Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående införande av en kommunal objektskatt och dels om ändringar i förordningen om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar, böra hänvisas.

1921-02-17 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1921:15, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående införande av en kommunal objektskatt och dels om ändringar i förordningen om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar, böra hänvisas.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet* memorial

Nr 1.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1921 kl. 6 e. ni.

Konstitutionsutskottets memorial i anledning av olika meningar

mellan kamrarna, till vilket utskott väckta motioner,

dels om åvägabringande av utredning och förslag rörande

brännvinsförsäljning sbolag ens befriande från kommunal

skattskyldighet, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

införande av en kommunal objektskatt och dels

om ändringar i förordningen om rätt för kommun att

upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar,

böra hänvisas.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i

Kälkebo, Strömberg, K. J. Ekman, Thulin*), Keuterskiöld, Lyberg, Almkvist*),

Magnusson i Tumhult*), af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,

Sävström, Leander, Nilsson i Antnäs*), Hansson i Gärda, Andersson i

Igelboda*) och Carlström i Helgagård*).

*) Ej närvarande vid memorialets justering.

T en inom första kammaren väckt motion, nr 138, har herr Ekman,

Carl Gustaf'', m. fl. hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning och till

nästa riksdag framlägga förslag om, att bolag, som enligt bestämmelserna

i par. 17, 18 och 19 i kungl. förordningen av den 14 juni 1917

uteslutande har till ändamål att idka handel med rusdrycker, må befrias

från kommunal skattskyldighet».

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 64, har herr Hage

hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken utsträckningen

objektskatt, motsvarande bevillning av fast egendom, må kunna inom

den kommunala beskattningen läggas på skatteföremål (möbler utöver

ett visst normalinnehav, samlingar, automobiler m. m.), på vilka ingen

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 6 käft. (Nr 15.J 45821 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr V>.

•>

kommunal objektskatt nu lägges, och för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda».

I en annan inom andra kammaren väckt motion, nr 99, har herr

Gustafson i Stockholm hemställt, »att sådan ändring i lagen om nöjesskatt

företages, att föreningar och Folketsparkföretag, som arbeta för

att åstadkomma god och fostrande förströelse för billig avgift, måtte

befrias från erläggande av skatt, samt att skatten i övriga fall må utgå

med 10 % å biljettprisen».

Sedan samtliga dessa motioner av respektive kammare hänvisats

till konstitutionsutskottet, men konstitutionsutskottet i avgivna memorial,

nr 5, 6 och 7, uttalat, att de i motionerna framlagda förslagen icke folie

inom omfånget för konstitutionsutskottets i § 38 riksdagsordningen angivna

verksamhet, så har, enligt vad särskilda från kamrarna ankomna

protokollsutdrag för den 4 februari giva vid handen, första kammaren

beträffande den av herr Ekman, Carl Gustaf, m. fl. väckta motionen

beslutat att hänvisa densamma till bevillningsutskottet, men andra kammaren

däremot förklarat, att denna motion vore av beskaffenhet att

tillhöra konstitutionsutskottets behandling, samt beträffande de båda

andra ifrågavarande motionerna andra kammaren beslutat ånyo överlämna

desamma till konstitutionsutskottet, men första kammaren däremot

förklarat, att de borde överlämnas till bevillningsutskottet.

Då sålunda olika meningar mellan kamrarna uppstått, till vilket

utskott motionerna i fråga böra hänvisas, tillkommer det jämlikt § 38

riksdagsordningen konstitutionsutskottet att därom besluta.

I § 38:2 riksdagsordningen stadgas rörande konstitutionsutskottets

behörighet:

»Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i

anledning av dit hänvisade frågor, som angå antingen stiftande, ändring,

förklaring eller upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar

om statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om kommandomål,

om förvärvande och förlust av medborgarrätt, om rikets

vapen och flagga och om allmänt kyrkomöte, eller ock överenskommelser

med främmande makter i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts

behandling.»

