Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads och marinens gemensamma brandskydd.

1921-04-12 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1921:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads och marinens gemensamma brandskydd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1921 kl. 1 e. m.

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr

7, i anledning av herrar Kloos och Holmgrens

motion, nr 248, om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående Karlskrona stads och marinens gemensamma

brandskydd.

Närvarande: Herrar Eriksson i Stockholm, Hansson i Bäck, Corneliusson,

Sjögren, Bos*, Leffler, Ericson i Boxholm, Eriksson i Östanfors och Hellberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 248, som för

förberedande behandling hänvisats till utskottet, hava motionärerna

yrkat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

skyndsam utredning om och i vad mån staten bör bidraga till staden

Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och de organisatoriska

förändringar, som därav betingas.

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet

hänvisa till motionen.

Såsom bilagor äro härvid fogade utdrag av stadsfullmäktiges i

Karlskrona protokoll den 10 mars 1921 jämte bestyrkt avskrift av

skrivelse från brandchefen till brandstyrelsen i nämnda stad, utlåtande

från kungl. marinförvaltningen jämte därvid fogade yttranden

från befälhavande amiralen i Karlskrona, varvschefen vid flottans

station samt chefen för ekipagedepartementet därstädes.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 saml. 3 avd. 4 käft. (Nr 7.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Glenom kungl. brev den 31 mars 1882 och den 13 mars 1914

har Kungl. Maj:t, som ansett det vara av vikt, att till ömsesidigt

skydd för kronans och enskild egendom vid uppkommande eldsvåda

i Karlskrona, marinens och stadens brandväsen, när behovet sådant

påkallade, därvid samverkade, samt att med hänsyn därtill fråga om

högsta befälet vid eldsvådor i Karlskrona ordnades utan hinder av

vad brandstadgan för rikets städer i sådant hänseende föreskreve,

funnit gott förklara,

att så långt tillgångar samt omtanken om egen säkerhet det

medgiva, biträde skall efter rekvisition lämnas, vid eldsvådor å

flottans varv, marinens kaserner och hus i staden eller å Stumholmen

av stadens brandkår med dess redskap och vid eldsvådor å andra

ställen i staden av marinens manskap med dess eldsläckningsmateriel;

att befälhavande amiralen i Karlskrona skall till följd av sin

befattning äga att, om han så aktar nödigt, taga högsta befälet vid

eldsvådor, vare sig de inträffa å kronans egendom eller i den övriga

staden; samt

att befälet eljest skall föras vid eldsvådor inom flottans varv

av marinens brandchef men utom varvet av stadens brandchef.

Motionärerna hava i förevarande motion gjort sig till tolk för

den uppfattningen, att den gemensamhet i fråga om brandskydd,

som i Karlskrona åvägabragts genom ovan anförda bestämmelser,

kommit att gestalta sig på sådant sätt, att den väsentliga tungan

för stadens och marinens gemensamma brandväsen kommit att åvila

staden, att denna tunga icke uppvägdes av den hjälp i fråga om eldskydd,

staden hade att påräkna från marinens sida, samt att med

hänsyn till de stora värden, vars skydd uti förevarande hänseende

ålåge staten, det borde anses vara med rättvisa och billighet överensstämmande,

att staten framdeles övertoge någon del av stadens

nuvarande kostnader för brandskydd. På den av motionärerna begärda

utredningen skulle ankomma, i vilken omfattning och på vad sätt

den sålunda ifrågasatta regleringen skulle äga rum.

Utskottet har genom den i ärendet verkställda utredningen varit

i tillfälle att erhålla en någorlunda fullständig överblick över gestaltningen

av brandväsendet i Karlskrona. På grund härav anser sig

utskottet även kunna uttala, att inom utskottet i viss mån gjort sig

gällande förståelse för de synpunkter, som torde hava legat till

grund för motionärernas framställning i ämnet. Särskilt har ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3

skottet icke kunnat undgå den reflektionen, att, åtminstone under

vissa tider, marinens deltagande i det gemensamma brandskyddsarbetet

icke varit av fullt tillfredsställande beskaffenhet och att den

del av ifrågavarande tunga, som åvilat staden, sålunda blivit större

än som betingades av en rationellt genomförd gemensamhet i fråga

om brandskyddet.

Utskottet har emellertid funnit sig icke kunna förorda bifall

till motionen.

