Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående återförande till kronan av rekognitionshemman in. in.

1921-05-07 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1921:17, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående återförande till kronan av rekognitionshemman in. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Forsta kammarans andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1921 kl. 4 e. m.

Förslå kammarens andra tillfälliga niskotts utlåtande, nr 17, i anledning

av andra kpmmarens beslut rörande väckt motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående återförande till

kronan av rekognitionshemman in. in.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 224, kar herr Venner- Motionen,

ström hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla

om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas för att till

kronan återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd

anslagna skogar samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

utredningen* kan- föranleda».

Till motivering för denna hemställan har motionären, med hänvisning

till den behandling liknande motioner rönte vid 1920 års riksdag,

anfört följande:

»Vid 1920 års riksdag hemställde Hansson i Eättvik och Vennerström

i motion nr 310 i andra kammaren liksom Lind. i motion nr 204

i första kammaren bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast verkställa den utredning,

som kan erfordras angående återförande till kronan av sådana kronodona-,

tioner ( till industrien, som genom driftens nedläggande eller endast genom

uppehållande av skendrift förverkats, samt för riksdagen framlägga förslag

härom. Angående motivering hänvisas till de nyssnämnda motionerna.

Detta yrkande blev av vederbörande tillfälliga utskott avstyrkt.

Men detta avstyrkande innebär icke ett underkännande av denna del av

motionen. Herr Eriksson i Grängesberg hade nämligen i motion nr 197

i andra kammaren efter en uttömmande motivering kommit till ett yrkande,

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 10 käft. (Nr 17.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Förda kammarens ändra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

som i stort sett sammanföll med do förut namnd a motionerna. I anledning

av denna motion hade andra lagutskottet föreslagit riksdagen att hos

Kung! Maj:t »anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder

behöva vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman och till

bergshanteringens understöd anslagna skogar samt om framläggande för

riksdagen av de förslag, vartill utredning kan föranleda.» Tillfälliga utskottet

ansåg, att genom detta andra lagutskottets uttalande motionärernas

önskemål blivit tillgodosedda.

Vid behandlingen i kamrarna blev andra lagutskottets hemställan

antagen i andra kammaren men avslagen i första kammaren. Majoriteten

för avslag var dock synnerligen liten. 44 röster avgåvos för utskottets

hemställan och 52 röster emot.»

I970ti°andra ^ ovan nämnda motion nr 197 vid 1920 års riksdag har herr Erikskammaren

son i Grängesberg hemställt, » alt riksdagen för sin del måtte besluta, det

årfriksdag.Kungl. Maj:ts förordning av den 22 december 1898 om upphävande av

rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda,

måtte upphöra att gälla samt alt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

ville anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till

åtgärder i syfte att till kronans fria disposition återföra rekognitionsskogshemman,

gruvskogar och andra naturvärden, som av kronan upplåtits till

olika industriföretags stödjande.»

Till stöd för denna hemställan hade motionären bland annat anfört

följande:

»Bergshanteringen har städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom en av

landets viktigaste näringar. Jämte det näringen lämnade sysselsättning och utkomst

åt ett betydligt antal människor, var den skatt, som under benämning av tionde och

hammarskatt av bruken utgjordes, en för staten viktig inkomstkälla. Till gengäld

härför omhuldades ock denna näring från statens sida, och då erforderlig tillgång till

skogsprodukter utgjorde ett av de huvudsakligaste villkoren för näxingens bestånd och

utveckling, anvisades för ändamålet åtskilliga kronoäkogar. Dessa innehades till en

början avgiftsfritt, men från och med 1689 belädes järnverken med en viss arrendeeller

rekognitionsavgift, vilken utgick av stångjärnhamrar med 2 öre och av masugnar

med 1 öre silvermynt för varje stavrum ved, som ansågs vara för bruksdriften

•behövlig. Denna avgift höjdes 1747 till respektive 6 och 3 öre. Järnmalmsgruvor

erhöllo dock befrielse från denna avgift.

Såsom villkor för begagnande av dessa skogar gällde, att bruksrörelsen fortsattes

och ansågs, att staten icke ägde rätt att, så länge nyssnämnda villkor av bruksägaren

fullgjordes, återkalla den gjorda upplåtelsen. Då ifrågavarande skogar ofta

voro större, än som för verkets behov erfordrades, föreskrevs genom kungl. kungörelse

den 4 februari 1811 bland annat, att, sedan varje rekognitionsskog blivit å karta avfattad

och undersökning ägt rum till utrönande av verkets behov av skogsprodukter,

vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

i sin helhet eller endast en viss del därav borde få under bruket bibehållas, att den

verket tillerkända skogstrakten skulle få av verkets ägare skatteköpas och skulle vid

mantalssättning varje helt mantal tilldelas från 1,200 till och med 3,000 tunnland

skog, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt skogens återväxt och årliga

avkastning m. m. samt att verkets ägare skulle medelst erläggande av sex års räntor

efter kronovärde få till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen, dock med förbehåll

i skattebreven att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket.

Enligt vad 1882 års skattekommitté meddelar, hade till den tiden med tilllämpning

av dessa bestämmelser rekognitionsskogar om tillsammans 276.a mantal

försålts mot köpeskillingar, vars sammanräknade belopp utgjorde endast 23,423 kronor

41 öre. Sedan 1882 torde ingen avsevärdare försäljning ha ägt rum.

Då varje mantal enligt 1811 års kungörelse skulle innehålla från 1,200 till

3,000 tunnland, omfattande varje försålt mantal säkerligen i genomsnitt minst 2,000

tunnland och hela den försålda arealen 553,800 tunnland. Genom den erhållna köpeskillingen

har staten sålunda bekommit i betalning för varje tunnland omkring 4 öre.

Endast inom Grangärde, Ludvika och Sävsnäs socknar ha följande rekognitionsskogar

blivit försålda:

År 1844 till Enkulle hyttelag S5/e4 mantal för kronor 40.03, år 1845 till Sörviks

och Brunnsviks hytteägare 17/48 mantal för kronor 31.94, Norhyttans ägare 7'',e

mantal kronor 32.04, Västansjö hyttas ägare s-r,/3a mantal kronor 57.2 2, år 1852 till

Rävåla hyttelag 15,''64 mantal kronor 78.16, Åbeckshyttas ägare 2e/48 mantal kronor 40.3 4,

Persbo hyttelag 1 7/64 mantal kronor 80.2 9, Marnäs hyttelag, Knutsbo skog om */«« mantal

kronor 5.46, Gonäs hyttelag 6S,i2s mantal kronor 35.61, Sunnansjö hyttelag 1 s/82

mantal kronor 83.76, år 1848 till Saxhytte hyttelag *7/64 mantal kronor 40.22, år 1854

till Bärgsbo hyttelag 1 mantal kronor 60.4 s, år 1855 till Klenshytte hyttelag mantal

kronor 45.30, Hellsjö hyttelag 7/ie mantal kronor 41.71, år 1857 till Björnhytte

masugns ägare 10 skogshemman om tillsammans 5 10/i« mantal kronor 411.80, år 1858

till Prästhytte masugnsägare 67/64 mantal kronor 65.20, år 1863 till Ludvika bruksägare

10 skogshemman om tillsammans 6 •/« mantal kronor 463.7 8, och sista, försäljningen

år 1878 till Fredriksbergs och Gravendals bruk 23 mantal kronor 1,344.31.

Den sammanlagda köpeskillingen för de försålda 46 mantalen blir sålunda endast

kronor 2,996.u.

Hur välvilligt ämbetsverken uppträtt mot brukens anspråk på skogsköp utgör

försäljningen av Hammarberget i Grangärde socken ett vältaligt vittnesbörd. År 1872

förklarade kommerskollegium Nyhammars bruk berättigat att, då bruket ägde Saxhyttans

masugn, få ekatteköpa en mellan Ludvika bruks förut skatteköpta rekognitionsskog

och masugnen belägen skogspark, Hammarberget om 63 tunnland, för en

köpeskilling av 1 krona och 66 öre eller två och ett halvt öre per tunnland. Saxhytte

masugn hade redan förut, 1848, erhållit skatteköp på nödig bruksskog eller 5,0

mantal.

Dessa i allmänna drag givna siffror ge en talande bild av hur kronans egendom

bortskänkts till enskilda. Ännu mera upprörande ter sig bilden, om man granskar

försäljningarna i detalj.

