Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående befrielse för innehavare av jord, från vilken landskyldsskatt utgår, från utgivandet av sådan skatt.

1921-02-18 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1921:2, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående befrielse för innehavare av jord, från vilken landskyldsskatt utgår, från utgivandet av sådan skatt.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

•i

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1921 kl. 7 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 i anledning

av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

befrielse för innehavare av jord, från vilken landskyldsskatt

utgår, från utgivandet av sådan skatt.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 1, har herr Osberg hemställt,

”att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj :t med framställning

om utredning att på lämpligaste sätt befria innehavare av jord,

å vilken landskyldskatt påvilar, från denna orättvisa pålaga.”

För motiveringen av denna sin hemställan åberopar motionären dels

en av honom vid 1918 års lagtima riksdag i andra kammaren väckt .motion,

nr 115, dels andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts över samma

motion avgivna utlåtande nr 5 med därtill hörande historik.

I sin motion av 1918 anför motionären följande:

”Till 1908 års riksdag inlämnade Kungl. Maj :t nådig proposition nr 201 angående

ändring i grunderna för upphörande av den i Göteborgs- och Bohuslän utgående

landskyld, däri bland annat framhölls: att där landskyld till kyrka eller

prästerskap enligt jordeboken utgår av hemman eller lägenhet, ägaren eller innehavaren

må friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande

av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter 4f2 procent avkastar en summa

lika med landskylden, varvid, där densamma utgår in natura eller efter markegångspris,

till grund för löseskillingen bör läggas mediet av de tio senaste förflutna

årens markegångspris enligt litt. a i länets markegångstaxa.

Över denna proposition infordrades kammarkollegii yttrande, vilket utmynnade

i tillstyrkan till Kung!. Maj :ts förslag.

På grund av åberopade proposition frambära i andra kammaren motion nr 324

Motionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Historik.

Motion vid

1890 dr8

riksdag.

4 Andra kammarens fjärde tillfälligu utskotts utlåtande Nr 2.

med yrkande att den av Kungl. Maj :t begärda procenten måtte höjas till 6 procent.

Riksdagen beslöt emellertid att fastställa räntefoten till 5 procent, efter vilken friköp

skulle ske.

Ehuru denna förhöjning av riksdagen vidtogs, ha inga friköp förekommit.

I likhet med frälseräntorna medför landskylden otvivelaktigt stora olägenheter

för fastighetsredovisningen. Då densamma liksom ifrågavarande räntor icke kommit

till synes i fastighetsböckerna, kan en ny ägare sväva i fullkomlig okunnighet

om tillvaron av eu sådan belastning av fastigheten, intill dess han avfordras betalning.

Vid sådant förhållande kan det ej heller synas underligt, att i den allmänna

uppfattningen tillvaron av denna avgäld. som förskriver sig flera hundra år tillbaka

i tiden och tillkommit under helt andra ekonomiska förutsättningar än nu råda, ter

sig såsom eu orättvisa och en extra beskattning, på samma sätt som frälseräntorna

ännu betraktas av de jordägare som därav betungas. Ett allmänt statsintresse torde

derför bjuda, att åtgärder vidtagas för att landskylden måtte så snart som möjligt

försvinna och att detta sker på ett sådant sätt, att jordägarne äga möjlighet att utan

allt för stor ekonomisk uppoffring vinna eu dylik befrielse.

Dessa synpunkter hava tidigare beaktats såväl av Kungl. Maj :t som riksdagen,

då det gällde avlösning av de s. k. frälseskatteräntorna, varmed landskylden torde

äga de närmaste beröringspunkterna. Enligt lagen den 8 november 1912 om avlösning

av vissa frälseräntor har nämligen beretts tillfälle för ägare av jord, som belastas

av dylika räntor, att få dessa avlösta på sådant sätt. att ersättningen, avlösningssumman,

till ränteägaren bestämmes genom kapitalisering av räntans årliga

belopp, samt att *4 av denna avlösningssunnna gäldas med statsmedel, under det

''54 av dylika medel förskjutas med rätt för jordägaren att genom årliga annuiteter

under en tid av 40 år återbetala de förskjutna medlen.

Jag får fördenskull föreslå, att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl.

