Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående överflyttande på Sala stads samtliga skattskyldiga invånare av den bergsmän och gruvjordsägare i staden påvilande väghållningsskyldighet.

1921-05-03 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1921:8, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående överflyttande på Sala stads samtliga skattskyldiga invånare av den bergsmän och gruvjordsägare i staden påvilande väghållningsskyldighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

jSti* 8.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1921 kl. 1. e. m

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i

anledning av herr Godéns m. fl. motion, nr 235, om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående överflyttande på

Sala stads samtliga skattskyldiga invånare av den bergsmän

och gruvjordsägare i staden påvilande väghållningsskyldighet.

Närvarande:: Herrar Eriksson i Stockholm, Hansson i Bäck, Corneliusson, Sjögren*,

Ros*, Granath, Wahren, Leffler, Ericson i Boxholm och Lagerqvist.

®) Ej närvarande vid ntlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt motion nr 235, som för förberedande

behandling hänvisats till utskottet, hava motionärerna hemställt,

att riksdagen måtte besluta att uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning och förslag om det sätt, varpå den nu bergsmän och gruvjordsägare

inom Sala stad påvilande vägunderhållningsskyldigheten kunde överflyttas

på Sala stads samtliga skattskyldiga invånare.

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

Det spörsmål, som genom ifrågavarande motion dragits under riksdagens

prövning, har sedan mycket lång tid tillbaka från skilda synpunkter

varit föremål för ''olika myndigheters prövning. Utskottet vill

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 5 käft. {Nr 8.) 1

Historik.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 8.

här, med ledning av vad utskottet från handlingarna rörande omförmäld a

ärenden inhämtat, lämna en kort översikt över frågans sakliga och rättsliga

innebörd.

I staden Sala har väghållningsbesväret av ^ gammalt ålegat endast

jorden utanför den egentliga staden, nämligen den s. k. gruvefrälse- eller

bergsfrälsejorden, även benämnd gruvejorden, samt stads- eller bergsmansjorden

jämväl kallad kronojorden.

Gruvejorden har tillkommit genom odlingar och intagor av silververksidkare

och så kallade rotekarlar å utmarken kring Sala gruva. Vid

dessa odlingar och intagor hava innehavarna genom åtskilliga äldre k.

brev tillförsäkrats att varda bibehållna såsom nödigt understöd för gruvdriften.

Stads- eller bergsmansjorden åter härrör från åtskilliga av konung

Gustaf II Adolf och senare regenter till staden donerade egendomar.

Dessa inägor hava med föranledande av föreskrift i stadens privilegier av

år 1624 ursprungligen varit indelade på stadens gårdar, varvid de särskilda

lotterna, till antalet liksom nu 160 stycken, benämnts bergsmanstomter.

Samfälligheten av bergsmanstomternas ägare bildade det s. k.

Sala Bergslag. På grund av föreskrift i privilegierna hava bergsmanstomterna

från början varit förenade med var sin gård i staden, så att

det varit förbjudet att skilja bergsmansjord från motsvarande gård, men

genom k. brev den 10 okt. 1851 har detta förbud upphäfts. Av stadsjordens

skogs- och betesmark, i en av stadsfullmäktige år 1895 till kammarkollegium

avgiven redogörelse för stadens donationsjordar, kallad Sala

stads eller Bergslags skog och utmark, har största delen varit utskiftad

på bergsmanstomterna, under det en annan del varit avsatt för gemensamt

behov. I en av stadens magistrat till 1852 års kommitté för undersökning

om grunderna för städernas beskattning insänd redogörelse angående

stadens förhållanden uppgavs, bl. a., att å utmarken vore utlagda

163 lotter, om tillsammans 7,695 tunnland, av vilka 160 tillkomme bergsmanstomterna,

1 bergsmästarbostället Väsby och 2 komministerns och

klockarens löningsjordar, samt att den återstående för gemensamt behov

avsatta utmarken omfattade 2,422 tunnland. Inberäknat 2,056 tunnland

impedimenter utgör utmarkens hela areal 12,173 tunnland.

År 1823 har i och för den så kallade salpeterhjälpens utgörande

verkställts skattläggning till mantal av såväl gruvejorden som stads- eller

bergsmansjorden ävensom av bergsmästar (bergshauptmans-) bostället Väsby.

