Utlåtande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande en reform av jordbrukets kreditväsen.
1921-05-24 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1921:53, Utlåtande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande en reform av jordbrukets kreditväsen.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
1
Nr 53.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1921, kl. 1I, 10 f. m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande en reform av jordbrukets
kreditväsen.
I två till bankoutskottets förberedande behandling hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 42
av herr Johansson i Friggeråker jämte sex av kammarens övriga ledamöter
och den andra inom andra kammaren under nr 220 av herr Ericson i
Oberga tillika med sexton av kammarens övriga ledamöter, har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning rörande en reform av det svenska jordbrukets kreditväsen
i sådan riktning, att jordbrukarna i vårt land frigöras från de nuvarande
enskilda bankinrättningarna genom att krediten för jordbruket
ordnas förmedelst sådana kreditinrättningar, vari jordbrukarna själva äro
delägare och över vilka de hava ledningen samt vilkas vinst helt och hållet
kommer jordbrukarna själva till godo; samt att Kungl. Maj:t måtte för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen i fråga giver anledning».
Till stöd för yrkandet har i motionerna anförts följande:
»Bland orsakerna till det svenska jordbrukets svårigheter under den senaste
mansåldern har varit det i flera hänseenden otillfredsställande sätt, varpå
jordbrukskrediten varit ordnad. Hypoteksväsendet i vårt land, sådant detsamma
varit gestaltat efter hypoteksföreningarnas och Allmänna Hypoteksbankens inrättande,
har visserligen i sin mån tillgodosett jordbrukets behov av bottenkredit.
Emellertid är deu uppfattningen ganska allmän blaud vårt lands jordbrukare,
att hypoteksföreningarna numera mindre än förr fylla sin uppgift. Detta beror
Bihang till riksdagens •protokoll 1921. 8 samt. 44 Käft. (Nr 53.)
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
särskilt på kapitalrabattsystemet och på att icke tillräcklig hänsyn tages till åbyggnader
och växande skog m. m. Med anledning härav vända sig hemmansägarne
i stor omfattning till andra bankinrättningar med ansökningar om lån mot inteckning
i fastigheterna. Dessa inteckningar betraktas ofta såsom sekundära
säkerheter och lantmännen få fördenskull i sådana fall erlägga lika höga räntor
för dessa lån som för lån, vilka upptagas mot vanlig borgen såsom säkerhet.
Hemmansägarne få härigenom betala alltför höga räntor, varigenom de icke sällan
råka i trångmål och livsmedelsproduktionen menligt påverkas.
Den sekundära fastighetskrediten ombesörjes delvis av sparbankerna, vilka
i vissa fall och på en del trakter, där lantmannainslaget i styrelserna gjort sig
mera gällande, tillämpa för jordbruket skäliga räntesatser. På grund av sparbankernas
otillräckliga resurser hava de emellertid icke på långt när kunuat fylla
behovet. Därtill kommer, att sparbankernas medel, vilka i stor utsträckning hopbringats
genom insättningar från jordbruksbefolkningen, till alldeles för stor del
utlånas till yrkesutövare och fastighetsägare i städer och industrisamhällen. Lantbrukarnas
sparmedel komma på så sätt andra samhällsklasser än jordbrukarna
till godo.
På grund av dessa förhållanden och det stora kapital, som numera kräves
vid jordbruket, måste jordbrukarna vända sig till affärsbankerna med sina låneansökningar
och tvingas sålunda att underkasta sig dessa bankers höga räntesatser
och övriga för jordbruket oförmånliga lånevillkor. Med hänsyn till jordbrukets
svaga räntabilitet inverkar detta högst ofördelaktigt på jordbrukets ekonomiska
läge och i många fall drivas de skuldsatta jordbrukarna från sina fastigheter.
Beträffande jordbrukets driftskredit äga vi ännu icke inom vårt land något
system, som kan tillfredsställa jordbrukarna och vinna deras fulla förtroende.
Jordbrukskasserörelsen är ett steg i rätt riktning, men den är ännu alltför svagt
utvecklad för att kunna fylla sitt syfte. I två skrivelser till Kungl. Maj:t den
29 december 1920 hava centralkassorna för jordbrukskredit själva erkänt detta
förhållande. Bl. a. framhålles i dessa skrivelser att den genom kungl. förordningen
den 11 juli 1918 åt medlemmarna av jordbrukskassor medgivna lånerätten
är begränsad till högst 200 kronor per hektar odlad jord, varmed vederbörande
medlem är delaktig i kassan och medansvarig för dess förbindelser, men
att erfarenheten under den tid, jordbrukskasserörelsen bedrivits i vårt land, har
ådagalagt, att denna lånerätt är alltför snävt begränsad. Penningevärdets nedgång
till ungefär tredjedelen av det normala och den i följd därav ökade kostnaden
dels för anskaffande av inventarier och dels för behövliga förbättringsarbeten
göra, att endast ett fåtal jordbrukare kan hjälpa sig fram med den kredit,
som jordbrukskassan med nu gällande bestämmelser är berättigad att lämna,
I synnerhet bör enligt centralkassornas mening beaktas, att inventariernas relativa
värde på en jordbruksegendom vid jämförelse med förhållandet för en mansålder
tillbaka mer än fördubblats och att möjlighet måste beredas unga jordbrukare,
som vilja uppsätta egna jordbruk, att förutom driftskapitalet erhålla lån
för täckande av en del av uppsättningskostnaden.