Som exempel kan anföras Björnhytte bruks rekognitionsskogar, som sannolikt

upplätos till bruket under 1700-talet. I början av 1800-talet fördrev bruket de åbor,

som funnos å skogen och fick åborätten på sig överlåten. Som redan nämnts, erhöll

bruket 1857 skatteköp på hela skogen, bestående av 5 mantal och innehållande

i areal 197 tunnland inngor och 12,329 tunnland utmark för en köpeskilling av 3.3

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

öre per tunnland. I skattebrevet är uttryckligen förbehållet det villkor, »att hemmanet

oskiljaktigt bliver förenat med Björnhytte masugn». I början av 1900-talet nedlades

bruksrörelsen och egendomen försåldes till en enskild person, vilken under flera år

bedrev en intensiv skogsavverkning, och efter vad med bestämdhet uppgivits därigenom

fick hela köpeskillingen, som var något över 400,000 kronor, betäckt. År 1908

försåldes Björnhyttan till staten för en köpeskilling av 435,000 kronor.

Att rekognitionsskogarna ursprungligen upplåtits och vid skatteföisäljningen

tilldelats viss hytta eller smedja uteslutande för dennas stödjande är ostridigt.

I kungl. förklaringen den 5 april 1739 föreskrives vid bötesansvar beträffande

dessa skogar, »att med alla sådana skogars nyttjande ej något missbruk till avsalu

av bruks- eller manufakturägarna må förövas, utan de allenast till brukets eller manufaktoriets

enskilda underhållande och förnödenhet användas.

I kungl. brevet den 1 december 1766 är vid strängaste vite förbjudet göra

ansökning om flyttande av smide eller att få använda rekognitionsskogarnas avkastning

till smide vid annat bruk, än det å den ort, vartill skogen ursprungligen

upplåtits.

Som förut nämnts, utsäges i kungl. kungörelsen den 4 februari 1811, vilken

ligger till grund för skatteköpen, att då hemmanen voro inrättade av den för bruken

till deras upprätthållande såsom nödig ansedd mark och skog, i skatteköpsbreven

skulle intagas det förbehåll att de »alltid skola bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder

de lyda», vilket tillräckligt tydligt angiver det uppenbara syftet: skogarnas

användande till bruksdriftens upprätthållande såsom ett förbehåll till upplåtelsen.

Vid försäljningen av dessa skogar har heller icke, såsom fallet är vid upplåtelse

av andra kronoegendomar, överlåtelse skett till enskilda personer och dess

arvingar, utan till ägarne av visst järnbruks hytta och nämnda bruks framtida

innehavare.

De författningar, som utkommit efter 1811 års kungörelse, hävda fortfarande

rekognitionsskogarnas och brukens samhörighet. Sålunda säges i Kungl. Maj:ts brev

av den 16 maj 1835, att Kungl. Maj:t »icke funnit skäligt i allmänhet medgiva den

utsträckning (som begärts) av dispositionsrätten över rekognitionsskogarna, att bruksoch

bergverksidkarna måge använda dessa skogar vid vilketdera av deras bruk och

bergverk, som de själva finna lämpligast.»

År 1886 drogs frågan inför riksdagen. Under anförande hurusom en mängd

kronans hemman blivit till understöd för bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande

bruks- eller fabriksägare med förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från

det bruk eller den fabrik, till vars förmån försäljningen skett, samt att, därest bruket

eller fabriken nedlagts, kronan ansetts på grund av föråldrade författningar kunna

återtaga sålunda sålda hemman, yrkade C. A. Bäckström i en inom första kammaren

väckt motion »att, därest utfärdat skattebrev innebölle, att skattupplåtelsen skett till

understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet ej finge därifrån skiljas, sådant

hädanefter ej skulle medföra behörighet för kronan att yrka rubbning av ägares och

inteckningshavares rätt.»

I över motionen avgivet utlåtande anför statsutskottet bland annat: »vid försäljningar

till bruken av rekognitionsskogshemmanet har syftet varit enahanda som

med den ursprungliga upplåtelsen av de allmänningar, varav hemmanen bildats, eller

bergshanteringens understödjande och uppmuntran. Räntan av rekognitionsskogshemmanen

har trätt i stället för den förra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och

även uti dessa hemmans räntor har jämlikt kungl. kungörelse den 5 juni 1885 en

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga >ttricotts utlåtande Nr 17. 5

nedsättning med 30 procent från och med innevarande år ägt rum. Skulle nu, såsom

herr Bäckströms förslag innebär, kunna avstås från rättigheten att föra talan om

rekognitionshemmanens återvinnande, i händelse de skiljas från bruk, till vars understöd

de blivit anslagna, eller i händelse sådana bruk nedläggas, så komme staten för

avståendet till enskilda av en mängd värdefulla jordegendomar icke att åtnjuta någon

annan ersättning än de ännu kvarstående 70 procenten av räntan å rekognitionsskogshemmanen.

På grund av dessa förhållanden äger enligt utskottets åsikt staten fullt

fog att fortfarande fasthålla grundsatsen, att ifrågavarande hemman skola vara oskiljaktigt

förenade med det verk, till vars understöd de blivit skattesålda.»

Av vad som anförts är ostridigt, att lagstiftarens mening med upplåtelsen och

skatteförsäljningen av rekognitionsskogarna varit att bereda bruken ett i forna tider

välbehövligt understöd, men att skogen skulle återfalla till kronan, om bruket nedlades

eller skogen försåldes. Faktum är emellertid att de allra flesta bruk, som fått

skatteköpa rekognitionsskogar, sedan länge varit nedlagda eller ock numera utöva en

ren skendrift. .Skogarna äro i vissa fall sålda och i övrigt sker avverkning till försågning

eller annat för bruksrörelsen främmande ändamål.

Av de förut nämnda bruken äro samtliga utom Gonäs och Klenshyttans hyttor

nedlagda. Sörviks och Brunnsviks hytta nedlades 1811 och Norrviks hytta 1831, varvid

deras blåsning flyttades till Marnäs hytta, vilken nedlades för omkring 15 år

sedan. Norrbyttan nedlades för omkring 10 år sedan, Sunnansjö hytta på 1880-talet

och Björnhyttan i slutet av 1890-talet, alla övriga i artikeln nämnda hyttor inom

Grangärde och Ludvika socknar nedlades under 1850- och 1860-talet. Ludvika bruk

har varit nedlagt bortåt trettio år. För att bevara skenet av bruksdrift har emellertid

brukets ägare i en mindre byggnad uppställt ett par smideshärdar, där smide bedrives

med från annat håll lejd arbetskraft någon vecka vissa vintrar. Att denna primitiva

smedja icke är avsedd för verklig bruksrörelse är uppenbart för alla. Andra hytteoch

smidesägare ha låtit bruken förfalla.

Om nu statsmakternas mening med upplåtande av rekognitionsskogarna är

uppenbar för icke jurister, är den dock förborgad för domstolarna.

Genom ett flertal domar ogillade högsta domstolen den 8 juni 1897 å kronans

vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga innehavare av rekognitionsskogshemman

med påstående, att hemmanen i följd därav att bruket nedlagts eller

hemmanet skilts från bruket skulle återfalla till kronan.

Som skäl för ogillande av kronans talan anföres i domslutet beträffande Stjärnfors

bruks rekognitionsskog, vilken blivit försåld, »att i det berörda köpebrev intagna

villkor, att hemmanen oskiljaktigt skulle vara förenade med Stjärnfors bruk, så mycket

mindre kunde föranleda till skattemannarättens förverkande, därest hemmanen skildes

från berörda bruk, som enligt 1 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum lydde

genom K. F. den 1 maj 1810, dylikt i köpeavhandlingen intaget förbehåll vore utan

verkan». Kungl. Maj:t utfärdar år 1811 en förordning, som enligt dåtida och senare

uppfattning ända till 1897 av såväl Kungl. Maj:t och riksdagen som andra myndigheter

och även av de enskilda bruksägarna ansågs trygga kronans rätt att återfå skogen,

om icke köpeförbehållet uppfylldes. Genom ett enkelt dom stolsutslag förklaras nu i

köpebrevet gjort förbehåll vara utan laga verkan och staten går förlustig värden för

hundratals miljoner kronor. Detta måste utan överdrift betecknas som ett upprörande

utslag av den formella rätten på bekostnad av den reella och i strid med allt sunt

förnuft.