Till en början torde böra framhållas, att, enligt vad handlingarna

i ärendet utvisa, marinens brandredskap under senare tider undergått

en utveckling, som motsvarar de från stadens sida i enahanda avseende

vidtagna åtgärder. Och utskottet finner sig i detta sammanhang

med fog även kunna uttala den förväntan, att från vederbörande

marinmyndigheters sida skall ådagaläggas sådant intresse för

gemensamheten i brandberedskap, att staden därav såväl ur ekonomisk

som brandteknisk synpunkt skall kunna beredas det bistånd

uti ifrågavarande angelägenhet, som med den föreskrivna gemensamheten

avsetts.

Utskottets ståndpunkt vilar emellertid framför allt på principiell

grund. Då på ett stort antal platser i landet förhållanden motsvarande

dem, som i motionen berörts, äro förhanden, är det nämligen

uppenbart, att, därest motionen bifölles, detta skulle innebära ett ståndpunkttagande,

som utskottet på grund av dess räckvidd icke anser

sig kunna tillstyrka.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herrar Kloos och Holmgrens motion, nr

248, icke måtte till någon andra kammarens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 12 april 1921.

På utskottets vägnar:

ERNST ERIKSSON.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

Bilaga 1.

Utdrag av protokollet, hållet vid stadsfullmäktiges

i Karlskrona sammanträde den 10 mars 1921.

§ 11. Från beredningsutskottet hade inkommit följande skrivelse rörande

inom riksdagen väckt motion om utredning ifråga om marinens och stadens

brandskydd:

»Till stadsfullmäktige i Karlskrona.

Sedan riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott lämnat stadsfullmäktige

tillfälle att yttra sig över en inom riksdagen av kamreraren O. Kloo och

kommendörkaptenen B. Holmgren väckt motion om utredning i vad mån staten

borde bidraga till staden Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och

de organisatoriska förändringar, som därav betingas, har herr ordföranden överlämnat

detta ärende till beredningsutskottet med uppdrag att efter brandstyrelsens

hörande inkomma med yttrande.

I anledning härav får utskottet, till vilket inkommit bilagda yttrande från

brandstyrelsen, för sin del hemställa, att stadsfullmäktige på de skäl, som av

motionärerna anförts, måtte instämma i motionens syfte.

Karlskrona den 27 mars 1921.

På beredningsutskottets vägnar:

Th. Östergren.»

Efter föredragning härav beslutade stadsfullmäktige bifalla, vad beredningsutskottet

sålunda hemställt.

Som ovan.

In fidem:

(Oläsligt namn.)

Bilaga 2.

Till Brandstyrelsen.

På grund av beredningsutskottets remiss av herrar Kloos och Holmgrens

motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads och marinens

gemensamma brandskydd, får jag vördsamt andraga följande:

Då motionen avser det riksdagen skall besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om skyndsam utredning om och i vad mån staten bör bidraga till

staden Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och de organisatoriska

förändringar, som därav betingas, torde icke nu denna utredning böra föregripas,

utan vill jag här endast i korthet behandla frågan, huruvida ett dylikt riksdagens

beslut från stadens sida sett kan anses vara önskvärt eller befogat.

Om vi gå tillbaka till år 1910, så finna vi en kommitté för utredande

av frågan om omorganisation av brandväsendet i Karlskrona i fullt arbete med

denna sig anförtrodda uppgift.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5

När kommitténs betänkande omsider förelåg, hade densamma stannat för en

stadens brandstyrka, stor 25 man fast och 27 man i reserv. Detta hade även av

brandstodsbolagens ombud godkänts såsom »uppfyllande de minimifordringar, de

lcunde föreslå sina resp. bolag: Städernas Allmänna, Allmänna Brand samt de till

Tari för eningen hörande bolagen för bibehållande av de för staden Karlskrona då

gällande särskilt låga brandpremierna».

Alla försök att reducera denna manskapsstyrka till 22 man i fast anställning

strandade på bolagens resoluta hållning beträffande detta villkor.

