Memorial, angående ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om frihamn den 15 november 1907.
1921-06-07 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1921:54, Memorial, angående ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om frihamn den 15 november 1907.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets memorial Nr 54.
1
Nr 54.
Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1921 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets memorial, angående ändrad lydelse av § 19
mom. 1 i förordningen om frihamn den 15 november 1907.
Närvarande: herrar Rökig, Antonsson, Wijk, Wohlin, Gustaf Nilsson, K. A. Nilson,
Ahlmans Olof Olsson, Rosén, Eriksson i Grängesberg, Jönsson i Boa,
Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Ramsta, Johansson i Kullersta, P. Alb.
Bergström, J. A. Eriksson, Sköld, Kant, Lövgren i Nyborg och Brännström.
I en till Ivungl. Maj:t ställd, den 17 maj 1921 dagtecknad skrift,
av vilken utskottet tagit del, har Stockholms frihamnsaktiebolag gjort
framställning om vidtagande av åtgärder, i syfte att varuägare måtte
beredas möjlighet att vid inträffande tullförhöjning kunna från fartyg
via frihamn införa till honom ankommande gods på i stort sett samma
villkor som via tullhamn.
Innan utskottet angiver sin egen ställning till frågan, vill utskottet
lämna redogörelse såväl för de nuvarande allmänna bestämmelserna
rörande de tider, då införsel skall enligt utfärdade föreskrifter
med hänsyn till inträdande tull förändringar anses hava ägt rum vid
införtullningar dels i tullhamn dels från frihamn, som ock för det
närmare innehållet i Stockholms frihamnsaktiebolags föreliggande skrift
jämte de över densamma avgivna yttranden från vederbörande handelskammare
och tullmyndigheter.
Enligt generaltullstyrelsens utlåtande till Kungl. Maj:t den 26
oktober 1911 i anledning av begärda upplysningar rörande vissa förhållanden
i samband med den nya tulltaxans ikraftträdande skall hit
till riket införd tullpliktig vara, som angives till direkt förtullning, beläggas
med tullavgift enligt den tulltaxa, som är gällande den dag, då
införseln ägt rum. Införseln skall jämlikt §§ 22, 42 och 113 i tullstadgan
anses hava skett:
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 46 käft. (Nr 54). 1
Gällande bestämmelser.
Stockholms
frihamns
aktiebolag.
2 Bevillningsutskottets memorial Nr 54.
a) i fråga om sjöledes försänt gods den dag, då, efter fartygets
ankomst till tullplats, märkrullan enligt åtecknat bevis ingivits till därvarande
tullförvaltning;
b) beträffande gods, som inkommit med posten, den dag, belöpande
postavgifter erlagts, eller, där sådana avgifter icke ifrågakomma, den
dag, då postförvaltningen meddelat bevis, att från dess sida hinder icke
möter för godsets utlämnande;
c) i fråga om gods, som under förpassning ankommit med järnväg,
den dag, då godset enligt förpassningen åtecknat bevis överlämnats
till tullförvaltningen å bestämmelseorten; samt
d) beträffande gods, inkommet landvägen på annat sätt än nu sagts,
den dag, då godset ankommit till ort, där det skall tullbehandlas.
Den omständigheten, att ett fartyg, vars märkrulla blivit enligt
åtecknat bevis överlämnad till vederbörande tullförvaltning, ej hunnit
samma dag, sådant skett, lossa sin last, inverkar följaktligen icke i och
för sig på i lasten ingående varas tullbeskattning.
Tullavgiften för gods, som angives till förtullning från nederlag
eller transitupplag skall jämlikt §§ 73 och 99 i tullstadgan beräknas
efter den vid angivningen gällande taxa.
Vid förtullning från frilager skall jämlikt mom. 2 av § 19 i förordningen
om frilager den 20 december 1912, sådan denna paragraf
lyder enligt förordningen den 18 september 1916 (Svensk författningssamling
nr 546), tullavgiften uttagas efter den taxa, som gäller, då
godsets uttagning från frilagret sker.
Beträffande slutligen förtullning från frihamn stadgas i mom. 1 av
§ 19 i förordningen om frihamn den 15 november 1907, sådan nämnda
paragraf lyder enligt förordningen den 18 september 1916 (nr 545), att
sådan förtullning skall ske efter de taxor och författningar, som äro
gällande, då införseln från frihamnen äger rum.
