Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1921-03-08 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1921:20, Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1921 kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning.

Sedan bankoutskottet tagit kännedom om den av riksdagens år

1920 församlade revisorer avgivna berättelse om granskning av riksgäldskontorets

tillstånd oeh förvaltning samt genomläst de protokoll,

som blivit förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den

10 januari 1920, intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige

för deras i protokollen antecknade beslut och åtgärder, till och med den

9 januari 1921, får utskottet nu meddela yttrande i anledning av berörda,

sålunda verkställda granskning.

l:o.

I sin ovannämnda berättelse hava riksdagens revisorer å sid.

234—237 anfört följande:

»Under en följd av år innehöll riksgäldskontorets reglemente en föreskrift,

att kontorets kontanta tillgångar, såvitt och så länge de icke behövde användas

för verket åliggande utbetalningar, skulle insättas i riksbanken eller hållas allmänna

rörelsen tillhanda och göras räntebärande genom deras utlåning på sätt,

som fullmäktige i riksgäldskontoret ansåge innefatta full säkerhet, och ägde fullmäktige

jämväl att för sådana medel uppköpa obligationer eller andra förbindelser,

som ansågos kunna utan svårighet och kapitalförlust vid inträffade behov föryttras.

Vid den placering av riksgäldskontorets medel, som på grund av dessa föreskrifter

ägt rum, förforo fullmäktige vid skilda tider på något olika sätt. Under

1890-talet och de första åren av 1900-talet — då riksgäldskontoret utom sina egna

tillgångar disponerade betydande belopp, som av statskontoret överlämnats till förvaltning

— användes riksgäldskontorets tillgängliga medel i stor utsträckning till

utlåning åt inländska penningförvaltande institutioner, såsom enskilda banker, försäkringsbolag

m. fl. Från och med år 1905 upphörde emellertid denna inländska

utlåningsrörelse. Riksgäldskontoret övergick i stället till att hålla sina disponibla

medel antingen innestående på giroräkning i riksbanken eller ock placerade i utBihang

till riksdagens protokoll 1921. 8 samt. 16 käft. (Nr 20.) 1

Ang. placeringen

av

riksgäldskontor

ets

kontanta

medel.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

ländska valutor, varförutom en del av riksgäldskontorets behållningar användes till

inköp av guld.

År 1915 beslöt riksdagen, med anledning av ett uttalande av 1914 års statsrevisorer,

en omformulering av bestämmelsen om placering av riksgäldskontorets

medel, avseende att stadsfästa den praxis, som från och med år 1905 härutinnan

tillämpats. Ifrågavarande stadgande erhöll följande lydelse:

''Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och så länge de icke

behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken

eller placeras i lätt förytterliga utländska valutor; dock gäller — — —’.

I fråga om placeringen av riksgäldskontorets kassareserver, gällde, såsom

framgår av å sid. 237 i denna berättelse lämnad redogörelse, särskild föreskrift.

Efter hemställan av fullmäktige i riksgäldskontoret beslöt 1918 års lagtima

riksdag ånyo en ändring av ovan återgivna stadgande. Fullmäktige framhöllo i

skrivelse till riksdagens bankoutskott, att den placering av riksgäldskontorets medel,

som stadgats genom 1915 års föreskrift, enligt fullmäktiges uppfattning under normala

förhållanden vore den naturligaste och lämpligaste. De förhållanden, som

skapats av det då pågående världskriget, hade emellertid därutinnan medfört en

förändring, i ty att en placering i utländska valutor ej längre kunde anses erbjuda

den säkerhet och likviditet, som därmed avsetts. Fullmäktige ifrågasatte därför en

jämkning i den år 1915 meddelade bestämmelsen i syfte att återinföra större frihet

för fullmäktige vid placering av riksgäldskontorets medel. För detta ändamål erfordrades

enligt fullmäktiges mening endast, att ordet ''utländska’ uteslötes.

Sedan riksdagen bifallit denna fullmäktiges av bankoutskottet biträdda framställning,

erhöll förevarande bestämmelse sålunda följande lydelse:

''Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och så länge de icke

behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken

eller placeras i lätt förytterliga valutor; dock gäller---’.

I de åren 1919 och 1920 utfärdade reglementena har detta stadgande, som

återfinnes i § 17 mom. 1, bibehållits oförändrat.

Vid slutet av åren 1915—1919 har riksgäldskontoret haft nedanstående belopp

placerade i utländska obligationer och skuldförbindelser m. m. samt på giroräkning

hos riksbanken:

I utländska På giroräkning

skuldförbindelser i riksbanken

milj kr. milj kr.

1915 ................................................................... 19.6 35.7

1916 ................................................................... 15.2 39.o

1917 .................................................................. 20.7 7.8

1918 .................................................................... 20.7 13.2

1919 ................................................................... 26.2 96.7

Sedan i maj 1918 mellan riksgäldskontoret och ett antal av landets privatbanker

träffats avtal, enligt vilket bankerna medgåvo riksgäldskontoret en kredit

av 550,000,000 kronor i och för finansiering av folkhushållnings-, industri- och

bränslekommissionerna samt denna kredit under samma år tagits i anspråk med

mycket betydande belopp, började riksgäldskontoret i december 1918, efter överenskommelse

med tjugu av de i kreditivavtalet deltagande bankerna, att å särskilda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20. 3

räkningar hos dessa insätta av statskontoret till riksgäldskontorot för förvaltning

överlämnade medel, i den män dessa ej voro för riksgäldskontorets utbetalningar

erforderliga. Å de medel, som insattes ä dessa separati''äkningar, skulle bankerna

erlägga samma ränta, som utgingo å riksgäldskontorets skuld å krediten. Vid

1918 års utgång hade riksgäldskontoret å separaträkning innestående sammanlagt

180,000,000 kronor, under det att riksgäldskontorets skuld å krediten vid samma

tid utgjorde 407,417,670 kronor 59 öre. Under år 1919 fortsattes insättningarna

ä separaträkning och uppgingo under året till inalles 364,000,000 kronor, varemot

under samma tid från dessa räkningar uttogos inalles 296,316,495 kronor 52 öre.

Vid 1919 års utgång uppgick riksgäldskontorets fordran å separaträkning till sammanlagt

200,041,248 kronor 97 öre samt skulden å krediten till 200,382,447 kronor

23 öre. Sedermera har beloppet av hos privatbankerna innestående medel hållits

vid i det närmaste samma belopp som riksgäldskontorets skuld å krediten. Den

1 innevarande november innestod å separaträkning 127,550,329 kronor 76 öre,

under det att riksgäldskontorets skuld å bankkrediten samma dag utgjorde 130,199,614

kronor 87 öre. Skillnaden mellan dessa båda belopp utgjordes huvudsakligen av

debiterade räntor.

De medel, som under år 1919 uttogos från förenämnda separaträkningar

hos bankerna, insattes, i den mån de ej tillhandahöllos statskontoret eller användes

för riksgäldskontoret åliggande utbetalningar, å riksgäldskontorets giroräkning i

riksbanken. Undantag gjordes dock för ett belopp av 40,000.000 kronor, som i

samråd med riksbanken i december 1919 överlämnades till ifrågavarande privatbanker

såsom lån mot ränta. Syftet därmed var att understödja bankerna under

den starka påfrestningen vid tiden för kronoskatteuppbörden och årsskiftet. ° Lånebeloppet

återbetalades efter hand under januari månad 1920 och insattes pa riksgäldskontorets

giroräkning i riksbanken.

Enligt vad revisorerna inhämtat, har i enahanda syfte under nästlidne

oktober månad avtal träffats mellan riksgäldskontoret och samma privatbanker

som år 1919 om utlåning jämväl under innevarande år till bankerna, i den utsträckning

ske kan, av inflytande statsinkomster, som av statskontoret överlämnas

till riksgäldskontoret för förvaltning.

Enligt revisorernas mening kan det förfaringssätt med avseende å placeringen

av riksgäldskontorets kontanta medel, varför redogörelse här ovan lämnats,

ej anses stå i full överensstämmelse med föreskriften i § 17 inom. 1 av riksgäldskontorets

reglemente. Av förut meddelade uppgifter rörande tillkomsten av nämnda

föreskrift framgår nämligen, att där stadgad placering ’i lätt förytterliga valutor

ej avser en utlåning av den art, varom här är fråga. Vad beträffar riksgäldskontorets

insättningar å förberörda separaträkningar hos bankerna, hava emellertid

dessa insättningar, sedan numera den principen upprätthålles, att insättningarnas

belopp så nära som möjligt bör överensstämma med skulden å krediten för kommissionernas

finansiering, i själva verket karaktären av en återbetalning av sagda

skuld. Någon erinran torde vid sådant förhållande ej kunna göras mot denna

placering.