Det bör vidare framhållas, att jordbrukskasserörelsen haft svårt att vinna
utbredning och förtroende inom vidsträckta delar av vårt land samt att ingen
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
3
central bankinrättning finnes, som bygger på sammanslutning mellan jordbru
kärna och ledes av dessa själva samt kan stödja centralkassorna. Följden härav
tiar dess värre blivit, att dessa kassor måst söka stöd hos eu enskild affärsbank,
ett förhållande, som strider mot hela jordbrukskasserörelsens idé.
Vi anse i anledning av dessa förhållanden, att det är en av vårt jordbruks
allra viktigaste livsfrågor för närvarande att få till stånd en genomgripande reform
av jordbrukets såväl fastighets- som driftskredit. 1918 års lagtima riksdag
begärde i en skrivelse utredning av frågan om den sekundära fastighetskrediten,
men dels har denna utredning ännu icke blivit igångsatt och dels är den sekundära
fastighetskrediten endast en del av den fråga, som vi här önska måtte
bliva upptagen till undersökning. Sagda riksdagsskrivelse kan sålunda icke lägga
hinder i vägen för att riksdagen nu begär en utredning av jordbrukets kreditfråga
i hela dess omfattning.
Såsom riktlinjer för den av oss begärda reformen av jordbrukskrediten
önska vi, att hela jordbrukskrediten, såväl den primära som den sekundära fastighetskrediten
ävensom driftskrediten ordnas på ett sätt, som garanterar att ränteinkomsterna,
vilka uppstå på jordbrukets in- och utlåning, helt och fullt komma
jordbrukarna och jordbruket till godo. Helst vore önskvärt om det kunde ordnas
så, att dessa olika grenar av kreditrörelsen på varje ort ombesörjdes av en och
samma bank eller kreditförening. För att dessa jordbrukets kreditinrättningar
skola kunna fylla sin uppgift böra de stödjas av en central penninginrättning,
vilken erhåller rätt att till lägsta ränta upptaga lån ur statens pensionsfonder och
postsparbanken jämte andra allmänna penninginstitutioner ävensom vidare rediskonteringsrätt
i riksbanken. Från statens sida måste jämväl tillräckliga fonder
ställas till förfogande, åtminstone till den centrala penninginrättningen».
Jordbrukets speciella kreditbehov kunna, som bekant, uppdelas i tre
större kategorier, den primära fastighetskrediten, som har till ändamål att
förmedla fastighetsomsättningen och underlätta förvärvandet av lämpligt
bruksområde, den sekundära fastighetskrediten med huvudsakligt ändamål
att bereda tillgång till det kapital, som erfordras för anläggningar och
förbättringsarbeten, vilka endast efter längre tid kunna beräknas återgälda
nedlagda kostnader, samt slutligen själva driftkrediten, som avser
att i första hand täcka de regelbundet återkommande behoven av rörelsekapital
men även att möjliggöra sådana förbättringsåtgärder, som kunna
förväntas mycket snart återgäldas genom ökad avkastning från fastigheten.
Frågan om lämpliga åtgärder för ordnandet av jordbrukets kreditförhållanden
har sedan länge varit föremål för statsmakternas uppmäx-ksamhet.
Man har därvid först inriktat sig på att söka förbättra förhållandena
på driftkreditens område. Utskottet vill i detta avseende erinra,
att Kungl. Maj:t efter åtskilliga förarbeten till 1915 års riksdag avlät
proposition angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av
driftkredit åt idkare av mindre jordbruk. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
Utskottet.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
skulle denna kredit ordnas på kooperativ grund genom bildande av dels
smärre lokalföreningar, jordbrukskassor, och dels större föreningar, utgörande
sammanslutningar av jordbrukskassorna för ett till tre län och
med benämning centralkassor för jordbrukskredit.
Jordbrukskassor och centralkassor, som vunne godkännande från
det allmännas sida, skulle erhålla statsbidrag, de förra till förvaltningskostnader
under viss tid, de senare till såväl organisations- som förvaltningskostnader.
För att vinna dylikt godkännande skulle kassorna vara
organiserade såsom ekonomiska föreningar med begränsad personlig ansvarighet
samt i stadgarna innehålla vissa bestämmelser, sålunda för jordbrukskassor
bland annat angående rätt till delaktighet och delägares lånerätt.