I sin förenämnda skrift av den 17 maj 1921 har nu Stockholms
frihamnsaktiebolag till en början framhållit, att riksdagens beslut om
införande av glidtullar på spannmål, vilka skulle kunna ändras varje
månad, samt de många förslagen till ändrade tullsatser inom ett flertal
rubriker i tulltaxan påkallade en snabb ändring av gällande bestämmelser
om tullavgifts beräknande i så måtto, att icke för till Stockholm samtidigt
anlänt gods en lägre tullsats kunde tillämpas i tullhamnen och
en högre i frihamnen. Resultatet av de nuvarande bestämmelserna bleve
nämligen enligt bolagets förmenande, att till förfång för frihamnsrörelsen
ej någon varuägare, som med fartyg väntade gods, vilket kunde drabbas
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets memorial Nr 54. 8
:iv förestående tullförhöjning, kommc att tillåta, det fartyget inginge i
frihamnen.
Med stöd av det anförda har bolaget hemställt, att, för den händelse
Kungl. Maj:t skulle anse sig sakna rätt att utan riksdagens hörande
utfärda dylika ändrade bestämmelser, Kungl. Magt ville föreslå riksdagen
sådan modifikation av mom. 1 § 19 av frihamnsförordningen,
att momentet ej bleve så kategoriskt som nu, allt i syfte att bereda
möjlighet till ^förtullning från frihamn av visst gods i huvudsaklig
överensstämmelse med de av bolaget framlagda grunder samt att i
nämnda paragraf bleve, liksom redan skett i ett flertal andra paragrafer
i samma förordning, bestämt, att utlärdande av närmare bestämmelser
i ämnet skulle ankomma på Konungen.
Sedan generaltullstyrelsen av Kungl. Maj:t anbefallts att avgiva
utlåtande över Stockholms frihamnsaktiebolags framställning, har styrelsen
införskaffat yttrande i frågan dels från tullförvaltningen i Stockholms
frihamn dels ock från Stockholms handelskammare.
Tullförvaltningen har i sitt den 19 maj 1921 dagtecknade yttrande
anfört, att avsikten med den i § 19 mom. 1 i förordningen om frihamn
förekommande tidsbestämningen tydligen varit, dels att tullavgifterna
för varor, som komme till förbrukning inom landet, måtte uttagas vid
tiden för deras förbrukning eller åtminstone så nära denna tid som
möjligt — en uppfattning, som kommit till synes i inledningen till det
betänkande, som på sin tid avgivits av den år 1894 förordnade frilagersoch
frihamnskommittén — dels ock att förekomma spekulation i tullförhöjningar.
Vidare har tullförvaltningen inledningsvis anmärkt, att på
grund av föreskriften i § 10 mom. 1, tredje stycket, i gällande reglemente
för Stockholms frihamn (Svensk författningssamling nr 628 år
1919) tiden, inom vilken dit infört gods skall, om det ej där upplagras,
vara utfört, i allmänhet icke torde uppgå till 20 dagar från fartygets
inklarering, enär fartyget vanligen slutlossat inom cirka en vecka och
oaktat tiden, inom vilken godset automatiskt anses upplagrat, skall
enligt bestämmelserna i anmärkning 3 till den av överståthållarämbetet
fastställda taxa för begagnande av byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frihamnen, löpa från den dag, fartyget blivit slutlossat. Härefter
har tullförvaltningen yttrat följande:
»Bestämmelser i sådan riktning, som bolaget avser, skulle givetvis medföra
en icke oväsentlig rubbning av principen om frihamn såsom utrikes ort och inom
Stockholms frihamn inrymma ett slags tullhamn.
Huruvida en sådan ändring av frihamnens karaktär kan ur allmän kommer
-
''1‘ullförvaltningen
i
Stockholms
frihamn.
4
Bevillningsutskottets memorial Nr 54.
ciell synpunkt anses önskvärd, därom tillkommer det icke tullförvaltningen att
döma, men det synes icke uteslutet, att de avsedda bestämmelserna skulle komma
att medföra lättnad för trafiken på frihamnen.