Med ovan omförmälda utlåning till privatbankerna av medel utöver skulden

å kommissionskrediten är förhållandet däremot ett annat. En medelsplacering av

sådan art torde kunna sägas i viss mån vara en återgång till förberörda, år 1905

övergivna praxis i fråga om placering av riksgäldskontorets tillgångar, även om

s. 4 Kontrollera mot PDF

Fullmäktige.

Utskottet.

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

olikheten är betydande, då nu ifrågavarande utlåning, vilken skett i fullt samförstånd

med riksbanken, haft till ändamål ått minska spänningen å penningmarknaden

vid en tidpunkt, då denna varit särskilt ansträngd. Revisorerna vilja

emellertid ej uttala någon mening i fråga om lämpligheten av en dylik utlåning

till privatbanker, utan inskränka sig till att framhålla, att, därest en sådan anses

böra även för framtiden äga rum, bestämmelsen i reglementets § 17 mom. 1 om

placeringen av riksgäl dskontorets kontanta medel enligt revisorernas mening bör

undergå en förändring.»

I en med anledning av revisorernas uttalande den 30 december

1920 dagteeknad, till riksdagen avlåten och till utskottet överlämnad

skrivelse hava fullmäktige i riksgäld skontoret anfört bland annat, att

den förändring i riksgäld skontorets reglemente, som år 1915 tillkom på

initiativ av nästföregående års statsrevisorer, hade till huvudsakligt syfte

att förhindra konkurrens från riksgäldskontorets sida på ett riksbankens

verksamhetsområde. Då den anmärkta åtgärden av riksgäldsfullmäktige

företagits i samförstånd med riksbanksledningen, ville fullmäktige framhålla,

att densamma i varje fall ej stode i strid med det åberopade

reglementsstadgandets anda och mening. Enär emellertid ifrågavarande

anordning, som upprepats i slutet av år 1920 och kunde förväntas bliva

av omständigheterna påkallad även framdeles, ej syntes stå i full överensstämmelse

med stadgandets formella avfattning, skulle fullmäktige

till 1921 års bankoutskott avgiva förslag till förändrad lydelse av meranämnda

reglementsbestämmelse.

I anslutning härtill hava fullmäktige i skrivelse den 3 nästlidna

februari föreslagit sådan ändring av § 17 mom. 1 i riksgäldskontorets

reglemente, att efter orden »lätt förytterliga valutor» skulle fogas ett

tillägg av förslagsvis följande lydelse:

»I undantagsfall må även, där omständigheterna därtill föranleda, dessa tillgångar

av fullmäktige efter samråd med fullmäktige i riksbanken användas till

utlåning åt inländska penningförvaltande institutioner.»

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, hava revisorerna

uttalat den meningen, att det av revisorerna omförmälda förfaringssättet

med avseende å riksgäldskontorets kontanta medel icke kunde

anses stå i full överensstämmelse med föreskriften i § 17 mom. 1 i''

riksgäldskontorets reglemente. Fullmäktige hava däremot framhållit,

att den anmärkta åtgärden icke stode i strid med nämnda stadgandes

anda och mening. Då ifrågavarande föreskrift tillkommit i syfte att

förhindra utlåning från riksgäldskontoret och det intrång på riksbankens

verksamhetsområde, som en dylik utlåning innebure, delar utskottet den

av revisorerna uttalade uppfattningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

Vid bedömande av bär föreliggande fråga anser utskottet i likhet

med revisorerna, att man bör taga hänsyn till de särskilda omständigheter,

som vid ifrågavarande tillfällen varit för handen. Härvid är

särskilt att märka, att fullmäktige förfarit i fullt samförstånd med riksbanksleduingen.

Vad beträffar den del av utlåningen till privatbankerna,

som svarar mot riksgäldskontorets skuld å den av samma banker beviljade

krediten för kristidskommissionernas finansiering, torde densamma

närmast hava karaktären av en återbetalning av nämnda skuld; och

lärer vid sådant förhållande någon erinran däremot icke kunna göras.

Vidkommande den utlåning till bankerna utöver nu nämnda belopp,

som i december månad 1919 och 1920 ägt rum med respektive 40 och

270 miljoner kronor, måste densamma anses hava karaktären av en

direkt utlåning till bankerna. Revisorerna hava emellertid icke velat

uttala någon mening om lämpligheten av denna utlåning utan endast

ifrågasatt, att, om eu sådan ansåges för framtiden böra äga rum, föreskriften

i § 17 mom. 1 av reglementet borde undergå en förändring.

Fullmäktige hava i anslutning härtill föreslagit viss ändrad lydelse av

ifrågavarande paragraf.

Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att den ifrågavarande

åtgärden vidtagits i syfte att minska den påfrestning på penningmarknaden,

som likviderandet av den högst betydande statsskatten medfört.

Denna omständighet synes emellertid icke utgöra tillräckligt skäl för en

reglementsändring på sätt fullmäktige föreslagit, varigenom fullmäktige

för framtiden skulle erhålla rätt till utlåning av tillgängliga kontanta

medel. Utskottet är nämligen av den mening, att en dylik utlåning

överhuvud taget icke bör äga rum, och kan således icke tillstyrka fullmäktiges

förslag i detta avseende.

Då emellertid läget på penningmarknaden, såvitt nu kan bedömas,

jämväl vid tiden för innevarande års uppbörd av statsskatten kan komma

att påkalla åtgärder av enahanda art, som här berörts, och sålunda

motivera ett ytterligare undantag från den angivna regeln, har utskottet

ansett medgivande böra lämnas fullmäktige att, därest omständigheterna

skulle därtill föranleda, vid nämnda tidpunkt använda riksgäldskontorets

kontanta tillgångar till tillfällig utlåning åt inhemska penningförvaltande

institutioner, dock under förutsättning att fullmäktige i riksbanken därtill

lämna sitt samtycke.

Vad sålunda i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig

böra för riksdagen

ofri förmäla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

Ang. riksgäldskontorcts

kassareserver

2:o.

Revisorerna anföra vidare å sid. 237—239 följande:

»Med bifall till en inom andra kammaren väckt motion beslöt 1904 års riksdag

bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att, för beredande åt riksgäldskontoret

av tillräckliga kassareserver i utlandet, genom försäljning av statsobligationer

till erforderligt belopp upplåna intill 15,000,000 kronor. Tillika bestämdes, att de

medel, som för berörda ändamål blivit anskaffade, i regel skulle hållas innestående

hos utländska banker och bankirhus eller vara placerade i främmande staters skuldförbindelser.

Föreskrift härom infördes i det för riksgäldskontoret år 1904 utfärdade

reglementet.

Syftet med kassareservernas anskaffande synes i främsta rummet hava varit

att bereda riksgäldskontoret erforderlig tillgång till ifrågakommande utbetalningar å

de båda kreditiv, som enligt regeringsformens § 63 böra årligen anvisas på riksgäldskontoret

och vilkas sammanlagda belopp då utgjorde 15,000,000 kronor. Kassareserverna

torde dock efter prövning av fullmäktige kunna disponeras jämväl för

andra ändamål.

Sedan ovannämnda kreditiv genom beslut av riksdagen år 1914 höjts till

30,000,000 kronor, bemyndigade 1915 års riksdag fullmäktige i riksgäldskontoret

att, för höjning av riksgäldskontorets kassareserver till enahanda belopp, genom

försäljning av statsobligationer upplåna 15,000,000 kronor, i sammanhang varmed

beslöts, att av kassareserverna minst 15,000,000 kronor borde vara placerade i guld

och återstoden i regel hållas placerad i lätt förytterliga utländska valutor.

Bestämmelserna om riksgäldskontorets kassareserver undergingo ånyo ändring

år 1918. I skrivelse till bankoutskottet vid sagda års lagtima riksdag framhöllo

fullmäktige, dels att till följd av de förhållanden, som skapats av det då

pågående världskriget, en placering i utländska valutor ej kunde anses erbjuda

den säkerhet och likviditet, som därmed avsetts, dels ock att riksgäldskontorets

guldreserv, som fullmäktige på grund av de rådande förhållandena ej ansett sig

höra uppbringa till mer än två tredjedelar av det föreskrivna minimibeloppet, icke

vid något tillfälle kommit till sådan användning, som av bankoutskottet år 1915

ifrågasatts, d. v. s. för fullgörande av riksgäldskontoret åliggande likvider inom

eller utom landet. Fullmäktige uttalade sig med anledning därav för, att större

frihet bereddes dem vid placering av kassareserverna. Med bifall till av bankoutskottet

i enlighet härmed gjord hemställan beslöt riksdagen, att bestämmelsen

om riksgäldskontorets kassareserver skulle erhålla följande lydelse:

''De medel, 30,000,000 kronor, som av fullmäktige i riksgäldskontoret enligt

bemyndigande av riksdagen anskaffats för beredande av kassareserver åt riksgäldskotoret.

böra vara placerade i guld eller lätt förytterliga valutor.’