Maj :t med framställning om utredning, huruvida icke avlösning av landskylden

kunde ske på enahanda villkor som enligt 1912 års ovanberörda lag gälla för vissa

frälseräntor, samt att tiden för medelmarkegångsberäkningen tages före kristidens

början. ’ ’

Det åberopade utskottsutlåtande! var av följande lydelse:

Vid 1890 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 222, vari hemställdes

om vidtagande av åtgärder till en fullständig utredning av förhållandet med

den i Bohuslän utgående landskylden till kyrkor och prästerskap.

I motiveringen framhöll motionären bland annat, att eu undersökning av förhållandena,

som han företagit, givit vid handen, att den kyrko- och prästelandskyld

som av eu eller annan anledning kommit kronan eller statsverket till godo, blivit

behandlad som annan grundränta eller grundskatt, och således jämväl blivit föremål

för avskrivning jämlikt lagen om lindring i grundskatterna av den 5 juni 1885. Den

landskyld åter, som förblivit en kyrkornas eller prästerskapets tillhörighet måste

däremot fortfarande utgöras till sitt fulla belopp. Då emellertid båda slagen av

landskyld till sitt ursprung vore av enahanda och likartad beskaffenhet, syntes både

rättvisan och följdriktigheten fordra, att. sedan statsmakterna medgivit lindring i

den kyrko- och prästelandskyld, som ingått i hemmanens grundskatter, samma lind
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

A tillra kammarens fjärd a tillfälliga u tv ko it.s utlåtande Nr d.

ring oek borde medgivas den kyrko- och prästelandskyld, som utan hemmans- eller

jordägarens förvållande kvarstannat som en kyrkornas eller prästerskapets rättigheter.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,

erkände i sitt yttrande, att någon fullständig och fullt tillförlitlig utredning angående

dessa gamla skatteförhållanden icke kunde av utskottet åvägabringas, utan att

sådan bäst torde åstadkommas av Kungl. Maj :t. Utskottet ansåg emellertid skäl

icke förefinnas för riksdagen att begära en sådan''utredning, då dessa skatteförhållanden

icke berörde någon större del av riket utan endast några fögderier i ett län,

varför utskottet hänvisade de i saken intresserade att själva hos Kungl. Maj :t göra

framställning i ämnet.

På utskottets avstyrkan blev därefter motionen avslagen av andra kammaren.

Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin motion men hemställde

nu, att riksdagen, om den funne en närmare utredning av frågan genom Kungl.

Maj :t överflödig, ville för sin del besluta, att den i Bohuslän utgående landsky Iden

till kyrkor och prästerskap, måtte, i avseende på sin natur, likställas med grundskatterna

i övrigt samt alltså tillgodonjuta samma förmån till avskrivning, som redan

tillgodokommit eller framdeles kunde beviljas grundskatterna, samt att, om avskrivning

å ifrågavarande landskyld bleve bifallen, riksdagen behagade anvisa erforderligt

anslag för ersättning till de vederbörande, som ägt landskyld uppbära och

genom avskrivning komme att göra förlust.

Statsutskottet, till vilket denna motion hänvisades, anförde i sitt yttrande, att

utskottet inhämtat, att den fråga, som i motionen berördes, varit föremål för Kungl.

Maj :ts prövning i anledning av en hemställan från vissa ägare till landskyldspliktiga

hemman i Sunnervikens fögderi om nedsättning eller avskrivning av landskylden.

I infordrat yttrande över denna ansökan hade kammarkollegium bland annat

anfört, att liksom kronans hemman i Bohuslän påförts icke allenast ränta såsom

skattehemman utan även landskyld till kronan såsom jorddrott, sökandenas ägande

hemman hade att svara även för landskylden till prästerskapet såsom en jorddrottslig

rättighet, samt att varken rättvisa eller billighet krävde, att vid nedsättning i kronans

räntor .ifrågavarande landskyld på kronans bekostnad minskades. Kungl.

Maj :t hade på de av kammarkollegium anförda skälen funnit omförmälda ansökan

ej förtjäna avseende.

Statsutskottet förklarade sig emellertid hysa den åsikten, att de uråldriga

skatteförhållandena inom Sverige borde, så vitt'' möjligt vore, ordnas. I överensstämmelse

med denna uppfattning, och då den under benämning av landskyld inom

vissa delar av Göteborgs- och Bohus län utgående skatt måste anses vara en kvarleva

av föråldrade skatteformer, hade utskottet ansett önskvärt, att denna skatt måtte

kunna försvinna. Av vad ovan meddelats, torde emellertid framgå, att dess likställande

med grundskatterna och avskrivning på sätt motionären föreslaget icke vore av

förhållandena påkallat. Däremot föreställde sig utskottet, att allt för stora hinder

icke borde möta för denna skattefrågas ordnande på ett med billighet och rättvisa

överensstämmande sätt, samt att Kungl. Maj :t efter en i sådant syfte åstadkommen

utredning måtte finna anledning att framställa förslag om och under vilka villkor

ifrågavarande utskyld måtte kunna upphöra att utgå.