Man bör ju betänka, att av stadens innevånare årligen utbetalade brandförsäkringspremier

då uppgingo till cirka 200,000 kronor. En höjning härav på

grund av eventuell minskad brandstyrka med t. ex. 40 procent utgör dubbelt så

mycket som brandväsendets hela stat år 1912 (kronor 41,788:40). Med nu rådande

penningvärde och till följd därav närmare fördubblade försäkringsvärden,

torde säkerligen den av stadens innevånare erlagda tributen till brandförsäkringsbolagen

= indirekt taxering för pekuniärt brandskydd, uppgå till minst 400,000

kronor årligen.

Utom denna indirekta taxering hava stadens innebyggare att erlägga direkt

utdebitering för brandväsendet. Påståendet att detta senare vore ett improduktivt

verk torde nu lätt kunna gendrivas.

Stadens brandväsende för år 1921, med avdrag för vad som debiterats denna

stat för 1920 års löneförhöjningar, kostar staden enligt den fastställda staten

kronor 165,026: 74, vilken summa på grund av fallande index ytterligare kan

minskas med cirka 8,000 kronor, sålunda utgörande i runt tal 157,000 kronor,

eller endast 39,2 procent av den utbetalade brandpremiesumman.

Om man ökar t. ex. staten år 1912 — kronor 41,788:40 — efter nuvarande

penningevärde med 159 procent, så skulle detta vara den matematiskt riktiga utgiftssumman

för år 1921, utgörande kronor 108,231:96. Skillnaden kronor 48,769

skulle sålunda vara vad som för mycket erlägges för brandväsendet.

I verkligheten har dock denna summa och 10,000 kronor dessutom eller cirka

58.000 kronor tilldelats befattningshavarna i form av löneförhöjning utöver de 159

procent enligt den nya avlöning sstaten. Den ökade utgiften för brandkåren har

sålunda visats vara en direkt följd av den ekonomiska utvecklingen, så att samma

vara, här brandkåren, stigit i pris i full proportion till andra varor och gällande

arbetslöner.

Brandstyrelsen har emellertid nyligen av stadsfullmäktige genom beslut den

29 december 1920 fått i uppdrag att inkomma med utredning och förslag rörande

brandkårens »inskränkning» med anledning av ett tidigare uttalande av drätselkammaren

beträffande den anmärkningsvärda kostnaden för brandkåren.

Ovanstående torde emellertid tydligt visa, att den manskapsstyrka, som år

1910 var minimum, fortfarande måste anses så vara samt att kostnadsstegringen

fortgått fullt normalt i enlighet med den allmänna prisstegringen.

Emellertid framgår även en annan sak nämligen den, att stadens innevånare

i runt tal för brandskydd och i brandförsäkringspremier årligen få betala cirka

600.000 kronor.

När man nu tager i beräkning att kronans egendom i värde betydligt överstiger

den privata egendomen och att kronan i stort sett icke har några mot
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

svarande utgifter för skyddandet av sin dyrbara egendom för förstöring genom

eld, utan ätt kronan till stor del räknar på den fackkunniga hjälp, som den

genom ett kungl. brev blivit tillförsäkrad, som den vid hotande fara endast behöver

i kommandoväg övertaga och som helt bekostas av staden, så torde väl

icke längre tvivel råda, huruvida icke med rätt och billighet vore överensstämmande,

att kronan övertoge så stor del av stadens utgifter för sin brandkår, som

motsvarar förhållandet emellan respektive värden av kronans och stadens inom

Karlskrona belägna eller förvarade egendom eventuellt minskad med egna verkliga

utgifter för sin brandkår — dock icke för personal, som i alla fall skall finnas

i tjänst.

Detta får dock icke ske på så sätt, att stadens yrkeskunniga brandkår

minskas och den vidtagna decimeringen érsättes med kronans icke i detta yrke

utbildade personal och dess av i samma yrke fackkunniga personer icke ständigt

kontrollerade och övervakade materiel. Då skulle endast resultatet bliva en tillbakagång

till det kasserade och såsom odugligt bevisade hälftenbruksystem, som

tillämpades före år 1911.

De beräkningsgrunder, som härvid böra tillämpas eller eventuella ändringar

beträffande fästningens brandväsendes sammansättning, som till erhållandet av

högsta möjliga snabbhet, precision och slagkraft i förening genast vid början av

ett eldsutbrott såväl inom som utom varvsmuren kunna anses höra föreslås, torde

bliva föremål för en blivande utredning för den händelse en sådan av riksdagen

skulle beslutas.

