av nationalekonomiska fördelar åsamkas

förluster, vilka få täckas av skattedragarna.

Förbundet synes sålunda icke kava velat erkänna det vid statens järnvägar

numera föreliggande ekonomiska utgångsläget beträffande möjligheterna för en

tariffsänkning. I stället kar förbundet känvisat till en styrelsens tidigare skrivelse

av den 5 december 1920 till Kungl. Maj:t, enligt vilken en nettobekållning av

31,5 milj. kronor under vissa förutsättningar vore att förvänta. Det synes styrelsen

emellertid, att man bort beakta, hurusom styrelsen i samma skrivelse omnämnt

den då begynta depressionen i näringslivet samt uttalat, att om näringarnas

tryckta läge komme att fortfara eller förvärras, inkomstresultatet komme att

väsentligt försämras, i vilket fall styrelsen skulle till Kungl. Maj:t ingå med

reviderad beräkning. Styrelsen anser sig böra inlägga en gensaga mot ett utnyttjande

på sätt kär skett av tidigare under uttrycklig reservation avgivna beräkningar,

soin uppgjorts under andra förutsättningar än de nu rådande.

Härefter vill styrelsen övergå till förbundets tolkning av vad styrelsen

yttrat i anledning av 1918 års riksdags bekanta direktiv för statsbanornas ekonomiska

ledning.

Riksdagen anför följande:

»Under nu rådande förhållande synes en ytterligare genomgående taxeförköjning

vara ofrånkomlig, ock det vill synas riksdagen, att en sådan höjning

redan tidigare bort vidtagas. Ur rent principiell synpunkt böra statens järnvägar

icke blott bära sina egna driftkostnader utan även lämna överskott till förräntning

av det i statsbanorna såsom kelhet betraktat nedlagda kapitalet. Under

de extraordinära förhållanden, som nu råda, lärer denna grundsats ej kunna

upprätthållas i full utsträckning. Riksdagen håller likväl före, att direkt förlust

å driften bör så vitt möjligt är förhindras.»

Enligt förbundets skrivelse skall styrelsen hava förklarat: »att dessa nya

direktiv nödvändiggjorde en tariffpolitik, som under alla förhållanden tillförsäkrade

en god avkastning på det i statsbanorna investerade kapitalet.» Styrelsen

får bestämt förneka sig hava fällt något yttrande, som rimligen kan tolkas på

detta sätt. Enligt förbundet skulle konsekvensen vara, »att statens järnvägar

med stöd av sin monopolställning och oberoende av konjunkturernas växling

städse borde uttaga transportavgifter, lämnande en riklig vinstmarginal, och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

därigenom regelbundet uppvisa stora, fasta driftöverskott». Det är emellertid så

långt ifrån, att styrelsen velat på detta av industriförbundet angivna sätt förtolka

riksdagens direktiv, att styrelsen fastmer i skrivelsen till Kungl. Maj:t av

den 28 februari 1921 med anmälan, att ett driftunderskott av 6,8 milj. kronor,

frånsett bandelen Luleå—Riksgränsen, vore att motse, dock med hänsyn till

osäkerheten i de framlagda beräkningarna och till landets bekymmersamma läge

i ekonomiskt hänseende för det dåvarande icke vågade på sig taga ansvaret för

krav på den höjning av frakterna, som ur ren järn vägsekonomisk synpunkt möjligen

skulle kunna anses motiverad och genomförbar.

När styrelsen sålunda för det närvarande anser sig förhindrad att tillstyrka

en taxenedsättning, är det ingalunda i någon avsikt att söka åvägabringa en

större nettobehållning, utan därför att en nedsättning, såvitt styrelsen förmår

bedöma det ekonomiska läget, måste leda till en sådan driftförlust, vilken riksdagen

uttalat böra om möjligt undvikas.

Styrelsen har emellertid hänvisat till möjligheten att genomföra en fraktnedsättning,

såvida statsmakterna funno sådan lämplig, om anslag beviljades för

helst restitutionsvis utgående fraktlindring.

Industriförbundet finner dock en sådan åtgärd icke medföra någon fördel för

industrien såsom varande landets största skattedragare. Styrelsen kan fullt förstå

förbundets uppfattning härvidlag, men vad styrelsen icke förstår är, att förbundet

gör någon skillnad på driftförlust eller överhuvud inkomstminskning vid

statens järnvägar, som uppstår genom taxenedsättning, och särskilda anslag för

täckande av härvid bortfallande statsinkomster. Det torde dock vara uppenbart,

att för det fall trafikinkomsterna icke räcka till för bestridande av statens järnvägars

driftkostnader och statsverkets räntekostnader för det i statsbanorna investerade

kapitalet, så måste det felande beloppet uttagas skattevägen, oberoende

av om särskilda anslag härför beviljas eller om täckandet av restbeloppet i

statsverksbokföringen faller på andra titlar. Det blir sålunda i båda fallen industrien,

som, åtminstone till väsentlig del, får skattevägen betala den gjorda

fraktlindringen.

Styrelsen ber sålunda få betona, att styrelsen, så länge riksdagens ovan

anförda direktiv äger gällande kraft, anser sig förhindrad ifrågasätta den av

industriförbundet begärda fraktlindringen, enär denna, såvitt kan bedömas, måste

leda till driftförluster, vilkas storlek ungefärligen framgår av i styrelsens skrivelse

av den 15 februari 1921 gjorda beräkningar med de modifikationer, som föranledas

av senare inträdda eller motsebara förhållanden. Anse statsmakterna sig

ändock böra genomföra en fraktlindring, så synes det styrelsen nödvändigt, att

anstalter samtidigt träffas för anskaffande av medel motsvarande den genom

taxesänkningen uppkommande inkomstminskningen åtminstone till den del, som

är att räkna som ren driftförlust.

Det torde under nuvarande förhållanden och ovissa framtidsutsikter beträffande

affärsresultatet vid statens järnvägar näppeligen kunna anses lämpligt,

att dessa anstalter begränsas till att järnvägen erhåller lån för driftförlustens

täckande, vilka lån påföras statskapitalet för att sedermera återbetalas med medel,

som erhållas genom framtida tariffers hållande vid högre nivå än som av dåtida

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

förhållanden kan i och för sig komma att betingas. Skulle statsmakterna ur

allmän synpunkt anse en fraktnedsättning oundgänglig, synes styrelsen under

numera rådande förhållanden den enda rätta vägen vara, att nödiga anslag beviljas.

När styrelsen tidigare ifrågasatt, att en eventuell fraktlindring skulle äga

rum helst restitutionsvis, har det varit ur den synpunkten, att härigenom skulle

undgås fraktnedsättning för importgods och för övriga sådana transporter, vilka,

om de än åtminstone teoretiskt öva inflytande på landets prisbildning och prisnivå,

dock icke i större omfattning verkställas för industriens räkning. Styrelsen

förbiser emellertid icke den betydande olägenheten av att ett sådant förfaringssätt

svårligen låter sig tillämpas ifråga om flertalet transporter för jordbruksnäringens

räkning. Å andra sidan skulle det tydligen vid nuvarande hårda konkurrens

om den svenska marknaden få anses som en fördel, om förlustbringande

tariffer icke behövde åsättas för importgods, utan om den faktiska statssubvention,

som en fraktlindring för närvarande innebär, kunde begränsas till landets

egna näringar. I nu berörda hänseende får styrelsen erinra, att, på sätt industriförbundet

anför, tyska importörer haft förmånen av synnerligt låga fraktkostnader.

En genomgripande förändring har dock numera härutinnan inträtt, i det

att dels den tyska taxan den 1 december 1920 undergått en mycket betydande

höjning, dels ock i anslutning härtill den svensk-norsk-tyska godssamtrafikstaxan

blivit omarbetad.

Storleken av taxeförhöjningen i Tyskland i jämförelse med storleken av

taxeförhöjningen i Sverige belyses nedan av några exempel, upptagande fraktavgifter

i Sverige och Tyskland år 1914 och i april 1921 vid 200 och 500 kilometers

avstånd. De tyska fraktsatserna avse exporttariffer.

År 1914 april 192 1.

Varuslag och

avstånd

Sverige

Tyskland Sverige Tyskland

Frakt per 100-kilogram.

Ökning

Sverige

i % från år

1914

Tyskland

öre

Maskiner (tariff 6).

Pf

öre

%

%

200 km.

103

78

389

1,610

278

1,964

500 »

174

151

637

3,550

266

2,251

Järnbalkar.

200 km.

78

46

192

870

146

1,791

500 »

130

97

324

1,890

149

1,848

Gjuttackjärn.

200 km.

52

46

168

530

223

1,052

500 >

93

97

291

1,060

213

993

Den svensk-norsk-tyska godssamtrafiktaxan vilar på i början av 1900-talet

fastställda grunder, som undergingo delvis ändring den 1 januari 1912. Först

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

på allra senaste tiden har särskilt tillfälle förelegat att företaga någon genomgripande

ändring i taxan, och det är jämväl först den senaste tidens konkurrens

från den tyska industriens sida, som gjort en sådan ändring i högre grad önskvärd.

Sedan emellertid ny tysk lokaltaxa utfärdats den 1 december 1920 och i

denna införts en godsklassificering, som icke lämpade sig att oförändrad överföra

till samtrafikstaxan, hava förhandlingar kommit till stånd om utarbetande av en

ny godssamtrafikstaxa efter förändrade, ur svensk synpunkt fördelaktigare principer.