Detta stadgande, som återfinnes i § 17 mom. 2, har kvarstått oförändrat i

1919 och 1920 års reglementen.

Den guldbehållning till bokfört värde av omkring 10 miljoner kronor, som

riksgäldskontoret med anledning av 1915 års föreskrift anskaffat, försåldes — efter

att hava varit överlåten till riksbanken under eri kortare tid över årsskiftet 1917—18 —

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banko ut skottets utlåtande AV 20. 7

ånyo mars 1918 till riksbanken. Någon återförsäljning till riksgäldskontor har

sedermera ej ägt rum.

I utlandet äger riksgäldskontoret ej obetydliga tillgodohavanden, vilka icke

äro avsedda att tagas i anspråk för inlösen av riksgäldskontorets obligationer och

kuponger, utan få anses såsom en kassareserv. Körande bokföringen av dessa tillgodohavanden

göra revisorerna här nedan i denna berättelse särskilt uttalande.

Penningvärdets oerhörda nedgång under de senaste åren har i förening med

den hastigt fortgående utvecklingen av statens ekonomiska verksamhet medfört, att

hållandet av en kassareserv till det fastställda beloppet av 30 miljoner kronor enligt

revisorernas mening numera knappast kan anses äga någon egenlig betydelse. För

att så skulle bliva fallet, erfordrades kassareservernas uppbringande till ett vida

högre belopp. En dylik böjning lärer emellertid, åtminstone för närvarande, ej

kunna ifrågakomma, då statens finansiella ställning är sådan, att några mera betydande

belopp ej skulle kunna för detta ändamål disponeras. Härtill kommer

svårigheten att efter de av kriget föranledda ekonomiska omvälvningarna, vilkas

verkningar torde komma att ännu under lång tid gorå sig gällande, finna en fullt

betryggande och i övrigt lämplig placering för en kassareserv.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter, föreligger enligt revisorernas

uppfattning ej tillräckligt skäl för bibehållande av ovan anförda föreskrift i § 17

mom. 2 av riksgäldskontorets reglemente, utan synes densamma lämpligen kunna utgå.»

Fullmäktige hava i sin ovanberörda skrivelse till riksdagen i an- Fullmäktige.

ledning av revisorernas uttalande i föreliggande ärende anfört:

»För sin del vilja fullmäktige biträda den mening, som revisorerna uttalat i

föreliggande fråga. Det ena av förenämnda båda kreditiv skall av riksgäldskontoret

utbetalas vid infallande krig; det andra åter kan enligt Konungens beslut användas

till rikets försvar eller andra högst viktiga och angelägna ändamål. Kreditivens

respektive kassareservernas uppgift såsom ett led i vårt lands ekonomiska

krigsberedskap är numera ej av samma betydelse som förr. Erfarenheten från det

senaste världskriget visar tillfyllest, att en väl ordnad ekonomisk försvarsberedskap

kräver åtgärder av flera olika slag — såsom anskaffande av förråd av livsmedel,

bränsle, råvaror för industrien m. m. — vilka äro av långt större vikt än hållandet

av en i värdepapper, fordringar hos in- eller utländska banker eller på annat liknande

sätt placerad kassareserv. Vad åter angår de i grundlagen omnämnda

''högst viktiga och angelägna ändamål’, för vilka det mindre kreditivet kan tagas

i anspråk, och vilka ej avse landets försvar, har sedan längre tid tillbaka ej inträffat,

att detta kreditiv använts för dylika ändamål; och även för framtiden torde

de syften, för vilka nämnda bestämmelse tillkommit, kunna behörigen tillgodoses

utan att en särskild reservfond finnes upplagd hos riksgäldskontoret.

Med åberopande av det anförda få fullmäktige hemställa, att riksdagen ville

besluta:

att skyldigheten för riksgäldskontoret att hålla kassareserver å 30 miljoner

kronor skall bortfalla, samt

att stadgandet i reglementets § 17 mom. 2 rörande sättet för kassareservernas

placering skall utgå.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

utskottet. Utskottet anser de skäl för den ifrågavarande ändringen, som av

revisorerna anförts ock vilka även av fullmäktige upptagits, så bärande,

att utskottet för sin del icke tvekar att föreslå vidtagande av den av

revisorerna föreslagna åtgärden. Utöver vad redan blivit anfört, vill

utskottet emellertid erinra därom, att ett upphörande av skyldigheten för

riksgäldskontoret att hålla kassareserver å 30 miljoner kronor kan komma

att innebära en minskning av riksgäldskontorets lånebehov med samma

belopp. Detta måste givetvis under nu rådande, mindre gynnsamma

förhållanden på lånemarknaden vara att betrakta såsom en fördel.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva

a) att skyldigheten för riksgäldskontoret att hålla

kassareserver må upphöra, samt

b) att, vid bifall till vad i mom. a) härovan föreslagits,

§ 17 i riksgäldskontorets reglemente må erhålla

följande ändrade lydelse:

»Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt

och så länge de icke behöva användas för samma

verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken

eller placeras i lätt förytterliga valutor.»

3:o.

Revisorerna anföra vidare å sid. 239 och 240 följande:

Ang. ned- »I sin skrivelse nr 96 angående verkställd granskning av riksbankens sty
skrivning

av rejge ocp förvaltning samt användande av bankens vinst för år 1919 har 1920 års

iarik aids-11 riksdag uttalat den mening, att samtliga vid bokslutet för innevarande år till rikskontorets

ut- bankens disposition stående medel böra i den utsträckning, som kan finnas vara av

länds/ca till- behovet påkallad, tagas i anspråk för åstadkommande av en med läget å den utgodohavan-

fändska valutamarknaden överensstämmande reglering av det bokförda kursvärdet

dcn'' å riksbankens utländska fordringar.

Revisorerna, som med anledning därav i sin berättelse innevarande år rörande

granskningen av riksbanken beröra frågan om det bokförda värdet å bankens utfändska

valutor, hålla före, att konsekvensen fordrar, att en nedskrivning sker

jämväl av de av riksgäldskontorets utländska fordringar, vilka ej kunna beräknas

inom en nära framtid komma till användning för inlösen i utlandet av riksgäldskontorets

förfallna obligationer och kuponger. För närvarande äro. samtliga här

åsyftade fordringar i riksgäldskontorets räkenskaper bokförda till respektive inköpskurser;

och har evalveringen från de utländska myntslagen till svenska kronor skett

efter parikurser. Enligt av revisorerna verkställd beräkning skulle en nedskrivning

av ifrågavarande fordringar till ett värde, överensstämmande med marknadsläget

s. 9 Kontrollera mot PDF

liankout skot tets utlåtande Nr 20. 9

den 15 innevarande november, innebära en nedsättning av de bokförda beloppen

med omkring 19,271,000 kronor. Den nu ifrågasatta nedskrivningen torde lämpligen

verkställas i samband med bokslutet för innevarande år till belopp, som betingas

av vid årsskiftet gällande kurser. Ny reglering synes böra därefter ske vid

varje bokslut.

Det synes revisorerna ändamålsenligt, att i riksgäldskontorets huvudbok upplägges

ett nytt konto, förslagsvis benämnt ''Oreglerade kursdifferenser å behållningar

i utlandet’. Å detta kontos debetsida skulle uppföras de belopp, varmed de utländska

fordringarna med hänsyn till kurserna nedskrivas. Till kontots kreditsida

synes lämpligen kunna från fonden för statsskuldens amortering överföras den

kursvinst, som uppkommit vid reglering av 1914 års dollarslån mot skattkammarväxlar,

förfallna är 1916. jx kreditsidan böra därjämte uppföras beloppet av kursvinsten

vid indragningen av valutan för 1919 års dollarslån samt den värdestegring,

som kan uppkomma ä ifrågavarande utländska fordringar genom framtida uppgång

av respektive valutor. Det ifrågasatta kontot torde böra kvarstå i huvudboken,

till dess de ekonomiska förhållandena i världen ernått sådan stabilitet, att en definitiv

reglering kan äga rum.

