Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 16 § riksdagsordningen.

1921-03-15 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1921:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 16 § riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1921 kl. 2 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om ändrad lydelse av 16 § riksdagsordningen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Johansson i Kälkebo,

Strömberg, Ljunggren. K. J. Ekman, Thulin,*) Reuterskiöld, Lyberg,*)

'' Bruhn, Jansson i Edsbäcken, Hallén,*) af Ekenstam, P. S. Hedlund

i Östersund, Hansson i Gärda, Persson i Fritorp,*) Persson i Tofta,

Gustafson i Kasenberg*) och Karlsson i Vadstena.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I två inom första kammaren väckta motioner, nr 7 av herr Johansson,

Johan, i Kälkebo m. fl. och nr 8 av herr Wohlin, samt i en inom

andra kammaren väckt motion, nr 29, av herr Nilsson i Vibberbo m. fl.

har hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta att till vidare

grundlagsenlig behandling såsom vilande antaga följande ändrade lydelse

av 16 § riksdagsordningen:

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår uppnått 23 års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av

a) den som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig

försörjning;

c) den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och

kommun, vilka förfallit till betalning under de tre sist förflutna kalenderåren

;

d) den som är från valrätten utesluten på grund av ådömd straffpåföljd;
Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 15 Käft. (Nr 28.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottets

yttrande.

e) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången

av sist förflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.

Till efterrättelse---— inträliar.»

Beträffande de till stöd för detta yrkande förebragta motiveringarna

får utskottet hänvisa till motionerna.

Redan det förhållande, att den grundlagsändring, genom vilken det

politiska utskyldsstrecket borttagits, först under innevarande riksdag genomförts

och ännu ej hunnit tillämpas, varför några erfarenheter om denna reforms

verkningssätt ej föreligga, utgör enligt utskottets uppfattning ett fullgiltigt

skäl för avstyrkandet av förevarande motioner, i vilka utskyldsstreckets

återinförande föreslås. Det synes uppenbart, att ett upprivande av en efter

långvariga stridigheter slutligt genomförd betydelsefull reform i varje fall

icke bör ske, förrän reformen i tillämpningen kunnat prövas. Ett bifall

till förevarande motioner innebure, att under samma riksdag två diametralt

motsatta beslut fattades, utan att någon som helst erfarenhet angående det

först fattade beslutets verkningar förefunnes. Utskottet, som alltså redan

av detta skäl anser sig böra avstyrka de väckta motionerna, finner det

emellertid lämpligt att giva en kort resumé av de motiv, som lett till

den nyss slutligt antagna reformens genomförande och som enligt utskottets

uppfattning fortfarande äga full giltighet. För en mera ingående

motivering kan utskottet hänvisa dels till det yttrande, som den 14 november

1918 avgavs av för revision av riksdagsordningens § 16 tillkallade

särskilda sakkunniga, dels till statsministerns yttrande vid föredragningen

av kungl. propositionen nr 34 vid 1918 års lagtima riksdag och justitieministerns

yttrande vid föredragningen av kungl. propositionen nr 358 vid

1919 års lagtima riksdag.

Den motivering, som anförts för det politiska utskyldsstreckets bibehållande,

respektive återinförande, går ut på att rätten att deltaga i

valet av folkrepresentanter bör vara beroende av fullgörandet av skatteplikten

gentemot stat och kommun, detta på den grund, att endast de medborgare,

vilka visa den sociala solidaritetskänsla, att de fullgöra de ekonomiska plikterna

gentemot samhället, böra ha rätt att genom sina representanter inverka på

allmänna ärendens gång. Strecket betraktas alltså som ett »ordentlighetsstreck»,

den fullgjorda skatteplikten som ett bevis på den samhälleliga

ansvarskänsla, som bör krävas av röstberättigade medborgare. Ur denna

motivering för utskyldsstrecket följer emellertid, att strecket avses skola drabba

endast den bristande viljan, ej den bristande förmågan att betala skatt. På alla

håll torde man sålunda vara ense om att den oförvällade oförmågan att fullgöra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

3

skattskyldigheten ej bör leda till rösträttens förlust; och att, för att utesluta

de egentliga skatteskolkarna, även beröva en mängd oförvitliga medborgare

deras röstriitt, torde ur rättssynpunkt ej kunna försvaras. Under

sådana förhållanden bliver givetvis frågans kärnpunkt om möjlighet finnes

att skilja på de fall, då bristande vilja och de fall, då oförvållad oförmåga

varit anledningen till försummelse i fråga om skattens betalning.