Gruvejorden, som enligt skattläggningsinstrumentet innehållit i areal 255

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 3

tunnland åker, 1,074 tunnland äng och 719 tunnland betesmark samt’

enligt uppgift i magistratens nyssnämnda redogörelse, blivit graderad till

265 9/i« tunnland, hade vid förrättningen föreslagits till 9 15/ia mtl, stadselIer

bergsmansjorden till 32 mtl och bostället Väsby till 3/ie mtl. Skattläggningen

har fastställts av kammarkollegium den 18 juli 1826. Enligt

vad instrumentet uttryckligen angiver, har vid skattläggningen av bergsmansjorden,

i instrumentet benämnd tomtejorden, även tagits hänsyn till

dithörande utmark, vadan alltså Sala stads och bergslags skog och utmark

i dess helhet är inbegripen under nyssnämnda 32 mantal.

Genom ett till följd av k. brev den 13 juli 1887 upprättat avtal

om upplösning av det bestående rättsförhållandet mellan kronan och Sala

bergslag har vidare bestämts, att den till bergslaget förlänade stads- eller

bergsmansjorden skall med full äganderätt upplåtas åt bergslagsintressenterna.

Denna bestämmelse synes emellertid endast hava vunnit tilllämpning

i fråga om inägorna, vilka i följd därav anses hava förlorat sin

karaktär av donationsjord.

Beträffande däremot skogen och utmarken har staden på 1890- talet anhängiggjort rättegångar såväl mot Sala bergslag om återvinning

till staden av den för bergslagets gemensamma behov avsatta delen av

skogen och utmarken som mot de särskilda innehavarna av de på bergsmanstomterna

indelade skogs- och utmarkslotterna i enahanda syfte beträffande

dessa lotter. Av dessa rättegångar hava tre — däribland den

mot bergslaget — avgjorts genom Kungl. Maj:ts domar den 15 okt. 1895 *

till stadens förmån, därvid vederbörande alltså blivit ålagda att till staden

avträda den omstämda marken såsom varande ren donationsjord.

Med hänsyn till utgången av dessa tre mål hava stadsfullmäktige ansett

stadens rätt till all skogen och utmarken, vars hela areal då upptagits

till 4,995 hektar, kunna betraktas såsom »ostridig», om än staden nödgats

fullfölja några av de vilande rättegångarna. All bergsmansjorden

förut tillhörande skog och utmark måste således numera anses hava återgått

till staden.

Vid den år 1863 verkställda hittills gällande delningen av stadens

vägar har emellertid följts den grund, att ägarna av bergsmansjorden

skola svara för 32 mtl och ägarna av gruvejorden för 9 io/ie mtl och

vad sålunda belöper, särskilt å ägarna av bergsmansjorden och särskilt å

ägarna av gruvejorden, fördelas mellan dem, för bergsmansjorden efter

tomtetalet och för gruvejorden efter kapplandstalet, d. v. s. den uppmätta

ytvidden. För gruvejorden, som tillförene enligt magistratens ovan

berörda redogörelse har att bidraga till vägunderhållet endast med pen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Jcammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

ningar och efter jordarnas gradering, har alltså ställningen enligt 1863

års vägdelning förändrats därhän, att jorden deltager i vägunderhållet in

natura och efter jordarnas refningsinnehåll.

Ehuru, på sätt ovan omnämnts, skogen och utmarken i senare tid

frångått bergslaget, har bergsmansjorden icke i anledning därav erhållit

någon minskning i sin väghållningsskyldighet, utan bergsmanstomterna

få fortfarande utgöra hela det på bergsmansj orden enligt vägdelningen

belöpande vägunderhållet. Detta förhållande har blivit uttryckligen fastslaget

vid en år 1899 mellan staden och bergslaget träffad överenskommelse

angående reglering av åtskilliga mellan staden och bergslaget svävande

frågor, i det att Sala stad avstått från alla anspråk på de delar

av Sala Damm, som vid laga skifte å den till bergsmanstomterna hörande

inrösningsjorden för gemensamt behov avsatts, mot det att bergslaget å

sin sida avstått från alla anspråk på stadens deltagande i underhållet

av de då av bergslaget underhållna vägar och broar.

Efter ansökning av de väghållningsskyldiga i Sala stad verkställdes

under år 1903—1909 ny delning av Sala stads vägar.

Sedan besvär anförts hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Västmanlands

län över nämnda vägdelningsförrättning samt K. B. genom

utslag den 6 oktober 1910, med ogillande av den i besvären förda talan,

fastställt förrättningen, fann Kungl. Maj:t, med anledning av i målet

fullföljd talan, genom utslag den 24 januari 1912 ej skäl att göra ändring

i K. B:s utslag.