Motion vid

1891 års

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

K un (fl.

proposition

vid 1898 års

riksdag.

6 Andra kammarens f järde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Utskottet hemställde sålunda om skri velse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning

och förslag rörande avskrivning av landskylden^ och denna hemställan bifölls

av riksdagen, som alltså till Kungl. Maj :t avlät en skrivelse i ärendet.

Till 1898 års riksdag avgav Kungl. Maj :t en proposition angående upphörande

av landskylden.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen,

att kammarkollegium — efter att hava lämnat tillfälle för dem, som av landskylden

berördes, att inkomma med yttranden samt sedan dylika infordrats av vederbörande

uppbördsförvaltningar jämte domkapitlet i Göteborg och Konungens befallningshavande

i länet — den 21 december 1894 avgivit utlåtande i ärendet.

Statsrådet lämnade därefter en redogörelse för den förebragta utredningen.

Vad därvid först beträffande frågan om vad som menades med landskyld, anfördes

bland annat, att enligt den i Bohuslän vid tiden för detta landskaps förening

med Sverige ännu gällande 1604 års norska lag såväl som enligt äldre lagstiftning

förstodes i allmänhet med landskyld den av gäld, som brukare av annans jord hade

att årligen erlägga till jordens ägare eller den s. k. jorddrotten, varför rätten att

uppbära landskylden av ett hemman eller eu lägenhet ursprungligen varit förbunden

med äganderätt till eu däremot svarande lott i den landskyldspliktiga egendomen.

Storleken av landskylden torde ursprungligen hava varit beroende på överenskommelse,

men hade sedermera kommit att för varje gård utgå med ett bestämt belopp

i penningar eller persedlar. Detta belopp kunde visserligen höjas eller sänkas,

men endast efter laglig värdering av sex gode män.

Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och prästerskap genom gåvor, testamenten

eller på annat sätt kommit i besittning av ett stort antal hemman, hemmansdelar

och jordar. Vid reformationen blevo de av dessa egendomar, som tillhörde

kloster och biskopar, med landskyld och tagor indragna till kronan. Dessutom tillägnade

sig kronan bygselrätten till kyrkornas egendomar, av vilka kyrkorna hädanefter

i allmänhet uppburo endast landskylden. Härigenom hade äganderätten till

den kyrkolandskylden motsvarande jorden alltsedan reformationen ansetts tillhöra ej

kyrkan utan kronan, som utövade bygselrätten. Efter det Bohuslän år 1658 förenats

med Sverige, inträdde följande förändringar. Landskyld och tagor, som från

egendomar inom länet utgått till kyrka och prästerskap i egentliga Norge, indrogos

jämväl till kronan. Första och tredje årstagan samt den jämte dessa i Bohuslän till

jorddrotten utgående landbodalern kommo i likhet med landskylden att erläggas med

fixa belopp, bestämda i regel efter mantalet men i vissa fall efter landskylden.

I avseende å dispositionen av landskylden vore att märka, att densamma utgått

till kronan, kyrkan, prästerskapet eller — av två hemman -— till Huitfeldtska

stipendieinrättningen.

Samtliga kronans hithörande avgifter hade underkastats de i kungl. kungörelsen

den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892 om avskrivning av grundskatten

meddelade bestämmelser.

Den landskyld, som utginge till kyrkor och prästerskap, hade sedan år 1694 intagits

i jordeböckerna bland kronans räntor men med anteckning om dess disposi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 7

tion. Den utginge antingen kontant eller i vissa persedlar, som dock numera i regel

löstes efter markegångspris.

Kyrko- och prästlandskylden utginge ej endast av hemman och lägenheter inom

den socken eller det pastorat, vars kyrka och prästerskap vore berättigade att uppbära

landskyld, utan även av egendomar belägna inom andra socknar, till och med

i andra fögderier.

De landskyldspliktiga egendomarna vore till antalet sammanlagt 665 och de

dem påvilande beloppen vore i allmänhet mycket små, 323 egendomar hade sålunda

att erlägga 25 öre eller därunder samt 17 egendomar endast 1 öre.

