Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

1921-03-10 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1921:8, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

I

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1921 kl. 6 e. m;

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning

av väckt motion om kronoutskyldsuppbördens fördelning

i två terminer.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 144, har herr Lind hemställt, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,-att Kungl. Maj:t

måtte skyndsamt företaga utredning, i syfte att fördela uppbörden av

utskylderna å kronodebetsedeln i två terminer och i övrigt vidtaga de

åtgärder, som därav kunna föranledas.

Beträffande motiveringen till denna hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

Motioner av enahanda innebörd väcktes vid 1920 års riksdag; inom Frågans föreforsta

kammaren av samme motionär och inom andra kammaren av dagsbehandherrar

Hallén och Hansson i Gärda. Un9-

Över den inom första kammaren väckta motionen avgav utskottet

utlåtande, i vilket motionen avstyrktes, enär åtgärd i motionens syfte

skulle vålla betänkliga svårigheter och rubbningar i fråga om finansieringen

av statsverkets utgifter.

Den av herrar Hallén och Hansson väckta motionen behandlades av

andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som, efter inhämtande av

yttrande från statsbokföringskommittén, med hänsyn till vad första kammarens

andra tillfälliga utskott anfört och då den av motionärerna förordade

åtgärden skulle medföra en avsevärd ökning av vederbörande

myndigheters arbetsbörda, likaledes hemställde om avslag å motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 sand. 2 avd. 3 käft. (Nr 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Vid frågans behandling inom riksdagen biföllo kamrarna sina respektive

utskotts utlåtanden.

Utskottet har över ifrågavarande motion inhämtat yttrande från

riksräkenskapsverket, vilket yttrande såsom bilaga bifogas detta utlåtande.

Under åberopande av riksräkenskapsverkets synnerligen fullständiga

yttrande,:^varav utskottet finner det tydligt framgå, att en åtgärd i

motionens syfte skulle vålla stora svårigheter och betydande kostnader

för det allmänna utan motsvarande gagn för den enskilde skattskyldige,

får utskottet, som anser sig jämväl böra fästa uppmärksamheten på den

ränteförlust, som skulle för statsverket uppstå därigenom, att en del av

kronouppbörden komme att-inflyta i kronans kassa betydligt senare än

nu är förhållandet, hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

första kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1921.

På utskottets vägnar:

E. von HOFSTEN.

Närvarande: herrar von Hofsten, Malmberg, Julin, Klöf B. Andersson, Rooth, J. A. Eriksson

och Bruhn.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

3

Bilaga.

Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Genom nådig remiss den 25 nästlidne februari har riksräkenskapsverket

anbefallts att till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott

avgiva yttrande över en inom samma kammare av herr Lind väckt motion,

nr 144, om kronoutskyldsuppbördens fördelning i två terminer.

I anledning härav får ämbetsverket, med remisshandlingarnas återställande,

vördsamt anföra följande:

Att döma av de årligen återkommande motionerna i riksdagen, uttalanden

i pressen och framställningar från olika sammanslutningar förefinnes

numera en bestämd opinion för uppdelning av kronouppbörden i två eller

flera terminer; och det torde icke kunna förnekas, att för mången skatt.

skyldig inbetalningen av kronoskatten i en termin innebär en verklig uppoffring.

Men å andra sidan torde lika många, ja kanske flera skattskyldiga

finna en obligatorisk uppdelning av kronoskatten i två terminer ganska

besvärlig och därför, därest tillfälle därtill gives, på en gång inbetala hela

den påförda skatten.

Innan beslut fattas i en så ingripande fråga bör emellertid noga undersökas,

dels huruvida den fördel, som vinnes för allmänheten, i någon mån

uppväger de nackdelar förslagets genomförande skulle medföra för statsverket

i form av ökat arbete, ökade kostnader och eventuellt minskade

möjligheter till kontroll, dels huruvida förslaget över huvud taget är genomförbart

med nuvarande organisation av de statens organ, som för närvarande

behandla debiteringen, uppbörden och restindrivningen av kronoutskylderna

samt slutligen också huruvida reformen ur budgetsynpunkt är tillrådlig.

I den motion i detta ämne, som förelåg vid 1920 års riksdag och vilken

motion även av herr Lind i år åberopas, framhölls inledningsvis, hurusom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

uppbörden av kommunalutskylderna numera i regel vore fördelad pa flera

terminer, och i den allmänna diskussionen om detta ämne har jämväl ofta

framhållits, att krigskonjunkturskatteuppbörden ävenledes verkställes i

tre terminer.