I sistnämnda utslag yttrade K. B. vidkommande ett i besvären

framkastat spörsmål, vem underhållet av Sala stads vägar ålåge, samt

om delningsgrunden följande. K. B. som inhämtat, att stadskommunen

såsom sådan under förrättningens fortgång frivilligt åtagit sig en

väsentlig andel av underhållet utav de allmänna vägarna å stadens område,

funne det vara genom vad i målet förekommit tydligen ådagalagt,

att väghållningsskyldigheten å stadens område av ålder ålegat innehavarna

av bergsmansj orden och av gruvefrälsejorden, samt att det vägunderhåll,

som efter visst angivet hemmantal fallit på dessa skilda grupper av jordar,

sedermera inom dem fördelats bland bergsmansj ordägarna efter tomtetal

och bland gruvefrälsejordägarna efter deras jords ytmåtts kapplandstal;

och emedan i besvären ej ens uppgivits, än mindre visats, att, efter förslag

om annan grund för fördelningen av ifrågavarande tunga, överenskommelse

därom träffats, utan fast hellre det förekomme dels att, vad

särskilt gruvfrälsejorden anginge, de väghållningsskyldiga vid samman
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

träde inför magistraten i Sala den 16 juni 1908, då fråga förevarit om

delningsgrunden, enligt magistratens protokoll förklarat sig önska den

hittills varande grundens bibehållande, dels oek att de väghållningsskyldiga

vid sammanträde inför förrättningsmannen den 17 november

1909 enhälligt godkänt, att två då företedda, av stadskamreraren upprättade

sammandrag över ägorna av bergsmansjorden och över ägorna av

gruvfrälsejorden skulle med deras sifferuppgifter oförändrade ligga till

grund för vars och ens andel i väghållningsskyldigheten, i sammanhang varmed

antecknats, att bergsmännen skulle påföras väghållning för 32 mantal

eller 160 bergsmanstomter, vartill skulle komma Sala Damms ägare

för 3 bergsmanstomter och Väsby kungsgård för 1 bergsmanstomt, och

gruvjordsägarna för 9 15/i6 mantal, alltså fann K. B. vad i* denna del av

besvären yrkats icke kunna vinna vidare avseende.

I en till K. B. den 24 maj 1919 inkommen skrift anhöllo L. J.

Jansson, J. B. Norling och Gustaf Hedman i uppgiven egenskap av ombud

för samtliga ägare av bergsmansjord och gruvefrälsejord i Sala, att

K. B. måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande av en sådan anordning,

att det dessa jordägare åliggande vägunderhållet komme att åvila samtliga

skattskyldiga inom samhället.

Uti nämnda skrivelse anfördes bland annat följande. Väghållningsskyldigheten

hade av ålder påvilat den jordbrukande befolkningen inom

Sala stads område, och torde detta förhållande härleda sig från den tid,

då stadens innevånare endast bestode av bergsmansjordsägare, vilka oskiljaktligt

med sin åkerbruksjord även innehade en tomt i staden. Denna

stadstomternas sammankoppling med bergsmans- och gruvjorden utom

stadens planlagda område hade emellertid sedermera upphört. Men skyldigheten

för staden som sådan att röja väg och hålla broar så långt

stadens ägor räcka förelåge fortfarande, då därom år 1734 meddelad bestämmelse

fortfarande vore gällande. Det syntes därför sökandena, att

berörda skattebördors läggande på endast den jordbrukande delen av

stadskommunens befolkning icke ägde stöd i gällande lag och författning

och därför ej heller borde i fortsättningen få tillämpas. Ifrågavarande

uråldriga praxis syntes emellertid vara ofrånkomlig, då trots till stadens

myndigheter gjorda framställningar i saken ändring ditintills icke kunnat

vinnas. Det orätta i förhållandet ville sökandena ytterligare understryka,

med att framhålla, att Sala stad med sina bortåt 11,000 tunnland skogsmark

och 500 tunnland tilldelningsjord icke hade något vägunderhåll liksom heller

icke någon vägskatt. Stadens fastighetsägare, affärs- och industrimän,

tjänstemän, hantverkare och andra yrkesutövare av skilda slag hade ingen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

väghållningsskyldighet eller vägskatt. Sala silvergruva, Strå kalkbruk m. fl.

hade var för sig ett litet vägunderhåll i proportion till dess jord, men

ingen vägskatt för sin industriella verksamhet, ej heller för sin arbetspersonal.

