Skrivelse till Kungl. Maj:t angående återförande till kronan av rekognitionshemman m. m.
1921-04-15 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1921:9, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående återförande till kronan av rekognitionshemman m. m.
Dokumentets text
Andra Tcammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1921 kl. 3 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående återförande till kronan av rekognitionshemman
m. m.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 224, har herr Vennerström
hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas för att till
kronan återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd
anslagna skogar samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kan föranleda».
Till motivering för denna hemställan har motionären, med hänvisning
till den behandling liknande motioner rönte vid 1920 års riksdag,
anfört följande:
»Vid 1920 års riksdag hemställde Hansson i Rättvik och Vennerström
i motion nr 310 i andra kammaren liksom Lind i motion nr 204
i första kammaren bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast verkställa den utredning,
som kan erfordras angående återförande till kronan av sådana kronodonationer
till industrien, som genom driftens nedläggande eller endast genom
uppehållande av skendrift förverkats, samt för riksdagen framlägga förslag
härom. Angående motivering hänvisas till de nyssnämnda motionerna.
Detta yrkande blev av vederbörande tillfälliga utskott avstyrkt.
Men detta avstyrkande innebär icke ett underkännande av denna del av
motionen. Herr Eriksson i Grängesberg hade nämligen i motion nr 197
i andra kammaren efter en uttömmande motivering kommit till ett yrkande,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 4 avd. 6 käft. (Nr 9.) 1
Motionen.
2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
som i stort sett sammanföll med de förut nämnda motionerna. I anledning
av denna motion hade andra lagutskottet föreslagit riksdagen att hos
Kung], Maj:t »anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder
behöva vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman och till
beigshanteringens understöd anslagna skogar samt om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredning kan föranleda. Tillfälliga utskottet
ansåg, att genom detta andra lagutskottets uttalande motionärernas
önskemål blivit tillgodosedda,
\ id behandlingen i kamrarna blev andra lagutskottets hemställan
antagen i andia kammaren men avslagen i första kammaren. Majoriteten
för avslag var dock synnerligen liten. 44 röster avgåvos för utskottets
hemställan och 52 röster emot.
iM0ti°andra . 1 ovan nämnda motion nr 197 vid 1920 års riksdag har herr Eriks
kammaren
son i Grängesberg hemställt, alt riksdagen för sin del måtte besluta, det
års riksdag. Kungl.^ Maj:ts förordning av den 22 december 1898 om upphävande av
iekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda,
måtte upphöra att gälla samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till
åtgärder i syfte att till kronans fria disposition återföra rekognitionsskogshernman,
gruvskogar och andra naturvärden, som av kronan upplåtits till
olika industriföretags stödjande. -
Till stöd för denna hemställan hade motionären bland annat anfört
följande:
»Bergshanteringen har städse och icke minst i äidre tider ansetts såsom en av
landets viktigaste näringar. Jämte det näringen lämnade sysselsättning och utkomst
åt ett betydligt antal människor, var den skatt, som under benämning av tionde och
hammarskatt av bruken utgjordes, en för staten viktig inkomstkälla. Till gengäld
härför omhuldades ock denna näring från statens sida, och då erforderlig tillgång till
skogsprodukter utgjorde ett av de huvudsakligaste villkoren för näringens bestånd och
utveckling, anvisades för ändamålet åtskilliga krono3kogar. Dessa innehades till en
början avgiftsfritt, men från och med 1689 belädes järnverken med en viss arrendeeller
rekognitionsavgift, vilken utgick av stångjärnhamrar med 2 öre och av masugnar
med 1 öre silvermynt för varje stavrum ved, som ansågs vara för bruksdriften
behövlig. Denna avgift höjdes 1747 till respektive 6 och 3 öre. Järnmalmsgruvor
erhöllo dock befrielse från denna avgift.
Såsom villkor för begagnande av dessa skogar gällde, att bruksrörelsen fortsattes
och ansågs, att staten icke ägde rätt att, så länge nyssnämnda villkor av bruksägaren
fullgjordes, återkalla den gjorda upplåtelsen. Då ifrågavarande skogar ofta
voro större, än som för verkets behov erfordrades, föreskrevs genom kungl. kungörelse
den 4 februari 1811 bland annat, att, sedan varje rekognitionsskog blivit å karta avfattad
och undersökning ägt rum till utrönande av verkets behov av skogsprodukter,
vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen
3
Anlita kun,murens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr !).
i sin helhet eller endast en viss del därav borde få under bruket bibehållas, att den
verket tillerkända skogstrakten skulle få av veikets ägare skatteköpas och skulle vid
man talssättning varje helt mantal tilldelas från 1,200 till och med 3,000 tunnland
skog, allt efter maikens beskaffenhet och bördighet samt skogens återväxt och årliga
avkastning m. m. samt att verkets ägare skulle medelst erläggande av sex års räntor
efter kronovärde få till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen, dock med förbehåll
i skattebreven att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket.
Enligt vad 1882 års skattekommitté meddelar, hade till den tiden med tillämpning
av dessa bestämmelser rekognitionsskogar om tillsammans 276.a mantal
försålts mot köpeskillingar, vars sammanräknade belopp utgjorde endast 23,423 kronor
41 öre. Sedan 1882 torde ingen avsevärdare försäljning ha ägt rum.
Då varje mantal enligt 1811 års kungörelse skulle innehålla från 1,200 till
3,000 tunnland, omfattande varje försålt mantal säkerligen i genomsnitt minst 2,000
tunnland och hela den försålda arealen 553,800 tunnland. Genom den erhållna köpeskillingen
har staten sålunda bekommit i betalning för varje tunnland omkring 4 öre.
Endast inom Grangärde, Ludvika och Sävsnäs socknar ha följande rekognitionsskogar
blivit försålda:
År 1844 till Enkulle hyttelag 35/04 mantal för kronor 40.03, år 1845 till Sörviks
och Brunnsviks hytteägare 17/48 mantal för kronor 31.94, Norhyttans ägare 716
mantal kronor 32.04, Vastansjö hyttas ägare S5/3j mantal kronor 57.2 2, år 1852 till
Rävåla hyttelag 15,''e4 mantal kronor 78.16, Abeckshyttas ägare 29/48 mantal kronor 40.34,
Persbo hyttelag 1 7/64 mantal kronor 80.2 9, Marnäs hyttelag, Knutsbo skog om s/e4 mantal
kronor 5.46, Gonäs hyttelag 68 128 mantal kronor 35.61, Sunnansjö hyttelag 1 »/»>
mantal kronor 83.76, år 1848 till Saxhytte hyttelag ,7/61 mantal kronor 40.22, år 1854
till Bärgsbo hyttelag 1 mantal kronor 60.4 8, år 1855 till Klenshytte hyttelag 5/8 mantal
kronor 45.30, Hellsjö hyttelag 7/16 mantal kronor 41.71, år 1857 till Björnhytte
masugns ägare 10 skogshemman om tillsammans 5 I0/i« mantal kronor 411.80, år 1858
till Prästhytte masugnsägare 57/64 mantal kronor 65.2 0, år 1863 till Ludvika bruksägare
10 skogshemman om tillsammans 6 >/4 mantal kronor 463.7 8, och sista försäljningen
år 1878 till Fredriksbergs och Gravendals bruk 23 mantal kronor 1,344.3 1.
Den sammanlagda köpeskillingen för de försålda 46 mantalen blir sålunda endast
kronor 2,996.n.
Hur välvilligt ämbetsverken uppträtt mot brukens anspråk på skogsköp utgör
försäljningen av Hammarberget i Grangärde socken ett vältaligt vittnesbörd. År 1872
förklarade kommerskollegium Nyhammars bruk berättigat att, då bruket ägde Saxhyttans
masugn, få skatteköpa en mellan Ludvika bruks förut skatteköpta rekognitionsskog
och masugnen belägen skogspark, Hammarberget om 63 tunnland, för en
köpeskilling av 1 krona och 66 öre eller två och ett halvt öre per tunnland. Saxhytte
masugn hade redan förut, 1848, erhållit skatteköp på nödig bruksskog eller 8»
mantal.
Dessa i allmänna drag givna siffror ge en talande bild av hur kronans egendom
bortskänkts till enskilda. Ännu mera upprörande ter sig bilden, om man granskar
försäljningarna i detalj.