Skälet till kamrarnas olika uppfattning i frågan, till vilket utskott

förevarande motioner böra hänvisas, ligger uppenbarligen i skiljaktiga

åsikter angående omfattningen av begreppet »kommunallagarna» i det

citerade stadgandet. Utskottet anser sig först böra undersöka den allmänna

innebörden av detta begrepp för att sedan ingå på spörsmålet,

huruvida för det område, om vilket här närmast är fråga, nämligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr lä. 3

kommunalskatteområdet, andra grundlagsbestämmelser kunna anses vara

av betydelse för fastställandet av begreppets omfattning.

I sitt memorial nr 6 vid 1919 års lagtima riksdag lämnade konstitutionsutskottet

en analys av kommunallagsbegreppets allmänna omfattning,

som fortfarande torde äga full giltighet. Utskottet anser sig

därför vid besvarandet av den uppställda frågan kunna följa de grundlinjer,

som i förenämnda memorial uppdrogos.

Vid bestämmandet av begreppet kommunallagarna hava två väsentligen

skilda uppfattningar gjorts gällande. Enligt den ena lalla under

begreppet endast 1862 och 1863 års grundläggande kommunalförfattuingar

jämte ändringar i, tillägg till och vissa utbrytningar ur desamma,

enligt den andra skulle till kommunallagarna höra alla lagar,

som i ett eller annat avseende ställa nya uppgifter för kommunernas

verksamhet eller innebära ändringar i kommunernas förvaltningsuppgifter.

Att den förstnämnda mera restriktiva av dessa båda tolkningar bör

anses som den riktigare, framgår med tydlighet vid eu undersökning

av förarbetena till den grundlagsändring, genom vilken kommunallagarna

överflyttades från lagutskottets till konstitutionsutskottets verksamhetsområde.

1919 års konstitutionsutskott gav härför i sitt omförmälda

memorial nr 6 följande redogörelse:

»Bestämmelsen att spörsmål rörande ''kommunallagarna’ falla under

konstitutionsutskottets verksamhetsområde har infogats i § 38 riksdagsordningen

på initiativ av de kommitterade, som den 20 september 1907

tillsattes för att avgiva förslag till åtgärder för beredande av lättnad

i riksdagens arbete. Kommitterade funno i sitt betänkande, att lagutskottet

vore för hårt betungat och att dess verksamhet därför borde

delvis överföras till andra utskott. Därvid upptogo de även frågan om

överföring till konstitutionsutskottet av spörsmål rörande kommunallag,

som enligt § 42 riksdagsordningen i dess dåvarande lydelse skulle behandlas

av lagutskottet. Efter att hava uttalat, att frågan om överförande

av ärenden till annat utskott borde bedömas med hänsyn till det utskotts

allmänna karaktär, till vilket överflyttningen skulle ske, anföra kommitterade:

''Bland alla de olika ärenden, som enligt gällande bestämmelser

behandlas av lagutskottet, torde det knappast finnas mer än en

enda större grupp, som lämpligen kan till konstitutionsutskottet överflyttas,

nämligen frågor angående kommunallagstiftningen. Vad denna

beträffar, kan den sägas intaga en mellanställning mellan den allmänna

lagstiftningen och grundlagstiftningen. Till lagutskottets övriga upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

gifter står den icke i sådant samband, att den med nödvändighet behöver

av detta utskott behandlas. Däremot kunna åtskilliga skäl andragas,

som tala för att dessa frågor hänläggas under konstitutionsutskottet.

Som bekant utgör den kommunala lagstiftningen underlaget

för vårt nuvarande representationsskiek, och detta skulle även fortfarande

komma att bliva fallet, särskilt vad första kammarens bildande beträffar,

därest det vilande rösträttsförslaget varder slutligen antaget. Det samband,

som sålunda förefinnes mellan grundlagens bestämmelser och den

kommunala lagstiftningen, talar givetvis för, att denna lagstiftning

handlägges inom samma utskott, som har att behandla grundlagsfrågor.