Man får dock icke förbise, att lika väl som behovet av en uppdelning

är mycket större, då det gäller kommunalutskylderna än i fråga om kronoutskylderna,

så äro även möjligheterna att åstadkomma en uppdelning

mycket större, då det gäller de förra, än då fråga är om de senare. För kommunalutskyldernas

upptagande erfordras egentligen allenast två åtgärder,

nämligen: debitering och uppbörd. För debiteringen av dessa utskylder

användes nämligen den grund, som blivit av statens taxeringsorgan lagd:

fastighets- och inkomstbevillningen.

Åtgärderna för upptagande av kronoskatten äro däremot betydligt vidlyftigare.

Deklarationernas avgivande och uppsamlande, taxerings- och prövningsnämndernas

sammanträden, debiteringens verkställande och uppbördens

förrättande äro alla åtgärder, som kronoskattens upptagande i sin nuvarande

form kräver. Då arbetet med en var av dessa åtgärder för varje år som

går alltjämt ökas, är det givet, att den inskränkning i tiden, som en fördelning

av uppbörden oundgängligen medför, skulle vara synnerligen olämplig.

Och vad angår krigskonjunkturskatten, så är en uppdelning av denna

skatt betydligt enklare än en uppdelning av kronoskatten. Debetsedeln

å krigskonjunkturskatten innehåller förutom debetsedelslösen allenast en

post, under det att en debetsedel å kronoskatten i regel innehåller ett 20-tal

olika poster, vilka alla måste fördelas, därest terminsinbetalning skall anordnas.

Vidare drabbade krigskonjunkturskatten endast ett fåtal skattskyldiga,

under det att antalet kronoskattedebetsedlar äro oerhört mycket

större och växer för varje år.

Som exempel kan anföras, att i Värmdö fögderi med 29,200 innevånare,

alltså‘någoFmindre än ett medelstort fögderi, utskrevos vid senaste kronouppbörden

17,792 debetsedlar och skattepostanvisningar, under det att

debetsedlarna å krigskonjunkturskatten samma år efter verkställd fördelning

å tre terminer utgjorde sammanlagt 73 st.

Av det nu anförda torde med tydlighet framgå, att någon jämförelse

mellan kronoskatten å ena sidan och kommunalutskylderna samt krigskonjunkturskatten

å andra sidan icke kan göras, då det gäller svårigheterna

att på olika terminer fördela uppbörden.

Att ett upprepande av hela den procedur, som är förenad med kronoutskyldernas

upptagande, kommer att medföra ökade kostnader är uppenbart.

Att till siffran fastslå denna ökning är emellertid synnerligen svårt,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotta utlåtande Nr S. 5

särskilt som det möter svårighet att uträkna den kostnad, som uppbörden

av kronoutskylderna i sin nuvarande form förorsakar statsverket; detta av

den anledning, att bestyret med kronoutskyldernas debitering, uppbörd

och restindrivning ombesörjes av personal inom landsstaten och posten, som

samtidigt utför åtskilligt annat arbete åt staten. Emellertid förtjänar det

i detta sammanhang erinras därom, att när postverket år 1918 övertog

kronouppbörden på landsbygden, beräknades ersättningen för detta bestyr

till 180,000 kronor per år. Denna summa har dock visat sig vara alltför

lågt beräknad, och 1920 års riksdag har i anledning av nådig proposition,

som föranletts av skrivelse från generalpoststyrelsen, beviljat postverket

ersättning för bestyret med 1918 års kronouppbörd å landsbygden med

500,000 kronor.

För år 1919 har samma ersättning uppgått till 550,000 kronor.

Kostnaden för tryckning av debetsedlar och skattepostanvisningar

uppgick för 1920 års kronouppbörd till 41,600 kronor. På grund av de vikande

pappersprisen skulle dessa kostnader ställa sig något lägre för innevarande

år och beräknas uppgå till 30- å 35,000 kronor.

De extra kostnader, som kronouppbörden förorsakat landskontoren,

äro ganska svåra att exakt uppgiva. Tages hänsyn allenast till arbete med

skattepostanvisningarnas avprickning i uppbördsboken och restlängdernas

utskrivande, kunna vissa siffror i kostnadsfrågan erhållas. Uppgifterna

från de olika länen i dessa hänseenden variera högst avsevärt, vilket beror

dels på länets storlek och dels på det sätt, varpå uppbördsarbetet varit

organiserat. För 1920 års uppbörd ha kostnaderna för samtliga landskontor

i riket enligt av riksräkenskapsverket infordrade uppgifter uppgått till ett

sammanlagt belopp av kronor 63,488: 56.

