Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om visst tillägg till 3 § lagen angående sparbanker.

1921-03-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1921:18, Utlåtande, i anledning av väckt motion om visst tillägg till 3 § lagen angående sparbanker.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutshottetn utlåtande Nr 18.

5

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1921 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om visst tillägg till 3 §

lagen angående sparbanker.

I eu till bankoutskottets förberedande behandling hänvisad, inom

andra kammaren av herr Kloo väckt motion nr 198 hemställes, ”att riksdagen

beslutar, det till lagen den 29 juli 1892 angående spån banker §

göres följande tillägg: S. k. sparbankskommittéer inbegripas icke under benämningen

avdelningskontor.”

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

’ ’I Kung! Maj :ts proposition nr 398 föregående år föreslås vissa ändringar av

lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker och däri, bland annat, att § ■''.skulle

i sista stycket erhålla följande lydelse: ”Sparbank må ej, utan särskilt tillstånd, a

annan ort än där styrelsen har sitt säte utöva verksamhet vid avdelningskontor, soi

inrättats efter ingången av mars månad 1920. Tillstånd, varom nu ar sagt, sokes

hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket avdelningskontoret ai beläget

eller är avsett att inrättas.” __ . . ___

Orsakerna till detta lagförslags tillkomst angiver Kungl. Maj :t åberopande

de av Kungl. Maj :t i denna fråga särskilt tillsatta sakkunnigas utlåtande, vara att :

”kontor förlägges ofta långt utanför bankens egentliga verksamhetsområde oc

”därtill kommer, att tillkomsten inom landet av bankkontor till alltför stort äntå.

måste anses medföra skada för det allmänna, dels emedan omkostnaderna för kapitalets

uppsamling därigenom stegras, utöver vad som är förenligt med god nationel

ekonomi, dels enär övertaliga bankkontor i orterna lätt leda till en osund mbor

tävlan om kunder samt till en osund in- och utlåningspolitik över huvu .

Nytt avdelningskontor bör icke få upprättas, utan att tillstånd därtill vunnits,

och bör för sådant tillstånd förutsättningen vara, att kontoret kan anses bliva ny -

tigt för det allmänna.” . . ,

Häremot är nu intet att anmärka, men så göra de sakkunniga, och därmed

också Kungl. Maj :t, utan någon som helst motivering ett tillägg sa lydande: De

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

sakkunniga utgå därvid från, att begreppet avdelningskontor skall omfatta jämväl

sparbankskommittéer och filialer.”

Bankoutskottet hemställde om bifall till Kungl. Maj :ts förslag utan annan ändring

i detta, än att mars ändrades till maj. Utskottets hemställan bifölls därpå av

bägge kamrarna.

Nu nämnes visserligen i själva lagtexten intet om sparbankskommittéer, men

då det i motiveringen uttryckligen säges ifrån, att dessa skola anses lika med avdelningskontor

och filialkontor, kommer antagligen Kungl. Maj :ts befallningshavande

i de olika länen att behandla alla ansökningar om inrättande av sparbankskommittéer

som om det vore ansökningar om avdelnings- och filialkontor, och torde det bli hart

när omöjligt att få sådana kommittéer till stånd. Dylika fall hava också redan förekommit.

Jag anser vederbörande sakkunniga icke torde hava tillräckligt utrett vad som

innefattas i benämningen sparbankskommitté.

I sin ovan anförda motivering framhålla de sakkunniga tvenne synpunkter,

som huvudsakligen varit bestämmande för deras betänkligheter mot sparbankernas

filialbildningar, nämligen: 1. att dessa förläggas ofta utom bankens egentliga verksamhetsområde;

2. att omkostnaderna för kapitalets uppsamling stegras genom filialers

anordnande; och slutligen 3. att övertaliga bankkontor i orterna leda till en

osund in- och utlåningspolitik över huvud.

Nu är det dock så, att sparbankskommittéer knappast eller i mycket ringa grad

drabbas av dessa betänkligheter. Första punkten kan jag besvara med att då, enligt

vad jag har mig bekant, endast de i länen inrättade allmänna sparbankerna

bildat s. k. sparbankskommittéer, icke en enda förlagts utom respektive län. Om således

en sparbankskommitté inrättas av en länssparbank, inom det län, där denna har

sitt verksamhetsområde, torde det väl vara otvivelaktigt att även kommittén ligger

inom sparbankens verksamhetsområde. Detta anser jag också vara fullt riktigt, och

någon förläggning av sparbankskommittéer utom det län, där bankens huvudkontor

har sitt säte, bör av helt naturliga skäl icke få förekomma.

Går jag så till punkt 2, som rör kostnadsfrågan, så kan den besvaras med att

omkostnaderna för en sparbankskommitté bär denna så att säga själv. Kommitténs

arbete skötes helt av därtill särskilt utsedda kommitterade, och åtaga sig dessa detta

uppdrag som ett vanligt kommunalt förtroendeuppdrag utan någon ersättning

och kostnader för lokal m. m. ersättas av bankens huvudkontor med 3/2 % av insättarnes

behållning i kommittén vid årsskiftet. Så äro nämligen bestämmelserna för

ovannämnda sparbankskommittéer. Härmed anser jag denna punkt vara fullt gendriven.