I nyss angivna sakkunnigbetänkande gives i enlighet med direktiven för

de sakkunnigas arbete en utförlig framställning av detta spörsmål, som

till fullo synes ådagalägga den praktiska ogenomförbarheten av en uppdelning

i antydd riktning. Motionärerna hava ej heller förebragt något

nytt uppslag härutinnan eller några skäl, som kunna anses rubba de sakkunnigas

grunder.

För en dylik uppdelning kunna två olika vägar tänkas. Antingen

skulle åt särskilda myndigheter, vare sig de, som handhava

justeringen av röstlängden, eller andra, anförtros rätten att för varje

fall fritt pröva förhandenvarande omständigheter och på grundval härav

avgöra, huruvida bristande fullgörande av skatteplikten borde leda till

rösträttens förlust eller ej. Eller ock skulle i lag givas fasta regler rörande

de omständigheter, som skulle godtagas såsom giltig ursäkt och åt

j usteringsmyndigheterna anförtros en rent formell prövning, huruvida

dessa omständigheter för varje fall vore för handen.

Att den första av de nämnda utvägarna ej lämpligen kan användas,

synes ligga i öppen dag. Att i ett ärende av så ömtålig beskaffenhet som

frågan, om en medborgare skall få utöva en utomordentligt viktig medborgerlig

rättighet eller icke, låta avgörandet bero av en diskretionär prövning, torde

under inga förhållanden kunna anses tillrådligt. Ett dylikt förfaringssätt

skulle, huru kvalificerad den prövande myndigheten än vore, lätt kunna

leda till godtycke och i allt fall ofta orsaka misstankar, att prövningsmyndigheten

i sina avgöranden icke förfore objektivt. Härtill kommer att

inrättandet av verkligt kvalificerade prövningsmyndigheter skulle stöta på

synnerligen stora svårigheter.

Även den andra tänkbara utvägen torde vid en närmare undersökning

visa sig ej vara framkomlig. Eu uppräkning i lagen av alla giltiga

grunder för utebliven skattebetalning skulle vara hart när omöjlig att

åstadkomma. Alla de skiftande orsaker, som kunna leda till oförvållat

ekonomiskt obestånd, kunna icke exakt angivas, och full eller ens nära

nog fullständig rättvisa kan därför ej åstadkommas. Härtill kommer, att

frågan om vilka orsaker till obestånd, som äro oförvållade, är ägnad att

väcka starka meningsskiljaktigheter. Ännu mera svårlösta äro spörsmålen

om vilken styrka och omfattning en till sin art godtagen ursäktsgrund i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

det särskilda fallet bör äga samt huru den bevisning skall vara beskaffad,

som den skattskyldige bör kunna prestera. Vilka utvägar man än skulle

välja vid lösningen av dessa spörsmål äro — såsom de sakkunniga utförligt

utveckla — kännbara praktiska olägenheter och påtagliga orättvisor

för vissa befolkningsgrupper ofrånkomliga. Härtill komma de likaledes

ytterligt svårlösta frågorna, huru stora de belopp, till vilka respektive förluster

uppgått, skola vara för att kunna anses medföra oförmåga att betala

skatt, huru bevisningen för beloppens storlek skall presteras in. m.

Det står sålunda för utskottet klart, att de svårigheter, som möta

mot en uppdelning av försumliga skattebetalare efter »oförvållad oförmåga»

och »bristande vilja» äro oöverkomliga. Det är tydligt, att varje påtänkt

system för en dylik uppdelning skulle innebära godtyckligheter och orättvisor,

som, ehuru av mindre omfattning, principiellt vore i det närmaste

lika svårartade som de olägenheter, vilka vidlådde skattestrecket överhuvud.

Utskottet finner alltså de skäl, som vid olika tillfällen under de

närmast föregående åren förebragts för utskyldsstreckets borttagande, vara

fullt övertygande. Genom utskyldsstrecket sammankopplades frågorna om

rösträtt och ekonomisk förmåga på ett sätt, som är för en demokratisk

uppfattning främmande. Streckets borttagande innebär därför enligt utskottets

mening en betydelsefull vinst för vårt politiska liv, som också

bland stora lager av vårt folk hälsades med livlig tillfredsställelse.