Den bevisning, som föreslagits för fastställande av tiden för godsets införsel
till frihamnen och lägenheten, med vilken införseln skett, samt att godset icke
varit i frihamnen upplagt för lagring, torde, så vitt nuckan ses, få anses tillfredsställande.
Ehuru, såsom ovan visats, starka skäl av principiell innebörd mot ett bifall
till bolagets framställning förefinnas, anser sig tullförvaltningen likväl icke böra
motsätta sig genomförandet av den begärda lättnaden för trafiken på Stockholms
frihamn, då denna lättnad synes kunna under vissa särskilda villkor medgivas utan
uppenbar risk för kronans rätt.
De särskilda villkoren härför anser tullförvaltningen böra i huvudsak gå
ut på:
att lättnaden icke må avse annat gods än sådant, som med fartyg ankommit
till frihamnen direkte från utrikes ort,
att Stockholms frihamnsaktiebolag över allt det gods, som till frihamnen
ankommit, håller sådan bokföring, att densamma kan av frihamnens tullförvaltning
för här avsedda ändamål godkännas,
att tullförvaltningen medgives rätt att när som helst granska berörda bokföring
till alla dess delar,
att godsets angivning till förtullning förklaras vara för varuägaren bindande
och att således ett återtagande av angivningen icke må äga rum utan behörig tullmyndighets
medgivande,
att godsets bortförande från frihamnen sker i omedelbart sammanhang med
förtullningen, vid påföljd att eljest eventuellt gällande högre tullsats blir å varan
tillämplig,
att medgivande, varom här är fråga, må gälla endast för viss tid eller tills
vidare, samt
att lättnad, som här avses, icke må tillämpas på gods, som ankommit till
frihamnen, innan Kungl. Maj:ts resolution i ärendet blivit fattad.
För lättnadens genomförande skulle, förutom Kungl. Maj:ts särskilda medgivande,
erfordras ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i gällande förordning om
frihamn.»
Tullförvaltningen har ansett, att den sålunda behövliga ändringen
möjligen skulle kunna ske på det sätt, att till berörda stadgande gjordes
följande tillägg:
»dock att på Konungens prövning må ankomma, huruvida gods, som direkte
från utrikes ort införts med fartyg till frihamn och där icke varit för lagring upplagt,
må förtullas efter de taxor och författningar, som gälla vid annan, av Konungen
fastställd tidpunkt.»
Bevillningsutskottets memorial Nr 54. 5
Vid inhämtande av Stockholms handelskammares yttrande över
fri hamnsbolagets förevarande framställning anhöll generaltullstyrelsen
särskilt om handelskammarens uttalande, huruvida ett teoretiskt sett
sä stort avsteg från principen, att frihamn skulle i tullhänseende anses
såsom utrikes ort, och ett, gynnande av trafiken på frihamn, såsom
förslaget innebure, för handeln i allmänhet vore nyttigt och önskligt,
eller om dess intressen i stället påfordrade importens ledande till
tullhamn.
I anledning därav meddelade handelskammaren i skrivelse den
23 maj 1921, att den efter frågans prövning funnit, att ett bifall till
bolagets framställning visserligen skulle, teoretiskt sett, innebära ett
avsteg från principen, att frihamn skall i tullhänseende anses såsom
utrikes ort. Då man emellertid redan vid förarbetena för Stockholms
frihamn hade räknat med, att denna skulle tills vidare få användning
också för varor, som skulle inom landet förbrukas, och då behovet av
en djuphamn för Stockholm påskyndat frihamnsförslagets realiserande,
hade frihamnen därstädes enligt handelskammarens mening i viss mån
en dubbel uppgift att fylla. Särskilt under nuvarande abnorma förhållanden
kunde handeln icke vara betjänad av att den ifrågavarande
principen finge en alltför snäv tillämpning. Med de anordningar, som
frihamnsbolaget tänkt sig, borde medgivandet icke kunna skada något
svenskt näringsintresse. Under sådana förhållanden ansåge handelskammaren
sig kunna från näringslivets synpunkt tillstyrka ansökningen.