Vad så till sist beträffar 3 punkten av de sakkunnigas här i många fall berättigade

kritik av en osund in- och utlåningspolitik, vilken givetvis icke kan vara

det allmänna till gagn, träffar ej heller denna de här omtalade sparbankskommittéerna.

Dessa bedriva nämligen icke vad man här menar med in- och utlåningspolitik.

Kommittéerna få endast mottaga insättarnas medel som omedelbart därpå

insändas till dess huvudkontor samt vid uppsägning av medeln återlämna dem till

respektive inrättare. Och vad utlåning beträffar, hava dessa kommittéer icke därmed

att skaffa annat än som ett slags förmedlare vid förekommande låneansökningar

från kommitténs ort.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 18.

7

Ser man denna sak från rent nationalekonomisk synpunkt, och detta är otvivelaktigt

riksdagens skyldighet, så kan man väl knappast tala om, att ökade tillfällen

för småfolket i landet att få möjligen uppkomna sparslantar tillvaratagna för att sedermera

hava dem åter tillgängliga vid behov, icke skulle vara för det allmänna nyttigt

och gagneligt. Flera andra folk hava, i motsats till det svenska, — isynnerhet

fransmännen — länge insett att alla möjliga tillfällen böra beredas till sparsamhet

i de jämförelsevis goda tiderna för att vara do sparsamma till gagn vid inträffad

sjukdom och vid deras ålderdom. Då tycker man det. nästan låter som ironi, när vi

svenskar fråga, och det helt officiellt: ”Kan det vara för det allmänna nyttigt” att

det gives folket ökat tillfälle till sparsamhet, och det även om det nästan ingenting

kostar ?

Många av de gamla landsbygdssparbankerna hava icke sina kontor öppna oftare

än 1 å 2 gånger i månaden, och man kan i regel säga, utan att vara orättvis

mot dem, att många av dem inte göra mycket till för att, så att säga, driva folket till

sparsamhet. Det förhåller sig i regel så, ätt personer som komma med sina insättningar

äro välkomna och därmed punkt. Sparbankskommittéerna äro däremot så inrättade,

eller böra vara så inrättade, att de vid arbetsplatser och dylika ställen, ofta

med sina kommitterade som mellanhänder, tjänstgöra som uppsamlare av småfolkets

sparslantar vid passande tillfällen, såsom t. ex. vid avlöningar m. in.

Av vad här i korthet anförts torde framgå, att s. k. sparbankskommittéer, som

icke få drivas som affärsmässigt öppna bankkontor med avlönad personal, icke böra

förväxlas med sparbankers filial- och avdelningskontor. För att nå detta mål lär

det väl dock, ehuru i berörda lagtext icke sparbankskommittéer äro nämnda, vara

nödvändigt att ett tillägg göres till ovannämnda § 3 som fullt tydligt angiver, att

sparbankskommittéer med de av mig här angivna kvalifikationer icke innefattas i

benämningen avdelningskontor, alldenstund 1920 års riksdags beslut grundar sig på

en motivering, där sparbankskommittéer sägas innefattas i detta lagrum.”

Motionärens förslag avser införande av sådant tillägg till 3 § sparbankslagen,

att s. k. sparbankskommittéer skulle undantagas från den i

nämnda paragraf meddelade bestämmelsen att sparbank ej må utan särskilt

tillstånd å annan ort än där styrelsen bär sitt säte utöva verksamhet

vid avdelningskontor, som inrättats efter ingången av maj månad 1920.

Vad motionären anfört till stöd för sitt förslag finner utskottet

beaktansvärt. Utskottet vill emellertid erinra, hurusom de av chefen

för finansdepartementet den 23 januari 1920 tillkallade sakkunniga för

verkställande av utredning och avgivande av förslag i fråga om revision

av gällande sparbankslagstiftning, på sätt framgår av den till innevarande

års riksdag avlåtna berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit,

för närvarande äro sysselsatta med uppgörande av förslag till ny

sparbankslag. Enligt vad ordföranden för nämnda sakkunniga under hand

meddelat utskottet, hava de sakkunniga sin uppmärksamhet riktad på här

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Banlcoutskottets utlåtande Nr 18.

ifrågavarande spörsmål. Vid sådant förhållande och då de sakkunnigas

uppdrag lärer kunna förväntas slutfört redan under innevarande år samt

förslag i ämnet sålunda torde vara att emotse vid nästkommande års riksdag,

har utskottet ansett sig icke böra för närvarande tillstyrka en ändring

av förevarande paragraf, vilken så nyligen som förlidet år erhöll sin nuvarande

lydelse.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 198 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 mars 1921.

På bankoutskottets vägnar:

K. J. GUSTAFSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, Öhngren, Bindley, Bondesson, Pettersson,

S. M., Bodin, Andersson i Hägelåkra och Malmberg samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafsson i Örebro, Borg, Wikström,

Bäcklund, Kloo, Andersson i Milsmaden och Höglund.

Stockholm, Bokförlags-A.-B. Tidens tryckeri 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.