Härtill kommer, att den kommunala lagstiftningen i åtskilliga hänseenden

företer vissa formella likheter med grundlagstiftningen, varför dess

behandling av konstitutionsutskottet jämväl ur denna synpunkt kan synas

önskvärd.’ På grundval av vad kommitterade hemställt avläts år 1908 till

riksdagen eu kungl. proposition i syfte bl. a. att överföra kommunallagstiftningen

från lag- till konstitutionsutskottet. Inom riksdagen

väckte emellertid den kungl. propositionen vissa gensagor. I en inom

andra kammaren avlåten motion (nr 247) kritiserades de sakkunniges

och Kungl. Maj:ts förslag. Ett överförande av frågor rörande kommunallagarna

till konstitutionsutskottet ansåg motionären, att riksdagen icke

borde godkänna. ’I stället för att överföra kommunallagarna till konstitutionsutskottet

— yttrar motionären — synas dessa lagar böra bilda

grundstommen för ett nytt ständigt utskott, till vilket borde överlämnas

alla lagar och förordningar som gälla det kommunala, sålunda ej blott

de egentliga kommunallagarna utan sådana därmed i närmaste samband

stående förordningar som om fattigvård, hälsovård, skolväsende m. in.''

Det sammanförande under ett utskott av alla ärenden rörande kommunerna,

vilket motionären alltså föreslagit, vann emellertid icke riksdagens

bifall; i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan blev motionen

avslagen, och vad den kungl. propositionen i ifrågavarande hänseende

föreslagit blev i stället av riksdagen godkänt. Efter förnyad grundlagsenlig

behandling blevo de beslut, vilka i förevarande hänseende 1908

fattats, 1909 utfärdade som gällande lag.»

Av den här återgivna redogörelsen framgår sålunda, att man genom

1909 års grundlagsändring avsåg att till konstitutionsutskottets verksamhetsområde

överföra endast, vad man kallade de »egentliga kommunallagarna»,

d. v. s. 1862—63 års grundläggande kommunala författningar.

Ett uttryck härför gåvo lagstiftarna genom att använda beteckningen

»kommunallagarna» — i stället för kommunallagar, kom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr lä.

5

munallagstiftning eller dylikt. Att med ordet ''»kommunallagarna» i det

allmänna språkbruket just avses 1862—63 års kommunala författningar,

lär icke kunna bestridas.

I överensstämmelse härmed har också efter år 1909 lagförslag, som

ej berört de egentliga kommunalförfattningarna utan avsett den kommunerna

nära berörande lagstiftningen om sjukvård, fattigvård o. s. v.,

hänvisats till annat utskott än konstitutionsutskottet. I 1919 års omförmälda

memorial lämnas i detta avseende en redogörelse, till vilken utskottet

hänvisar. Bland de lagar, av delvis kommunal natur, som enligt

denna redogörelse hava hänvisats till annat utskott än konstitutionsutskottet,

märkas 1871 års förordning angående fattigvården, 1901 års

lasarettsstadga, 1908 års lag angående kommuns skyldighet i fråga om

anställande av banmorska. Visserligen hänvisades år 1919 vissa frågor av

denna natur till konstitutionsutskottet, men blevo av utskottet återlämnade

till kamrarna; då rörande en av dessa frågor, eu proposition med

förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård

m. m., skiljaktiga meningar sedermera uppstodo mellan kamrarna

rörande remitteringsfrågan, avgav utskottet i sitt förenämnda memorial

ett på den mera restriktiva grundlagstolkningen byggt domslut.

De sparsamma uttalandena i rättsvetenskapen synas peka i samma

riktning. Så framhåller Blomberg i sitt arbete över Den nordiska förvaltningsrätten,

sid. Öl, att till kommunallagarna höra kungl. förordningen

om kommunalstyrelse på landet, kungl. förordningen om kommunalstyrelse

i stad, kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd, kungl. förordningen om landsting, alla av den 21 mars

1862, kungl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm 23 maj

1862, kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm 20 november 1863 och kungl. förordningen angående

kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg 5 maj 1882. I sitt arbete

Svensk statsrätt, sid. 78, giver författaren uttryck åt samma uppfattning.

Hagman räknar i sin grundlagskommentar till de egentliga kommunallagarna

endast förenämnda författningar, ehuruväl han även framställer

ett mera vidsträckt kommunal]agsbegrepp. Rydin har i Svenska riksdagen,

II: 1, sid. 163 ff., varit inne på hithörande frågor men icke klart

angivit sin ståndpunkt ; i varje fall strida hans uttalanden ej mot den

här givna tolkningen.

