Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!. Maj:t angående beredande åt arrendatorer m. fl. i Norrland och Dalarna av utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov.

8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1921:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!. Maj:t angående beredande åt arrendatorer m. fl. i Norrland och Dalarna av utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den lf> februari 1921 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.

Maj:t angående beredande åt arrendatorer m. fl. i Norrland

och Dalarna av utsträckt rätt till jakt och fiske för

husbehov.

(2:a avd.)

Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande

behandling hänvisad motion, nr 213, av herr Vennerström,

har hemställts, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville utreda, huruvida och i vad mån utsträckt rätt till

jakt och fiske för husbehov må, utan skada för en rationell jakt- och

fiskevård, kunna beredas arrendatorer, torpare och deras vederlikar i

Norrland och Dalarna samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

denna utredning kan föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan,

tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 6 § i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt samt

11 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske gäller för närvarande,

att brukare, där ej annorlunda avtalas, äger nyttja den jakt och det

fiske, som hör till den till brukande upplåtna jorden. För vissa delar

av Norrland och Dalarna har dock avtalsfriheten beträffande arrendator

rätt att fiska genom 23 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet i Norrland och Dalarna inskränkts därhän, att

arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten,

där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande.

Slutligen har föreskrivits, att boställshavare, kronohemmans

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 10 samt. 6 höft. (Nr 11.) 1

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

åbo samt, inom de sex nordligaste länen, innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet

å kronojord skall äga jakträtt å boställets, kronohemmanets,

skogstorpets eller odlingslägenhetens ägor, dock att den innehavare av

skogstorp eller odlingslägenliet sålunda medgivna jakträtt icke skall

innefatta rätt till jakt å älg.

Frågan om utsträckning av arrendatorers, torpares och deras vederlikars

rätt till jakt och fiske för husbehov behandlades vad angår Norrland

och Dalarna av 1918 års lagtima riksdag i anledning av motion i

andra kammaren, nr 206, av herr Venner3tröm, som då hemställde, att

riksdagen måtte besluta antaga följande förändrade lydelse av 23 § i

lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna:

»§ 23. Ej må arrendator förbjudas att för husbehov utöva den

rätt till jakt och fiske, som hör till den arrenderade jorden.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del av en fastighet,

vare arrendator, jämväl berättigad att till husbehov begagna den rätt

till jakt och fiske,'' som hör till den övriga fastigheten.»

Denna motion hänvisades till förberedande behandling av lagutskottet,

som i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 19, hemställde

om avslag å densamma. Utskottet förklarade, bland annat, sig hålla

före, att ett frigivande av jakten och fisket i den utsträckning, motionären

föreslagit, utan tvivel skulle hämma utvecklingen av jakt och

fiske och därigenom för landet medföra ur folknäringssynpunkt menliga

påföljder, varjämte framhölls, att en på sätt motionären avsag obegränsad

rätt för arrendatorn till jakt skulle utgöra ett bestämt hinder för

främjandet av en rationell jaktvård.

Utskottets hemställan om avslag å motionen vann bifall av första

kammaren men avslogs av andra kammaren, som i stället biföll en vid

utlåtandet fogad reservation, vari begärdes utredning, huruvida och i

vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan

skada för en rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer och

deras vederlikar i Norrland och Dalarna.

Motiveringen till denna reservanternas hemställan var av följande

lydelse:

»De förhållanden angående arrendatorers rätt att till husbehov idka fiske, som

enligt lag äro gällande i Norrland och Dalarna, hava förut blivit påtalade i riksdagen.

Och bland arrendatorerna ej blott inom Norrland och Dalarna utan även inom andra

delar av landet har försports och förspörjes missnöje över de stränga och ofta

onödiga inskränkningar, som på olika sätt genomförts å dessa områden. Dessa inskränkningar

införas ej blott för att uppehålla en god jakt- och fiskevård eller för

att främja dessa näringars utveckling — mot vilket ingen vill vända sig - utan

jämväl för att icke säga ofta i andra syften. På sina håll idkas ju jakten och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

3

Asket t. o. m. mera ur ren nöjessynpunkt än som nyttig verksamhet, och det torde

näppeligen vara på sin plats att på grund därav onödiga inskränkningar förekomma

mot de fattiga odlarnas och brukarnas naturliga och rimliga rätt att genom jakt

och Aske få upphjälpa sitt klena kosthåll. Frågan är av så pass vikt, att den bör