Med ett ord: alla, som ej ägde jord utom stadens planlagda

område, hade icke någon som helst skyldighet att deltaga i vägars byggande,

förbättring eller underhåll. Därtill komme, att brukarna ensamma

hade att betala i prästlöner omkring 10,500 kronor, vilket ökade en

orättvisa, som saknade sitt motstycke i hela vårt land. Sökandena framhöllo

till sist, att som de av gammalt tillhörde Sala stads kommun, de

därmed gått miste om det statsbidrag, som eljest årligen utginge till

vägunderhåll för ett lagenligt vägdistrikt.

Stadens icke väghållningsskyldiga innevånares uppfattning i frågan

framfördes å allmän rådstuga den 15 juli 1920. Det anfördes från detta

håll i huvudsak följande. Ehuru allt vägunderhåll å stadens område

förut ålegat jordägarna, hade staden vid senaste vägdelningen åtagit sig

att underhålla åtskilliga vägar och broar, och staden hade således redan

nu ett ganska betungande vägunderhåll; kostnaden för detsamma hade uppgått

under år 1918 till 7,361: 55 kronor. Vägunderhållet kunde nog kännas

ganska betungande för stadens jordägare, men å andra sidan kunde

med fog framhållas, att vägunderhållet vore nästan lika kännbart för

den jordägande befolkningen i våra landskommuner. Visserligen betalade

staten en del av den uppskattade kostnaden för vägunderhållet på landet,

men då vore att märka, att jordägarna där förutom sitt vägunderhåll

in natura i de flesta väghållningsdistrikt finge vidkännas en ganska

betungande vägskatt. Därest staden skulle utbjuda vägunderhållet på

entreprenad, kommer kostnaden därför att bliva betydligt mera kännbar

än nu, då underhållsarbetet å de särskilda väglotterna kunde utföras av

jordbrukare, som hade arbetsfolk och egna dragare. Om vägunderhållningsbesväret

finge avlyftas från jorden och i stället påföras staden såsom

kommun eller samfällighet, skulle detta, med hänsyn till det ökade värdet,

som jordägarnas fastigheter därigenom skulle erhålla, i verkligheten

innebära, att staden till jordägarna skänkte bort ett belopp, som motsvarade

kapitalvärdet av den årliga kostnaden för vägarnas underhåll.

Slutligen förtjänades att anmärka, att en del av stadens innevånare betungades

m,ed en ganska dryg gatuskatt och att jordägarna säkerligen

icke skulle utan vidare åtnöjas med att denna skatt lades på stadens

samtliga innevånare.

Uti i ärendet avgivet yttrande anslöto sig stadsfullmäktige i Sala

till ovan sist återgivna synpunkter, och påpekade stadsfullmäktige där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra hammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 8.

jllmte, att stadens gårdsägare vore skyldiga att icke blott erlägga särskild

gatuskatt utan jämväl bekosta renhållningen av gatorna såväl sornmarsom

vintertid. Beträffande det gjorda påståendet, att vägunderhållets

läggande endast på den jordbrukande befolkningen skulle sakna stöd i

gällande lag och författning, påpekade stadsfullmäktige, att ovan omförmälda

besvär över den år 1909 avslutade vägdelning blivit av Kungl. Maj:t ogillade,

ävensom att mål, anhängiggjort av allmän åklagare mot jordägare,

som försummat väghållning, hos Kung]. Maj:t blivit så avdömt, att jordägare

förklarats skyldig ersätta, vad som för avhjälpande av brister å hans

väglotter av vederbörande utbetalts.

Genom resolution den 16 okt. 1919 fann K. B., L. J. Janssons m. fl.

framställning icke lagligen kunna till någon dess vidare åtgärder föranleda.

Häröver anfördes emellertid besvär hos Kungl. Maj:t med yrkande

om bifall till den gjorda framställningen.

Detta ärende har den 22 april 1921 av Kungl. Maj:t avgjorts; och

har Kungl. Maj:t icke funnit skäl göra ändring i K. B:s nyssnämnda

resolution. Kungl. Maj:t har emellertid ansett det böra tagas under övervägande,

huruvida ej genom överenskommelse mellan Sala stad samt

ägarna av bergsmansjord och gruvfrälsejord därstädes, dessa jordägare

skulle kunna mot erläggande till staden av särskild vägskatt eller eljest

på skäliga villkor befrias från vägunderhållet samt detta i stället övertagas

av staden. För sådant ändamål har Kungl. Maj:t anbefallt K. B. att

höra vederbörande i Sala, huruvida de vilja förena sig om träffande av

överenskommelse i nu antydd riktning att underställas Kungl. Maj:ts

prövning och fastställelse.