De årliga kostnader, som något så när kunna beräknas och i vilka

till ingen del ingå kostnader för debitering och restindrivning av kronoutskylderna,

uppgå alltså till den avsevärda summan av i runt tal kronor

655,000. Genom uppdelning av uppbörden i två terminer skulle alltså dessa

kostnader för statsverket uppgå till i runt tal kronor 1,310,000 i ovan antydda

hänseenden.

Vid bedömandet av frågan, huruvida det över huvud taget är möjligt

att genomföra den föreslagna reformen med oförändrad organisation

av landsstaten och posten, måste en undersökning verkställas beträffande

de arbeten, som av olika tjänstemannagrupper utföras för kronoutskyldernas

upptagande.

En uppdelning av kronouppbörden i olika terminer påverkar i första

hand arbetet med utskyldernas debitering. Uppbördsbokens uppställning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

måste, därest reformen skall genomföras, undergå en fullkomlig omarbetning.

Det har t. o. m. ifrågasatts tre särskilda uppbördsböcker, därest uppbörden

skall fördelas på två terminer, då nämligen förutom de uppdelade

beloppen måste finnas en uträkning å skattebeloppet odelat, för den händelse

någon skattskyldig önskar på en gång gälda hela den påförda skatten.

Även om endast en uppbördsbok kan användas, kommer det likväl säkert

att medföra avsevärda svårigheter att i denna uppbördsbok verkställa

uppdelningen. Detta beror förnämligast därpå att, förutom de egentliga

kronoutskylderna, i uppbördsboken debiteras så många andra medel och

avgifter, att den på uppbördsboken grundade debetsedeln, som i det föregående

framhållits, ofta kommer att innehålla ett 20-tal olika poster; och

det är icke tillräckligt, därest två uppbördsterminer bestämmas, att dela

debetsedelns slutsumma i två lika stora delar, utan uppdelningen måste

hänföra sig till varje å debetsedeln införd post: Bevillning, Inkomst- o.

förmögenhetsskatt, Landstingsmedel etc. Det ligger i öppen dag, att under

sådana förhållanden arbetet med uppdelningen bleve betungande, och att

uppbördsboken komme att svälla ut på bredden i oroväckande grad. Att

uppdelningen måste hänföra sig till de särskilda posterna å debetsedeln, betingas

därav, att för den händelse skatten allenast delvis inflyter, exempelvis

första hälften, och återstående hälften måste avkortas, är det nämligen

nödvändigt, att såväl det kontant influtna som det avkortade beloppet

hänföra sig till en var av uppbördsbokens titlar.

Den oreda, som alltid uppstår när en debetsedel allenast delvis gäldas,

undvikes med nuvarande system därigenom, att postverket icke mottager

annat än skattepostanvisningens slutsumma. Det enda undantag från denna

regel, som förekommer, gäller avgifter till allmänna pensionsförsäkringen,

vilken avgift måste av posten mottagas, även om övriga å debetsedeln införda

poster icke samtidigt inbetalas. Arbetet med uppbördsbokens upprättande,

som utgör häradsskrivarens mest maktpåliggande uppgift och

innebär flera månaders arbete, kommer alltså att i det närmaste tredubblas.

Vidare måste, därest uppbörden skall uppdelas i två terminer, debetsedlarna

och skattepostanvisningarna utskrivas i två exemplar. Detta innebär

att — exempelvis — i nyssnämnda Värmdö fögderi, där för 1920 års

uppbörd utskrivits i runt tal 18,000 debetsedlar och skattepostanvisningar,

skulle komma att utskrivas 36,000 dylika sedlar och anvisningar. Skall

dessutom, på sätt i fråga om krigskonjunkturskatten varit ordnat, den skattskyldige

beredas möjlighet att, trots uppdelningen, på en gång inbetala

hela det debiterade beloppet, måste en tredje debetsedel och skattepostanvisning

utskrivas eller ock det för posten och landskontoret synnerligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 1

oviga förfaringssättet användas, att två skattepostanvisningar på eu gång

inlämnas å postanstalten. Detta senare tillvägagångssätt kan även medföra

den olägenheten, att den skattskyldige nödgas erlägga högre debetsedellösen,

än om allenast en debetsedel kommit till användning. Komma bestämmelserna

att bliva sådana, att en tredje debetsedel och skattepostanvisning

skall utskrivas, är man i det nyss åberopade fögderiet uppe i en summa

av 54,000 debetsedlar och skattepostanvisningar.