Som exempel kan anföras Björnhytte bruks rekognitionsskogar, som sannolikt
upplätos till bruket under 1700-talet. I början av 1800-talet fördrev bruket de’ åbor,
som funnos å skogen och fick åborätten på sig överlåten. Som redan nämnts, erhöll
bruket 1857 skatteköp på hela skogen, bestående av 5 ,ft/lfi mantal och innehållande
i areal 197 tunnland inägor och 12,329 tunnland utmark för en köpeskilling av 3.3
4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
öre per tunnland. I skattebrevet är uttryckligen förbehållet det villkor, »att hemmanet
oskiljaktigt bliver förenat med Björnhytte masugn». I början av 1900-talet nedlades
bruksrörelsen och egendomen försåldes till eu enskild person, vilken under flera år
bedrev en intensiv skogsavverkning, och efter vad med bestämdhet uppgivits därigenom
fick hela köpeskillingen, som var något över 400,000 kronor, betäckt, År 1908
försåldes Björnhyttan till staten för en köpeskilling av 435,000 kronor.
Att rekognitionsskogarna ursprungligen upplåtits och vid skatteförsäljningen
tilldelats viss hytta eller smedja uteslutande för dennas stödjande är ostridigt.
I kungl. förklaringen den 5 april 1739 föreskrives vid bötesansvar beträffande
dessa skogar, »att med alla sådana skogars nyttjande ej något missbruk till avsalu
av bruks- eller manufakturägarna må förövas, utan de allenast till brukets eller manufaktoriets
enskilda underhållande och förnödenhet användas.
I kungl. brevet den 1 december 1766 är vid strängaste vite förbjudet göra
ansökning om flyttande av smide eller att iå använda rekognitionsskogarnas avkastning
till smide vid annat bruk, än det å den ort, vartill skogen ursprungligen
upplåtits.
Som förut nämnts, utsäges i kungl. kungörelsen den 4 februari 1811, vilken
ligger till grund för skatteköpen, att då hemmanen voro inrättade av den för bruken
till deras upprätthållande såsom nödig ansedd mark och skog, i skatteköpsbreven
skulle intagas det förbehåll att de »alltid skola bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder
de lyda*, vilket tillräckligt tydligt angiver det uppenbara syftet: skogarnas
användande till bruksdriftens upprätthållande såsom ett förbehåll till upplåtelsen.-
Vid försäljningen av dessa skogar har heller icke, såsom fallet är vid upplåtelse
av andra kronoegendomar, överlåtelse skett till enskilda personer och dess
arvingar, utan till ägarne av visst järnbruks hytta och nämnda bruks framtida
innehavare.
De författningar, som utkommit efter 1811 _års kungörelse, hävda fortfarande''
rekognitionsskogarnas och brukens samhörighet. Sålunda säges i Kungl. Maj:ts brev
av den 16 maj 1835, att Kungl. Maj:t »icke funnit skäligt i allmänhet medgiva den
utsträckning (som begärts) av dispositionsrätten över rekognitionsskogarna, att bruksoch
bergverksidkarna mage använda dessa skogar vid vilketdera av deras bruk och
bergverk, som de själva finna lämpligast.»
År 1886 drogs frågan inför riksdagen. Under anförande hurusom eu mängd
kronans hemman blivit till understöd för bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande
bruks- eller fabriksägare med förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från
det bruk eller den fabrik, till vars förmån försäljningen skett, samt att, därest bruket
eller fabriken nedlagts, kronan ansetts på grund av föråldrade författningar kunna
återtaga sålunda sålda hemman, yrkade C. A. Bäckström i en inom första kammaren
väckt motion »att, därest utfärdat skattebrev innehölle, att skattupplåtelsen skett till
understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet ej finge därifrån skiljas, sådant
hädanefter ej skulle medföra behörighet för kronan att yrka rubbning av ägares och
inteckningshavares rätt.»
I över motionen avgivet utlåtande anför statsutskottet bland annat: »vid försäljningar
till bruken av rekognitionsskogshemmanet har syftet varit enahanda som
med den ursprungliga upplåtelsen av de allmänningar, varav hemmanen bildats, eller
bergshanteringens understödjande och uppmuntran. Räntan av rekognitionsskogshemmanen
har trätt i stället för den förra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och
även uti dessa hemmans räntor har jämlikt kungl. kungörelse den 5 juni 1885 en
Andra kammar ens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr .9. 5
nedsättning med 30 procent från och med innevarande år ägt rum. Skulle nu, såsom
herr Bäckströms förslag innebär, kunna avstås från rättigheten att föra talan om
rekognitionshemmanens återvinnande, i händelse de skiljas från bruk, till vars understöd
de blivit anslagna, eller i händelse sådana, bruk nedläggas, så komme staten för
avståendet till enskilda av en mängd värdefulla jordegendomar icke att åtnjuta någon
annan ersättning än de ännu kvarstående 70 procenten av räntan å rekognitionsskogshemmanen.
På grund av dessa förhållanden äger enligt utskottets åsikt staten fullt
fog att fortfarande fasthålla grundsatsen, att ifrågavarande hemman skola vara oskiljaktigt
förenade med det verk, till vars understöd de blivit skattesålda »
Av vad som anförts är ostridigt, att lagstiftarens mening med upplåtelsen och
skatteförsäljningen av rekognitionsskogarna varit att bereda bruken ett i forna tider
välbehövligt understöd, men att skogen skulle återfalla till kronan, om bruket nedlades
eller skogen försåldes. Faktum är emellertid att de allra flesta bruk, som fått
skatteköpa rekognitionsskogar, sedan länge varit nedlagda eller ock numera utöva en
ren skendrift. Skogarna äro i vissa fall sålda och i övrigt sker avverkning till försågning
eller annat för bruksrörelsen främmande ändamål.
Av de förut nämnda bruken äro samtliga utom Gonäs och Klenshyttans hyttor
nedlagda. Sörviks och Brunnsviks hytta nedlades 1811 och Norrviks hytta 1831, varvid
deras blåsning flyttades till Marnas hytta, vilken nedlades för omkring 15 år
sedan. Norrhyttan nedlades för omkring 10 år sedan, Sunnansjö hytta på 1880-talet
och Björnhyttan i slutet av 1890-talet, alla övriga i artikeln nämnda hyttor inom
Grangärde och Ludvika socknar nedlades under 1850- och 1860-talet. Ludvika bruk
har varit nedlagt bortåt trettio år. För att bevara skenet av bruksdrift har emellertid
brukets ägare i en mindre byggnad uppställt ett par smideshärdar, där smide bedrives
med från annat håll lejd arbetskraft någon vecka vissa vintrar. Att denna primitiva
smedja icke är avsedd för verklig bruksrörelse är uppenbart för alla. Andra hytteoch
smidesägare hg låtit bruken förfalla.
Om nu statsmakternas mening med upplåtande av rekognitionsskogarna är
uppenbar för icke jurister, är den dock förborgad för domstolarna.
Genom ett flertal domar ogillade högsta domstolen den 8 juni 1897 å kronans
vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga innehavare av rekognitionsskogshemman
med påstående, att hemmanen i följd därav att bruket nedlagts eller
hemmanet skilts från bruket skulle återfalla till kronan.
Som skäl för ogillande av kronans talan anföres i domslutet beträffande Stjärnfors
bruks rekognitionsskog, vilken blivit försåld, »att i det berörda köpebrev intagna
villkor, att hemmanen oskiljaktigt skulle vara förenade med Stjärnfors bruk, så mycket
mindre kunde föranleda till skattemannarättens förverkande, därest hemmanen skildes
från berörda bruk, som enligt 1 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum lydde
genom K. F. den 1 maj 1810, dylikt i köpeavhandlingen intaget förbehåll vore utan
verkan». Kungl. Maj:t utfärdar år 1811 en förordning, som enligt dåtida och senare
uppfattning ända till 1897 av såväl Kungl. Maj:t och riksdagen som andra myndigheter
och även av de enskilda bruksägarna ansågs trygga kronans rätt att återfå skogen,
om icke köpeförbehållet uppfylldes. Genom ett enkelt domstolsutslag förklaras nu i
köpebrevet gjort förbehåll vara utan laga verkan och staten går förlustig värden för
hundratals miljoner kronor. Detta måste utan överdrift betecknas som ett upprörande
utslag av den formella rätten på bekostnad av den reella och i strid med allt sunt
förnuft.