Den nya taxan är avsedd att om möjligt i sin helhet komma till tillämpning

under innevarande sommar. De viktigare ändringarna äro emellertid redan

preliminärt genomförda i ett ändrings- och tilläggshäfte till samtrafikstaxan med

giltighet från och med den 15 mars. Genom den nya taxan upphör i allt väsentligt

det av industriförbundet påklagade missförhållandet, att de svenska fraktandelarna

i svensk-tysk godssamtrafik i vissa fall varit billigare än frakten för

samma gods och samma väglängd i inhemsk svensk trafik.

Industriförbundet har icke berört frågan om en samtidig nedsättning av de

enskilda järnvägarnas tariffer eller hur en nedsättning av statens järnvägars tariffer

skulle inverka på de enskilda järnvägarnas resultat. Emellertid har svenska

järn vägsföreningen nyligen meddelat, att en allmän taxenedsättning under nuvarande

förhållanden ej heller vid de enskilda järnvägarna är möjlig, och som bekant

medför en nedsättning av statens järnvägars godstaxa automatiskt en motsvarande

nedsättning i samtrafikstaxan, vilken för de enskilda järnvägarna är av

utomordentligt stor betydelse. Trafikinkomsternas av depressionen i näringslivet

föranledda nedgång är vid de enskilda järnvägarna icke mindre än vid statens

järnvägar, och de enskilda järnvägarnas ekonomiska situation har på grund härav

enligt vad av under hand inhämtade uppgifter framgår så försämrats, att en

sänkning av samtrafikstaxan i den omfattning industriförbundet föreslår skulle

försätta ett flertal enskilda järnvägar i ett ekonomiskt nödläge. Tariffproblemet

kan vad godstrafiken angår icke behandlas isolerat för statens järnvägar, utan

måste skärskådas ur de vidare synpunkter, som betingas därav, att landets jämvägssystem

är splittrat på ett stort antal ekonomiskt fristående företag, för vilka

dock samtrafikstaxan är gemensam. Innan en i och för sig förlustbringande

sänkning av statsbanetaxan företages, synes sålunda enligt styrelsens uppfattning

nödvändigt beakta och pröva denna åtgärds inverkan på de enskilda järnvägarnas

ekonomiska förhållanden.

Industriförbundet har jämväl hemställt om utredning angående lämpligheten

och möjligheten att med regelbundna mellantider anpassa fraktavgifterna

efter den allmänna prisnivåns växlingar.

För såvitt i detta yttrande skulle ligga ett erkännande av en princip, att

fraktavgifterna böra liksom priset för andra nyttigheter och varor regleras uppåt

eller nedåt efter prisnivåns storlek, vilket vad järnvägarna beträffar betyder efter

driftkostnadernas storlek per transportenhet räknat, så kan styrelsen jämväl ansluta

sig till densamma. Då emellertid styrelsen har att avgiva infordrat yttrande

rörande väckt motion i riksdagens andra kammare, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kung! Maj:t anhålla, att förslag till riktlinjer för kommunikationsverkens

ekonomiska skötsel snarast möjligt utarbetas och förelägges riksdagen för

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra kammarms tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

godkännande, ock här får tillfälle att närmare avhandla konsekvenserna av en

sådan tariffpolitik, anser sig styrelsen icke kär böra närmare ingå på denna vidlyftiga

fråga.

Beträffande åter lämpligheten ock möjligheten att verkställa sådan taxereglering

med regelbundna mellantider får styrelsen erinra, att styrelsen före varje

års slut kar att avgiva beräkning om den behållna inkomsten för nästföljande

statsregleringsår, alltså år 1921 för 1923 års behållning, och att styrelsen i dessa

skrivelser regelbundet plägar redogöra för sin uppfattning av även det närmast

följande årets behållning, varvid jämväl framgår, huruvida behov av eller möjligheter

för en taxereglering kunna anses föreligga eller icke. Någon särskild utredning

i den av förbundet angivna riktningen synes styrelsen så mycket mindre

erforderlig, som styrelsen har att med oavlåtlig uppmärksamhet följa resultatet

av statens järnvägars verksamhet under beaktande av den allmänna prisnivåns

växlingar.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och med erinran om de åtgärder,

som av styrelsen i mån av möjlighet successivt företagas i syfte att mildra de

olägenheter, som taxans höjd medför, och på sätt. för vilket i styrelsens skrivelse

av den 15 februari 1921 med yttrande över järnkontorets framställning närmare

framgår, nödgas styrelsen under nuvarande förhållanden avstyrka dels den begärda

nedsättningen av nu utgående procentuella tilläggsavgifter i godstafik vid statens

järnvägar, dels ock att utöver vad som härvidlag redan göres och lämpligen kan

göras någon särskild utredning verkställes om lämpligheten och möjligheten att

med regelbundna mellantider anpassa fraktavgifterna efter den allmänna prisnivåns

växlingar.

I behandlingen av detta ärende ha jämväl deltagit överdirektörerna Virgin

och Flodin, järn vägsfullmäktigen Strömberg, järnvägsfullmäktigesuppleanten Ekman

och t. f. byråchefen Alving. Stockholm den 12 april 1921,

Till bil. 1.

Avskrift.

Till Konungen.

Järnvägsstyrelsen får härmed avgiva anbefallt yttrande över av fullmäktige

i järnkontoret den 30 december 1920 avlåten framställning angående sänkning

av järnvägsfrakterna för vissa järnvaror m. in.

Fullmäktiges framställning avser, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder

för järn vägsfrakternas sänkande snarast möjligt å statens och enskilda järnvägar

för järnhanteringens råvaror, mellanprodulcter och handelsfärdiga tillverkningar,

ävensom att härvid järnbalkar måtte nedflyttas till samma tariffer, som tillämpas

för annat varmvalsat järn.

Styrelsen ber då först att få inledningsvis beröra frågan, huruvida en allmännare

taxereglering lämpligen synes böra och kunna vidtagas för transporter,

berörande endast en av landets näringsgrenar.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

I berörda hänseende erinra fullmäktige, att frågan om utfärdande av en ny

järnvägsfrakttaxa är under behandling i järnvägsstyrelsen. Då dock fastställande

av ny taxa torde dröja rätt så länge, då järnhanteringens behov av en frakta edsättning

under nuvarande förhållanden är synnerligen trängande, och då nuvarande

järn vägsfrakter äro att anse som i det närmaste prohibitiva, finna fullmäktige

det även ur järnvägarnas synpunkt önskvärt att en provisorisk sänkning

av frakterna, oavsett arbetet med den nya taxan, med allra snaraste kommer

till stånd.

Styrelsen, som tidigare föreslagit de provisoriska taxeförhöjningarna endast

av tvingande skäl och under erinran om betydelsen för näringslivet av möjligast

låga järnvägsfrakter, inser till fullo de svårigheter, som nuvarande höga godstariffer

måste vålla de svenska näringarna i allmänhet. För ett fullt säkert bedömande

av frågan, i vilken mån järn vägsfrakternas höjd är för tillfället eller

bestående särskilt tryckande för olika näringsgrenar, saknar styrelsen, liksom väl

också varje annan, visserligen härför erforderligt fullständigt material, men känner

sig på grund av sin erfarenhet från sin taxereglerande verksamhet fullt och fast

övertygad, att en nedsättning av frakterna för en näringsgren, i detta fall järnhanteringen,

omedelbart skulle komma att följas av trängande framställningar från

såväl ett flertal andra näringsgrenar som även från korporationer, vilka ha att

bevaka konsumenternas intressen. Konsekvenserna av ett bifall i en första punkt

skulle utan allt tvivel bliva en taxereglering nedåt, praktiskt taget över hela

linjen. Att därför, på sätt fullmäktige i järnkontoret föreslå, medgiva allmän

nedsättning av frakterna i endast en näringsgrens intresse, synes styrelsen icke

på några villkor kunna förorda.

Härefter skall styrelsen upptaga till prövning, huruvida för närvarande järnvägsekonomiska

förutsättningar vid statens järnvägar finnas för en allmän taxenedsättning,

vare sig generell för alla varor eller endast för varor, som transporteras

för järnhanteringens räkning.

Järnkontorets tull- och traktatkommitté anser för sin del sådan förutsättning

obestridligen föreligga, enär stenkolen fallit i pris till under 100 kronor

per ton, och indextalet för levnadskostnaderna, efter vilket lönerna regleras, efter

allt att döma är i sjunkande.

Styrelsens uppfattning av statens järnvägars ekonomiska läge under år 1921

är angiven i skrivelse till Kung. Maj:t av den 5 december 1920. Under förutsättning

att den för år 1921 uppgjorda kostnadsstaten förverkligas och att trafiken

når den omfattning, som vid kostnadernas beräkning blivit antagen, har

som beräknat resultat av statsbanerörelsen exklusive malmbanorna erhållits följande

belopp:

Inkomster ......... kronor 333,500,000

Utgifter ............ » 302,000,000

Överskott ......... » 31,500,000

Styrelsen erinrade emellertid om näringslivets vid tiden för utlåtandets avgivande

tryckta läge och den som följd härav inträdda väsentliga minskningen

av trafikinkomsterna under de senaste månader av år 1920, för vilka uppgifter

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

då förelågo. Komme nämnda förhållanden att fortfara eller än ytterligare förvärras,

så måste trafikinkomsterna för år 1 ‘.121 nedgå väsentligt under de beräknade.