Då häradsskrivarna redan nu äro synnerligen ansträngda, torde det

vara fullkomligt otänkbart att med oförändrad fögderiindelning pålägga

dem den ytterligare arbetsbörda, som den ifrågasatta reformen medför.

För postverkets vidkommande innebär den föreslagna reformen en

relativt obetydlig ökning i arbetet med skattepostanvisningarnas distribuering

bland de skattskyldige, men arbetet med skattepostanvisningarnas

mottagande och kvittering samt de influtna beloppens inleverering i

riksbanken fördubblas; allt under förutsättning att samtliga skattskyldige

begagna sig av terminsbetalning.

Då de inbetalda skattepostanvisningarnas antal vid 1920 års uppbörd

uppgick till 1,602,920 st., skulle en uppdelning av kronouppbörden i två terminer

hava till följd, att postverket nödgades mottaga och kvittera i runt

tal 3,200,000 st. skattepostanvisningar.

Postens arbete blir emellertid, i motsats till häradsskrivarnas, förlagt

till olika tider, ett förhållande, som har till följd, att ökningen i arbetet för

postens vidkommande, med hänsyn jämväl till postens kända villighet att

påtaga sig nya uppgifter, möjligen kommer att uthärdas. Dock torde postens

egentliga uppgifter icke kunna undgå att i större eller mindre omfattning

lida men av den överbelastning i arbete, som skattepostanvisningarna

under uppbördsterminerna ovillkorligen måste medföra.

Även för landskontoren kommer ökningen i arbetet med skattepostanvisningarnas

mottagande och avprickning i uppbördsböckerna samt

rostlängdernas utskrivning att förläggas till olika tider, en omständighet,

som visserligen gör ökningen mindre kännbar, men då landskontorens personal

redan nu är ansträngd till det yttersta och arbetet med kronouppbörden

under åren 1918, 1919 och 1920 visat sig vara synnerligen betungande,

torde det med fullt fog kunna ifrågasättas, huruvida det är möjligt att med

landskontorens nuvarande personal kunna genomföra reformen.

I synnerhet upprättandet av två särskilda restlängder är ett jättearbete,

om vars omfattning en utomstående har svårt att bilda sig en föreställning.

Endast i Stockholms län restfördes efter 1920 års uppbörd icke

mindre än i runt tal 35,800 skattskyldige. Samtliga dessa skola uppföras

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

å restlängd, därvid måste utsättas fullständigt namn, titel och hemvist,

varjämte det restförda beloppet måste uppdelas i fullständig överensstämmelse

med uppbördsbok^, eu uppdelning, som enligt vad i det föregående

framhållits, understundom kan innebära utsättande av ett 20-tal olika poster.

Dessa restlängder översändas till landsfiskalerna, för att restbeloppen

genom landsfiskalerna skola indrivas hos de skattskyldige. Härmed är man

inne på frågan om det arbete, som utföres av dem, som lägga sista handen vid

kronouppbörden, nämligen landsfiskalerna och fjärdingsmännen på landsbygden

samt stadsfogdarna och exekutionsbetjänterna i städerna. Från

rostlängden måste göras ett utdrag (en ny debetsedel) för varje restförd

skattskyldig med fullständig specifikation enligt uppbördsbok och restlängd.

Därefter vidtager det mödosamma och tidsödande arbetet att genom besök

hos de restskyldige söka kontant utfå de restförda beloppen, eller ock,

därest den skattskyldige saknar tillgång eller vistas å okänd ort, hopbringa erforderliga

intyg för beloppens avförande ur räkenskaperna.

Enligt vad riksräkenskapsverket har sig bekant, är arbetet med restindrivningen

redan nu synnerligen betungande. Landsfiskalerna hava ganska

allmänt klagat över svårigheten att tillika med övriga tjänsteåligganden

kunna medhinna indrivningen och redovisningen av kronoutskylder och böter

och även fjärdingsmännen. torde med hänsyn till den ringa ersättning, som

bestås dem, hava en ganska stor arbetsbörda. Att under sådana förhållanden

uppdela kronouppbörden och därigenom även fördubbla dessa befattningshavares

arbete med denna uppbörd, torde icke låta sig göra utan en väsentlig

ökning av antalet tjänster.