Med anledning av dessa domar beslöt riksdagen år 1898, att, då kronan numera
6 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr g.
ansåges icke äga återvinningsrätt till rekognitionshemmanen, och ifrågavarande bestämmelse
om hemmanens oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke ägde
någon betydelse, vad i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp av så
kallade rekognitionehemman föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga
från de bruk, varunder de.lydde, skulle upphöra att gälla.
Detta riksdagens beslut torde ha tillkommit med anledning av de nyligen
avkunnade domarna utan närmare prövning av frågan.
Dessa domstolsutslag och detta riksdagsbeslut måste korrigeras genom ett nytt
riksdagsbeslut, som återför till samhället dessa naturvärden. Ett sådant krav kommer
helt visst att uppkalla ett häftigt motstånd från de kretsar, som vant sig att betrakta
samhälleliga naturvärden som enskildas vällovliga spekulationsobjekt, men detta får
icke avhålla från ett hårdhänt ingripande. Visserligen är det en vansklig sak att
upphäva ett riksdagsbeslut av den art, varom nu är fråga. Kronans rättsanspråk och
intressen synas mig dock i detta fall vara så välgrundade, att de motivera en sådan
åtgärd. I en tid, då skogar och vattenfall få alltjämt ökat värde både ur nationalekonomisk
och privatekonomisk synpunkt, och då staten behöver alltjämt ökade
inkomster, är det en tvingande nödvändighet för statsmakterna att återföra i samhällelig
ägo, vad som frånhänts samhället. Jag hemställer därför, att riksdagen måtte
besluta upphävande av 1898 års förordning och att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
åtgärder för rekognitionsskogarnas återställande till kronans fria disposition.
Jag är icke blind för, att ett sådant beslut i vissa fall kan leda till obilliga
konsekvenser. Givet är därför, att varje rekognitionsskogs upplåtelse bör prövas för
sig och att kronan av billighet i vissa fall bör efterskänka gift krav och i andra fall
träffa uppgörelse med innehavaren, som lämnar honom ekonomiskt skadeslös.
Även ett annat spörsmål får icke i detta sammanhang lämnas obeaktat. Före
brukens skatteköp funnos å skogarna flera eller färre åbor. Dessa ha blivit fördrivna
av bruken eller ock ha de för en spottstyver avstått åborätten till rekognitionsskogsinnehavaren.
I den mån de själva eller deras bröstarvingar finnas i livet och önska
återfå sina torp, bör tillfälle därtill lämnas dem. Tydligt är, att det icke kan vara
ett samhällsintresse, att de skola få äganderätt till torpen, men om de vilja bosätta
sig på desamma böra de tillförsäkras tryggad besittningsrätt. Med andra ord, det
gamla åborättsinstitutet bör återupprättas.
Efter utfärdandet av kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 angående skatteläggning
och försäljning av rekognitionsskogarna ifrågasattes, huruvida till desamma
jämväl vore att hänföra s. k. gruvallmänningar. Detta ansåg emellertid Kungl. Maj:t
ej vara förhållandet, vadan det befanns nödigt att underställa ständernas prövning,
huru med de senare borde förhållas. Detta skedde vid 1823 års riksdag, då ständerna
biföllo Kungl. Maj:ts förslag därom, att dessa skogar skulle bibehållas för de gruvors
behov och nytta, åt vilka de varit upplåtna, för att, på sätt dittills ägt rum, begagnas
så länge gruvorna bearbetades, samt vid deras upphörande upplåtas åt andra gruvor,
som därav kunde vara i behov, med iakttagande dock att vanlig rekognitionsavgift
åsattes desamma för att till statsverket utgöras.
Den rekognitionsavgift, som erlägges för dessa skogar, har sedan år 1747
uppgått till cirka 3 öre för varje stavrum ved i uppskattad årlig avverkning. Denna
låga avgift föranledde, att den samma år antagna bevillningsförordningen innehåller
föreskrift om att förutom rekognkionsavgiften även viss skogsbevillning skulle erläggas.
I 1858 års bevillningsförordning höjdes sistberörda avgift till 25 öre för värjo stavrum
7
Andra hamnarms fjärde tillfalliga utskotts utlåtande Nr 9.
ved. J)å 1883 års bevillningsförordning utfärdades, bestämdes att gruvskogsinnehavarna
därjämte skulle för skogen erlägga vanlig fastighetsskatt.
Enligt domänstyrelsens berättelse för år 1915 uppgår den sammanlagda arealen
av statens till bergshanteringens understöd upplåtna skogar till 35,660 har. Dessa
skogar äro belägna på följande platser:
Norrbottens län: Kengis 14,103 har; Rån och Bärgön 3,546 har; Gävleborgs
län: Torsåker 314 har; Kopparbergs län: Burängsbärg 508 har, Grängesberg 782 har,
Ostansbärg i Norrbärke 404 har, Bispbärg 312 har, Nisshyttan 222 har; Värmlands
län: Nordmark 202 har, Persbärg 1,481 har; Örebro län: 14 stycken gruvallmänningar
om tillsammans 2,811 har; Uppsala län: Dannemora 1,603 har; (Södermanlands län:
Åkers styckebruk 6,861 har, Tunabärgs kopparverk 2,102 har).
Det sammanlagda beloppet av de rekognitions- och skogsbevillningsavgifter,
som för dessa skogar erlades till kronan år 1884. uppgick till 1,938 kronor. Sedan
dess torde icke dessa avgifter ha förändrats.
1919 års urtima riksdag har som bekant beslutat provisoriskt upphäva 1811
års skatteköpsförordning. Detta beslut har i första hand tillkommit för att förhindra
skatteköp av Tunabärgs kopparverk* allmänning.
För denna rekognitionsskog om 2,102 har bestämde kammarkollegium år 1909
att köpeskillingen, enligt 1811 års förordning, skulle uppgå till 544 kronor och 74
öre. Vid verkställd värdering har skogen av domänstyrelsen värderats till 1,831,067
kronor.
Genom det fattade riksdagsbeslutet förhindrades nyttjanderättsinnehavarna
skatteköpa skogarna. Detta är ett framsteg hän mot en bättre förståelse för statens
rätt, men för att denna rätt skall bli iakttagen måste krävas att skogarna återlämnas
till kronans fria disposition.
Det kan icke med fog göras gällande att de gruvägare, som disponera över
gruvskogar, äro i större behov av statens direkta understöd än övriga gruvägare.
Snarare är motsatsen förhållandet. Dock bör medgivas att vissa av dessa gruvföretag
ha så begränsat eget markutrymme, att de icke utan den största olägenhet kunna få
nödig plats för maskinella anläggningar, bostäder m. m. Då det icke kan vara något
statsintresse att, så länge enskild gruvdrift är tillåten, direkt försvåra näringens''
utövning, bör vid en indragning till kronan av gruvskogarna för driftens utveckling
nödigt markutrymme upplåtas. Denna upplåtelse bör ske på för både staten och
gruvägarna betryggande villkor, till exempel genom femtioårigt arrende.»
Denna motion blev på hemställan av andra lagutskottet remitterad Kammartill
kungi. kammarkollegium, som däröver avgav följande utlåtande: kollega
xvi lCIZ(X/TlCl c,
»Genom nådig remiss den 27 februari 1920 har kammarkollegium anbefallts
avgiva och till utskottet överlämna utlåtande över motionen; och får kollegium till
åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.
Vad till en början angår första delen av motionärens hemställan, får kollegium
hänvisa till sitt till andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag den 17 april
samma år avgivna utlåtande, såsom bilaga A vidfogat bemälda utskotts utlåtande, nr
43, i anledning av väckta motioner rörande vissa med skatteköp av kronojord sammanhängande
förhållanden. I detta sitt utlåtande — vilket avsåg en till utskottet
hänvisad motion, vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i ändamål, att det vM rekognitionsskogarnas försäljande till
8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
skatte i skattebreven intagna förbehåll angående rekognitionshemmanens oskiljaktighet
från de bruk, till vilkas understöd de skattesålts, och detta i mening av bruksdrift,
måtte förklaras fortfarande effektivt och för skogarnes innehavare lagligen bindande,
samt att förslag i detta syfte måtte snarast möjligt för riksdagen framläggas — har
kollegium närmare redogjort för de omständigheter, varunder kungörelsen den 22
december 1898 tillkommit.