I samband med näringslivets depression finge man visserligen även motse

en reduktion av järnvägarnas utgifter, främst på grund av med levnadskostnaderna

automatiskt inträdande minskning av dyrtidstilläggen och vidare genom ytterligare

personalreduceringar och lägre bränslepris, men det kunde icke vara möjligt

att genomföra en reducering av utgifterna i storlek ens nära likvärdig med inkomsternas

minskning vid bortfallande trafik. Styrelsen fann det icke uteslutet,

att vid starkt vikande konjunkturer driftförlust skulle kunna uppstå och anmälde

som sin avsikt, att, såvida ett dylikt resultat inträtt eller sannolikt förestode,

ingå till Kungl. Maj:t med den framställning till åtgärder för det ekonomiska

resultatets förbättrande, vartill riksdagens rtttalande, att direkt förlust å driften

bör såvitt möjligt även under extraordinära förhållanden undvikas, förpliktade

styrelsen.

Av vad sålunda redan tidigare blivit anfört, torde få anses framgå, att ur

järnvägsekonomisk synpunkt förutsättningar icke äro förhanden eller under en

närmare framtid kunna väntas uppstå för allmän sänkning av statens järnvägars

tariffer eller en större grupp därav. Till närmare belysning av denna fråga må

emellertid ytterligare anföras följande.

Inkomsterna under sistförflutna november respektive december månad understiga,

bortsett från lapplandsmalm, de för samma månader år 1921 såsom normala

beräknade inkomsterna med omkring 4 respektive 5 miljoner kronor. Med

hänsyn till trafikens fortvarande stagnation beräknas som möjligt och sannolikt,

att sagda års verkliga inkomster komma att nedgå med omkring 73 miljoner

kronor under de tidigare för mera normal trafik beräknade.

De driftsbesparingar, som inträda som följd dels av trafikarbetets minskning

och dels av motsebar sänkning av bränslepris och löner, kunna icke väntas på

långt när uppgå till motsvarande belopp.

En någorlunda säkert beräkningsbar sänkning av kolpriset i genomsnitt för

år 1921 med 40 kronor under det i kostnadsstaten beräknade konsumtionspriset

av 120 kronor per ton ger en besparing, vid nuvarande på grund av lågtrafiken

sänkta förbrukningssiffra, av endast omkring 14 miljoner kronor. En beräkningsbar

sänkning av indextalet för lönetilläggen med 20 enheter i genomsnitt för år

1921 betyder en utgiftsminskning av omkring 12 miljoner kronor. Personalen

har redan under 1920 blivit reducerad i stor utsträckning, och vad som ytterligare

härvidlag göres, kan ej betyda några i förhållande till alltid kvarstående

personalkostnader mera väsentliga belopp. Då slutligen indragningar av personförande

tåg genomförts i den omfattning, som synes överhuvudtaget kunna

tillåtas med hänsyn till den trafikerande allmänhetens berättigade minsta krav,

är styrelsens möjlighet att ytterligare avsevärt minska utgifterna vid bortfallande

trafik starkt beskuren. Enligt de beräkningar, som med ledning av kända eller

mera säkert förutsebara förhållanden blivit företagna, får skillnaden mellan inkomstminskning

och möjlig utgiftsminskning i förhållande till tidigare beräknade

resultat väntas komma att uppgå till eller överstiga det belopp om 31,5 miljoner

kronor, som i skrivelse av den 5 december 1920 under vissa förutsättningar främst

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra kammarenss tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

någorlunda bestående trafikrörelse angivits som motsebart överskott för år 1921,

så att för detta år intet överskott utan snarast någon brist synes vara att förvänta.

En utgiftsminskning, till sin storlek motsvarande numera beräkningsbar inkomstminskning

kan uppnås endast under förutsättning av att den allmänna prisnivåns

brådstörtade fall. Med ett sådant synas dock icke vara att räkna.

Statens järnvägars ekonomiska läge är i enlighet med vad ovan anförts

alltså icke sådant, att tariff nedsätta ingar, ägnade att minska järnvägarnas avkastning,

nu kunna ur järn vägsekonomisk synpunkt försvaras. Fullmäktige i

järnkontoret utgå emellertid från att en nedsättning i begärd omfattning skall

lända järnvägarnas ekonomi till gagn.

Ett dylikt förhållande inträder, när nettoinkomsten av den genom tariffnedsättningen

animerade nytillkomna trafiken verkar därhän, att den mera än

täcker den genom samma nedsättning inträdda minskningen av bruttoinkomsten

för tidigare trafik. Enär 1921 års transporter för järnhanteringens räkning icke

kunna till sin storlek anges, äro endast helt approximativa beräkningar i berörda

hänseende möjliga.

Med ledning av i järnvägsstyrelsens berättelse för år 1919 förefintliga uppgifter

över transporter av olika slags vagnslastgods har beräknats, att statens

järnvägars bruttoinkomst, beräknad efter nuvarande tariffer, för nedannämnda

varor i hela vagnslaster sagda år skulle utgöra:

Malm utom lapplandsmalm.................. kronor 2,400,000

Träkol............................................. » 3,300,000

Tackjärn.....................''..................... » 3,400,000

Yalsjärn m. m.................................. » 6,200,000

Järnarbeten .................................... > 2,500,000

Summa kronor 17,800,000

Med inräkning av även övrigt vagnslastgods och styckegods, som transporterats

för järnhanteringens räkning, torde järnhanteringens bidrag till statens järnvägars

bruttoinkomster kunna uppskattas till cirka 20 miljoner kronor, utgörande

blott ungefär 10 % av hela inkomsten från godstrafiken utom lapplandsmalm.

Räknas på grund av inträdd trafikminskning med att trafiken år 1921 kommer

att från 1919 års trafiktal visa en 30 % nedgång, blir motsvarande bruttoinkomst

för detta år 14 miljoner kronor. Vid 33 % nedsättning av fraktsatserna

skulle bruttoinkomsten och härmed statens järnvägars avkastning minskas med

4,620,000 kronor, som sålunda skulle behöva ersättas genom nettoinkomst av

nytillkommande trafik. För att samma bruttoinkomst som förut skall erhållas, måste

tariffnedsättningen föranleda en trafikökning med 50 %. För att samma nettoinkomst

som förut skall erhållas, måste tariffnedsättningen enligt verkställda approximativa

kalkyler medföra en trafikökning med 500 %, om 1920 års driftkostnadsnivå

blir rådande. Tänkes åter driftkostnadsnivån nedgå med i genomsnitt 20 %

under 1920 års nivå, behöves en trafikökning med omkring 100 %. Vid dessa

beräkningar har dock icke full hänsyn tagits till det förhållandet, att vissa tariffsatser

— särskilt för träkol på längre avstånd — ligga så obetydligt över själv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 2!)

kostnaderna, där de icke understiga dessa, att en nedsättning med 33 % skulle

vid ännu rådande prisnivå för driftkostnaderna förlägga frakten avsevärt under

självkostnadsgränsen. Huruvida nu överhuvudtaget en sådan trafikökning som

ovan nämnts skulle kunna komma att uppstå, underdrager sig givetvis styrelsens

och varje annans något som helst säkra bedömande, men jämför man de tontal

år 1919 för transporter i vagnslastgodssändningar av ifrågavarande godsslag —

med undantag av malm, vilket varuslag till en del exporterats — eller 980,000

ton, med de tontal, som uppträdde under det enastående högkonjunkturåret 1910,

eller 1,710,000 ton, så är det väl under nuvarande marknadsförhållanden föga

troligt, att de här i ovanstående kalkyl för samma godsslag förutsatta 700,000

ton skulle kunna förmera sig till 1,400,000 ton.

Järnkontorets tull- och traktatkommitté anför, att de höga järn vägsfrakterna

utgöra en av de orsaker, som vålla järnhanteringens nuvarande tryckta läge.

Till närmare belysning härav framlägges bl. a. en tablå, utvisande järnvägsfrakternas

inverkan på tillverkningskostnaden av ett flertal järn- och stålprodukter

räknat vid järnverken åren 1914 och 1920, varjämte uppgifter lämnas över ökningen

av fraktkostnaderna för järnets försändning till konsumtionsorten. Enligt

dessa uppgifter skulle järnvägsfraktkostnaden vid verken från 1914—1920 ha

stigit med lägst 210 % för valsad järnplåt och högst 356 % för maskinsmide.

Beträffande varuslaget tackjärn beräknas, att järnvägsfrakternas inverkan på tillverkningskostnaden

i medeltal för 9 järnbruk vid bruken år 1920 uppgick till

kronor 48,38 per ton. Lägges härtill frakt för transport 200 kilometer av tackjärnet

till förbrukningsplatsen, kommer den totala å försäljningspriset inverkande

fraktkostnaden att uppgå till kronor 65,18 per ton, motsvarande ungefärligen

25 % av tillverkningskostnaden. Vid 500 kilometers transport av tackjärnet blir

motsvarande fraktkostnad ungefär 30 % av tillverkningskostnaden.

Beträffande valsjärn anföres, att medelfraktkostnaden vid järnverken numera

utgör cirka 40 kronor för martinjärn och 69,56 för sur bessemer, medan det

svenska stångjärnets saluvärde för närvarande torde vara cirka 450 kronor per

ton, vilket pris dock ligger under tillverkningskostnaden.

De sålunda lämnade uppgifterna ge vid handen, att den fraktnedsättning,

varom järnkontoret hemställer, undantagsvis skulle kunna uppgå till 10 % av

tillverkningskostnaden, men i de allra flesta fallen komme att utgöra en betydligt

mindre andel av densamma. Redan härav torde få anses framgå, att en

nedsättning av järnvägsfrakterna i avsedd omfattning, huru önskvärd som medverkande

faktor den än kunde vara, dock icke enbart kan vara mäktig att så

lätta järnhanteringens svårigheter, att härav en väsentligt ökad rörelse skall

kunna växa fram eller föranleda, att icke nya inskränkningar på järnhanteringens

område skola vidtagas.