Med anledning av dessa domar beslöt riksdagen år 1898, att, då kronan numera

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens aftära tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

aneåges icke äga återvinningsrätt till rekognitionshemmanen, och ifrågavarande bestämmelse

om hemmanens oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke ägde

någon betydelse, vad i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp av så

kallade rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga

från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla.

Detta riksdagens beslut torde ha tillkommit med anledning av de nyligen

avkunnade domarna utan närmare prövning av frågan.

Dessa domstolsutslag och detta riksdagsbeslut måste korrigeras genom ett nytt

riksdagsbeslut, som återför till samhället dessa naturvärden. Ett sådant krav kommer

helt visst att uppkalla ett häftigt motstånd från de kretsar, som vant sig att betrakta

samhälleliga naturvärden som enskildas vällovliga spekulationsobjekt, men detta får

icke avhålla från ett hårdhänt ingripande. Visserligen är det en vansklig sak att

upphäva ett riksdagsbeslut av den art, varom nu är fråga. Kronans rättsanspråk och

intressen synas mig dock i detta fall vara så välgrundade, att de motivera en sådan

åtgärd. I en tid, då skogar och vattenfall få alltjämt ökat värde både ur nationalekonomisk

och privatekonomisk synpunkt, och då staten behöver alltjämt ökade

inkomster, är det en tvingande nödvändighet för statsmakterna att återföra i samhällelig

ägo, vad som frånhänts samhället. Jag hemställer därför, att riksdagen måtte

besluta upphävande av 1898 års förordning och att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

åtgärder för rekognitionsskogarnas återställande till kronans fria disposition.

Jag är icke blind för, att ett sådant beslut i vissa fäll kan leda till obilliga

konsekvenser. Givet är därför, att varje rekognitionsskogs upplåtelse bör prövas för

sig och att kronan av billighet i vissa fall bör efterskänka sitt krav och i andra fall

träffa uppgörelse med innehavaren, som lämnar honom ekonomiskt skadeslös.

Även ett annat spörsmål får icke i detta sammanhang lämnas obeaktat. Före

brukens skatteköp funnos å skogarna flera eller färre åbor. Dessa ha blivit fördrivna

av bruken eller ock ha de för en spottstyver avstått åborätten till rekognitionsskogsinnehavaren.

I den mån de själva eller deras bröstarvingar finnas i livet och önska

återfå sina torp, bör tillfälle därtill lämnas dem. Tydligt är, att det icke kan vara

ett samhällsintresse, att de skola få äganderätt till torpen, men om de vilja bosätta

sig på desamma böra de tillförsäkras tryggad besittningsrätt. Med andra ord, det

gamla åborättsinstitutet bör återupprättas.

Efter utfärdandet av kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 angående skatteläggning

och försäljning av rekognitionsskogarna ifrågasattes, huruvida till desamma

jämväl vore att hänföra s. k. gruvallmänningar. Detta ansåg emellertid Kungl. Maj:t

ej vara förhållandet, vadan det befanns nödigt att underställa ständernas prövning,

huru med de senare borde förhållas. Detta skedde vid 1823 års riksdag, då ständerna

biföllo Kungl. Majits förslag därom, att dessa skogar skulle bibehållas för de gruvors

behov och nytta, åt vilka de varit upplåtna, för att, på sätt dittills ägt rum, begagnas

så länge gruvorna bearbetades, samt vid deras upphörande upplåtas åt andra gruvor,

som därav kunde vara i behov, med iakttagande dock att vanlig rekognitionsavgift

åsattes desamma för att till statsverket utgöras.

Den rekognitionsavgift, som erlägges för dessa skogar, har sedan år 1747

uppgått till cirka 3 öre för varje stavrum ved i uppskattad årlig avverkning. Denna

låga avgift föranledde, att den samma år antagna bevillningsförordningen innehåller

föreskrift om att förutom rekognitionsavgiften även viss skogsbevillning skulle erläggas.

1 1858 års bevillningsförordning höjdes sistberörda avgift till 25 öre för varje stavrum

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Forsta kattun trens (ludra tillfälligt utskott''! utlåtande Nr 17.

ved. Då 1883 åra bevillningsförordning'' utfärdades, bestämdes att gruvskogsinnehavarna

därjämte skulle för skogen erlägga vanlig fastighetsskatt.

Enligt domänstyrelsens berättelse för år 1916 uppgår den sammanlagda arealen

av statens till bergshanteringens understöd upplåtna skogar till 35,(160 har. Dessa

skogar äro belägna på följande platser:

Norrbottens län: Kengis 14,103 har; Rån och Bärgön 3,546 har; Gävleborgs

län: Torsåker 314 har; Kopparbergs län: Burängsbärg 508 har, Grängesberg 782 har,

Östansbärg i Norrbärke 404 har, Bispbärg 312 har, Nisshyttan 222 har; Värmlands

län: Nordmark 202 har, Persbärg 1,481 har; Örebro län: 14 stycken gruvallmänningar

om tillsammans 2,811 har; Uppsala län: Dannemora 1,603 har; (Södermanlands län:

Åkers styckebruk 6,861 har, Tunabärgs kopparverk 2,102 har).

Det sammanlagda beloppet av de rekognition- och skogsbevillningsavgifter,

som för dessa skogar erlades till kronan år 1884, uppgick till 1,938 kronor. Sedan

dess torde icke dessa avgifter ha förändrats.

1919 års urtima riksdag har som bekant beslutat provisoriskt upphäva 1811

års skatteköpsförordning. Detta beslut har i första hand tillkommit för att förhindra

skatteköp av Tunabärgs kopparverks allmänning.

För denna rekognitionsskog om 2,102 har bestämde kammarkollegium år 1909

att köpeskillingen, enligt 1811 års förordning, skulle uppgå till 544 kronor och 74

öre. Vid verkställd värdering har skogen av domänstyrelsen värderats till 1,831,067

kronor.

Genom det fattade riksdagsbeslutet förhindrades nyttjanderättsinnehavarna

skatteköpa skogarna. Detta . är ett framsteg hän mot en bättre förståelse för statens

rätt, men för att denna rätt skall bli iakttagen måste krävas att skogarna återlämnas

till kronans fria disposition.

Det kan icke med fog göras gällande att de gruvägare, som disponera över

gruvskogar, äro i större behov av statens direkta understöd än övriga gruvägare.

Snarare är motsatsen förhållandet. Dock bör medgivas att vissa av dessa gruvföretag

ha så begränsat eget markutrymme, att de icke utan den största olägenhet kunna få

nödig plats för maskinella anläggningar, bostäder m. m. Då det icke kan vara något

statsintresse att, så länge enskild gruvdrift är tillåten, direkt försvåra näringens

utövning, bör vid en indragning till kronan av gruvskogarna för driftens utveckling

nödigt markutrymme upplåtas. Denna upplåtelse bör ske på för både staten och

gruvägarna betryggande villkor, till exempel genom femtioårigt arrende.»

Denna motion blev på hemställan av andra lagutskottet remitterad Kammartill

kung!, kammarkollegium, som däröver avgav följande utlåtande: utlåtande.

»Genom nådig remiss den 27 februari 1920 har kammarkollegium anbefallts

avgiva och till utskottet överlämna utlåtande över motionen; och får kollegium till

åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

Vad till en början angår första delen av motionärens hemställan, får kollegium

hänvisa till sitt till andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag den 17 april

samma år avgivna utlåtande, såsom bilaga A vidfogat bemälda utskotts utlåtande, nr

43, i anledning av väckta motioner rörande vissa med skatteköp av kronojord sammanhängande

förhållanden. 1 detta sitt utlåtande — vilket avsåg en till utskottet

hänvisad motion, vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning i ändamål, att det vid rekognitionsskogarnas försäljande till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

skatte i skattebreven intagna förbehåll angående rekognitionshemmanens oskiljaktighet

från de bruk, till vilkas understöd de skattesålts, och detta i mening av bruksdrift,

måtte förklaras fortfarande effektivt och för skogarnes innehavare lagligen bindande,

samt att förslag i detta syfte måtte snarast möjligt för riksdagen framläggas — har

kollegium närmare redogjort för de omständigheter, varunder kungörelsen den 22

december 1898 tillkommit.