Slutligen har jag äran hemställa, det brandstyrelsen ville besluta på det

kraftigaste tillstyrka bifall till den avgivna motionen.

Karlskrona den 3 mars 1920.

II. J. Lundborg,

brandchef.

Bilaga 3.

Underdånigt utlåtande.

Till åtlydnad av den nådiga remissen får marinförvaltningen överlämna

från befälhavande amiralen i Karlskrona i ärendet inkommen utredning.

Marinförvaltningen intager i princip den ståndpunkten, att samarbetet mellan

Karlskrona stad och marinen i Karlskrona är lämpligt och i största utsträckning

bör äga rum. På grund av yttranden, som i ärendet avgivits av marinens

myndigheter i Karlskrona, anser marinförvaltningen emellertid för närvarande

anledning icke föreligga till ändring i den reglering av Samarbetet i avseende å

brandväsendet, som vidtagits i enlighet med nådiga breven den 31 mars 1882

och den 13 mars 1914. I detta sammanhang får ämbetsverket bringa i erinran,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 7

att, när det nyligen gällde anskaffning av en brandautomobil för Karlskrona

fästning, vartill 1920 års riksdag även anvisade medel, staden Karlskrona efter

framställning från de marina myndigheterna förklarade sig icke kunna bidraga

till anskaffningen ifråga.

I ärendets handläggning deltagande: undertecknad chef, von Eckermann,

Wolff, Nilson, Grafström, Åkermark, Maijström, Bjuggren, Eklund, föredragande,

och Palm.

Stockholm den 23 mars 1921.

Underdånigst

På kungl. marinförvaltningens vägnar:

Henry Lindberg.

Johan Nilson.

Bilaga 4.

Till Kungl. Marinförvaltningen.

Med anledning av K. M. F:s resolution D N:r —— -■ den 24 sist
naut.

195/21

lidne februari har jag, med remisshandlingarnas återställande, härmed äran överlämna

varvchefens i Karlskrona till mig ingivna yttrande rörande herrar Kloos

och Holmgrens inom riksdagens andra kammare väckta motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads och marinens gemensamma brandskydd.

På såväl av varvschefen anförda skäl som med hänvisning till vad marinens

brandchef anför i varvschefens skrivelse bifogat yttrande får jag på det

kraftigaste avstyrka såväl motionärernas förslag till anordnande av intimt samarbete

mellan marinens och stadens brandkårer som även varje statsbidrag till

Karlskrona stads brandkår utöver de betydande fördelar av kronan, som Karlskrona

stad på detta område redan nu åtnjuter.

Samarbetet mellan de båda brandkårerna är reglerat genom Kungliga breven

den 31 mars 1882 och den 13 mars 1914, vilka också medgiva de bästa

tillfällen till verkliga samövningar, i det att marinens brandkår ställes under befäl

av stadens brandchef vid eldsvåda utom varvets område, och stadens brandkår

träder under marinens brandchefs befäl vid eldsvåda inom samma område,

Något hinder för bedrivande av gemensam utryckningsexercis efter enahanda

grunder förefinnes givetvis icke, i varje fall icke från marinens sida, och

kunna dylika övningar verkställas efter öyerenskommelse de båda brandcheferna

emellan. Motionärernas uppgift överst å sid. 5 i avseende å sättet för

utryckningen är icke riktig. Vid eldsvåda inom flottans varvs område skall,

jämlikt ovanstående Kungl. brev, stadens brandkår utrycka först efter rekvisition.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

I sammanhang härmed torde böra påpekas att marinens och stadens gemensamma

sjöångspruta är uppeldad och klar för gång 12—14 minuter efter erhållen

larmsignal.

Karlskrona den 11 mars 1921.

A. Ehrensvärd.

Ch. de Champs.

Bilaga 5.

Till befälhavande amiralen i Karlskrona.

I anledning av befälhavande amiralens remiss den 26 sistlidne februari, nr

84, å Kungl. Marinförvaltningens resolution den 24 samma månad, varigenom

yttrande infordras över herrar Kloos och Holmgrens inom riksdagens andra kammare

väckta motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads

och marinens gemensamma brandskydd får jag äran anföra följande.