Andra prisfaktorer, vilka sedan år 1913 i själva verket undergått en större

stegring än järnvägsfrakterna, få anses härvid äga mera utslagsgivande betydelse.

Om än styrelsen alltså gärna medger, att en sänkning även av järnvägsfrakterna

äger en mycket avsevärd betydelse för den process för tillverkningskostnadernas

nedbringande, som är oundgänglig, kan dock enligt styrelsens uppfattning ifrågavarande

tariffsänkning omöjligen föranleda en trafikökning vid statens järnvägar

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

av den omfattning, som ovan visats erforderlig, för att inkomsten därav skall

täcka bortfallande bruttoinkomster. En taxenedsättning som den begärda måste

därför ytterligare förvärra statens järnvägars redan på grund av stagnationen i

affärslivet mycket kritiska ekonomiska läge. Den utgångspunkt, från vilken fullmäktige

i järnkontoret ansett sig även ur järnvägsekonomisk synpunkt kunna

förorda en tariffnedsättning, står sålunda, vad beträffar statens järnvägar, icke fast.

Vad ovan anförts rörande möjligheten ur järnvägsfinansiell synpunkt afsänka

tarifferna för järnhanteringens transporter äger givetvis lika stor eller

större giltighet beträffande möjligheten av en allmän taxesänkning för praktiskt

taget alla godsslag, en taxesänkning, som emellertid ganska säkert skulle bliva

följden av ett tillmötesgående uti ifrågavarande fall. Genomföres nämligen den

ovan anförda kalkylen för statens järnvägars hela godstrafik utom lapplandsmalmen,

utfalla beräkningarna på följande sätt.

För år 1921 har tidigare, enligt vad styrelsen ovan uttalat, beräknats eu

godstrafikinkomst av 217 miljoner kronor. Numera synes man böra räkna med

en inkomst av omkring lo2 miljoner kronor. Vid 33 % nedsättning av tarifferna

reduceras inkomsten, förutsatt att trafikökning ej uppstår, till 102 miljoner kronor.

Antages driftkostnaderna komma att nedgå med 20 % under de för år

1921 beräknade, behövs en trafikstegring av 100 % för att samma nettoinkomst

skall erhållas som före nedsättningen. Under högkonjunkturåret 1916 transporterades

15 miljoner ton. Under år 1921 torde tontalet gods kunna beräknas till

cirka 8 miljoner ton. För att trots taxesänkningen en oförändrad nettoinkomst

skall erhållas, fordras sålunda en ökning av transportvikten minst upp till 1916

års transportkvantitet.

På grund av vad sålunda blivit anfört nödgas styrelsen avstyrka den begärda

allmänna nedsättningen för transporter för järnhanteringens räkning.

Till detta avstyrkande ber styrelsen emellertid få foga dels några erinringar

rörande de nedsättningar av tidigare högre fraktavgifter för vissa industritransporter,

som redan blivit genomförda, dels en försäkran om styrelsens avsikt att

så långt möjligt synes tillmötesgå de särskilda framställningar rörande taxenedsättning

i speciella fall, som kunna till järnvägsstyrelsen inkomma och vilkas

beviljande ligger inom styrelsens befogenhet.

Styrelsen får först nämna sin framställning till Kungl. Maj:t av den 13

december 1919 rörande sådan ändring av de provisoriska frakttilläggen för gods,

att dessa sänkas för tarifferna 10—U, d. v. s. för de lågvärdiga varuslag, som

utgöra industriens massartiklar och vålla dess största fraktkostnader. I samband

med denna sänkning måste dock av järnvägsfinansiella skäl en motsvarande höjning

ifrågasättas av fraktavgifterna för styckegods.

Vidare erinras om styrelsens skrivelse av den 18 december 1919 rörande

återinförande av exporttariffer för järn och stål samt järnmanufaktur och maskiner,

vilka tariffer varit tillfälligt upphävda sedan den 1 januari 1917. I enlighet

med båda dessa framställningar hava kungörelser av Kungl Maj:t utfärdats.

Framställningar om nedsättningar i speciella fall hava särskilt sedan år

1919 till allt större antal inkommit till järnvägsstyrelsen. Vid bedömandet av

frågan, huruvida begärd nedsättning må givas, har styrelsen haft att i första

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

hand tillse, huruvida nedsättningen kan anses vara av behovet påkallad och förenlig

med statens järnvägars eget ekonomiska intresse, enär styrelsens befogenhet

att medgiva nedsättningar i godstrafik instruktionsenligt är begränsad till fall,

där dessa förutsättningar finnas. I enlighet härmed ha nedsättningar i stort

antal beviljats för transporter, vid vilka återgående tomvagnar kunnat erhålla

last, ävensom i fall, där tariffernas höjd ansetts utgöra hinder för godsbefordran

och därav uppkommande inkomst. Det är särskilt trävaror och ved, som efter

gjorda framställningar erhållit nedsättningar, men även ett flertal andra varuslag

kunna nämnas, såsom kalcium karbid, malm, träkol och kalksten. Från representanter

för järnhanteringen har antalet framställningar hittills icke varit

stort, sannolikt mest beroende på svårigheten att överhuvudtaget komma till

några försäljningar vare sig fraktnedsättning kan få beräknas eller ej.

Det är styrelsens avsikt att framgå på den sålunda inslagna vägen att i

särskilda fall medgiva fraktnedsättningar för industriella produkter och" råvaror,

och har styrelsen den förhoppningen, att i mån som kolkostnader och andra s. k!

färänderliga kostnader sjunka, kunna öka nedsättningens procentiska storlek.

Emellertid får styrelsen betona, att då styrelsen uttalar sig beredd att även framdeles

bevilja dylika nedsättningar, detta kan vara styrelsen möjligt endast i den

mån hänsyn till järnvägens driftkostnader och övriga på frågan ^verkande faktorer

så kan medgiva. Att gå längre är däremot med de av statsmakterna givna

direktiven för statsbanornas ekonomiska skötsel icke för styrelsen möjligt.

Styrelsen övergår nu till frågan om eu allmän nedsättning vid°Sveriges

enskilda järnvägar för särskilt här ifrågavarande varuslag.

Vid flertalet av dessa järnvägar är samtrafiktaxan av snarast större ekonomisk

betydelse än taxan för transporter i egen trafik. Samtrafiktaxan regleras

emellertid av statens järnvägars taxa, och en allmän nedsättning för de enskilda

järnvägarnas trafik kan därför icke genomföras utan förutsättningen av en motsvarande

nedsättning i statens järnvägars taxa, vilken styrelsen ju icke kan

tillstyrka.

Beträffande de enskilda järnvägarnas lokala taxor ber styrelsen få erinra,

att provisoriska taxetillägg blivit till varierande storlek tilldelade de enskilda

järnvägarna efter de för var och en av dem skiftande behoven. Vid jämförelse

med motsvarande taxa vid statens järnvägar framträder den generella olikheten,

att medan i regel samma procentuella tillägg vid de enskilda järnvägarna medgivits

för allt fraktgods, så tillämpas vid statens järnvägar sedan den 1 januari

1920 en mindre procentuell förhöjning för lägre än för högre tarifferat gods.

Den icke oväsentliga sänkning av statens järnvägars tariffer för lågvärdigt gods,

som då genomfördes, bragte visserligen dessa tariffer på ett ur järnvägssynpunkt

mindre fördelaktigt sätt nära dåvarande gräns för transporternas självkostnader,

men torde hava länt industrien till avsevärd lättnad. De enskilda järnvägarnas

tariffer för lågvärdigt gods i egen trafik ligga till följd av här skildrade förhållanden

i regel avsevärt över statens järnvägars tariffer för lågvärdigt gods, och

det är icke osannolikt, att de alltså relativt höga tarifferna vid de enskilda järnvägarna

för sådana varor, som utgöra större delen av industriens transporter,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

vid en del järnvägar, såväl överstiga de tariffer, vilka »trafiken kan bära», som

dem, vilka ur järn vägsekonomisk synpunkt äro ändamålsenliga.

Styrelsen anser sig dock icke kunna förorda en generell omläggning av de

enskilda järnvägarnas provisoriska taxetillägg efter enahanda principer, som tilllämpas

vid statens järnvägar, eller, vilket beträffande järnhanteringens transporter

i stort sett innebure samma sak, en nedsättning för järnhanteringens transporter

på sätt fullmäktige i järnkontoret föreslå. Det kan ej frånkommas, att varje

järnvägs särskilda ekonomiska förhållanden måste liksom vid statens järnvägar

vara grundläggande för de tariffer, som bäst lämpa sig för desamma. Även partiell

sänkning av tarifferna torde därför höra ske först efter en individuell prövning

för varje ifrågalcommande järnväg.

Undersöker man vilken inverkan den ifrågasatta nedsättningen — bär begränsad

till järnvägarnas lokala trafik ■— skulle få för olika banor, så befinnes

också, att denna bleve av mycket olika storlek. Det finnes järnvägar, vilkas

huvudsakliga fraktinkomster i egen trafik hänföra sig till råvaror till eller fabrikat

från järnhanteringen. En nedsättning skulle här medföra eu radikal omläggning

av järnvägarnas ekonomi, måhända med rent ruinerande följder. I

andra och för övrigt de flesta fallen skulle berörda nedsättning omfatta endast

gods, som ej transporterades å banan, och alltså sakna betydelse för järnvägen.