ägnas nödig uppmärksamhet. Vi skulle helst önska, att en utredning för hela riket

komme till stånd om bättre rätt för arrendatorer, torpare och vederlikar att idka

jakt och Aske till husbehov å arrenderad mark samt å större skogsmarker och därtill

hörande vattendrag och sjöar, liggande under arrendegivarens ägor, men, enär

motionärerna inskränkt sig till att yrka åtgärder blott för Norrlands och Dalarnas

de], nöja vi oss nu med att hemställa, — — — —»

Vid 1919 års lagtima riksdag hemställde herr Vermerström i en

inom andra kammaren väckt motion, nr 80, att riksdagen måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån

utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan skada för en

rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer,^ torpare och deras

vederlikar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Denna motion hänvisades till förberedande behandling av jordbruksutskottet,

som i över densamma avgivet utlåtande, nr 38, hemställde,

att riksdagen, i anledning av motionen, i skrivelse till Kungl.

Maj:t, måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i

vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan

skada för en rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer, torpare

och deras vederlikar i Norrland och Dalarna samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill denna utredning skulle kunna föranleda.

Till stöd för denna hemställan anförde utskottet följande:

»Utskottet finner även för sin del frågan om beredande åt arrendatorer,

torpare och deras vederlikar av utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov behjärtansvärd.

Tydligen är det av icke obetydlig vikt för dessa personers uppehälle

att äga lagbestämd rätt till jakt och fiske för husbehov.

Såsom av lagutskottet vid 1918 års lagtima riksdag anfördes, kunna emellertid,

med hänsyn till främjandet av en rationell jakt- och fiskevård, betänkligheter

göras gällande mot att medgiva en dylik rätt. Betingelserna för en rationell

jakt- och fiskevård äro dock mycket olika för olika delar av landet. Vad angår

Norrland och Dalarna med dessa landsdelars stora ödevidder torde nämnda betingelser

ofta icke vara synnerligen stora, varför det vill synas, att där en utsträckning

av arrendatorernas och deras vederlikars jakt- och fiskerätt skulle kunna

medgivas. — För de sydligare, mera tätt bebyggda delarna av landet synes däremot

en rätt för arrendatorer och vederlikar till jakt i den omfattning, motionären

föreslagit, kunna utgöra ett bestämt hinder för främjandet av en rationell jaktoch

fiskevård. Beträffande sistnämnda landsdelar kan utskottet därför icke biträda

motionen.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

Jordbruksutskottets hemställan bifölls av andra kammaren men

avslogs av första kammaren, varför sålunda frågan även för denna riksdag

förfallit.

Vid 1920 års lagtima riksdag hemställde herr Vennerström i eu

inom andra kammaren väckt motion, nr 192, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,

huruvida och i vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov

må, utan skada för en rationell jakt- och fiskevård, kunna beredas

arrendatorer, torpare och deras vederlikar i Norrland och Dalarna, samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde

föranleda.

Härjämte föreslog herr Molin i Aspa i en likaledes inom andra

kammaren väckt motion, nr 16, att riksdagen ville besluta sådan ändring

av lagen den 8 november 1912, § 6, vid byggningabalkens 23 kap., att

uttrycket i 1 mom. »dock må den innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet

sålunda medgivna jakträtt icke innefatta rätt till jakt å älg»

utginge ur lagen, samt att 2 mom. i samma paragraf ändrades till:

»År eljest jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren den

jakt, som till jorden hörer», vadan sålunda bestämmelsen: »Där ej annorlunda

avtalats» skulle utgå.

Dessa motioner hänvisades till förberedande behandling av jordbruksutskottet,

som i anslutnmg till vad jordbruksutskottet vid 1919

års lagtima riksdag anfört i anledning av herr Vennerströms då i amnet

väckta motion gjorde enahanda hemställan, som till sistnämnda riksdag,

varjämte utskottet hemställde, att den av herr Molin i Aspa väckta motionen,

i vad den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet

sålunda hemställt, ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jordbruksutskottets berörda hemställan bifölls av andra kammaren

men avslogs av första kammaren, varför sålunda frågan jämväl för 1920

års riksdag förfallit.

Utskottet har icke funnit det hava tillkommit några nya skäl

att i förevarande fråga intaga annan ståndpunkt än den utskottet intog

vid 1919 års lagtima riksdag och 1920 års riksdag och får därför,

i anslutning till vad jordbruksutskottet vid nämnda riksdagar i ämnet

anfört hemställa,

att riksdagen må, i anledning av förevarande

motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t, anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad mån utsträckt

rätt till jakt och fiske för husbehov må, utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

skada för eu rationell jakt- och fiskevård, kunna beredas

arrendator-, torpare och deras vederlikar i Norrland

och Dalarna samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Htopkholm den 15 februan 1921.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norm, Hellström, Elisson, Barthelson, Andersson Karl

Andreas, Sederholm, Berge och Andersson Gunnar, samt

från andra kammaren: herrar greve Hamilton, Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg,

Andersson i Grimbo, Flognfält, Igel, Ericson i Funäsdalen och Poppius
-

Reservation

av herrar Elisson, Barthelson, Sederholm, Gunnar Andersson, Olsson

i Broberg, Andersson i Grimbo och Poppius, som ansett, att utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

»Enligt 6 § etc. — — — — — — — — — till jakt å älg.»