För rörelsen erforderligt kapital skulle erhållas dels genom inlåning,
vartill viss rätt medgavs, dels ock genom anlitande av kredit, därvid
särskilt möjlighet till lån från postsparbanken och pensionsfonden bereddes.
Härjämte skulle för varje godkänd centralkassa från riksgäldskontoret till
riksbanken överlämnas statsobligationer till värde av 100,000 kronor att
av riksbanken innehavas såsom en gemensam pant för samtliga centralkassans
förbindelser.
Kungl. Maj:ts proposition bifölls av riksdagen.
Utskottet anser sig vidare böra erinra därom, att de sålunda år
1915 av statsmakterna fastställda bestämmelserna sedermera undergått
vissa ändringar. Efter propositioner till riksdagen åren 1918 och 1920
höjdes statsbidragen, varjämte innevarande år3 riksdag med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag för samma år medgivit centralkassa viss tillfällig
förhöjning i statsbidraget.
Dessutom har år 1918 efter riksdagens hörande dels beslutits vissa
ändringar i bestämmelserna för godkännande av jordbrukskassor och
centralkassor, varigenom bland annat medlems i jordbrukskassa lånerätt
ökats, dels ock medgivits rätt för centralkassa att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.
Motionärerna förmena, att de åtgärder, som sålunda vidtagits av
statsmakterna i fråga om jordbrukets driftkredit, icke varit tillfyllest för
ett rationellt ordnande av jordbrukets kreditförhållanden och framhålla,
att jordbrukskasserörelsen haft svårt att vinna utbredning och förtroende
inom vidsträckta delar av landet. I detta sammanhang erinras tillika i
motionen om en från centralkassorna till Kungl. Maj:t ingiven framställning,
avseende att åt jordbrukskassornas medlemmar bereda en ökning
av den, enligt vad erfarenheten syntes hava ådagalagt, alltför snävt begränsade
lånerätten.
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
5
Såsom framgår av Kungl. Maj:ts förut omförmälda proposition
angående tillfällig förhöjning av statsunderstödet till vissa centralkassor,
har Kungl. Maj:t ansett nyssberörda framställning icke nu böra föranleda
någon åtgärd; och har departementschefen därvid erinrat, att 1918 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt en allsidig utredning, huruvida
och i vad mån åtgärder från statens sida kunde vidtagas till deri
sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande 1 illika har departementschefen
meddelat, att den förberedande behandlingen av ärendet
givit vid handen, att det syntes vara erforderligt att för utredningen tillkalla
sakkunniga. Härvid skulle till bedömande upptagas såväl ovanberörda
framställning från centralkassorna som åtskilliga till jordbruksdepartementet
inkomna framställningar, särskilt avseende åtgärder för beredande av
möjlighet att belåna inventarier.
Utskottet anser sig böra erinra därom, att, såsom ock framgår av
1918 års förenämnda riksdagsskrivelse, den då begärda utredningen avsåg
allenast den sekundära fastighetskreditens ordnande. I likhet med motionärerna
anser emellertid utskottet, att vid en blivande utredning frågan
om jordbrukets kreditväsen bör upptagas i hela dess vidd, således även
den primära fastighetskrediten. Denna kredit förmedlas för närvarande
för jordbrukets de! av Sveriges allmänna hypoteksbank och de hypoteksföreningar,
för vilka denna är förläggare. Eldigt gällande bestämmelser
äga hypoteksföreningarna utlämna lån till högst hälften av vederbörande
egendoms taxeringsvärde eller vid »hypoteksvärdering» åsätta värde, varvid
endast jordvärdet men icke åbyggnader, skog eller annat, som kan
skiljas från egendomen, får tagas i beräkning. Enligt utskottets mening
torde vid en blivande utredning särskilt böra under-ökas, i vad mån den
övre gränsen för den primära krediten skulle kunna höjas utm fara för
densammas försämring och fördyring ävensom i samband därmed huruvida
icke. hypoteksföreningar och sparbanker skulle kunna i högre grad
än nu är failet tillgodose ifrågavarande kreditbehov.
Vad den sekundära fastighetskrediten beträffar, torde utöver de
synpunkter, som framhöllos under ärendets behandling vid 1918 års riksdag,
böra tagas under övervägande bland annat frågan om den sekundära
kreditens frigörande i möjligaste mån från de enskilda affärsbankerna i
syfte att genom en minskning av marginalen mellan in- och utlåning
begränsa de betungande ränteutgifter, som för närvarande påvila jordbruket.