Ett återinförande av strecket skulle innebära ett avsteg från den princip

om allmän rösträtt oberoende av ekonomiska kvalifikationer, som nyss

genomförts, och kan enligt utskottets uppfattning ur principiell synpunkt

ej försvaras.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 mars 1921.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

5

Reservationer:

1) av hr C!ason, som med instämmande av hr K. J. Ekman yttrat:

»Grundsatsen att utövningen av rättigheter förutsätter fullgjorda

skyldigheter har gammal hävd i svenskt medborgarliv och djupa rötter i

svenskt rättsmedvetande. Den erkändes också länge böra vara grundläggande

i fråga om politisk och kommunal rösträtt, så att uraktlåtenhet

under viss tid att erlägga förfallna utskylder till stat och kommun ansågs

höra suspendera från rösträttens utövning, intill dess skatterna betaides.

Aven nu betraktas det i vida kretsar av vårt folk såsom orättmätigt, att

den skall äga utöva beskattningsrätt över andra, som undandrager sig att

efter förmåga likasom de bidraga till de gemensamma utgifterna. 1 all

synnerhet framträder detta, då i kommunala primärförsamlingar försumliga

skatteskolkare deltaga i beslut, som medföra beskattning av de ordentliga

skattebgtalarne.

Ä andra sidan har emellertid den undantagslösa tillämpningen av

principen om utskyldernas fulla erläggande såsom villkor för rösträttens

utövning ansetts leda till konsekvenser, som betraktats såsom obilliga, i

det att rösträtt även förlorats på grund av obetalda utskylder i sådana

fall, då den uteblivna betalningen berott på vederbörande skattskyldiges

sjukdom, oförvållade arbetslöshet eller andra liknande av honom själv icke

vållade förhållanden. Den reform på området, som i fråga om de kommunala

valen genomfördes vid 1918 års urtima riksdag och med hänsyn

till de politiska trätt i kraft genom beslut vid innevarande riksdag, har

grundats på önskvärdheten att i dylika fall icke låta oförmågan att betala

skatt medföra rösträttens suspendering. Men något gillande av skatteskolkning,

som beror på bristande vilja, och någon principiell önskan att

även låta dem, som av dylika skäl äro skatteskolkare, direkt eller indirekt

deltaga i andras beskattning torde icke få antagas hava ingått i motiven

hos reformens förespråkare. Genom bestämmelsen, att den icke får utöva

kommunal rösträtt, som underlåtit att erlägga förfallna utskylder för alla

de tre sista kalenderåren, har man fastmer givit sitt erkännande åt principen

om rösträttens förlust vid en mera genomgående försumlighet att

gälda utskylder. Och då 1918, resp. 1919 års reform i övriga fall låtit

uraktlåtenheten att betala skatt bliva utan inverkan på rätten att rösta,

har detta, såsom utskottet erkänner, berott på föreställningen, att möjlighet

icke skulle förefinnas att skilja mellan de fall, då bristande vilja varit

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

anledning till uraktlåtenheten, och de fall, då oförvållad oförmåga

varit det.

De skäl, som vid 1918 års urtima riksdag förebragtes för att detta

icke skulle låta sig göra, framburos i ett kommittébetänkande, som avgavs

först den 14 november 1918 och som icke före urtima riksdagens

handläggning av ärendet varit utställt till prövning av några myndigheter.

För min del har jag aldrig känt mig övertygad av i betänkandet framförda

skäl. Det har för det första synts mig uppenbart, att utredningen

gjorts alltför teoretisk, och att man hade bort förvärva sig en vida mera

reell grund att stå på genom att söka för ett lämpligt antal kommuner

undersöka, bland annat, vilka de s. k. skatteskolkarne varit, vilka grunder

förelegat förderas försumlighet, och om de överhuvud visat något intresse

för deltagande i politiska eller kommunala avgöranden. Det borde också

undersökas, om och i vilken utsträckning uraktlåtenheten fortgår år efter

år, och i vad mån skattebeloppens storlek inverkar på densamma. Det

synes mig sannolikt eller åtminstone möjligt, att eu dylik prövning av de

i realiteten föreliggande förhållandena skulle hava betydligt förenklat problemet.