En lättnad i indrivningsarbetet skulle ju kunna vinnas därigenom, att

restlängderna utskrevos först efter sista uppbördsterminens slut, men att

så avsevärt uppskjuta den i och för sig långsamma proceduren med restindrivningen,

torde icke någon, som är mån om statens inkomster, vilja

föreslå. Ett sådant uppskjutande skulle icke blott medföra försenad leverans,

utan möjligheten att utfå de restförda skattebeloppen skulle även

bli mindre ju längre indrivningen uppskötes. Enligt rik sräkenskap sverkets

förmenande bleve det alltså nödvändigt att räkna med två särskilda restlängder

å kronouppbörden. Förutom ökat arbete med debiteringen, uppbörden

och restindrivningen måste man jämväl vara beredd på en ökning

i arbetet med kronouppbördens redovisning, en ökning som kommer att

visa sig såväl hos landsfiskaler och kronouppbördskassörer som i länens

landskontor. Denna ökning torde dock vara av mindre betydelse. Av större

betydelse är däremot den oreda i medelsredovisningarna från landsfiskalerna,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 9

som en uppdelning av kronouppbörden med stor sannolikhet kommer att

medföra.

Det förhållandet, att samma års uppbörd skulle komma att förfalla

till betalning i två olika terminer och att en skattskyldig resterar för båda

terminerna och en annan för endast eu termin, medför svårigheter vid beräknandet

av indrivningsavgiften samt innebär stora möjligheter till sammanblandning

och felaktiga redovisningar i synnerhet för fjärdingsmännen, vilka

i regel icke torde föra några ordnade räkenskaper, och sådana fel komma helt

säkert att försvåra landsfiskalens månatliga redovisning, som i sin tur

ligger till grund för länets debiterings- och uppbördsredogörelse, på vilken

senare redogörelse den centrala bokföringen av kronouppbörden är grundad.

Sådana fel, som med stor sannolikhet komma att uppstå, öka arbetet för

landsfiskalen och landskontoret, fördröja redovisningarnas avlämnande samt

äventyra kontrollen. Detta skulle vara så mycket mera att beklaga som det

nya system för länens medelsredovisningar, som infördes samtidigt med

kronofogdetjänsternas indragning, nu hunnit fullständigt inarbetas och

visat sig fungera mycket tillfredsställande, såväl ur central bokföringssynpunkt

som ifråga om möjlighet till kontroll å redogörarna. Detta system,

som är det förut gällande redovisningssystemet vida överlägset, sammanhänger

intimt med det nya sättet för kronouppbördens upptagande genom

posten. En rubbning i uppbördsförfarandet, förorsakad av ändrade uppbördsterminer,

samt en försämring av primärräkenskaperna som en följd

av restindrivningsbestyrets ökning och komplicering, medföra alltså en

rubbning och försämring av länens redovisningsväsende, som kan verka

försvårande för sammanställningarna i centrum samt eventuellt äventyra

den kontroll å redogörarna, som det nya redovisningssystemet möjliggjort.

Till de svårigheter, som enligt vad i det föregående visats skulle vara

förknippade med en uppdelning av kronouppbörden i flera terminer, kommer

den olägenhet, som reformens genomförande skulle; medföra ur budgetsynpunkt.

I detta hänseende vill riksräkenskapsverket anföra följande:

För att åstadkomma en sådan ordning, att varje budgetår skulle få

tillgodonjuta de i rikstaten för året beräknade inkomsterna av direkta skattemedel,

vidtogs under år 1908, efter yrkande av riksdagen, den ändringen

i då gällande uppbördsreglemente, att uppbörden av kronoutskylder, som

förut ägt rum under januari, februari eller mars månader året närmast efter

det, då debiteringen av utskylderna ägt rum, förlädes så, att den skulle

äga rum någon gång under tiden från den 1 november till den 15 december

samma år, som debiteringen verkställts.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 8.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Denna reform ansågs på sin tid ur budgetsynpunkt nödvändig. En uppdelning

av kronouppbörden i två terminer skulle innebära i viss mån en

återgång till förhållandena, sådana de voro före år 1908. En sådan uppdelning

måste få till följd, att den senaste uppbördsterminen komme att infalla

under året närmast efter det, då debiteringen verkställts. Kronoskatten

å exempelvis 1920 års inkomst komme under sådana förhållanden att, åtminstone

delvis, erläggas först under år 1922. Med hänsyn till den betydelse

inkomst- och förmögenhetsskatten numera har för budgeten, är det synnerligen

olämpligt att från ett budgetår till ett annat förskjuta hälften av denna

inkomstkälla.