Bland riksgäldskontorets förräntade medel återfinnes jämväl en mindre post

av Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer av år 1883, bokförda till en kurs

av 102.6 5 procent. Då dessa obligationer ej komma att inlösas över pari, synes

en nedskrivning av bokföringsvärdet till obligationernas nominella belopp höra

äga rum.»

Fullmäktiges anförande i ärendet är av följande innehåll:

»Ifrågavarande utländska tillgodohavanden äro, såsom revisorerna framhållit,

bokförda till respektive inköpskurser; och har evalveringen till svenskt mynt i allmänhet

ägt rum efter parikurs. Då riksgäldskontorets placeringar i utlandet, vad

angår de mest betydande posterna, hänföra sig till tiden före kriget, äro de bokförda

värdena givetvis missvisande. Fullmäktige dela revisorernas uppfattning om

önskvärdheten av, att desamma bringas till överensstämmelse med de verkliga

värdena. Med anledning härav hava fullmäktige för avsikt att vid förestående

bokslut låta verkställa en nedskrivning av vissa riksgäldskontorets utländska tillgodohavanden.

Beträffande de belopp, varmed nedskrivningen sker, komma fullmäktige

att meddela uppgift i .den berättelse rörande riksgäldskontorets förvaltning

under år 1920, som fullmäktige hava att avlämna till 1921 års bankoutskott.

Fullmäktige vilja i sammanhang härmed meddela, att en eventuell nedskrivning

av riksgäldskontorets utländska behållningar redan tidigare varit föremål

för behandling av fullmäktige, ehuru fullmäktige ansett sig, innan några åtgärder

vidtoges, böra avvakta en eventuell nedskrivning av riksbankens utländska fordringar.

I allt fall är det uppenbart, att en sådan nedskrivning är mindre påkallad

hos riksgäldskontoret än hos riksbanken, enär riksgäldskontorets årliga bokslut ej

hava samma betydelse och innebörd som riksbankens.

Mot revisorernas hemställan att ett särskilt konto måtte uppläggas för de

belopp, med vilka riksgäldskontorets utländska tillgodohavanden vid årsskiftet nedskrivas,

samt att på detta konto vid senare bokslut föras de belopp, varmed samma

tillgodohavanden då ökats eller minskats i värde, hava fullmäktige intet att erinra.

Bihang till riksdagens protokoll 1121. 8 sand. 16 höft. (Nr 20.) 2

Fullmältiye.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

Däremot vilja fullmäktige ifrågasätta, huruvida sagda konto även bör krediteras

med de kursvinster, som uppkommit eller uppkomma å de båda lån, vilka riksgäldskontoret

senast upptagit i Amerikas Förenta Stater, nämligen 1914 och 1919

års dollarslån. Dessa kursvinster utgöra medel, som erhållits genom av riksgäldskontoret

verkställd upplåning, och dylika medel böra enligt hittills tillämpade

principer användas för samma ändamål, som avses med upplåningen, eller ock till

minskning av upplåningen men däremot icke till täckande av uppkommen förlust

å andra riksgäldskontorets transaktioner. Den kursvinst, som uppstod vid likviderandet

av 1914 års amerikanska lån, 2,032,095 kronor, har också tillgodoförts

fonden för statsskuldens amortering. De kursvinster åter, som uppstått vid indragning

av valutan för 1919 års amerikanska lån, hava bokförts å ett särskilt

för ändamålet upplagt konto, benämnt »Oreglerade kursdifferenser för 1919 års

dollarslån.» Behållningen å detta konto, som för närvarande utgör 7,285,580 kronor,

synes lämpligen böra reserveras till täckande av eventuellt uppkommande kursförlust

vid sistnämnda låns infriande, vilket skall äga rum senast år 1939. I så

fall torde det av revisorerna föreslagna nya kontots benämning ändras till Kursförluster

å riksgäldskontorets utländska värdepapper och övriga utländska behållningar.

’»

Fullmäktige hava vidare i sin berättelse till innevarande års riksdag

omförmält, att här ifrågavarande nedskrivning blivit verkställd efter

de grunder, fullmäktige i sin ovan intagna skrivelse angivit. Nedskrivningen

har nämligen ägt rum på det sätt, att värdet av riksgäldskontorets

tillgodohavanden i riksmark samt vissa värdepapper i franska

francs i 1920 års bokslut bokförts efter de åvista-kurser å nämnda två

myntslag, som den 31 december 1920 noterades av riksbanken, varefter

skillnaden mellan det tidigare bokföringsvärdet och det sålunda uträknade

nya bokföringsvärdet per den 31 december 1920 såsom kursförlust

uppförts å ett särskilt konto bland tillgångarna. Denna kursförlust

uppgick vid nyssnämnda tidpunkt till 19,854,027 kronor 53 öre.

Av det anförda framgår, att fullmäktige vid uppgörande av 1920

års bokslut, i överensstämmelse med den av revisorerna uttalade meningen,

verkställt en nedskrivning av riksgäldskontorets utländska tillgodohavanden.

Beträffande själva bokföringssättet hava olika förslag framställts

av revisorerna och av fullmäktige. Då utskottet anser det närmast

vara en lämplighetsfråga, vilketdera av dessa förslag ur bokföringsteknisk

synpunkt är att föredraga, har utskottet icke velat ifrågasätta

någon ändring av den utav fullmäktige vidtagna åtgärden, utan endast

ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 30.

11

4:o.

Revisorerna hava vidare å sid. 240 och 241 gjort vissa uttalanden

med anledning därav, att Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo

järnvägsaktiebolag sedan lyra år tillbaka fullständigt underlåtit att fullgöra

betalningsskyldigheten för sina båda statslån men det oaktat använt

betydande belopp till förvärvande av aktier i främmande järnvägsaktiebolag.

Fullmäktige hava i anledning härav dels infordrat förklaring från

järnvägsaktiebolaget, dels meddelat, att fullmäktige beslutat att låta en

representant för riksgäldskontor med biträde av i järnvägsfrågor sakkunnig

person under närmaste tiden på platsen granska järnvägsbolagets

förvaltning, samt sedermera till bankoutskottet lämna redogörelse för

denna granskning och de åtgärder från fullmäktiges sida, vartill densamma

kunde föranleda.

Beträffande här ifrågavarande ärende kommer utskottet att, om

anledning därtill förefinnes, framdeles till riksdagen avgiva särskilt

utlåtande, vilket utskottet härigenom velat för riksdagen

anmäla.

5:o.

Revisorerna hava å sid. 107 under erinran, att Kinda kanals

aktiebolag sedan flera år icke verkställt någon inbetalning å sitt statslån,

uttalat sig för en undersökning, huruvida ej en sådan förhöjning av

kanaltaxan skulle kunna komma till stånd, som beredde bolaget möjlighet

att efterhand återbetala sin skuld till staten.

Sedan fullmäktige med anledning därav från bolaget infordrat

yttrande i frågan, har bolaget i skrivelse den 22 december 1920 anfört

följande:

»Såsom statsrevisorerna anmärkt, har bolaget efter tillkomsten av Östra

Centralbanans järnvägsaktiebolags järnväg varit ur stånd att fullgöra betalningen

av annuiteten å bolagets statslån. Vid koncessionerande av järnvägsanläggningen

Linköping—Yimmerby erhöll kanalbolaget icke någon som helst kompensation för

det intrång å kanalens trafikområde, som gjordes genom denna järnväg, vilken

löper till1 stor del jämsides med kanalen. Kanalbolaget har därför efter järnvägstrafikens

början sett sin egen trafik minskas år från år samt trafikinkomsterna i

motsvarande grad reducerade. Kanaldirektionen bar icke heller trott sig kunna

Ang. av

Hultsfrtd—

Vän t er vik—

Åtvidaberg—

Bersbo järnvägsaktiebolag

verkställd

teek ting

av aktier i

främmande

järnvägsaktiebolag.

Ang. förhöjning

av taxan

äKindakanal.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

T.Ulmäklige.

Utskottet.

Ang. samlingsvei

ket

Främmande

grundlagar

m. fn.11

genom höjda avgifter erhålla ersättning för de inkomster, som frångått bolaget.

En höjning av avgifterna för begagnande av kanalen har kunnat befaras medföra,

att trafiken i ännu större omfattning komme att övergå till järnvägen. Efter

världskrigets utbrott inträdde någon förändring till förmån för vattentrafiklederna,

beroende på ökade omkostnader för järnvägarna. Direktionen begärde och erhöll

någon ändring i kanaltaxan år 1915 och under år 1919 beviljades en genomgående

förhöjning med ungefär 30 procent. Till följd av ökade omkostnader har kanalbolaget

innevarande år begärt att under återstående giltighetstiden för nu gällande

taxa få höja avgifterna med 50 procent.

