Andra hammarens fjttrde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10
1921-04-15 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1921:10, Andra hammarens fjttrde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10
Dokumentets text
Andra hammarens fjttrde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1921, kl. 5 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga ulskolts utlåtande nr It) i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
. i fråga om tillförsäkrande av förhandlingsrätt åt befatt
ningshavare vid vissa företag.
Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott har hänvisats en inom
samma kammare väckt motion, nr 242, av herrar Starbäck och Block med
hemställan, »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i syfte att tillförsäkra fast anställda befattningshavare vid av
Kungl. Maj:t koncessionerade eller oktrojerade företag förhandlingsrätt.»
I fråga om motiveringen av denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen
från kungl. socialstyrelsen, vilket yttrande som bilaga bifogas detta utlåtande.
I likhet med socialstyrelsen anser utskottet, att en lagstiftning av
sådan beskaffenhet som i motionen föreslås icke skulle leda till något praktiskt
resultat. Den väg som hittills beträtts, nämligen att genom frivillig
överenskommelse få till stånd en förhandlingsordning mellan de olika parterna,
synes utskottet åstadkomma större ömsesidig respekt än om man genom lagstiftning
sökte tvinga den ena parten att tillmötesgå den andras framställningar.
Skulle en dylik frivillig överenskommelse icke kunna åvägabringas,
står ju den möjligheten öppen att genom hänvändelse till förlikningsmannainstitutionen
begära dennas ingripande. Denna institution har visserligen
"hittills förnämligast sysslat med arbetstvister rörande kroppsarbete, men
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 4 avd. 7 käft. (Nr 10.)
Motionen
Utskottet
2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
intet hinder torde föreligga för densamma att jämväl taga befattning med
tvister mellan här ifrågavarande arbetsgivare och deras arbetstagare. Framhållas
bör även, att i den reviderade lagen om medling i arbetstvister införts
en bestämmelse om skyldighet för parterna att på kallelse av förlikningsmannen
infinna sig till förhandling.
Méd åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att föreliggande motion, nr 242, icke må till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 april 1921.
A utskottets vägnar:
M. JENSEN.
Närvarande: herrar Jensen, Stjernstedt, Larsson i Kroken, Bergström i Bäckland,
Andersson i Höör, Ward, Holmgren, Pettersson i Köping, Godén och Ericsson
i Sörbo.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
3
*
Bilaga.
Till Riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott.
Genom nådig remiss den 18 sistlidne februari har socialstyrelsen blivit anbefalld
att till riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott skyndsamt avgiva
yttrande över en av herrar Star bäck och Block i nämnda kammare väckt motion,
nr 242, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om tillförsäkrande av förhandlingsrätt
åt befattningshavare vid vissa företag. Med anledning härav får styrelsen anföra
följande.
Styrelsen anser sig till en början böra påpeka, att det med motionen angivna
syftet, att tillförsäkra ifrågavarande befattningshavare förhandlingsrätt, icke torde låta
sig med något praktiskt resultat förverkliga utan i samband med en lagstiftning, som
direkt eller indirekt ingriper reglerande på dessa befattningshavares arbetsavtal. Enbart
en formell rätt för befattningshavarna att nödga sin arbetsgivare till förhandling
skulle, såvitt styrelsen kan finna, ej medföra någon avsevärd förbättring för dem.
Arbetsgivaren skulle nämligen fortfarande kunna ställa sig fullkomligt avvisande gent
emot befattningshavarnas krav.
i motionen anförda exemplen på lagstiftning rörande förhandlingsrätt för
offentliga tjänstemän jäva ej heller styrelsens nu angivna uppfattning, då dessa tjänstemäns
arbetsförhållande ju alltid är föremål för offentligrättslig reglering. Även i de
fall, där de anförda exemplen åsyfta enskild verksamhet, torde förhandlingsreglerna
såsom ett komplement ansluta sig till en förefintlig ehuru genom avtal mellan parterna
åvägabragt reglering av arbetsförhållandet.
Skulle statsmakterna finna skäl att komma ifrågavarande befattningshavare
till hjälp och undanröja de missförhållanden, som otvivelaktigt icke sällan äro rådande
i de av motionärerna åsyftade hänseenden, torde det sålunda bliva nödvändigt att på
ett mer reellt sätt ingripa reglerande på arbetsförhållandet. Möjligen skulle det i
sådant fall kunna ifrågakomma att endast offentligt fastställda minimigränser beträffande
det för arbetstagarna viktigaste momentet i arbetsförhållandet eller avlöningen
ett exempel härpå giver den norska lagstiftningen om minimilön för underordnade
handelsbiträden.
Ehuru styrelsen, såsom förut berörts, ingalunda underskattar de missförhållanden,
som givit anledning till motionen, anser sig styrelsen å andra sidan icke kunna
vitsorda, att missförhållanden av ifrågavarande natur äro särskilt svårartade eller allmänt
förekommande inom de verksamhetsgrenar, som motionen avser, d. v. s. uti av
Kungl. Maj:t koncessionerade eller oktrojerade företag. Dylika missförhållanden lära
göra sig mer eller mindre gällande jämväl för övriga kontorsanställda i enskild verksamhet,
och osannolikt torde ej vara, att desamma i avseende å nyssnämnda företag
med i regel organiserad personal äro relativt mindre framträdande. Under sådant
förhållande ställer det sig givetvis svårt för styrelsen att förorda ett statsingripande
enbart till förmån för befattningshavarnar i omförmälda koncessionerade eller oktrojerade
företag. Att åter för dessa befattningshavares skull påkalla ett statsingripande
4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
i ett så omstritt och ömtåligt avseende, som det förevarande, beträffande alla kontorsan
ställda i enskild tjänst, synes man å andra sidan icke ha tillfyllestgörande skäl till.
Såsom ett tillvägagående, vilket möjligen skulle kunna vara ägnat att främja
det med motionen avsedda syftet, anser sig styrelsen böra ifrågasätta hänvändelse till
statens vederbörande förlikningsman. Ehuru förlikningsmännen förnämligast sysslat
med arbetstvister rörande kroppsarbete eller med dessa socialt jämställda arbetstagare,
torde de icke vara förhindrade att taga befattning jämväl med sådana tvister beträffande
högre stående arbetstagare. Den reviderade lagen om medling i arbetstvister,
vilken trätt i kraft med innevarande års ingång, synes också bereda förbättrade möjligheter
i förevarande avseende. Denna lag medgiver nämligen förordnande av särskild
förlikningsman för visst verksamhetsområde — en med ifrågavarande befattningshavares
verksamhet speciellt förtrogen förlikningsman skulle sålunda eventuellt kunna
tillsättas. Vidare må erinras, att i den reviderade lagen införts en bestämmelse om
skyldighet för parterna att på kallelse av förlikningsman infinna sig till förhandling.
Slutligen anser sig styrelsen i detta sammanhang böra meddela, att styrelsen
genom nådig remiss sistlidne höst fått mottaga en framställning i förevarande ämne
från Svenska bankmannaföreningen men att styrelsen, som hoppats att det skulle
kunna åvägabringas ett närmande mellan parterna, ännu ej avgivit utlåtande över
densamma.
Stockholm den 14 april 1921.
GUNNAR HUSS.
A. Molin.
STOCKHOLM, A.-B. P. A. NYMANS EFTR. 1921.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.