Kollegium yttrade därvid bland annat:

»I underdånig skrivelse den 12 maj 1898 anmälde riksdagen, hurusom riksdagen

för sin del beslutit, att vad som i fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman

stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de

bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla, samt att 30 § av lagen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 måtte erhålla följande

förändrade lydelse: »Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshemman

av krono eller skatte natur är särskilt stadgat.» Dessa frågor hade förekommit till

överläggning inom riksdagen på grund av två inom första kammaren väckta motioner,

därvid till stöd för förslaget om upphörande av giltigheten av berörda förbehåll anförts,

bland annat, att, sedan i kungl. kungörelsen angående användandet av de till bergverken

och bruken upplåtna rekognitionsskogar .den 4 februari 1811 stadgats, att i

de skattebrev, som kollegium hade att utfärda å de till hemman indelade och försålda

dylika skogar, skulle intagas förbehåll, att hemmanen alltid skulle bliva oskiljaktiga

från de bruk, varunder de lydde, samt rörande skatteköp av sådana hemman

utfärdats flera författningar, vilka alla i avseende å nämnda förbehåll hänvisade till

1811 års kungörelse, talan å kronans vägnar väckts mot åtskilliga ägare av rekognitionshemman,

med påstående, att hemmanen, i följd därav att bruk nedlagts eller

hemman skilts från bruk, skulle återfalla till kronan, men att högsta domstolen genom

ett flertal den 8 juni 1897 meddelade domar förklarat, att återvinningsrätt i

sådana fall icke ägde rum och förty ogillat kronans talan. Frågan om bibehållande

av ifrågavarande förbehåll hade därigenom fått en helt annan innebörd. Då det

genom högsta domstolens beslut vore konstaterat, att kronan icke hade någon återvinningsrätt

till hemmanen, hade den ur synpunkten av kronans flskaliska intresse

anförda grund för förbehållets bibehållande bortfallit. Avsikten med förbehållet

torde allenast hava varit att i enlighet med de näringspolitiska åsikter, som vore

gällande vid tiden för utfärdandet av ovan åberopade kungörelse, sörja för, att varje

bruk skulle hava tillräckligt med skog i förhållande till den kvantitet järn eller andra

produkter, som enligt de för bruket gällande privilegier finge där tillverkas. Sedan nu-,

mera fullständig frihet införts i avseende å bergshanteringen, förefunnes naturligtvis

icke skäl att ur denna synpunkt bibehålla omförmälda inskränkning. Vid sålunda

anförda förhållanden syntes intet numera med fog kunna invändas mot att dessa

hemman i förevarande hänseende likställdes med övriga under enskild äganderätt

varande hemman. Visserligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen

borde anses hava bortfallit redan genom de angående bergshanteringens frigörande

utfärdade författningar, men då förbehållet förutsatts såsom giltigt i förenämnda 1896

års lag, syntes trygghet icke förefinnas, att icke samma förbehåll kunde komma att

anses fortfarande tillämpligt och kunna av någon bruksägare åberopas i ändamål att

återvinna från bruket sålt hemman av ifrågavarande slag. Det syntes därför vara

skäl att till undvikande av den rättsosäkerhet och de kostsamma rättegångar, som

kunde av förbehållet vållas, meddela uttryckligt stadgande därom, att förbehållet

skulle vara utan verkan. —1 I sin ovanberörda skrivelse yttrade riksdagen för egen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 9

del att då, i händelse bruksrörelsen blivit nedlagd vid bruk, under vilket rekognitionsheruman

lydde, eller om rekognitionshemman kommit i annans ägo än bruksägarens,

kronan numera ansåges icke äga återvinningsrätt till hemmanet, och ifrågavarande bestämmelse

om hemmanens oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke

ägde någon betydelse, samma bestämmelse borde upphöra att även i övriga avse

enden äga giltighet, helst bibehållande av en sådan bestämmelse kunde genom den

rådande osäkerheten angående äganderätten till rekognitionshemman framkalla anspråk

och förvecklingar av flera slag, varför riksdagen velat bifalla motionen i denna del,

samt att därav syntes följa, att lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

borde bliva gällande även i fråga om förevarande rekognitionshemman.

Kammar- och kommerskollegierna avgåvo med anledning av riksdagens berörda

skrivelse infordrat gemensamt underdånigt utlåtande den 23 september 1898,

och anförde kollegierna därvid följande. Den i skatteköpebrev angående rekognitionshemman

på grund av 1811 års nådiga kungörelse införda bestämmelse därom,

att det salugångna hemmanet skulle vara oskiljaktigt från det bruk, varunder det

lydde, syntes visserligen numera vara utan all betydelse, varför kollegierna emot

upphörande av giltigheten av denna bestämmelse, så vitt endast kronans rätt vore

i fråga, så mycket mindre hade något att erinra, som samma bestämmelse icke upptagits

bland de av rikets ständer i underdånig skrivelse den 20 december 1809 angivna

grunder för användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar

och dessutom syntes stå i strid med vad uti 2 § 1 kap. jordabalken,

sådant detta lagrum lyder enligt nådiga förordningen den 1 maj 1810 förekomme

därom, att säljare i köpeavhandling om jord och fastighet ej hädanefter finge förbehålla

sig eller andra att få framdeles vinna egendomen åter; och skulle, ur synpunkten

av kronans intresse, icke heller något vara att invända emot en förändring

av 1896 års lag på sätt riksdagen för sin del beslutit. Men med hänsyn därtill att

ägare av bruk, kunde tänkas vilja framställa anspråk på återvinning av hemman,

som med nu angivna förbehåll på sin tid köpts av brukets förre ägare, men sedermera

i sin helhet eller till någon del skilts från bruket, borde åt de åsyftade lagbestämmelserna,

i fall de ansåges vara av behovet påkallade, givas sådan avfattning,

att deras tillämpning bleve inskränkt till sådana rättsförhållanden, som uppstått efter

det den ifrågasatta lagförändringen trätt i kraft, och syntes, därest denna åsikt vunne

avseende, riksdagens förevarande beslut alltså icke kunna oförändrat godkännas.

Slutligen framhöllo kollegierna, hurusom nödig följdriktighet syntes fordra att, för

den händelse fråga om skatteköp i enlighet med föreskrifterna i nådiga kungörelsen

den 4 februari 1811 hädanefter skulle uppstå — i vilket avseende meddelades, att

frågan om skatteköp ay en del av Tunabergs allmänning i Södermanlands län för

det dåvarande vore beroende på kammarkollegii prövning — ett förklarande meddelades,

att vad författningarna innehölle därom, att oftanämnda förbehåll skulle intagas

i skatteköpebrev, som kammarkollegium å hemman utfärdade, skulle upphöra

att gälla.

Sedan därefter högsta domstolen, hörd i ämnet, förklarat sig icke hava något

att erinra mot riksdagens ifrågavarande framställning, utfärdades den 22 december

1898 kungl. förordningen om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet från

de bruk, varunder de lyda. I denna förordning fann Kungl. Maj:t gott i överensstämmelse

med riksdagens beslut förordna, att vad i särskilda författningar funnes i

fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen

alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle uppBihang

till riksdagens protokoll 1921. 12 sand. 2 avd. 10 käft. (Nr 17.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Forsla kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

höra att gälla; och skulle i följd därav förbehåll om sådana hemmans oskiljaktighet

från bruken icke intagas i skatteköpebreven, som hädanefter utfärdades. 30 § i ovannämnda

1896 års lag om hemmansklyvning, jordavsöndring och ägostyckning, vilken

ursprungligen hade följande lydelse: ''Genom denna lag göres ej ändring i vad om

lotshemman av krono eller skatte natur så ock sådana hemman, som enligt kungl.

kungörelsen den 4 februari 1811 äro oskiljaktigt förenade från de bruk varunder de

lyda, är särskilt stadgat, erhöll genom lag den 30 december 1898 den lydelse riksdagen

för sin del beslutat.» — I samma utlåtande erinrade kollegium vidare, att

högsta domstolen icke erkänt laga verkan av i skatteköpebreven författningsenligt

gjorda förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder de lydde, vadan

enligt kollega mening allenast ett upphävande av 1898 års ifrågavarande författning

jämte återställande av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga lydelse icke vore till

fyllest, utan vore för vinnande av motionärens syfte effektivare lagstiftningsåtgärder

nödiga.