De författningar, som falla inom begreppet »kommunallagarna», äro

följaktligen enligt utskottets uppfattning dels de av Blomberg i nyssnämnda

arbete uppräknade, dels vissa senare tillkomna lagar, vilka

kunna anses innebära ändringar i, tillägg till eller utbrytningar ur de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

egentliga kommunalförfattningarna. Såsom sådana vill utskottet, utan

att avse någon uttömmande uppräkning, nämna: lagen angående folkskoleväsendet

i Stockholm den 15 maj 1903, lagen angående folkskoleväsendet

i vissa städer den 25 juni 1909, stadgan om proportionellt

valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m.

den 13 juni 1913, lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, lagen den 13 juni 1919

om kommunalförbund, lagen den 30 juni 1920 om rätt för vissa väljare

att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala

val samt om behandling av valsedelsförsändelse ävensom lagen den

30 juni 1920 med vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal-

och stadsfullmäktige samt av landstingsmän. Hit torde även böra

räknas den i regeringsformen § 31 förutsatta lagen om borgmästarval

liksom äldre, ännu gällande föreskrifter om rådmansval samt om byordningar.

Efter denna bestämning av den allmänna omfattningen av begreppet

»kommunallagarna)) i § 38: 2 riksdagsordningen övergår utskottet

till behandling av frågan, huruvida någon annan grundlagsbestämmelse

finnes, som för här ifrågavarande område, kommunalskattelagstiftningsområdet,

kan anses konstituera en ändring i kommunallagsbegreppets

omfattning, då givetvis närmast i utvidgande riktning. Det enda stadgande,

som här synes kunna komma i fråga, är andra punkten av regeringsformens

§ 57, vilken är av följande lydelse: »Huruledes särskilda

menigheter må för egna behov sig beskatta, bestämmes genom kommunallagarna,

vilka av konungen och riksdagen gemensamt stiftas».

Denna bestämmelse har stundom påståtts innebära, att all lagstiftning

om kommunal beskattning folie under begreppet kommunallagarna

och följaktligen skulle tillhöra konstitutionsutskottets, respektive, före

1909, lagutskottets verksamhetsområde. Åven konstitutionsutskottet har

självt vid 1918 års riksdag varit inne på denna tankegång och gav

då i sitt memorial nr 10 följande tolkning av den citerade bestämmelsen:

»Av detta stadgande torde framgå, att bestämmelser om kommunal

beskattning ej få meddelas annorstädes än i kommunallagarna, eller,

omvänt, att de bestämmelser, som i vilken lag eller författning som

helst meddelas i detta ämne, i och med detsamma få kommunallags

karaktär, vilket ur konstitutionell synpunkt innebär, dels att de jämlikt

nyss återgivna grundlagsstadgande skola beslutas av konung och riksdag

gemensamt, dels att de vid behandlingen inom riksdagen skola hänvisas

till konstitutionsutskottet. Regeringsformen § 57 giver sålunda vid

handen, att lagstiftningen om kommunal beskattning, i vilken form denna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Komtitutiomuts/cottets memorial Nr lä.

7

än sker, hör till de frågor, som jämlikt § 38 riksdagsordningen sedan

1909 tillkomma konstitutionsutskottet efter att förut hava handlagts av

lagutskottet)).

Konstitutionsutskottet vid innevarande riksdag har emellertid vid

förnyad prövning av denna fråga, likasom konstitutionsutskottet vid 1919

års riksdag, kommit till den uppfattningen, att den 1918 gjorda tolkningen

ej kan vidhållas. 1 sitt yttrande vid föredragningen av den

till 1862—63 års riksdag framlagda proposition, i vilken även nämnda

tillägg till § 57 regeringsformen ingick, motiverade justitiestatsministern

De Geer med följande ord förslaget i denna del: »Då den nya Representationsformen