Enligt jordeboken skulle prästerskapets landskyld tillfalla vederbörande kyrkoherde

med undantag endast för två änkesäten och två under ett änkesäte hörande

jordlägenheter, vilkas landskyld uppbures av kyrkoherdeänkan eller boställshavaren.

Den till kyrkor och kyrkoherdar utgående landskyld debiterades och redovisades,

kyrkolandskyiden av vederbörande kyrkovärdar för kyrkans räkning och prästlandskylden

för vederbörande kyrkoherdars räkning av uppbördsmännen för redovisning

av prästerskapets inkomster eller andra, varför statens ämbets- och tjänstemän

i regel icke hade något att skaffa med dess debitering.

Äganderätten till den landskylden motsvarande jorden hade alltsedan reformationen

betraktats såsom tillhörande kronan, och vid senare anhängiggjorda rättegångar

hade domstolarna fastställt, att så vore fallet.

Kammarkollegium hemställde i sitt yttrande bland annat, att då den till kyrkor

och prästerskap utgående landskyld icke utgjorde någon av kronan på kyrkor och

prästerskap överlåten rättighet, varken rättvisa eller billighet syntes kräva, att den-,

samma skulle indragas till statsverket mot ersättning av statsmedel, ej heller att

staten skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar; att vid sådant förhållande och

då vederbörande kyrkor och prästerskap måste anses berättigade att allt fortfarande

åtnjuta den inkomst landskylden för dem innebure, annan utväg ej syntes kollegium

vara att anlita för att åtminstone i någon mån nå det av riksdagen uttalade och i

flera avseenden beaktansvärda önskningsmål, än att möjlighet bereddes vederbörande

landskyldsgivare att på det sätt och under de villkor Kungl. Maj :t, där så

erfordrades med riksdagen och kyrkmötet kunde finna skäligt bestämma, friköpa

sig från skyldigheten att utgöra landskylden mot erläggande av ett belopp, som

motsvarade denna kapitaliserad. I detta avseende föreslog kollegium, att, där landskyld

till kyrka eller prästerskap enligt jordeboken utginge av hemman eller lägenhet

inom Göteborgs- och Bohus län, ägaren eller innehavaren finge friköpa sig från

skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande av ett penningbelopp, som

i årlig ränta efter den procent, Kungl. Maj :t kunde finna skäligt bestämma, och

som lämpligen syntes kollegium böra sättas till fyra procent, avkastade en summa

lika med landskylden, varvid där densamma utginge in natura eller efter markegångspris,

till grund för köpeskillingen syntes böra läggas mediet av de tio senaste

årens markegångspris enligt litt. A. i länets markegångstaxa. Kollegium hemställde

vidare bland annat, att beträffande prästlandskylden vederbörande ej finge begagna

sig av denna rättighet under nuvarande landskyldstagarnes tjänstetid, för så vitt

dessa ej därtill lämnade sitt samtycke, att löseskillingen för kyrkolandskyiden skulle

inbetalas till kyrkans kassa samt för prästerskapets landskyld till pastorsämbetet

s. 8 Kontrollera mot PDF

Kungl.

proposition

vid 1908 års

riksdag.

Utskottets

utlåtande

vid 1918 års

riksdag.

8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

för att förvaltas efter samma grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen,

med rätt för vederbörande indelningshavare att uppbära därå belöpande ränta, samt

att sedan inlösen skett, anmälan därom skulle göras hos Konungens befallningshavande

för vederbörlig anteckning i jordeboken.

Kungl. Maj :t gillade i allo vad kammarkollegium uttalat och gjorde hemställan

till riksdagen i enlighet med kollega förslag.

På statsutskottets hemställan bifölls den kungl. propositionen av riksdagen, och

kyrkomötet godkände också det framlagda förslaget, varefter kungl. förordning i

ärendet utfärdades den 14 oktober 1898. Förordningen hade det innehåll, som framgår

av den ovan refererade kungl. propositionen.

Till 1908 års riksdag avgav Kungl. Maj :t en ny proposition i ärendet vari

hemställdes, att den räntefot, efter vilken avlösningen av landskylden skulle ske,

måtte höjas till 4y2 procent. Till stöd för detta förslag anförde föredragande departementschefen

bland annat, att avlösning icke i något fall ägt rum enligt kungl.

förordningen den 14 oktober 1898, varför gällande bestämmelser visat sig ineffektiva.

Med anledning av denna kungl. proposition väcktes i andra kammaren en motion,

nr 324, vari hemställdes, att räntefoten måtte bestämmas till 6 procent.