I varje fall borde den kunnat ådagalägga, huru det nu behållna

kravet på utskyldsbetalning till kommunen under ett år av tre verkar,

och om något hinder skulle föreligga att exempelvis utbyta det mot en

fordran på fullgjord utskyldsbetalning två år av tre.

Icke heller är jag övertygad om hållbarheten av de argument, som

av de sakkunnige anförts om omöjligheten att verkställa en tillfyllestgörande

prövning av den verkan uraktlåten skattebetalning i olika fall skäligen

bör hava på rätten att rösta. Herr Reuterskiöld har i sin reservation

berört en utväg, som synes böra undersökas, och även andra torde ej vara

uteslutna. Samhällsorgan torde vid många tillfällen stå inför problemet

att företaga diskretionära prövningar av minst lika ingripande art. I en

stor del kommuner torde överhuvud icke möta synnerliga svårigheter att i

de enskilda fallen konstatera, att skatteskolkning uteslutande berott på

bristande intresse att fullgöra medborgerliga skyldigheter.

Slutligen erinrar jag, att en undersökning av den art jag förordar

alldeles icke skulle gå ut på »ett avsteg från principen om allmän rösträtt

oberoende av ekonomiska kvalifikationer». Men väl skulle den avse

att klargöra, huruvida den meningsskiljaktighet, som frågan om utskyldsstrecket

förorsakar inom vida lager av vårt folk, icke skulle kunna bringas

att upphöra genom bestämmelser av innebörd, att av dem, som i »ekonomiska

kvalifikationer» och skattebetalningsförmåga äro likställda, icke den

ene skall, utan att fullgöra sina skyldigheter mot stat och kommun, äga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet!) utlåtande Nr 28.

befogenhet att deltaga i beslut, vilka binda till beskattning av dem, vilka

fullgöra sina åligganden.

Självfallet bör utredningen förenas med eu undersökning, vilka åtgärder

kunna vidtagas för att underlätta skattenppbörden.

På dessa grunder har jag, vad beträffar det politiska utskyldsstrecket,

ansett, att utskottet bort föreslå,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning och förslag rörande sådana bestämmelser,

att den, som av andra grunder än oförvållad

skattebetalningsoförmåga uraktlåter att erlägga till staten

till betalning förfallna utskylder, icke skall äga att utöva

politisk rösträtt och därigenom deltaga i beskattning av

andra.

2:o) -av herrar Reuterskiöld, J. Johansson i Kälkebo och P. S.

Hedlund i Östersund, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande

lydelse: »Utskyldsstrecket, vars återställande i svensk rätt motionerna

åsyfta, ger uttryck åt en svensk rättsuppfattning, som är allmän inom en

betydande del av Sveriges folk och som har sin grund i kravet på likhet

i rätt och plikt. Liksom skattskyldigheten är den viktigaste allmänt medborgerliga

plikten, är rösträtten numera den viktigaste allmänt medborgerliga

rättigheten. Om därför den, som är skattskyldig, icke fullgör denna sin skyldighet,

framstår det för medvetandet såsom orätt, att han det oaktat skall

få utöva rösträtt lika väl som den, vilken fullgjort sin skattskyldighet.

Utskyldsstrecket verkar här som ett slags ordentlighetsstreck i yttre eller

objektiv mening, utan att därför innebära någon »moralisk värdering» av

medborgarna, eftersom det för streckets rättsverkningar avgörande ju icke

är den enskildes villighet, punktlighet och personliga ordentlighet, utan

det faktum, att en betalning sker, vare sig den sker frivilligt och i rätt

tid eller tvångsvis genom utmätning: i varje fall återfås rösträtten, så

snart utskylderna erlagts, enligt den formulering grundlagen till 1921 haft.

Detta utskyldsstreck utesluter dock ingalunda, att en skillnad göres

mellan dem av de skattskyldige, vilka av oförvållad betalningsoförmåga,

och dem, vilka utan sådan oförmåga komma att restera för utskylder.