Emellertid borde, såsom tullförvaltningen i frihamnen framhållit, vissa
villkor uppställas för tillämpning av det föreslagna förfarandet. Sålunda
borde lättnaden avse endast sådant gods, som med fartyg ankommit
till frihamnen direkte''från utrikes ort. Vidare borde godsets
bortförande från frihamnen ske i omedelbart sammanhang med förtullningen,
och slutligen borde medgivandet endast gälla, till dess omständigheterna
kunde påkalla en ändring.
Generaltullstyrelsen har i skrivelse den 26 maj 1921 utlåtit sig
som följer:
»De principiella betänkligheter emot den begärda förmånen, som uttalats
såväl av tullförvaltningen som handelskammaren, härröra från den fiktion om frihamn
såsom utrikes ort, vilken vunnit uttryck i § 1 av frihamnsförordningen.
Från denna synpunkt skulle ju kunna sägas, att, lika litet som svenska tullverket
tager någon hänsyn till åtgärder beträffande förtullning av gods, så länge detta
befinner sig utom Sveriges gränser, lika litet borde åtgärder, avseende i frihamn
befintligt gods, vilket icke vore underkastat annan tillsyn från tullverkets sida än
som angåves i nyssnämnda författningsrum, kunna få inverkan på godsets tull
-
Sioekholms
handelikam
mare.
Generaltull
styrelsen.
Reservation.
6 Bevillningsutskottets memorial Nr 54.
behandling. Styrelsen har emellertid funnit dessa principiella betänkligheter icke
böra få avgörande betydelse vid behandlingen av föreliggande fråga, vilken
avser ett undanröjande av praktiska olägenheter, som synas kunna högst
väsentligt hämma den önskade och väntade utvecklingen av rörelsen i frihamn,
närmast nu den provisoriska frihamnen i Stockholm. Då härtill kommer, att de
villkor och förutsättningar, som enligt tullförvaltningens förslag skulle knytas vid
ett eventuellt bifall till bolagets framställning för betryggande av statsverkets rätt,
synas i stort sett kunna — åtminstone vad beträffar en jämförelsevis så liten
frihamn som den nuvarande i Stockholm och eventuellt med vissa kompletteringar
— anses tillfredsställande, har styrelsen funnit sig icke böra ställa sig avvisande
till bolagets framställning.
En förutsättning för bifall till densamma är emellertid, att, såsom tullförvaltningen
också ifrågasatt, sådan ändring vidtages i § 19 mom. 1 frihamnsförordningen,
att dess avfattning icke kommer att lägga hinder i vägen för medgivandet.
Beträffande tillkomsten av detta författningsrum, som icke hade någon
egentlig motsvarighet i frilagers- och frihamnskommitténs förslag av år 1895, får
styrelsen hänvisa till Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1907 års riksdag, sid.
80 och 81, jämförda med sid. 53 och följande.
Därest till nämnda författningsrum fogas ett tillägg, som berättigar Eders
Kungl. Maj:t att medgiva undantag från där givna föreskrift, kan ett medgivande
i den riktning, bolaget begär, givas sådan mera tillfällig innebörd, att tilläventyrs
erforderliga jämkningar i villkor och eventuellt ett återkallande av medgivandet
lättare kunna ske, än om medgivandet fastslås i förordningen.»
På grund av det anförda har styrelsen ansett sig böra ifrågasätta,,
huruvida icke i nyss angivna syfte åtgärder borde vidtagas för införande
i § 19 mom. 1 frihamnsförordningen av ett tillägg av förslagsvis
följande lydelse:
»dock att Konungen må medgiva, att på de villkor, Konungen bestämmer,
gods, som direkte från utrikes ort införts med fartyg till frihamn och där icke
varit upplagt för lagring, må förtullas efter taxor och författningar, som gälla vid
visst tidigare tillfälle efter fartygets ankomst till frihamn.»
Avfattningen av de kompletterande bestämmelser, som sedermera
skulle utfärdas av Kungl. Maj:t, syntes generaltullstyrelsen kunna byggas
i huvudsak på det förslag, som av tullförvaltningen i frihamnen blivit
framlagt.