Med hänsyn till konkurrensen från Östra Centralbanan och de nedåtgående

konjunkturer, som redan inträtt eller kunna under den närmaste tiden motses, har

direktionen icke ansett tillrådligt att vidtaga en högre taxeökning, i synnerhet som

avgifterna redan överstiga de avgifter, som å närmast jämförliga kanalsträcka utgå

för trafik å Göta kanal.»

Med hänsyn till vad kanalbolaget i ovanintagna skrivelse anfört,

hölle fullmäktige före, att vidare utredning i fråga om ytterligare förhöjning

av kanaltaxan knappast vore erforderlig.

Såsom revisorernas utredning giver vid handen, häftar kanalbolaget

i en betydande förfallen skuld till staten. Utan att ingå på

bedömande av frågan, huruvida de av bolaget tillämpade avgifterna

böra ytterligare höjas, har utskottet, som förutsätter, att fullmäktige,

efter vad i ärendet förekommit, med särskild uppmärksamhet följa ifrågavarande

företag och dess ledning, endast ansett sig böra vad sålunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

6:o.

Revisorerna hava vidare å sid. 241—243 anfört följande:

»1912 års riksdag uppdrog åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta genom

fackkunnig person på svenska språket i en upplaga av 2,000 exemplar utgiva en

samling grundlagar, vallagar och parlamentariska arbetsordningar i främmande

länder; och bemyndigades fullmäktige att av förslagsanslaget till riksdagskostnader

bestrida erforderliga kostnader för ifrågavarande arbete.

Det av riksdagen sålunda fattade beslutet grundade sig på en utredning, som

verkställts av tre för ändamålet utsedda koramitterade. Enligt dessa kommittwrades

förslag skulle omförmälda samlingsverk, vilket beräknades komma att omfatta inalles

130 16-sidiga tryckark, utgivas i sju häften. Samlingens utgivandeTansåg kommittén

lämpligast böra anförtros åt en av riksgäldsfullmäktige utsedd fackkunnig

person, som ensam skulle hava ansvaret för densamma. Denne kunde, om så be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

13

lunnes behövligt, utse en fast medarbetare. För verkställande av översättningar

skulle utgivaren äga att anlita därför lämpliga personel-.

Till fullgörande av ovannämnda uppdrag avslöto fullmäktige deri 30 maj

1912 kontiakt med professor C. A. Reuterskiöld angående utgivande av samlingsverket

i fråga. I kontraktet bestämdes bland annat, att arbetet borde så drivas,

att verket i dess helhet före läge fullbordat vid början av 1915 års lagtima riksdag.

Sedan professor Reuterskiöld i juli 1916 på anförda skäl blivit entledigad

från befattningen som verkets utgivare — dock med skyldighet att ombesörja utgivningen

av dess första häfte, innehållande Englands och dess koloniländers författningar

— uppdrogo fullmäktige åt filosofie licentiaten V. A. Rinander, vilken

förut biträtt professor Reuterskiöld vid arbetet, att övertaga utgivningen av det

häfte, som komme att omfatta Tyska rikets, Preussens m. fl. tyska länders författningar.

Denna avdelning av verket, betecknad som band utkom av trycket

under är 1918.

I augusti 1918 avslöto fullmäktige kontrakt med licentiaten Rinander angående

utgivningen av band 11 av arbetet, omfattande Nordamerikas förenta stater

och Schweiz. I detta kontrakt stadgades bl. a., att nämnda band borde föreligga

i manuskript senast den 31 december 1919. Undeihandlingar fördes därjämte

under år 1918 såväl med licentiaten Rinander som med professor Reuterskiöld^ om

utgivandet av verkets återstående delar. Anmodad att giva anvisning på någon

lämplig person, som kunde åtaga sig sådant uppdrag, förklarade professor Reuterskiöld.

att det vore ytterst svårt att finna någon, som vore både villig och kompetent

att fortsätta verkets utgivning. Även under år 1919 behandlade fullmäktige

frågan om fortsatt utgivning av samlingsverket. Något beslut därom fattades

emellertid icke.

I början av innevarande år beviljade fullmäktige licentiaten Rinander anstånd

med avlämnandet av manuskriptet till ovannämnda band II intill utgången av år

1920. Under sistlidne september månad anmälde Rinander, att arbetet å bandet

fortskridit så långt, att dess tryckning snart kunde påbörjas. Då bandet beräknades

komma att omfatta omkring 700 trycksidor, beslöto fullmäktige dess uppdelning i

två volymer, den ena omfattande Förenta staterna och den andra Schweiz. Avtal

träffades sedermera om tryckning av den första av dessa volymer. Manuskriptet

till densamma föreligger i det närmaste färdigt, varemot ett betydande arbete torde

återstå för att bringa avdelningen rörande Schweiz i tryckfärdig^ skick. Beträffande

övriga länder hava i stort sett endast förberedande arbeten blivit utförda.

Såsom av vad nu meddelats framgår, har utgivningen av ifrågavarande samlingsverk

blivit mycket fördröjd. Under arbetets fortgång hava såväl professor

Reuterskiöld som licentiaten Rinander tid efter annan lämnat redogörelse för orsakerna

till verkets försenade utgivande samt anhållit om anstånd med arbetets

fullgörande.

Kostnaderna för verket, som av ovan omförmälda kommitté beräknats till

36,500 kronor, uppskattades av licentiaten Rinander år 1916 till 50,500 kronor.

Såsom nämnt, beräknades arbetet ursprungligen komma att omfatta 130 tryckta

ark om 16 sidor. Den föreliggande femte delen av arbetet innehåller emellertid

något över 30 sådana ark; och skulle, därest även de övriga delarnas omfång ökas

i samma proportion, hela verket komma att omfatta ej mindre än omkring 210

tryckta ark. Med hänsyn såväl till det ökade omfånget som den efter år 1916

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

Reservant

inom statsrevisionen.

inträffade våldsamma prisstegringen måste kostnaderna för verket givetvis numera

uppskattas till ett vida högre belopp än det år 1916 beräknade. För verket har

hittills utbetalats sammanlagt i runt tal 27,300 kronor, i vilket belopp ingå omkostnaderna

såväl för det utkomna femte bandet som för vissa översättningar och

andra förarbeten till följande band. Med nu gällande priser kunna kostnaderna

för tryckning av de återstående banden, papper inberäknat, uppskattas till inemot

50,000 kronor, vartill emellertid kommer en säkerligen ej obetydlig ersättning för

förekommande tryckning med mindre stilsorter, korrigeringar, häftning m. m. Att

beräkna arvodet till utgivaren för det mycket dryga arbete, som resterar, samt

övriga återstående kostnader låter sig för närvarande knappast göra. Ehuru sålunda

svårigheter möta att noggrannt uppskatta omkostnaderna för verket i dess

helhet, är det dock tydligt, att dessa komma att uppgå till ett belopp, mångdubbelt

större än det ursprungligen beräknade.

Revisorerna, som haft frågan om samlingsverket och dess fortsatta utgivning

under övervägande, hava därvid funnit starka skäl tala för att arbetet å

verket tillsvidare uppskjutes. Det främsta av dessa skäl är de ovan antydda dryga

kostnaderna för verkets fullständiga utgivande. Att under nuvarande tryckta

ekonomiska förhållanden, vilka kräva den största sparsamhet med statens medel,

nedlägga betydande belopp på ett arbete av här ifrågavarande art synes revisorerna

mindre lämpligt. De av världskriget helt och hållet omskapade politiska

förhållandena i en stor del av världen torde för övrigt nödvändiggöra ett uppskov

med arbetets fullbordande, till dess författningsfrågorna i såväl en del äldre som

nybildade eller under bildning varande stater i Europa vunnit lösning. Härtill

kommer vidare, att det synes vara förenat med svårigheter att för närvarande

finna en lämplig ledare för det fortsatta arbetet. Med hänsyn till nu angivna omständigheter

vilja revisorerna för sin del förorda, att arbetet tills vidare avbrytes

och att dess fortsättande, när gynnsammare förhållanden inträtt, göres beroende av

särskilt beslut av riksdagen. Utgivandet av den del av verket, som omfattar Nordamerikas

förenta stater, synes dock böra fullföljas.»