Till detta uttalande får kollegium nu hänvisa beträffande vad i förevarande

motion hemställts angående upphävandet av 1898 års författning med den erinran

därjämte, att det torde vara uppenbart, att frågan, huruvida effektivare lagstiftningsåtgärder

böra i motionens syfte genomföras eller icke, sammanhänger med frågan

huru den senare delen av motionärens hemställan bör besvaras, såvitt angår rekognitionshemmanen.

Vidkommande denna senare del av motionärens hemställan och vad särskilt

angår rekognitionshemmanen har, såsom i det föregående erinrats, högsta domstolen

den 8 juni 1897 genom ett flertal domar ogillat av kammaradvokatfiskalsämbetet å

kronans vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga innehavare av

dylika hemman, varvid från kronans sida påstods, att hemmanen i följd därav att

bruken nedlagts eller hemmanen skilts från bruken borde återfalla till kronan.

Beträffande de omständigheter, varunder berörda rättegångar på sin tid anhängiggjordes,

tillåter sig kollegium erinra om följande.

Under anförande, hurusom en mängd kronans hemman blivit till understöd

för bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande bruks- eller fabriksägare med

förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från det bruk eller den fabrik, till vars förmån

försäljningen skett, samt att, därest bruket eller fabriken nedlagts, kronan

ansetts kunna på grund av föråldrade författningar återtaga sålunda sålda hemman,

hade i en inom första kammaren år 1886 väckt motion (nr 3), med avseende å

den frihet, som dåmera vore bruks- och fabriksrörelsen medgiven samt till beredande

av trygghet i äganderätt och inteckningsrätt jämväl vad ifrågavarande slags hemman

anginge, föreslagits, att riksdagen måtte fatta beslut, att, därest utfärdat skattebrev

innehölle, att skatteupplåtelsen skett till understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet

ej finge därifrån skiljas, sådant hädanefter ej skulle medföra behörighet för

kronan att yrka rubbning av ägares och inteckningshavares rätt.

I utlåtande över motionen, nr 49, anförde statsutskottet särskilt angående

rekognitionshemmanen bland annat:

Bergshanteringen hade städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom en

av landets viktigaste näringar. Genom frambringande av metaller hade nämligen

bildats nytt kapital och, jämte det näringen lämnat sysselsättning och utkomst åt

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

ett betydligt antal människor, hade den skatt, som under benämning av tionde och

hammarskatt av bruken utgjorts, varit en för staten viktig inkomstkälla. Til! gengäld

härför hade ock denna näring omhuldats frän statens sida, och då erforderlig

tillgång till skogsprodukter utgjort ett av de huvudsakligaste villkoren för näringens

bestånd och utveckling, hade för ändamålet anvisats åtskilliga kronoskogar. Dessa

hade till en början innehafts avgiftsfritt; men jämlikt kung!, brevet den 14 mars

1689 hade järnverken för de dem anslagna skogar belagts med en viss årlig arrendeeller

rekognitionsavgift, vilken utgått av stångjärnshamrar med 2 öre och av masugnar

med 1 öre silvermynt för varje stavrum ved, som efter uppskattning ansetts

vara för bruksdriften behövligt och kunnat med skogens bestånd avverkas. Denna

avgift hade jämlikt kungl. brevet den 24 november 1747 höjts till respektive 6 och

3 öre silvermynt för varje stavrum. De s. k. ädlare verken ävensom järngruvor

skulle dock jämlikt kung], brevet den 7 november 1690 och kungl. resolutionen den

11 december 1696 åtnjuta befrielse från sådan avgift. Såsom villkor för begagnande

av nämnda skogar hade i allmänhet å verksägarnas sida gällt att bruksrörelsen

fortsattes och skogarna icke anlitats utöver vad för verkens behov kräfts, varemot,

och för så vitt den vid verkens anläggning privilegierade tillverkning varit på virkesfång

från statens skogar grundad, staten icke ansetts äga rätt att, så länge nyssnämnda

villkor av verksägaren fullgjorts, återkalla den skedda upplåtelsen. Då

ifrågavarande skogar ofta varit större, än som för verkens behov erfordrades, och

staten sålunda utan att gagna verksägarne gått miste om den inkomst, som kunde

erhållas av de för verkens fortsatta bedrivande överflödiga skogsområdena, hade

genom kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 föreskrivits, bland annat, att, sedan

varje rekognitionsskog blivit å karta avfattad och undersökning ägt rum till utrönande

av verkets behov av skogsprodukter och huru mycket som för detta ändamål

kunnat påräknas från dem av verkets egna skogar, på vilka smidet varit grundat,

samt i vad mån rekognitionsskogen varit för det återstående behovet erforderlig,- vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen

i sin helhet eller endast en viss del därav bort få under bruket bibehållas; att den

verket tillerkända skogstrakt skulle, där verkets ägare önskade skatteköpa densamma,

till hemmantal indelas och skattläggas, varvid de för verkets räkning å skogen upptagna

torp eller odlingslägenheter skulle bildas stommar för de nya hemman, som

kommit att av skogsmarken bildas, och varje helt mantal tilldelas från 1,200 till

och med 3,000 tunnland, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt skogens

återväxt och årliga avkastning m. m.; samt att verkets ägare skulle medelst erläggande

av sex års räntor efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen

med skyldighet dels att utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda

rekognitionsavgiften upphörde och dels att allt framgent bibehålla hemmanen till

bruket, varom förbehåll skulle i skattebrevet införas. Enligt vad skatteregleringskommittén

i sitt den 13 september 1882 avgivna betänkande angående skatteförhållandena

i riket meddelat, hade, med tillämpning av här ovan anförda bestämmelser,

rekognitionsskogar, indelade till hemman om tillhopa 276.921 mantal, försålts till

verksägare mot köpeskillingar, vilkas sammanräknade belopp utgjort allenast 23,423

kronor 41 öre. Från äldre tider tillbaka hade om bergshanteringen i allmänna författningar

åtskilliga bestämmelser vant meddelade rörande dels nya verks anläggning,

så att desamma ej skulle lända till förfång för äldre privilegierade verk, dels

tillverkningens belopp vid varje särskilt verk, dels ock tillgodoseendet av verkens

behov av kol, ved och till kolning tjänlig skog. Dessa inskränkningar vid bergshan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

teringens bedrivande hade dock i senare tider borttagits. Genom kungl. förordningarna

den 27 april 1846 och den 22 februari 1850 hade de inskränkningar i jordägarens

dispositionsrätt till kol, ved och till kolning tjänlig skog upphävts, som förut till

jD8i varit stadgad, och genom kung], förordningen den 20 september

looJ hade lossats de från äldre tider bibehållna band å bergshanteringen, så att-densamma

icke vidare underkastats särskilda inskräkningar eller andra föreskrifter för

rörelsens bedrivande än dem, som gällt för likartade näringar. Även de om ifråga

varande närings särskilda beskattning från äldre tider kvarstående bestämmelser hade

efter hand ändrats. I anledning av rikets ständers enligt skrivelse den 7 mars 1860

fattade beslut hade nämligen genom kungl. kungörelsen den 14 december samma

år stångjärn stillverkningen inom hela riket befriats från hammarskatt samt alla

hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagerna, från tackjärnstionde. Vad däremot

den^ med vissa privilegier gynnade tackjärnstillverkningen inom bergslag anginge,

hane rikets ständer ansett densamma icke böra medgivas någon eftergift av

tackjarnstionden, så vida icke bergslagarna förklarade sig villiga att avstå från sina

särskilda friheter och förmåner. Sedermera hade riksdagen enligt skrivelse den 19

maj, medgivit, att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande

av tackjarnstionde ävensom av skattejärn och hyttegälsjärn, där någondera av dessa

•senare avgiftsposter blivit åsatt och ännu kvarstode, finge för framtiden upphöra,

mot det att hemman och lägenheter inom de bergslag, som icke redan varit underkastade

ordinarie rotering, bleve efter det rotetal, till vilket de vore extra roterade

ålagda rotevakansavgifter till hälften mot annan roterad jord i samma län, samt att

he“man och ^ lägenhet inom privilegierad bergslagsort, som i sin egenskap att

tillhora sådan ort åtnjöte någon frihet i avseende å ränta, bleve till hälften åsätta

de skyldigheter härutinnan, som med författningarna överensstämde; och hade Kungl.