Styrelsen har i denna del av ärendet inhämtat svenska järnvägsföreningens

yttrande. Föreningens styrelse har i anledning härav uttalat sin fulla anslutning

till de ovan framförda synpunkterna, varjämte styrelsen velat framhålla,

att enär Kungl. Maj:t fastställt tarifferna, de enskilda järnvägarna icke varit i

tillfälle att såsom fallet varit med industrien draga fördel och nytta av högkonjunkturen

och under denna konsolidera sin ställning, men enligt koncessionen

äro ovillkorligt skyldiga att uppehålla driften även under förlustbringande tider

sådana som de nuvarande, då järnvägarnas ekonomiska ställning på grund av

penningvärdets fall är väsentligt försämrad.

På grund av vad sålunda anförts kan järnvägsstyrelsen ej heller tillstyrka

den begärda allmänna nedsättningen i vad rörer de enskilda järnvägarnas lokaltaxor.

Styrelsen anser dock möjlighet förefinnas, att allmänna nedsättningar vid

vissa banor kunna och böra företagas särskilt i fråga om gods, som transporteras

efter tarifferna 10—U, och har för avsikt att i samband med den fortgående

undersökningen rörande nya avväganden av de enskilda järnvägarnas provisoriska

taxetillägg särskilt upptaga till prövning huruvida sådan nedsättning lämpligen

bör föreslås. I övrigt känner sig styrelsen övertygad, att de enskilda järnvägarna,

liksom styrelsen sedan länge praktiserar för statens järnvägar, självmant skola

företaga nedsättningar i de fall, då sådana kunna väntas leda till förbättring

av järnvägarnas driftresultat.

Vidare har av järnkontoret ifrågasatts en nedflyttning i godsklassifikationen

för järnbalkar till samma tariffer, som tillämpas för övrigt valsjärn. Ehuru

styrelsen visserligen ogärna förordar partiella ändringar i godsklassifikationen

under en tid, då godstaxan är under total omgestaltning, finner dock styrelsen

med hänsyn till dels priset för jämbalkar, jämfört med priset för andra slag av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra hammar em tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 33

valsjärn, dels järnballcarnas stora betydelse för byggnadsverksamheten, den begärda

nedsättningen motiverad och får tillstyrka densamma.

Styrelsen har i det föregående angivit sin uppfattning vara, att ur järnvägsekonomisk

synpunkt förutsättningar för en allmännare tariffsänkning icke

tillsvidare äro förhanden. Härav följer emellertid icke obetingat, att en tariffnedsättning

vid statens järnvägar icke bör ifrågakomma.

Mellan statslära vägar nas och enskilda järnvägars uppgift och mål kan göras

eu bestämd grundskillnad. De enskilda järnvägarna måste i varje fall mera än

statens vara jämförliga med rena affärsföretag och kunna av tydliga finansiella

skäl i allmänhet ej heller på annat sätt än som sådana handhavas. Staten återigen

skulle vid järnvägsdriftens besörjande kunna företrädesvis hava till ögonmärke

att i största möjliga mån främja hela landets och alla samhällsklassers

gemensamma bästa, och vid statsbanornas ekonomiska förvaltning skulle sålunda

på ett helt annat sätt än vid de enskilda järnvägarnas förvaltning hänsyn

även vid tariffbildningen kunna tagas till dessa landets allmänna intressen.

Så har ock under gångna tider förfarits och kunnat förfaras vid statens

järnvägar. Styrelsen tillåter sig sålunda erinra om de i förhållande till trafikens

omfattning mycket låga tariffer, som vid enhetlig tariffering tillämpats

även vid statens svagt trafikerade banor, om tariffernas starka fall på långa

avstånd ända ned till självkostnadsgränsen, om ytterligare medgivna allmänna

nedsättningar för vissa norrlandstransporter, om månadsbiljetternas under

självkostnaderna fallande tariffer m. m. Samma hänsyn har ock kommit till

synes vid statsmakternas behandling av statens järnväga:-s taxefrågor vid avvägandet

av de provisoriska, i förhållande till driftkostnadsstegringarna relativt och

i förhållande till omslutningstalens ökning alldeles för små taxeförhöjningar, som

utgingo under åren 1917 och 1918.

Efter denna tid hava emellertid mera rena affärssynpunkter börjat att anläggas,

och statsmakterna hava med starkt betonande gjort gällande, att statens

järnvägars ledning bör söka uppnå ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av

den betydande gren av statsverksamheten, som statsbanedriften utgör.

Järnvägsstyrelsen har under senare år för sin del hävdat, att styrelsen under

icke onormala förhållanden bör som lägsta behållning eftersträva ett mot

räntan av i statsbanorna investerat lånekapital svarande belopp. Kännetecknas

åter de ekonomiska konjunkturerna av en svårare depression, känner sig styrelsen

i sin taxereglerande liksom övriga ekonomiska verksamhet givetvis helt bunden

av riksdagens uttalande, att driftförlust bör om möjligt undvikas. Emellertid

hava vid riksbudgetens behandling framställts avsevärt större anspråk på

överskott från statens järnvägar såsom beräkningsbara bidrag vid statsregleringen.

I årets statsverksproposition har sålunda det för år 1922 under vissa förutsättningar

av styrelsen beräknade överskottet om 37 miljoner kronor höjts med ett

belopp av 5 miljoner kronor, motsvarande utgiftsminskning på grund av ifrågasatt

jämkning ifråga om dyrtidstillägget, i samband varmed statsrådet och chefen

för finansdepartementet utgår från »att järnvägsstyrelsen vid verksamhetens bedrivande

skall söka tillse, att under nämnda år (1922) kommer att såsom be
-

B i han g till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

hållning tillgodoföras statsverket 5 miljoner utöver vad enligt det av styrelsen

använda beräkningssättet eljest skulle hava blivit fallet».

Innebörden av detta uttalande synes kunna tolkas så, att sjunkande driftkostnader

icke eller åtminstone icke fullt få tillgodoföras näringslivet i form av

taxenedsättningar, utan böra tillföras statskassan som ökat överskott av statsbanerörelsen.

Det är i detta sammanhang även att märka, att vid årets remissdebatt en

framstående representant för landets såväl politiska som industriella och kommersiella

intressen i riksdagen uttalat som sin mening, att det vore orimligt —

och detta gällde dock riksstaten så nära i tiden som för nästa år — att uttaga

ur statsbaneaffären endast räntan på det i densamma investerade kapitalet.

Styrelsens egna åtgöranden i taxefrågor och även i andra hänseenden hava

varit inriktade på att följa de givna direktiven, men även därutöver sker genom

statsmakternas ingripande arbete i sådant syfte, i det att sedan snart 2 år tillbaka

den s. k. statsbaneekonomikommissionen har under utredning, huru finna

utvägar för vinnande för framtiden av ett ekonomiskt tillfredsställande resultat

av statsbanerörelsen. Vilka åtgärder och riktlinjer denna kommission kan finna

möjliga och lämpliga att föreslå, är järnvägsstyrelsen visserligen obekant, då

styrelsen ej är representerad i kommissionen, men antagligt kan väl ej vara, att

den skall vilja förorda några åtgärder till inkomstminskningar, när den enligt

riksdagens skrivelse för att fullgöra sitt uppdrag har att upptaga även statens

järnvägars taxepolitik till en ingående prövning.

På liknande sätt som styrelsen vid beviljande av partiella taxenedsättningar

instruktionsenligt icke blott har att taga hänsyn till nedsättningarnas behövlighet

utan jämväl är bunden av föreskriften, att nedsättningarna skola vara förenliga

med statens järnvägars egna ekonomiska intresse, ser sig styrelsen sålunda

numera till följd av statsmakternas tydliga och ännu kvarstående direktiv föranlåten

att vid behandling av de allmänna taxefrågorna i ännu högre grad än tidigare

taga avgörande hänsyn till statsbanornas egna ekonomiska intressen.

I motsats till de accentuerade affärsprinciper, som givits till direktiv för

den svenska statsbaneförvaltningen, stå de tariffer, som under krisåren varit tilllämpade

vid ett flertal utländska järnvägar — där emellertid vid rådande större

enhetlighet inom järnvägsväsendet ändamålet att vid tariffbildningen tillgodose

samhällsnyttan i dess helhet bättre kan nås än hos oss med vår långt drivna

splittring av järnvägsnätet på skilda ekonomiska enheter. Bortsett från krigsländerna,

och då särskilt Tyskland, vars järnvägar alltjämt drivas med enorma

förluster, hänvisar styrelsen till den danska och norska tariffpolitiken, detta med

hänsyn jämväl därtill, att järnkontorets tull- och traktatkommitté jämför vissa

svenska fraktkostnader med motsvarande norska och danska. I båda dessa länder

hava exempelvis dyrtidstilläggen till personalen till vänsentlig del länge och

ända till nyligen bestritts direkt ur statskassan utan belastning av järnvägarnas

utgifter, men det oaktat drivas dessa stambanor som bekant alltjämt med betydande

driftunderskott, vilken taxepolitik kommer det allmänna behovet av billiga

samfärdsmedel till godo.