Kollegium yttrade därvid bland annat:
»I underdånig skrivelse den 12 maj 1898 anmälde riksdagen, hurusom riksdagen
för sin del beslutit, att vad som i fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman
stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de
bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla, samt att 30 § av lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring den 27 juui 1896 måtte erhålla följande
förändrade lydelse: »Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshemman
av krono eller skatte natur är särskilt stadgat.» Dessa frågor hade förekommit till
överläggning inom riksdagen på grund av två inom första kammaren väckta motioner,
därvid” till stöd för förslaget om upphörande av giltigheten av berörda förbehåll anförts,
bland annat, att, sedan i kungl. kungörelsen angående användandet av de till bergverken
och bruken upplåtna rekognitionsskogar den 4 februari 1811 stadgats, att i
de skattebrev, som kollegium hade att utfärda å de till hemman indelade och försålda
dylika- skogar, skulle intagas förbehåll, att hemmanen alltid skulle bliva oskiljaktiga
från de bruk, varunder de lydde, samt rörande skatteköp av sådana hemman
utfärdats flera författningar, vilka alla i avseende å nämnda förbehåll hänvisade till
1811 års kungörelse, talan å kronans vägnar väckts mot åtskilliga ägare av rekognitionshemman,
med påstående, att hemmanen, i följd därav att bruk nedlagts eller
hemman skilts från bruk, skulle återfalla till kronan, men att högsta domstolen genom
ett flertal den 8 juni 1897 meddelade domar förklarat, att återvinningsrätt i
sådana fall icke ägde rum och förty ogillat kronans talan. Frågan om bibehållande
av ifrågavarande förbehåll hade därigenom fatt en helt annan innebörd. Då det
genom högsta domstolens beslut vore konstaterat, att kronan icke hade någon återvinningsrätt
till hemmanen, hade den ur synpunkten av kronans flskalisaa intresse
anförda grund för förbehållets bibehållande, bortfallit. Avsikten med förbehållet
torde allenast hava varit att i enlighet med de näringspolitiska åsikter, som vore
gällande vid tiden för utfärdandet av ovan åberopade kungörelse, sörja för, att varje
bruk skulle hava tillräckligt med skog i förhållande till den kvantitet järn eller andra
produkter, som enligt de för bruket gällande privilegier finge där tillverkas. Sedan numera
fullständig frihet införts i avseende å bergshanteringen, förefunnes naturligtvis
icke skäl att ur denna synpunkt bibehålla omförmälda inskränkning. Vid sålunda
anförda förhållanden syntes intet numera med fog kunna invändas mot att dessa
hemman i förevarande hänseende likställdes med övriga under enskild äganderätt
varande hemman. Visserligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen
borde anses hava , bortfallit redan genom de angående bergshanteringens frigörande
utfärdade författningar, men då förbehållet förutsatts såsom giltigt i förenämnda 1896
års lag, syntes trygghet icke förefinnas, att icke samma förbehåll kunde komma att
anses fortfarande tillämpligt och kunna av någon bruksägare åberopas i ändamål att
återvinna från bruket sålt hemman av ifrågavarande slag. Det syntes därför vara
skäl att till undvikande av den rättsosäkerhet och de kostsamma rättegångar, som
kunde av förbehållet vållas, meddela uttryckligt stadgande därom, att förbehållet
skulle vara utan verkan. — I sin ovanberörda skrivelse yttrade riksdagen för egen
9
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
del att dA, i händelse bruksrörelsen blivit nedlagd vid bruk, under vilket rekognitionshemman
lydde, eller om rekognitionshemman kommit i annans ägo än bruksägarens,
kronan numera ansåges icke äga återvinningsrätt till hemmanet, och ifrågavarande bestämmelse
om hemmanens oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke
ägde någon betydelse, samma bestämmelse borde upphöra att även i övriga avseenden
äga giltighet, helst bibehållande av en sådan bestämmelse kunde genom den
rådande osäkerheten angående äganderätten till rekognitionshemman framkalla anspråk
och förvecklingar av flera slag, varför riksdagen velat bifalla motionen i denna del,
samt att_ därav syntes följa, att lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
borde bliva gällande även i fråga om förevarande rekognitionshemman.
Kammar- och kommerskollegierna avgåvo med anledning av riksdagens berörda
skrivelse infordrat gemensamt underdånigt utlåtande den 23 september 1898,
och anförde kollegierna därvid följande. Den i skatteköpebrev angående rekognitionshemman
på grund av 1811 års nådiga kungörelse införda bestämmelse därom,
att det salugångna hemmanet skulle vara oskiljaktigt från det bruk, varunder det
lydde, syntes visserligen numera vara utan all betydelse, varför kollegierna emot
upphörande av giltigheten av denna bestämmelse, så vitt endast kronans rätt vore
i fråga, så mycket mindre hade något att erinra, som samma bestämmelse icke upptagits
bland de av rikets ständer i underdånig skrivelse den 20 december 1809 angivna
grunder för användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar
och dessutom syntes stå i strid med vad uti 2 § 1 kap. jordabalken,
sådant detta lagrum lyder enligt nådiga förordningen den 1 maj 1810 förekomme
därom, att säljare i köpeavhandling om jord och fastighet ej hädanefter finge förbehålla
sig eller andra att få framdeles vinna egendomen åter; och skulle, ur synpunkten
av kronans intresse, icke heller något vara att invända emot en förändring
av 1896 års lag på sätt riksdagen för sin del beslutit. Men med hänsyn därtill att
ägare av bruk kunde tänkas vilja framställa anspråk på återvinning av hemman,
som med nu angivna förbehåll på sin tid köpts av brukets förre ägare, men sedermera
i sin helhet eller till någon del skilts från bruket, borde åt de åsyftade lagbestämmelserna,
i fall de ansåge3 vara av behovet påkallade, givas sådan avfattning,
att deras tillämpning bleve inskränkt till sådana rättsförhållanden, som uppstått efter
det den ifrågasatta lagförändringen trätt i kraft, och syntes, därest denna åsikt vunne
avseende, riksdagens förevarande beslut alltså icke kunna oförändrat godkännas.
Slutligen framhöllo kollegierna, hurusom nödig följdriktighet syntes fordra att, för
den händelse fråga om skatteköp i enlighet med föreskrifterna i nådiga kungörelsen
den 4 februari 1811 hädanefter skulle uppstå — i vilket avseende meddelades, att
frågan om skatteköp av en del av Tunabergs allmänning i Södermanlands län för
det dåvarande vore beroende på kammarkollegii prövning — ett förklarande meddelades,
att vad författningarna innehölle därom, att oftanämnda förbehåll skulle intagas
i skatteköpebrev, som kammarkollegium å hemman utfärdade, skulle upphöra
att gälla.
Sedan därefter högsta domstolen, hörd i ämnet, förklarat sig icke hava något
att erinra mot riksdagens ifrågavarande framställning, utfärdades den 22 december
1898 kungl. förordningen om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet från
de bruk, varunder de lyda. I denna förordning fann Kungl. Maj:t gott i överensstämmelse
med riksdagens beslut förordna, att vad i särskilda författningar funnes i
fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen
alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle uppBihang
till riksdagens protokoll 19.21. 13 samt. i avd. 6 käft. (Nr 9.) 2
10 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
höra att gälla; och skulle i följd därav förbehåll om sådana hemmans oskiljaktighet
från bruken icke intagas i skatteköpebreven, som hädanefter utfärdades. 30 § i ovannämnda
1896 års lag om hemmansklyvning, jordavsöndring och ägostyckning, vilken
ursprungligen hade följande lydelse: ''Genom denna la g göres ej ändring i vad om
lotshemman av krono eller skatte natur så ock sådana hemman, som enligt kungl.
kungörelsen den 4 februari 1811 äro oskiljaktigt förenade från de bruk varunder de
lyda, är särskilt stadgat, erhöll genom lag den 30 december 1898 den lydelse riksdagen
för sin , del. beslutat.» — I samma utlåtande erinrade kolleginm vidare, att
högsta domstolen icke erkänt laga verkan av i skatteköpebreven författningsenligt
gjorda förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder de lydde, vadan
enligt kollega mening allenast ett upphävande av 1898 års ifrågavarande författning
jämte återställande av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga lydelse icke vore till
fyllest, utan vore för vinnande av motionärens syfte effektivare lagstiftningsåtgärder
nödiga.