Motionärerna synas anse, att Karlskrona stads utgifter för dess brandväsen

äro allt för höga samt att, enär stadens fasta brandkår och eldsläckningsmateriel

vid inträffad eldsvåda inom marinens härvarande etablissement utrycker för att

gemensamt med marinens brandkår och eldsläckningsmateriel bekämpa elden,

staten bör lämna bidrag till bestridande av kostnaderna för Karlskrona stads

brandväsen.

Motionen utmynnar i förslaget, att riksdagen ville besluta, att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning om och i vad mån staten bör

bidraga till staden Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och de

organisatoriska förändringar, som därav betingas.

Motionärerna framlägga jämväl tvänne alternativa förslag rörande det sätt,

varpå staten kunde tänkas bidraga till detta brandskydd. Det ena alternativet

innebär, »att kronan delade kostnaderna för brandkårerna med staden eller erlade

ett visst fixt årligt belopp. Staden skulle åtaga sig bemanning och skötsel av

marinens brandautomobil, som fortfarande skulle vara stationerad å varvet». Det

andra alternativet innefattar, »att till marinens brandunderbefäl och manskap

kommenderades ständigt som sådan tjänstgörande personal till ett litet antal,

cirka 8, och som på kronans bekostnad övades av stadens brandbefäl, då man

ju kunde tänka sig en reducering av stadens egen brandkår».

Enligt gällande bestämmelser är samarbetet mellan marinens och Karlskrona

stads brandkår så ordnat, att biträde efter rekvisition lämnas, vid eldsvådor

å flottans varv, marinens kaserner oeh hus i staden eller å Stumholmen,

av stadens brandkår med dess redskap och vid eldsvådor å andra ställen i staden

av marinens manskap med dess eldsläckningsmateriel. Åtminstone under de se
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

nast förflutna 20 å 30 åron har endast vid ett par enstaka tillfällen marinen rekvirerat

biträde av stadens brandkår, under det att marinens manskap med dess

eldsläckningsmateriel många gånger biträtt vid bekämpandet av i staden utbrutna

större eller mindre eldsvådor. Av den i motionen verkställda jämförelsen mellan

storleken av stadens och marinens brandkårer och mellan stadens och -marinens

eldsläckningsmateriel framgår, att marinens brandkår numerärt är större än stadens

och att marinens eldsläckningsmateriel, efter tillkomsten av den nyligen

anskaffade stora brandautomobilen, är fullt jämförbar med om icke överlägsen

stadens. Härtill kommer att den av marinen och staden gemensamt bekostade

sjöångsprutan bemannas och underhålles av marinen. Vid brandalarm i staden

bemannas alltid marinens eldsläckningsmateriel och klargöres för omedelbar utryckning,

om sådan från stadens brandbefäl påfordras. Aven sjöångsprutan påeldas

vid sådant alarm.

I motionen yttras, att marinens brandkår utgöres av sjömän, vilka icke

hava ständig tjänstgöring vid brandattiraljen utan kommenderas tillfälligtvis till

denna tjänst. Visserligen kunna tidvis skeende ombyten av i stationens sjöreserv

tjänstgörande manskap, som bemannar den viktigaste eldsläckningsmaterielen, icke

undvikas, men hela manskapsstyrkan ombytes aldrig samtidigt, utan ordnas ombytena

så, att i sjöreserven alltid finnes en i eldsläckningsmaterielens skötsel

väl inövad personal, vars numerär icke understiger stadens fast kasernerade

brandkårs.

Av det ovan sagda synes mig framgå, att marinen redan bidrager till det

gemensamma brandskyddet i den utsträckning, som skäligen kan av staden påfordras.

Innebörden av motionärernas i det ovan omförmälda första alternativet

framlagda förslag, att kronan skulle dela kostnaderna, för brandkårerna med staden

eller erlägga ett visst fixt årligt belopp synes mig icke alls klar. Redan nu bestrider

ju kronan kostnaderna för marinens brandkår och eldsläckningsmateriel

samt för bemanning och underhåll av den gemensamma sjöångsprutan. Förslaget

i samma alternativ, att staden skulle åtaga sig bemanning och skötsel av marinens

brandautomobil, som fortfarande skulle vara stationerad å varvet, förefaller

mig vara säraeles opraktiskt och kan icke av mig tillstyrkas, enär vid en dylik

anordning stadens brandmanskap först skulle behöva tillryggalägga den icke obetydliga

vägen mellan stadens brandstation och brandautomobilgaraget, innan bilen

kunde bemannas. Att förlägga brandmän från stadens brandkår i sjöreservskasernen

kan väl näppeligen ifrågasättas och låter sig dessutom av utrymmesskäl

icke utföras.