1 motion nr 206 i andra kammaren år 1918 anhöll herr Vennerström,

att riksdagen måtte besluta antaga följande förändrade lydelse av

23 § i lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna:

»§ 23. Ej må arrendator förbjudas att för husbehov utöva den

rätt till jakt och fiske, som hör till den arrenderade jorden.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del av en fastighet,

vare arrendatorn jämväl berättigad att till husbehov begagna den rätt

till jakt och fiske, som hör till den övriga fastigheten.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

Denna motion hänvisades till förberedande behandling av lagutskottet,

som i sitt utlåtande, nr 19, hemställde om avslag å motionen.

Motiveringen till denna hemställan var av följande lydelse:

»Den stora betydelse, jaktens och fiskets rationella utnyttjande har för vårt

lands livsmedelstillgång, får icke underskattas. Också har intresset för såväl jakt

som fiske under senare åren städse ökats, och bådadera hava med råtta befunnits

vara förtjänta av åtgärder från statens sida för sitt fortbestånd och utveckling. Ett

frigivande av jakten och fisket i den utsträckning, motionären föreslagit, skulle enligt

utskottets förmenande utan tvivel hämma denna utveckling och därigenom medföra

icke blott för arrendatorn minskat utbyte av fisket utan jämväl för landet i dess

helhet ur folknäringssynpunkt menliga påföljder. Då arrendatorn vid norrländska

arrendelagens tillkomst förmenades böra erhålla rätt till husbehovsfiske, därför att

fisket ansågs lämna ett så värdefullt bidrag till hushållet, att det särskilt i avlägsnare

trakter och under nödår skulle för jordbrukaren vara så gott som oumbärligt, måste

man likväl för fiskets egen skull från den uppställda regeln göra det undantag, som

ovan nämnts. Det lärer icke kunna bestridas, att ett medgivande åt arrendatorn

att fiska jämväl i det fiskevatten, däri särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits

till fiskets befrämjande, skulle medföra fara för att intresset för fisket skulle minskas

och att åtgärder i nu nämnt syfte skulle så småningom utebliva, ett förhållande,

som i sin ordning helt visst komme att återverka jämväl på det arrendatorn redan

tillkommande husbehovsfisket. "Utskottet kan alltså icke förorda någon ändring

härutinnan, så mycket mindre som erfarenheten givit vid handen, att det norrländska

fisket på flera ställen är statt i tillbakagående.

Ej heller kan utskottet tillstyrka bifall till motionärens hemställan om utsträckning

av arrendatorns rätt till fiske till allt hemmanets eller lägenhetens fiskevatten.

Åtminstone såvitt Norrland gäller, torde denna rätt i allmänhet redan nu

tillkomma arrendatorn, då nämligen fisket där som regel är oskiftat. Och för det

fall, att fisket är skiftat, lärer arrendatorn till stöd för sitt anspråk att få fiska i

annat fiskevatten än det, som hör till den arrenderade jorden, icke kunna åberopa

starkare skäl än till exempel en jordägare, vars ägor glänsa upp till fiskevattnet,

eller för övrigt varje annan, som, enär han har sitt hemvist i grannskapet av fiskevattnet

eller av annan anledning, skulle hava fördel av att få tillgodogöra sig fisket

i detsamma.

Vad slutligen angår arrendatorns rätt till jakt, erbjuder jakten onekligen

många likheter med fisket. En på sätt motionären avser obegränsad rätt för arrendatorn

till jakt skulle emellertid enligt utskottets förmenande innebära ett bestämt

hinder för främjandet av en rationell jaktvård. Någon begränsning i avtalsfriheten

mellan jordägare och arrendator beträffande jakten, på sätt skett för fiskets del,

synes icke heller hava ifrågasatts vid norrländska arrendelagens tillkomst. Ändrade

förhållanden, som nu skulle kunna föranleda ett ingripande från lagstiftarens sida i

detta avseende, lära icke hava inträtt.»