är avsedd att i vissa delar stödja sig på Kommunalförfattningarna,

kunna icke dessa lämpligen längre hänföras endast till den

ekonomiska lagstiftningens område, och ett tillägg är derföre gjordt vid

Regeringsformens 57 §, enligt hvilken Kommunalförfattningarne skola

stiftas av Konung och Riksdag gemensamt». Det synes oomtvistligt,

att med »Kommunalförfattningarna» i detta sammanhang och följaktligen

med »kommunallagarna» i § 57 regeringsformen avsågs just de kort förut

utfärdade kommunalförordningarna men icke övriga författningar, såsom

1861 års kungörelse om hundskatt m. m. dyl., i vilka bestämmelser om

kommunal beskattning finnas inryckta. Att bestämmelsen insattes i § 57

regeringsformen och att i densamma särskilt betonades, att kommunallagarna

reglera, »huruledes särskilda menigheter må för egna behov sig

beskatta», får sin förklaring vid en jämförelse med första punkten i

§57 regeringsformen, där det stadgas, att »svenska folkets urgamla rätt

att sig beskatta utövas av riksdagen allena.» Den särskilda beskattningsrätt

för kommunerna, som genom de nyss utfärdade kommunallagarna

reglerats, ansågs kunna innebära en viss modifikation av

nämnda stadgande i § 57 regeringsformen, varför det befanns lämpligt

att i denna paragraf insätta även detta moment, som tillerkände kommunerna

en viss beskattningsrätt »för egna behov». Men därmed är icke

uttalat, att alla bestämmelser rörande den beskattning, som kan förekomma

inom en kommun, skola ingå i »kommunallagarna», i den bemärkelse,

som avses med detta uttryck i § 57''regeringsformen. Det

torde sålunda enligt utskottets mening få anses tydligt, att andra punkten

i § 57 regeringsformen icke föranleder till den slutsatsen, att bestämmelser

om kommunal beskattning alltid måste anses tillhöra kommunallagarna.

Enligt utskottets mening höra alltså till »kommunallagarna» i

såväl § 57 regeringsformen som §38:2 riksdagsordningen endast de

bestämmelser rörande den kommunala beskattningen, vilka ingå i de förut

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Kr 15.

uppräknade, inom det allmänna kommunallagsbegreppet fallande författning,

ärna. Denna uppfattning erhåller ett ytterligare stöd i vissa stadganden

i de 1862 utfärdade kommunallagarna. Så gives i förordningen

om kommunalstyrelse på landet i 57 och följande §§ de allmänna bestämmelserna

om kommunal skattskyldighet, varefter i § 60 stadgas: »Där i lag eller

allmän författning stadgat är, att kommunalutskyld endast från vissa

av de i § 57 omförmälda beskattningsföremål skall utgå, eller att för

deltagande i sådan utskyld andra grunder skola följas, eller att vissa

från skattskyldighet till kommunen eljest befriade medlemmar skola till

fyllande av särskilda behov bidraga, gäller till efterrättelse vad sålunda

förordnat är.» En liknande bestämmelse återfinnes i § 58 mom. 2 i

förordningen om kommunalstyrelse i stad. Genom dessa stadganden

utskiljas från de i kommunallagarna givna grundreglerna för den allmänna

kommunalbeskattningen de i »lag eller allmän författning» i

övrigt givna bestämmelserna för kommunal beskattning. 1 samma riktning

peka även stadgandena i § 5 av sagda förordningar.

Den av utskottet nu angivna tolkningen av begreppet »kommunallagarna»

i § 57 regeringsformen och § 38 : 2 riksdagsordningen har

även, beträffande kommunala skattelagstiftningsfrågor, med få undantag,

varit den i hittillsvarande praxis gällande. Till belysande härav lämnas

här nedan en redogörelse för utskottsbehandlingen av författningar rörande

sådan kommunal beskattning, som ej faller inom ramen för 1862 års

kommunallagar. Härvid är att erinra därom, att lagutskottet före 1909

på detta område ägde den befogenhet, som numera tillkommer konstitutionsutskottet.

Denna lagutskottets behörighet reglerades först genom

en efter 1867 fast praxis och sedermera, efter 1882, genom en denna

praxis beseglande ändring av § 42 riksdagsordningen.