En av revisorerna, herr Oscar Olsson, var av skiljaktig mening och uttalade,

att han visserligen i likhet med majoriteten ansåge, att utgivningen av ifrågavarande

verk ej borde slutföras i överensstämmelse med den ursprungliga planen, men att

han funne det i högsta grad olämpligt att avbryta utgivandet även av de handlingar,

för vilka de huvudsakliga förarbetena redan undangjorts, nämligen Schweiz,

Englands, Nederländernas, Norges, Danmarks och Greklands författningar. Då det

måste betraktas såsom ett olämpligt slöseri att låta det föreliggande avsevärda

arbetsresultatet alldeles förfaras, borde enligt reservantens mening riksgäldsfullmäktige

få i uppdrag att, vad dessa delar beträffar, undersöka om och i vilken utsträckning

bearbetningen lämpligen borde slutföras och vidtaga de åtgärder, vartill

denna undersökning kunde föranleda.

Med anledning av revisorernas uttalande hava fullmäktige infordrat

yttranden i ärendet från professorn C. A. Reuterskiöld och filosofie

licentiaten V. Rinander, vilken utredning fullmäktige jämte eget yttrande

med skrivelse den 10 februari 1921 överlämnat till utskottet. I berörda

skrivelse framhålla fullmäktige bland annat följande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr ‘JO.

15

»Fullmäktige hava infordrat närmare uppgifter om verkställda förarbeten till

ännu icke utgivna delar av ifrågavarande samlingsverk och därvid, i likhet med reservanten,

funnit, att dessa delvis fortskridit så långt, att ett omedelbart nedläggande av

arbetet icke kan av fullmäktige förordas. Däremot torde lämpligen en omläggning

av programmet kunna vidtagas i syfte att minska antalet länder, som skola behandlas,

och därigenom nedbringa utgivningskostnaderna. Sålunda torde utan olägenheter

Greklands, Österrikes, Ungerns, Serbiens, Bulgariens, Turkiets, Italiens, Rumäniens,

Spaniens, Portugals, Rysslands, Finlands och Japans grundlagar kunna helt

uteslutas. Mindre förarbeten hava visserligen nedlagts på de grekiska grundlagarna,

men det torde ej vara skäl att fortsätta dessa.

På fullmäktiges uppdrag har licentiaten V. A. Rinander avlämnat följande

plan för seriens utvidgning:

Med ledning av den å riksgäldskontoret den 22 januari hållna överläggningen

angående fortsatt utgivning av samlingsverket ''främmande grundlagar m. in.’, har

jag äran härmed framställa en plan för ifrågavarande verk i begränsad omfattning.

I denna hava upptagits dels de stater, vilkas författningslagar redan utgivits

eller äro under utgivning, dels sådana, med undantag för Grekland, för vilka mera

ingående förarbeten verkställts, dels slutligen Frankrike och Belgien, vilkas författningar

icke torde böra saknas i dylikt svenskt verk av även mera begränsat omfång.

Bandens sidoantal har angivits efter beräkningen i den vid verkets ursprungliga

planläggning verkställda utredning. Denna beräkning skulle nämligen allenast

genom en ingående och tidsödande undersökning kunna av mig närmare kontrolleras.

Sidoantalet för Schweiz har emellertid av mig satts lemtio sidor högre än i sagda

utredning, enär den häröver verkställda bearbetningen upptagit fem kantoner i

stället för tre, såsom i den ursprungliga planen avsetts.

Samlingsverket skulle i enlighet härmed lämpligen komma att omfatta sex

band i följande ordning:

Band I: England med kolonier (329 sid.);

Band II: Amerikas förenta stater;

Band III: Norge, Danmark och Nederländerna (247 sid.);

Band IV: Schweiz (207 sid.);

Band V: Tyska stater;

Band VI: Frankrike och Belgien (201 sid.).

Av de här upptagna banden är det femte redan utgivet. Fråga om komplettering

med nyare tyska grundlagar torde tills vidare få anstå.

Band II kommer att föreligga färdigt under detta år, antagligen till sommaren.

Arbetet därmed har fortskridit så långt, att ett inhiberande av utgivningen

icke kan vara lämpligt.

Band III torde vara ägnat att tilldraga sig det största intresset inom riksdagskretsar.

Då förarbetena även för detta band kommit så pass långt, att vissa

partier redan blivit uppsatta, vilja fullmäktige förorda dess utgivning. Skulle det

visa sig, att Nederländerna komme att kräva ett vidlyftigare kompletterande arbete

än vad man nu har anledning förmoda, torde detta land kunna helt uteslutas.

De hittills utbetalda kostnaderna för ifrågavarande samlingsverk hava uppgått

till omkring 30,000 kronor. Läggas härtill återstående kostnader för utarbetande

av bandet rörande Nordamerikas förenta stater och dess tryckning m. m..

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

Ang. kostnaderna

förvissa

ändrings- och

inredningsarbeten,

i riksdagsbiblioteket.

tillhopa cirka 11,000 kronor, är man uppe i en utgiftssumma av cirka 41,000 kronor.

Kostnaderna för band III, som skulle utkomma under år 1926, torde kunna begränsas

till 15,000 kronor, även om honoraret för utgivaren höjes, vilket synes vara ofrånkomligt.

Då vidlyftiga förarbeten verkställts för band I och IY torde det finnas goda

skäl för utgivning även av dessa. I en serie av här ifrågavarande art böra de

romanska länderna icke helt saknas, varför band VI borde tagas med. Fullmäktige

vilja emellertid icke nu avlämna något förslag beträffande dessa tre band, utan

anse lämpligast, att förarbetena å desamma tills vidare avbrytas och att fullmäktige

om ett eller annat år inkomma med ny framställning och slutligt förslag.

Fullmäktige få sålunda för närvarande inskränka sig till att hemställa om

bemyndigande att efter den en gång fastställda planen utgiva även band III av

ifrågavarande samlingsverk, omfattande Danmark, Norge och Nederländerna.»

Utskottet anser den av fullmäktige föreslagna planen för här

ifrågavarande arbetes fortsättande ändamålsenlig och har icke haft något

att erinra mot densamma. Under sådana förhållanden och då fullmäktige

redan tidigare erhållit uppdrag att utgiva detta samlingsverk, har

utskottet icke ansett erforderligt, att något särskilt bemyndigande meddelas

av riksdagen i fråga om utgivande av den nu föreslagna delen

av berörda arbete. Däremot anser utskottet, att ett ytterligare fullföljande

av arbetet bör underställas riksdagens prövning.

Vad sålunda i ärendet förekommit har utskottet ansett sig böra

för riksdagen

omförmäla.

7:o.

Revisorerna anföra vidare å sid. 244:

»Revisorerna hava avlagt besök i riksdagsbiblioteket, vilket enligt beslut vid

1918 års lagtima riksdag utvidgats till centralt förvaltningsbibliotek.

Enligt den till grund för beslutet om bibliotekets utvidgning liggande propositionen

nr 314 vid nämnda riksdag beräknades kostnaderna för inredning av biblioteks-

och magasinslokaler till omkring 21,000 kronor. Ett av särskilda sakkunniga

utarbetat förslag till bibliotekets utvidgning låg till grund för denna kostnadsberäkning,

omräknad med hänsyn till penningvärdets fall.

Revisorerna hava vid granskning av riksgäldskontorets räkenskaper funnit,

att de verkliga kostnaderna för dessa byggnads- och inredningsarbeten uppgått till

119,775 kronor 8i öre, varjämte utgifterna för inventarier till biblioteket belöpt

sig till 27,593 kronor 40 öre, så att kostnaden i dess helhet uppgått till 147,369

kronor 21 öre.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

17

Ett flerfaldigt överskridande av den beräknade kostnaden bär alltså ägt

rum. 1 vilken utsträckning härtill medverkat, att den från början avsedda anordningen

utvidgats, har cj kunnat utrönas. Det har emellertid förefallit beaktansvärt,

att arbetet icke föregåtts av en i detalj uppgjord plan och kostnadsberäkning,

som kunnat läggas till grund för infordrande av anbud. Vid dylik behandling

av ärendet torde överskridandet hava kunnat inskränkas eller i värjo fall

frågan med hänsyn till det helt förändrade kostnadsläget ånyo bragts under riksdagens

prövning.»

Fullmäktige hava i ärendet anfört:

»För beredande av lokaler åt det centrala förvaltningsbiblioteket hade i

proposition nr 314 till 1918 års riksdag framlagts följande två alternativ:

1) Justitieombudsmansexpeditionens lokal och riksdagsbibl iotekets

samtliga lokaler med undantag av större delen av dess bokmagasin, som

skulle utbytas mot under andra kammarens plenisal liggande magasinslägenheter;
2)

Riksdagsbibliotekets samtliga lokaler samt magasinslägenheterna

under andra kammarens plenisal, varvid expeditionen skulle förläggas till

en av bibliotekets läsesalar och det gamla bokmagasinet inredas till läsesalar

samt till rum för biblioteksstyrelsen och arbetsrum.