Vid ärendets föredragning hos generaltullstyrelsen uttalade föredraganden,
med vilken ytterligare en av styrelsens ledamöter instämde,
skiljaktig mening, i det han anförde:
»Ehuruväl den av Stockholms frihamnsaktiebolag ifrågasatta förändringen i
lagstiftningen angående frihamn otvivelaktigt skulle bidraga till utvecklingen av
rörelsen i Stockholms frihamn och ehuru en för statsverket betryggande kontroll
över att förändringen icke skulle föranleda till missbruk, torde, åtminstone i en
jämförelsevis så liten frihamn som den härvarande, kunna anordnas, kan jag för
0
7
Bevillningsutskottets memorial AV 54.
min del dock icke undgå att finna eu dylik förändring vara synnerligen betänklig.
Densamma skulle uppenbarligen, såsom av tullförvaltningen i frihamnen och jämväl
av Stockholms handelskammare framhållits, innebära ett avsteg från den i frihamnsförordningen
uttalade principen, att frihamn skall i fråga om bland annat tullavgifter
anses såsom utrikes ort. Av olika skäl hör enligt min mening ett dylikt
rubbande av själva grundvalen för frihamnsinstitutionen icke ifrågakomma. Till en
början synes det mig sannolikt, att efter ett första steg i denna riktning anspråk
skulle framkomma på nya undantag från principen, anspråk, för vilka tvivelsutan
lika goda skäl som för det nu ifrågasatta undantaget skulle kunna anföras och vilka,
om ett första undantag gjorts, måhända svårligen skulle kunna avvisas. En utveckling
i sådan riktning synes så stridande mot frihamnsinstitutionens i lagstiftningen
fastslagna natur och de vid denna institutions införande av statsmakterna
gjorda uttalanden och förbehåll, att möjlighet för densammas uppkomst enligt min
mening icke bör öppnas. Till frihamnsinstitutionens natur hör vidare, att i frihamn
intaget gods icke skall vara underkastat vidare tillsyn från tullverkets sida, än som
erfordras för utövande av kontroll å efterlevnaden av de angående frihamn meddelade
allmänna eller särskilda föreskrifter. Även om nu ifrågavarande undantag
skulle kunna genomföras utan att denna grundsats i någon mera avsevärd mån
rubbas, torde det dock kunna befaras, att vid en eventuellt fortsatt utveckling i
denna riktning ett annat förhållande i förevarande avseende skulle framtvingas. I
sin ordning skulle detta utan tvivel leda till ökade kostnader för statsverket. Slutligen
synes det förhållande, att vissa betänkligheter på sin tid gjorts gällande mot
medgivande att till frihamn införa tullpliktig spannmål, vara särskilt ägnat att tala
mot en förändring i lagstiftningen om frihamn, som, förutom det att den innebure
ett ingrepp i institutionens principiella grundval, påyrkats just i syfte att, vad från
frihamn införd dylik vara beträffar, i viss mån neutralisera verkningen av de glidande
tullsatserna för spannmål, och som sålunda kan medföra, jämte minskade tullavgifter,
även minskning av det skydd, de glidande tullsatserna äro avsedda att
bereda den inhemska jordbruksnäringen.»
Ehuru vid frihamnslagstiftningens tillkomst i vårt land såsom ett
av de bärande motiven för inrättande av frihamnar framhölls nämnda
institutioners förutsättningar att giva vår transithandel ett välbehövligt
uppsving, har erfarenheten bekräftat det ävenledes från början insedda
förhållandet, att frihamnstrafiken icke kan existera uteslutande på transithandel
utan även måste stödja sig på handel på inlandet. Till frihamn
inkommande fartygslaster bestå givetvis både av transitgods och
för vårt eget land avsedda varor, vilka samtliga måste lossas inom frihamnen.
De kostnader, som äro förenade med fartygs förflyttning till
olika lossningsplatser, utgöra i och för sig ett hinder för frihamnarnas
användning uteslutande såsom transithamnar. Vid sådant förhållande
är det givetvis av vikt att tillse, att frihamnslagstiftningen icke innehåller
bestämmelser, som lägga hinder i vägen för frihamnarnas utnyttjande
vid handel på inlandet.
Av vad i ovan anförda skrivelse och utlåtanden framhållits synes otve
-
Utskottet.