Genom en kungörelse av 1861 stadgades rätt för kommun att upptaga

skatt för hundar och att inom viss gräns bestämma beloppet för

denna skatt, alltså en typisk kommunalskatteform. Då en motion om

ändring i denna kungörelse framlades vid 1877 års riksdag, remitterades

densamma till bevillningsutskottet. Vid behandlingen av detta utskotts

betänkande i första kammaren drogo ett par talare bevillningsutskottets

behörighet i tvivelsmål och gjorde, med hänvisning till regeringsformens

§ 57, gällande, att motionen bort remitteras till lagutskottet; denna deras

uppfattning delades emellertid icke av flertalet talare i kammaren. Och

då vid senare riksdagar frågor om ändring av den 1877 antagna nya

hundskattekungörelsen uppkommit, hava de väckta förslagen utan diskussion

hänvisats till bevillningsutskottet. Så var fallet 1913 och 1916.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

9

Donna rent kommunala skattefråga har ej vid något tillfälle ansetts falla

inom konstitutions- respektive lagutskottets verksamhetsområde.

Ett annat exempel är handläggningen av kurhusavgiften, vilken

inom viss bestämd gräns pålades av landstingen, respektive stadsfullmäktige.

Då en kuugl. proposition rörande densamma framlades 1807,

hänvisades den av båda kamrarna utan debatt till bevillningsutskottet,

ehuru en talare sedermera under debatten i andra kammaren rörande

utskottets hemställan framhöll, att det här egentligen ej vore fråga om

en avgift av bevillnings natur. Då förslag om kurhusavgiftens omläggning

till sjukvårdsavgift sedermera år 1873 kom före, hänvisades detsamma

likaledes till bevillningsutskottet. Vid behandlingen av dess

utlåtande i första kammaren yrkade emellertid en talare, herr Casparsson,

återremiss, med motivering, att »landstingslagens behandling ej tillhörde

bevillningsutskottet». Häremot anförde en annan talare, friherre af Ugglas,

bl. a., att »varje beslut, som av riksdagen fattas och som kan hava en

mer eller mindre avlägsen inverkan på landstingets rätt», icke därför

borde behandlas av lagutskottet, »då det icke förutsätter förändring av

ett enda ord i kungl. förordningen om landsting». Den senare meningen

delades också av kammaren.

Denna praxis fortfor vid följande riksdagar, sedan kurhus avgiften år

1873 ersatts aven s. k. sjukvårdsavgift. Så remitterades förslag om ändringar

i kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusavgiftens upphörande

och införande av en allmän sjukvårdsavgift 1883, 1885, 1888,

1892 och 1895 till bevillningsutskottet, utan att delade meningar i fråga

om utskottets behörighet kommo till synes. Vid 1896 års riksdag uppstodo

ånyo meningsskiljaktigheter i frågan. Då yrkade nämligen herr

Ljungman, att en motion rörande sjukvårdsavgiften skulle hänvisas till

lagutskottet, detta bl. a. med hänvisning till regeringsformen § 57.

Ett yrkande av herr Hedin om frågans remittering till bevillningsutskottet

segrade emellertid utan votering. Praxis har även sedermera

varit, att frågan om sjukvårdsavgiften remitterats till bevillningsutskottet.

Förslag om skogsaccis har 1905 gått till bevillningsutskottet; vid

två senare tillfällen ha frågor härom hänvisats till lagutskottet, nämligen

1908 och 1909, men förslagen voro då sammankopplade med förslag om

ändringar i kommunallagarna, varför någon mot riktigheten av den av

utskottet givna tolkningen av begreppet »kommunallagarna» stridande

slutsats härur ej kan dragas. Efter 1909 års grundlagsändring hava

hithörande frågor i regel hänvisats till jordbruksutskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 6 höft. (Nr 15.) 458 21 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Ifråga om vissa andra till sin natur i större eller mindre grad

kommunala skatter kunna några slutsatser av utskottsbehandlingen icke

dragas, då bestämmelserna om dessa skatteformer ingått såsom ett led

i författningar av mera omfattande räckvidd och beskattningsmomentet

därför ej blivit det avgörande vid utskottsbehandlingen. Så hava frågor

rörande den numera avskaffade brännvinsförsäljningsavgiften gått till

bevillningsutskottet, frågor rörande vägskatten och folkskoleavgiften före

1909 till lagutskottet. Det kan även nämnas, att förordningen angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, som till viss

del är av kommunal natur, vid alla tillfällen gått till bevillningsutskottet.