Riksdagen beslöt i enlighet med alternativ 2 och uppdrog åt fullmäktige i

riksgäldskontoret att inleda lokalerna i huvudsaklig överensstämmelse härmed. I

motiveringen hade uttalats önskvärdheten av att i bibliotekets lokaler tills vidare

skulle kunna upplåtas plats åt ett tillfälligt utskott. Då det emellertid visade sig,

att lokal kunde beredas åt detta utskott på annat håll, fick biblioteket, när ombyggnaden

blivit verkställd, taga hela sin lokal i besittning.

För ombyggnad och inredning hade någon plan jämte kostnadsberäkningar

ej uppgjorts. I den kungl. propositionen anföres en summa på 20,000 kronor, till

vilken siffra man kommit på grundvalen av tidigare beräkningar. Dessa synas

dock egentligen avsett den gamla järnkonstruktionens nedtagning, nyuppsättning

och komplettering samt diverse påbättringar.

När fullmäktige härefter skulle fullgöra sitt uppdrag, befanns emellertid,

att vid omdaning av det gamla bokmagasinet till läsesalar och arbetsrum genomgripande

förändringar vore nödvändiga. Sedan den fasta järnkonstruktionen med

samtliga mellanbottnar och trappor borttagits, måste vissa muröppningar igensättas

och andra återupptagas i och för en tillfredsställande kommunikation emellan de

olika lokalerna, särskilt vad beträffar de nya läsesalarna i deras anslutning till de

förutvarande. Golven, som i magasinen lågo i lägre nivå än rummen för övrigt,

höjdes och omlades helt med cement, värmeledningarna omlades delvis och ett

galleri anbringades i det nuvarande tidskriftsrummet, för att detsamma på biblioteksmässigt

sätt skulle kunna utnyttjas. Vid expeditionens omläggning befanns

vidare erforderligt att göra nya dörröppningar såväl intill de angränsande arbetsrummen

som till tambur och vaktrum, vilka båda senare delvis förändrades för

att lämna direkt ingång till expeditionen. Därvid omlades också vissa toalettrum.

De nya bokmagasinen under andra kammarens plenisal sattes i förbindelse med

den övriga bibliotekslokalen genom den mellanliggande murens genombrytning,

vilken passage dock till böckernas skydd ansågs böra avstängas medelst järndörr.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 8 sand. 16 höft. (Nr 20.) 3

Fullmäktige.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

Ang. hissa

arvoden åt

riksdagsbibliotekarien

och Övervaktmästaren

i

riksdagshuset.

Nämnda magasin övertogs av biblioteket i ett skick, som krävde fullständig omdaning,

Den gamla träinredningen utrevs, nya väggar uppsattes mot justitieombudsmansexpeditionens

och tryckeriexpeditionens lokaler och alla våningarna renoverades.

Dessutom var en ny och tillfredsställande belysningsanordning av nöden

liksom även en transporthiss för böcker de olika våningarna emellan. De nya

lokalerna krävde fullständig ommålning, vilket även visade sig nödvändigt för

biblioteket i dess helhet, så mycket mer som reparations- och ändringsarbeten flerstädes

måste vidtagas. Den gamla järnkonstruktionen räckte endast delvis till att

fylla de nya lokalernas hyllutrymmen. För komplettering användes träinredning.

Dylik komplettering vidtogs även i de nya läsesalarna och arbetsrummen, för vilka

dessutom nödiga möbler anskaffades. Ävenledes inlades i det nya biblioteket behövliga

ringledningar samt lokaltelefon.

Före utförande av förenämnda olika arbeten hade anbud infordrats från

skilda firmor, i den mån så ansetts möjligt och erforderligt. Beträffande den

största posten eller 47,778 kronor 95 öre för av byggmästare P. Sällström utförda

ombyggnadsarbeten vilja fullmäktige anmärka, att anbud ej infordrats, då detta

på grund av arbetets art ej ansetts lämpligt. Såsom i liknande fäll förut under

åratal skett, hade Sällström lämnats i uppdrag att utföra arbetet mot erhållande

av ersättning för de utlagda kostnaderna jämte den procent därå, som i dylika

fall gemenligen utginge.

Så snart biblioteksstyrelse tillsatts, hade samarbete med denna från fullmäktiges

sida ägt rum.

Av vad ovan anförts finna fullmäktige framgå, att, även om arbetets utförande

föregåtts av en genom fullmäktiges försorg utarbetad detaljerad plan och

kostnadsberäkning, några besparingar därigenom knappast kunnat vinnas.»

Aven utskottet har icke kunnat undgå att finna de kostnader, som

nedlagts på här ifrågavande arbeten, anmärkningsvärt höga. Det sjmes

därför, som om nödig sparsamhet icke blivit i förevarande fall iakttagen.

Vad sålunda i ärendet förekommit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.

8:o.

Slutligen anföra revisorerna å sid. 244—245 följande:

»I samband med förut omförmälda beslut om utvidgning av riksdagens bibliotek

till ett centralt förvaltningsbibliotek uppdrog riksdagen år 1918 åt fullmäktige

i riksgäldskontoret att föranstalta om beredande åt biblioteket av lokal i riksdagshuset.

Arbetet med bibliotekets lokala omdaning sattes av fullmäktige omedelbart

i verket; och uppdrogs därvid åt riksdagsbibliotekarien, doktor V. Gödel att utöva

närmaste tillsyn och kontroll över arbetets gång. För detta uppdrag anlitade Gödel

biträde av övervaktmästaren vid riksdagens hus L. Mårtensson.

I skrivelse till fullmäktige av den 9 mars 1920 anmälde Gödel, att uppdraget

blivit slutfört, samt hemställde, med förmälan bland annat, att för arbetet krävts en

mycket dryg tid utöver den, som i tjänsten kunnat därför användas, om lämplig

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

19

gratifikation åt såväl sig själv som Mårtensson. Efter det till protokollet antecknats,

att Gödel enligt uppgift för uppdragets fullgörande använt en del av sin semester,

beslöto fullmäktige den 18 i samma månad att såsom ersättning för ifrågavarande

arbete tillerkänna Gödel 800 kronor och Mårtensson 500 kronor. En av fullmäktige,

herr Kobb, förklarade, att enligt hans uppfattning det arbete, som utförts

av Gödel, fallit inom området för dennes ordinarie befattning i riksdagens tjänst,

och att Gödel på grund därav ej vore berättigad till särskilt arvode för detsamma.

Revisorerna, som tagit förenämnda ärende under omprövning, anse i likhet

med herr Kobb, att det av Gödel utförda arbetet varit av sådan art, att särskild

ersättning därför ej bort tilldelas honom. Arbetet i fråga bestod huvudsakligen i

planläggning för inredningen av den nya, under andra kammarens plenisal belägna

lokal, som ställdes till bibliotekets disposition, infordrande och granskning av anbud

å uppsättande av hyllor därstädes samt övervakande att inredningsarbetet verkställdes

på ett ändamålsenligt sätt.

Då bibliotekets bokförråd ständigt växer genom årliga nyförvärv, är det helt

naturligt, att även förändringar eller utvidgning av de lokaler, varest boksamlingarna

förvaras, ävensom ändringsarbeten i fråga om lokalernas inredning tid efter

annan måste förekomma. Att leda och övervaka dylika arbeten måste anses ingå

i bibliotekariens ordinarie tjänsteåligganden. Vid bedömande av frågan, huruvida

särskild ersättning bort tillerkännas Gödel för det nu utförda arbetet, bör även

hänsyn tagas därtill, att hans avlöningsförmåner i anledning av bibliotekets omorganisation

blivit avsevärt höjda. — Av vad fullmäktiges protokoll innehålla i

detta ärende framgår, att ifrågavarande arbete dels utförts under det Gödel åtnjutit

semester, dels ock å annan tid än hans ordinarie tjänstgöringstid. Med anledning

härav vilja revisorerna erinra, att bibliotekariens rätt till semester ej är ovillkorlig

och att han liksom de statens tjänstemän, för vilka viss daglig arbetstid är stadgad,

är skyldig att utan särskild gottgörelse arbeta på övertid, om göromålen det fordra.

Vad beträffar den särskilda gottgörelse, som av fullmäktige beviljats Mårtensson,

synas giltiga skäl ej heller kunna åberopas till stöd för deras beslut därutinnan.