Till detta uttalande får kollegium nu hänvisa beträffande vad i förevarande
motion hemställts angående upphävandet av 1898 års författning med den erinran
därjämte, att det torde vara uppenbart, att frågan, huruvida effektivare iagstiftningsåtgärder
böra i motionens syfte genomföras eller icke, sammanhänger med frågan
huru den senare delen av motionärens hemställan bör besvaras, såvitt angår rekognitionshemmanen.
Vidkommande denna senare del av motionärens hemställan och vad särskilt
angår rekognitionshemmanen har, såsom i det föregående erinrats, högsta domstolen
den 8 juni 1897 genom ett flertal domar ogillat av kammaradvokatfiskalsämbetet å
kronans vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga innehavare av
dylika hemman,. varvid från kronans sida påstods, att hemmanen°i följd därav att
bruken nedlagts eller hemmanen skilts från bruken borde återfalla till kronan.
Beträffande de omständigheter, varunder berörda rättegångar på sin tid anhängiggjordes,
tillåter sig kollegium erinra om följande.
Under anförande, hurusom en mängd kronans hemman blivit till understöd
för bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande bruks- eller fabriksägare med
förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från det bruk eller den fabrik, till vars förmån
försäljningen skett, samt att, därest bruket eller fabriken nedlagts, kronan
ansetts, kunna på grund av föråldrade författningar återtaga sålunda sålda hemman,
hade i en inom första kammaren år 1886 väckt motion (nr 3), med avseende å
den frihet, som dåmera vore bruks- och fabriksrörelsen medgiven samt till beredande
av trygghet i äganderätt och inteckningsrätt jämväl vad ifrågavarande slags hemman
anginge, föreslagits, att riksdagen måtte fatta beslut, att, därest utfärdat skattebrev
innehölle, att skatteupplåtelsen skett till understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet
ej Ange därifrån skiljas, sådant hädanefter ej skulle medföra behörighet för
kronan att yrka rubbning av ägares och inteckningehavare3 rätt.
I utlåtande över motionen, nr 49, anförde statsutskottet särskilt angående
rekognitionshemmanen bland annat:
.Bergshanteringen hade städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom en
av landets viktigaste näringar. Genom frambringande av metaller hade nämligen
bildats nytt kapital och, jämte det näringen lämnat sysselsättning och utkomst åt
Andni lavin:urens f jerde tillfälliga utskotts utlåtande Nr !>. 11
ett betydligt antal människor, både den skatt, som under benämning av tionde och
hammarskatt av bruken utgjorts, varit en för staten viktig inkomstkälla. Till gengäld
härför både ock denna näring omhuldats från statens sida, och då erforderlig
tillgång till skogsprodukter utgjort ett av de huvudsakligaste villkoren för näringens
bestånd och utveckling, både för ändamålet anvisats åtskilliga kronoskogar. Dessa
hade till en början innehafts avgiftsfritt; men jämlikt kung), brevet den 14 mars
1689 hade järnverken för de dem anslagna skogar belagts med en vits årlig arrendeeller
rekognitionsavgift, vilken utgått av stångjärnshamrar med 2 öre och av masugnar
med 1 öre silvermynt för varje stavrum ved, som efter uppskattning ansetts
vara för bruksdriften behövligt och kunnat med skogens bestånd avverkas. Denna
avgift både jämlikt kungl. brevet den 24 november 1747 höjts till respektive 6 och
3 öre silvermynt för varje stavrum. De s. k. ädlare verken ävensom järngruvor
skulle dock jämlikt kung!, brevet den 7 november 1690 och kungl. resolutionen den
11 december 1696 åtnjuta befrielse från sådan avgift. Såsom villkor för begagnande
av nämnda skogar hade i allmänhet å verksägarnas sida gällt att bruksrörelsen
fortsattes och skogarna icke anlitats utöver vad för verkens behov kräfts, varemot,
och för så vitt den vid verkens anläggning privilegierade tillverkning varit på virkesfång
från statens skogar grundad, staten icke ansetts- äga rätt att, så länge nyssnämnda
vdlkor av verksägaren fullgjorts, återkalla den skedda upplåtelsen. Då
ifrågavarande skogar ofta varit större, än som för verkens behov erfordrades, och
staten sålunda utan att gagna verksägarne gått miste om den inkomst, som kunde
erhållas av de för verkens fortsatta bedrivande överflödiga skogsområdena, hade
genom kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 föreskrivits, bland annat, att, sedan
varje rekognitionsskog blivit å karta avfattad och undersökning ägt rum till utrönande
av verkets behov av skogsprodukter och huru mycket som för detta ändamål
kunnat påräknas från dem av verkets egna skogar,, på vilka smidet varit grundat,
samt i vad mån rekognitionsskog^! varit för det återstående behovet erforderlig,
vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen
i sin helhet eller endast en viss del därav bort få under bruket bibehållas; att den
verket tillerkända skogstrakt skulle, där verkets ägare önskade skatteköpa densamma,
till hemmantal indelas och skattlägga?, varvid de för verkets räkning å skogen upptagna
torp eller odlingslägenheter skulle bildas stommar för de nya hemman, som
kommit att av skogsmarken bildas, och varje helt mantal tilldelas från 1,200 tiil
och med 3,000 tunnland, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt skogens
återväxt och årliga avkastning m. m.; samt att verkets ägare skulle medelst erläggande
av sex års räntor efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen
med skyldighet dels att utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda
rekognitionsavgiften upphörde och dels att allt framgent bibehålla hemmanen till
bruket, varom förbehåll skulle i skattebrevet införas. Enligt vad skatteregleringskommittén
i sitt den 13 september 1882 avgivna betänkande angående skatteförhållandena
i riket meddelat, både, med tillämpning av här ovan anförda bestämmelser,
rekognitionsskogar, indelade till hemman om tillhopa 276.921 mantal, försålts till
verksägare mot köpeskillingar, vilkas sammanräknade belopp utgjort allenast 23,423
kronor 41 öre. Från äldre tider tillbaka hade om bergshanteringen i allmänna författningar
åtskilliga bestämmelser varit meddelade rörande dels nya verks anläggning,
så att desamma ej skulle lända tiil förfång för äldre privilegierade verk, dels
tillverkningens belopp vid varje särskilt verk, dels ock tillgodoseendet av verkens
behov av kol, ved och till kolning tjänlig skog. Dessa inskränkningar vid bergshan
-
12 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
teringens bedrivande hade dock i senare tider borttagits. Genom kungl. förordningarna
den 27 april 1846 och den 22 februari 1850 hade de inskränkningar i jordägarens
dispositionsrätt till kol, ved och till kolning tjänlig skog upphävts, som förut till
bergverkens förmån varit stadgad, och genom kungl. förordningen den 20 september
1859 hade lossats de från äldre tider bibehållna band å bergshanteringen, så att densamma
icke vidare underkastats särskilda inskräkningar eller andra föreskrifter för
rörelsens bedrivande än dem, som gällt för likartade näringar. Även de om ifrågavarande
närings särskilda beskattning från äldre tider kvarstående bestämmelser hade
efter hand ändrats. I anledning av rikets ständers enligt skrivelse den 7 mars 1860
fattade beslut hade nämligen genom kungl. kungörelsen den 14 december samma
år stångjärnstillverkningen inom hela riket befriats från hammarskatt samt alla
hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagerna, från tackjärnstionde. Vad däremot
den med vissa privilegier gynnade tackjärnstillverkningen inom bergslag anginge,
hade rikets ständer ansett densamma icke böra medgivas någon eftergift av
tackjärnstionden, så vida icke bergslagarna förklarade sig villiga att avstå från sina
särskilda friheter och förmåner. Sedermera hade riksdagen enligt skrivelse den 19
maj 1871 medgivit, att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande
av tackjärnstionde ävensom av skattejärn och hyttegälsjärn, där någondera av dessa
senare avgiftsposter blivit åsatt och ännu kvarstode, iinge för framtiden upphöra,
mot det att hemman och lägenheter inom de bergslag, som icke redan varit underkastade
ordinarie rotering, bleve efter det rotetal, till vilket de vore extra roterade,
ålagda rotevakansavgifter till hälften mot annan roterad jord i samma län, samt att
varje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort, som i sin egenskap att
tillhöra sådan ort åtnjöte någon frihet i avseende å ränta, bleve till hälften åsätta
de skyldigheter härutinnan, som med författningarna överensstämde; och hade Kungl.