Maj:t med bifall härtill den 9 juni 1871 utfärdat kungörelse i ämnet. — Även vad

ka^a^e ädlare verken anginge, hade, efter det riksdagen i skrivelse den 24 maj

187/ bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition, genom kungl. kungörelsen

den 10 augusti samma år förordnats, att, med undantag tills vidare för Sala silververk

och Höganäs stenkolsverk, alla övriga verk, som vore förpliktade till bergsverkstiondes

utgörande, skulle befrias från dylikt tionde, dock skulle vad sålunda blivit

stadgat icke, förr än Kungl. Maj:t särskilt därom förordnade, gälla för åtskilliga

uppräknade verk. Orsaken till sistnämnda undantag hade berott därpå att vissa

av de ädlare verken, vilka varit försedda med särskilda privilegier, enligt riksskrivelse

bort från tiondes utgörande befrias endast under vissa

förbehåll, bland vilka borde nämnas, att ägarne till de verk, åt vilka bergslagsal

manningar varit upplåtna, skulle antingen till kronan avstå all rätt till dessa

allmänningar eller ock till fulla värdet lösa desamma, samt att, där rekognitionshemman

varit med verken förenade, ägaren skulle till kronan erlägga skillnaden

“e‘lan jippskattnmgsvärdet å hemmanen och den vid deras skatteköpande erlagda

köpeskilling. Av denna redogörelse vore enligt statsutskottets mening uppenbart,

att järnverken, vilka kommit i åtnjutande av förmånen att få, efter rekognitmnsskogarnes

indelning och skattläggning till hemman, skattelösa desamma mot

en i förhållande till det verkliga värdet ringa köpeskilling, blivit i hög grad gynnade,

då vid tiondens eftergivande något anspråk på rekognitionshemmanen icke från kronans

sida framställts, på sätt förhållandet varit vad de ädlare verken anginge. Vid

försäljningar till bruken av rekognitionshemmanen hade syftet varit enahanda som

med den ursprungliga upplåtelsen av de allmänningar, varav hemmanen bildats, eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotta utlåtande Nr 17. 13

bergshanteringens understödjande och tippmuntran. Iläntan av rekognitionshemmanen

hade trätt i stället för den torra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och även uti

dessa hemmans räntor hade jämlikt kungl. kungörelsen den 5 juni 1885 en nedsättning

med 30 procent från och med år 1886 ägt rum. Skulle, såsom motionärens förslag

innebure, kronan avstå från rättigheten att för» talan om rekognitionshemmans återvinnande,

i händelse de skiljdes från bruk, till vars understöd de blivit anslagna,

eller i händelse sådana bruk nedlades, komme staten för avståendet till enskilde av

en mängd värdefulla jordegendomar icke att åtnjuta någon annan ersättning än de

då ännu kvarstående 7U procent av räntan å rekognitionshemmanen. På grund av

dessa förhållanden ägde enligt utskottets åsikt staten fullt fog att fortfarande fasthålla

grundsatsen, att ifrågavarande hemman skulle vara oskiljaktigt förenade med

det verk, till vars understöd de blivit skattesålda.

På grund av vad sålunda förekommit hemställde utskottet, att då ifrågavarande

motion måtte av riksdagen lämnas utan avseende.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

I en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingiven skrift androgo

v. häradshövdingen Gusp Edv. Fahlcrantz och trävaruhandlaren Nils Stahre, med

bifogande av förteckning över skattlagda och under bruk till skatte försålda rekognitionsskogar,

bland annat, dels att dessa och dylika skogsområden av betydlig omfattning,

vilka för det dåvarande innehades och avverkades av särskilda bruksägare

och andra personer, rätteligen vore att anse som kronan tillhöriga, vadan i avseende

på flertalet av sådana skogar, å kronans vägnar, kunde anställas återvinningstalan,

dels ock att värdet av den avverkning, som under de då senast förflutna tio åren

å skogarna ägt rum, rätteligen tillhörde kronan, vilken i följd därav syntes jämväl

hava anledning att föra talan om skadestånd, såvitt icke i särskilda fall kronan funne

sig böra avstå från sådant anspråk, där nämligen tilläventyrs vederbörande varit

okunniga om bristen i sin rättstitel och således bandlat i god tro.

Genom remiss den 15 juli 1893 överlämnade därefter departementschefen

handlingarna i\ärendet till kammarkollegium för att tillställas kammaradvokatfiskalämbetet

för den åtgärd, ämbetet kunde finna detsamma föranleda, varefter kollegium

remitterade handlingarna till advokatfiskal för behörig åtgärd.

Till följd härav upprättade advokatfiskalsämbetet, med ledning av skatteköpsböckerna,

specifik förteckning å sådana under bruk skatteköpta hemman och

lägenheter, vilka uppkommit av rekognitionskogar m. m. och som enligt uttrycklig

föreskrift i skattebreven skulle vara oskiljaktigt förenade med bruken. Advokatfiskalsämbetet

inhämtade dels av mantals- och skattskrivnings- samt taxeringslängder, att

sådana hemman till ej obetydligt antal frångått bruken, dels ock av från bergmästarne

inkomna relationer för åren 1891 och 1892 ävensom en i kammarkollegium

förvarad förteckning över de svenska järnverken m. m., att åtskilliga bland de bruk,

som då avsågos, blivit nedlagda. Då dylika åtgärder enligt gällande föreskrifter och

den uppfattning, som fanns uttalad i statsutskottets ovan omförmälda utlåtande vid

1886 års riksdag, borde medföra skatterättens förlust, ansåg sig advokatfiskalsämbetet

äga giltig anledning att å kronans vägnar mot innehavarna av omkring åttio rekognitionshemman

anställa rättegång, i syfte att egendomarna måtte till kronans fria disposition

återställas dels på grund därav att hemmanen frångått bruken, och dels på

grund därav att bruken blivit nedlagda.

Av de instämda rättegångarna blevo sjutton, på sätt i det föregående blivit

nämnt, den 8 juni 1897 avgjorda av Kungl. Maj:t i högsta domstolen. De av högsta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

domstolen meddelade domarna innehöllo ett fastställande av respektive hovrättsdomar,

varigenom kronans talan ogillats, enär det förhållande att bruket nedlagts eller det

omstämda hemmanet icke längre vore förenat med bruket, varken på grund av lag

eller enligt något i skatteköpebrevet stadgat förbehåll föranledde därtill att skattemannarätten

till hemmanet förverkats. I anledning av den utgång nämnda rättegångar

sålunda erhållit avstod advokatfiskalsämbetet från fullföljd av övriga då ännu

anhängiga rättegångar. I dessa sistnämnda rättegångar hade underdomstolarna ogillat

kronans talan.

Beträffande samtliga nu avsedda rättegångar, gällande, såsom nämnts, omkring

åttio rekognitionshemman, föreligga sålunda laga kraftägande domar, varigenom kronans

ovanberörda talan ogillats.

1 frMa °“ övriga, rekognitionshemman, till antalet omkring tvåhundratrettio,

föreligga, såvitt är kant, inga rättsliga avgöranden i nu berörda hänseende. Ett

antal av dem (omkring femtiofem) har kronan redan genom särskilda köp återförvärvat.

Den vidsträckta formuleringen av nu ifrågavarande del av motionärens hemställan

kunde tilläventyrs giva anledning till en viss tvekan, huruvida avsikten varit

att rekognitionshemmanen borde återgå till kronans fria disposition alldeles frånsett

det förhållande, huruvida sådana omständigheter föreligga eller icke, vilka på sin tid

gå,vo anledning till anställande av rättegång från kronans sida. Motionärens hemställan

om upphävande av förordningen den 2‘2 december 1898 ävensom innehållet i

den till stöd för motionen anförda motiveringen ger emellertid anledning antaga, att

motionären ansett en återgång av rekognitionshemman böra äga rum allenast under

förutsättning, att hemmanen frångått bruken eller bruken blivit nedlagda.