Styrelsen är alltså för sin del icke helt främmande för den tanken, att för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

hållanden kunna inträda eller möjligen redan hava inträtt, som påkalla, att åt

näringslivet i dess helhet eller vissa av dess grenar lämnas allmänt tillfälligt

stöd bl. a. i form av för järnvägarna förlustbringande tariffer eller av fraktrestitutioner,

som bestridas genom anslag av statsmedel. Härvid har styrelsen särskilt

i tanke de låga tariffer, som tillämpas i Tyskland, vilket land för närvarande

betraktas som en mycket farlig konkurrent på den svenska järnmarknaden. Hå

dock på sätt i det föregående visats sådant stöd icke kan i form av allmänna

frakta edsättningar givas, utan att förluster uppstå, vilka styrelsen anser oförenliga

med de av statsmakterna givna direktiven, och givetvis även med järnvägsföretagens

affärsintresse, finner sig styrelsen sakna anledning ingå på en närmare

prövning — vilken för övrigt på grund av de ekonomiska förutsättningarnas

flytande natur skulle ställa sig ytterst vansklig, om den ens kan vara möjlig —

av vilken allmän tariffnedsättning under driftkostnadsnivån för olika näringsgrenar

och då i främsta rummet järnhanteringen kan vara erforderlig och såsom

verkligt hjälpande motiverad med hänsyn till de därmed förbundna uppoffringarna

från det allmännas sida. Styrelsen ser sig därför tills vidare i sin taxereglerande

verksamhet begränsad till utredningar rörande behovet och den järnvägsekonomiska

nyttan av de partiella nedsättningar, varom i det föregående talats.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får styrelsen

dels med hänsyn till statens järnvägars ekonomiska läge bestämt avstyrka

den begärda allmänna fraktnedsättningen i statens järnvägars taxa och samtrafiktaxan

för enbart järnhanteringens råvaror, mellanprodukter och handelsfärdiga

tillverkningar, dock att järnvägsstyrelsen tillstyrker nedflyttning av varmvalsade

järnbalkar till samma tariffer som för annat varmvalsat järn eller tarifferna 3,

5 och 10 vid sändningar av resp. intill 2,500, minst 2,500 och minst 5,000 kg.

dels avstyrka den begärda allmänna fraktnedsättningen för ifrågavarande

varor i de enskilda järnvägarnas lokaltaxor under uttalande af styrelsens avsikt,

att i samband med den fortgående undersökningen rörande nya avväganden av

de enskilda järnvägarnas provisoriska taxetillägg särskilt upptaga till prövning,

huruvida i likhet med vad som redan gäller vid statens järnvägar, större nedsättning

lämpligen bör föreslås för en del lågvärdiga varuslag, som tarifferas

efter de lägsta tarifferna.

I en härtill fogad reservation (bil. 4) har järn vägsfullmäktigen Strömberg

anfört en i vissa avseenden avvikande mening.

Vid behandlingen av detta ärende hava närvarit jämväl överdirektörerna

Virgin och Flodin, jämvägsfullmäktigen Strömberg, järn vägsfullmäktiges suppleant

Ekman samt byråcheferna Almqvist och Olofsson. Stockholm den 15 februari

1921.

Underdånigst.

AXEL GRANHOLM.

Sven Norrman.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

S. Tapper.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

Avskrift.

Till bil. 1.

Mot kungl. järnvägsstyrelsens beslut att helt avstyrka den av fullmäktige

i järnkontoret den 30 december 1920 avlåtna framställningen om viss sänkning

av järnvägsfrakterna för järnhanteringens råvaror, mellanprodukter och handelsfärdiga

tillverkningar får undertecknad härmed anmäla avvikande mening.

Visserligen kan jag, om frågan betraktas enbart från järn vägsekonomisk

synpunkt, ej annat än finna styrelsens resonemang och dess på anförda skäl intagna

ställning till densamma förklarlig och riktig, men med hänsyn till denna

frågas stora betydelse för det allmänna torde den även böra bedömas från en

vidare synpunkt; och då jag är övertygad, att en skälig fraktnedsättning för

dessa varor skulle i samband med andra faktorer, såsom minskade arbetskostnader,

fallande- råvarupris, eventuella tullförhöjningar m. m. kunna bliva till verksam

hjälp för järnindustrien under nu rådande depressionsperiod, men en sådan

fraktnedsättning, som, enligt vad utredningen visar, ej är förenlig med statens

järnvägars ekonomiska intresse och alltså även står i strid med de direktiv, riksdagen

givit för statsbanornas förvaltning, icke kan av järnvägsstyrelsen beviljas

utan bemyndigande av Kungl. Maj:t, har jag ansett, att styrelsens beslut bort

utmynna i en underdånig hemställan:

att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida icke med hänsyn

till järnhanteringens och eventuellt andra näringars nuvarande prekära läge ett

tillfälligt frångående av nämnda direktiv borde medgivas, samt i så fall bemyndiga

järnvägsstyrelsen att för industriens råvaror och produkter bevilja lämpligt

begränsad fraktnedsättning, där sådan efter vederbörlig utredning kan visas vara

fullt motiverad och ägnad att medföra verklig hjälp för industriens uppehållande,

även om genom en sådan fraktnedsättning viss förlust för statens järnvägar kan

beräknas bliva följden. Stockholm den 15 febr. 1921.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

S. Tapper.

O. M. Strömberg.

Jämvägsfullmäktig.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

37

Bilaga 2.

Till riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Genom skrivelse den 18 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt generalpoststyrelsen

att till eder avgiva utlåtande över en inom riksdagens andra kammare

väckt motion, nr 146, om skrivelse till Kungl. Maj:t ifråga om utarbetande

och framläggande för riksdagen till godkännande av riktlinjer för kommunikationsverkens

ekonomiska skötsel.

I anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande.

Såsom utgångspunkt för motionen synes motionären hava tagit de under

nuvarande förhållanden höga befordringsavgifter, som uttagas av statens kommunikationsverk,

och vilka enligt motionärens uppfattning äro för näringslivet

ytterst betungande.

Vad postportona beträffar har generalpoststyrelsen ansett sig böra inledningsvis

betona, att det alltid för generalpoststyrelsen framträtt som en angelägenhet

av största vikt, att så väl med hänsyn till näringslivets behov i allmänhet som

även till de kulturella uppgifter, verket är satt att främja, man söker hålla

posttaxorna så låga, som det över huvud taget må finnas möjlighet till. Generalpoststyrelsen

har också ständigt, under normala förhållanden, strävat mot sänkning

av posttarifferna.

I och med kristiden, då på det postala området liksom på andra områden

alla ekonomiska beräkningar i väsentlig grad förryckts, hava emellertid förhållandena

så förändrats, att man icke kunnat följa tidigare grundsatser i fråga om

portosättningen. Under de första krisåren var visserligen postverket i den gynnsamma

ställning, att inkomsterna av posttrafiken stego proportionsvis vida högre

än ökning ägde rum i avseende å driftkostnaderna. Sedermera inträdde dock

en förändring härutinnan. Först då generalpoststyrelsen i början av år 1917

erhållit anmodan från regeringen att verkställa utredning om möjligheten att

genom höjning av postavgifterna bereda statsverket ökade inkomster, jämte meddelande

att styrelsen därvid hade att utgå från den förutsättningen, att statsverket

skulle genom dylik förhöjning kunna tillföras en viss angiven ökning i

inkomsterna, framlade styrelsen förslag till portoförhöjning.

Styrelsen föranlåtes i detta sammanhang erinra om, att bestämmande av

postverkets taxor är förbehållet Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.

De under senaste åren vidtagna portoförhöjningar, som Kungl. Maj:t och

riksdagen ansett nödvändiga att genomföra på grund av penningvärdets fall och

därav föranledda utgiftsstegringar, fyra till antalet, framgå närmare av den tablå,

som finnes intagen i den till innevarande års riksdag avgivna propositionen, nr

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

186, angående ytterligare tillfällig förhöjning av postavgifterna. Då man objektivt

bedömer dessa förböjningar, torde man finna, att desamma i allmänhet och

i stort sett icke motsvara den allmänna böjningen av prisnivån samt understiga,

procentuellt beräknat, den inträdda driftkostnadsökningen.

Oaktat de vidtagna förhöjningarna bar å 1920 års rörelse uppstått en brist

på i runt tal 4,774,000 kronor.

Orsaken till detta ogynnsamma ekonomiska resultat är också ökningen av

utgifterna. Av dessa belöpa sig ungefär 2/3 på personalkostnader (däri jämväl

inbegripna sådana kostnader, som hava avlönings natur, såsom resekostnader och

traktamenten, felräkningspenningar in. m.).

Den utgiftspost, som är utslagsgivande för driftresultatet, hänför sig alltså

till personalavlöningarna. Men icke heller i avseende å dessa, i vad rör den

ordinarie personalen, bar generalpoststyrelsen något avgörande inflytande utan

bar endast att rätta sig efter statsmakternas beslut och är därför förhindrad, i

stor utsträckning, att på samma sätt som ett enskilt företag kunna behärska

utgiftskontot.

Vidkommande extra personalens avlöningsförhållanden regleras dessa av

Kungl. Maj:t, som före beslutets fattande plägar i detta fall inhämta yttrande

och förslag från kommunikationsverkens lönenämnd.

Det torde bär icke behöva närmare beröras, vilken avsevärd stegring i utgifter,

^ som de senaste åren föranletts av särskilt dyrtidstillägget.

Även avlöningarna till poststationsföreståndare, lantbrevbärare och lådbrevbärare

hava under de senare åren undergått en avsevärd förböjning. Anställnings.

och avlöningsförhållandena för poststationsföreståndare, lantbrevbärare och lådbrevbärare

äro för övrigt för närvarande under utredning av särskild, av Kungl.

Maj:t tillsatt kommitté.