Revisorerna hålla före. att, ehuru något uttryckligt stadgande därom ej

meddelats, den vid riksdagens hus anställda övervaktmästaren på grund av sin

tjänst är skyldig att vid alla arbeten, som avse förändringar av riksdagshusets

lokaler eller deras inredning, lämna vederbörande det biträde, som av honom påkallas.

»

Mot detta revisorernas uttalande har reservation anmälts av herr

Oscar Olsson, vilken anfört följande:

»Statsrevisorernas uppfattning, att ordinarie tjänstemän och vaktmästare ej

äro berättigade till gratifikationer eller extra arvoden för arbete, som tillhör deras

tjänsteåligganden, liksom att sådan extra ersättning i allmänhet ej bör beviljas,

delar jag fullständigt.

I föreliggande fall torde emellertid de av riksgäldskontoret beslutade gratifikationerna

inte kunna sägas vara oförenliga med den här hävdade allmänna uppfattningen

utan äro säkerligen val motiverade.

Som av intyg från av riksgäldskontoret annars anlitad arkitekt framgår, kan

riksdagsbibliotekariens befattning med här ifrågavarande arbete inte anses tillhöra

hans tjänsteåligganden. Kostnaderna för riksdagsbibliotekets omändring och inred
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Banko utskottets utlåtande Nr 20.

Fullmäktige.

ning 1918—1919 uppgingo till 147,369 kronor 21 öre, varav 98,502 kronor 36 öre

komma på ombyggnadsarbetet, 48,866 kronor 85 öre på inredning och möblering

m. m. (enligt uppgift från riksgäldsfullmäktige). I motsats till vad fallet är med

andra även betydligt mindre ombyggnader i riksdagshuset har intet arkitektarvode

för ritningar utgått till här ifrågavarande arbete. Otvivelaktigt ha riksgäldsfullmäktige

genom anlitande av riksdagsbibliotekarien till detta utanför hans egentliga

tjänsteåligganden fallande arbete, för vars utförande han använt en del av sin

semester, gjort besparingar till ett belopp, betydligt överstigande den riksdagsbibliotekarien

tilldelade gratifikationen på 800 kronor. Om riksgäldsfullmäktige finge

anmärkning för sitt tillvägagångssätt i detta fall, bleve följden antagligen, att de

för framtiden inte gärna kunde anlita tjänstemän för arbete, liggande utanför dessas

tjänsteåligganden, även när genom ett sådant förfaringssätt avsevärda besparingar

skulle göras.

Mot gratifikationen till övervaktmästaren för biträde vid arbetets planläggande

och utförande av ritningar och beräkningar bör anmärkning så mycket mindre

kunna göras, som han, innan han åtog sig detta arbete, förklarat sig inte kunna

utföra det på sin ordinarie arbetstid mellan kl. 7 f. m. och kl. 6 e. m., emedan

hela dagen fullt toges i anspråk av det övervakningsarbete, som ålåge honom i

hans egenskap av övervaktmästare. Sedan riksdagsbibliotekarien enligt medgivande

av förste deputeraden i riksgäldskontoret anställt honom som sin medhjälpare, var

det således helt naturligt, att övervaktmästaren ansåg sig ha skäl för sin uppfattning,

att han skulle få särskild ersättning för den tid, han utöver sin ordinarie 11- timmars tjänstgöringstid om dagen måste offra på utförandet av dessa beräkningar

och mätningar, vilken extra arbetstid av honom uppgivits till 158 kvälls- och

nattimmar.

På grund av vad jag här anfört, anser jag således att statsrevisorerna ej

haft tillräckliga skäl för sin anmärkning mot riksgäldskontorets utdelning av här

ifrågavarande gratifikationer.»

Med anledning av revisorernas uttalande hava fullmäktige anfört

följande:

»Det arbete, varför ifrågavarande särskilda ersättningar beviljats, ha i huvudsak

utgjorts av:

1. Uppgörande av detaljerad plan för lokalens ombyggnad och inredning,

innefattande förslag till rummens inbördes läge, borttagande av vissa och anbringande

av andra mellanväggar, gallerbottnar, vägg- och dörröppningar samt

höjning av golven i de gamla bokmagasinen, allt under noggrann hänsyn till att

genom minsta möjliga rubbning av rör- och värmeledningar undvika onödiga kostnader;

2. Undersökning och uppmätning av järn-, trä- och hyllinredningen i de

gamla magasinen i och för dess möjliga användning i de nya lokalerna; 3. Utarbetande

av ritningar och förslag till hyll- och möbelinredning för de nya lokalerna,

infordrande av kostnadsförslag samt granskning av dessa; 4. Detalj uppmätning i

och för bokhyllornas placering i de nya bokmagasinen, den gamla järninredningens

avmätning och sammansättning, därvid, på grund av det nya magasinets variation i

höjd., och bredd, noggrann mätning måste företagas med varje särskild ståndare;

5. Övervakande och kontroll av övrigt arbete: murning, snickeri, inledning av

elektrisk hiss, ringledningar och telefon samt målning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

21

Aven om det måste anses hava ålegat Gödel i egenskap av bibliotekets chef

att leda och övervaka ifrågavarande ändrings- och inredningsarbeten samt Mårtensson

såsom övervaktmästare i riksdagshuset varit skyldig att utöva viss tillsyn över

arbetenas utförande, synes det dock fullmäktige, att det ej å tjänstens vägnar

ålegat dessa befattningshavare att utföra särskilt de detaljarbeten, som ovan äro

angivna, och för vilka i liknande fall sakkunnig person plägar anlitas. Vid sådant

förhållande och då Gödel för arbetet i väsentlig utsträckning använt såväl övertid

som en del av sin semester, samt Mårtensson, för vilken någon bestämd tjänstgöringstid

ej är fastställd, enligt egen uppgift i huvudsak utfört sitt arbete dels

före kl. 7 på morgonen, dels ock efter kl. sex på aftonen, hava fullmäktige ansett

skäligt att härför tilldela såväl Gödel som Mårtensson särskild gottgörelse.»

Utskottet, som är av den mening, att gratifikationer av här före- vt»kottet.

varande slag icke böra ifrågakomma, har ansett sig böra vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

9:o.

Enligt gällande reglementen för riksbanken och riksgäldskontor Anj>- åt9ärder

ö o # ° 1 , , , 0 . j 1 frä9a om

äga fullmäktige i dessa båda verk att gemensamt bland annat vidtaga riksbyggnade

åtgärder, som erfordras för utförande av riksdagens beslut i fråga om ^7ea»<i»

nya byggnader för riksdagen m. m. och riksbanken, allt i överens- holmen.

stämmelse med de närmare föreskrifter, som i särskilda skrivelser av

den 11 och 12 maj 1888 och den 6 april 1906 blivit av riksdagen

meddelade.

Gemensamt sammanträde mellan bemälda fullmäktige för utförande

av ifrågavarande uppdrag har, enligt vad för utskottet anmälts, ägt rum

under den tid, utskottets granskning omfattat, därvid behandlats frågan

om viss ändrad konstruktion av den beslutade bron över stora Norrström,

vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

10:o.

Vad i revisorernas berättelse om granskningen av riksgäldskon- Ang.revisionstorets

tillstånd och förvaltning eljest blivit anfört, bar utskottet funnit ervu emsrn

icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

och bar utskottet funnit vad vid läsningen av fullmäktiges protokoll

förekommit ej böra föranleda någon ytterligare anmälan eller hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 8 samt. 16 käft. (Nr 20.) 3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

Ang. ansvarsfrihet

för riksgäldskontorets

styrelse.

ll:o.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande

instruktion vill utskottet slutligen meddela, att med avseende på riksgäldskontor

ets ställning och förvaltning under den tid, granskningen omfattat,

utskottet ej funnit anledning till erinran utöver vad härovan förekommit,

samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas

fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas

ansvarsfrihet, dels för den av riksdagens år 1920 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret

under år 1919, dels ock för alla beslut och

åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll

från och med den 10 januari 1920 till och med den

9 januari innevarande år.

Stockholm den 8 mars 1921.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL KRISTENSSON.

Reservation

vid punkt l:oJ (ang. placeringen av riksgäldskontorets kontanta medel)

av herrar Ohngren, Wig forss och Bäcklund.

Herr Kristensson har begärt få antecknat, att han icke deltagit i

behandlingen av det under punkt 7:o) här ovan omförmälda ärende.

STOCKHOLM, ISAAC MA EG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:85 Skrivelse till f ullmäktige i riksgäldskontoret, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och . förvaltning. a1 i texten