Aven med antydda inskränkning i räckvidden av de påyrkade åtgärderna för

rekognitionshemmans återförande under kronans fria disposition ä/ det uppenbart,

att desamma skulle innebära direkt ingrepp i bestående enskild rätt. Utan vidare

är detta klart i fråga om de omkring åttio hemman, i fråga om vilka kronans återvinningstalan

genom laga kraftägande domar ogillats. Vidkommande övriga under

enskild äganderätt varande rekognitionshemman föreligger det förhållande att, även

om det skulle kunna tänkas att den uppfattning, som kommit till uttryck i 1897

års domar, icke vidare skulle av domstolarna godkännas, statsmakterna böjt sig för

berörda uppfattning och uttryckligen genom 1898 års omförmälda förordning förklarat

den inskränkning i ägarens fria förfoganderätt över hemmanen, som avsetts med det

i skatteköpebreven intagna villkor, hava upphört att gälla.

Motionärens förslag åsyftar sålunda — fullt medvetet — en lagstiftning, varigenom

redan förvärvade privata rättigheter omedelbart skulle för ändamålets vinnande

annulleras. Det skulle alltså gälla att på denna lagstiftnings område bryta

med den i vårt land — likasom, såvitt kollegium har sig bekant, jämväl i övriga

kulturlä.nder — i lagstiftningen hittills upprätthållna grundsats, att civillag icke bör

givas tillbakaverkande kraft. Denna rättsnorm lärer vara av sådan fundamental betydelse

för samhällslivet, att den måste anses positivt gälla som ett sedvanerättsligt

moment i själva statsförfattningen. Givetvis kan densamma likaväl som andra normer

av statsförfattnings natur upphävas eller modifieras i för sådant syfte angivna former.

Som förutsättning härvid måste väl emellertid fordras, att förändringen skall vara

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Förda hammarens andra tillfälligu utskotts utlåtande Nr 17.

påkallad av ett samhällsintresse av den alla största betydelse, statstinansiellt eller

socialt. Svensk statsmakts ingripanden under 1500- och 1600-talen mot av enskilda

förvärvad rätt till jord, vilka precedensfall man här möjligen skulle vilja åberopa

till jämförelse, hava också ägt rum under tider av rikets yttersta finansiella nödläge.

Nu föreligger ingen sådan situation. Motionären har icke påstått, att den åsyftade

åtgärden skulle vara med någon grad av nödvändighet påkrävd av statsfinansiella

hänsyn. Ej heller har påvisats förhandenvaron av något så omfattande socialt intresse,

som skulle kunna rättfärdiga ett ingrepp av så allvarsam art som här är fråga

i samhällsordningens centrala och ömtåliga delar. Huruvida en framtida reformlagstiftning

i den s. k. jordfrågan kommer att nödvändiggöra ett sådant ingrepp, därom

torde vara för tidigt att nu fälla något omdöme.

Men även om man, med frånseende av denna synpunkt, vill betrakta saken

allenast som en praktisk lämplighetsfråga, måste man enligt kollegii förmenande

ställa sig högst betänksam mot motionärens förslag.

Utan tvekan ger kollegium motionären rätt därutinnan att statsmakternas syfte

med skatteförsäljningarna av rekognitionsskogarna förfelats i och med att 1897 års

domar underkänt den från kronans sida väckta talan. Att statsmakterna verkligen

avsett att de för en obetydlig köpesskilling försålda rekognitionshemman för all framtid

skulle utgöra understöd för driften vid de bruk, varunder de blivit sålda, är enligt

kollegii mening otvivelaktigt. Så sent som år 1886 var riksdagen ock övertygad

därom att statsmakternas nämnda avsikt, uttryckt i skatteköpebrevens förbehåll om

hemmanens oskiljaktighet från bruken, åtnjöt rättsligt skydd. Det är också tydligt,

att de av domstolarna åberopade skälen för ett ogillande av kronans anspråk icke

innebära ett underkännande av nyssnämnda uppfattning av upplåtelsernas syfte, utan

fastmer ett konstaterande av att detta syfte icke blivit vid nämnda upplåtelser på ett

formellt tillfyllestgörande sätt rättsligen tillvarataget. Genom utgången av de omförmälda

rekognitionshemmansrättegångarna kan på visst sätt sägas hava uppstått en

konflikt mellan materiell och formell rätt, vilken konflikt, som framgår icke minst

av riksdagsförhandlingarna, i icke ringa grad oroat det allmänna rättsmedvetandet.

Tanken att genom en lagstiftningsakt återställa det så att säga rubbade jämviktsläget

mellan formell och materiell rätt måste därför i och för sig te sig förklarlig.

Emellertid vill det för kollegium synas att, hur förklarlig en dylik tanke än

kunde förefalla, densammas förverkligande likväl skulle mötas av utomordentliga, tilläventyrs

oövervinneliga svårigheter.

Endast i ett fåtal fall torde verkningarna av den tänkta lagstiftningen komma

att inskränka sig till arvingarna till kronans medkontrahenter vid skatteköpen. Särskilt

efter år 1898 hava förändringar i stor utsträckning ägt rum i äganderätten till

rekognitionshemman, och lära dessa förändringar i stort antal fall grunda sig på

onerösa förfoganden. I största omfattning ägas rekognitionshemmanen av bolag, vilkas

aktier köpas och säljas å den allmänna fondmarknaden. För nuvarande ägarne av

rekognitionshemman skulle de ifrågasatta åtgärderna komma att framstå såsom uppenbara

rättskränkningar, såsom ett upphävande för deras del av en av rättssamfundets

huvudgrundsatser nämligen likställighet inför lagen. Ty i detta sammanhang får

icke förbises, att i kanske flertalet fall hava hemmanen innehafts så länge efter

åkommen lagfart att, i händelse av regelrätt vindikationstalan god tros innehavare

skulle kunnat, även om hemmanen obehörigen kommit ur kronans hand, till skydd

för sin äganderätt åberopa tjuguårig hävd, ett skydd som tydligen efter motionärens

tanke i ett fall som det förevarande icke skulle få gälla. — Vad nu sagts kan uppen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

barligen i än högre grad anföras till deras förmån, vilka kommit i besittning av

inteckningar i rekognitionshemman eller av sådana obligationer, för vilka dvlika

inteckningar utgöra säkerhet.

Det är enligt kollega mening sålunda uppenbart att ett återförande tvångsvis

till kronans fria disposition av rekognitionshemmanen i största omfattning skulle

komma att kännbart träffa i god tro varande tredje man.

Det får vidare icke frånses, att åtgärder av här föreslagen innebörd städse och

oundvikligen åtföljas av ett nedsatt förtroende för rättsordningen. Såsom en ytterligare

olägenhet har man givetvis att räkna med en mer eller mindre omfattande

rubbning av fastighetskrediten i landet, som under nutida förhållanden måste anses

vara en av det ekonomiska livets viktigaste faktorer. Till sist får icke heller förbises

att i den mån denna kredit kunnat utnyttjas i utlandet och utländska undersåtar i

god tro blivit ägare av värdepapper, för vilka nu ifrågavarande slag av fastigheter

utgöra säkerhet, statsmakterna löpa risken, att främmande stater till skydd för sina

undersåtars intressen vidtaga folkrättsliga motåtgärder.

Av det anförda torde framgå att ett bifall utan vidare till motionärens hemställan,

så vitt nu är fråga, icke kan förordas.

Då emellertid, såsom kollegium i det föregående antytt, å ena sidan den

tanke, som ligger till grund för motionen, ytterst bottnar i den i och för sig enligt

kollega mening icke oriktiga föreställningen att genom 1897 års domar den materiella

rätten blivit lidande till förmån för den formella och denna föreställning uppenbarligen

delas av stora befolkningsgrupper inom landet, men, å andra sidan, de svårigheter

som- äro förenade med ett realiserande av motionärens tanke icke synas vara

klart insedda, har kollegium för sin del icke något att erinra mot en utredning, dock

icke såsom motionären avser allenast angående sättet för rekognitionshemmanens återförande

till kronans fria disposition, utan i första hand för utrönande av möjligheten

och lämpligheten av en sådan åtgärd. — Även om en sådan utredning skulle giva

ett i huvudsak negativt resultat, har i allt fall därmed vunnits, att denna under de

senare årens riksdagar ständigt återkommande fråga finge en så fullständig belysning,

att den kunde på ett säkrare sätt än hittills av allmänheten bedömas och därmed

tilläventyrs bliva avförd från diskussion.