Motionärernas i andra alternativet framlagda förslag att såsom marinens

brandpersonal skulle kommenderas endast en så ringa styrka som cirka 8 man,

underbefäl inbegripet, vilke styrka på kronans bekostnad skulle övas av stadens

brandbefäl kan jag lika litet tillstyrka, enär ett sådant arrangemang uppenbarligen

innebär en försämring av den nuvarande organisationen för brandskyddet

och enär det icke torde böra ifrågakomma, att militärt underbefäl och manskap

övas av civil personal.

Ehuru jag således icke kan tillstyrka någotdera av de av motionärerna

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 4 Käft. (Nr 7.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

framlagda förslagen, har jag intet att erinra mot verkställandet av en utredning

i syfte att ernå ökade möjligheter för samövningar mellan marinens och stadens

brandkårer, något som synes mig vara både lämpligt och önskvärt. En utredning

i sådant syfte torde utan svårighet kunna verkställas av marinens och stadens

brandchefer.

Huruvida och i vilken utsträckning Karlskrona stad — i betraktande av

den kraftiga hjälp, som vid bekämpandet av i staden utbruten eldsvåda kan påräknas

från marinens brandkår och eldsläckningsmateriel, särskilt efter tillkomsten

av dess nya, kraftiga brandautomobil med en bemanning av 1 befäl, 1 underbefäl,

1 chaufför och 12 man — kan reducera sin brandkår och dymedelst minska

sina utgifter för brandskydd, är ett spörsmål, som det icke tillkommer mig

att besvara.

Av chefen för ekipagedepartementet, i egenskap av marinens brandchef,

avgivet utlåtande i ärendet bifogas.

Remissakten återgår härhos.

Karlskrona den 8 mars 1921.

C. A. Fallenius.

Magn. Rydén.

Bilaga 6.

Till Varvschefen.

Jämlikt V C K res. D: ii § 450/1921 anbefalld inkomma med yttrande över

hrr Kloos och Holmgrens riksdagsmotion nr 248 angående Karlskrona stads och

marinens gemensamma brandskydd får jag, med återställande av remisshandlingama,

vördsamt anföra:

Det uti motionärernas skrivelse omnämnda samarbetet mellan marinens och

Karlskrona stads brandväsen har Kung! Maj:t funnit gott i nåder bestämma genom

kungl. brevet av den 31 mars 1882 och den 13 mars 1914, vars innehåll

återgives i K F I mom. 94 och 95, varav avskrift bifogas, bil. 1. Av motionärernas

skrivelse framgår jämväl, att före 1911 staden endast hade en ångspruta,

under det att marinen hade två, varjämte de båda hade diverse brandattiralj, såsom

redskapsvagnar, stegar m. m. enkel material, samt gemensamt en sjöångspruta,

tillkommen på BAK initiativ i maj 1906. (Se närlagda bil. 2 i detta

ärende). Sjöångsprutan blev gemensam egendom genom en för staden synnerligen

gynnsam uppgörelse, i det kostnaden för sprutan, som belöpte sig till 46,700

kronor, likviderades så, att kronan betalade 27,400 kronor (= 59 proc.) och staden

19,300 kronor (= 41 proc.), varjämte kronan ensam för all framtid åtog sig

sprutans bemanning och underhåll, cirka 2,000 kronor per år. Det är att obser
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 11

veru, att när sagda spruta användes för eldsläckning i staden eller inom kronans

områden, blir det alltid kronan och aldrig staden, som bär kostnaden därför.

Enär det ej finnes någon plats inom Karlskrona stad, som ej kan nås med vatten

från sjöångsprutan med dess 4,000 minutliters kapacitet, måste obestridligt vara,

att uppgörelsen var utomordentligt fördelaktig för staden.

Motionärerna hava förbisett meddela, att vid larm från staden marinens

brandkår oförtövat klargöres och bemannas, varvid även sjöångprutan hittills

påeldats, så att den, i händelse av rekvisition, är färdig omedelbart utrycka.