Det synes därvid kunna ifrågasättas, huruvida icke denna kredit skulle
kunna omhändertagas antingen av de nuvarande hypoteksföreningarna och
sparbankerna eller ock av särskilda vid sidan av hypoteksföreningarna
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
arbetande kreditföreningar, med stöd eventuellt från någon central penninginrättning,
i vilka kreditföreningar jordbrukarna själva äro delägare
och där alltså vid lånevillkorens bestämmande största möjliga hänsyn
tages till jordbrukets intressen. Tillika måste tillses, att dessa kreditföreningars
utlåningsverksamhet bedrives med tanke jämväl på det mindre
jordbrukets och egnahemsrörelsens kreditbehov.
Åberopande vad sålunda anförts, får utskottet, som livligt behjärtar
det med motionerna avsedda syftet, hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
I : 42 och II : 220, må i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig
utredning, i överensstämmelse med vad här ovan
framhållits, av frågan om ordnande av jordbrukets
kreditväsen samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 24 maj 1921.
På bankoutskottets vägnar:
EMIL KRISTENSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Gustafsson, Bindley, Vindahl, Johansson i Friggeråker,
Wigforss, Wdlles, Pettersson, S. M. och Andersson i Hägelåkra samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafsson i Örebro, Janson i
Kungsör, Wikström, Bäcklund, Johansson i Brånalt, Kloo och Lindström i Mörby.
Reservation
av herrar Kristensson, Vindahl, Janson i Kungsör och .Bäcklund,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande
lydelse:
»Jordbrukets — — — belåna inventarier (sid. 3—5).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Såsom av det anförda framgår, har riksdagen redan begärt eu utredning
av frågan om den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga
ordnande; och torde, enligt vad utskottet under hand inhämtat, inom
den allra närmaste framtiden särskilda sakkunniga komma att inom jordbruksdepartementet
tillkallas för verkställande av berörda utredning. Under
sådana förhållanden och då vid eu dylik utredning jämväl frågan om
den primära fastighetskrediten, enligt vad utskottet vidare inhämtat, torde
komma att beröras, har utskottet icke ansett sig böra förorda motionärernas
förslag om eu ytterligare skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.
Beträffande för övrigt den föreliggande motionen synas däri angivna
riktlinjer lida av oklarhet och således icke vara av beskaffenhet att böra
läggas till grund för den kommande utredningen.
Vad nu först angår tanken på att ytterligare anlita sparbankerna,
torde det enligt utskottets mening erbjuda stora svårigheter att, på sätt
man velat göra gällande, i lagstiftningsväg meddela bestämmelser rörande
dispositionen av sparbankernas medel. Det torde nämligen vara uppenbart,
att man icke lämpligen kan ålägga sparbankerna att i första hand
utlämna lån till eu viss grupp av näringsidkare liksom ej heller de senare
att insätta sina sparade medel i vissa slag av banker. I den mån
motionärerna kunna åsyfta att genom statligt ingripande skapa ett nytt
komplex av sparbanker, vilkas insättare och låntagare ävensom huvudmän
uteslutande skulle utgöras av jordbrukare, håller utskottet före, att,
därest ett allmänt behov av sådana sparbanker skulle föreligga, det i
främsta rummet torde tillkomma jordbrukarna själva att upprätta sådana
sparbanker. Denna utväg synes i varje fall böra prövas, innan statens
medverkan kräves.
Motionärerna hava därutöver framhållit angelägenheten av att jordbrukets
kreditväsen reformeras i sådan riktning, att jordbrukarna i vårt
land frigöras från de nuvarande enskilda bankinrättningarna genom att
krediten för jordbruket ordnas förmedelst sådana kreditinrättningar, vari
jordbrukarna själva äro delägare och över vilka de hava ledningen samt
vilkas vinst helt och hållet kommer jordbrukarna själva till godo. För
att dessa jordbrukets kreditinrättningar skulle kunna fylla sin uppgift,
borde de enligt motionärernas mening stödjas av en central penninginrättning,
vilken skulle erhålla rätt att till lägsta ränta upptaga lån ur
statens pensionsfonder och postsparbanken jämte andra allmänna penninginstitutioner
ävensom rediskonteringsrätt i riksbanken. Från statens sida
skulle jämväl tillräckliga fonder ställas till förfogande, åtminstone till
den centrala penninginrättningen.
8
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 53.
Det må härvid erinras, vilket också lärer framgå av den tidigare
lämnade redogörelsen, att genom de åtgärder i avseende å jordbrukskreditens
ordnande, som hittills vidtagits av staten, skapats ett nytt system
av kreditinrättningar, byggt på kooperativ grund. Att innan tillräcklig
erfarenhet vunnits av det så nyligen införda kreditsystemet tillskapa ännu
ett sådant kan icke vara lämpligt, och i varje fall måste det innebära
stora betänkligheter att under nu rådande statsfinansiella förhållanden
söka åstadkomma en med statsmedel understödd central penninginrättning
för ifrågavarande ändamål.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner I: 42 och II: 220 icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
9
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1921.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.