Maj:t med bifall härtill den 9 juni 1871 utfärdat kungörelse i ämnet. •— Även vad
de så kallade ädlare verken anginge, hade, efter det riksdagen i skrivelse den 24 maj
1877 bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition, genom kungl. kungörelsen
den 10 augusti samma år förordnats, att, med undantag tills vidare för Sala silververk
och Höganäs stenkolsverk, alla övriga verk, som vore förpliktade till bergsverkstiondes
utgörande, skulle befrias från dylikt tionde, dock skulle vad sålunda blivit
stadgat icke, förr än Kungl. Maj: t särskilt därom förordnade, gälla för åtskilliga
uppräknade verk. Orsaken till sistnämnda undantag hade berott därpå att vissa
av de ädlare verken, vilka varit försedda med särskilda privilegier, enligt riksdagens^
förberörda skrivelse bort från tiondes utgörande befrias endast under vissa
förbehåll, bland vilka borde nämnas, att ägarne till de verk, åt vilka bergslagsallmänningar
varit upplåtna, skulle antingen till kronan avstå all rätt till dessa
allmänningar eller ock till fulla värdet lösa desamma, samt att, där rekognitionshemman
varit med verken förenade, ägaren skulle till kronan erlägga skillnaden
mellan uppskattningsvärdet å hemmanen och den vid deras skatteköpande erlagda
köpeskilling. — Av denna redogörelse vore enligt statsutskottets mening uppenbart,
att järnverken, vilka kommit i åtnjutande av förmånen att få, efter rekognitionsskogarnes
indelning och skattläggning till hemman, skattelösa desamma mot
en i förhållande till det verkliga värdet ringa köpeskilling, blivit i hög grad gynnade,
då vid tiondens eftergivande något anspråk på rekognitionshemmanen icke från kronans
sida framställts, på sätt förhållandet varit vad de ädlare verken anginge. Vid
försäljningar till bruken av rekognitionshemmanen hade syftet varit enahanda som
med den ursprungliga upplåtelsen av de allmänningar, varav hemmanen bildats, eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lutnnio.rcns fjärde tillfälliga utskotta utlåtande Nr 9. 1 3
bergshanteringens understödjande och uppmuntran. Räntan av rekognitionshemmanen
hade trätt i stället för den förra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och även uti
dessa hemmans räntor hade jämlikt kungl. kungörelsen den 5 juni 1885 en nedsättning
med 30 procent från och med År 1886 ägt rum. Skulle, såsom motionärens förslag
innebure, kronan avstå från rättigheten att föra talan om rekognitionshemmane återvinnande,
i händelse de skiljdes från bruk, till vars understöd de blivit anslagna,
eller i händelse sådana bruk nedlades, komme staten för avståendet till enskilde av
en mängd värdefulla jordegendomar icke att åtnjuta någon annan ersättning än de
då ännu kvarstående 70 procent av räntan å rekognitionshemmanen. På grund av
dessa förhållanden ägde enligt utskottets åsikt staten fullt fog att fortfarande fasthålla
grundsatsen, att ifrågavarande hemman skulle vara oskiljaktigt förenade med
det verk, till vars understöd de blivit skattesålda.
På grund av vad sålunda förekommit hemställde utskottet, att då ifrågavarande
motion måtte av riksdagen lämnas utan avseende.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
I en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingiven skrift androgo
v. häradshövdingen Gust. Edv. Fahlcrantz och trävaruhandlaren Nils Stahre, med
bifogande av förteckning över skattlagda och under bruk till skatte försålda rekognitionsskogar,
bland annat, dels att dessa och dylika skogsområden av betydlig omfattning,
vilka för det dåvarande innehades och avverkades av särskilda bruksägare
och andra personer, rätteligen vore att anse som kronan tillhöriga, vad8n i avseende
på flertalet av sådana skogar, å kronans vägnar, kunde anställas återvinningstalan,
dels ock att värdet av den avverkning, som under de då senast förflutna tio åren
å skogarna ägt rum, rätteligen tillhörde kronan, vilken i följd därav syntes jämväl
hava anledning att föra talan om skadestånd, såvitt icke i särskilda fall kronan funne
sig böra avstå från sådant anspråk, där nämligen tilläventyrs vederbörande varit
okunniga om bristen i sin rättstitel och således handlat i god tro.
Genom remiss den 15 juli 1893 överlämnade därefter departementschefen
handlingarna i ärendet till kammarkollegium för att tillställas kammaradvokatfiskalämbetet
för den åtgärd, ämbetet kunde finna detsamma föranleda, varefter kollegium
remitterade handlingarna till advokatfiskalen för behörig åtgärd.
Till följd härav upprättade advokatfiskalsämbetet, med ledning av skatteköpsböckerna,
specifik förteckning å sådana under bruk skatteköpta hemman och
lägenheter, vilka uppkommit av rekognitionskogar in. m. och som enligt uttrycklig
föreskrift i skattebreven skulle vara oskiljaktigt förenade med bruken. Advokatfiskalsämbetet
inhämtade dels av mantals- och skattskrivnings- samt taxeringslängder, att
sådana hemman till ej obetydligt antal frångått bruken, dels ock av från bergmästarne
inkomna relationer för åren 1891 och 1892 ävensom en i kammarkollegium
förvarad förteckning över de svenska järnverken m. m., att åtskilliga bland de bruk,
som då avsågos, blivit nedlagda. Då dylika åtgärder enligt gällande föreskrifter och
den uppfattning, som fanns''uttalad i statsutskottets ovan omförmälda utlåtande vid
1886 års riksdag, borde medföra skatterättens förlust, ansåg sig advokatfiskalsämbetet
äga giltig anledning att å kronans vägnar mot innehavarna av omkring åttio rekognitionshemman
anställa rättegång, i syfte att egendomarna måtte till kronans fria disposition
återställas dels på grund därav att hemmanen frångått bruken, och dels på
grund därav att bruken blivit nedlagda.
Av de instämda rättegångarna blevo sjutton, på sätt i det föregående blivit
nämnt, den 8 juni 1897 avgjorda av Kungl. Maj.t i högsta domstolen. De av högsta
14 Ändra ho mmor ens fjärde tillfälliga utsholts utlåtande Nr 9.
domstolen meddelade domarna innehöllo ett fastställande ay respektive hovrättsdomar,
varigenom kronans talan ogillats, enär det förhållande att bruket nedlagts eller det
omstämda hemmanet icke längre vore. förenat med bruket, varken på grund av lag
eller enligt något i skatteköpebrevet stadgat förbehåll föranledde därtill att ekattemannarätten
till hemmanet förverkats. I anledning av den utgång nämnda rättegångar
sålunda erhållit avstod advokatfiskalsämbetet från fullföljd av övriga då ännu
anhängiga rättegångar. I dessa sistnämnda rättegångar hade underdom stolarna ogillat
kronans talan.
Beträffande samtliga nu avsedda rättegångar, gällande, såsom nämnts, omkring
åttio rekognitionshemman, föreligga sålunda laga fasttagande domar, varigenom kronans
ovanberörda talan ogillats.
I fråga om övriga rekognitionshemman, till antalet omkring tvåhundratrettio,
föreligga, såvitt är känt, inga rättsliga avgöranden i nu berörda hänseende. Ett
antal av dem (omkring femtiofem) har kronan redan genom särskilda köp återförvärvat.
Den vidsträckta formuleringen av nu ifrågavarande del av motionärens hemställan
kunde tilläventyrs giva anledning till en viss tvekan, huruvida avsikten varit
att rekognitionshemmanen borde återgå, till kronans fria disposition alldeles frånsett
det förhållande, huruvida sådana omständigheter föreligga eller icke, vilka på sin tid
gåvo anledning till anställande av rättegång från kronans sida. Motionärens hemställan
om upphävande av förordningen den 22 december 1898 ävensom innehållet i
den till stöd för motionen anförda motiveringen ger emellertid anledning antaga, att
motionären ansett en återgång av rekognitionshemman böra äga rum allenast under
förutsättning, att hemmanen frångått bruken eller bruken blivit nedlagda.