Herrar motionärer framhålla vidare, att Karlskrona stad har väsentligt mycket

större utgifter för sitt brandväsen än andra därmed jämförliga platser —

trots den kostnadsfria hjälp, som vid behov står att få av kronan. Helt osökt

inställer sig den reflektionen, hur det skulle vara om icke denna hjälp från kronan

f örefunnes?

I sista stycket av sid. 5 framlägga motionärerna en del siffror, angivande

stadens kostnad för sitt brandväsen, och synes det mig liksom framskymtar en

förebråelse mot kronan, att staden måste uppsätta ett så dyrbart brandvärn. Men

är det meningen, måste förebråelsen med bestämdhet tillbakavisas av den anledning,

att kronan aldrig på något som helst sätt anmodat staden att öka sin

brandmateriel; BAK blir ej ens åtspord i saken, än mindre lämnas honom någon

bestämmanderätt, vadan ock, därest denna materiel nu visat sig bliva så

kostsam, det blir stadens egen sak men ingalunda kronans.

När nyligen kronans brandbil anskaffades, tillsporde BAK stadsfullmäktige

i Karlskrona, huruvida ej staden ville bidraga till inköpet, vilket emellertid avböjdes

under förmälan, »att utskottet ej kunde tillstyrka, att något anslag från

stadens sida lämnades till anskaffning av den tunga och såsom det synes opraktiska

brandautomobil, som från kronans sida ifrågasatts». Detta påstående förefaller,

vad bilens egenskaper beträffar, mer än egendomligt. Förhållandet är

nämligen det, att jag, innan jag vidtog några åtgärder förbin skaffandet av den

nya bilen, i avsikt att såvitt möjligt säkerställa mig för Ini framtida kritik av

härvarande sakkunnige, underställde hela frågan med ritningar och alla detaljer

herr brandchefen i Karlskrona stad, vilken efter att hava gjort några smärre

erinringar, som jag iakttagit, återställde handlingarna under förklaring, att han

fann bilen mycket tillfredsställande. Denna sin uttalade åsikt har han, som synes

i handlingarna, senare icke vidhållit på grunder, varom jag ej lyckats få

kännedom. Dessbättre har han emellertid nu, trots ovan något varierande åsikter,

förklarat, att kronan hade all anledning vara belåten med bilen. I stället fann

utskottet gott föreslå, att enär staden tidigare deltagit i kostnaden för en sjöångspruta,

som blev marinens egendom, kronan nu skulle med högst 13,000 kronor

bidraga till inköp av en stegautomobil, som skulle bliva stadens egendom med

dispositionsrätt för kronan vid behov.

Detta förslag måste vid en granskning förefalla egendomligt. Motivet för

BAK framställan synes ej hava tillräckligt noggrant beaktats av vederbörande,

ty i så fall hade väl framgått den olikhet i brandskydd, som vinnes med en

brandautomobil för eldsläckning å ena sidan och en hastigt framförd stege å den

andra. Men den oförståelse, som staden visat för B A k hemställan, har den i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

stället ersatt med en så mycket större förståelse för eget behov, nämligen när

den mot ett drygt bidrag till inköpssumman erbjuder kronan dispositionsrätt av

en staden tillhörig stege, varav kronan endast i sällsynta undantagsfall har behov!

Det intima samarbete, som motionärerna föreslå, äger redan rum, vilket

framgår av bil. 1 (se motionen, sid. 6).

Vad åter besparingen för staden skulle bliva i vad beträffar brandskydd av

kronans egendom, får jag upprepa vad ovan sagts, att den saken ligger i stadens

eget skön att reglera. Det är ju oomtvistligt, och ej kunna väl motionärerna

säga, att Karlskrona stad, vid anskaffande av sin brandmaterial, därvid haft marinens

och dess dyrbarheter för ögonen, utan uteslutande stadens. I annat fall

är det oförklarligt, att ej staden, redan vid den nya materielens anskaffande, begärde

bidrag av staten!

Jag skall nu be få genomgå motionärernas första förslag.