De enda undantagen från den praxis, enligt vilken författningar,

som till sitt innehåll huvudsakligen röra kommunalskattelagstiftning

utanför de egentliga kommunal författningarna, hänvisats till andra utskott

än bevillningsutskottet, och de enda fall överhuvud, då konstitutionsutskottet

haft att handlägga kommunalskattefrågor utanför kommunallagarna, ha

inträffat under de senaste åren. I sitt meromnämnda memorial nr 10

vid 1918 års riksdag fann nämligen konstitutionsutskottet en kungl.

proposition med förslag till förordning om provtaxering för fullgörande

av kommunal skattskyldighet falla under utskottets behörighet. I enlighet

med sina uttalanden vid detta tillfälle har konstitutionsutskottet

även, trots att starka betänkligheter häremot inom utskottet gjorts

gällande, funnit sig vid 1919 och 1920 års riksdagar böra mottaga förslag

angående kommunal nöjesskatt.

Av vad ovan anförts om såväl grundlagsbudens tillkomst och innebörd

som den tillämpning av desamma, vilken tidigare hävdats genom

en under årtionden fortlöpande klar praxis, framgår sålunda, att frågor

rörande kommunal beskattning utanför kommunallagarna icke böra av

konstitutionsutskottet handläggas. Under sådana förhållanden kan utskottet

givetvis icke anse de i ett fåtal fall under de sista åren gjorda

hänvisningarna av vissa dylika frågor till konstitutionsutskottet böra på

något sätt få verka prejudicerande.

Återstår frågan, till vilket utskott nu ifrågavarande motioner i stället

böra hänvisas. Såsom ovan framhållits, hava hittills frågor rörande

kommunal beskattning utanför kommunallagarna vid olika tillfällen hänvisats

till bevillningsutskottet. Om bevillningsutskottets befogenhet stadgas

i § 40 riksdagsordningen: »Bevillningsutskottet åligger att bereda alla dit

från kamrarna hänvisade frågor, som angå förändring uti föreskrifterna om

bevillnings utgörande, att förslagsvis beräkna inkomsterna av de särskilda

bevillningarna, och att, sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda,

opåmint föreslå sättet för bevillningens ökande, om det erfordras,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

11

eller dess minskande, om sådant kan äga ruin, och i sammanhang därmed

till riksdagen avgiva förslag till bevillningsstadgar». När man vid tilllämpningen

av denna föreskrift till bevillningsutskottet hänvisat frågor

rörande sådan beskattning, som icke kunnat räknas till bevillning i inskränkt

bemärkelse, torde härtill olika omständigheter hava medverkat.

Dels har hänsyn tagits därtill, att den i § 00 regeringsformen förekommande

uppräkningen av vad som med bevillning skall förstås icke är

fullständig. Dels torde föreskriften i § 73 regeringsformen, att inga

nya pålagor må utan riksdagens samtycke, »i den ordning, förut nämnt

är, påbjudas», hava ansetts åsyfta, att de förut givna bestämmelserna

om sättet för bevillningars åtagande bort tillämpas vid frågor om antagande

av nya pålagor överhuvud. Dels har man slutligen, då något

grundlagsbud här icke trätt hindrande i vägen, ansett sig böra taga

särskild hänsjm till den omständigheten, att för hithörande frågors realbehandling

det varit till fördel att hänvisa dem till det utskott — bevillningsutskottet

— som har att i allmänhet handlägga ärenden av

liknande art och för den skull får anses bäst skickat att sakligt bedöma

dylika frågor.

Med utgångspunkt från vad här ovan anförts går utskottet nu att

avgöra, huruvida förevarande motioner tillhöra konstitutions- eller bevillningsutskottets

verksamhetsområde.