8 Bevillningsutskottets memorial Nr 54.
tydigt framgå, att nu gällande bestämmelser på ifrågavarande område
i berörda avseende icke kunna anses fullt tillfredsställande. Det lär nämligen
icke kunna bestridas, att den omständigheten, att, vid tillämpningav
bestämmelsen i § 19 mom. 1 frihamnsförordningen, högre tullsatser
kunna komma att gälla beträffande från frihamn införda varor än för
samtidigt till tullhamn inkommet gods, måste lända frihamnstrafiken till
förfång. Behovet av en förändring i nu berörda avseende har blivit än
mera framträdande genom införandet av glidande tullsatser för spannmål.
Därest eu ändring av ifrågavarande bestämmelse i frihamnsförordningen
kan genomföras, utan att berättigade intressen härigenom trädas
för nära, synes det därför önskligt, att en sådan ändring kommer till
stånd.
De betänkligheter, som uttalats mot den ifrågasatta förändringen,,
synas, såsom generaltullstyrelsen anfört, i första rummet härröra från
den fiktion om frihamn såsom utrikes ort, vilken vunnit uttryck i § 1
av frihamnsförordningen. I likhet med majoriteten inom nämnda styrelse
håller utskottet före, att dessa principiella betänkligheter icke böra
tillmätas avgörande betydelse vid frågans behandling. Beträffande det
befarade behovet av en* utsträckning av tullverkets kontroll över godset
inom frihamnen och därav föranledda ökade kostnader, vilken kontroll
skulle avse att fastställa tiden för godsets ankomst till frihamn och att utröna,
huruvida detsamma där varit lagrat, synas farhågorna i detta avseende
överdrivna, då man torde kunna räkna med att frihamnsbolagen i eget
intresse skola hålla en ur fiskalisk synpunkt fullt tillfredsställande
bokföring, över vilken därjämte tullverket, enligt tull förvaltningens i
Stockholms frihamn förslag, skulle äga att utöva kontroll. Vad slutligen
angår det anförda skälet, att förändringen skulle kunna neutralisera
verkningen av de glidande tullsatserna för spannmål och
-sålunda medföra, jämte minskade tullavgifter, även minskning av det
skydd, de glidande tullsatserna äro avsedda att bereda den inhemska
jordbruksnäringen, kan utskottet ej heller tillerkänna detta skäl praktisk
betydelse. Bibehållas de nuvarande bestämmelserna oförändrade, blir säkerligen,
såsom Stockholms frihamnsaktiebolag i sin skrivelse anfört, följden
den, att, då en tullförhöjning väntas, sådana varor, som beröras därav,
komma att införas till tullhamn, där vid direkt förtullning de tullsatser
tillämpas, som gällde vid tiden för överlämnandet till tullförvaltningen
av fartygets märkrulla. Anmärkningen träffar sålunda i lika hög grad
de bestämmelser, som i det ifrågavarande avseendet gälla vid vanlig
förtullning.
Någon fara för att den ifrågasatta förändringen skulle kunna
Bevillningsutskottets memorial Nr 54. 9
menligt inverka på berättigade näringsintressen synes således icke
förefinnas.
På grund av vad sålunda anförts och då det för frihamnsrörelsens
fortbestånd och utveckling synts vara av vikt, att den ifrågasatta förändringen
snarast möjligt kommer till stånd, har utskottet funnit anledning
föreligga att, med begagnande av den utskottet enligt § 40 riksdagsordningen
tillerkända befogenhet, väcka förslag i ämnet; och får
utskottet, som icke haft något att erinra mot den av generaltullstyrelsen
föreslagna formen för medgivandet, hemställa,
att riksdagen måtte besluta,
att § 19 mom. 1 frihamnsförordningen skall erhålla
följande förändrade lydelse:
»Förtullning av gods, som införes från frihamn,
skall ske efter de taxor och författningar, som äro
gällande, då införseln äger rum, dock att Konungen
må medgiva, att på de villkor, Konungen bestämmer,
gods, som direkte från utrikes ort införts med fartyg
till frihamn och där icke varit upplagt för lagring,
må förtullas efter taxor och författningar, som gälla
vid visst tidigare tillfälle efter fartygets ankomst till
frihamn».
Stockholm den 7 juni 1921.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Reservation
av herrar K. A. Nilson och Rosén.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 46 käft. (Nr 54.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:400 Riksdagens skrivelse Nr 400 a1 i texten