Men denna skillnad grundar sig på det förhållande, att skatten påförts

under förutsättning av en i relation till densamma antagen betalningsförmåga,

vilken sedermera i fråga om ena slaget skattskyldige visar sig brista

utan något deras förvållande. Likhetskravet i fråga om rätt och plikt utmynnar

då i krav på bibehållen rösträtt för de oförvållat betalningsoför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

mögne, emedan för dem skatten synes icke böra till betalning förfalla, så

länge denna oförmåga består. Hela frågan om de oförvållat betalningsoförmögnes

rösträtt blir alltså i verkligheten icke av rösträttspolitisk utan

av skattepolitisk art: rösträtten förblir i princip och tillämpning beroende

av påförd, till betalning förfallen skatts behöriga gäldande — när över

hufvud ett påförande skett — men problemet blir att så ordna uppbörden,

att i fall av betalningsoförmåga i följd av sjukdom, oförvållad arbetslöshet

eller annan liknande grund ett uppskov och anstånd med eller eventuellt

en befrielse från utskyldernas förfallande till betalning må kunna erhållas.

I 1918 års kommittébetänkande rörande bl. a. utskvldsstrecket har

frågan härom icke upptagits till självständig behandling, "enär kommitterade

uteslutande inriktat sig på frågan om undanröjande av faktiskt utebliven

skattebetalnings rösträttsverkningar vid oförskyld betalningsoförmåga,

varvid endast prövning i efterhand av anledningen och grunden till betalningens

uteblivande kunnat komma i betraktande. Med den tvärsäkra

överlägsenhet, som även i övrigt kännetecknar detta betänkande, förklara

kommitterade, att ingen tillfredsställande lösning av problemet står att

vinna, ehuru de själva i förbigående medgiva att »helt annorlunda ställde

sig givetvis saken, om det exempelvis blott gällde rätt för den skattskyldige

att njuta viss tids uppskov med skattens inbetalning», och att behörighet

att bevilja en dylik förmån »i vissa länder tillagts uppbördsmyndigheten».

Att kommitterade omedelbart därpå dock avvisa tanken på en fristående

förhandsprövning, utgör naturligen icke något skäl att ej undersöka, huruvida

en sådan är möjlig och lämplig, även om t. o. m. reservanten, herr

Hildebrand, som eljest tämligen skarpt framhållit, att kommitterades skenbara

bevisföring i verkligheten blott består av påståenden, i detta stycke

böjt sig för kommitterades omöjlighetsförldaring — och detta så mycket

mindre, som kommitterades skäl icke synas hållbara vid närmare granskning.

Enligt kommitterades mening komme i föreliggande fall "saken först

och främst »icke för den skattskyldige själv och för den allmänna uppfattningen

att te sig, som gällde det beviljande av en särskild förmån»,

utan »fastmera kommer frågan att anses gälla, huruvida vederbörande skall

frånkännas utövning av en allmän rättighet», vilket efter kommitterades

mening skulle göra den »ojämförligt mycket ömtåligare». Häremot måste

erinras, att, även om påståendet vore riktigt, när frågan om oförvållad betalningsoförmåga

prövas sedan betalning uteblivit och i samband med röstlängd

sjustering en, saken dock ställer sig »helt annorlunda», om samma fråga

skall prövas före förfallodag en och innan betalning uteblivit samt alldeles oberoende

av röstlängdsjusteringen, ja t. o. m. verkställes av annan myndighet än

röstlängdsmyndigheten och ett halvt eller halvtannat dr, innan fråga blir om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

9

rösträtten vid vederbörlig röstlängdsjustering. Tidpunkten för prövning av

en sådan fråga bör tydligtvis infalla vid uppbördstiden, då betalningsoförmågan

blir aktuell, alltså i november-december beträffande kronouppbörden

och sist i februari-mars beträffande kommunalutskylderna, under det att

tidpunkten för röstlängdsjusteringen infaller i juli månad året efter —

fråga om frihet från erläggande av utskylder, vilka skulle förfalla till betalning

