Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kung!. Maj:t ifråga om vissa avskilt belägna samhällens skyldighet att erlägga vögskatt.

1921-03-10 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1921:3, Skrivelse till Kung!. Maj:t ifråga om vissa avskilt belägna samhällens skyldighet att erlägga vögskatt.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1921 kl, l/i 1 e. na.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 i anledning

av herr Alexander ssons motion nr 245 om skrivelse

till Kung!. Maj:t ifråga om vissa avskilt belägna

samhällens skyldighet att erlägga vögskatt.

Närvarande: Herrar Ericsson i Stockholm, Hansson i Bäck, Ros, Andersson i Boda,

Gratialh, Wahren, Leffler, Ericson i Boxholm, Jonson i Remröd, Janson i Talby.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 245, som för förberedande

behandling hänvisats till utskottet, har herr Alexandersson hemställt,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att vid den fortsatta utredningen om ändring av väglagen det

också måtte utredas, huruvida och på vilket sätt den orättvisa, som

ifråga om erläggande av skatteutskylderna enligt nu gällande väglag

drabbade avskilt belägna fiskelägen och liknande samhällen, måtte kunna

undanröjas, samt att i det förslag till ny lagstiftning angående vägar,

som av Kungl. Maj:t kunde komma att föreläggas riksdagen, måtte intagas

de stadganden, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

I fråga om motivering för denna hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

Uti sitt den 15 december 1916 avgivna förslag till lag om allmänna

vägar på landet har vägkommissionen upptagit en allmän bestämmelse

av innehåll, att köpingar och sådana municipalsamhällen, för vilka lagen

angående stadsplan och tomtindelning äger tillämpning, icke skola i avUtskottet.

seende å den allmänna väghållningen tillhöra landsbygden.

En följd härav skulle bliva, att samhällenas väghållningsskyldighet

i likhet med vad som gäller för städerna inskränktes till samhällenas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra kammarens tredje tillfälliga afskotta utlåtande Nr 3.

egna områden, eller med andra ord, att samhällena utbrötos från vederbörande

vägdistrikt och befriades från deltagande i underhåll av distriktets

vägar.

Av vägkommissionens betänkande framgår, att betydande meningsskiljaktighet

kommit till synes beträffande frågan om nämnda samhällens

ställning till väghållningen.

A ena sidan har sålunda gjorts gällande, att enär köpingar och

municipalsamhällen måste vidkännas dryga kostnader för lösen av gallmark,

samt för anläggning och underhåll av gator och allmänna platser,

men därjämte voro skyldiga, att enligt i väglagen stadgade grunder deltaga

i byggandet och underhållet av allmän väg, bro och färja, dylika

samhällens invånare voro underkastade en dubbelbeskattning, för vilken

icke kunde anföras hållbart skäl.

A andra sidan hava framför allt flertalet av vägstyrelser och vägstämmor,

vilka haft tillfälle att avgiva yttranden i ämnet, anfört skäl

emot ifrågavarande samhällens utbrytande ur vägdistrikten.

Bland dessa skäl märkas först: och främst den principiella invändningen,

att icke ens städernas av ålder åtnjutna frihet från deltagande

i det allmänna väghållningsbesväret på landet, kunde försvaras, då nämligen

de allmänna vägarna vore till gagn för alla landets invånare, vilka

förty borde till väghållningen i lika mån bidraga. Städernas undantagsställning

i berörda hänseende innebure »en sekelgammal orättvisa»,

vilken alltså ej borde givas en än vidare utsträckning. Tvärtom syntes

utvecklingen böra gå i den riktningen, att städerna finge deltaga i den

allmänna väghållningsskyldigketen på landet. Yille man på den förmenta

omständighet, att samhällenas invånare icke själva i någon avsevärd

omfattning begagnade de allmänna vägarna, grunda några anspråk

på befrielse från deltagande i deras underhåll, så borde ett liknande

anspråk med lika om icke större fog kunna frambäras av sådana landsbygdens

väghållare, vilka bodde på öar långt från fastlandet eller eljest

så avsides, att de icke hade någon möjlighet att själva använda de allmänna

vägarne. Men i själva verket måste dessa, såsom ovan anförts,

direkt eller indirekt anses vara till nytta för alla landets inbyggare och

ingen av dem borde alltså med skäl få undandraga sig att bidraga till

vägarnas underhåll. Allt sammanlagt intoge samhällena i förevarande

hänseende en sådan ställning, att det icke kunde vara rättvist eller

billigt, att de skulle få undandragas skyldighet att deltaga i landsbygdens

allmänna väghållningsbesvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

- 8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Vägkommissionens ovannämnda lagförslag är för närvarande föremål

för granskning av de år 1920 tillsatta vägsakkunniga. De sistnämnda

hava ännu icke avlämnat sitt betänkande, men enligt vad utskottet

inhämtat lärer ovanberörda spörsmål hava av dem företagits till

förnyat övervägande, och det kan alltså icke anses uteslutet, att de sakkunniga

därutinnan kunna komma till annan uppfattning än vägkommissionen.

Genom förevarande motion har framförts ett yrkande, som äger

samma principiella innebörd, som kravet å ovannämnda samhällens utbrytande

ur vägdistrikten. Möjligen kunde för de av motionären åsyftade

samhällenas vidkommande, åtminstone i vissa fall, kravet å befrielse

från deltagande i vägunderhåll såtillvida anses i högre grad befogat,

som dessa samhällen på grund av sina lägen i allt väsentligt äro i kommunikationshanseende

oberoende av de vägar, i vars underhåll de enligt

gällande väglag hava att taga del. Och ur sådan synpunkt kunde det

väl i och för sig synas rättvist och billigt att det toges under övervägande

i vad mån invånarna i dylika samhällen kunde beredas sådan

lättnad i väghållningsbesväret som motsvarade de särskilda utgifter i

kommunikationshänseende, som åvila samhällena till följd av deras säregna

beskaffenhet.

Den av utskottet härovan lämnade kortfattade framställning av principfrågans

nuvarande läge, synes emellertid giva stöd för den uppfattningen,

att riksdagen för närvarande ej bör bifalla motionen. Då härtill kommer

att motionären i motiveringen yttrar, att »det synes vara i överensstämmelse

med billighet och rättvisa, att dessa samhällen ställas utanför

vägdistrikten och således befrias från skyldighet att erlägga nu utgående

vägskatt», snille riksdagen genom ett bifall till motionen lätteligen kunna

anses hava bundit sig för en ståndpunkt, som kunde komma att medföra

betänkliga konsekvenser.

Utskottet får alltså hemställa,

att herr Alexanderssons motion, nr 245, icke

måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1921.

På utskottets vägnar:

EBNST EBIKSSON.

Stockholm 1921. J. A. Krita och Kurt Lindberg, Bokindustriaktiebolag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.