Därest budgetåret på sätt budgetsårskommittéen föreslagit kommer

att omläggas så, att det löper från 1 juli—30 juni torde denna olägenhet

möjligen i någon mån reduceras.

Men även''med ett budgetår 1 juli—30 juni skulle den föreslagna reformen

kunna komma att bliva ganska olämplig av den anledning att budgetårskommitterade

räknat med, att inkomst- och förmögenhetsskatten skulle

komma att inflyta före mitten av budgetåret. Detta blir emellertid icke förhållandet,

därest andra terminen av kronouppbörden lörlägges till någon

av kalenderårets första månader.

Slutligen föranlåtes ämbetsverket fästa uppmärksamheten därå, att

den föreslagna reformen i tvenne avseenden direkt motverkar en utveckling,

som såväl inom som utom riksdagen ansetts önskvärd och riktig, nämligen

ifråga om möjligheten att minska statstjänstemannens antal och beträffande

strävandet att nedbringa den tid, som förflyter mellan skattens förfallande

till betalning och den tid, då inkomsten, som legat till grund för skatten,

uppburits. I den senare frågan föreligger en motion vid innevarande års

riksdag.

Riksräkenskapsverket vill vidare framhålla, att vid denna frågas bedömande

icke bör förbises, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden

jämväl erbjuder vissa beaktansvärda fördelar för de skattskyldige, vilka

skulle förloras, om en uppdelning av kronouppbörden komme till stånd.

Kommunalskatteuppbörden är i de flesta kommuner uppdelad i två eller

tre terminer. Dessa terminer infalla i regel under tiden januari—september.

Under tiden oktober—december förekommer alltså ingen annan uppbörd

än kronouppbörden. Skulle nu kronouppbörden uppdelas i två terminer

och den sista uppbördsterminen förläggas till året närmast efter det, då

debiteringen ägt rum, är det stor sannolikhet för att uppbördsterminen för

kronoskatten komme att sammanfalla med uppbörden av kommunalutskylderna.

Då uppstår frågan huruvida det icke är ännu mer olägligt att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utletande Nr 8. 11

inbetala hälften av kronoskatten samtidigt med en tredjedel av kommunalskatten,

än att i slutet av november eller i början av december betala den

odelade skatten, helst som inga skatteutbetalningar då förekommit sedan

september månad.

Vidare måste det medges, att det nya sättet för kronouppbördens upptagande

på landsbygden, som tillämpats sedan år 1918, visat sig innebära

stora fördelar för den skattebetalande allmänheten. Så länge kronoutskylderna

uppburos vid särskilda uppbördsstämmor, hade den skattskyldige att,

antingen själv eller genom ombud, en bestämd dag infinna sig å visst, ofta

långt bort beläget ställe för att inbetala sina utskylder. Enligt nu gällande

uppbördssätt kan han inom en tidrymd av femton dagar själv bestämma

den dag, då han å närmast belägna postanstalt vill inbetala sin kronoskatt.

Debetsedeln med tillhörande skattepostanvisning skall med allmänna posten

tillställas den skattskyldige tio dagar före uppbördsterminens början.

Att det nya uppbördssättet verkligen innebar en fördel för de skattskyldige,

visade sig redan första året för dess tillämpning i form av betydligt

minskade restantier.

Då enligt vad i det föregående visats den föreslagna reformen ifråga

om uppbörden av kronoutskylderna är ur budgetsynpunkt olämplig, kommer

att medföra högst avsevärda kostnader för statsverket, nödvändiggöra

betydliga omorganisationer inom landsstaten, möjligen äventyra

kontrollen å länsstyrelsernas medelsförvaltning samt slutligen med stor

sannolikhet icke medföra de fördelar för de skattskyldige, som man velat

vinna med densamma, föranlåtes riksräkenskapsverket göra det uttalandet,

att den föreliggande motionen icke bör bifallas.

Stockholm den 5 mars 1921.

CHR. L. TENOW.

Albin Litzén.

G. Fallstedt-Lindholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.