före röstlängdsjusteringen under, samma löpande år, måste som

bekant bliva utan all betydelse för samma års rösträtt. En fristående och

självständig prövning skulle med andra ord icke avse att fastställa vad

som bör anses som en »sådan oförvållad nedsättning i skatteförmågan, att

underlåten skattebetalning icke medför rösträttens förlust''», utan blott vad

som bör som eu sådan nedsättning anses, att därav bör föranledas förfallotidens

framflyttning och betalning sanstånd eller betalning sbefrielse, men

icke innebära eller medföra något beslut om rösträtten. Erhålles efter ansökan

anstånd, resp. befrielse, blir den omedelbara följden, att beträffande

sökanden ingen uppgift om förfallna men icke erlagda utskylder kommer

att till nästa års röstlängdsupprättare ingå och att förty personen utan

vidare skall av denne antecknas som röstberättigad. Avslås åter ansökningen,

är därmed dock icke sagt, att betalning verkligen uteblir, eller

att, om så sker, inbetalning ej hinner verkställas före röstlängdsjusteringen:

frågan om rösträtt eller icke-rösträtt förblir öppen tills vidare och kommer

i sin tid icke att prövas med avseende å möjliga ursäktsgrunder, utan efter

alldeles samma regler som hittills och sålunda icke heller erbjuda ringaste

svårigheter.

Den »känslighet», som måhända kunde förefinnas, där prövningen

avsåge rösträtt eller icke-rösträtt, torde i regel saknas, när prövningen

allenast omfattar anstånds- eller befrielsefrågan, även om man kan medgiva,

att i åtskilliga fall vederbörande anståndssökande tillika skulle hava

i tankarna, vilka framtida rösträttsverkningar ett bifall till eller ett avslag å

ansökningen månde medföra: det föreligger i varje fall den skillnad mellan

ansökningen om rösträtts bibehållande i trots av försummad skattebetalning

och ansökan om betalningsbefrielse eller betalningsanstånd, att, vad

än prövningen i senare fallet ger för utslag, rösträttsfrågan förblir oberoende

därav, under det att i det förra det just är denna fråga, som blir

föremål för prövningen. Och den skillnaden är för vanlig uppfattning

ingalunda betydelselös, helst ett avslag å en befrielse- eller anståndsansökan

aldrig kan betraktas som en »medborgerlig deklassering». An mindre

kan någonsin »det starka, genom valtidsstämningen måhända aktualiserade

politiska inslaget i frågan» allvarligt påfresta ovälden eller tilliten till

denna vid prövning av en befrielse- eller anståndsansökan, eftersom val
Biliang

till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 15 käft. (Nr 28.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 28.

tidsstämningen aldrig räcker ett helt år och över huvud icke är aktuell

vid rätta tidpunkten för anståndsfrågans prövning, utan först långt

senare, varförutom något politiskt inslag knappast lärer kunna uppvisas i

anståndsfrågan, när den behandlas fristående.

Den diskretionära prövning, som 1918 års kommitterade velat undvika,

när frågan gäller rösträtt eller icke-rösträtt, och som då möjligen

kan vara olämplig, blir, när frågan uteslutande avser uppskov eller befrielse,

fullt användbar och särdeles lämplig, i synnerhet om den anförtros

åt myndighet, som eljes har med uppbörd eller taxering att göra och som

därvid är van vid avgöranden av mer eller mindre diskretionär natur. Det

synes sålunda exempelvis kunna ifrågasättas, om ej den nu ifrågavarande

prövningen kunde överlämnas, efter hörande av taxeringsnämnd vid särskilt

sammanträde, till Konungens befallningshavande eller magistrat i

fråga om kronoutskylder och till kommunalrepresentationen beträffande

kommunalutskylder i analogi med vad redan nu gäller angående efterskänkande

av dessa senare. Att en utredning härom erfordras och ingalunda

genom 1918 års kommittébetänkande blivit överflödig, följer av vad

redan anförts, även om, såsom alltid kan förväntas, utskyldsstreckets motståndare

skulle åberopa något de obotfärdiges förhinder och påstå motsatsen.

En sådan förnyad och objektiv utredning kunde dock såväl i fråga

om möjliga ursäktsgrunder och om anståndstiden som beträffande bevisningen

med fördel anknyta till 1918 års betänkande, om än reglerna därom

varken behöva eller böra erhålla den form av direkta lagbestämmelser, som

i sagda betänkande med dess felaktiga sammankoppling av ursäkts^ och

rösträttsfrågorna i en enda procedur ansetts nödig. Tvärtom torde en

form, liknande den i gällande skatte- och taxeringsförordningar använda,

eller den av »råd och anvisningar» vara särdeles lämplig. Därigenom

kunde även behörigen beaktas alla de konkreta förhållanden, vartill enligt

1918 års utredning en lagbestämmelse icke kan taga hänsyn. Slutligen

må framhållas, att naturligtvis ingenting hindrar, om så anses nödigt, att

vid fortsatt verklig oförmåga, förnyad ansökan vid en beviljad anståndstids

utgång skulle kunna göras om befrielse eller nytt uppskov. Över huvud

medför ett fristående förfarande större smidighet och anpassningsmöjligligheter

efter livets förhållanden än den formella procedur, som 1918 års

kommitterade ansett nödig, om oförvållad betalningsoförmåga skulle beaktas.