Denna lagutskottets hemställan biträddes av första kammaren, men

avslogs av andra kammaren, som i stället biföll en vid utlåtandet fogad

reservation, vari begärdes utredning, huruvida och i vad mån utsträckt

rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan skada för en rationell

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11. 7

jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer och deras vederlikar i Norrland

och Dalarna.

Vid 1919 års lagtima och 1920 års riksdag hemställde herr Vennerström

i inom andra kammaren väckta motioner, att riksdagen måtte

anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad

män utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde utan skada

för eu rationell jakt- och fiskevård beredas arrendatorer, torpare och

deras vederlikar, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Jämväl dessa motioner, som tillstyrktes av

majoriteten i jordbruksutskottet, blevo av andra kammaren bifallna men

avslagna av den första kammaren.

Det motstånd, som inom riksdagens bägge kamrar rests mot de

av motionären framställda yrkandena och som lett till att desamma,

vare sig de åsyftat direkt lagändring eller som under åren 1919 till

1920 utredning i motionens syfte, blivit avslagna, har ingalunda sin rot

i någon motvilja mot att bereda arrendatorer m. fl. i Norrland och

Dalarna vissa fördelar, utan i de‘större och vidare synpunkterna, att

icke eu ringa fördel för denna särskilda klass av medborgare må medföra

en stor och svårbotlig skada för djurlivet i dessa landsdelar, såväl

i rent ekonomiskt som i naturhistoriskt avseende.

Vid föregående års behandling av denna fråga har framhållits,

hurusom jakten och fisket, över vars försämring länge klagats, med

all sannolikhet skulle ytterligare försämras, om jakt- och fiskerätt ytterligare

på ett okontrollerbart sätt utsträcktes. Detta i all synnerhet om

jägarnes och fiskarnes antal starkt ökades inom talrika, smärre ägoområden,

varigenom åtgärder inom närbelägna ägovidder till jaktens

och fiskets upphjälpande mångenstädes skulle göras alldeles illusoriska.

Det torde ej heller med verkligt fog kunna bestridas, att erfarenheten

visat, att inom de jordbruksdrivande trakterna av nu ifrågavarande

landsdelar jakten och fisket med vart år spela en allt mindre

roll för befolkningens uppehälle, ävensom att de personer, som ägna

sig åt desamma i någon omfattning, lätt nog komma att försumma det

jordbruk de ha att sköta och sålunda mera förlora än vinna härpå,

vadan från samhällelig synpunkt intet skäl numera synes förefinnas att

medelst särskild lagstiftning söka uppmuntra ett försummande av modernäringen

från vissa i detta sysselsatta medborgarekategoriers sida.

Till förenämnda huvudskäl mot bifall till den av motionären

önskade lagstiftningen bör ock läggas, att genom en avsevärd utsträckning

av jakt- och fiskerättigheterna den under vanskliga klimatiska

förhållanden levande nordsvenska faunan komme att utsättas för en för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

födelse och i inånga fall säkert ett utrotande av mindre motståndskraftiga

arter, som föga harmonierar med de humanare strävanden

till naturens och ej minst djurlivets skyddande, som statsmakterna givit

sitt stöd genom en rad åtgärder till s. k. naturskydd.

Då så viktiga samhälleliga intressen starkt tala mot ett bifall* till

motionärens yrkanden, vilka icke kunna anses medföra fördelar och behag

för den enskilda i en grad, som motsvarar den skada de med säkerhet

skulle tillfoga det allmänna, och då vidare i ett stort antal fall

rätt såväl till nyttighets- som nöjesjakt och -fiske torde kunna

på det enskilda avtalets väg förvärvas av de härför särskilt skickade

och intresserade, synes en särskild utredning av den art motionären

föreslagit ej böra komma till stånd. Det är nämligen obestridligt, att

ett än så försiktigt avfattat beslut om en sådan utredning komme att

av de därför intresserade uppfattas såsom ett halvt löfte om genomförande

av eu lagstiftning i föreslagna riktning. Då vidare från alla håll inom

och utom riksdagen insikten blivit väckt om nödvändigheten att riksdagen

begränsar utrednings- och kommittéväsendet i görligaste mån och

till sådana frågor, som äro av den art, att reformer av betydelse och

vikt därav framgå, synes någon hemställan om utredning icke böra

göras. Vare sig en särskild kommitté härför komme att tillsättas eller

frågan överlämnades till någon redan arbetande kommitté, vars arbetstid

därigenom bleve ytterligare förlängd, komme utredningen att bliva

förenad med avsevärda och av ovan angivna grunder skäligen onödiga

utgifter för statsverket.

På nu angivna grunder får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

STOCKHOLM, I8AAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.