Dessförinnan får jag erinra,

att kronans nya brandbil jämte garage m. m. uppgått till cirka 56,000

kronor;

att den enda utgift, som bilen hädanefter förorsakar kronan, är lön till en

chaufför samt bränsle;

att, på grund av sjöreservens speciella uppgifter inom Karlskrona varv,

denna reserv skulle finnas där, vare sig brandmateriel fanns eller ej, varigenom

det ej kan sägas, att sjöreserven i egenskap av bemanning till brandmaterielen

föranleder kronan någon kostnad, utöver vad den eljest skulle draga;

att motionärerna ej vidrört, var bemanningen från brandkåren skulle vara

förlagd. I sjöreservens kasern finns ingen plats. Skulle den ligga inom brandkårens

område, kan den ju ej hinna fram till garaget på kortare tid än 8—10

minuter, och då är ju ändamålet med bil avsevärt förfelat;

att med all sannolikhet kronan numera icke, tack vare brandbilen och sjöångsprutan,

kommen att behöva använda stadens brand värn; samt

att allt som skrida anförts icke bör kunna vara obekant för motionärerna.

Deras motion, att under sådana förhållanden kronan skall göra följande

uppoffringar:

att överlämna sin nya bil med garage och komplett utrustning till gemensamt

bruk med Karlskrona stad utan ersättning;

att betala cirka 100,000 kronor till staden per år eller ett eventuellt annat

fixerat belopp,

och för detta få till ersättning:

sin egen bil bemannad och omhändertagen av stadens brandkår, men intet

annat; detta synes mig icke kunna tillstyrkas.

Det andra förslaget anse motionärerna själva »kanske är något svårframkomligare

och sämre», och däri instämmer jag till fullo.

Kårchefen i Karlskrona lägger sig särskilt vinn om att så få ombyten som

möjligt göras bland sjöreservens korpralspersonal; befäl och underbefäl äro kommenderade

för år, vadan det synes mig, som om motionärernas kommenderingsförslag

redan nu är icke blott uppfyllt, utan till och med är mer utfyllt än vad

motionärerna föreslå, men varför denna personal på kronans bekostnad skall övas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 13

av stadens brandbefäl, kan jag omöjligt inse. Om motionärerna på ort och ställe

hört sig för, hur marinens brandmän övas, skulle detta deras förslag säkert aldrig

framkommit. Emellertid hoppas jag de vilja bereda sig ett dylikt tillfälle i sinom

tid, och skola de då få erfara, att den övning, som dagligen gives brandmännen,

bedrives så, att dessa säkerligen ej skola brista i något av vad som kan av dem

fordras.

Som en röd tråd genomgår skrivelsen de uppoffringar staden gör till skydd

för marinens egendom, samt att det under alla förhållanden icke kan vara riktigt

att, som nu äger rum i Karlskrona, låta staden bekosta — och det nästan över

dess förmåga — skyddet av statens egendom. Motionärerna föreslå därför, att

riksdagen ville besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning

om och i vad mån staten bör bidraga till stadens Karlskronas och marinens

gemensamma brandskydd och de organisatoriska förändringar, som härav

betingas.

Av vad ovan anförts framgår, att kronan numera på ett fullt effektivt sätt

själv sörjer för sitt brandskydd, vadan den saknar all anledning att än mer än

på sätt som framgår av KFI mom. 94—95 samarbeta med staden. Bliva därför

kostnaderna för stadens brandkår större, än vad staden kan bära, får den naturligen

minska sin brandkår på sätt, som kan befinnas lämpligt inom ramen av den

summa, som kan anslås. Skulle kronan komma att betala en större eller mindre

del av stadens brandväsende, för vilket den i regel ej har någon användning, bleve

givitvis konsekvensen, att rikets flesta städer jämväl begärde statsunderstöd för

sina brandkårer; Karlskrona är ju ej den enda stad, som inrymmer kronodomäner.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag bestämt avstyrka varje statsbidrag

till Karlskrona brandkår, enär det skulle än mer gynna en brandkår, som

förut har synnerligen stora fördelar av kronan.

Att nedbringa kostnaden för Karlskrona brandkår blir väl svårt; materielen

är ju ej större än vad städer på 20—40,000 innebyggare erfordra.

Det enda sätt, på vilket några besparingar skulle kunna göras, synes mig

vara om — i likhet med vad för varit fallet, — brandchefsskapet för stadens

brandkår utövas av marinens brandchef, vilken senare i så fall skulle, innan han

tillträdde befattningen, beredas tillfälle att under erforderlig tid följa tjänsten vid

Stockholms brandkår och därunder förvärva sig full kompetens för befattningen

i fråga.

Karlskrona, ekipagedepartementet, den 4 mars 1921.

L. Liljencrantz.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.