Vad först angår det i motionen I: 138 väckta förslaget om vissa

bolags befriande från kommunal skattskyldighet, synes det utskottet vara

klart, att, vare sig detta befriande sker i samband med befrielse från

skyldighet att erlägga bevillning eller genom särskilt stadgande om

befrielse blott från den på bevillningen grundade kommunala skattskyldigheten,

en reglering härav icke bör åvägabringas närmast genom ett

stadgande i kommunallagarna, utan i första hand erfordrar bestämmelser

antingen i bevillningsförordningen eller i den av motionären åberopade

kungl. förordningen 14 juni 1917, § 19, eller i särskild författning, som

till någon av dessa förordningar anknyter. Givetvis kan därvid även

uppkomma spörsmålet, huruvida för förslagets genomförande en ändring

kan vara nödvändig eller önsklig även i kommunallagarna, men frågan

härom blir i sådant fall av sekundär natur. Principiellt hör ärendet,

sådant det i motionen föreligger, till bevillningsutskottet, dit motionen

alltså bör hänvisas.

Vad därefter angår den i motionen II: 64 väckta frågan om införande

av kommunal objektskatt å vissa förmögenhetsföremål, vill utskottet framhålla,

att bestämmelser härom skäligen endast i det fall böra i kommunallagarna

införas, då de avse rubbning i gällande grunder för kommunal
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

utskylders utgörande. Om åter förslag väckes, att till kapital skall hänföras

vissa förmögenhetsföremål, oaktat de ej direkt giva avkastning,

eller att med fastighet vissa sådana föremål skola i viss utsträckning

likställas, såsom i motionen II: 64 skett, synes det utskottet uppenbart,

att dylika förslag icke avse den kommunala uttaxeringens allmänna

grunder och att bestämmelser i anledning av dessa förslag följaktligen

icke böra i kommunallagarna införas. Tvärtom sammanhänger tydligen

den sålunda väckta frågan om viss objektskatt med bevillningsförordningens

bestämmelser om beskattningsbar kapitalinkomst, och bestämmelser

härom torde därför rätteligen hava sin plats i denna förordning.

Aven denna motion bör alltså till bevillningsutskottet hänvisas.

Vad slutligen beträffar motionen II: 99, som avser en ändring i

nöjesskatteförordningen, är det enligt utskottets ovan givna redogörelse

fullt klart, att det i densamma gjorda förslaget icke faller inom omfånget

för begreppet kommunallagarna. Nöjesskatteförordningen synes utgöra

just en sådan »lag eller allmän författning», varom i §§ 60, respektive

58 i förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad talas, och

som just genom dessa bestämmelser utskiljas från de i kommunallagarna

givna grundreglerna för den allmänna kommunalbeskattningen. Denna

skatteform kan alltså ej anses falla inom konstitutionsutskottets verksamhetsområde,

men väl inom den ram för bevillningsutskottets behörighet,

som enligt den i praxis tillämpade tolkningen av § 40 riksdagsordningen

angives. Särskilt vill utskottet framhålla, att, enligt förut

given redogörelse, såväl hundskatten som sjukvårdsavgiften, vilka skatteformer

äro av principiellt samma natur som nöjesskatten, ansetts böra

hänvisas till bevillningsutskottet. Med stöd härav finner utskottet, att

även motionen II: 99 rätteligen bör till bevillningsutskottet hänvisas.

Utskottet har sålunda på skäl, som i det föregående utvecklats,

funnit

motionerna I: 138, II: 64 och II: 99 vara av beskaffenhet

att böra hänvisas till bevillningsutskottet,

vilket utskottet får för riksdagen tillkännagiva.

Stockholm den 17 februari 1921.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

13

Reservation

av herr Reuterskiöld, som, beträffande en punkt i motiveringen, ansett

felaktigt att vid uppräkningen (sid. 6) av de författningar, vilka böra

betraktas som kommunallagar i egentlig mening (= kommunala författningslagar),

medtaga lagarna angående folkskoleväsendet i Stockholm den 15

maj 1903 och angående folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909,

då dessa väl utbrutits ur kyrkostämmoförordningarna, men icke inflyttats

i förordningarna om kommunalstyrelse i borgerlig kommun, utan blivit

supplement till folkskolestadgan såsom speciell kommunalförvaltningsförfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 6 Käft. (Nr 15.)

458 21 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.