Även med antydda inskränkning i räckvidden av de påyrkade åtgärderna för
rekognitionshemmans återförande under '' kronans fria disposition är det uppenbart,
att desamma skulle innebära direkt ingrepp i bestående enskild rätt. Utan vidare
är detta klart i fråga om de omkring åttio hemman, i fråga om vilka kronans återvinningst
alan genom laga kraftägande domar ogillats. Vidkommande övriga under
enskild äganderätt varande rekognitionshemman föreligger det förhållande att, även
om det skulle kunna tänkas att den uppfattning, som kommit till uttryck i 1897
års domar, icke vidare skulle av domstolarna godkännas, statsmakterna böjt sig för
berörda uppfattning och uttryckligen genom 1898 års omförmälda förordning förklarat
den inskränkning i ägarens fria förfoganderätt över hemmanen, som avsetts med det
i skatteköpebreven intagna villkor, hava upphört att gälla.
Motionärens förslag åsyftar sålunda — fullt medvetet — en lagstiftning, varigenom
redan förvärvade privata rättigheter omedelbart skulle för ändamålets vinnande
annulleras. Det skulle alltså gälla att på denna lagstiftnings område bryta
med den i vårt land — likasom, såvitt kollegium har sig bekant, jämväl i Övriga
kulturländer — i lagstiftningen hittills upprätthållna grundsats, att civillag icke bör
givas tillbakaverkande kraft. Denna rättsnorm lärer vara av sådan fundamental betydelse
för samhällslivet, att den måste anses positivt gälla som ett sedvanerättsligt
moment i själva statsförfattningen. Givetvis kan densamma likaväl som andra normer
av statsförfattnings natur upphävas eller modifieras i för sådant syfte angivna former.
Som förutsättning härvid måste väl emellertid fordras, att förändringen skall vara
Andra hamn)arena fjärde tillfälliga ntnh-ils utlåtande Nr 9. 15
påkallad av ett samhallnhilresce av den alla största betydelse, statsfinansiellt eller
Hocndt. Svensk statsmakt,h ingripanden under 1500 och 1600-talen mot av enskilda
.,1.v‘’.rva4 ri^ .ior<*> vilka precedensfall man här möjligen skulle vilja åberopa
till jämförelse, hava också ägt rum under tider av rikets yttersta finansiella nödläge.
Nu föreligger ingen sådan situation. Motionären har icke påstått, att den åsyftade
åtgärden skulle vara med någon grad av nödvändighet påkrävd av statefinansiella
hänsyn. Ej heller har påvisats torhandenvaron av något så omfattande socialt intresse,
som skulle kunna rättfärdiga ett ingrepp av så allvarsam art som här är fråga
i samhällsordningens centrala och ömtåliga delar. Huruvida en framtida reformlagstiftning
i den s. k. jordfrågan kommer att nödvändiggöra ett sådant ingrepp, därom
torde vara för tidigt att nu fälla något omdöme.
Men även om man, med frånseende av denna synpunkt, vill betrakta saken
allenast som en praktisk lämplighet dråga, måste man enligt kollega förmenande
stalla sig högst betänksam mot motionärens förslag.
Utan tvekan ger kollegium motionären .rätt därutinnan att statsmakternas syfte
med skatte försäljningarna av rekognitionsskogarna förfelats i och med att 1897 års
domar underkänt den från kronans sida väckta talan. Att statsmakterna verkligen
avsett att de för en obetydlig köpeskilling försålda rekognitionshemman för all framtid
skulle utgöra understöd för driften vid de bruk, varunder de blivit sålda, är enligt
kollega mening otvivelaktigt. Så sent som år 1886 var riksdagen ock övertygad
darom att statsmakternas nämnda avsikt, uttryckt i skatteköpebrevens förbehåll om
hemmanens oskiljaktighet från bruken, åtnjöt rättsligt skydd. Det är också tydligt,
att de av domstolarna åberopade skälen för ett ogillande av kronans anspråk icke
innebära ett underkännande av nyssnämnda uppfattning av upplåtelsernas syfte, utan
fastmer ett konstaterande av att detta syfte icke blivit vid nämnda upplåtelser på ett
formellt tillfyllestgörande sätt rättsligen tillvarataget. Genom utgången av de omförmalda
rekognitionshemmansrättegångarna kan på visst sätt sägas hava uppstått en
konflikt mellan materiell och formell rätt, vilken konflikt, som framgår icke minst
av riksdagsförhandlingarna, i icke ringa grad oroat det allmänna rättsmedvetandet,
flanken att genom en lagstiftningsakt återställa det så att säga rubbade jämviktsläget
mellan formell och materiell rätt måste därför i och för sig te sig förklarlig.
Emellertid vill det för kollegium synas att, hur förklarlig en dylik^tanke än
kunde förefalla, densamme förverkligande likväl skulle mötas av utomordentliga, tilläventyrs
oövervinneliga svårigheter.
Endast i ett fåtal fall torde verkningarna av den tänkta lagstiftningen komma
att inskränka sig till arvingarna till kronans medkontrahenter vid skatteköpen. Särskilt
efter år 1898 hava förändringar i stor utsträckning ägt rum i äganderätten till
rekognitionshemman, och lära dessa förändringar i stort antal fall grunda sig på
onerösa förfoganden. I största omfattning ägas rekognitionshemmanen av bolag, vilkas
aktier ^köpas och säijas å den allmänna fondmarknaden. För nuvarande ägarne av
rekognitionshemman skulle de ifrågasatta åtgärderna komma att framstå såsom uppenbara
rältskränkningar, såsom ett upphävande för deras del av en av rättssamfundets
huvudgrundsatser nämligen likställighet inför lagen. Ty i detta sammanhang får
icke förbises, att i kanske flertalet fall hava hemmanen innehafts så länge efter
åkommen lagfart att, i händelse av regelrätt vindikationstalan god tros innehavare
skulle kunnat, även om hemmanen obehörigen kommit ur kronans hand, till skydd
för sill äganderätt åberopa tjuguårig hävd, ett skydd som tydligen efter motionärens
tanke i ett fall som det förevarande icke skulle få gälla. — Vad nu sagts kali uppen
-
16 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
barligen i än högre grad anföraa till deras förmån, vilka kommit i besittning av
inteckningar i rekognitionshemman eller av sådana obligationer, för vilka dylika
inteckningar utgöra säkerhet.
Det är enligt kollega mening sålunda uppenbart att ett återförande tvångsvis
till kronans fria disposition av rekognitionshemmanen i största omfattning skulle
komma att kännbart träffa i god tro varande tredje man.
Det får vidare icke frånses, att åtgärder av här föreslagen innebörd städse och
oundvikligen åtföljas av ett nedsatt förtroende för rättsordningen. Såsom en ytterligare
olägenhet har man givetvis att räkna med en mer eller mindre omfattande
rubbning av fastighetskrediten i landet, som under nutida förhållanden måste anses
vara en av det ekonomiska livets viktigaste faktorer. Till sist får icke heller förbises
att i den mån denna kredit kunnat utnyttjas i utlandet och utländska undersåtar i
god tro blivit ägare av värdepapper, för vilka nu ifrågavarande slag av fastigheter
utgöra säkerhet, statsmakterna löpa risken, att främmande stater till skydd för sina
undersåtars intressen vidtaga folkrättsliga motåtgärder.
Av det anförda torde framgå att ett bifall utan vidare till motionärens hemställan,
så vitt nu är fråga, icke kan förordas.
Då emellertid, såsom kollegium i det föregående antytt, å ena sidan den
tanke, som ligger till grund för motionen, ytterst bottnar i den i och för sig enligt
kollegii mening icke oriktiga föreställningen att genom 1897 års domar den materiella
rätten blivit lidande till förmån för den formella och denna föreställning uppenbarligen
delas av stora befolkningsgrupper inom landet, men, å andra sidan, de svårigheter
som äro förenade med ett realiserande av motionärens tanke icke synas vara
klart insedda, har kollegium för sin del icke något att erinra mot en utredning, dock
icke såsom motionären avser allenast angående sättet för rekognitionshemmanens återförande
till kronans fria disposition, utan i första hand för utrönande av möjligheten
och lämpligheten av en sådan åtgärd. — Även om en sådan utredning skulle giva
ett i huvudsak negativt resultat, har i allt fall därmed vunnits, att denna under de
senare årens riksdagar ständigt återkommande fråga finge en så fullständig belysning,
att den kunde på ett säkrare sätt än hittills av allmänheten bedömas och därmed
tilläventyrs bliva avförd från diskussion.
Motionärens hemställan i vad den avser åtgärder i syfte att till kronans fria
disposition återföra gruvskogar och andra naturvärden, som av kronan upplåtits till
olika industriföretags stödjande, synes huvudsakligen åsyfta statens till bergshanteringens
understöd anslagna skogar.