Av de utgifter för den del av postverkets verksamhet, som tillkommit på

grund av statliga synpunkter, för strategiskt eller kulturellt ändamål, och vilka

enligt motionärens åsikt icke böra täckas av inkomster från postverkets övriga

verksamhet, märkas i första band de, som föranledas av postanordningarna vid

avlägset belägna orter inom landet. Motionären bar bland annat ifrågasatt, att

den brist, som uppstår i driftkostnaderna för postförbindelsen med dylika orter,

skulle täckas genom särskilt anslag. Givetvis åsamka exempelvis de långa

landsvägspostföringarna i Norrland postverket direkta förluster, men dessa äro

emellertid icke av sådan betydelse, att deras täckande genom särskilt anslag

synes böra påkallas.

Grundtanken i motionen torde, såvitt framgår av vad däri anförts, vara att

postverket liksom övriga kommunikationsverk skulle förvaltas efter principer, som

låta förena sig ur såväl statsekonomi som privatekonomisk synpunkt. Detta

torde emellertid icke gärna kunna ske annat än till viss del, då ju de båda

principerna i mångt och mycket stå och måste stå i strid med varandra. I den

mån så låter sig genomföras, är emellertid från generalpoststyrelsens sida icke

något att erinra mot de grundsatser, som kommit till uttryck i motionen. Men

att utstaka allmänna riktlinjer någon längre tid i förväg och särskilt under

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande. Nr 10. 39

kristider, för postverkets skötsel, torde enligt generalpoststyrelsens mening komma

att möta hart nar oöverstigliga svårigheter. Det vill synas generalpoststyrelsen,

som om enda möjligheten härför vore, att postverkets ledning tillerkändes större

befogenhet än för närvarande såväl i avseende å bestämmandet av ersättning för

verkets prestationer som även i fråga om driftsutgifterna i allmänhet och framför

allt anställning och avlöning av personal, så att ledningen kunde med önskvärd

snabbhet och för ernående av det mest gynnsamma ekonomiska resultat anpassa

sig efter företeende omständigheter. Så är emellertid icke nu förhållandet, då

alla de frågor, som öva det största inflytandet på verkets ekonomiska skötsel,

skola, innan de vidtagas, underställas riksdagens beslut. Det torde ligga i öppen

dag, att med en dylik anordning affärsmässigheten icke kan upprätthållas i

tillfyllestgörande utsträckning. Stockholm den 21 april 1921.

Kungl. generalpoststyrelsen

JULIUS JUHLIN.

Gustaf KihlmarTc.

Aldo Hammarquist.

Bilaga 3.

Till riksdagens andra hammares tredje tillfälliga utskott.

Genom beslut den 18 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt telegrafstyrelsen

att avgiva och till utskottet överlämna utlåtande över en inom kammaren

väckt motion, nr 146, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om utarbetande

och framläggande för riksdagen till godkännande av riktlinjer för kommunikationsverkens

ekonomiska skötsel. Med anledning härav får telegrafstyrelsen anföra

följande.

Motionärens huvudsyfte synes vara fastställande av en ordning, enligt vilken

riktlinjerna för kommunikationsverkens verksamhet skola vara överensstämmande

med såväl privatekonomiska som statsekonomiska principer. Häremot har

telegrafstyrelsen ingenting att invända, utan anser eu sådan ordning vara självfallen

i. den grad den kan genomföras. Det är också tydligt, att om det skall

vara möjligt att genomföra en sådan ordning, måste det utfinnas något sätt för

ärendenas behandling, som med nödig kontroll från riksdagens sida förenar möjlighet

till ett snabbt avgörande av även viktiga frågor. Så länge kommunikationsverken

äro bundna av nödvändigheten att underställa riksdagen alla frågor

av större vikt, kommer vidtagandet av brådskande åtgärder mången gång att

bliva uppskjutet och den lämpligaste tiden försuten. Häri torde ligga en av de

största svårigheterna att förena privatekonomiska principer med statsdrift. En

annan lika betydande svårighet i samma avseende är den, att kommunikationsverkets

ledning icke äger rätt att bestämma avlöningen för personalen efter arbetets

olika beskaffenhet och värde, den personliga dugligheten,"tillgång och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

efterfrågan m. fl. synpunkter, som för närvarande utöva den största ekonomiska

inverkan på rörelsens resultat och som de privatekonomiska företagen kunna taga

hänsyn till. Även på inkomstsidan bör ett statsföretags ledning hava inflytande,

varigenom en smidigare anpassning efter konjunkturernas upp- och nedgång

kunde iakttagas och irriterande ryckningar undvikas.

Motionären upptager den redan vid statsbanorna tillämpade principen att

låta kostnaden för mindre bäriga anläggningar ställas vid sidan av det kapital,

som skall lämna skälig ränta. Kostnaden för sådana anläggningar skulle då bestridas

med skattemedel, varefter ingen förräntning av dem skulle fordras. Yad

telegrafverket beträffar torde det här vara fråga om rena kulturanläggningar

huvudsakligen i övre Norrland. Det är alldeles riktigt att kostnaden för dessa

borde drabba hela landets befolkning, då det är för att bereda sämre lottade

medborgare delaktighet i någon män av de fördelar de övriga åtnjuta, som sådana

anläggningar komma till. Teoretiskt skulle dessa därför bekostas av skattemedel.

Emellertid draga de anläggningar, som verkligen skulle behöva hänföras

till denna kategori, så relativt obetydliga kostnader, att det säkerligen skulle

vålla mera arbete än saken är värd, att föra särskild räkenskap för dem. 1

detta hänseende torde således knappast något vara att göra beträffande telegrafverket.

Enligt telegrafstyrelsens åsikt innefattas syftemålet med ifrågavarande

motion i den motion, nr 252, som avgivits av herr Liibeck, och vari påyrkas

bland annat friare former för bedrivande av statens affärsverksamhet. Endast

genom införande av större rörelsefrihet för statens affärsverksamhet torde det

vara möjligt att uppnå det syftemål, som avsetts med motionen nr 146.

Stockholm den 23 februari 1921.

Kungl. telegrafstyrelsen.

HERMAN RYDIN.

K. E. Landström. A. W. Persson.

Bilaga 4.

Till riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Genom ämbetsskrivelse den 18 februari 1921 från kungl. kommunikationsdepartementet

har vattenfallsstyrelsen anbefallts till eder avgiva utlåtande över

inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 146, om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om utarbetande och framläggande för riksdagen till godkännande

av riktlinjer för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel.

Vattenfallsstyrelsen får i anledning härav anföra följande.

Ifrågavarande motion är visserligen så avfattad, att den synes avse samtliga

kommunikationsverk och således även statens vattenfallsverk, men förhållandena

vid sistnämnda verk äro ej särskilt berörda i motionen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

Statens vattenfallsverks rörelse är, frånsett icke driftfärdiga anläggningar,

fördelad å följande huvudgrupper:

1) Kraftverksförvaltningen, omfattande kraftverken vid Trollhättan, Porjus,

Älvkarleby, Västerås och Motala jämte tillhörande distributionsanläggningar;

2) Kanalförvaltningen, omfattande Trollhätte kanal och Södertälje kanal; samt

3) Fastighetsförvaltningen, omfattande fastigheter, som, utan att hava tagits i

anspråk för något av kanal- eller kraftverken, stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning.

Endast kraftverksförvaltningen är hänförd till verkets »räntegivande rörelsegrenar».

Såväl kanal- som fastighetsförvaltningarna äro nämligen av sådan natur,

att någon avsevärd ränteavkastning å däri nedlagda kapital ej kan tillsvidare

påräknas.

Beträffande statens kraftverk bör bemärkas, att dessas rörelse är av helt

annan natur än statens järnvägars samt post- och telegrafverkens. Statens kraftverk

är sålunda på ett helt annat sätt beroende av konkurrens från enskilda

företag än t. ex. statens järnvägar. Telegrafverket och postverket äro ju helt

och hållet monopolverk och därför ojämförliga med statens kraftverk. På grund

av dessa omständigheter är det ej gärna tänkbart att uppdraga några mera allmängiltiga

gemensamma riktlinjer för samtliga dessa verk. Kraftverksrörelsen

bör handhavas på ett smidigt och efter den hastiga utvecklingen på detta område

noga anpassat sätt. Det synes därför vattenfallsstyrelsen, som om det ej skulle

vara något för staten att vinna genom att vid uppställande av sådana riktlinjer,

som motionen avser, även under dem inbegripa statens kraftverksrörelse.

Kanalverken äro ju rena kommunikationsverk, men deras taxor inverka

relativt föga på allmänna prisläget, i det att kanalavgifterna utgöra endast en

rätt obetydlig del av fraktkostnaden för å kanalerna transporterade varor. Då

förutsättningarna för kanaltrafiken i många hänseenden äro avvikande från förutsättningarna

för järnvägstrafiken, kunna taxorna för kanalverken ej anpassas

fullt efter samma principer, som t. ex. järnvägstaxorna.

Vattenfallsstyrelsen finner sig emellertid ej hava något att erinra mot att,

i den mån så kan finnas möjligt, riktlinjer uppställas för statens kanalverks

ekonomiska skötsel, förutsatt att dessa riktlinjer avfattas så, att nödig frihet

lämnas för en klok anpassning efter de vid riktlinjernas uppställande ej kända

eller beaktade förhållanden, som kunna senare framträda.

Vad slutligen angår fastighetsförvaltningen, är dess rörelse av rätt begränsad

omfattning.