Beträffande den rättsliga sidan av förevarande sak synas de avgöranden, Utskottet.

som träffats av vederbörande högsta instanser, icke lämna rum för någon

vidare tvekan därom, att de rådande förhållandena, med avseende å vägunderhållet

i Sala, äga stöd i gällande lag.

Vidkommande emellertid det av jordägarne resta kravet om förändring

av samma förhållanden i den riktning, att vägunderhållet skulle

övertagas av stadens samtliga invånare, har utskottet, i den mån utskottet

ägt möjlighet överblicka förhållandena, väl funnit de av jordägarna framställda

synpunkterna vara värda beaktande och böra föranleda den utredning,

som för närvarande kan visa sig möjlig. Det torde härvid böra

framhållas, att den ihärdighet, med vilken jordägarne själva sedan lång

tid tillbaka fört fram sina önskemål och som föranlett dem att nu, då

andra utvägar synts dem oframkomliga, påkalla riksdagens medverkan för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

realiserande av sina önskemål, i allt fall utvisar, att den nuvarande anordningen

för dem framstår som en kännbar tunga, från vilken de ur

rättvisans och billighetens synpunkt anser sig böra vinna befrielse.

A andra sidan lärer den av utskottet lämnade översikten av de i

frågan å ömse sidor anförda argument giva vid hand.en, att vid frågans

lösning jämväl andra synpunkter äro att beakta än dem, som blivit av

jordägarna framställda.

Då sålunda jordägarna vid upprepade tillfällen framhålla, att de med

avseende å den dem åvilande vägunderhållningsskyldigheten intaga en

särställning i riket, kan häremot framhållas, att, enligt vad utskottet inhämtat,

i ej mindre än 25 av rikets städer väghållningsskyldigheten åvilar

vissa av stadsinvånarna, i allmänhet innehavarna av jordbruksfastigheter

eller i allt fall de utanför den egentliga staden befintliga jordägarna. Och

det kan anmärkas, att i tre städer motsvarande väglängd är större än i

Sala och att i ytterligare minst sex städer densamma överstiger 15,000 meter.

Redan av det sålunda anförda synes utskottet framgå, att det icke

nu torde vara lämpligt företaga en sådan utredning, som av motionärerna

begärts, eller en utredning i syfte att åstadkomma särskilda bestämmelser

för reglerande allenast av de i motionen berörda förhållandena

i Sala stad.

Härtill kommer att frågan om vägunderhållningsskyldigheten i stad

inom en icke avlägsen framtid kommer att till utredning upptagas av den

nu arbetande vägkommissionen, och det lärer icke råda något tvivel därom

att kommissionen då även kommer att i ett sammanhang behandla de

å särskilda orter föreliggande spörsmål av enahanda eller liknande art

som de ifrågavarande. Enligt utskottet meddelad upplysning har ordföranden

i vägkommissionen för sin del uttalat, att den generella regel,

på vilken kommissionen tänkt sig att lagstiftningen angående väghållningsskyldighet

i stad borde grundas, eller att väghållningsskyldigheten i stad

skulle bekostas enligt de allmänna grunderna för bestridande av kommunala

utgifter, icke borde få utan vidare avlösa de nuvarande speciella anordningar,

som gå i en annan riktning, och att det därför torde bliva nödvändigt

att för åstadkommande av erforderliga specialbestämmelser utfinna

former med samma syfte som likställighetsöverenskommelserna.

Under nuvarande förhållanden lärer alltså någon utredning i frågan

icke kunna åvägabringas i vidare mån än att genom vederbörande myndigheters

ingripande en undersökning bör kunna komma till stånd rörande

möjligheterna för åstadkommande av en dylik överenskommelse mellan

jordägarna och stadens övriga invånare. Genom Kungl, Maj:ts beslut av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

9

den 22 april 1921 har emellertid eu sådan utredning blivit igångsatt,

och därmed har det i motionen framförda önskemål redan vunnit beaktande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Godéns m. fl. motion nr 235 icke

måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1921.

På utskottets vägnar:

ERNST ERIKSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 saml. 3 avd. 5 käft.

(Nr 8.) 2''

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.