Aven allmänna lättnader i fråga om skatteuppbördens anordnande

skulle säkerligen verka till främjande av ordentlig skattebetalning och

undvikande därigenom både av alltför många anståndsansökningar och av

oförskylt häftandes inträde i allt för många fall.

Då det emellertid icke bör ifrågakomma att bland grundlagarnas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

11

rösträttsbestämmelser införa regler om rösträtts bibehållande vid oförvållad

betalningsoförmåga eller ån mindre om giltiga ursäktsgrunder vid utebliven

skattebetalning, utan principen om rösträtt utan skattebetalning vid sådan

oförmåga bör grundas allenast därpå, att i dylika fall den skatterättslig a

förfallotiden annorlunda än eljes fastställes eller betalning sbefrielse vinnes,

synes intet hinder skäligen kunna möta för riksdagen, att redan innan

undersökningen av frågan härom, vilken bör kunna skyndsamt verkställas

och icke på något sätt behöver inverka på grundlagsstadgandets avfattning,

blivit slutförd, såsom vilande antaga ett förslag i motionernas syfte, helst

det slutliga avgörandet därav i alla händelser måste grundlagsenligt anstå

viss tid, men det å andra sidan är av vikt, att saken snarast möjligt må

slutligt avgöras och alltså mellantiden mellan den hittillsvarande och den

vid innevarande riksdag tills vidare godtagna ordningen icke blir så lång,

att kontinuiteten brytes.

Den formella avfattningen av grundlagsbestämmelsen om utskyldsstreck

har i motionerna anknutits till hittills gällande grundlagstext. Men

då det i kommunallagarna ännu bibehållna utskyldsstrecket numera är

formulerat på det sätt, att rösträttsförlusten bundits vid häftandet för förfallna

utskylder och ej som tidigare vid icke-erläggandet, torde vara riktigast

att på liknande sätt förfara även i fråga om det politiska utskyldsstrecket.

I anslutning härtill och med stöd av vad ovan anförts, hemställes

alltså,

att riksdagen ville, i anledning av motionerna I: 7

och 8 samt II: 29 besluta att

dels till vidare grundlagsenlig behandling som

vilande antaga följande ändrade lydelse av R. O. § 16:

»Valrätt — — — ålder.

Valrätt — — — av

a)--------------

b) -----------_--

c) den som häftar för påförda utskylder till stat

och kommun, vilka förfallit till betalning under de tre

sistförfluten kalenderåren;

d) den som är — — — straffpåföljd;

e) värnpliktig--— värnpliktsövningar.

Till — — — inträffar.»

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning och förslag rörande sådant anordnande

av skatteuppbörden i stat och kommun, att oförvållad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

skattebetalningsoförmåga vid påförd skatts förfallotid må

kunna efter ansökan föranleda förfallotidens framflyttande

eller full befrielse, så att ej i följd av grundlagsstadgande

om utskvldsstreck rösträtt i sådana fall går

O J c

förlorad.

3:o) av herrar af Ekenstam, Persson i Fritorp och Gustafson i

Kasenberg, som anfört:

1 likhet med en mycket stor del av Sveriges folk anse vi, att rättvisan

kräver det s. k. utskyldsstreckets bibehållande. Skälen för en sådan

lagstiftning hava så nyligen och ingående debatterats, att anledning icke

nu finnes att återupprepa desamma. Vi få därför endast hemställa, att

riksdagen ville i anledning av motionerna nr 7 och 8 i första kammaren

och nr 29 i andra kammaren till vidare grundlagsenlig behandling som

vilande antaga följande ändrade lydelse av § 16 riksdagsordningen: »Valrätt

etc.» (se 1 mom. i herr Reuterskiölds reservation).

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

210913

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.