För denna förvaltning torde, utöver de allmänna föreskrifter, som äro angivna

i vattenfallsstyrelsens instruktion och i vissa nådiga brev rörande rätt

att upplåta tomter, utlämna byggnadslån o. s. v., några särskilda riktlinjer ej

lämpligen kunna uppställas.

I handläggningen av detta ärende hava utom undertecknad deltagit styrelsens

ledamöter Magnell, Herlenius och Hagelin samt byråchefen Fröman.

Stockholm den 17 mars 1921.

W. BORGQUIST.

Pontus Dahlström.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

Bilaga 5.

Till riksdagens andra kammare, tredje tillfälliga utskottet, Stockholm.

I anledning av utskottets remiss av den 21 april med begäran om yttrande

angående en av herr Nyländer väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i

frågan om utarbetande och framläggande för riksdagen till godkännande av riktlinjer

för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel, får styrelsen för Sveriges

allmänna exportförening härmed äran meddela, att den för sin del förordar en

utredning av i motionen berörda frågor. Exportföreningen anser sig emellertid

själv förhindrad att avgiva begärt utlåtande på den grund, att föreningens verksamhet

endast i ringa mån beröres av i motionen förekommande spörsmål.

Stockholm den 13 maj 1921.

A styrelsens för Sveriges allmänna exportförening vägnar:

EMIL KIN ANDEL.

Bengt Ljungberger.

Bilaga 6.

Till andra kammarens tredje tillfälliga utskott.

Sedan utskottet i skrivelse den 21 sistlidne april anhållit om Sveriges industriförbunds

yttrande över en av herr Nyländer i andra kammaren väckt motion,

nr 146, får förbundet anföra följande.

Såsom motionären framhåller, hava statsmakterna beträffande kommunikationsverkens

ekonomiska skötsel hittills endast uttalat som önskemål, att verken

måtte skötas så affärsmässigt, att inkomsterna täcka utgifterna, och att verken

därutöver måtte lämna något överskott till förräntning av i desamma nedlagda

kapital. Detta ur ren statsekonomiskt synpunkt fullt riktiga uttalande synes dock

icke hava lämnat ledningen för verken tillräckligt tydliga direktiv för handhavandet

av trafikarbetet så, att det kan bliva till största möjliga gagn för landet

i dess helhet. Kommunikationsverken hava sålunda i vissa fall tillämpat så

höga avgifter, att verkens egentliga ändamål — att förmedla och underlätta samfärdseln

inom landet — icke kunnat i önskad utsträckning fyllas. Följden härav

har blivit, att landets näringsliv hämmats, vilket i sin ordning medfört minskade

inkomster för kommunikationsverken och ökade anspråk på statskassan för täckande

av dessa verks fasta utgifter.

I motionen framhålles, att med avseende å den del av statens affärsverksamhet,

för vilken vanliga privatekonomiska principer kunna läggas till grund,

så väl driftkostnader som kapitalränta böra täckas av inflytande inkomster. För

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utslcolts utlåtande Nr 10. 43

den del av verksamheten åter, som tillkommit på grund av rent statliga synpunkter,

exempelvis beträffande anläggningar för strategiska eller kulturella ändamål,

böra kostnaderna täckas genom särskilda anslag, i den mån inflytande trafikinkomster

från ifrågavarande delar därtill icke förslå. Denna motionärens åsikt

synes förbundet vara riktig och böra, särskilt vad järnvägarna beträffar, där

dylika anläggningar förekomma i stor utsträckning, vinna beaktande. Det torde

nämligen icke vara förenligt med rättvisa och billighet att genom uttagandet av

för höga avgifter låta en viss grupp medborgare, trafikanterna, täcka de förluster,

som uppkomma å ur statliga synpunkter inrättade kommunikationsleder.

Då trafikanterna till största delen tillhöra näringslivet, blir detta genom hittills

praktiserat förfaringssätt över hövan belastat. Såsom motionären anser, torde

dessa förluster i stället bära täckas genom av riksdagen särskilt beviljade anslag,

vilka enligt förbundets mening böra uttagas genom beskattning på indirekt väg.

I likhet med motionären finner förbundet således, att behov föreligger, att

vissa allmänna riktlinjer utarbetas för den verksamhet, staten genom kommunikations

ver ken utövar. Dessa riktlinjer böra dock icke inskränka företagareandan

eller rätten till initiativ hos dem, som direkt handhava ledningen av respektive

verk. De synas endast böra angiva de statliga synpunkter, till vilka vid verksamhetens

utövande hänsyn bör tagas framför eller jämsides med rent privatekonomiska

synpunkter.

Med stöd av vad således anförts, får Industriförbundet för sin del tillstyrka

bifall till motionärens hemställan. Stockholm den 19 maj 1921.

Sveriges industriförbund.

AXEL HULTKRANTZ.

Gustaf Settergren.

Bilaga 7.

Ekonomiskt resultat vid statens järnvägar, åren 1912—1919.

Bände!.

1. Boden—Haparanda—Gränsen med bibana till Övertomeå

2. Luleå—Gällivare med bibanor till Malmberget och Koskullskulle.

3. Gällivare—Riksgränsen.

4. Bräclre—Boden med bibanor till Sollefteå, Örnsköldsvik, "Umeå, Kallholmen

o. Piteå.

5. Bräcke—Storlien—Gränsen*) med sidolinjen Brunflo—Åsarne.

6. Östersund—Vilhelmina med sidolinjen till Hammerdal och Strömsund.

7. Stockholm—Bräcke**) med sidolinjer till Sundsvall, Hudiksvall, Söderhamn,

Värtan.

*) Före år 1916 avse siffrorna bandelen Sundsvall—Storlien etc.

**) Före år 1916 avse siffrorna bandelen Stockholm-—Ange med sidolinjerna till Hudiksvall etc.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr. 10.

8. Krylbo—Hallsberg—Mjölby med sidolinjer Dagarn—Hultebo och Örebro—

Svärta.

9. Jama—Malmö (inkl. Katrineholm—Norrköping).

10. Stockholm—Göteborg med sidolinjer till Stockholms Södra och Södertälje.

11. Laxå—Charlottenberg med sidolinje till Fryksta.

12. Kristinehamn—Mora med sidolinjer samt Mora Noret—Sveg.

13. Skövde—Karlsborg.

14. Falköping—Nässjö.

15. Göteborg—Strömstad.

16. Göteborg—Malmö—Trälleborg med sidolinjer till Lygnern, Höganäs, Hälsingborg

och Landskrona.

17. Ångfärjeleden Malmö—Köpenhamn.

18. » Sassnitz—Trelleborg.

19. Hela statsbanenätet.

Disponerat kapital år 1919: 958,444,509 kronor.

Bandel

(se ovan)

Trafikerad

våglängd

i medeltal,

år 1919

km.

Panta å

kapitalet (4-) eller ränteförlust (—) i

procent

1912

1913

1914

1916

1916

1917

1918

1919

1.

213.3

_

2.59

- 2.40

_

1.70

+

0.70

— 0.35

— 1.56

— 13.58

— 13.99

2.

219.4

+

8.68

-f 9.65

+

8.10

!

~T~

7.71

4" 4.96

— 0.66

— 30.47

— 20.75

3.

230.0

+ 12.43

+ 14.81

4- 10.03

4.69

4- 4.78

4“ 0.16

— 10.32

— 5.27

4.

818.7

—

1.44

— 1.67

—

1.14

“1“

0.30

— 0.06

— 1.98

— 14.87

— 17.15

5.

304.3

1

~r

0.44

+ 0.88

4-

0.49

+

3.27

4- 2.46

— 1.93

— 10.37

— 8.33

6.

268.1

—

0.21

— 1.15

—

1.93

—

1.72

— 4.28

— 4.35

— 9.64

— 8.39

7.

714.5

4.03

-j- 4.19

4-

3.90

4-

3.93

4~ 4.24

4- 1.13

— 7.73

— 4.39

8.

309.2

+

0.78

-f 1.02

-f

1.55

-j-

3.56

~f- 3.50

— 0.99

— 7.S6

4-1.32

9.

692.6

i

~r

6.63

+ 7.09

+

7.79

4-

7.23

4- 7.66

4“ 6.27

4- 4.05

4- 11.47

10.

459.3

+

6.01

-f 4.79

+

6.20

+

8.84

4- 6.62

4- 3.82

“I- 2.55

4- 9.86

11.

212.3

+

1.32

+ 1.25

+

1.59

+

4.68

4- 2.99

— 0.38

— 7.56

4- 0.68

12.

424.4

—

—

—

—

—

— 4.98

— 15.02

— 8.74

13.

43.9

—

2.98

— 3.53

—

2.93

—

3.13

— 4.43

— 6.40

— 17.32

— 8.34

14.

112.7

+

2.10

+ 1.72

+

1.70

4-

2.93

4- 2.22

4- 0.03

— 2.88

4- 6.55

16.

180.5

—

1.46

— 1.71

—

2.26

—

3.13

— 3.81

— 3.20

— 7.29

— 5.41

16.

414.0

+

2.74

2.37

+

3.37

4-

4.17

4“ 4.88

4- 1-94

— 3.06

6.25

17.

15.0

+

2.21

4- 2.75

+

2.45

4-

1.95

4- 0.42

— 3.45

— 55.24

— 57.10

18.

63.5

—

1.04

— 2.64

+

0.96

—

2.91

— 15.78

— 12.76

— 36.15

— 32.26

19.

6,564.2

+

3.45

—3.58

+

3.72

+

4.21

4- 3.57

4- 0.99

— 7.55

— 1.21

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.