Motionärens hemställan i vad den avser åtgärder i syfte att till kronans fria

disposition återföra gruvskogar och andra naturvärden, som av kronan upplåtits till

olika industriföretags stödjande, synes huvudsakligen åsyfta statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar.

Beträffande antalet av dessa skogar, deras belägenhet och areal samt de villkor

varunder de blivit upplåtna till respektive gruv- eller industriföretag hänvisar kollegium

till kommerskollegii och domänstyrelsens av trycket utkomna underdåniga utlåtande

den 23 november 1896 angående dessa skogar. Förvaltningen av ifrågavarande

skogar är efter riksdagens hörande reglerad genom förordningen den 27 maj

1898. Enligt nämnda författning kunna grunderna för denna förvaltning angivas på

följande sätt. Ifrågavarande skogar skola, under domän3tyrelsens överinseende, stå

under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Därest, sedan de av bergmästa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Första kornmarm* avdra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

ren godkända virkesbehoven blivit fyllda, någon ordinarie Bkogslillgång återstår, som,

efter nyttjanderättshavarnas hörande, prövas icke vara erforderlig för fyllande av nästföljande

års behov, äger domänstyrelsen att förordna om överskottets försäljande, likasom

det skall åligga domänstyrelsen att draga försorg om tillgodogörandet av vindfällen

och ståndtorr skog samt annan extra avverkning, där den icke, efter domänstyrelsens

bestämmande, utbytes mot ordinarie avverkning, som då skall besparas.

Det ankommer på Kung], Maj:t att på därom gjord framställning förordna, huruvida

och till vilket belopp vid försäljning av virkesöverskott eller extra avverkning influtna,

behållna medel må användas för betäckande av kostnader vid skogens förvaltning

och vård samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättshavares

förfogande. Vad av dylika försäljningsmedel på nu nämnda sätt icke använ

des skall tillgodoföras statsverkets skogsmedel. Där den rörelse, till vars understöd

skog av ifrågavarande slag blivit anvisad, bedrives i sådan omfattning, att den enligt

den för skogen upprättade hushållningsplan beräknade ordinarie avkastningen kan

visas i sin helhet vara under längre tid för ändamålet med upplåtelsen fullt erforderlig

det ankomma på Kung], Maj:t att, på därom gjord ansökning, medgiva nyttjanderättshavare

att fritt disponera samma virkesavkastning för viss, för varje fall

bestämd tid, under villkor dock att andra utsyningsberättigade vederbörligen tillgodoses

samt att, därest sagda rörelse antingen upphör eller minskas i sådan grad, att

virkesavkastningen i sin helhet ej längre för densamma behöves, den fria dispositionen

upphör. Därest virke, som blivit för godkänt behov i vederbörlig ordning utsynat,

befinnes kunna till större fördel för nyttjanderättshavare eller annan utsyningsberättigad

avyttras för att ersättas genom virket motsvarande vederlag, ankommer det

på domänstyrelsen att för varje fall medgiva det utsynade virkets avyttrande eller

utbytande och därvid meddela för vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter.

Motionären synes hava tänkt sig att nyttjanderätterna till ifrågavarande skogar

genom ett ingripande från statsmakternas sida omedelbart skulle upphöra utan någon

ersättning till nyttjanderättshavarna och oberoende därav, huruvida sådana omständigheter

föreligga, vilka i och för sig kunde utgöra laglig anledning till nyttjanderätternas

upphörande.

Vad kollegium i det föregående anfört angående de principiella betänkligheterna

mot en lagstiftning i syfte att ingripa i redan förvärvade rättigheter gäller i

samma utsträckning beträffande de ständiga nyttjanderätterna till bergverksskogarna.

Den omständigheten att dessa skogar icke innehavas under äganderätt utan under

visserligen villkorliga men dock ständiga nyttjanderätter lärer icke giva anledning

till modifikation i ovan angivna grundsats, att civillag icke bör givas återverkande

kraft.

Då emellertid utövningen av ifrågavarande nyttjanderätter, vilka samtliga tillkommit

under äldre tider och under helt andra samhälleliga och ekonomiska förutsättningar

än de nuvarande, tilläventyrs kunna medföra ett utnyttjande av skogsprodukter

på sådant sätt och i en sådan omfattning, att allmänna nationalekonomiska

intressen därigenom bliva lidande, synes däremot tanken på en avlösning av dessa

nyttjanderätter mot ersättning till nyttjanderättshavarna vara värd ett övervägande.

Kollegium tänker därvid exempelvis på bestämmelsen i första paragrafen av sistberörda

1898 års författning, enligt vilken skogen skall av skogsförvaltningen behandlas icke

blott efter vetenskapliga regler lämpade efter varje särskild skog och ortsförhållandena,

utan även med hänsyn till ändamålet med skogens upplåtande. Det är givet att om

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 sand. 2 avd. 10 käft. (Nr 17.) 8

s. 18 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet

1920.

Andra kammarens

utskott.

Andra kammarens

beslut.

18 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

hänsynen till ändamålet med skogens upplåtande gives alltför stort utrymme vid densammas

skötsel, de nationalekonomiska intressena lätt bliva lidande. Detsamma gäller

ock för det fall att nyttjanderättshavaren allenast för att komma i åtnjutande av sin

nyttjanderätt uppehåller en bruksdrift efter metoder, som äro fullkomligt föråldrade

och oekonomiska.

Av dessa skäl har kollegium icke något att erinra mot en utredning, huruvida

och på vad sätt bestående nyttjanderätter till statens till bergshanteringens understöd

anslagna skogar böra avlösas.»

Då kammarkollegium sålunda för sin del icke både något att erinra

mot en förutsättningslös utredning rörande återförandet till kronan av

rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd anslagna skogar,

ansåg sig andra lagutskottet kunna på så sätt tillmötesgå motionärens

yrkande, '' att utskottet hemställde, »att riksdagen i anledning av motionen

II: 197 i skrivelse till Kung! Maj:t måtte anhålla om utredning snarast

möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman

och till bergshanteringens understöd anslagna skogar samt

om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda

».

Detta andra lagutskottets yrkande, vilket fullständigt sammanfaller

med yrkandet i nu föreliggande motion, bifölls i andra kammaren utan

votering, men avslogs i första kammaren med 52 röster mot 44.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott anförde i anledning av

motionen:

»Utskottet finner för sin del ingen anledning föreligga att frångå den

ståndpunkt, som vid 1920 års riksdag i detta ärende intogs av såväl andra

lagutskottet som andra kammaren, och får sålunda, med åberopande av det

anförda, hemställa, att andra kammaren må för sin del besluta,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

snarast möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas för att till kronan

återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd anslagna

skogar, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.»

Andra kammaren beslöt för sin del bifalla sitt fjärde tillfälliga ut

skotts hemställan.

Detta beslut har delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till

sitt andra tillfälliga utskott.

Utskottet.

Utskottet får anföra.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 19

Andra kammarens i ämnet fattade beslut avser åstadkommande av

en utredning, vilken, om densamma skulle leda till någon positiv åtgärd i

motionens syfte, skulle innebära ett återförande tvångsvis till kronans fria

disposition av rekognisitionshemmanen. Genom en sådan åtgärd skulle för

ändamålets vinnande redan förvärvade privata rättigheter omedelbart annulleras.

Detta innebär emellertid, såsom ock kungl. kammarkollegium i sitt

utlåtande framhållit, ett frångående av den, såvitt känt, i alla kulturländer

i lagstiftningen hittills uppehållna grundsats, att civillag icke bör givas tillbakaverkande

kraft — en grundsats, som utskottet finner vara av fundamental

betydelse för samhällslivet. Härtill kommer emellertid även, att

genom ovan anmärkta kungl. förordning av'' den 22 december 1898 Kungl.

Maj:t i överensstämmelse med samma års riksdags beslut förordnat att vad

i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman

föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga

från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla. Ett återförande

enligt motionen till kronans fria disposition av rekognitionshemmanen skulle

därför otvivelaktigt komma att i mycket stor omfattning kännbart träffa i

god tro varande ägare av rekognitionshemman.

Utskottet får därför hemställa,

att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens

i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 7 maj 1921.

På utskottets vägnar:

E. von HOFSTEN.

Närvarande: ee utlåtande Nr 16.

Reservation

av herrar Almkvist, Malmberg och Julin, vilka ansett, att utskottet

bort hemställa, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet

fattade beslut.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.