Särskilda utskottet nr 1, som handlade detta ärende, hemställde, att räntefoten

måtte bestämmas till 5 procent, och'' riksdagen fattade beslut i enlighet härmed.

De nu gällande aviöningsbestämmel serna rörande landskyldens avlösning äro

fastställda i en kungl. förordning av den 20 november 1908.

Såsom av den meddelade historiken framgår, har frågan om avlösning av den

i Göteborgs- och Bohus län utgående landskylden vid flera tillfällen varit föremål

för statsmakternas prövning. Sedan år 1898 finnes det också möjlighet för innehavarna

av landskyldspliktiga egendomar att få denna avgäld avlöst. Trots detta

har emellertid, såsom motionären framhållit, hittills dylik avlösning i intet enda

fall ägt rum.

Utskottet delar till fullo motionärens uppfattning, att här förefinnes eu ytterst

olämplig skatteform såsom eu kvarleva av äldre och för vår tid helt främmande

skattegrunder. Likaledes kan utskottet ej annat än erkänna, att de nuvarande avlösningsbestämmelserna

visat sig fullständigt ineffektiva. Orsaken härtill torde i

flertalet fall eller överallt där de utgående skattebeloppen äro mycket små, vara att

de landskyldspliktiga finna besväret med avlösningsproceduren vara större än som

motsvarar fördelen av att en avlösning kommer till stånd. I de fall åter, där landskylden

utgår med avsevärdare belopp, torde man anse avlösningen enligt nu gällande

räntefot för kostsam, varför den icke heller i dessa fall blir förverkligad.

Motionären har nu föreslagit, att avlösningen skulle få ske på samma grunder,

som föreskrivits för avlösning av vissa frälseräntor enligt lagen av den 8 november

1912, d. v. s. genom kapitalisering av räntans årliga belopp, varefter 1/4 av denna

avlösningssumma gäldas med statsmedel, under det att % förskjutas av dylika medel

med rätt för jordägaren att genom årliga annuiteter under en tid av 40 år återbetala

de förskjutna medlen.

Enligt utskottets mening skulle emellertid en dylik avlösningsprocedur vara

alltför vidlyftig och besvärlig med hänsyn till de mycket små belopp, det här i regel

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr ii. 9

gäller. Helt säkert skulle icke heller detta sätt för avlösning medföra önskat resultat.

Utskottet kan därför icke tillstyrka den av motionären föreslagna avlösningsformen.

Däremot skulle utskottet gärna velat tillstyrka utredning, huruvida ej en avskrivning

av dessa skattebelop skulle kunna genomföras, även om härför skulle krävas

ekonomiska uppoffringar från statens sida. Beloppen det gäller äro nämligen

i regel så små, att det ur rent administrativ synpunkt vore en fördel, om landskylden

försvunne. •

Då likväl ett dylikt yrkande torde falla utanför motionens ram, saknar utskottet

befogenhet att framställa detsamma, varför utskottet, på grund av vad sålunda

anförts, får hemställa, att förevarande motion, nr 115, icke måtte till någon

andra kammarens åtgärd föranleda.”

Denna utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen.

Utskottet delar till fullo de synpunkter, som i ovan anförda utskottsutlåtande

framhållas i fråga om den i Gröteborgs och Bohus län utgående

landskylden, och anser sålunda, att en avskrivning av dessa i regel mycket

små skattebelopp är den enklaste lösningen av frågan. Då i föreliggande

motion åt själva yrkandet givits en formulering, som överlämnar åt en

blivande utredning att avväga lämpligaste sättet för en dylik avlösning, och

alltså nu nämnda synpunkter därvid måste komma till omprövning, vill utskottet

tillstyrka bifall till motionen.

I fråga om sättet för verkställande av utredningen synes densamma

på grund av sin ringa omfattning lämpligen kunna ske på administrativ

väg.

Utskottet får alltså hemställa,

att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

rörande lämpligaste sättet att befria innehavare

av jord, å vilken landskyldsskatt påvilar, från denna

pålaga.

Stockholm den 18 februari 1921.

Å utskottets vägnar:

M. JENSEN.

Närvarande: herrar Jensen, Stjernsiedt, Larsson i Kroken, Andersson i Höör,

Månsson i Backa,’ IVard, Alexander sson*, Holmgren, Dahlén* och Godén.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 sand. i avd. 1 käft. (Nr 1—2.) 2

Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.