Beträffande antalet av dessa skogar, deras belägenhet och areal samt de villkor
varunder de blivit upplåtna till respektive gruv- eller industriföretag hänvisar kollegium
till kommerskollegii och domänstyrelsens av trycket utkomna underdåniga utlåtande
den 23 november 1896 angående dessa skogar. Förvaltningen av ifrågavarande
skogar är efter riksdagens hörande reglerad genom förordningen den 27 maj
1898. Enligt nämnda författning kunna grunderna för denna förvaltning angivas på
följande sätt. Ifrågavarande skogar skola, under domän3tyrelsens överinseende, stå
under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Därest, sedan de av bergmästa
-
17
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlutande Nr t).
ren godkända virkesbehoven blivit fyllda, någon ordinarie skogstillgång återstår, som,
efter nyttjanderättsbavarnas hörande, prövas icke vara erforderlig för fyllande av nästföljande
års behov, äger domänstyrelsen att förordna om överskottets försäljande, likasom
det skall åligga domänstyrelsen att draga försorg om tillgodogörandet av vindfällen
och ståndtorr skog samt annan extra avverkning, där den icke, efter domänstyrelsens
bestämmande, utbytes mot ordinarie avverkning, som då skall besparas.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att på därom gjord framställning förordna, huruvida
och till vilket belopp vid försäljning av virkesöverekott eller extra avverkning influtna,
behållna medel må användas för betäckande av kostnader vid skogens förvaltning
och vård samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättshavares
förfogande. Vad av dylika försäljningsmedel på nu nämnda sätt icke användes
skall tillgodoföra statsverkets skogsmedel. Där den rörelse, till vars understöd
skog av ifrågavarande slag blivit anvisad, bedrives i sådan omfattning, att den enligt
den för skogen upprättade hushållningsplan beräknade ordinarie avkastningen kan
visas i sin helhet vara under längre tid för ändamålet med upplåtelsen fullt erforderlig,
må det ankomma på Kungl. Maj:t att, på därom gjord ansökning, medgiva nyttjanderättshavare
att fritt disponera samma virkesavkastning för viss, för varje fall
bestämd tid, under villkor dock att andra utsyningsberättigade vederbörligen tillgodoses
samt att, därest sagda rörelse antingen upphör eller minskas i sådan grad, att
virkesavkastningen i sin helhet ej längre för densamma behöves, den fria dispositionen
upphör. Därest virke, som blivit för godkänt behov i vederbörlig ordning utsynat,
befinnes kunna till större fördel för nyttjanderättshavare eller annan utsyningsberättigad
avyttras för att ersättas genom virket motsvarande vederlag, ankommer det
på domänstyrelsen att för varje fall medgiva det utsynade virkets avyttrande eller
utbytande och därvid meddela för vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter.
Motionären synes hava tänkt sig att nyttjanderätterna till ifrågavarande skogar
genom ett ingripande från statsmakternas sida omedelbart skulle upphöra utan någon
ersättning till nyttjanderättshavarna och oberoende därav, huruvida sådana omständigheter
föreligga, vilka i och för sig kunde utgöra laglig anledning till nyttjanderätternas
upphörande.
Vad kollegium i det föregående anfört angående de principiella betänkligheterna
mot en lagstiftning i syfte att ingripa i redan förvärvade rättigheter gäller i
samma utsträckning beträffande de ständiga nyttjanderätterna till bergverksskogarna.
Den omständigheten att dessa skogar icke innehavas under äganderätt utan under
visserligen villkorliga men dock ständiga nyttjanderätter lärer icke giva anledning
till modifikation i ovan angivna grundsats, att civillag icke bör givas återverkande
kraft.
Då emellertid utövningen av ifrågavarande nyttjanderätter, vilka samtliga tillkommit
under äldre tider och under helt andra samhälleliga och ekonomiska förutsättningar
än de nuvarande, tilläventyrs kunna medföra ett utnyttjande av skogsprodukter
pa sadant sätt och i en sådan omfattning, att allmänna nationalekonomiska
intressen därigenom bliva lidande, synes däremot tanken på en avlösning av dessa
nyttjanderätter mot ersättning till. nyttjanderättshavarna vara värd ett övervägande.
Kollegium tänker därvid exempelvis på bestämmelsen i första paragrafen av sistberörda
1898 års författning, enligt vilken skogen skall av skogsförvaltningen behandlas icke
blott efter vetenskapliga regler lämpade efter varje särskild skog och ortsförhållandena,
utan även med hänsyn till ändamålet med skogens upplåtande. Det är givet att om
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 saml. 4 avd. 6 käft. (Nr 9.) 3
Andra lagutskottet
1920.
Utskottet.
18 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
hänsynen till ändamålet med skogens upplåtande gives alltför stort utrymme vid densammas
skötsel, de nationalekonomiska intressena lätt bliva lidande. Detsamma gäller
ock för det fall att nyttjanderättshavaren allenast för att komma i åtnjutande av sin
nyttjanderätt uppehåller en bruksdrift efter metoder, som äro fullkomligt föråldrade
och oekonomiska.
Av dessa skäl har kollegium icke något att erinra mot en utredning, huruvida
och på vad sätt bestående nyttjanderätter till statens till bergshanteringens understöd
anslagna skogar böra avlösas.»
Då kammarkollegium sålunda för sin del icke hade något att erinra
mot en förutsättningslös utredning rörande återförandet till kronan av
rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd anslagna skogar,
ansåg sig andra lagutskottet kunna på så sätt tillmötesgå motionärens
yrkande, att utskottet hemställde, »att riksdagen i anledning av motionen
II: 197 i skrivelse till Kung! Maj:t måtte anhålla om utredning snarast
möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman
och till bergshanteringens understöd anslagna skogar samt
om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda
».
Detta andra lagutskottets yrkande, vilket fullständigt sammanfaller
med yrkandet i nu föreliggande motion, bifölls i andra kammaren utan
votering, men avslogs i första kammaren med 52 röster mot 44.
Utskottet finner för sin del ingen anledning föreligga att frångå den
ståndpunkt, som vid 1920 års riksdag i detta ärende intogs av såväl andra
lagutskottet som andra kammaren, och får sålunda, med åberopande av det
anförda, hemställa,
att andra kammaren må för sm del besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kung! Maj:t
anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder
böra vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman
och till bergshanteringens understöd anslagna
skogar, samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 15 april 1921.
A utskottets vägnar:
M. JENSEN.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 0.
19
Närvarande: herrar Jensen, Stjernstedt, Larsson i Kroken, Andersson i Höör,
Word, Alexandersson*), Holmgren, Pettersson i Köping, Godén och Ericsson i Sörbo.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Stjernstedt, Larsson i Kroken, Holmgren och Godén, vilka
anfört följande:
När frågan om återvinnande till kronan av upplåtna rekognitionshemman
var föremål för 1920 års riksdags behandling med anledning av
herr Erikssons i Grängesberg motion angående försättande ur gällande kraft
av förordningen den 22 december 1898 om upphävande av rekognitionshemmans
oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda, m. m., förebragtes
en uttömmande utredning av kammarkollegium, som framhöll, att den
dåvarande motionärens förslag åsyftade en lagstiftning, varigenom redan
förvärvade privata rättigheter omedelbart skulle för ändamålets vinnande
annulleras. Enligt kollegii mening skulle det alltså gälla att på denna
lagstiftnings område bryta med den i vårt land — likasom, såvitt kollegium
hade sig bekant, jämväl i övriga kulturländer — i lagstiftningen
hittills uppehållna grundsats, att civillag icke bör givas tillbakaverkande
kraft, och ansåg kollegium denna rättsnorm vara av sådan fundamental
betydelse för samhällslivet, att den måste anses positivt gälla som ett sedvanerättsligt
moment i själva statsförfattningen. Enligt kollegii uppfattning
skulle uppenbarligen ett återförande tvångsvis till kronans fria disposition
av rekognitionshemmanen i största omfattning komma att kännbart träffa
i god tro varande tredje man.
Då det är uppenbart, att rekognitionshemmanen icke kunna återföras
till kronans disposition utan en kränkning av en inom alla kulturländer
gällande rättsgrundsats, synes en utredning i det av motionären påyrkade
syftet vara ändamålslös.
På grund härav anse vi, att utskottet bort hemställa,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.